En religion med flyt

Detta inlägg är del 3 av 3 om Halacha. Jag började skriva det som ett enda inlägg, men det blev för stort.
Del 1 handlar om Halacha, judisk lag, inom den ortodoxa världen, speciellt i Israel.
Del 2, är en enkel sammanfattning av Halachans utväckling genom historien.
Detta inlägg, del 3, visar min absoluta favoritaffisch - The Sea of Halacha!

Judendomen har alltid tänkt på Guds ord som livsgivande vatten.

Här har vi en karta på Halachans utveckling genom denna liknelse.

Vattenkällan är Sinais berg där Moshe fick Torahn. Sen rinner den ner genom olika ledare som har förvaltat Läran och fört den vidare.
Flödet tar nästan slut när Andra templet förstörs, år 70 v.t. men den börjar istället att forsa.
Vattnet rinner via den första rabbinska lagkoden, Mishna, år 200 v.t. Sen delar sig vattnet i två tolkningar av Mishna, Jerusalem Talmud (som skrevs i norra Israel), klar år 500 och Babylonska Talmud, år 600.
Därefter breder Halachan ut sig genom Mellanöstern, Nordafrika och Europa. Längst ner ser vi amerikanska städer och den nya staten Israel.
Bilden finns att köpa som affisch.


Klicka här för att se bilden i mer detalj.

Kol tuv,

Halacha - Att rösta om Guds vilja

Detta inlägg är del 2 av 3 om Halacha. Jag började skriva det som ett enda inlägg, men det blev för stort.
Del 1 handlar om Halacha, judisk lag, inom den ortodoxa världen, speciellt i Israel.
Detta inlägg, del 2, är en enkel sammanfattning av Halachans utväckling genom historien.
Del 3 visar min absoluta favoritaffisch - The Sea of Halacha!

Här följer en sammanfattning av Halachans historia, för att förstå sammanhanget och vad Halacha egentligen är:

Halacha הלכה har samma rot som ordet Holech ה-ל-כ :הלך, som betyder "gå". Det är alltså den väg som det judiska folket ska vandra.

När våra lärda studerade Guds ord, Torah, och frågade sig hur vill Gud att vi ska leva blev Halacha svaret, men från alla första början fanns många skilda meningar om hur man skulle tolka Torahn och vad för sorts Halacha som Gud egentligen menade att vi skulle följa.

Istället för att en viss falang tog överhanden och brände alla andra som kättare (som har hänt inom andra religioner) så var man rätt överens om att alla som var riktigt lärda och insatta i Torahn och ärligt försökte hitta Guds avsikter i den hade en bit av sanningen. Man inte kunde helt avfärda den ena eller den andra tolkingen.

För att det inte skulle bli totalt kaos av det hela, så röstade man i Sanhedrin, det högsta rabbinska rådet och gick efter majoritetens beslut. Minoriteten behövde inte ändra sin åsikt, men den skulle vara teoretisk. I praktiken skulle man acceptera majoritetens vilja.

Det låter kanske inte som att man följde Guds vilja så mycket som rabbinernas, men rabbinerna resonerade att Gud hade gett människorna läran just för att studera och tolka. Då var det upp till oss vad vi sedan kom fram till, bara man ärligt försökte följa det man trodde var Guds vilja.

När Sanhedrin upplöstes och livet i Israels land blev för svårt, så skiftade centrum för judiskt lärande till andra platser i världen (Babylonien 300-1000, Spanien 900-1492, Tyskland/Polen 1300-1939, USA 1900-idag samt det moderna Israel).

Rabbiner i varje judisk församling hade rollen av en helig jurist, som skulle ge råd och vägledning till sin församlingsmedlemmar. De baserade sig till 99% på det de hade lärt sig av sina lärare, men det uppkom alltid nya frågor och utmaningar. Om rabbinen i fråga inte kunde svara på den aktuella frågan skickade han brev till närmaste Posek - en rabbin som hade blivit erkänd som en stor tänkare och tolkare av judisk lag. Var den lokala Poseken osäker, kunde han själv skicka frågan vidare till en ännu mer ansedd Posek, längre bort. På så sätt blev några få poskim (pl. av posek) sin generations allra mest framstående judiska ledare och kanske, som i bl.a. Rashis fall, blev de kända som en av historiens giganter.

Varken rabbinerna i sina församlingar eller de stora poskimen hade avsikten att göra livet för andra judar svårare, utan de såg som sin uppgift att hitta tolkningssätt för att lösa upp vissa knutar i Halachan för att judarna kunde leva rätt enligt Guds väg utan att bördan av Torahns bud - som ofta kallas Oll Malchut Shamajim, Det himmelska oket - blev för tungt att bära.

Allt detta började förändras på 1800-talet då det uppkom former av judendom som utmanade de traditionella rabbinernas auktoritet. I mötet mellan judendomen och moderniteten uppkom Reformrörelsen och den Konservativa rörelsen som båda försökte (och försöker än idag) att hitta sätt för judar att leva judiskt i den moderna världen.

De nya rörelserna såg annorlunda på Torahn (att den snarare var ett uttryck av flera olika människors möte med det gudomliga, mer än direkt dikterad av Gud till Moshe) och det föll sig därför naturligt att man skulle omvärdera hur Halacha skulle påverka judars liv.

Reformrörelsen menade att de etiska reglerna skulle vara kvar, men de rituella reglerna var upp till individen att själv utvärdera och välja att följa eller inte. Konservativa rörelsen (som är "konservativa" i förhållande till de reforma, inte till de ortodoxa!) ville inte göra sig av med de rituella reglerna, men menade att man kunde forma ett nytt rabbinskt råd som kunde vägleda sina medlemmar hur de skulle hålla alla mitsvot (Guds bud) i den moderna världen.

Effekten på de mer traditionella judarna var stor. Skräcken för att den nya världen skulle smula sönder den mångtusenåriga traditionen gjorde att man vände sig emot mycket som var nytt och försökte hålla hårt i allting som det varit. Poskim slutade leta efter sätt att lösa knutar, och uppmanade istället ortodoxa judar (ortodox = renläriga, som de kom att kallas) att se knutarna som beviset för att de följde Guds sanna vilja.

Jag tycker att Konservativ judendom eller Masorti (= traditionell), som den kallas i Israel och delar av Europa är en mer passande arvtagare till den klassiska judendomen från Sanhedrins tid och framåt.

Trots att de ortodoxa judarna hävdar att de aldrig förändrats och därför är den sanna judendomen, är det just så de har "gått av vägen" - genom att vägra omvärdera och förändra Halachan inför moderna utmaningar. Jag har svårt att tro att giganterna i vår tradition, som Hillel, Rashi, eller Josef Karo skulle känna igen sig i den ortodoxa världen (och värden) som vi har idag.

Kol tuv,

Har judisk lag kört av vägen?

