Nu har jag äntligen sorterat igenom bilderna som jag har från min bror, Jeremys rabbinordination från Jewish Theological Seminary i New York, den 21 maj.
Här har ni dem, med förklaringar. Nummer 30 i ordningen är ett videoklipp av själva välsignelsen som Jeremy fick när han blev färdigutexaminerad rabbin, den får ni klicka på om ni vill se den. Nummer 43 likaså. Om det bläddrar för fort kan ni alltid pausa bläddringen för att hinna läsa det hela.
Ikväll börjar Shavuot - veckofesten. Den kallas för Chag Matan Torahtejnu - Helgen då vi tog emot Torahn, vid Sinai berg. Den skulle kunna kallas för Helgen då Gud gav oss Torahn, men då skulle man ha missat en viktig aspekt av judendomen - det fria valet.
Så här står det i Shemot (2 moseboken), precis innan Gud visar sig för hela folket:
Moshe gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget: "Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk - ty hela jorden är min - och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk." När Moshe kom tillbaka kallade han samman folkets äldste och förelade dem det som Herren hade befallt honom att säga. Folket svarade med en mun: "Allt vad Herren har sagt vill vi göra." Och Moshe gick tillbaka till Herren med folkets svar. Shemot 19:3-8
Det här är kanske det mest centrala texten om det judiska konceptet av det utvalda folket och hela texten hänger på ett enda ord. Märkte ni den?
Här har ni det i tjock stil: "OM ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk"
Allt är villkorligt. Vi kan välja och det gör vi varje dag - vill vi vara judar och eftersträva en relation med det gudomliga, eller lämnar vi vår tradition och folket stående där vid Sinai? Orkar vi verkligen ta på oss det otroliga ansvar som det innebär att leva efter en gudomlig standard och sträva mot att skapa en bättre värld för alla människor här på jorden?
Det är egentligen judendomens den centrala fråga, och den som belyses på Shavuot. Därför läser vi också Ruts bok - en kort och vacker liten berättelse, som, för ovanlighetens skull, helt fokuserar på kvinnornas tillvaro i det bibliska Israel. Det är en kort bok, på fyra kapitel (ni kan läsa den här: Ruts bok), som handlar om hur moabitiskan Rut väljer att följa med sin svärmor Naomi tillbaka till Betlehem, när hennes man har dött.
"Tvinga mig inte att överge dig och vända tillbaka. Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Där du dör, vill jag dö, och där vill jag bli begraven. Herren må göra mig vad som helst - endast döden skall skilja oss åt." Rut 1:16-17
Rut tar alltså självmant på sig Torahn och följer med sin svärmor. Rambam, Maimonides säger att en person som inte vuxit upp inom det judiska, men som ändå väljer att konvertera och ta på sig Torahns bud ska få mer hedern än vi andra som stog vid Sinaiberget och rycktes med i stunden. Tyvärr får konverterade judar inte alltid det varma välkomnandet.
Moses inför mottagandet av Torahn instruerade sitt folk inför denna händelse, och bad dem gå och lägga sig tidigt så att de var utvilade på morgonen. Folket löd honom dock inte, och försov sig naturligtvis morgonen därpå, så att Moses fick väcka dem i all hast. När de väl hade samlat sig hade G-d redan väntat en bra stund på dem.
Därför har man en tradition att studera hela natten på Erev Shavuot (Shavuot afton) och be morgonbön (där man läser högt Torahn) så fort solen går upp. Många församlingar kör en hel eller halvkväll av studier, som kallas för en Tikkun leil Shavuot.
Sen är det ju inte fy skam att det serveras ostkaka och blintzes (tjock crepes med sylt och ost i) till. De är traditionella rätter gjorda på mjölk, för att Torah ses som det judiska folkets näring - såsom modersmjölken.
Idag är jag med i Expressen och GT med ett stort inlägg i debatten om omskärelse!Den heter Tack för att jag blev omskuren som liten. Naturligtvis är kommentarerna efter artikeln många och hårda, vilket är att vänta i detta sekulära land.
Vill ni se vad jag skrivit tidigare här på Torahblogga i ämnet hittar ni inläggen här:
Som ni ser har det blivit en hel del i ämnet de senaste veckorna på bloggen. Jag är inte ute efter att göra Torahblogga till en blogg endast om omskärelse, men det finns en sån hård opinion därute mot Brit milah, och det är så mycket okunskap om ämnet som sprids, så jag känner att jag måste försöka få en syl i vädret om från judiskt håll.
Förhoppningsvis lägger sig debatten igen snart, utan att det blir någon häxjakt mot oss från politiskt håll, som det blev för 6-7 år sedan. Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag har levt nästan hela mitt liv här, men skulle Brit milah, i någon mörk framtid, bli förbjudet, skulle jag se mig om efter något annat land - ett som skyddar av religiösa minoriteters rättigheter, även att uppfostra sina barn i den egna religionen.
Religionsfrihet innebär inte bara frihet från religion!
Fick brev idag från Marc Harris, som är voluntäransvarig för Limmud Stockholm, '09. Konferensen äger rum 21-22 november, så boka in datumen (samt eventuella resebiljetter och hotellrum) redan nu, för du vill inte missa årets Limmud, efter förra årets dundersuccé!
Limmudkonceptet skriver jag om i inlägget Limmud - en jordbävning av judisk aktivitet. Den bygger på idén att om man kan få folk att ställa upp frivilligt för att tillsammans skapa en Limmud, kommer organisationen aldrig att upphöra p.g.a. bristande ekonomi eller bristande engagemang. Den blir på så sätt mycket starkare och långlivat, och framgång föder mer framgång.
Marc letar efter frivilliga som vill ställa upp och skapa en ny succé i år och förhoppningsvis cementera Limmud Stockholm som en årlig tradition. Jag var själv med i organisationen, när den startades 2007, men sen jag flyttade från Stockholm, kunde jag inte vara med på samma sätt längre. Ska vi kanske skapa en Limmud på västkusten snart?
Ni hittar Marcs brev här nedan!
Kol tuv, Hej!
I November förra året genomfördes för första gången Limmud Stockholm. Limmud är en konferens där deltagarna själva får välja vilka föreläsare de vill lyssna på och där föreläsarna själva väljer sina ämnen. Allt från konst till Toratext är välkommet att diskuteras, så länge det sker mot en judisk bakgrund.
Det var ett mycket lyckat arrangemang, med många besökare, diskussioner, föreläsningar, möten, skratt och lärande. På allmän begäran har vi bestämt oss för att köra i år igen! Och vi kan lova att programmet och konferensen kommer vara ännu bättre och ännu mer sprängfylld med upplevelser än tidigare.
Limmud drivs helt och hållet av ideella krafter och detta gäller även själva konferensdagen. Vi kommer att behöva en hel del händer och en hel del hjärnor om vi ska kunna ha en lika lyckad konferens som förra året. Därför hoppas vi att du vill vara med och genomföra detta tillsammans med oss.
I år kommer alla voluntärer att utöver shabbatmiddagen kvällen innan och möjligheten att delta i konferensen till rabatterat pris även få delta på en mindre ”intern” konferens (utan kostnad såklart) i September med sessioner, diskussioner och lite planering inför den stora Novemberhelgen.
