Denna vecka läser vi ett dubbel avsnitt ur Torahn, parashat Vajakhel-Pekudej. Vissa år läser man dessa seperat, då det passar sig med kalendern, men i år läser vi dem tillsammans. Vajakhel-Pekudej är de två sista avsnitten av Shemot (2 moseboken).
Förra året skrev jag om hur de första tre verserna i Vajakhel - om att hålla Shabbat - i kontrast med resten av avsnittet - som handlar om byggandet av Mishkan, Tabernaklet (tempeltältet) - blir grunden för hur våra lärda förstår vad som utgör förbjudet arbete på Shabbat och vad som är tillåtet. Du kan läsa det här: Vajakhel - ett anti-vardagsexperiment.
Efter det korta stycket om Shabbat läser vi följande:Moshe sade till hela Israels menighet: "Detta är vad Herren har befallt er: Samla in gåvor åt Herren. Var och en som känner sig manad skall bära fram dessa gåvor åt Herren: guld, silver och koppar, violett, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade baggskinn, delfinskinn, akacieträ, olja till lampan, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, onyx och andra ädla stenar att sätta på efoden och på bröstväskan.Det är alltså dyrbara donationer som efterfrågas, men donationerna ska ges כל נדיב לבו, kol nediv libo - "[av] alla som berörs från hjärtat".
Shemot 35:4-9
Detta var ingen skatt som togs in för ett byggnadsprojekt. Istället handlade det om att varje enskild individ som ville vara en del av något större, som ville vara delaktig i ett heligt projekt att bygga en boning åt världens skapare mitt ibland folket, skulle ge. Man gav, frivilligt, var och en efter sin egen förmåga.
Och när Moshe ber om gåvor, så kommer det gåvor:
Moshe kallade till sig Betsalel och Oholiav och alla konstskickliga män som Herren gett den rätta insikten, alla som kände sig kallade att gripa sig an med arbetet. De tog hand om alla de gåvor som israeliterna hade lämnat till Moshe för att användas vid arbetet på helgedomen.
Men när man fortsatte att bära fram frivilliga gåvor till honom morgon efter morgon, kom alla hantverkarna som utförde olika slags arbeten till helgedomen, var och en från sitt arbete, och sade till Moshe: "Folket kommer med mer än vad som behövs för att utföra det arbete som Herren har befallt."
Då lät Moshe kungöra i lägret: "Ingen, vare sig man eller kvinna, skall komma med fler gåvor till helgedomen." Så avhölls folket från att lämna något mer. Det som de redan hade gett räckte mer än väl till för att arbetet skulle kunna slutföras.
Shemot 36:2-7
Viljan att ge och ge tar aldrig slut. När Moshe får veta att man bara inte kan ta emot fler gåvor måste han uppmana folket att lugna ner sig. Var kommer detta så starka behov att ge ifrån?Vissa tänker sig att det handlar om skuldkänslor och en vilja att göra bot för incidenten med Den gyllene kalven. Andra förstår detta som en ren och sann önskan av att delta i och bidra till detta heliga projekt. Min bror skriver väldigt vacker om detta på sin blogg, Take on Torah.
Genom tiderna har judar i diasporan hållit ihop genom att skapa församlingar. Det handlade inte bara om att ha en synagoga att be i, utan att ha ett begravningssällskap (Chevra kadisha - "det heliga sällskapet"), att ha en rabbinsk domstol att lösa tvister (sådana har det alltid funnits gott om i judiska församlingar), att driva skolor för att utbilda barnen, att ha kosherslaktare, och en organiserad Tsedaka-insamling för att hjälpa de mest utsatta i församlingen. (Ordet tsedaka översätts med "välgörenhet", men det är starkare än så - det betyder bokstavligen rättvisa.)
Det var noga med denna insamlingsprocess. Man skulle aldrig knacka på hos någon ensam, utan man skulle vara minst två för att tydligt ge intrycket att detta var en insamling för församlingen och inte för någon individ, eller för privata ändemål.
Man knackade på hos alla och bad dem ge just כל נדיב לבו, kol nediv libo - så mycket som hjärtat rörde en att ge. Även de fattigaste medlemmarna, de som snart skulle få stöd av denna insamling, kunde ge det lilla de mäktade med. På så sätt fick de känna att fastän de tog emot mer stöd än de gav, så var det kanske någon annan som de kunde hjälpa med sitt lilla bidrag. Det var därför medlen skulle samlas in till en gemensam pott som förvaltades av församlingen, som sedan delades ut bland de fattiga.
