Shoftim - Att förfölja rättvisan

Hej!

Inom dina stammar skall du tillsätta domare (שפטים) med biträden i alla städer som Herren, din Gud, ger dig, och de skall skipa rätt åt folket med rättvisa domar.
Du skall inte vränga rätten och inte vara partisk. Du skall inte ta mutor, ty mutor gör den vise blind och fördärvar saken för den som har rätt.
Det rätta, endast det rätta, skall vara din strävan. Då får du leva och ta i besittning det land som Herren, din Gud, vill ge dig.
Devarim (5 moseboken) 16:18-20

Idag börjar månaden Elul och den första parashan som man läser vid Eluls början är שפטים - Shoftim (= domare).

"Det rätta..." är början på den sista versen. På hebreiska lyder det: צדק, צדק תרדוף - tsedek, tsedek tirdof. Jag tycker att översättningen inte riktigt fångar styrkan i hebreiskan.

Tsedek är "det rätta", men också rättvisa och rättfärdighet. Och när ordet upprepas så är det en oerhörd förstärkning. Sist, så är även ordet Tirdof mycket stark. Det kommer från roten ר, ד, פ (r, d, f) som är har med jakt att göra. Om vi försöker säga allt på en och samma gång får vi detta:

Det rätta/rättvisa/rättfärdighet, DET RÄTTA/RÄTTVISA/RÄTTFÄRDIGHET, ska du sträva efter/följa/jaga!!!

Att skapa rättvisa i världen ska alltså vara en besatthet i oss. Vi ska skapa samhällen som inte kan tolerera korruption, orättvisor och förtryck. Var och en av oss ska vara så känsliga mot dessa cancersvulster att vi reagerar bara vi känner lukten av dem.

Visst är rättvisan viktig, men varför så viktigt? Finns det inte värderingar (nåd, förlåtelse, eller bara pragmatism) som är lika viktiga?

Ja, kanske, men samtidigt måste vi vara medvetna om konsekvenserna av att rättvisa inte skippas. I DN.se idag står det om gängkrigen i Göteborg som förs på öppen gata. I artikeln oroar sig flera politiker i Göteborg om att stadens rykte kommer att ta skada, men är det verkligen något som man borde i första hand oroa sig för här???

Det är mycket svårt att bekämpa dessa kriminella gäng i dagsläget. Problem med trakasserade och hotade vittnen är vida dokumenterat. Vad som så småningom händer är att det blir tydligt att inget ordentligt skydd kan ges för djärva medborgare som vill vittna mot gängmedlemmar och då är det inte värt att våga visa sig.

När ingen vågar vittna mot gängen blir budskapet tydligt från samhällets sida: gängen står ovanför lagen. Då ger de sig inte bara på vittnen utan åklagare, som Barbro Jönsson i Trollhättan, i november '07.

Vår parasha börjar med uppmaningen att tillsätta domare och biträden i våra städer. Att tillsätta är inte bara att anställa någon för jobbet, utan också att värna om dem och deras möjlighet att göra ett ordentligt jobb.

Vikten av att vi strävar, följer efter, jagar rättvisan blir än mer tydlig när vi ser till samhällen där rättsäkerheten är mindre.

(Här vill jag nämna Rabbis for Human Rights. En organisation bestående av rabbiner från alla grenar av judendom, som ser orättvisor i det israeliska samhället - mot judar och palestinier. De ser det som sin plikt som religiösa, sionistiska judar att kämpa för att den judiska staten ska bete sig mer i enlighet med den judiska lagen. Jag nämner dem endast i förbifarten för att jag inte vill att detta inlägg ska ge upphov till kommentarer från anti-sionister att Israel är en ond stat där ingen rättvisa existerar - det gör det! Eller från dogmatiska sionister som hävdar att det inte förekommer någon orättvisa i Israel - det gör det!)

Hur ser ett samhälle ut som går över gränsen från att ha problem med brottslighet till att brottslingarna tar över och själva styr?

Idag skriver SvD.se om hur en ny regimkritisk journalist har skjutits ner av rysk polis som redan hade gripit honom! I Ryssland börjar detta bli ett rutinerat sätt att "ta hand om" kritiker. Tänk på journalisten Anna Politkovskaja eller f.d. spionen Alexander Litvinenko som båda mördades 2006. Lägg därtill krigen mot Tjetjenien och nu Georgien som drivs av den ryska statens cynism och megalomani.

Det finns tragiskt nog många, många exempel på samhällen och länder runt om i världen som sjunker längre och längre ner i en gyttja av laglöshet, Ryssland är bara ett av de mest aktuella exemplen.

Rysslands ledare må vara brottslingar, men där finns i alla fall ledare. Vad händer i samhällen där inga maktstrukturer alls, varken goda eller onda, finns kvar?

Igår berättade min syster Nomi för mig om ett inslag på CBS 60 Minutes som hade berört henne djupt. Det handlar om vad som sker i Demokratiska Republiken Kongo. Det är nog ett av de värsta exemplen på vad som händer om ALLA yttre och inre skydd mot laglöshetens kaos vittrar sönder.

Där, speciellt i östra Kongo, på gränsen till Rwanda håller diverse miliser och regeringstrupper på med ett ändlöst krig mot varandra, men de riktar sitt våld mer mot lokalbefolkningen än andra krigare.

Mest av allt riktar de sig in på kvinnorna, genom massvåldtäkter och tortyr. Det är svårt att med ord beskriva vad som sker där, men vissa beräkningar menar att hemska grymma våldtäkt är något som 90% (!!!) av alla kvinnor i dessa områden har råkat ut för. Ålder har ingen betydelse - äldsta dokumenterade offret är 75 år gammal, yngst 3 år.




Jag kan helt enkelt inte beskriva detta i ord, men om du orkar kan du se filmen ovan.