Detta inlägg är del 1 av 3 om Halacha. Jag började skriva det som ett enda inlägg, men det blev för stort.
Detta inlägg, del 1, handlar om Halacha, judisk lag, inom den ortodoxa världen, speciellt i Israel.
Del 2, är en enkel sammanfattning av Halachans utväckling genom historien.
Del 3, visar min absoluta favoritaffisch - The Sea of Halacha!

Hej!

Hittade en fråga jag ville skriva om, som har med Israel att göra, men eftersom den inte var så positiv, så bestämde jag mig för att vänta tills efter landets födelsedag för att ta upp den.

Yakov Litzman, Israels nya hälsominister, kom med nya direktiv på måndag gällande svininfluensan: "Vi tänker kalla det Mexicoinfluensan och inte svininfluensan."
Varför, tror ni? Jo, eftersom svin är orena och okosher djur, så vill inte Litzman, som kommer från det ultra-Ortodoxa partiet United Torah Judaism, inte att alla går runt och pratar om dem.

Detta är inte bara idiotiskt, utan det har heller inget att göra med Halacha, judisk lag, och kan faktiskt gå stick i stäv med det. Dels så är grisar bara inte kosher att ÄTA. Man blir inte oren av att ta på grisar, inte av att ta på sig svinskinn - och definitivt inte genom att nämna djuret!

Sen är det också så att inom Halacha är allt som gäller människans liv och hälsa viktigare än nästan alla andra lagar inom judendomen. Det är chockerande att Litzman, vid ett sånt här tillfälle, när en pandemi hotar tusentals människors liv, leker ordlekar som kan leda till missförstånd samt att viktig energi och resurser går till att skriva om namnet på sjukdomer istället för att bekämpa dem!

Det är ett symptom på hur bortkopplad en betydande del av den religiösa judiska världen har blivit från pragmatismen som alltid har funnits i deras egen religion!

Denna felkoppling är något som Rabbin Professor Daniel Sperber, på det ortodoxa universitetet Bar-Ilan University skriver om. I en artikel i den israeliska dagstidningen Ha'aretz, skriver man om hur Sperber, som är en högt respekterad ortodox rabbin, känd för sin kunskap om Halacha och Talmud, kritiserar sina kollegor.

Han menar att dagens Poskim (tolkare av judisk lag) har, som en reaktion till modernismen, gått åt det extrema hållet vad det gäller sina Halachiska beslut. De har förlorat kontakten med de vanliga ortodoxa judarna som följer deras bestämmelser och försöker inte göra deras liv lättare genom deras utlåtanden, som var vanligare före moderniteten. De tycker att allt nytt är av ondo och de vrider judendomen in i fundamentalismens korridorer.

Så har icke-ortodoxa judar (t.ex. jag som är Konservativ jude) länge sett på händelseförloppet. Det som är nytt med vad Rabbin Sperber skriver är just vem han är. Kritiken kommer inifrån, så att säga.

Detta är viktigt för att fundamentalisternas politiska makt i Israel växer hela tiden. Borgeligt äktenskap finns inte för judar i Israel - rabbinatet har monopol på konverteringar, vigslar och begravningar. En israel som varken är född av en judisk mor eller vill konvertera hos rabbinatet, får inte gifta sig med andra judar och inte heller begravas på en judisk begravningsplats!

Hela busslinjer i Jerusalem tas sonika över av ultra-ortodoxa där de tvingar män och kvinnor att sitta separerade och misshandel har förekommit av kvinnor som inte vill rätta sig efter deras regler.

Jag hoppas att personer som Sperber kan börja bromsa utvecklingen och förändra riktningen som de ortodoxa idag går i, men jag är inte särskilt optimistisk. När jag pratar med ortodoxa judar är de ofta säkra på att judendomen kommer överleva endast genom deras stränghet. Jag brukar kontra med att det är genom den Konservativa rörelsens villighet att kompromissa med moderniteten, utan att ge efter för den, som judendomen kommer att blomstra.

Ingen övertalar den andre, så till slut säger jag: "Vi träffas här igen om 200 år för att se vem som hade rätt."

Kol tuv,

En ny judisk blogg forsar fram...

Hej!

En ny judisk blogg har sett dagens ljus.

Degerman, som varit flitig med sina kommentarer här på Torahblogga, har nu bestämt sig för att starta eget.

Hans blogg heter על נהרות בבל (Al Naharot Bavel), som betyder "Vid Babylons floder", som är inledningsversen av psalm 137. Det är också med den psalmen han inleder bloggandet.

Så här skriver Degerman, som också kallar sig Shaul, till mig om bloggen:

Troligtvis kommer den att fokusera främst på funderingar kring mitsvot, halakha och olika högtider men jag hoppas kunna dra upp lite Hebreisk poesi också."

Det blir spännande att följa utvecklingen. Vi kan väl inte ha för många judiska bloggar i detta lilla nordiska land?

Lycka till Shaul!

Jom haAtsmaut - Israel 61 år idag

Hej!

Idag är det Jom haZikaron, dagen för att hedra Israels stupade soldater - de män och kvinnor som har offrat sina liv för att den judiska staten ska få finnas.

Och ikväll börjar Jom haAtsmaut, Israels självständighetsdag. Det var alltså 61 år sedan som Israel, med FN:s resolution 181 som stöd, utropade självständighet den 5 Ijar 5708 (den 14 maj 1948), samma dag som det brittiska mandatet tagit slut.

I självständighetsförklaringen står det bland annat:

This recognition by the United Nations of the right of the Jewish people to establish their State is irrevocable.

This right is the natural right of the Jewish people to be masters of their own fate, like all other nations, in their own sovereign State.

Här kan ni läsa hela den engelska översättningen av självständighetsförklaringen som ni ser till höger.

Nästa dag gick ALLA Israels grannländer till anfall: Egypten från söder och väst, Libanon från norr, Syrien från norr och öster, Jordanien från öster samt Saudi Arabien, Irak och Jemen som inte ens delar gränser med Israel.

Azzam Pasha, ledare för Arabförbundet deklarerade: "This will be a war of extermination and a momentous massacre which will be spoken of like the Mongolian massacres and the Crusades"

Kriget pågick i över ett år, men när man äntligen nådde vapenstillestånd stod staten Israel kvar. Det skulle komma att kallas för Självständighetskriget.

Oavsett alla dess interna och externa problem, så har Israel betytt mer för det judiska folket än vad som kan beskrivas. Så här skrev jag i mitt tal på Jom haShoah, Förintelseåminnelsedagen:

Jag och min generation är faktiskt helt unika. Vi är den första generationen judar på 2000 år som har växt upp i en värld där existensen av ett judiskt land är ett faktum. Vi är födda efter Självständighetskriget, Sinaikriget, Sexdagarskriget och Jom kippurkriget. Trots alla hot och utmaningar som staten Israel står inför idag är det få domedagsprofeter som spår slutet på den judiska staten inom överskådlig framtid.

Min generation lever därför utan den grundläggande otryggheten som andra generationer levt med som kläderna på kroppen och luften i lungorna: känslan av att inte veta var man kan ta vägen om man inte längre är välkommen i det land man bor i. Att växa upp utan denna känsla har gett min generation en trygghet och en självsäkerhet som inga tidigare generationer känt.