Är du intresserad av att vara med? Svara då till mig eller om du har några frågor så ring mig gärna på 0735-338908. Eller bara lite nyfiken på vad Limmud är? Besök vår hemsida, limmud.se
Känner du någon som du tror kan vara intresserad av att vara med, vidarebefordra då gärna detta mail till dem – alla är välkomna i Limmud!
Ha en riktigt skön sommar! Med varma hälsningar, Marc Harris, voluntäransvarig
På bloggen Judisk framtid pågår det många intressanta debatter om vad ska prioriteras i våra barns utbildning - den judiska religionen eller den judiska kulturen.
Under kategorin "den judiska religionen" pågår det också en diskussion om vilken sorts judendom ska undervisas - ska det vara ett ortodoxt format (kvinnor och män åtskillda och bara män som deltar aktivt) eller om det icke-ortodoxa alternativet ska få lika mycket utrymme.
När jag väl hade skrivit min (långa) kommentar på ett av inläggen, bestämde jag mig för att också publicera den här, på Torahblogga, i lite redigerad form, då den väcker många frågor jag brinner för.
Frågan i inlägget var just om den stora Israelresan, på sex veckor, som många judiska barn åker på i åttonde klass. Hur ska den religiösa profilen på resan se ut? Ska församlingens ledning, med ekonomiska medel, försöka påverka den att bli mer pluralistisk, eller ska den få fortsätta vara huvudsakligen ortodox i sin inriktning?
Här har ni mitt inlägg i debatten:
Jag anser mig själv vara religiös, men icke-ortodox jude - masorti - något som är en raritet i Sverige, men som är desto vanligare i bl.a. USA och England.
Jag är alltså för att den judiska skolan, sommarlägret, Israelresan mm. ska ha en stark judisk profil (jag hänvisar till mitt inlägg på Torahblogga, för nästan ett år sedan: Ett streck i sanden), men jag vänder mig emot att denna profil ska främst reflektera den gudstjänstform som hittas i de ortodoxa synagogorna.
Under min tid som Religiös ledare på det judiska sommarlägret (åtta perioder mellan 1999 och 2003) försökte jag införa en kompromiss mellan ortodox och icke-ortodox judendom. Mitt mål var att barnen skulle uppleva att det fanns olika sätt att vara religiös jude.
På den tiden hade perioderna två Shabbatot och mitt förslag var att under den ena Shabbaten skulle man, i synagogan, sitta separerat (killar till höger, tjejer till vänster), som var normen. Under den andra Shabbaten skulle man sitta mixed, med de första raderna av synagogan skulle vara seperatsittning, för de som av religiösa skäl inte kunde be brevid någon av motsatt kön.
På den tiden var Stora synagogan inte egalitär på något sätt, så jag försökte inte ens att föreslå att tjejer skulle få komma fram till Torahn eller leda delar av gudstjänsten. Men motreaktionen från ledarna var mycket hätsk. Det fanns ingen rum för kompromiss från deras sida. Sommarlägret skulle vara som "det alltid hade varit", trots att seperat sittning inte hade införts förrän på 80-talet.
Motståndet var massivt. Ett annat format än den som existerade skulle inte få förekomma. Frågan bollades till Glämstakommittén som bollade den vidare till rabbinerna. Tanken var att de skulle komma överens om en riktning, vilket var dömt att misslyckas, då den ortodoxa rabbinen aldrig skulle kunna godkänna en icke-ortodox gudstjänst.
Jag försökte även mottverka denna ortodoxa hegemoni under min tid som Judendomslärare på den judiska skolan (en tjänst som under min tid där döptes om till lärare i Judiska studier - ett semantiskt spel för Skolstyrelsen). Sexan besökta varje torsdag den ortodoxa synagogans morgongudstjänst, förutom då en Bar eller Bat Mitsva från klassen hade en alijah i Stora synagogan, kanske 6-7 gånger per skolår. Jag försökte att balansera tiden mellan de båda synagogorna.
En bild publicerades i församlingsbladet, på en flicka i klassen som iklädd kippa och tallit fick en alijah vid Torahn (bilden till höger är inte av flickan i fråga). Rubriken löd "Hillelskolan samarbetar med Stora synagogan". Artikeln och bilden publicerades på den dåvarande rabbinens initiativ (en rabbin som av många anledningar inte varade länge i tjänsten).
Reaktionen från några föräldrar var mycket stark trots att jag tidigare hade uppmärksammat dem alla på att vi skulle dit och att tjejer kunde få alijah. De föräldrar som inte ville att deras döttrar skulle kallas fram fick meddela mig det i förväg - ingen gjorde det. Föräldrarna till den tjej som förekom på bilden hade uttryckligen gett sin dotter tillåtelse att få en alijah.
Vad var resultatet? Jag fick direktiv från rektorn att inte ta klassen till Stora synagogan, förutom då det var Bnei mitsva där, och att när vi var där fick inga kvinnliga elever gå fram till Torahn.
Samma situation hittar vi på Israelresan. Jag åkte på resan som barn och både min bror och syster har varit ledare på den. Under resans sex veckor har man dagligen Shacharit (morgonbön), med ortodoxt format.
Ett inslag på resan är besöket på Masortikibbutzen Keturah, men både min bror och syster beskriver hur resans deltagarna inte deltog i kibbutzens masortigudstjänst, utan hade sin egen, med ortodoxt format. Även alla andra religiösa inslag under resan är ortodoxa.
Budskapet är tydligt på skolan, sommarlägret och Israelresan - det finns bara en riktigt judendom och det är ortodox judendom. Det som praktiseras i Stora synagogan behandlas som en avart.
Det är just denna inställning jag vänder mig emot. Det försvaras av ortodoxa genom att säga "Du kan kompromissa, men jag som ortodox jude kan inte det. Om vi ska samsas om utrymme, måste det ske på mina villkor."
Det är inget mindre än minoritetens tyranni. Ska de som vägrar kompromissa få som de vill bara därför? Många icke-ortodoxa tycker att det är svårsmält att kvinnorna "stoppas" bakom en gardin, eller att man som familj inte kan sitta ihop. Ortodoxin är inte något som "alla kan vara med på".
Dessutom finns det mycket hyckleri här. I en av de många debatterna med ledarna som pågick på sommarlägret, då jag försökte ändra formatet, ställde sig en av ledarna upp (en mycket modig sådan) och beskyllde de andra för hyckleri. Han menade att många av dem som vände sig så starkt emot mitt förslag, på religiösa grunder, ändå öppet bröt mot Shabbat på olika sätt, t.ex. att de satt på ledarnas samlingsrum och planerade för program med penna i hand eller gick in i skogen för att röka.
Jag brukar säga att skillnaden mellan de judar som går till Stora synagogan och de som går till de ortodoxa, är att de som går till det senare parkerar runt hörnet, istället för att köra ända fram. Alltså att de flesta judarna som går till de ortodoxa synagogorna inte är mer religiösa än de som går till Stora - båda bryter lika gärna mot Shabbat - men just gudstjänstformatet är så heligt att man inte kan tumma på det.