Här är en länk till Pingstmissionens utvecklingssamarbete som bedriver hjälpinsatser för dessa förstörda kvinnor. Jag har inga som helst problem med att stödja kristna organisationer som gör ett sådant jobb. Vill du också stödja judiska organisationer som jobbar med u-landsutveckling - inte just i Kongo, men i andra välbehövliga områden - kan jag tipsa om en brittisk organisation som heter just Tzedek.

Låt oss alla göra vårt yttersta för att nästa år (som börjar om en månad med Rosh haShana) ska bli ett bättre år, där vi strävar efter tsedek i alla världens samhällen och länder och ondskan drivs på flykt.

Tsedek, tsedek tirdof. Om vi inte jagar efter rättvisan kommer till slut ondskan att förfölja oss.

Kol tuv,

När jag sjöng mig tillbaka i tiden...

Jag hade en otrolig upplevelse när jag sist besökte Israelmuséet i Jerusalem. Jag hade läst en Haftarah - en stycke från profeten Jesajas bok - i synagogan bara några veckor tidigare och hade fortfarande vokalerna och melodierna i skallen.


Där stod jag i The Shrine of the Book, framför en jättelång monter som vecklade ut pergamentrullen med hela Jesajas bok skriven på den. Inga kapitel utmärkta, inga vokaler eller punkter. Bara orden.

Och jag hittade stycket som jag hade nyligen läst högt i synagogan! Jag stod där och sjöng ur en skrift som var 2000 år gammal!!!



Jag kände mig som en länk i den traditionskedja som sammanlänkar generationerna av det judiska folket så långt tillbaka i tiden.


Jag ville bara dela med mig av den upplevelsen och tipsa er om Nathan Shachars artikel på DN.se. Johan på judaistik.se har skrivit om det också.

Snart kan vi läsa från skrifterna på nätet, men det är inte lika spännande som att se dem på riktigt!

Kol tuv,

Klyftorna ökar - vad ska vi göra?

Hej!

Det blir mycket bloggande idag, men detta är viktigt att föra upp på agendan. På DN.se (1, 2, 3) så rapporteras det om att klyftorna mellan fattiga och rika har ökat markant på senare tid. Det en utveckling som ett samhälle aldrig kan må bra av.

Inom judendomen så finns konceptet Tikkun Olam - att fixa/lappa ihop/hela världen. Världen har sprickor överallt måste lagas. Alla judar har det ansvaret och när vi ser något som detta måste vi fundera över vad vi kan göra för att hjälpa till. Dela med er av era tankar i kommentarerna.

Här är en text som jag skrev och läste upp i P1, i april, när jag höll i morgonandakterna. Det handlar om Pesach som vi firade då, men budskap upphör aldrig att vara aktuell.

Vi var en gång slavar

Pesach, den judiska påsken, firar vi judar till minne av det grymma slaveriet, den gudomliga befrielsen och uttåget ur det bibliska Egypten.

Det är en helg som har stor betydelse för dom flesta judar runtom i världen, religiösa såväl som sekulära. Att fira frihet är något som aldrig blir gammalt eller opopulärt.

Man firar med att ha en Seder – en middag fylld med ritualer och symboler som alla har ett syfte.

Jag läser ur Hagadan, boken som vägleder en igenom Sedermåltiden.

Varje människa i varje släktled skall se sig som om hon själv dragit ut ur Egypten som det står i Torahn (2 mos kapitel 13): ”Den dagen ska du säga till ditt barn: ”Detta sker till minne av det som Herren gjorde för MIG, då jag drog ut ur Egypten”.

Syftet är alltså att känna slaveriet och befrielsen som om man själv varit där. Vi doppar persilja, som symboliserar våren och naturens återfödsel, i vatten som har saltats och som liknas vid de salta tårar som slavarna fällde. Vi äter Matsa, osyrat bröd, som kallas för fattigdomens bröd, med pepparrot som påminner om den bitterheten som förtrycket innebar för judarna. Och vi läser stycke efter stycke, sida upp och sida ner i Hagadan om vad våra förfäder, nej, vad VI upplevde som slavar i Egypten.

Jag läser ett annat stycke ur Hagadan:

"Vi var faraos slavar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten.” (5 mos kapitel 6) Våra lärda kommenterar denna vers: Om inte Herren hade fört våra fäder ut ur Egypten då skulle vi våra barn och barnbarn fortfarande vara slavar under farao i Egypten!”

Så varför denna betoning på att känna slaveriets ok? Räcker det inte med att läsa om den? Och varför är det så viktigt att betona slaveriet? Är det något som vi ska vara stolta över?

De flesta folk sätter hellre betoning på storhetstider än förtryck. Vi sätter allt fokus på slaveriet och uttåget ur Egypten, som Gud ordnade åt oss, och ingen som helst fokus på bibliska storhetstider som kung Salomos rike.

Tänk er att byta ut versen

”Du tronar på minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden”

i Du gamla, Du fria med förslagsvis

”Du var en gång kuvad av Danmarks kung, då adligt blod flöt på Stockholms gator”. Det är helt enkelt inte lika inspirerande.

Berättelsen om slaveriet är inte menat att vara inspirerande, det har två helt andra syften.

Jag läser ur 2 mos, kapitel 19:

Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk - ty hela jorden är min - och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.

Gud kunde ha sagt ”Jag har gett er liv, jag bestämmer. Gör som jag säger, annars tar jag era liv”. Och ibland gör Gud så också, men egentligen bara i nödfall. Gud vill hellre att vi väljer att följa buden, att vi väljer att vara goda människor. Om det är meningen att dom starka ska respektera och värna om dom svaga måste ju Den allsmäktige själv föregå med gott exempel och respektera oss.

Där har vi också det andra syftet. Eftersom vi var främlingar i Egypten, förslavade och fattiga, vet vi hur det kändes och vi måste värna om andra som befinner sig i samma situation.

3 Mos 19

Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.