Det är något som aldrig kan överskattas och något som det judiska folket ska vara evigt tacksam till Israel för. Må Israel snart få uppleva en tillvaro i fred, rättvisa och välstånd. Må denna dag för evigt vara en glädjens dag för det judiska folket!

Eftersom detta är Torahblogga ska jag avsluta med några texter ur Tanach, den hebreiska bibeln. Först vad Gud säger till Abraham (när han fortfarande hette Abram):

Herren sade till Abram: "Se dig omkring från den plats där du står, åt norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina ättlingar för all framtid. Jag skall låta dina ättlingar bli som stoftkornen på jorden: kan någon räkna dem, skall också dina ättlingar kunna räknas. Vandra genom landet i hela dess längd och bredd, ty åt dig skall jag ge det."
Bereishit (1 Moseboken) 13:14-17

Detta är vad Moshe säger till folket när de står vid Jordanfloden och ska snart komma in i Det förlovade landet.

Följ därför hela den lag som jag i dag ger er. Då får ni styrka att inta det land som ni går över till och skall ta i besittning, och då får ni leva länge på den mark som Herren med ed har lovat att ge era fäder och deras efterkommande, ett land som flödar av mjölk och honung.
Landet som ni skall komma till och ta i besittning liknar inte Egypten, det land som ni drog ut ur, där du måste gå och vattna den säd du sått, liksom i en köksträdgård.
Nej, det land som ni går över till och skall ta i besittning är ett land där berg och dalar vattnas av himlens regn. Det är ett land som Herren, din Gud, vårdar sig om; Herrens, din Guds, ögon vakar ständigt över det, från årets början till årets slut.
Devarim (5 Moseboken) 11:8-12

Sist har vi Shir haMa'alot - en psalm från Psaltaren som vi läser innan bordsbönen på Shabbat och helgdagar. Det beskriver hur judarna kände sig när de äntligen fick återvända hem efter första templets förstörelse och den babylonska exilen (587 - 517 f.v.t.).

En vallfartssång.
När Herren vände Sions öde,
då var allt som om vi drömde:
vi skrattade, vi sjöng av glädje,
och jublet steg från våra läppar.
Då sade man bland folken:
Herren har gjort stora ting med dem!
Ja, Herren gjorde stora ting med oss,
och därför var vi glada.
Herre, vänd vårt öde,
liksom du ger liv åt bäckarna i Negev.
De som sår under tårar
skall skörda med jubel
Gråtande går de
och sår sin säd.
Jublande kommer de
och bär sina kärvar.
Psalm 126

Sist ett videoklipp med en israelisk sångare, Harel Skaat, som sjunger Shir haMa'alot.



Kol tuv,

Sådan far, sådan son - lite mer om Brit Milah från en stolt, omskuren jude!

UPPDATERING: Följande inlägg är ett svar på en del reaktioner jag mött i det svenska samhället, av vissa debattörer i media och av andra som jag själv kommit i kontakt med, inte en fortsättning på diskussionen från förra inlägget. Ber om ursäkt om ni som kommenterat på bloggen kännt er på något sätt träffade.

Hej!

Sen jag skrev om Brit Milah (omskärelse) för någon vecka sedan har debatten varit livlig. Det är bra - jag vill att Torahblogga ska vara ett forum för öppen debatt där man kan tala fritt om viktiga frågor. Jag vill tacka alla som engagerat sig i diskussionen för att ni deltagit med stor respekt, även de som inte håller med min linje i frågan.

Jag har själv försvarat Brit Milah i otvetydiga ordalag, just för att jag känner så starkt för frågan, men jag välkomnar alltid människor med andra uppfattningar. Jag uttrycker mig igen i starka uttalanden även i detta inlägg, men jag hoppas verkligen att de som deltagit i diskussionen på förra inlägget inte känner sig utpekade - jag uppskattar alltid er medverkan.

I dessa debatter känns det som att många icke-judar i Sverige läser mina förklaringar och försvar av seden och utbrister "Men varför gör ni detta, oavsett hur små riskerna är? Varför inte bara lägga av med det?"

Kanske kan man aldrig riktigt sätta sig in i en annan människas sätt att tänka och resonera, speciellt när de kommer från ett helt annan kulturell bakgrund än man själv gör, men jag ska ändå försöka förmedla mitt svar:

Jag är jude. Jag har alltid varit jude och har växt upp med judiska föräldrar som har lärt mig starka judiska värderingar. Som vuxen ser jag tillbaka på min uppväxt och uppskattar allt det som mina föräldrar har gett mig vad det gäller kunskap och arv - religiöst och kulturellt - och min förhoppning är jag ska ge mina barn detta arv.

Jag har aldrig kännt mig påtvingad någonting, aldrig indoktrinerad - tvärtom uppmuntrades jag att ifrågasätta och söka efter egna svar på frågor. Just det kritiska tänkandet är en mycket viktig del i den judiska religionen - inget är för heligt för att ifrågasättas.

Med detta sagt så är omskärelse, Brit Milah, bara något som görs på pojkar på den åttonde dagen. Det ställs ofta till med fest i samband med en Brit Milah då släkt och vänner kommer för att fira det nya livet som välkomnas in i den judiska gemenskapen. Det är en mycket viktig del av den judiska livscykeln.

Jag växte upp utan förhud, men har aldrig haft anledning att sakna det eller kännt att det skulle vara något annorlunda med mig på grund av min Brit Milah. Jag såg ut som min far och min bror och många av mina killkompisar (inte alla) på den judiska skolan.

Nu har jag och min fru har blivit föräldrar (än så länge har vi "bara" en underbar liten dotter). Om Gud skulle välsigna oss med en son, skulle det vara otänkbart att inte omskära honom - varför skulle välja att lämna vår son utanför denna flertusenåriga ritual som symboliserar Guds förbund med det judiska folket? För att vissa anser att det finns risker med det? För att vissa menar att vi för hans skull inte borde göra detta? Det är för hans skull vi gör det!

Det är ett smärtsamt ingrepp om man väntar och när det också är ett så mycket större ingrepp på en pojke senare i livet, med smärtlindring, stygn mm, vilken pojke eller man skulle vilja välja att gå igenom något sådant senare?

Om jag skulle vara denna pojke som växer upp i en judisk miljö, men med föräldrar som ville ge mig valet senare i livet skulle jag inte alls uppskatta deras goda avsikter! Att välja mellan att genomgå en omskärelse vid en känslig pubertetsålder (eller som vuxen), eller - om jag inte gör det - att leva med en evig påminnelse om att jag valde att inte följa mitt folk och min religion - det kallar jag ett val mellan pest och kolera. Jag är ytterst tacksam att mina föräldrar gjorde det när jag var 8 dagar gammal, så att jag slapp välja.

Varför skulle vi som föräldrar göra annorlunda och vänta med omskärelsen tills vår son blir gammal nog att välja själv och påtvinga honom ett val som inte vi hade modet att göra själva?