Är våra församlingar verkligen enhetsförsamlingar, borde alla former av judendom få lika stor plats i våra barns utbildning. Det är inte godtagbart från min sida att man lägger ribban vid de som är minst toleranta av andra.
Sidan heter On1Foot och namnet syftar på den berättelse i Talmud där Hillel - en av våra mest framstående rabbiner - fick utmaningen att sammanfatta all Torah medans han stod "på en fot".
Han sa:
"Det som är förkastligt för dig, ska du inte göra mot andra - det är hela Torahn, resten är kommentarer. Gå nu och studera dem."
Inom judendomen så räcker inte den första delen av meningen, den berömda "gyllene regeln" som finns inom alla världsreligioner. Utan att vi, genom studier, analys och kritiskt tänkande, aktivt försöker förstå hur vi ska leva efter den, är det bara ett motto, en slogan.
Det är när vi försöker borra djupare in i den sanna innebörden av principen som vi kan börja skapa en värld som verkligen bygger på den. Då är det bra att vi har sajter som On1Foot att hjälpa oss att förstå.
Denna vecka börjar vi Bamidbar - Fjärde moseboken. Denna text är en predikan jag skrev för tre år sedan, men den håller nog måttet än idag:
De flesta antingen älskar eller hatar matematik. ”Matematik är bara abstrakta regler och konstiga tecken som man aldrig kommer att ha nytta av i livet”, gnäller mattehataren. ”Matematik är ett systematiskt sätt att beskriva allting i världen omkring oss, matematik speglar livet”, kontrar matteälskaren. Båda kan ha rätt, men det beror på hur man räknar.
Parashan, dagens torahavsnitt, Bamidbar, är den första i fjärde moseboken, som också den heter Bamidbar. Den innehåller just en hel del matematik och boken heter just Numeri – Nummer – på latin.
Man kan dela in parashan i tre delar:
Första delen beskriver i noga detalj folkräkningen och mönstringen av alla stridsdugliga män. Torahn räknar en efter en upp stammarnas styrkor som totalt uppgår till den fantastiska summan 603 550.
I den andra delen tilldelas varje stam sin särskilda position vid någon av Mishkans, Tabernaklets, fyra sidor. Den positionen gällde både när de marscherade och slog läger.
I den tredje delen får Levis stam, som inte mönstrades med de andra, sin speciella arbetsuppgift: att ta ner, transportera och resa Mishkan, när folket reste från en plats till en annan.
Här är det verkligen ordning och reda som råder – militärisk systematik. Man kan likna Gud vid en överbefälhavare med Moshe och Aron som hans närmaste generaler. Tillsammans strukturerar de upp folket och planerar för den långa vandringen med alla konflikter som väntar dem på vägen. De sörjer för folkets fysiska säkerhet med mönstringen och dess andliga säkerhet med Mishkan, som gör Guds närvaro tydlig och kännbar.Men verkligheten tränger sig så småningom på.
Ordet Bamidbar betyder "i öknen" och nästan alla berättande stycken i boken Bamidbar, som varvar lagdelarna, berättar om alla utmaningar som folket möter på vägen genom det karga landskapet. Ledarna räknade med att hoten mot folkets fysiska och andliga säkerhet skulle komma utifrån, inte inifrån, där de är mycket svårare att handskas med. Folket vägrar gång på gång acceptera Guds, Moshe och Arons auktoritet. De gör uppror mot den kvävande steriliteten av system och lagar genom att uttrycka sina rädslor, tvivel, trots eller ilska.
Moshe försöker vara en djärv ledare som går i täten med visioner och stora ideal, men alltför ofta upptäcker han att en ledare inte kan leda om han inte har folket med sig. Då måste han först lösa konflikterna och utmaningarna, innan de än en gång går med på att följa honom.
Varför misslyckas det om och om igen? Varför denna avgrund mellan ideal och verklighet?
Jag tror att det alltid är så med livet. Alla lever vi i verkligheten – man kan blunda för den och stoppa huvudet i sanden, men den finns där oavsett. Men det betyder inte att vi måste acceptera att den alltid kommer att vara så. Vi kan med drömmar och visioner tänka oss en bättre verklighet, där saker och ting är lite mer som vi anser att de borde vara. Men för att de ska bli verklighet måste vi agera realistiskt och stämma av med våra medmänniskor då och då.
Vi kan inte skapa oss en bättre verklighet om vi trampar på andra för att uppnå den. Då är det en illusion. Detta kan vi se tydligt i folkräkningen. Visst har de 600 000 stridsdugliga soldater, men se förbi statistiken: vilka är de som individer? Vilka är de anonyma kvinnorna och barnen som inte räknades? Vad har Chaim för drömmar? Vad har Leah för rädslor? Statistiken räcker inte till för att beskriva detta.
Och de som aldrig vågade lämna Egypten? Eller de som inte längre orkade med den långa vandringen genom vildmarken, utan slank iväg och bosatte sig vid en ödslig oas? De försvann ur vår historia och ut i anonymiteten.
Medlemsantalet sjunker i vår församling. Det är nog inte särskilt enkelt att lista ut varför. Det finns nog en personlig anledning för varje individ som bestämt sig att lämna Församlingen och som därmed, på sätt och vis, lämnat det judiska folket.
Kanske har vi som är kvar inte gjort tillräckligt för att nå ut och knyta band med dem, för att de ska förstå hur viktiga de är för oss.Varje person som inte längre vill vara med, är ännu en röst som kunde ha valt att fortsätta med oss och berika vårt folk och vår historia med sina drömmar och visioner.
Kanske vill de inte vara drömmare och visionärer – kanske vill de bara vara medelsvenssons. Är inte livet är tillräckligt komplicerat utan att behöva handskas med allt som det innebär att vara jude? T.ex. har vi en märklig tendens att alltid dra till oss uppmärksamhet från resten av världen och hamna i rampljuset och visst är det påfrestande att leva där.
Ett av mina favoritcitat kommer från Tevje, huvudpersonen i Spelman på taket. Efter ännu en våg av antisemitism säger han så här: ”Gud, jag vet att vi är det utvalda folket, men kan du inte någon gång välja någon annan?”Kanske lider några av dem som lämnat vårt folk av rampfeber. Kanske tycker en del att judendomen som tradition inte innehåller tillräckligt med mening för dem och de undrar ”varför ska jag finansiera en synagoga som jag aldrig besöker?” Genom historien har många judar kommit till slutsatsen att det är bara för svårt att vara jude. Att det helt enkelt inte är värt besväret.
Jag kan inte kritisera dem och jag tror inte att det är något fel på dem, men jag tycker ändå att det är synd för oss som är kvar. De lämnar efter sig ett tomrum. Och hur är det med oss som är kvar? Vi som ömsom följer visionerna; ömsom brottas med verkligheten.
Det är lite som med matematiklektionerna i skolan. Man kan, när man tittar på dessa märkliga tecken och dessa konstiga regler, slänga ifrån sig boken och säga ”detta är inget för mig!”. Eller så kan man ge sig i kast med det, lära sig hur det fungerar och försöka förstå vad det är som matematiken försöker beskriva.
