Denna vecka läser vi parashat Vajikra, som är första veckoavsnittet i sefer Vajikra, Tredje moseboken. Den får sitt hebreiska namn, som alla moseböckerna, från det första (utmärkande) ordet i boken:
Herren kallade (vajikra) på Moshe och talade till honom från uppenbarelsetältet.Vajikra betyder alltså "Han (Gud) kallade". Nästan hela boken är ett kall från Gud till människan att kliva fram och engagera sig i en relation med det gudomliga, att bli mer helig.
Vajikra är en av de svårare böckerna i Tanach (den hebreiska bibeln) för den moderna läsaren att ta sig in i, eftersom den innehåller knappt några berättelser, utan nästan bara lagar och instruktioner.
Av dessa lagar och instruktioner är betoningen på Cohanim, prästerskapets verksamhet, dvs. främst offer och renlighetslagar. Det är lätt i Vajikra att missa skogen för alla träden. Texterna innehåller långa, beskrivningar av offerritualerna och det är svårt för oss att relatera till dem:
Om han ger ett brännoffer från småboskapen, ett får eller en get, skall det vara ett felfritt handjur. Han skall slakta det vid altarets norra sida inför Herren, och Arons söner, prästerna, skall stänka dess blod runt om på altaret.Hoppas du inte håller på att äta en hamburgare just nu...
Sedan styckar han det, och prästen skall lägga styckena och huvudet och det feta ovanpå veden som brinner på altaret. Men inälvor och fötter skall först tvättas med vatten. Därefter offrar prästen alltsammans genom att bränna det på altaret. Detta är ett brännoffer, ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd.
Sedan Templet i Jerusalem förstördes, år 70 v.t., har det judiska folket inte offrat. Rabbinerna vid den tiden använde offergudstjänsternas struktur för att forma bönegudstjänsten. Avodah - att tjänstgöra Gud med offer - blev till Avodah shebaLev - att tjäna Gud med hjärtat, dvs. bön.
En av våra främsta rabbiner, Rabbi Moshe ben Maimon, kallad Maimonides på grekiska och Rambam (efter förkortningen av hans initialer) på hebreiska, som levde i Egypten på 1100-talet menade att Gud inte ville ha djuroffer av oss egentligen, men inget folk på den tiden stod och sa böner till Gud för att kommunicera - alla slaktade offer.
Hade Gud befallt folket att börja be hade det varit helt främmande för dem och då hade det blivit ett rejält misslyckande av det hela. Istället gav Gud folket instruktioner om hur man skulle offra, men när folket var moget för det, lät Gud Templet förstöras och bönen blev normen. Nu har vi uppnått Guds ideal, menade Rambam.Rabbi Moshe ben Nachman, Nachmanides, eller Ramban, en annan av våra främsta rabbiner, som levde i Barcelona på 1200-talet, var inte rationalist som Rambam, utan mystiker. Ramban såg offren som något djupt andligt och viktigt för människan. Djuret blev ett ställföreträdande offer för människan som kommer med det. Det gäller för människan att internalisera offret och genom den stärka sin relation till Gud.
Oavsett vem av herrarna man håller med, är en sak tydlig: ordet för offer, קרבן - KoRBan, kommer från ordet קרוב - KaRoV, som betyder "nära".
Korbanot har vi för att närma oss Gud, oavsett om vi gör det med ett får, eller med våra egna hjärtan. Avståndet mellan Gud och Hans skapelser är för stort och Han kan inte överbrygga
detta avstånd på egen hand. Gud behöver att vi kliver fram för att göra en del av jobbet. Gud längtar till oss och vi ska, genom Vajikra, hitta tillbaka Gud. Det ringer. Kommer vi lyfta luren?
Kol tuv,