5 mos 15

Det kommer aldrig att saknas fattiga i landet. Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land.

Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, befriade dig. Därför ger jag dig i dag denna befallning.

5 mos 24

Du skall inte vränga rätten för invandraren eller den faderlöse, och en änkas kläder skall du inte ta som pant.

Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, befriade dig därifrån. Därför ger jag dig denna befallning att följa.

”Kom ihåg att du själv varit slav”, så står det. 3000 år senare i bekväma Sverige är det alltför lätt för att glömma mitt förflutna som slav och inte ta särskild hänsyn till de svaga och utsatta omkring mig. Då är jag tacksam för min årliga dos av fattigdomens bröd och slaveriets tårar som får mig att minnas.

Re'eh II - Nytt på menyn: Gehakte giraff!!!

Hallå!

I Parashat Re'eh som vi läser denna vecka, hittar vi bland mycket annat kosherlagarna (Devarim kapitel 14). Där står det vad som krävs för att ett djur ska räknas som kosher. Men vem har sagt att man aldrig ser något nytt på en kosher meny?

Nu är giraff kosher!!!

Vilket sammanträffande!

Det hela började med att veterinärer kallades till Israels största djurpark, Safari Park i Ramat Gan, för att behandla en giraffhona. Veterinärerna tog prover av honans mjölk och fann att den klumpade sig på det sätt som krävs för att godkännas som kosher.

De skickade proverna till det israeliska rabbinatet som slog fast att giraffkött och mjölk är kosher!

Vi läser i Re'eh att om ett landdjur ska klassas som kosher måste det ha kluvna hovar samt idissla. Giraffen uppfyller båda dessa krav, men mjölken var det slutgiltiga beviset på att djuret var kosher.

Dr Yigal Horowitz, djurparkens chefsveterinär, varnade däremot att detta inte kommer leda till att kosher giraffprodukter blir en stor marknad världen över: "Djuret är ju trots allt fridlyst."

Drömma kan man ju alltid göra:



Kol tuv,

PS. Tack, Jeremy, för tipset!

Politik och religion - en härlig kollision?

Hej!

Nu har jag nöjet att presentera en gästbloggare, min bror Jeremy! Akiva skrev i kommentarerna till inlägget om kvinnor och tefilin om sina upplevelser i en Konservativ synagoga. Jag ville gräva djupare i denna känsliga fråga, så jag bad Jeremy, som snart är färdigexaminerad Konservativ rabbin i USA, att skriva lite om mötet mellan politik och religion inom den amerikanska Konservativa rörelsen. Här har ni hans inlägg:

Tack så mycket, Benjamin, för inbjudan att gästblogga på “Torahblogga”! Det är min första blogupplevelse, och det är en stor ära för mig att få börja min bloggarkarriär på din strålande sajt!

Benjamin frågade mig för ett par dagar sedan om jag kunde skriva någonting om den Konservativa rörelsen i USA, och om blandningen av politik och religion som ofta anses vara de stora punkterna som skiljer konservativa judar från andra. Jag tänker då i synnerhet på frågan om kvinnors deltagande i religiösa områden – att leda gudstjänster, utföra vigslar och begravningar, vara en kosher ed (vittne) i religiösa frågor, mm – och även frågan om homosexuella judars rättigheter inom judendomen.

Diskussionen kring kvinnans roll har pågått i över tjugo år inom den Konservativa rörelsen, men det är ändå ett förhållandevis nytt ämne (jämfört med t.ex. beslutet att förbjuda polygami (månggifte) som togs för tusen år sedan av Rabbenu Gershom!). Idag så kan Konservativa judinnor vara rabbiner och kantorer, de kan leda alla gudstjänster och agera som vittnen i religiösa frågor. Men som Benjamin redan nämnde på Torahblogga, i inlägget “Eikev - Guds ord på dörren, på armen och på kvinnor”, så betyder inte det att kvinnor och män tagit samma ansvar i dagens Konservativa rörelse.

Benjamin skrev där att, “Haken är att en kvinna som VÄLJER att ta på sig tefilin kan inte välja bort ansvaret sedan, utan ska lägga tefilin varje vardag resten av sitt liv, precis som männen.” Och det är just därför som många kvinnor idag väljer istället att ta på sig varken kippah, tallit, eller tefillin. Själv anser jag att dessa kvinnor gör den Konservativa rörelsen en björntjänst. Som det ser ut i dagens Konservativa synagoga så måste män som kommer fram till Torahn ha på sig kippah och tallit (och under vardagsgudstjänsten också tefillin), medan kvinnor inte alls behöver visa Torahn respekt på samma sätt.

Det känns som hyckleri att säga att vi är alla jämlika, men att vissa inte behöver ta på sig samma ansvar som andra. Vill man ha rättigheterna, så måste man ta på sig samma ansvar också!

Beslut om att ge homosexuella rätten att bli rabbiner och kantorer togs bara för två år sedan, så det är ännu ett “hett ämne” inom rörelsen. Homosexuella har sedan länge accepterats inom rörelsen på andra sätt, bl.a. så kan de få en alijah, de kan ta ledarroller i församlingar, och de kan predika i synagogor. Genom att tolka om verserna i Torahn som förbjuder homosexualitet (Vajikra 18:22) så har man idag kunnat acceptera homosexuella judar som jämlikar, och de kan nu bli rabbiner och leda egna församlingar.

Det är dock viktigt att jag här också nämner att det är SAMTIDIGT fullt acceptabelt att inom den Konservativa rörelsen INTE acceptera homosexuella rabbiner i vissa församlingar. Och det samma gäller för övrigt kvinnliga rabbiner också! Det kan verka förvirrande, och kanske också lite hyckleri, att båda åsikter antas, men så är det.