Då kan man kanske hänföras av en blommas otroliga symmetri eller fantisera sig bort i en stjärnornas dans över Vintergatan.Från Moshe till Einstein, från Maimonides och Spinoza till Freud så är vi judar analytiska drömmare; djupa tänkare med stora visioner.
Är det alls möjligt att leva i den kalla, hårda verkligheten utan att förlora sina visioner och bli cyniker? Kanske inte, men vårt lilla folk – ständigt krympande men aldrig försvinnande – har aldrig låtit det omöjliga stoppa oss.
Gårdagen, torsdag, tillbringade jag helt på resande fot (eller resande rumpa, då jag mest satt på ett plan i totalt 9 timmar), men nu är jag i New Jersey!
Nästa vecka får min kära lillebror, Jeremy, semicha, dvs. rabbinsk ordination. Det blir väldigt spännande, då det är första gången jag har någonsin sett en semicha-ceremoni. Jag kommer även att rapportera från ceremonin här på Torahblogga.
Under resan kom jag att tänka på Tefilat haDerech - en bön som man säger när man ska ut på en längre resa.
På svenska lyder Tefilat haDerech så här:
Må det vara din vilja, Herre, vår Gud och våra fäders Gud, att vägleda oss i frid och att stödja oss i frid, att bringa oss till vårt mål i liv, glädje och i frid. Rädda oss från varje fiendes hand, från bakhåll, från rövare, från rovdjur på vägen och från alla hemskheter som hotar världen. Må du skänka oss din välsignelse till det våra händers verk och må vi ha godhet, nåd och barmhärtighet i dina ögon och i ögonen hos alla som ser oss. Hör vår bönfallans röst, för du är en Gud som lyssnar till bön och vädjan. Lovad vare Herren, som lyssnar till bön.
När jag funderade på texten slog det mig hur anakronistisk den verkar för oss idag, men ändå inte. Jag får bilden i huvudet av en judisk handelsresande som tar sig från Asheknaz (Tyskland/Frankrike), med sina pälsar och råvaror, genom hela Europa till Nordafrika eller Turkiet för att sälja och byta till sig kryddor och tyger och andra exotiska saker.
Hur skrämmande var inte den långa resan? Hur måste han ha kännt sig när han lämnar sin fru och barn och hemförsamling i månader eller år i förhoppningen att återvända hem välbehållen, trots alla faror som lurar på vägen.
Att resa för oss idag är nästan ingenting jämfört med våra förfäders enorma utmaningar, men ändå finns det delar av Tefilat haDerech som resonerar hos mig:
Rädda oss från varje fiendes hand, från bakhåll, från rövare, från rovdjur på vägen och från alla hemskheter som hotar världen.
Terrorism är något som ständigt hotar i bakgrunden nuförtiden. Även flygolycker, hur ovanliga den än är i förhållande till de tiotusentals plan som flyger runt världen varje dag, är något jag tänker på varje gång jag sätter mig ner i den trånga flygplansstolen.
Må du skänka oss din välsignelse till det våra händers verk och må vi ha godhet, nåd och barmhärtighet i dina ögon och i ögonen hos alla som ser oss.
Naturligtvis önskar vi oss fortfarande framgång på affärsresor, men även när vi åker på semester att det blir en lyckad sådan - avkoppling är något viktigt i våra stressiga liv. Är det inte också så att vi hoppas bli väl emottagna på våra resor och att vi måste tänka på hur vi beter oss bland främmande kulturer?
Tefilat haDerech kanske inte är så gammalmodig som den först verkar.
Stockholms judiska filmfestival är över, men jag gick med en önskan på Facebook och här på Torahblogga om "korrespondenter" som hade varit med på festivalen och ville skriva lite om sina upplevelser. Jag fick svar från Sarah, som är lundare och stockholmare och mycket aktiv inom judisk kultur i båda städer. Så här skriver hon:
Jag började att se Mr Klein, en fantastisk film, mycket närvarande och 100% trovärdig. Riktigt psykologiskt ruggig, kunde inte komma ur den.
Sedan såg jag My Father My Lord, en långsam, eftertänksam, samt sorglig film och jag hade så många frågor efter filmen.
Senare såg jag Menachem och Fred, en film om överlevnad och identitet och hur det påverkat livsvalen i generationer, filmen gick in i mitt hjärta och i mig helt. Jag vill se om den.
Efter det var det dax för Flykten från Norway, en berättelse en av de otalt ökända historier under nazisternas ockupation av Norge med autenstiskt material, och även där hur förintelsen påvärkat i generationer!
Den sista filmen jag såg var Waves of Freedom, en fantastisk film om ett antal (då unga) män i New York som 1947 arbetade i Hagana, helt frivilligt, med att smuggla judiska överlevande till Palestina. Ett film på blodigt allvar, men med ett hopp. Jag är glad att de fanns och tacksam för att Israel nu finns. Att filmens nu grånande män är fulla av busig charm gladde mig så!!!
Tack, Sarah, för att du delade med dig av dina upplevelser. Jag önskar verkligen att jag kunde varit med på filmfestivalen, men det får väl bli nästa år.
Flera av de som kommenterade kritiskt uttryckte sig i avfärdande och arroganta ordalag, för att inte nämna de som var rent förolämpande. Men en av de mer dialogvilliga som kommenterade i diskussionen var André (bilden är troligtvis inte av rätt André!) som frågade:
Har "symbolisk omskärelse" diskuterats i judiska kretsar - i nutid eller historiskt?
Ditt svar till mig och "Vetenskapare" [klicka här för att läsa hela diskussionen med André] att frågan enbart skall avgöras av judar berör ett problem som inte fanns när de allra flesta angelägenheter som rörde barn beslutades av familjen (oftast husfadern). Samhället har flyttat fram sina positioner, vilket de flesta accepterar och tycker är bra. Frågan om man oåterkalleligen får beröva ett barn en kroppsdel, om än liten och av vissa ansedd som betydelselös (andra har en annan mening), är numera relevant. Det är inte endast "en fråga för judar", men dialog - som här - den enda förnuftiga vägen.
Jag tror också att judendomen hade funnit sätt att komma runt traditionen om man funnit den skadlig, men ett bruk blir inte humant bara för att det utövats länge och av många och i all välmening. Man utsatte trots allt tidigare generationer små gossebarn för smärta - innan smärtlindring fanns - och innan man hade en aning om att tidiga smärtminnen sannolikt lagras undermedvetet för livet.
En hel del viktiga frågor att svara på. Frågor som jag tror når pudelns kärna. Här är mitt utförliga svar till dig André:
Du har rätt, jag svarade inte på din fråga, men det ska jag försöka göra nu.
Judendomenen anser att Gud har gett oss Torah (De fem moseböckerna) för att leva våra liv efter den (religiösa icke-ortodoxa judar, som jag, anser att Torahn inte skrevs direkt av Gud, men att den skrevs av människor som inspirerats av det gudomliga). För att göra detta behöver vi tolka den och för att tolka den använder vi den intelligens som Gud har skapat oss med. Det är inom denna ram som tolkningar och nytolkningar sker. Denna tolkningsprocess har pågått i flera tusen år.
