Januari - en rekordmånad för Torahblogga!

Hej!

Ville bara skriva ett litet tack till er, mina kära läsare!

Januari var Torahbloggas bästa månad sen vi satte igång i juni, '08!

Under januaris 31 dagar fick Torahblogga 1459 unika träffar och av dessa var 243 återvändande besökare. Det är i genomsnitt 47 besökare per dag!
Ni har under era besök klickat er igenom bloggens olika sidor totalt 2167 olika gånger.

Det är ett glädjande rekord, men en som vi tillsammans ska förhoppningsvis slå flera gånger om under det kommande året, så fortsätt med besöken, mejla era vänner om ni hittar något som väcker ert intresse och kommentera ännu mera!

Kol tuv,

Torahbloggas besöksstatistik per månad från juni 08 till januari 09, från Statcounter.com.

Parashat Vaera/ Parashat Bo - En Pesachpjäs

Hej!

För några år sedan jobbade jag på en judisk skola som lärare i judiska studier.

Varje vår spelade klass 6 upp en pjäs till helgen Purim, som infaller under mars månad, baserat på Esters bok. Men ett av åren inföll Purim just under sportlovet och det var väldigt krångligt att få till en pjäs då.

Det bestämdes att jag skulle fixa en Pesachpjäs, dvs en pjäs till den judiska påsken som firar uttåget ur Egypten.

En biblisk pjäs
(barnen på bilden var inte med i min pjäs...)

Jag skrev ihop en pjäs som började i nutid med en familjs Sedermåltid, den traditionella Pesachmiddagen, med många olika ritualer. Familjens två döttrar satt vid bordet och tyckte att det hela var väldigt tråkigt och önskade sig att de kunde slippa vara med.

Plötsligt händer något och de två döttrarna transporteras bakåt i tiden till bibliska Egypten och får vara med när Moshe försöker befria slavarna från Farao. Jag tänkte att det kan vara roligt för er läsare att se ännu ett sätt att syssla med Torahns texter, i pjäsform.

När jag skrev den hade jag för mål att ha med så många element från Torahn som jag kunde, så att eleverna skulle ha roligt med pjäsen, men också få en insikt i hur det kunde kännas att vara slav och att befrias.

Scen 1: Tjejerna sitter vid familjens seder och har tråkigt. De bråkar med föräldrarna som inte gillar deras inställning och sedan händer något märkligt...

Scen 2: Tjejerna hamnar mitt i bibliska Egypten och två slavdrivare vill fånga in dem, men de räddas av några israeliter.

Scen 3: Hemma hos en unik israelitisk familj, som döljer en hemlighet.

Scen 4: Moshe och Aron möter israelitiska ledare som inte är särskilt samarbetsvilliga. Moshe konfronterar Farao och första plågan inleds.

Scen 5: Några månader senare och egypterna har lidit under många plågor. Några egyptiska kvinnor kommer ner till floden för att tvätta och prata om vad de varit med om.

Scen 6: Ännu några månader senare och nu möter vi några egyptier som famlar sig omkring i mörkret av den 9e plågan. Det är en skrämande upplevelse. '

Scen 7: Natten med den 10e plågan, De förstföddas död. Tjejerna sitter med Moshe och hans familj i en första sedermåltid och väntar på att dödsängel ska passera.

Scen 8: Tjejerna hamnar tillbaka i sin tid med sin familj igen. Nu har de en helt annan relation till Pesachberättelsen...

Här hittar ni pjäsen:

PESACHPJÄS

Jag vill gärna veta vad ni tycker!

Shabbat shalom,

Bråk och splittring

Detta inlägg stod med i februarinumret av Göteborgs judiska församlings medlemstidning, Det senaste.

Bråk, förtal, skvaller, splittring. Detta verkar vara mer normen än undantaget för församlingslivet genom hela det judiska folkets historia. Sorgligt nog läser vi om konflikter judar emellan så långt tillbaka som till Torahn:

När Mose hade blivit vuxen gick han en dag ut till sina bröder och såg deras tunga arbete. Då fick han se hur en hebreisk man, en av hans egna bröder, höll på att bli ihjälslagen av en egyptier. Mose tittade sig omkring, men då han inte såg någon slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden.
När han gick ut nästa dag såg han två hebréer som bråkade med varandra. Då sade han till angriparen: "Varför skulle du slå din nästa?"
Mannen svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Menar du att du tänker döda mig som du dödade egyptiern?"
Shemot (2 Mos) 2:11-14

Moshe ser två judar som bråkar och uppmanar dem att sluta genom att betona deras nära band till varandra (”din nästa”). De spottar honom figurativt i ansiktet när de hänvisar till Moshes tidigare handling som gjordes för att rädda livet på en hebreisk slav. Männen ställer sig här på den döda slavdrivarens sida mot Moshe och slaven han räddade. De är nu plötsligt enade emot Moshe, och tillsammans ifrågasätter de hans rätt som människa att söka skapa fred, medmänniskor emellan. Det är så vridet det bara kan bli!