Jag har aldrig träffat någon judisk man som önskar att hans föräldrar hade låtit bli (jag har hört att sådana finns, men jag vet inte vad de fick lära sig om sitt judiska arv under uppväxten). Tvärtom har jag träffat oomskurna män som växte upp i sekulära familjer och blev, i vuxen ålder, mer religiösa och valde att omskära sig. De berättar att det smärtade i någon vecka och att det inte var en jättestor grej, men ALLA önskar de att deras föräldrar gjort en Brit Milah på deras åttonde levnadsdag. ALLA som själva får en son vill göra det enligt traditionen.

Jag kan vet att icke-judar har svårt att förstå varför vi judar gör Brit Milah på våra söner, men det är inte mindre än kulturchauvinism när folk hävdar att de vet bättre än oss våra barns bästa. När denna ritual är så säker som den visar sig vara (en framgång som varat i 3000 år!) önskar jag att mer energi kunde fokuseras på barn som verkligen far illa i seder som äldre pojkar (oftast muslimska) som omskärs utan bedövning i sina hemländer eller i det tysta i Sverige av okvalificerade individer i osteriliserade omgivningar och på kvinnlig könsstympning som är en hemsk styggelse som är olagligt i Sverige och är till och med förbjuden i många muslimska länder.

Dessa barn far illa - våra judiska pojkar har det bra!

Kol tuv,

Läs mer om omskärelse på Dagen.se och SvD 1 och 2

Parashat Tazria-Metsorah - En fråga om liv och död

Hej!

Jag har inte haft så mycket tid de senaste dagarna att skriva något, men jag vill inte lämna er innan Shabbat utan något alls, men det är svårt att kommentera kring veckans parasha. Det är dubbelavsnittet Tazria och Metsorah, som handlar om tre saker:

1. Om hur en kvinna är rituellt oren efter att ha fött barn.
2. Om sjukdomen Tsara'at, som brukar översättas som spetälska. De flesta bibelkommentarerna är överens om att Tsara'at inte är Hansens sjukdom som det heter i medicinska termer, men den kopplingen har ändå funnits länge. Tsara'at brukar i judiska tolkningar förstås som yttre symptom av ett inre problem hos personen, nämligen Lashon haRah - att tala illa om andra. Sjukdomen kunde bara "behandlas" av en Cohen - en präst, inte en läkare. Den förstås som en rent moralisk sjukdom som uppstod endast i bibliska tider. Den kan även förekomma på hus (låter för mig som mögel).
3. Andra saker som gör en oren, som manlig utlösning och menstruation.
   

Jag kom att tänka på en Dvar torah (Torahtolkning) som jag sett för några år sedan. Den handlar om just varför en kvinna som föder ett barn blir Tameh - rituellt oren. Som om den regeln inte vore provocerande nog så blir hon Tameh i en månad om hon har fött en pojke och två månader om hon fött en flicka!

Den bästa tolkningen av denna till synes högst chauvenistiska regel, och hela renlighets konceptet i Torahn hittade jag i ett Dvar Torahmejl från JTS (Jewish Theological Seminary). Ni kan hitta deras arkiv här och skriva upp er så att ni också får mejl från dem.

Denna Dvar torah kommer från rabbin Lauren Berkun Eichler som undervisar i Florida och är väl värd att läsa i sin helhet:

My spiritual and intellectual journey as a teacher of Torah began with the purity system in Leviticus. Perhaps this was a strange place to begin my life's passion — exploring genital discharges, corpse contamination and leprosy. However, the study of biblical purity laws yielded for me a profound appreciation for the beauty and wisdom of our tradition.

As a young feminist college student, I discovered that the ancient Jewish laws of menstrual impurity were not an example of gender discrimination or blood taboo. Rather, the Torah teaches that all genital discharges, female and male, are sources of tumah (ritual impurity). These laws are part of a broader symbolic system, which highlights the power of confronting mortality and the subsequent need to ritualize the reaffirmation of life.

Many scholars concur that life/death symbolism is the underlying principle behind the biblical purity system. According to this theory, one becomes impure upon contact with death or with the loss of potential life. Indeed, the greatest source of impurity is a human corpse (Num. 19). Leprosy, a scaly white skin disease which made one look like a corpse (see Num. 12:12), is another severe form of impurity. Genital fluids, which represent the loss of generative material from the font of life, also cause impurity (Lev. 15).

According to biblical theology, God is the Source of Life. The God of Israel embodies life, and only the living can praise God (Ps. 115). Therefore, our encounters with death or symbolic reminders of death momentarily remove us from the life–affirming rituals of God's abode in the Temple. Only after a symbolic rebirth through immersion in the "living waters" of the mikveh (ritual bath) could one return to a state of purity.

For many years, I have relished any opportunity to teach about the biblical purity system and the powerful purification ritual of the mikveh. However, year after year, I am challenged by the most paradoxical case of impurity in Leviticus. Parashat Tazri·a declares that a mother becomes impure following childbirth:

"When a woman at childbirth bears a male, she shall be impure seven days ... she shall remain in a state of blood purification for thirty–three days ... if she bears a female, she shall be impure two weeks ... and she shall remain in a state of blood purification for sixty–six days" (Lev. 12:2–5).

Why would a mother contract impurity upon bringing new life into the world if impurity is the result of the symbolic forces of death? Furthermore, why would a mother's period of impurity double upon the birth of a female child?

Each time I read Leviticus Chapter 12, I consider the available responses to these persistent questions. There are several compelling suggestions. First, childbirth in the ancient Near East was fraught with danger to the mother and high infant morality rates. Thus, every childbirth was an encounter with potential death. Secondly, the pregnant woman is a vessel of abundant life. Following delivery, the mother experiences a loss of this powerful presence of life within. Her discharge of life leaves a void and creates the ritual necessity for purification. While neither of these answers perfectly reconciles the impurity of childbirth within the symbolic system, they both address the experience of childbirth as a nexus point between life and death.

In light of recent events, I have contemplated another possible explanation for the impurity of childbirth. In a haunting discussion about instability in the Middle East and the vulnerable state of world affairs, a colleague described the frightening experience of bringing a child into this world: "While I feel great joy in creating a new life," he remarked, "I also know that I have created a new potential for death." Every human being will die. Each birth brings another fragile, mortal being into the universe. In our precarious world, this reality quickly comes into sharp focus.

Herein lies one explanation for the double period of impurity following the birth of a female child. The baby girl embodies the potential to one day bear another new life. Each life that is brought into the world will also bring another death. Therefore, the Torah marks the birth of a girl, a future holy vessel for the creation of life, as fraught with twice the amount "death symbolism."

Perhaps the laws of Leviticus Chapter 12 respond to the conflicting emotions of any new parent. A new birth brings joy and trepidation, awe and fear. A new parent has faith in the potential for life, yet dreads the possibility of death. The biblical purity system proclaims that our confrontations with the temporal nature of life leave a deep spiritual imprint – from conception to birth to illness to death. At every stage in life, we acknowledge and ritualize our encounters with death. Then we embrace and immerse in life anew.