Den Konservativa rörelsen står för någonting väldigt viktigt, ett begrepp som vi kallar “Halachisk pluralitet.” Detta koncept betyder att rörelsen kan anta flera olika åsikter och tillåta enskilda församlingar att bestämma vilken åsikt de vill acceptera. Det är det som är teorin i alla fall…

I praktiken så leder det tyvärr till mycket bråk, och ofta så angriper ena sidan den andra. De traditionella Konservativa judarna anklagar de liberala för att strunta i halacha, och kallar dem för Reformjudar, medan de liberala anklagar de traditionella för att vara Ortodoxa och hävdar att de struntar i jämlikhet och vägrar utvecklas.

Rabbin Bradley Shavit Artson, som är rektor på den Konservativa rörelsens rabbinskola i Kalifornien, Ziegler School of Rabbinic Studies. Han är en av rörelsens ledare, och är en stark röst för den liberala sidan av Konservativ judendom. Han har länge varit en ledande förespråkare för jämlikhet för kvinnor och homosexuella.

Rabbin Artson har delat med sig av sina åsikter på en podcast på skolans hemsida, och jag uppmuntrar alla att lyssna på inspelningen och hör rabbin Artsons åsikter! Just denna podcast är fascinerande, för han angriper faktiskt sin egen sida, och går till attack mot de liberala!

Han börjar med att tala om att ingen grupp har monopol på godheten (“a monopoly of goodness”), och att vår rörelse borde handla om halachisk pluralitet. Rabbin Artson säger att folk talar om pluralitet, men menar det inte! De påstår att de är pluralistiska så att deras åsikter blir accepterade, men så fort de har lyckats, när de har blivit accepterade, så går de till attack mot motståndarna, och kräver att alla håller med dem.

Och tyvärr så är det så idag. Man har glömt bort religiositeten och pluraliteten, och det har blivit en politisk fråga med rätt och fel åsikter. Man har fullständigt missat poängen!

Rabbin Artson kungör att han tror på en Gud som befaller oss på många olika sätt, d.v.s. det finns inte ett rätt sätt att tolka Guds ord – det finns många olika vägar som leder till Gud. Jag samtycker fullständigt! Jag må ha mina egna åsikter, men de är inte åsikter som alla måste godkänna, och sannerligen inte som alla måste ta i bruk!

I Talmud så läser vi ett vackert, och väldigt viktigt budskap – “Eilu Ve-Eilu Divrei Elohim Chayim” (Talmud Eruvin 13b), ung. “Dessa [åsikter] och dessa [åsikter] kommer från den Levande Guden.” Detta var rabbinernas sätt att säga att vi judar må tycka olika, men att vi alla ändå är judar – vi måste kunna leva med varandra och respektera varandras ståndpunkter. Men inte bara det, utan detta budskap betyder också att alla våra åsikter kommer från Gud, från den Levande Guden som fortsätter att diskutera med oss genom nya tolkningar och nya utvecklingar.

Vi är alla delaktiga i ett förhållande med Gud, och det finns ingen enskild synvinkel som har monopol på Guds samtycke eller Guds åsikt. “Eilu Ve-Eilu” – låt oss alla finna vår egen väg till Gud, och låt oss acceptera att det finns andra väger också!

Kol tuv,

Re'eh - Vi kan välja...

Hej allihopa!

Denna vecka läser vi פרשת ראה - parashat Re'eh i synagogan. Det är ett väldigt långt avsnitt, hela fem kapitel och det är många olika saker som behandlas i den (se länken ovan för fler detaljer).

Jag vill börja från början:

Se, jag ställer er i dag inför välsignelse och förbannelse: välsignelse om ni lyder Herrens, er Guds, bud, som jag i dag ger er, förbannelse om ni inte lyder Herrens, er Guds, bud utan lämnar den väg jag i dag befaller er att gå och i stället följer andra gudar, som ni inte känner.

Devarim 11:26-29

Re'eh betyder "Se" och här börjar Moshe ett tema som han upprepar flera gånger i Devarim (femte moseboken). Se och INSE det som du har framför dig - ett val!

Detta är en hörnsten i judendomen - vi har alla fritt val. Vi kan inte välja vilka förutsättningar vi börjar livet med, vi kan inte välja vad vi råkar ut för under livets gång, men var och en av oss kan välja vilken roll vi vill spela i världen och handla därefter.

Men är valet så självklart:

välsignelse+Gud+lydnad eller förbannelse+avgudar+olydnad?

Kan en hindu eller en ateist inte leva ett gott liv enligt Torahn?

Jag skulle inte tolka texten så snävt och det har inte våra lärda gjort heller. Avgudadyrkan är inte att välja en annan religion och be till en annan gud - det är att välja skeva värderingar och skapa sina egna gudar.

Att sätta inkomst och ett liv i materiell lyx över allt annat är ett vanligt exempel. Girighet blir då min värdering och pengar min gud.
Livet är fyllt av exempel på saker som vi gör till våra avgudar och lever därefter:

maktgirighet, fåfänga, anseende, rikedom, sex;
mode, kändisskvaller, sport.

Slå upp tidningarna så bjuds vi på många exempel av hur det går för långt:
Fotbollshuliganer (DN, SvD1, 2), utseendefixering och hälsohysteri (DN, Expressen), girighet (SvD), exploatering (SvD), mobbing (SvD), sexuella övergrepp (DN, SvD).

Hela livet är en balansgång med höga insatser, men judendomen förordar knappast att vi ska förkasta njutning och nöjen för att vara goda människor. Läs denna radikala tolkning av vad orden "Gud såg att det var gott" och "Gud såg att det var väldigt gott" betyder i Skapelseberättelsen:

Nahman [en babylonsk rabbin som levde på 300-talet] sa i Rabbi Samuels namn: יצר הטוב - Jetser haTov, den goda driften [inom varje människa] är טוב - god, men יצר הרע - Jetser haRa, den onda driften är טוב מאד - väldigt god. "Väldigt god" betyder det för att tack vare Jetser haRa bygger människor hus, gifter sig, får barn och startar affärsverksamhet. Som det står: "all strävan och all framgång bottnar i den enes avund mot den andre" (קהלת - Predikaren 4:4).