När Torahn ger oss en påbud som strider mot våra värderingar går tolkningsprocessen igång. Resonemanget lyder att Gud som har gett oss starka etiska principer genom Torahn och gett oss förmågan att förstå och analysera dessa. Gud kan då inte också ge oss en lag som direkt strider mot dess egen etik.
Ett bra exempel på denna tolkningsprocess, då inhumana lagar "tolkas bort", är där det står att man ska döda barn som är olydiga mot sina föräldrar. Det är uppenbart att en sådan lag är inhuman och absurd. Det kan inte vara så Gud vill att vi ska agera - då måste vi tolka om stycket. Jag har på bloggen skrivit om hur man i den rabbinska traditionen har gjort detta: Vad ska man göra med olydiga barn?
Ett exempel på en fråga som diskuteras livligt i icke-ortodoxa kretsar idag är homosexualitet som jag skrev om nyligen på bloggen: Ett mjukare sätt att tolka en hård vers.
Nu är väl din fråga varför man inte kan göra samma sak med lagen om Brit Milah (omskärelse). Svaret är att om man ansåg att den lagen var inhuman och orimlig skulle man ha gjort det för länge sedan. Man har inte heller gjort detta idag, då det inte finns tillräckliga vetenskapliga, psykologiska eller etiska belägg för en omvärdering av Brit Milah.
Christopher Aqurette påpekar att det faktiskt finns judiska grupper som förespråkar att göra Brit Milah till en symbolisk handling, men de är rätt marginaliserade även i de mest liberala kretsarna.
Du skriver "Samhället har flyttat fram sina positioner vilket de flest accepterar och tycker är bra." Till viss del är det det. När barn far illa ingriper samhället för att skydda dem, men var går gränsen för denna välvillighet? Med vilka mått mäter vi hur rätt samhället har i olika frågor?
Låt mig ta ett exempel som ligger nära till hands för oss i vårt upplysta avlånga land: Tvångssterilisering blev lagligt i Sverige år 1934. Det grundade sig i ett rasbiologiskt tänkande då man ansåg det bäst för samhället om vissa "genetiskt mindervärdiga individer" inte skulle få avkomma. Efter andra världskriget blev det mindre rumsrent att hänvisa till rasbiologiska skäl för tvångssterilisering. Då var skälen för bruket grundade i sociala omständigheter, som brottsbenägenhet. Detta praxis, som idag anses vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna, förbjöds så sent som 1976! (källa: Wikipedia - Tvångsterilisering i Sverige)
Jag tror inte att de som förespråkade tvångsterilisering var onda människor. De ville samhällets bästa och trodde bestämt på att det var just så de agerade. Men det är tydligt för alla idag hur vilseledda de faktiskt var i sin iver att "flytta fram samhällets positioner". När starka vetenskapliga argument saknas för att förespråka att man slutar med omskärelse, och diskussionen förs just på grunder av individens rättigheter och samhällets bästa, så ska man vara ytterst försiktig.
Vad tycker du, André? Finns det en gräns för hur mycket ett samhälle får bestämma åt individen och individens barn? Var går den gränsen i så fall?
I hopp om en fortsatt dialog.
Jag ställer denna fråga även till andra. Var går gränsen för samhällets rätt att bestämma åt individen och individens barn?
Jag har den senaste tiden skrivit en hel del om Brit Mila (omskärelse) här på Torahblogga (Varför vi omskär; Från en stolt, omskuren jude; Dokumentär som klippt och skuren...;), men nu är det alltså dags igen. Svenska dagbladet har publicerat en artikelserie den senaste veckan om omskärelse i Sverige. Det har varit upprörande läsning.
Serien börjar med artikeln Omskurna män tar strid mot traditionen, en övertydlig indikation på vart frilansjournalisten Gudrun Renberg är på väg med hela reportaget.
En svensk man som fick en medicinsk omskärelse som barn försöker skapa sig en förhud genom att sätta fast en smärtsam anordning på sin penis för att tänja ut huden. Sen intervjuar de Soleyman, en kurd som omskars vid sex års ålder och tydlig minns den traumatiska händelsen: "Jag sprattlade och skrek men det hjälpte inte. De skrattade åt mig, sa ”är du en flicka? Det är bara flickor som gråter!”"
Han är inte religiös och föga förvånande vill han förbjuda omskärelse i Sverige. Jag själv håller med om att religiös omskärelse på pojkar som är gamla nog att komma ihåg händelsen är en starkt motbjudande företeelse! Det borde bara göras på barn under två månader - som det gjordes på mig, när jag var 8 dagar gammal, eller på pojkar i äldre tonåren, då de själva får välja. Även många muslimer omskär sina söner tidigt, så det skulle inte inskränka på religionsfriheten.
Viktigt att påpeka att den enda i hela artikelseriens tre delar som faktiskt tycker att hans egen omskärelse ger honom några som helst men är svensken med den medeltida penisanordningen. Ingen av de andra omskärelsekritiska som intervjuats har kan påvisa något eget lidande i vuxen ålder! Del 2 heter Svårt att säga nej till en sed med historia. Artikeln intervjuar Maynard Gerber, som är mohel (omskärare) i Judiska församlingen i Stockholm (han är även min far) samt imamen Abd al haqq Keilan som båda gör sitt bästa för att försvara traditionen.
Men sedan för att refutera mohelns förklaringar att detta är något viktigt för judar, kommer Eduard Grutsky in i artikeln. Han är en sekulariserad jude som de har hittat som våndades över att omskära sina söner, men som fick sig en "aha-upplevelse" när han träffade sin nya icke-judiska tjej och hennes oomskurna pojke. "Men det gav mig också ångest, för det jag gjort mot mina barn." Jag undrar hur länge journalisten Renberg fick leta för att hitta en omskärelsekritisk jude. Jag undrar också varför hon inte har intervjuat sekulära judar som omskurits som spädbarn och som stolt omskurit sina söner. Inte för att de är svåra att hitta - Gerber skulle kunna ge dem minst 400 referenser på sådana.
Tredje och sista delen av artikelserien har titeln Två av tre kirurger vill inte omskära och tar upp den medicinska aspekten av frågan, också med starkt vinkling emot ingreppet. I artikeln intervjuas endast läkare som är emot att utföra omskärelse.
Det hade inte varit svårt att hitta läkare som är för att tillåta omskärelse av religiösa skäl - jag vet detta för att judiska församlingens mohel (min far) har alltid med sig en läkare eller sjuksköterska när han utför ingreppet. Han gav journalisten referenser på läkare och en läkarmottagning mitt i Stockholm som regelbundet utför omskärelse med dessa lyser med sin frånvaro.
Läsarreaktioner har de med också, med det trevliga citatet "Ett rent barbari som måste förbjudas" som rubrik. Där har de också med läsarreaktioner som är positiva till omskärelse, men de flesta är kritiska och de får också mer uttrymme.
Artikelserien är tydligt vinklad och dåligt utfört. Det är tydligt att journalisten Renberg tycker att detta är något som inte borde förekomma i det upplysta Sverige och därför försökt hitta alla argument emot att det ska tillåtas.