Shabbat Shalom,

Rabbi Lauren Berkun Eichler

Shabbat shalom,

Förintelsens åminnelsedag, Jom haShoah

Idag är Jom haShoah, den judiska dagen för att minnas Förintelsen. Här är talet jag höll på församlingens Jom haShoa ceremomi.

Jom haShoa 5769, 21 april 2009

Ve-afilu kulanu chachamim,
kulanu nevonim,
kulano zekeinim,
kulano jodim et ha-Torah,
mitsva alejnu lesaper bitsi-at Mitsrajim. V
echol hamarbeh lesaper bitsi-at Mitsrajim,
harei ze meshubach.

Om vi så alla hade vishet,
alla hade insikt,
alla hade mognad,
alla hade kunskap om Torahn,
så är det ändå en mitsva att berätta om uttåget ur Egypten.
Ju mer desto bättre!

Vi läste dessa ord vid sederbordet på Pesach för bara några veckor sedan. Och varje år på Pesach står vi inför samma utmaning - att hitta ett nytt perspektiv på slaveriet och friheten i den flertusenåriga berättelsen. Jag känner att jag står här idag med en liknande utmaning.

I år är det 64 år sedan det värsta folkmordet i mänsklighetens historia tog slut. Denna Jom haShoah är den 58:e som firats – 58 år sedan Israels premiärminister David Ben-Gurion instiftade dagen i den nya staten officiella kalender. Den instiftades den 27 nissan, åtta dagar innan Jom haAtsmaut, Israels självständighetsdag. Budskapet bakom Jom haShoahs placering i kalendern var tydlig - Förintelsen ska ihågkommas världen runt, med Israels födelse på horisonten.

Allt som kan sägas om Shoah och dess ihågkommande har väl redan sagts över dessa 58 år. Vikten av att minnas, att hedra offren, att aktivt ta ställning mot ondskan och bekämpa den, att vårt folk måste ha rätt att leva i fred och trygghet på en liten jordplätt, som hänger Medelhavets östra strand. Allt detta har sagts, så vad kan jag tillföra?

Jag, som föddes 1978, flera decennier efter förintelsens slut, vad kan jag eller någon i min generation bidra med på Jom haShoah?

Vi kan bidra med ett annat perspektiv. Jag och min generation är faktiskt helt unika. Vi är den första generationen judar på 2000 år som har växt upp i en värld där existensen av ett judiskt land är ett faktum. Vi är födda efter Självständighetskriget, Sinaikriget, Sexdagarskriget och Jom kippurkriget. Trots alla hot och utmaningar som staten Israel står inför idag är det få domedagsprofeter som spår slutet på den judiska staten inom överskådlig framtid.

Min generation lever därför utan den grundläggande otryggheten som andra generationer levt med som kläderna på kroppen och luften i lungorna: känslan av att inte veta var man kan ta vägen om man inte längre är välkommen i det land man bor i. Att växa upp utan denna känsla har gett min generation en trygghet och en självsäkerhet som inga tidigare generationer känt.

Det är något mycket positivt, men det finns även risker med det. Trygghet och självsäkerhet får inte växa till självklarhet. Den judiska historien har lärt oss denna läxa om någon.

När man tillhör ett folk som spårar sina rötter 4000 år tillbaka i tiden, till en man, Abraham, som definierades av hans tro på en osynlig gud och ett liv i ständig rörelse, så vet man att inget är självklart - inget ska tas för givet.

Jag hörde det sägas en gång att den judiska historiebilden inte är formad som den österländska, som är cirkelformad - allt som varit kommer igen, allt som nu händer är bara ett eko av det förgångna. Men inte heller är den som den västerländska - en rak tidslinje, med början, mitten och slut.

Nej, vår historiebild är en spiral. Vi rör oss framåt hela tiden, men i spår som alltid påminner oss om det förgångna. Det judiska folket är ett folk som lever sin historia.

Varje glädjehelg som vi firar, varje sorgedag som vi ihågkommer - vi håller dessa dagar som om händelserna precis har hänt, men ändå inte. Vi firar vår frihet på Pesach som om vi just kommit ut ur Egypten, men också med perspektivet av alla de 3000 år som har förflutit däremellan. Vi ihågkommer Tisha beAv, dagen för templets förstörelse och början på den judiska exilen, med djup sorg och smärta, som om vi just kommit från templets rykande ruiner, men vi ihågkommer samtidigt de tragedier som vi upplevt sen dess.

Detta är, i min mening, en av vårt folks stora styrkor! Vi lever i det förgångna, men även i nuet och i framtiden, då vi varje år sjunger Leshana haba biJerushalajim - Nästa år i Jerusalem.

Och detta är vad jag tar med mig på denna relativt nya sorgedag. Min generation håller på att ta över ett rikt arv från våra föräldrar och nu när vi börjar bli föräldrar, är det vårt ansvar att överföra den till våra barn. När mina barn blir gamla nog att förstå, kommer att jag berätta för dem att jag hade privilegiet att lära känna överlevande från Shoah och jag hörde deras vittnesmål. Mina barn ska så småningom berätta detta för sina barn.

Min generation är en trygg och självsäker generation, men vi får aldrig ta vår historia för något självklart. Som alla tidigare judiska generationer, ska vi lever med siktet på framtiden, men med vår historia i ögonvrån.
Om vi så alla har vishet, insikt, mognad, och kunskap åligger det oss att berätta - ju mer desto bättre!
Kol tuv,

Läs mer om Förintelsen och fiaskot med FNs rasismkonferens: DN.se 1, 2, 3; SvD.se 1, 2, 3; Dagen 1, 2, 3; Sydsvenskan; Brev från Auschwitz DN.se, SvD.se 1 & 2;

Varför vi omskär våra pojkar...

Hej!

Nu är omskärelseritualen i nyheterna igen. DN skriver om hur flera muslimska pojkar har kommit in till Astrid Lindgrens barnsjukhus med "allvarliga skador" som de fått i samband med omskärelseingrepp. Omskäraren, har tidigare haft socialstyrelsens tillstånd att utföra ingreppet men fråntagits tillståndet 2007 efter andra fall av skadade pojkar. Även SvD skriver om fallet.

Detta är en mycket olycklig situation för både muslimer och judar. Sverige är ett väldigt sekulärt land. När jag talat om judendomen för icke-judiska svenskar är de ofta respektfulla och intresserade av de olika etiska aspekterna och de intressanta ritualerna. Men när ämnet omskärelse kommit upp, ändrar sig ofta tonen.

"Håller ni fortfarande på med det där primitiva?!"
"Hur kan ni göra det på små barn?!"
"Är det inte bättre att vänta tills man blir vuxen och får välja själv?"

Hur man än försöker förklara för de flesta icke-judiska svenska kvarstår misstänksamheten, och den kritiska hållningen mot att religionen tar sig fysiska yttringar på våra kroppar. Att judendomen ser kroppen och dess hälsa som gåvor av Gud och skulle aldrig tolerera något som äventyrar en människas hälsa är något som kommer bort i diskussionen.