Bereishit Rabbah 9.7

Denna text menar då att vi behöver vår Jetser haRa till vår överlevnad! Det är inte så som det kan vara i andra religioner att den onda driften är något inom oss som vi måste besegra och rena oss ifrån, utan att den ska tyglas.

Jetser haRa kallas för Ra (ond) för att om vi låter den styra oss istället för att vi tyglar och styr den kan det få värre och värre följder:

Tyglad Jetser haRa	Otyglad Jetser haRa
bygga hus	slösa pengar för att bygga palatsliknande monument till sitt ego
gifta sig	ha sex med många partners inom och utanför äktenskapet och strunta i konsekvenserna
få barn	att inte ta sitt ansvar som förälder eller att vara en dålig (självisk) förälder
starta affärsverksamhet	handla oetiskt i affärsverksamheten, bedriva bedrägerier, allmän girighet och maktlystnad

När Moshe säger: "Re'eh - Se! Ni har ett val: välsignelse eller förbannelse!" så menar inte han att Gud kommer att slå ner oss med en blixt eller något annat himmelskt straff. Han menar "SE konsekvenserna av era val!"

Väljer vi att leva otyglade och korrupta liv kommer samhället att se ut därefter - som en förbannelse. Väljer vi att ta ansvar för våra handlingar och ta ansvar för våra medmänniskor kommer vi att leva i ett samhälle välsignat av trygghet och framgång.

Det hänger på oss...

Titta på texten om Jetser haRa (JhR) och på tabellen. Har du några andra förslag till hur dessa fyra exempel på tyglad JhR kan se ut när de släpps loss?

Varför tror du att rabbinen som citeras i texten valde just dessa exempel och i den ordningen? Kan det finnas något extra, dolt budskap i det?

Kol tuv,

Vikten av tvivel

Hej kära läsare!

Förra veckan skrev jag om Parashat Vaetchanan och skrev där att jag tyckte att "vi kan och ska ifrågasätta Gud, men att vi måste vara beredda på att vi ofta inte kan förstå Guds motiv".

I samma stund som jag skrev det så kopplade min hjärna detta till en otrolig chassidisk berättelse som jag en gång hörde berättas på Limmud. Föredraget hölls av en rabbin vid namn Levi Lauer, en otrolig talare, som för övrigt är grundaren av organisationen ATZUM - Avodat Tzdaka uMishpat (ung. "jobbar för rättfärdighet och rättvisa").

Föredraget hette Ambiguity of Faith, dvs. Trons tvetydighet och handlade om vikten av tvivel inom judendomen. Det var ett mäktigt och gripande föredrag och av en ren slump så är just det föredraget en av sju som spelades in på Limmud '06 och sattes ut på nätet. Alla sju finns att ladda ner från nätet helt gratis, här.

Ljudkvalitén på inspelningarna är för det mesta skit, så sätt på dig hörlurarna, i ett tyst rum och kanske skruva upp volumen lite extra, men det är det värt - jag kan rekommendera dem alla STARKT!

Du kan också trycka på play på denna lilla spelare för att lyssna på just Ambiguity of Faith (ja, under de första 10 sekunderna håller någon på med micken, men ha tålamod).

Ambiguity of Faith

Hur som helst tänker jag för er skull återge berättelsen här på svenska, men jag kommer inte i närheten av rabbin Lauers berättartalang (speciellt med hans djupa kommentarer och hans jiddish-amerikanska uttryck!).

Menachem Mendel av Kotsk (1787-1859), känd som Kotzker rebben var en sann extremist. Han var helt besatt av konceptet sanning och såg världen i svart eller vitt. Om man inte ägnade sitt liv åt sanningen och bekämpade falskheten så slösade man bort sitt liv, menade han.

Det var inte lätt att vara en av hans anhängare, då han hela tiden förkastade allt och alla som han ansåg kompromissade med sanningen.

Kotzker rebben blev tillslut så äcklad av världen omkring sig och dess falskhet att han stängde in sig på sitt rum och levde de sista 20 åren av sitt liv i självvald isolering.

Det berättas att en av hans anhängare hade hemska, onda och förbjudna tankar och var så desperat att få råd och hjälp av sin lärare att han bröt sig in i rebbens hem för att ställa sina frågor.

Kotzker rebben var inte en tålmodig man: "Nå, vad är frågan?"

"Oj vej, rebbe! Jag har såna hemska tankar! Jag vågar inte uttrycka dem. Dessa tankar kommer till mig fast jag desperat försöker undvika dem! Även i Gehenna [≈ helvetet] skulle det inte finnas försoning för dessa tankar."

"Och vad är de?"

"Ve mig, rebbe! Ibland känns det som om det finns varken Rättvisa eller Domaren finns i världen!" [dvs. gudomlig rättvisa och den gudomliga domaren: Gud]

"Vad bryr du dig om det?"

"Rebbe!" ropade chassiden med ett brustet hjärta. "Hur kan du fråga mig det? Om det, himmlen förbjuda, finns varken Rättvisa eller Domare i världen vad har skapelsen för mening?!" [dvs. varför har en värld om det inte finns rättvisa i den]

"Och vad bryr du dig, lilla jude, om skapelsen inte har någon mening?"

"Rebbe, hur kan du säga något sådant??? Om det inte finns Rättvisa och Domare i världen, vad har Torahns ord för betydelse då?"

"Vad stör det dig om Torahns ord inte har någon betydelse?"

"Rebbe, om Torahns ord inte har någon betydelse, så har livet ingen betydelse och det stör mig hemskt mycket!!!"