Det skeva budskapet är tydligt om man tittar på vilka som hon har intervjuat: vanliga svenska, judiska och muslimska män är emot det, läkare och politiker är emot det, de flesta läsarna är emot. Endast de religiösa ledarna är för omskärelse. Det upplysta, sekulariserade samhället mot den inskränkta religionen. Kära läsare, visst hejar vi alla på samhället, eller hur!
Jag har den senaste tiden skrivit en hel del om Brit Mila (omskärelse) här på Torahblogga, och har själv försvarat traditionen i otvetydiga ordalag, just för att jag känner så starkt för frågan. Det känns som att många icke-judar i Sverige läser mina förklaringar och försvar av seden och utbrister "Men varför gör ni detta, oavsett hur små riskerna är? Varför inte bara lägga av med det?"
Kanske kan man aldrig riktigt sätta sig in i en annan människas sätt att tänka och resonera, speciellt när de kommer från ett helt annan kulturell bakgrund än man själv gör, men jag ska ändå försöka förmedla mitt svar:
Jag är jude. Jag har alltid varit jude och har växt upp med judiska föräldrar som har lärt mig starka judiska värderingar. Som vuxen ser jag tillbaka på min uppväxt och uppskattar allt det som mina föräldrar har gett mig vad det gäller kunskap och arv - religiöst och kulturellt - och min förhoppning är jag ska ge mina barn detta arv.
Jag har aldrig kännt mig påtvingad någonting, aldrig indoktrinerad - tvärtom uppmuntrades jag att ifrågasätta och söka efter egna svar på frågor. Just det kritiska tänkandet är en mycket viktig del i den judiska religionen - inget är för heligt för att ifrågasättas.
Med detta sagt så är omskärelse, Brit Milah, bara något som görs på pojkar på den åttonde dagen. Det ställs ofta till med fest i samband med en Brit Milah då släkt och vänner kommer för att fira det nya livet som välkomnas in i den judiska gemenskapen. Det är en mycket viktig del av den judiska livscykeln.
Jag växte upp utan förhud, men har aldrig haft anledning att sakna det eller kännt att det skulle vara något annorlunda med mig på grund av min Brit Milah. Jag såg ut som min far och min bror och många av mina killkompisar (inte alla) på den judiska skolan.
Nu har jag och min fru har blivit föräldrar (än så länge har vi "bara" en underbar liten dotter). Om Gud skulle välsigna oss med en son, skulle det vara otänkbart att inte omskära honom - varför skulle välja att lämna vår son utanför denna flertusenåriga ritual som symboliserar Guds förbund med det judiska folket? För att vissa anser att det finns risker med det? För att vissa menar att vi för hans skull inte borde göra detta? Det är för hans skull vi gör det!
Det är ett smärtsamt ingrepp om man väntar och när det också är ett så mycket större ingrepp på en pojke senare i livet, med smärtlindring, stygn mm, vilken pojke eller man skulle vilja välja att gå igenom något sådant senare? Om jag skulle vara denna pojke som växer upp i en judisk miljö, men med föräldrar som ville ge mig valet senare i livet skulle jag inte alls uppskatta deras goda avsikter! Att välja mellan att genomgå en omskärelse vid en känslig pubertetsålder (eller som vuxen), eller - om jag inte gör det - att leva med en evig påminnelse om att jag valde att inte följa mitt folk och min religion - det kallar jag ett val mellan pest och kolera. Jag är ytterst tacksam att mina föräldrar gjorde det när jag var 8 dagar gammal, så att jag slapp välja.
Varför skulle vi som föräldrar göra annorlunda och vänta med omskärelsen tills vår son blir gammal nog att välja själv och påtvinga honom ett val som inte vi hade modet att göra själva? Om vi skulle avstå från Brit Milah skulle vi egentligen påtvinga vår son en inställning som inte finns i vår religion och ställa honom utanför den judiska gemenskapen!
Jag har aldrig träffat någon judisk man som önskar att hans föräldrar hade låtit bli (inte ens i artikelserien hittar journalisten den inställningen hos den omskärelsekritiska judiska mannen!). Tvärtom har jag träffat oomskurna män som växte upp i sekulära familjer och blev, i vuxen ålder, mer religiösa och valde att omskära sig. De berättar att det smärtade i någon vecka och att det inte var en jättestor grej, men ALLA önskar de att deras föräldrar gjort en Brit Milah på deras åttonde levnadsdag. De vill ALLA när de själva får en son göra det enligt traditionen.
Jag kan vet att icke-judar har svårt att förstå varför vi judar gör Brit Milah på våra söner, men det är inte mindre än kulturchauvinism när folk hävdar att de vet bättre än oss våra barns bästa. När denna ritual är så säker som den visar sig vara (en framgång som varat i 3000 år!) önskar jag att mer energi kunde fokuseras på barn som verkligen far illa i seder som äldre pojkar (oftast muslimska) som omskärs utan bedövning i sina hemländer eller i det tysta i Sverige av okvalificerade individer i osteriliserade omgivningar och på kvinnlig könsstympning som är en hemsk styggelse som är olagligt i Sverige och är till och med förbjuden i många muslimska länder.
Dessa barn far illa - våra judiska pojkar har det bra!
Jag har i många år varit med på filmvisningar och annat roligt som de har arrangerat, men eftersom jag inte längre bor i Stockholm har jag inte varit med på ett tag.
Undrar om några av er Torahblogga-läsare är med på filmfestivalen i år. Vad har ni sett och hur var det? Några rekommendationer? Någon som vill gästblogga och skriva lite reportage från festivalen?
Kol tuv, Läs mer om Filmfestivalen på SvD och på DN.
Denna vecka läser vi parashat Emor, som är den tredje sista parashan i Vajikra (3 moseboken).
I Emor, kapitel 23, läser vi om helgdagarna som Gud befaller oss att hålla. En helgdag kallas på hebreiska för Moed (plural: Moadim) och har en intressant betydelse. Moed betyder egentligen "möte". Helgdagarna är alltså tidpunkter i den judiska kalendern då Gud och det judiska folket har stämt träff.
Vid varje sådan Moed, inklusive Shabbat ska vi separera dessa datum från de vardagliga dagarna och fira med Gud på ett särskilt sätt. Inte nog med det. Vi läser i början av kapitlet:
Herren talade till Mose: Säg till israeliterna: Dessa är Herrens högtider som ni skall utlysa som heliga sammankomster... Vajikra 23:1-2
Rabbinerna plockar direkt upp på ordvalet: "ni skall utlysa". Gud har alltså gett oss dessa Moadim, dessa mötestider, men det är upp till oss att hålla dem och utlysa dem. Om vi tänker på det i styrelsetermer, där ordföranden brukar vara sammankallande, så ger Gud oss stadgarna, men ger oss ordförandeskapet - vi kallar samman till mötet, inte Gud!
Tidigare i vår historia bestämde man kalendern månad för månad. En månad kunde vara antingen 29 eller 30 dagar lång (en måncykel är 29,53 dagar lång). Vittnen kom från hela landet till Jerusalem för att vittna att de sett nymånen och att den nya månaden hade börjat.