Hade tusentals år av omskärelse visat några som helst negativa effekter på oss eller våra barn hade vi säkert tolkat omskärelsebudet som symboliskt eller tolkat bort det som våra rabbiner har gjort med dödsstraffet.

Nu poppar det upp en massa välmenande, men från utgångspunkten kritiskt inställda förståsigpåare, som menar att detta är skadligt för hälsan, för sexuella driften, för den mentala hälsan mm. Det påminner en hel del om den anti-amningshysterin som pågick under 50, 60 och 70-talet.

Ofta så blandar kritikerna in kvinnlig könstympning in i debatten. Det är en vidrig sed som aldrig har praktiserats inom judendomen. Den största skillnaden mellan manlig omskärelse och kvinnlig könsstympning är just att det manliga könsorganet fungerar utan problem efter ett ingrepp, men att det inte finns ett ingrepp på kvinnor som inte skadar könsorganet på något sätt, vare sig det handlar om sexuell känsel och funktion, eller ännu allvarligare vedervärdiga effekter.

Jag omskars själv när jag var åtta dagar gammal och har aldrig lidit av det. Jag känner flera judiska män som omskars som vuxna och fått det beskrivit för mig vilket smärtsamt och omständigt ingrepp det var. De känner inte av några negativa effekter av omskärelsen efter att det läkt, men om de kunde välja skulle de önska att de också fått det gjort på deras åttonde dag.

Därför är det så förargligt, till och med tragiskt, när en människor som den nu omtalade och inkompetenta omskäraren hamnar i nyheterna. Han ska polisanmälas och förhoppningsvis stoppas han från att skada fler pojkar, men hans handlingar skadar indirekt även alla de som följer Socialstyrelsens föreskrifter och bestämmelser och utför omskärelse på ett kompetent och säkert vis.

Som t.ex. min egen far, som utfört omskärelse, eller Brit milah, som det heter inom judendomen, i 20 år, utan anmärkning. Han intervjuas i slutet av DN:s artikel.

Här på Torahblogga skriver han om varför vi judar gör Brit milah och varför det är så viktigt för oss:

Brit milah

Få judiska bruk och traditioner är så betydelsefulla som omskärelsen eller
brit mila, som det heter på hebreiska. Ett gosse barn som är fött av
judiska föräldrar blir inte judiskt pga brit mila, utan omskärelsen
bekräftar barnets särskilda relation med Gud och det judiska folket.
Att försumma omskärelsen ansågs inte bara att försumma en ritual - det var
som att förneka Guds tecken. Följden skulle bli ett gudomligt straff - att
utrotas ur sin släkt (1 MB 17:14) - alltså ur förbundet med Gud.

Genom den långa historien har omskärelse-akten varit beviset på det judiska
folkets vilja att överleva. Upphävandet av detta bud har varit en signal
till assimilation.

Under Antiochus IV:s greksyriska regering (år 165 fvt) förbjöds omskärelsen men judarna höll fast vid den - trots risken att dödas. Cirka 100 år senare hade det skett en ändring. Många judar av hög samhällsklass ville assimilera sig och försummade brit mila-budet. Det hände ofta att judar som deltog i
offentliga idrottsövningar - nakna - undergick en operation för att dölja
tecknet på sin judiskhet. Cirka 200 år senare - under Hadrianus'
förföjelser förbjöds åter omskärelsen - och även all judisk religiös
undervisning. Många judar trotsade dock detta förbud och dödades. Under
nazitidens terror blev ofta omskärelsen ett sätt att avslöja vem som var
jude. Ändå fortsatte de flesta judiska föräldrar att omskära sina pojkar.

I f d Sovjet undertrycktes de flesta religiösa bruk mer eller mindre.
Omskärelse-bruket försvann nästan där under 1900-talet. Assimilation - vitt
utbredd - i f d Sovjet blev norm. Men när judarna frisläpptes och åkte till Israel på 1990-talet, var det många män som lätt omskära sig.
I Nordamerika är omskärelse - även av de flesta icke-judar - accepterad och
erkänd - av hygieniska skäl. Judar har varit tvungna att ombetona den
religiösa aspekten. Det kirurgiska ingreppet i sig, är inte alls jämförbart
eller identiskt med brit mila-budet. Omskärelsen får först sitt värde genom
sin idé och från sin historia; från de föreskrivna bönerna och från faderns
bekräftelse att sonen skall uppfostras i sina förfäders religion.

Jag hoppas att vi i Sverige snart kommer lämna denna debatt bakom oss. Judar har alltid utfört Brit milah på våra söner på den åttonde dagen och det kommer vi att fortsätta med i alla tänkbar framtid.

Kol tuv,

Modernortodoxa på väg att bli moderna?

Hej!

Det var nästan på gång med en kvinnlig rabbin i Sverige och nu kommer spännande nyheter från Die Goldene Medina! (yiddish för Det gyllene landet, ett smeknamn för Amerika, från 1800-talet)

Sara Hurwitz, 32, är nu den första kvinnan som fått en ledarskapsroll i en ortodox församling, gått hela den ortodoxa rabbinska utbildningen och klarat alla prov som krävs för att få rabbinsk ordination. Hon är rabbin i allt utom titeln - hon kallas för Maharat Sara Hurwitz.

Maharat är ett nytt ord som är en förkortning av “manhiga,” “hilchatit,” “ruchanit,” “toranit,”: en ledare i judisk lag, ritualer, andliga frågor och Torah. Man har alltså fått hitta på ett helt nytt namn för hennes tjänst, allt för att inte kalla henne rabbin.

Men det är ett steg framåt för den modernortodoxa världen. Du kan läsa om henne här i The Jewish Week, och här är en artikel från 2008. (tack Jeremy, för tipset!)

Sakta men säkert når även de modernortodoxa den moderna världen. Om ytterligare 200 år får vi kanske se den första ultraortodoxa kvinnliga Maharat. Den som lever får se...

Kol tuv,

Parashat Shemini II - Att nå det onåbara

Hej!

Bor du i Lund/Malmö området kan du denna helg (17-19 april) tillbringa Shabbaten med mig och Judiska centret i Lund! Gå in på deras hemsida för mer information.

Jag vill också skriva något mer om Parashat Shemini och det tragiska avsnittet med Nadav och Avihu som ni kan läsa om i det förra inlägget - Tystnaden som talar.

Våra rabbiner har svårt att hitta en anledning för Arons två söners död, vid den andliga höjdpunkten när de, som Cohanim (präster) som följde i sin faders fotspår, invigde Mishkan - Tabernaklet. Allt som står som förklaring är att de "bar fram främmande eld inför Herren, annan eld än han befallt" (Vajikra 10:1).

"Främmande eld", på hebreiska "eish zarah" påminner om "avodah zarah" - främmande tjänstgöring, dvs. att tjäna främmande gudar. "Avodah zarah" är en av de största synderna som man kan göra sig skyldig för inom judendomen - avgudadyrkan.