"Om det är frågan som verkligen stör dig och du inte bara gör dig till - om det är verkligen den frågan som piskar dig - så är du en lämplig och riktig jude. Och för en lämplig och riktig jude är det lämpligt och riktigt att besväras av djupt störande funderingar."

Så var det med den.

Vad säger denna berättelse dig?

Är det "passande" för oss som judar att ställa de svåraste frågorna och leva utan ordentliga svar?

Om ni lyssnat på hela Rabbi Lauers föredrag, dela gärna med er av tankar och reflektioner kring den också.

Shabbat shalom,

Ps. Den stora teologen rabbi Abraham Jehoshua Heschel har skrivit boken A Passion for Truth där han jämför Kotzker Rebben med den kristna filosofen och teologen Sören Kirkegaard. Ett måste för djupa tänkare!

Vad vill vi lära våra barn?

Hej!

Det är oftast nyttigt att tänka till lite och kanske gräva lite djupare under ytan på medias rubriker. Jag skulle önska att fler gjorde så när det gällde den oftast skeva rapporteringen om Israel!

Nu gäller det något annat - rapporteringen om Forum för Levande Historias undersökning om svenska lärares okunskap gällande Förintelsen, som det rapporterats vitt och brett om idag, bland annat på DN.se, SvD.se, SydS och AB.

Jag blev inte alls berörd av storyn, men kunde inte sätta fingret på varför.
Är detta inte problematiskt? Ja, det verkar det vara.
Om vi inte förvaltar vår historia och för vidare den till nästa generation, finns det då inte en risk att vi upprepar den? Jo visst, det tror jag verkligen. Så har vi judar alltid förvaltat vår historia!
Så varför stördes jag inte mer av detta???

Lyckligtvis satte Johan, på bloggen judaistik.se, ord på känslan jag inte kunde ge uttryck för:

"När man läser detta är det lätt att bli förfärad över lärares dåliga kunskaper och förfasa sig över den utbildning våra barn får, men när man sedan tar en titt på frågorna inser man att detta mer är en fråga om kunskapssyn än om kunskap. De frågor som ställdes i enkäten var inriktade på detaljer: byggdes lägret i Dachau i syfte att mörda judar eller ej? hur stor del av den tyska befolkningen var judar 1933? Hade detta varit frågor i TV-frågeprogram som gamla tiders »10000 kronors-frågan» hade jag inte reagerat, men är detta verkligen »kunskap om Förintelsen»? Förstår man Förintelsen bättre om man har dessa detaljkunskaper? Är det verkligen denna sorts kunskap om Förintelsen som vi tycker att lärare ska undervisa våra barn om?"

Tack Johan!

Jag provade sedan själv att svara på frågorna på SvDs hemsida och lyckades bara med 4 av 7! Jag tycker inte att mina kunskaper om Förintelsen är bristfälliga på något sätt. Jag vet alltför väl om den fasa och avgrundsdjupa ondska som drabbade mitt folk och andra grupper under 30- och 40-talet i Europa - jag har nära bekanta som är överlevande och jag har hört dem berätta om sina upplevelser.

Ändå så blev det bara 57% rätt. (Jag svarade fel på frågorna 3, 5 och 7. Hur många klarar du av?)

Hall of Names, Yad Vashem

Med detta menar jag inte att frågeställningar så som denna inte ska undersökas - det är viktigt att se till att våra historielärare är kompetenta - utan att inte allt kan sammanfattas i statistik.

Vi får se åt vilket håll debatten leder, men jag hoppas att det som är verkligen viktigt i allt detta inte kommer bort: de som inte lär sig av historien är dömda att återuppleva den och Förintelsen är historia jag hoppas att ingen någonsin behöver återuppleva!


Hall of Remembrance, Yad Vashem


Kol tuv (allt gott),

Upp till kamp mot övergångsställen?

Hej!

En intressant fråga har väckts av företaget Prisma Teknik, som tillverkar lådorna som finns vid övergångsställen över hela landet (och internationellt).

Jan Lund, som är vd för företaget, har berättat för TT att man kan trycka på vilken del av panelen som helst och därför betyder handen som pekar uppåt inte längre "tryck här".

Enligt Lund är det istället ett dolt budskap: "Man trycker på en knapp och kan samtidigt ta del av ett budskap om Gud och Jesus. Jag hoppas att många tar tillfället i akt att kanske fundera en stund över livets mening nästa gång som man stannar vid ett övergångsställe."

DN.se skriver: "Enligt tillverkaren Prisma Teknik är handen med fingret som pekar upp mot himlen en känd kristen symbol som står för att det bara finns en väg till Gud, genom Jesus Kristus". (läs artikeln i DN.se, eller i SvD)

För religiösa judar så är עבודה זרה - Avoda Zarah, avgudadyrkan en av de värsta synderna man kan göra sig skyldig till. Däremot så är det rätt vedertaget att de monoteistiska religionerna, kristendom och islam, inte räknas som avgudadyrkan.

Många moderna judiska tänkare menar att avgudadyrkan handlar idag mer om att prioritera fel saker i sitt liv (pengar, makt, fåfänga) och låta dem ta över, än att akta sig för en religion.

Vi religiösa judar riskerar alltså inte att klassas som avgudadyrkare genom att trycka för grön gubbe, men är detta helt OK då?

Akivas reaktion på sin blogg, Att vara jude är:

"Jag skall aldrig mer trycka på övergångsknappen. Någonsin."

Jag tolkar hans reaktion som lite skämtsamt, men jag känner ändå en liknande reservation.

Jag gissar att majoriteten av svenska folket, speciellt de sekulära, ställer sig likgiltiga till detta lite lömska försök att uppmärksamma Jesus, men jag som minoritet känner ett behov av att markera att jag INTE delar Prisma Tekniks kristna budskap!

Om man vände på situationen tror jag att reaktionen skulle vara mycket större. Tänk om företaget skulle ha en svensk muslim som vd och att han skulle gå ut och säga att denna hand var en påminnelse att Muhammed är Allahs sanna profet.

