Igår skrev jag om Göran Skyttes kolumn i Svenska Dagbladet om Sveriges andliga fattigdom och om hur främmande religion har blivit för många svenskar. Idag ser vi ytterligare ett exempel på detta - DN skriver om en ny undersökning från Synovate som finner att
omkring 46 procent av väljarna vill se ett förbud för kyrkor och andra religiösa grupper att driva grundskolor i Sverige. Betydligt färre – 40 procent – tycker att det ska vara tillåtet.Märk väl att hur journalisten Ewa Stenberg skriver "betydligt färre" när det handlar om en skillnad på 6% av de 1014 personer som deltog i undersökningen. 466 personer vill förbjuda religiösa friskolor och 405 vill tillåta dem. Är det inte lite att ta i att säga "betydligt färre" när det handlar om 61 personer i undersökningen?
Detta kan säga något om journalistens egna preferenser, men det hör inte till själva sakfrågan, om religiösa friskolor.
Varför är så många svenskar negativa till att föräldrar med diverse trosinriktningar ska få välja att utbilda sina barn i en miljö där denna tro representeras och undervisas?
Jag tror att det handlar om att många svenskar hör bara ett ord när det handlar om religiös undervisning: indoktrinering.
Låt oss för tillfället bortse ifrån faktumet att ateistiska föräldrar indoktrinerar sina barn med sina subjektiva värderingar i lika stor/liten utsträckning som troende, och istället rikta in oss på frågan om religiös undervisningar är per definition indoktrinering.
Jag har själv undervisat på en judisk friskola i Stockholm, som lärare i judiska ämnen, i två år. Hade jag stått framför mina elever i klassrummet och sagt "Det är ett faktum att Gud skapade världen på sex dagar" eller "Nu ska ni få höra att Gud befriade det judiska folket från slaveriet i Egypten och gav oss Torahn vid Sinaiberget", så hade jag nog vara skyldig till indoktrinering.Det är stor skillnad mellan dessa påståenden och att säga "Det står i Torahn om hur Gud skapade världen på sex dagar" eller "judendomen lär att Gud befriade det judiska folket från slaveriet i Egypten". Det är viktigt för integriteten av undervisningen att eleverna får bilda sig en egen uppfattning om den religion och kultur de växer upp i.
Jag bejakade alltid elevernas frågor och undringar. Jag var alltid noga med att säga "vissa tror si andra tror så och det är ditt ansvar att bestämma hur du ska tro och leva". Vare sig man accepterade Bibeln som bokstavligt sann (vilket jag själv inte gör) eller om man ansåg den vara historiska sagor, så var det viktigt att veta vad som stod där, för texterna var en del av den judiska tron och historien (och hela det västerländska samhället för den delen) och därför viktiga att ha grundläggande kunskaper om.
Problemet är att det finns religiösa friskolor som inte är lika toleranta av elevernas olika åsikter och uppfattningar. Det har till och med rapporterats om hur elever har fått sämre betyg för att inte tyckt som läraren! (Detta inträffar ju med dåliga lärare i sekulära skolor också.)
Kan inte Skolverket göra upp enkla, tydliga riktlinjer för vad som måste undervisas (demokratiska värderingar, religionskunskap om andra religioner, allas lika värde som människor mm) och och vad som inte får undervisas (fundamentalism, religiösa dogmer) i religiösa friskolor?
Det är uppmuntrande att inga av riksdagspartierna är för ett förbud, men jag litar inte på att detta består. Det är farligt att dra alla religiösa friskolor över samma kam och därför måste politikerna bli mycket mer finkänsliga vad det gäller denna fråga.
Att förbjuda religiösa friskolor vore att inskränka på religionsfriheten i Sverige och många olika minoriteters rätt att undervisa sina barn i deras tro och kultur, men att tillåta alla sorters religiösa friskolor, utan någon insyn, gör bara de religiösa en björntjänst. Det finns en gyllene medelväg och jag hoppas att politikerna och det svenska folket hittar dit!
Kol tuv,
PS. Jag skrev även om hur våra judiska ledare borde förhålla sig till denna fråga tidigare här på Torahblogga i inlägget Ett sträck i sanden.