Det finns bara en Gud, en skapare av universum och att skaffa sig avgudar och tillbe dem istället är en korruption av människans inneboende helighet - livsgnistan som kommit från Den evige. Du kan läsa mer om avgudadyrkans ondska i detta inlägg: Dogville - ett samhälle förfaller i ondska.

Men det är verkligen svårt att tro att Nadav och Avihu ägnade sig åt avgudadyrkan i Mishkan på invigningsdagen!

Andra hittar lösningen med den instruktion som Aron och hans resterande söner, Elazar och Itamar får i samma kapitel:

Herren talade till Aron: Vin och starka drycker får du och dina söner inte dricka när ni skall gå in i uppenbarelsetältet, ty då dör ni.
Vajikra (3 moseboken) 10:8-9

Var det så att Nadav och Avihu hade druckit innan de frambar elden för offret och det var därför Guds eld förtärde dem?

Andra hittar ledtrådar i det som kryptiska Moshe säger till Aron när tragedin är ett faktum:

Moshe sade till Aron: "Det var om detta Herren sade: Jag visar min helighet bland dem som är mig nära, inför allt folket uppenbarar jag min härlighet." Aron teg.
Vajikra 10:3

Mishkan och cohanimen (prästerskapet) ska vara åskledare för Guds helighet och härlighet (läs energi) till folket. Det är ett högrisk jobb, där inga misstag får ske.

Jag tänker mig Mishkan som ett andligt kärnkraftverk. I ett kärnkraftverk får inget gå fel - vissa knappar måste tryckas vid just vissa tillfällen och om tillräckligt mycket slår fel är katastrofen ett faktum.

Så tänker jag mig hände i detta fall. Moshe har själv erfarenhet av Guds härlighet - Guds essens, som är så mäktig att "ingen människa kan se mig och leva" (Shemot 33:20). Läs om det i inlägget Gud och Moshes privata stund.

Om vi dödliga varelser inte ens kan se in i solen, en liten stjärna i en liten galax av universum, utan att våra ögon skadas, hur skulle vi klara av att möta hela den samlade energin som är Gud?

Även i Haftaran, ett avsnitt ur profetböckerna som man läser i synagogan som relaterar till Torahläsningen, hittar vi ett exempel på hur farlig det kan vara att komma nära Gud på fel sätt, när kung David ska föra den heliga förbundsarken till sin nyerövrade huvudstad Jerusalem:

Uzza gick bredvid Guds ark och Achjo före den. David och israeliterna dansade framför Herren med liv och lust och sjöng till lyror, harpor och tamburiner, till bjällror och cymbaler. När de kom fram till Nakons tröskplats snavade oxarna, och Ussa sträckte ut handen och grep tag i Guds ark. Då blev Herren vred på Uzza: Gud slog honom, och han föll död ner bredvid Guds ark. David blev upprörd över att Herren hade fällt Uzza. Platsen fick namnet Peres Uzza och heter så än i dag.
2 Samuelsboken 6:4-8

Jag tror inte att Gud blev vred på Uzza eller på Nadav och Avihu - deras död var en konsekvens av att ha kommit för nära Gud utan att ha följt de gudomliga instruktionerna för hur vi dödliga ska hantera det.

Ju längre längre den vetenskapliga utvecklingen borrar in i universums märkligaste hörn, desto tydligare blir det att den empiriska forskningen har sina begränsningar. Det öppnar upp för möjligheten att det faktiskt finns något därute som vi inte kan förklara med ord - knappt ens uppleva med våra sinnen, men den finns.

Det gäller bara att vi närmar oss på rätt sätt.

Kol tuv,

Parashat Shemini - Tystnaden som talar

Hej!

Oj, vilken gensvar det blev på mina frågor om kristendomen! Det är roligt att engagera så många i diskussionen. Jag har inte haft tid att läsa alla kommentarer, än mindre svara ordentligt på dem, men jag kommer att försöka.

Ikväll börjar de sista två dagarna av Pesach, och som jag skrev om i inlägget om sedern i Vita huset, så är de två första och två sista dagarna av Pesach Jom tov, dvs. helg då jag inte gör vissa saker, som t.ex. att handla, resa eller blogga.

Jag tänker i alla fall skriva ett inlägg nu om parashat Shemini - veckoavsnittet som kommer nästa Shabbat. I Shemini kommer ett av de enda berättelser i hela Vajikra (3 moseboken) och det är en mycket mörk och tung berättelse.

Aron är Moshes bror och har fått jobbet som Cohen gadol - överstepräst. Han och hans fyra söner, Nadav, Avihu, Elazar och Itamar, är alla cohanim. De ska representera folket inför Gud vid offergudstjänster och officiella ceremonier i Mishkan - tabernaklet.

Mishkan var tempeltältet som det judiska folket byggde så att de skulle känna Guds närvaro med sig när de gick genom öknen. Det byggdes helt med donationer från människor, fattiga som rika, som gav för att de ville ära Gud, från "var och en vars hjärta rörde dem att ge" (Shemot 35:5).

När det skulle invigas, gjordes det med pompa och stått och med åtta dagar av gudstjänster. Men på den åttonde dagen, då Aron och hans söner ska verkligen kliva fram och höja den andliga nivån ett sista snäpp läser vi detta:

Arons söner Nadav och Avihu tog var sitt fyrfat, lade i glöd och strödde rökelse ovanpå och bar fram främmande eld inför Herren, annan eld än han befallt. Då gick det ut eld från Herren och förtärde dem, så att de dog inför Herren.
Moshe sade till Aron:
"Det var om detta Herren sade:
Jag visar min helighet bland dem som är mig nära,
inför allt folket uppenbarar jag min härlighet."
Aron teg.
Moshe kallade på Mishael och Elsafan, söner till Ussiel, Arons farbror. "Kom hit och bär ut era bröder ur helgedomen och ut ur lägret", sade han. Då kom de fram och bar dem i deras tunikor utanför lägret, så som Moshe hade befallt.
Moshe sade till Aron och hans söner Elasar och Itamar:
"Låt inte håret hänga löst och riv inte sönder era kläder, ty då dör ni, och hela menigheten drabbas av vrede. Men era landsmän, alla de andra israeliterna, får gråta över dem som förbrändes av Herren. Gå inte bort från ingången till uppenbarelsetältet så att ni dör, ty ni är smorda med Herrens olja."
De gjorde som Moshe befallde.
Vajikra 10:1-7

Vad hemskt! Arons två söner Nadav och Avihu för fram "eish zara" - "främmande eld" som Gud inte har bett om och Guds eld dödar dem? Sen får Aron och hans resterande två söner inte ens sörja för dem???

Den här berättelsen väcker så många frågor och ger så få svar, men det är också sådana berättelser som är mest spännande att bita i. Den utmanar oss att försöka tolka och förstå vad det är som verkligen hände och varför det blir så här.