Men när det judiska folket blev mer och mer utspritt och när livet och levnadsstandarden i landet blev mindre och mindre hållbart, så var man till slut tvungen att fastställa kalendern i Babylonien, 600-700-talet. Resultatet blev ett intrikat system som ni kan läsa mer om i denna artikel på Wikipedia.
Detta är ett underbart exempel på hur rabbinsk judendom har fungerat genom årtusenden: genom historiens gång uppstår utmaningar som gör det i praktiken omöjligt att fortsätta som man har gjort i generationer. Risken är då att folket överger hela religionen och anammar den kultur eller tro som är på modet just då.
Alla andra folkslag genom historien har gjort detta: babylonierna är idag muslimska eller kristna irakier, zoroastriska perser är muslimska iranier, polyteistiska hellenister och romare är grekortodoxa greker respektive romersk katolska italienare.
Men Bnei Yisrael, Israel barn, fortsätter, med små modifikationer, på samma bana som vi började på för 3000 år sedan. Hade vi hållit fast vid den bibliska tempelkulten, istället för att hitta symboliska sätt att omvandla offer till bönegudstjänster, hade vi gått under när templet förstördes. Hade vi hållit fast vid det bibliska sättet att fastställa månaderna hade vi aldrig kunnat flytta över hela jorden och fortfarande hålla ihop oss som ett enda folk, med ett enda sätt att räkna tiden och fira helgdagar.
Dessa är Herrens högtider som NI skall utlysa som heliga sammankomster.
Är det bara ett slumpmässigt ordval i en antik text som fyndiga tolkare opportunistiskt använde för att legalisera nödvändiga förändringar? Eller är orden gudomligt inspirerade med just detta ordval för att ge ett folk inspirationen att anpassa sig genom historiens tvära kast, för att mot alla odds överleva 37 105 månvarv*?
Uppdatering: Tidningen Dagen skriver om olika judiska församlingars policy angående samkönade vigslar. I Stockholms fall vet jag att det endast handlar om en borgerlig ceremoni - de religiösa tjänstemännen deltar inte.
Hej!
Kapitel 18 i Acharei Mot och kapitel 20 i Kedoshim handlar båda om förbjudna sexuella relationer. I kapitel 18 förbjuds olika former av incest och sen läser vi:
Du får inte närma dig en kvinna för att lägra henne när hon har menstruation och är oren. Du får inte ha samlag med hustrun till en landsman; du blir oren genom henne. Du får inte överlämna något av dina barn till Molok. Du får inte vanhelga din Guds namn; jag är Herren.Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt.Du får inte ha könsumgänge med djur av något slag och bli oren genom det. En kvinna får inte ställa sig framför ett djur för att para sig med det; det är något vämjeligt. Vajikra 18:19-23
Det är alltså här, vers 18:22, där vi hittar det ökända förbudet mot homosexualitet som har orsakat så många människor så mycket lidande genom tiderna.
De senaste åren, då vår förståelse av homosexualitet har ökat och samhället har börjat acceptera homosexuella människors kärlek som lika värd som heterosexuell kärlek, har man försökt tolka, och till viss del, tolka bort denna vers.
Först och främst, har lesbiska det på sätt och vis lättare, eftersom sexuell kärlek mellan kvinnor verkar inte ha funnits i världsbilden på den tiden. Det är först på medeltiden som man hittar de första förbuden mot kvinnlig homosexualitet i Halachiska utlåtanden. Men om förbudet mot manlig homosexualitet har jag hört en hel del förklaringar. Här är några exempel:
Vissa fastnar på ordvalet, "som man ligger med en kvinna" och anser det innebära att homosexuell kärlek och sex är tillåtet, bara inte penetrering.
Jag träffade en gång på Limmud en chassidisk jude som var öppet homosexuell och ledde den första ortodoxa församlingen för HBT-judar i London. Han höll ett föredrag på Limmud om sitt liv och berättade om den intensiva, våldsamma mobbningen och utfrysningen han hade upplevt under sin uppväxt av de andra i hans samhälle. Han hade lämnat judendomen i flera år, men när han medverkade i en dokumentär (se videon längst ner) om HBT-judar i den ortodoxa världen, insåg han hur mycket han saknade sitt judiska liv och återgick till att vara en ultra-ortodox jude, med svart hatt, pejes (kindlockar) etc.
"Hur kan du vara ortodox och homosexuell?" var den vanligaste frågan. Han svarade: "Det finns verser i Torahn som våra rabbiner inte kan förklara. När de kommer till dem och har diskuterat dem ingående utan att komma till en lösning förklarar de Tejku! Det betyder att de får vänta till Mashiach (messias) kommer och förklarar hur man verkligen ska förstå versen. För mig så är det en Tejku att jag föddes som gay religiös jude och i min Torah står det denna vers. Tills Mashiach kommer och förklarar för mig vad det betyder måste jag leva som den jag är född till - en gay, religiös jude. Men i fall att jag har fel, och det är verkligen förbjudet för judar att leva som homosexuella, så ser jag till att aldrig ha en judisk pojkvän för att inte förleda en annan jude också."
En tredje tolkning kommer från Rabbin Steven Greenberg (jag har även hört honom tala på Limmud), som skrivit boken Wrestling With God and Men. Rabbin Greenberg fick sin ortodoxa smicha (rabbinsk ordination) innan han kom ut som homosexuell och när man väl fått smicha kan man inte tas ifrån titeln. Han är alltså homosexuell ortodox rabbin.
I boken har han ett helt kapitel bara om Vajikra 18:22. Hans tolkningmetod är att se till hela kapitel 18. Han menar att de sexuella förbindelser som beskrivs handlar om relationer mellan en starkare person och en svagare, där den starkare kan påtvinga sig sex, fysiskt eller på andra sätt. Med andra ord så menar han att hela kapitel 18 förbjuder alla olika sorters våldtäkter.
Vers 22 förbjuder en man att våldta en annan man. Rabbin Greenberg menar alltså att en sexuell relation mellan två myndiga män som samtycker till akten är helt OK enligt halacha.
I den här videon berättar Rabbin Greenberg om hur han hanterade läsningen av kapitel 18 varje Jom kippur:
Hur man än ser på det, så pågår det en hel del initiativ inom den judiska världen för att HBT-judar ska få leva som de är och vara fullvärdiga medlemmar i våra församlingar. Jag hoppas att vi en dag kommer uppleva att det inte längre är en fråga - att det blir lika självklart för dem att vara med som för mig.
Här är en video som handlar om filmen Trembling Before G-d, en dokumentär som intervjuar öppna och gömda ortodoxa HBT-judar. Den kom ut 2001 och skakade om den ortodoxa världen rejält. Den chassidiska juden som jag nämnde här ovan syns till vid 2:39 strecket. Jag kan inte rekommendera den starkt nog!
Här är ett urval av för mig ovärderliga böcker som jag använder mig av i mitt arbete.
*Etz Hayim - Torah and Commentary: En chumash (bok för att följa med i synagogans Torah- och Haftara-läsningar) utgiven av Konservativa rörelsen. Många bra kommentarer och snygg layout.