Ej heller när man delade ut bidrag, skulle man gå ensam, utan minst två och två för att tydligt skicka signalen att den som tog emot stödet stod inte i tacksamhetsskuld till någon enskild individ - detta var ett stöd från hela församlingen och gavs med största möjliga diskretion och värdighet.
Jag minns en chassidisk berättelse om detta.
Det berättas om en by där den rikaste mannen, Reb Jits'chak, konsekvent vägrade att ge till insamlingen. Han var en snål, argsint och otrevlig person och ingen ville ha något att göra med honom.Vissa har inte kapaciteten att ge. De behöver vår hjälp att fullfölja mitsvan av att ge Tsedaka och vi får vara tacksam för den uppoffring de faktiskt gör. Det är i mötet mellan människor som vi alla växer.
En dag anställde församlingen en ny rabbin och han följde med på insamlingsrundan för att lära känna sina församlingsmedlemmar. När de gick förbi Reb Jits'chaks ståtliga hus utan att knacka på, frågade rabbinen varför de inte gick och frågade där."Det är ingen idé. Reb Jits'chak må vara byns rikaste man, men han bara hånar oss när vi kommer förbi."
"Låt mig försöka" sa den unga rabbinen. Han gick fram och knackade på. Efter en stund öppnades dörren och Reb Jits'chak tittade ut.
"Reb Jits'chak, jag är den nya rabbinen i byn och vi samlar in pengar för församlingens behövande. Det skulle vara en stor heder om du kunde bidra med något."
Den gamle mannen grymtade och stängde dörren i ansiktet på rabbinen. Han stod kvar på tröskeln en stund, lite chockad över mannens fräckhet och skulle just gå när dörren öppnades lite igen.
"Här." sa Reb Jits'chak och sträckte fram ett sketet, rostigt, smutsigt litet mynt - en kopek. Rabbinen stirrade på den utsträckta handen. Var det ett skämt? Rabbinen fattade ett beslut.
"Tack så mycket, Reb Jits'chak! Vi är alla så tacksamma för ditt bidrag!" Rabbinen tog emot myntet och dörren stängdes i ansiktet på honom för andra gången.
När han kom tillbaka till gruppen, som hade stått utanför tålmodigt väntat på att se om denna nya rabbin kunde knäcka stans hårdaste nöt, så var de alla röda i ansiktet av ilska.
"Åh, den där mannen är en sån skurk!" sa de "En riktig skam för vår församling!" "Släng kopeken i ansiktet på honom, som han behandlar sina medmänniskor!"
Men rabbinen sa: "Ta det lugnt. Han gav i alla fall något. Jag ska tillbaka imorgon för att se om han vill ge mer."
Och varje dag gick rabbinen förbi Reb Jits'chaks hus och knackade på. Varje dag fick han en sketen kopek till. Efter ett tag stängde inte Reb Jits'chak dörren i ansiktet på rabbinen, han hade myntet i handen när han kom till dörren, beredd på rabbinens besök. Varje gång uttryckte rabbinen en stor tacksamhet för bidraget.
När man, vid slutet av året gjorde en sammanräkning av alla bidrag visade sig att Reb Jits'chak hade gett en rätt ansenlig summa, trots allt, genom dessa småmynt. Rabbinen insisterade på att ge mannen en alijah - att kalla upp honom till Torahläsningen i synagogan, för att tacka honom.
Dagen efter gudstjänsten när rabbinen tittade förbi fick han ett 5-kopeks mynt i handen. Vid nästa års räkenskap hade Reb Jits'chak gett mer än någon annan i byn och man kunde reparera skolhusets tak med en del av summan.Rabbinen insisterade på att uppmärksamma honom än en gång för hans generositet. Alla förundrades också över den förändring man började se hos Reb Jits'chak. Han hälsade inte på folk, men han hälsade tillbaka om någon vågade sig på ett hej. Han var ute och gick i byn oftare än någon kunde minnas att han gjort tidigare.
Och folk frågade rabbinen vad han hade gjort för att lyckas med Reb Jits'chak.
"Han behövde bara att någon tog emot den första kopeken."
Vad i ditt liv är din kopek?
Kol tuv,