Det skulle bli mer rabalder då, speciellt med den islamofobi som råder i Sverige och västvärlden.

Så var går gränsen för oss religiösa minoriteter i detta sekulära, men ändå kristna land?

Många gånger har icke-judar reagerat på att jag inte firar jul och inte ens har en julgran eller julpynt hemma. "Kom igen!" säger de. "Jag är ju inte troende kristen, men firar jul. Det behöver inte vara en kristen helg - den har ett universiellt budskap om fred och broderskap. Du kan också fira jul!"

Dessa argument biter inte på mig. Jag vet vad julen i grund och botten står för. Jag är inte kristen och tänker inte fira jul eller någon annan icke-judisk helg. (Jag kan tänka mig vara med på midsommar, men jag tänker INTE dansa runt fallossymbolen, omvandlat till blomstersmyckat kors!)

Jag har mina helger som markerar fred och broderskap i världen (Rosh haShana, Jom Kippur, Pesach mm) och behöver inte de kristna helgerna, mina räcker gott och väl.

Som minoritet i Sverige upplever jag min judendom på ett sätt som jag inte skulle om jag bodde i Israel. I Sverige måste jag anstränga mig för att uttrycka min religion. Här måste jag lägga ner tid och energi för att känna mig som jude och det gör att jag uppskattar det judiska än mer.

Men måste jag försvara och bevara min religion vid övergångställen nu också?!

Vad tycker du?

Tänker du som är jude strunta i Prisma Tekniks "Jesus-hand" eller tänker du markera ett avståndstagande på något sätt?

Kol tuv,

Eikev II - en middag med Dalai Lama

Hej allihopa!

Jag prenumererar på ett antal olika פרשת השבוע - Parashat haShavua-mejl, olika tankar och tolkningar på veckans Torah-avsnitt. Jag har inte alltid tid att läsa dem alla, men man vet aldrig när man får tillfälle och blir inspirerad.

En av mina favoritmejl är A Taste of Limmud (klicka om ni också vill prenumerera) som kommer från organisationen som står för Limmudkonferensen. Där har de gästskribenter som står för innehållet varje vecka och de väljer personer som har varit med och undervisat på konferensen.

Denna vecka har de en kille vid namn Nigel Savage som gästskribent. Han grundade Hazon - en organisation som "arbetar för att skapa en mer hälsosam och hållbar judisk gemenskap - som ett steg mot att skapa en mer hälsosam och hållbar värld".

Ni ser en bild av Nigel här till höger på sin tillbaklutade cykel. Hazon leder cykelturer för flera hundra deltagare genom USA och Israel. Min bror deltog i en sådan i Israel och var med när de cyklade ner till Döda havet (jordens lägsta punkt, mitt ute i öknen) och upp igen!!!

Hazon leder dessa turer för att engagera människor, fundraisa (dvs. samla in pengar), och få mer uppmärksamhet för ett judiskt, miljövänligt tänkande.

Hazon gör mycket annat också. De har även en judisk ekomatsblogg: The Jew and the Carrot, som jag kan varmt rekommendera!

Nu får ni läsa vad Nigel Savage själv skriver om veckans parasha:

I’m writing this in New York, but by the time we’re reading parshat Eikev this Shabbat I expect to be at LimmudFest itself, in Derbyshire. Between times I’ll have flown over the Atlantic (I hope), and hiked for two days in the Peak District as part of Tikkun Trek. So it’s appropriate that this week’s parsha is a powerful stepping-off point for a reflection on our relationship to the physical world.

The famous phrase “v’achalta, v’savata, u’veirachta” in chapter 8 is the rabbinical basis for birkat hamazon, and that is why this phrase appears in the first paragraph of the traditional bensching. (The words mean something like “you will eat, and you will be full, and you will bless.”) The Talmud, in Sota 33a, understands this phrase to mean “in every language you will bless.” I didn’t understand the full significance until I read something in 1995 that placed it very powerfully in context.

In 1990 a group of Jewish leaders went to meet the Dalai Lama in Dharamsala, his home in India in exile from Tibet. It was estimated at the time that roughly half of the Westerners in Dharamsala were Jewish, and the Jewish leaders wanted to know what it was that the Buddhists had that we didn’t. Meantime, the Dalai Lama had fled Tibet in 1959, assuming he would be gone for perhaps 3 months. Now 30 years had gone by and a generation of Tibetans was growing up in exile in India and the UK and the US. The Dalai Lama wanted to know how this first exilic generation might retain a connection to the all-embracing confluence of Tibetan religion and peoplehood – language, culture, life-cycle, relationship to place.

Rodger Kamenetz wrote a well-known book about the trip in 1994, The Jew In The Lotus, and in 1995 I read a review of this book by Rabbi Joy Levitt, one of the participants on the trip. In her review she recounted a story not in the book itself. They had eaten a meal with the Dalai Lama that had begun with bread, and thus with motzi, and were now about to end with bensching, and so before bensching they translated it and explained it. When do you say this? asked the Dalai Lama, and they said, any time we’ve eaten bread. In what countries? – in all the countries we’ve ever lived in. For how long? – well, probably for at least 3,000 years, because the oldest part goes back to that phrase, v’achalta v’savata u’veirachta. And you bless the food and connect it to your hope one day to return to Israel? Er, yes, said the Jewish leaders.

And at that point the Dalai Lama commissioned two young Tibetan monks to write an equivalent prayer for the Tibetan people.

In the review, Joy wrote that she had bensched after meals on Shabbat her entire life, and yet she never truly understood the bensching, and its extraordinary power, until that moment.

When you read this week’s parsha, therefore, you read the phrase in its original context, surrounded by the pesukim before and after it – a celebration of the land of Israel and its bounty, and a warning that we not abuse the abundance we are blessed with. When you read those words in the bensching – now or any week – the rabbis intended that we would hear echoes of the context in which the phrase appears in this week’s parsha.