Genom hela vår historia har vi brottats med dessa fientlighetens demoner som hotar att slita sönder vårt lilla folk i interna, och oftast triviala konflikter. Vår församling, här i Göteborg, är inte unik på något sätt, men ej heller värre än många andra små enklaver av judiskt liv runtom i världen. Detta är ingen ursäkt för denna cancer, bara ett faktum som måste sägas.

Något som jag tagit illa vid mig av är när någon beskyller någon annan för att inte vara en ”god jude” och värst av allt är när det görs offentligt. Det är en mycket stark judisk värdering att INTE förödmjuka och förnedra någon offentligt. Det finns inget tvivel om den saken, i vår tradition. Här lite av vad vår tradition har att säga om ämnet:

1) Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. Du skall inte hata din nästa i ditt hjärta, tillrättavisa honom, men dra inte skuld över dig på grund av honom. Du skall inte ta hämnd och inte hysa agg mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.
Vajikra (3 Mos) 19:16-18

2) Om detta skriver Rashi att man ska tillrättavisa någon om de gör fel, men detta MÅSTE göras privat och med yttersta ödmjukhet och finkänslighet, ”så att du inte för hans skull drar synd över dig”, dvs. om du tar upp detta offentligt är DIN synd mot personen värre än det du tillrättavisar dem om! (Rashi baserar detta på Talmud Arachin 16b)

3) I Talmud Bava Metsia 58b står det att när man får någon att rodna eller blekna av en förödmjukelse är det så pass allvarligt att det av Gud räknas som att man har (i och med rodnaden) spillt deras blod, dvs. brukat fysiskt våld mot dem, eller (i och med likblekheten) att man till och med tagit deras liv!

4) Detta är Adams släkt. Då Gud skapade människan, i Guds avbild gjorde Han henne. Bereishit (1 Mos) 5:1
Ben Azzai sa: Detta är Torahns främsta vers. Vi lär oss från detta att man inte får säga ”Jag har förödmjukats, därför ska jag förödmjuka tillbaka.”
Rabbi Tanchuma sa: Om du gör detta, vet då vem du förödmjukar – ”i Guds avbild gjorde Han henne”!
(D.v.s. Förödmjukar du en människa, förödmjukar du Gud själv, i vars avbild vi är alla formade.)

Hur ska vi då komma någon vart?

Vissa väljer att helt gå ur församlingen, hellre än att ständigt och smärtsamt brottas med de individer som orsakat dem lidande. Jag kritiserar inte deras smärtsamma val, men jag känner personligen att ett utträde från vår lilla gemenskap inte är en lösning. Vi behöver mer engagemang från alla sidor, inte mindre.

Mer engagemang kommer däremot inte att göra något åt våra gemensamma problem att hantera konflikter. Det kan inte lösas om vi inte tar vårt gemensamma ansvar och, som Moshe, söker lösa osämjan mellan människor hellre än att ta en part i den.

I de flesta fallen är varken den ena eller den andra parten helt skuldfri i ett bråk och man måste utgå ifrån att den motsatta partens känslor måste beaktas. Känner du att jag har medvetet och illvilligt gjort dig illa, behöver inte jag hålla med dig, men jag måste erkänna att du KÄNNER dig kränkt, vare sig det var min avsikt eller inte. Jag måste se dina känslor, och du mina, innan vi kan börja söka en lösning. Först när BÅDA parter erkänner en del i konflikten kan man börja prata med varandra.

Som en fredsmäklare i Israel/Palestina-konflikten uttryckte sig: ”Vill du ha rätt eller vill du ha fred?”
Och som svar på denna retoriskt ställda fråga kan vi citera en av våra främsta rabbiner, Hillel, som sa: ”Älska fred och jaga efter fred.” Som judar är det vårt ansvar att alltid sträva mot fred, hellre än att ha rätt.