* The Torah with Rashi's Commentary: Vad vore Torah-studier utan Rashi??? En mycket bra utgåva från historiens största (mycket ortodoxa) judiska förlag, Artscroll.
* Nechama Leibowitz "Studies in..."-serie: Av Israels mest kända Torah-lärare, krönikör, författare och inspiratör. Nechama Leibowitz tar oss på djupdykning in i varje veckoavsnitt.
* Teaching Torah: En mycket bra lättöverskådlig bok med kommentarer, förslag på diskussioner och aktiviteter för vuxna och barn i olika åldrar för varje parasha.
* Back to the Sources: En otrolig bok som guidar dig igenom ALL religiös judisk litteratur från de senaste 2500 åren! Tanach (bibeln), Talmud, Midrash, kommentarer, medeltida filosofiska verk, kabbalistiska verk, chassidiska verk och Siddur (bönboken). Varje kapitel är skriven på ett lättillgängligt sätt med bokrekommendationer för fortsatta studier. Helt otroligt!
Det finns många fler böcker att rekommendera, så jag uppdaterar listan allt eftersom.
Så här står det i Shemot (2 moseboken), precis innan Gud visar sig för hela folket:
Idag är jag med i Expressen och GT med ett stort inlägg i debatten om omskärelse! Den heter Tack för att jag blev omskuren som liten. Naturligtvis är kommentarerna efter artikeln många och hårda, vilket är att vänta i detta sekulära land.
Hej!
Hej!
Frågan i inlägget var just om den stora Israelresan, på sex veckor, som många judiska barn åker på i åttonde klass. Hur ska den religiösa profilen på resan se ut? Ska församlingens ledning, med ekonomiska medel, försöka påverka den att bli mer pluralistisk, eller ska den få fortsätta vara huvudsakligen ortodox i sin inriktning?
Under min tid som Religiös ledare på det judiska sommarlägret (åtta perioder mellan 1999 och 2003) försökte jag införa en kompromiss mellan ortodox och icke-ortodox judendom.
En bild publicerades i församlingsbladet, på en flicka i klassen som iklädd kippa och tallit fick en alijah vid Torahn (bilden till höger är inte av flickan i fråga). Rubriken löd "Hillelskolan samarbetar med Stora synagogan". Artikeln och bilden publicerades på den dåvarande rabbinens initiativ (en rabbin som av många anledningar inte varade länge i tjänsten).
Han menade att många av dem som vände sig så starkt emot mitt förslag, på religiösa grunder, ändå öppet bröt mot Shabbat på olika sätt, t.ex. att de satt på ledarnas samlingsrum och planerade för program med penna i hand eller gick in i skogen för att röka.
Sidan heter On1Foot och namnet syftar på den berättelse i Talmud där Hillel - en av våra mest framstående rabbiner - fick utmaningen att sammanfatta all Torah medans han stod "på en fot".
De flesta antingen älskar eller hatar matematik. ”Matematik är bara abstrakta regler och konstiga tecken som man aldrig kommer att ha nytta av i livet”, gnäller mattehataren. ”Matematik är ett systematiskt sätt att beskriva allting i världen omkring oss, matematik speglar livet”, kontrar matteälskaren. Båda kan ha rätt, men det beror på hur man räknar. 
Ordet Bamidbar betyder "i öknen" och nästan alla berättande stycken i boken Bamidbar, som varvar lagdelarna, berättar om alla utmaningar som folket möter på vägen genom det karga landskapet.
Kanske vill de inte vara drömmare och visionärer – kanske vill de bara vara medelsvenssons. Är inte livet är tillräckligt komplicerat utan att behöva handskas med allt som det innebär att vara jude? T.ex. har vi en märklig tendens att alltid dra till oss uppmärksamhet från resten av världen och hamna i rampljuset och visst är det påfrestande att leva där.
Då kan man kanske hänföras av en blommas otroliga symmetri eller fantisera sig bort i en stjärnornas dans över Vintergatan. Från Moshe till Einstein, från Maimonides och Spinoza till Freud så är vi judar analytiska drömmare; djupa tänkare med stora visioner. 
Gårdagen, torsdag, tillbringade jag helt på resande fot (eller resande rumpa, då jag mest satt på ett plan i totalt 9 timmar), men nu är jag i New Jersey!
Efter det var det dax för Flykten från Norway, en berättelse en av de otalt ökända historier under nazisternas ockupation av Norge med autenstiskt material, och även där hur förintelsen påvärkat i generationer!
Den sista filmen jag såg var Waves of Freedom, en fantastisk film om ett antal (då unga) män i New York som 1947 arbetade i Hagana, helt frivilligt, med att smuggla judiska överlevande till Palestina. Ett film på blodigt allvar, men med ett hopp. Jag är glad att de fanns och tacksam för att Israel nu finns. Att filmens nu grånande män är fulla av busig charm gladde mig så!!!
Flera av de som kommenterade kritiskt uttryckte sig i avfärdande och arroganta ordalag, för att inte nämna de som var rent förolämpande. Men en av de mer dialogvilliga som kommenterade i diskussionen var André (bilden är troligtvis inte av rätt André!) som frågade:
En hel del viktiga frågor att svara på. Frågor som jag tror når pudelns kärna. Här är mitt utförliga svar till dig André:
Med detta sagt så är omskärelse, Brit Milah, bara något som görs på pojkar på den åttonde dagen. Det ställs ofta till med fest i samband med en Brit Milah då släkt och vänner kommer för att fira det nya livet som välkomnas in i den judiska gemenskapen. Det är en mycket viktig del av den judiska livscykeln. 
deras föräldrar gjort en Brit Milah på deras åttonde levnadsdag. De vill ALLA när de själva får en son göra det enligt traditionen.
I lördags satte Stockholms judiska filmfestival igång för 16e året. Den håller på fram till tisdag.
Tidigare i vår historia bestämde man kalendern månad för månad. En månad kunde vara antingen 29 eller 30 dagar lång (en måncykel är 29,53 dagar lång). Vittnen kom från hela landet till Jerusalem för att vittna att de sett nymånen och att den nya månaden hade börjat.
Detta är ett underbart exempel på hur rabbinsk judendom har fungerat genom årtusenden: genom historiens gång uppstår utmaningar som gör det i praktiken omöjligt att fortsätta som man har gjort i generationer. Risken är då att folket överger hela religionen och anammar den kultur eller tro som är på modet just då.
Men om förbudet mot manlig homosexualitet har jag hört en hel del förklaringar. Här är några exempel:
(se videon längst ner) om HBT-judar i den ortodoxa världen, insåg han hur mycket han saknade sitt judiska liv och återgick till att vara en ultra-ortodox jude, med svart hatt, pejes (kindlockar) etc.
En tredje tolkning kommer från Rabbin Steven Greenberg (jag har även hört honom tala på Limmud), som skrivit boken Wrestling With God and Men. Rabbin Greenberg fick sin ortodoxa smicha (rabbinsk ordination) innan han kom ut som homosexuell och när man väl fått smicha kan man inte tas ifrån titeln. Han är alltså homosexuell ortodox rabbin.