Both the food that we eat, and the words of the blessings, are a bridge. We cross-over that bridge many times each day, sometimes consciously, more often unconsciously – with these three words acting as a marker to bring us back to awareness. Where did our food come from? Who grew it, who raised it; perhaps who slaughtered it? Who packaged it and how did it travel? Who prepared our meal? And where will our waste go; our leftover food and also the food we have ingested, – within our bodies, and when its residue leaves our bodies? How does eating connect us to friends and family, to the Jewish people, to the wider world we’re part of, and to the land and history and future of Israel?

All this in these three words – and in the food we eat.

So whether you’re in Derbyshire this weekend, or London, New York, Jerusalem or anywhere else: may the words of our tradition help us to eat with mindfulness, and may our food and our food choices be a source of blessing.

Väldigt spännande och inspirerande, tycker jag! Hoppas att engelskan inte var för svår för er (kommentera om ni känner att ni vill ha en sammanfattning på svenska).

Vad har ni för tankar om mat, judendomen och relationen däremellan?

Kol tuv,

Eikev - Guds ord på dörren, på armen och på kvinnor

Hej!

Denna vecka läser vi Torahavsnittet עקב - Eikev i synagogan.

I Eikev hittar vi, bland mycket annat, det andra stycket (Devarim 11:13-20) av Shema-bönen. Förra veckan, i parashat Vaetchanan läste vi det första stycket (Devarim 6:4-9) med de inledande orden שמע ישראל - Shema Jisrael: Hör Israel (Herren är vår Gud, Herren är en).

Shema är egentligen ingen bön, utan består av dessa två direkta citat ur Torah och det tredje (Bamidbar 15:37-41) om att sätta tsitsit - fransar i de fyra hörnen av ens klädesplagg (om det har fyra hörn). Akiva illustrerar detta på sin blogg.

Shema är en central del av gudstjänsten och har till och med kallas för den judiska trosbekännelsen (om det skulle finnas någon). Man hittar följande i både i första och andra stycket av Shema:

Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.

Detta är textkällan till מזוזה - Mezuza - den lilla (ibland rikligt utsmyckade) låda som finns på alla dörrposter (utom till toan) i ett religiöst judiskt hem samt till תפילין - Tefillin - böneremmar som judiska män ska ta på sig varje morgon (förrutom Shabbat).










I både mezuzan och i tefilin lådorna har man קלפים - klafim, små bitar av pergament där Shema-bönen har skrivits (alla tre stycken). På så sätt kan man hålla מצוה - mitsvan (budet) från Shema-bönen så bokstavligen som möjligt.

En mezuza ska finnas i varje hem (även hos ensamstående kvinnor), men det åligger bara män att sätta på sig tefilin, och väldigt få kvinnor gör det.

Frågan om vem det åligger att hålla en mitsva är ett centralt begrepp inom judendomen. Gud har gett oss mitsvoten - det åligger hela det judiska folket att hålla dem och att utföra dem rätt.

Enligt rabbinerna har kvinnor ansvar att hålla nästan alla mitsvot som män har ansvar för, med undantag av "positiva tidsbundna" mitsvot.

Positiva = "du skall göra"-mitsvot

Tidsbundna = mitsvot som ska göras vid ett särskilt tillfälle (t.ex. be tre gånger om dagen, lägga tefilin på morgonen, mm.). OBS! Gäller ej vissa mitsvot som att hålla Shabbat och helgdagar. Dessa åligger det kvinnor också att hålla.

Varför positiva tidsbundna mitsvot? Eftersom kvinnor var traditionellt ansvariga för hemmet och barnen menade man att de inte kunde schemalägga mitsvot som bön. De behövde lägga all sin tid till annat.

Men det finns de som menar att så är det inte idag, varken för kvinnor eller män. Det är något som jag själv fick erfara när jag var pappaledig i ett halvår! :)

Tefilin är något som aldrig varit förbjudet för kvinnor att ta på sig, men jag har ofta hört det resonerats (speciellt från ortodoxt håll) att kvinnor inte MÅSTE ta på sig dem och varför skulle någon vilja göra en mitsva som de inte måste göra?

Trots detta finns berättelser i traditionen om kvinnor som tog på sig tefilin: t.ex. Michal (kung Sauls dotter och kung Davids fru), och Rashis döttrar (han hade inga söner och utbildade istället sina döttrar, vilket var mycket ovanligt på den tiden).

Haken är att en kvinna som VÄLJER att ta på sig tefilin kan inte välja bort ansvaret sedan, utan ska lägga tefilin varje vardag resten av sitt liv, precis som männen.

Här har ni två helt olika infallsvinklar på frågan:

Women & Tefillin (Konservativ)

Why Can't Women Wear Tefillin (Ortodox)

Hursomhelst har frågan också lett till en hel del humor. Ta till exempel denna bild som är en parodi på "Rosie the Riveter" - en känd propagandabild från andra världskriget för att värva kvinnliga arbetare till USAs vapenfabriker.

Eller vad sägs om ett modernt sätt att uppmuntra flickor att ta på sig tefilin:

Tefillin Barbie!

Sedd här med ett ex av Talmud Bavli i ena handen och en siddur i den andra...




...och här läser hon Torah för sin egalitära församling...




Tefillin Barbie skapades (och finns att köpa) av en kvinna i New York vid namn Jen Taylor Friedman som beskriver sig själv som "post-denominational halakhically-observant egalitarian Jewish ritual scribe and scholar". Hon har också undervisat på Limmud. (Tack till Sari för tipset!)

Visserligen skapade hon Tefillin Barbie som ett humoristiskt inlägg i debatten, men hon skriver också seriöst om sina åsikter vad det gäller kvinnor och tefilin: "Should All Barbies Wear Tefillin?".

Vad tycker du?

Kol tuv,