Läser ni detta och tänker ”jag vet vem Benjamin syftar på och vilka han pekar fingret på”, så har ni inte förstått något av vad jag här säger. Vi är alla skyldiga. Vi har alla sått den stämning i vår församling som vi nu skördar frukten av. Jag pekar inte ett pekfinger mot någon annan i församlingen – jag kan ändå inte styra deras handlingar. Jag tittar mig istället i spegeln. Vad jag kan göra för att se framåt och börja bygga upp den församling som goda judar, goda människor förtjänar?

Sitt inte bara där och fråga ”Vem har satt dig till herre och domare över oss?” Ställ dig vid min sida och låt oss sätta igång!

Kol tuv,

Shemot - Vem är Moshe? del 2

Här är det andra inlägget av "Vem är Moshe?". Det första inlägget hittar du här: Vem är Moshe? del 1

Hej!

När Moshe, som spädbarn, räddas undan den egyptiska slakten av nyfödda pojkar och plockas upp av faraos dotter, kan vi enkelt läsa mellan raderna och se Guds hand bakom kulisserna. Men vi har inte sett något av Moshe som person. Varför ska han bli Guds utvalda att föra folket ut ur träldomens hus?

Det ser vi i nästa stycke:

När Moshe hade blivit vuxen gick han en dag ut till sina bröder och såg deras tunga arbete. Då fick han se hur en hebreisk man, en av hans egna bröder, höll på att bli ihjälslagen av en egyptier. Moshe vände sig åt det ena hållet och åt det andra, men då han inte såg någon människa slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden.
Shemot 2:11-12

Vad är detta? Moshes första handling i Torahn är att döda en människa??? Hur ska vi förstå detta?

Låt oss läsa texten lite nogrannare och kanske förstå den på ett annat sätt. Vi vet att Moshe ammas av hans egen mor och får då som ung en insikt i vem han egentligen är och var han kommer ifrån. Han uppfostras som en del i det egyptiska hovet (det står egentligen inte att han någonsin räknades som en prins av Egypten...) men han har sin andra, gömda sida också.

Hur många gånger kommer verbet "att se" i de två verserna? Tre gånger! Detta är inte ett tecken på författerens dåliga synonymkunskap, det är för att betona något extra. Moshe ser judarnas lidande och egyptiernas grymhet. Han kan inte blunda för det.

Det driver honom utanför palatset där han ser ännu tydligare hur hans folk lider. När han då får se denna orättvisa personifierad i en slavdrivare som håller på att slå ihjäl en slav, kan han inte längre stå och bara se på.

Moshe vände sig åt det ena hållet och åt det andra, men då han inte såg någon människa slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden.

Många som kommenterat Torahn störs av att Moshe vänder sig om två gånger för att till synes försäkra sig om att det inte finns några vittnen. Det låter lite för beräknande.


Därför har jag hört flera tolkningar av denna vers som läser det på ett annat sätt.

1. Det fanns vittnen, men Moshe letar efter någon som reagerar på orättvisan! Han ser att ingen annan tycker att detta är någat att hetsa upp sig för: "En egyptier slår ihjäl en hebré - än sen då?" Moshe hittar ingen MÄNNISKA, i ordets sanna bemärkelse - en varelse skapad i Guds avbild, som lever upp till sitt ansvar som människa. En av våra främsta rabbiner, Hillel, sa:" På den plats där inga män finns, ska du försöka vara en man." Pirkei Avot 2:6
2. Moshe tänkte inte på om det fanns vittnen, hans sökande var inombords. Han stod och vägde mellan hans egyptiska sida och hans judiska och visste att här skiljer de sig åt. Han valde sin judiska sida - att stå upp mot orättvisa och bekämpa den.
   

Man skulle kunna tro att Moshe nu skulle ligga lågt ett tag och inte ge sig in i hetluften igen, men sån är inte vår Moshe:

När han gick ut nästa dag såg han två hebréer som bråkade med varandra. Då sade han till angriparen: "Varför skulle du slå din nästa?" Mannen svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Menar du att du tänker döda mig som du dödade egyptiern?"
Shemot 2:13-14

Nu har Moshe fått upp ångan. Han är beredd att bekämpa orättvisor och försvara folket mot övergrepp från egyptierna, men nu ser han att judarna själva begår övergrepp mot varandra!

"Nej! Vad gör ni?!" hör jag Moshe säga. "Har ni inte nog med översittare?"

