Denna Shabbat läser vi parashat Tsav ur Torahn. Första delen av avsnittet går igenom nästan exakt samma ämnen som förra veckans parasha, Vajikra, tog upp nämligen de olika offren som kunde föras fram av folket till Mishkan (tabernaklet - tempeltältet) eller Beit haMikdash (templet).
Men det finns en viktig skillnad:
Vajikra (kapitel 1:1-2):
Herren kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet: Säg till israeliterna: När någon av er vill ge en offergåva åt Herren, skall han ta den bland kreaturen, från nötboskapen eller från småboskapen.
Tsav (kapitel 6:8-9):Först riktar sig Guds budskap till folket, för att de ska ha en relation med Gud. När detaljerna kring den relationen har klartlagts, då vänder sig Gud till Cohanim (plural av Cohen), prästerskapet, som utgörs av Moshes bror Aron och hans fyra söner och instruerar dem i hur de ska hjälpa folket att tjäna Gud.
Herren talade till Mose: Ge Aron och hans söner följande påbud: Detta är ordningen för brännoffret. Brännoffret skall ligga på altarhärden hela natten fram till morgonen, och altarets eld skall hållas brinnande.
Sedan de fått instruktionerna om offergudstjänsterna äger Cohanims invigning rum. De ska ta sin plats som förmedlare av folkets relation till Gud. Hädanefter går prästerskapet i arv från far till son och alla som är Cohanim idag ska vara ättlingar till Aron.
(Intressant nog, har man testat Y-kromosomen - den som går alltid i arv från far till son - hos många Cohanim och man har hittat att 60% av de som testades har en gemensam anfader för ca 3000 år sedan! Läs mer här...)
Länge hade Cohanim status som folkets självklara religiösa ledare, med monopol på att tolka och lära ut Guds ord, men ärftliga maktstrukturer är väldigt riskabla och ineffektiva. Mot slutet av Andra templets tid (ca 100 fvt - 70 vt) växte det fram en annan grupp som gjorde anspråk på tolkningsföreträde och som menade att man inte bara kunde kommunicera med Gud genom att slakta ett djur, utan att det också gick genom bön.
Den gruppen kallades för Rabbinerna och när Templet förstördes av romarna år 70 vt, så började prästerskapet att bli allt mindre relevant för folket. Rabbinerna hade svaret på frågan hur folkets religion skulle hålla ihop och gå vidare utan ett tempel. Cohanim hade då inte mycket att komma med.
Berättelsen tar däremot inte slut där - det finns en annan intressant tråd att ta med: denna helg är det Shabbat haGadol, den STORA shabbaten. Så kallas shabbaten innan Pesach. Det var traditionellt endast på denna shabbat och på Shabbat Shuva, den shabbaten innan Jom Kippur - försoningsdagen, som rabbinen i församlingen skulle ställa sig upp i synagogan och predika.
På Shabbat Shuva talade han om vikten av försoning och fasta, på Shabbat haGadol talade han om vikten att göra sitt hem kosher för Pesach (göra sig av med all mat gjord på sädesslag - med undantag för den hårt kontrollerade Matsabrödet, där mjölet och vattnet bara fick vara i kontakt med varandra i 18 minuter, så att jäsningen inte kan sätta igång). Rabbinen gav inga andra predikningar i Synagogan under året.
Detta låter väldigt märkligt för judar idag, oavsett vilken gren av judendomen man tillhör - en av rabbinens främsta roller idag är som predikant!
Men det handlar om hur rabbinernas roll har förändrats inom judendomen. Under nästan hela vår historia, sen rabbinerna började verka, hade de funktionen av att vara religiösa ledare, men främst genom att agera som jurister i Halacha - den judiska lagen.
De gav utlåtanden, höll i domstolar för att avgöra tvister och såg till att alla ritualer genomfördes som de skulle, enligt halacha. De undervisade också en del, men främst för att folket skulle veta hur de skulle följa lagen.
Men precis som med Cohanim började rabbinernas roll att skifta. Så här skrev jag ett tidigare inlägg, Halacha - att rösta om Guds vilja, om judisk lag och icke-ortodoxa rörelser:
Allt detta började förändras på 1800-talet då det uppkom former av judendom som utmanade de traditionella rabbinernas auktoritet. I mötet mellan judendomen och moderniteten uppkom Reform rörelsen och den Konservativa rörelsen som båda försökte (och försöker än idag) att hitta sätt för judar att leva judiskt i den moderna världen.Samtidigt som man omvärderade vad Halacha innebar för dem i deras liv, hittade de element i den kristna kyrkan som man ville föra in i synagogan. Man ville ha mer bön på det lokala språket (då tyska) och man ville ha med en predikan i gudstjänsten.
De nya rörelserna såg annorlunda på Torahn (att den snarare var ett uttryck av flera olika människors möte med det gudomliga, mer än direkt dikterad av Gud till Moshe) och det föll sig därför naturligt att man skulle omvärdera hur Halacha skulle påverka judars liv.
Även i reformrörelsen har man återgått mycket till hebreiska i gudstjänsten, men att ha predikan har blivit populärt även i ultra-ortodoxa synagogor! Alla vill ha med sig något intressant att fundera på, hem från synagogan.
Parallellt med denna utveckling, förlorade rabbinerna allt mer makt över folkets vardagliga liv. Församlingsrabbinen fick rollen som lärare och samordnare, religiös ledare, men inte längre som jurist eller domare.
Rabbin Morton Narrowe, rabbin emeritus i Stockholms församling fick en gång frågan om han inte har Beit Din (domstol) för att avgöra stora och små tvister mellan församlingsmedlemmar. Han svarade att flera gånger har någon bett honom höra fall för att ge sitt utfall i vem som har rätt eller fel.
Varje gång han har fått en sådan förfrågan har han sagt att han bara kan göra det om båda parterna går med på att följa hans utslag - annars är det hela helt utan syfte. Aldrig har den andra parten i tvisten gått med på det.
När man inte måste följa rabbinens instruktioner, kan man skita i det, om det inte tjänar ens eget syfte. Judar är idag en del av samhället som alla andra - har man en tvist går man till tingsrätten, inte rabbinen.
Hur ser det judiska folkets ledarskap ut i den post-rabbinska eran? Vem vet! Det kanske är så att för oss som värderar judendomen och ett judiskt sätt att leva sitt liv, så måste vi vara våra egna rabbiner, fördjupa oss i Torah och leva därefter.
Är det inte så att i det bästa samhället behövs inga poliser, domstolar och lagar? Är inte det ideala samhället ett där vi alla gör rätt för att det ter sig självklart och naturligt?
Shabbat shalom,