På fredag hoppas jag kunna skriva mer om just detta och besvara en hel del frågor i texten, men under tiden vill jag lämna er med en mycket vacker analys av två andra mycket svåra berättelser i Torahn - när Gud dränker hela världen förutom Noah och när Gud befalller Abraham att offra Isak.

Den kommer från Robert Krulwich, en av medarbetarna på en podcast som jag är en hängiven lyssnare av. Det är ett radioprogram som heter RadioLab och varje avsnitt tar de upp ett visst ämne (t.ex. kärlek) och undersöker olika aspekter av ämnet, ur ett vetenskapligt perspektiv (vad händer i kroppen när man blir kär, vad säger psykologin om kärlek, mm).

Just förra veckan, då Pesach och Påsk sammanföll läste Robert Krulwich upp en predikan som han hade gett i en synagoga om tystnad och svåra frågor i mötet mellan människan och Gud. Jag tycker att den passar perfekt till vår parasha om Nadav och Avihu. Här är den enda gången det faktiskt står i Torahn att en männsika inte svarade: "Aron teg."

Ta 30 minuter och lyssna på denna mycket vackra predikan från en vetenskapsman, med fler frågor än svar:

In Silence

Chag sameach! (Glad helg!)

The Daily Show slår till igen!

Hej!

Degerman tipsade mig just om The Daily Shows inslag om Obamas Seder i Vita huset som jag skrev om här: En annorlunda afton i Vita huset.

The Daily Show för er som inte vet är USAs populäraste nyhetsparodiprogram och de ställer ofta mer grävande och obekväma frågor än andra riktiga medier där borta.

Programledaren Jon Stewart är själv jude, sekulär sådan, och gillar att skämta om det. I inslaget skämtar de om högerns besatthet med Obamas religion (muslim? radikal kristen? ateist? muslimsympatisör?). Så klart vänder Stewart sig till Asif Mandvi, en pakistansk-amerikansk komiker som spelar religionskorrespondent. Underbart roligt!

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
Faith the Nation
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

Tack Degerman för tipset!

Kol tuv,

Fyra judiska frågor om kristendomen

Hej!

Nu är den kristna påsken i full gång. Det får mig att tänka på hur jag, på Påskdagen för några år sedan, fick se Mel Gibsons "mysiga" lilla Jesusrulle - The Passion of the Christ, på italiensk TV.

Jag lämnar frågan om den är antisemitisk därhän, men när jag såg filmen kristalliserades några frågor jag hade om kristendomen. Dessa frågor rör den interna logiken av religionen som jag alltid haft svårt att förstå när det gäller kristendomen.

Jag skrev ner frågorna och mejlade dem till flera olika representanter för kristendomen och fick lite olika svar. Svaren var i stort välformulerade och tydliga, men löste inte de logiska knutarna för min del.

Min avsikt är att utmana kristen tro - bara att med mina judiska glasögon ställa några ärligt menade frågor om hur kristendomen resonerar kring Jesus.

Lustigt nog blev det fyra frågor - en oavsiktlig parallell till de fyra frågorna man ställer på Pesachsedern...

Så här skrev jag till de olika representanterna för kristendomen. Jag började med en kort sammanfattning av kristen tro som jag har förstått det:

Vi människor bär på en arvsynd från Adam och Eva som vi själva inte kan sona för. För att sona för den synden åt oss människor offrade Gud sin son Jesus. Därav Jesus grymma lidande – något mindre hade inte räckt för att försona en sådan stor synd för alla människor.

Detta är beviset för Jesus stora kärlek: han offrade sig för alla oss ofullkomliga människor. Guds stora kärlek visades genom att låta sin son offras i vårt ställe. Poängen med kristendomen är alltså att acceptera Jesus som messias och räddas från arvsynden.

Har jag förstått ekvationen rätt? Är det så här teologin är uppbyggd? Skiljer sig protestantismen från katolicismen på någon av dessa punkter?

OM jag har rätt i detta, finns det några saker som inte verkar riktigt logiska. OBS! Jag hoppas att följande inte upplevs som något påhopp, jag vill bara förstå hur allt hänger ihop för er.

1. Vem är det som kräver försoning för arvsynden? Vem är det som ”håller räkningen”? Jag antar att det är Gud, eftersom Gud har skapat världen och alla dess lagar. (Det kan väl inte finnas en etik och moral självständig från Gud.) Om så är fallet, varför kan Gud inte bara förlåta oss utan att behöva offra sin egen son? Varför behövde Jesus lida och dö? (Och varför väntade Gud ca 3000 år, från Adam till Jesus, för att rädda oss från arvsynden?)

2. I den italienska introduktionen till filmen sa hallåmannen att filmen inte kan kallas för antisemitisk eftersom budskapet är att ALLA, hela mänskligheten, bär skulden för Jesus lidande och död. Det är ett försvar jag hört förr. T.ex. poängterade Gibson själv att i korsfästningsscenen syns hans egen hand hålla i en av spikarna som korsfäster James Caveziel (som spelar Jesus). Detta symboliserar att även han bär skuld för korsfästelsen. Min fråga är denna: hur kan Jesus lidande och död vara någon slags försoning för mänskligheten, när försoningen uppnås genom att mänskligheten gör sig skyldig till tortyr och mord?

3. Jag har hört en hel del om det kristna kärleksbudskapet och jämförelsen mellan Gamla testamentets hämnande gud* och Nya testamentets kärleksfulla gud. Men för mig verkar Guds roll i korsfästelsen inte särskilt kärleksfull. Jag har svårt att se det kärleksfulla i en gud som ger förlåtelse och försoning till mänskligheten endast på villkoret att hans egen son ska offras och att det är människorna som ska utföra dådet.

4. Ett populärt exempel på Gamla testamentets guds hämndlystnad är lagen ”öga för öga, tand för tand”. En förklaring som ges för just ”öga för öga, tand för tand” (förutom att det egentligen handlar om ett monetärt skadestånd) är att det är ett sätt att sätta straffet i proportion till brottet. D.v.s. bara ”öga för öga, tand för tand”, inte ”dödstraff för öga, öga för tand”. Men med korsfästelsen verkar försoningen ur proportion till ”brottet” som begicks av de första människorna. Och har inte de första människorna redan sonat för sitt brott genom att utvisas ur paradiset? Vore det inte mer kärleksfullt av Gud att avskriva arvsynden eller åtminstone hitta ett ”humanare” sätt för oss att försonas?

Där har ni mina frågeställningar. Visserligen är detta en blogg för judendomen och judiskt lärande, men jag tycker att religionsdialogen är viktigt för oss judar att engagera oss i. Det är viktigt att försöka förstå andra religioner och hur de fungerar.

Låt diskussionen börja!

Till våra kristna vänner önskar jag glad påsk!
* Jag anser att denna stämpling av Gamla testamentets gudsbild är skev och baserat på en ytlig läsning av texterna, men detta hör inte till saken.

Mer om Påsken: DN.se 1, 2, 3, 4, 5, 6; SvD.se 1, 2, 3, 4, 5, 6; AB 1, 2, 3, 4, 5; Dagen 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9;