Han uppmanar dem att sluta genom att betona deras nära band till varandra (”din nästa”). Men slaveriet korrumperar inte bara slavdrivaren utan också slaven. Det är kanske en form av Stockholmssyndromet.

Männen spottar honom figurativt i ansiktet när de hänvisar till Moshes tidigare handling som gjordes för att rädda livet på en hebreisk slav. De ställer sig på den döda slavdrivarens sida mot Moshe och slaven han räddade. De är nu plötsligt enade emot Moshe, och tillsammans ifrågasätter de hans rätt som människa att söka skapa fred, medmänniskor emellan. Det är så vridet det bara kan bli!

Moshe förstår nu också att många har redan hört talas om hans tidigare dåd:

Moshe blev rädd och tänkte: "Då har det alltså blivit känt!"
När farao fick höra vad Mose hade gjort ville han få honom dödad. Men Moshe flydde undan farao och slog sig ner i midjaniternas land. Där satt han sig ned vid en brunn.
Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom och öste upp vatten och fyllde hoarna för att vattna fåren åt sin far. Men några herdar kom och körde bort dem. Då ingrep Moshe och hjälpte dem, och sedan vattnade han deras får.
Shemot 2:14-17

Det finns en kommentar som menar att Moshe inte bara blev rädd för sitt eget liv, han blev rädd när han förstod att detta folk, hans folk, var så förslavade i sinnet och korrumperade att de slog varandra och vände sig emot all sorts försök till hjälp. Han ger då upp kampen om att väcka dem ur deras dvala.

Moshe flyr för sitt liv och lämnar en gång för alla sitt liv som egyptier bakom sig. Han tar sig ut i öknen, till landet Midjan och sätter sig utmattat ner vid en brunn. Där får han se hur sju systrar, som ska vakta sin fars får, trakasseras av några herdar.

Moshe har tvingats lämna allt bakom sig i Egypten för att han inte kunde låta orättvisor ske utan att handla. Nu i ett främmade land, utan något socialt skyddsnät under sig, borde han bara hålla käft och inte lägga näsan i blöt. Men då vore han inte vår Moshe.

Han hoppar upp och tar parti för systrarna. Inte nog med att han försvarar dem, han drar upp vatten från brunnen åt dem. Han lägger aldrig av.

Men den här gången lönar det sig ordentligt för vår hjälte. När flickornas far, Jitro (också kallad Reuel) får höra vad Moshe gjort för hans döttrar bjuder han hem den unge mannen. Jitro är en präst i Midjan, och visar sig vara en mycket god människa. Han bjuder in Moshe till att bo med familjen.

Så småningom gifter sig Moshe med Jitros dotter, Zipporah, och de får två söner, Gershom och Eliezer. Moshe bosätter sig i Midjan och vänjer sig vid livet som fåraherde. Men Gud har andra planer:

Åren gick och kungen av Egypten dog, och israeliterna suckade under sin träldom. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. Gud hörde deras jämmer. Gud mindes sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. Gud såg israeliterna. Gud visste om dem.
Shemot 2:23-25

Gud hör och Gud minns...
Gud ser och Gud vet...



Kol tuv,

Shemot - Vem är Moshe? del 1

Hej!

Förra veckan läste vi parashat Shemot - שמות och nu på lördag blir det Vaera - וארא. En viktig fråga att ta upp när vi nu vadar in i den andra av de fem moseböckerna är vem var Moshe (Moses) som person?

Det är en viktigt fråga för att från och med Sefer Shemot, Andra moseboken, så är Moshe (med undantag av Gud) Torahns centrala gestalt.

Som en första introduktion kan vi njuta av de första minuterna av den animerade filmen Prinsen av Egypten.



I inledningsscenen får vi se slaveriets hårda ok, hur egyptierna slaktar nyfödda barn och hur en kvinna, Jocheved, med sina två äldre barn, Aron och Mirjam, vid sin sida, gömmer den nyfödda och tar honom ner till Nilen i ett desperat försök att rädda hans liv. Hon lägger honom i Guds händer.

Jag tycker att animationen är så bra och musik så gripande att jag blir faktiskt rörd till tårar varje gång jag ser scenen där hon lägger ner honom i korgen och skickar ut honom i strömmen. Så blödig är jag...

Den lilla Mirjam springer efter korgen längs strandkanten för att se vart den tar vägen och efter en minst sagt dramatisk färd flyter korgen stillsamt in till den kungliga badstranden. Denna sista scen har de ändrat lite på i filmen. Här är orginalet:

När hon öppnade den såg hon att där låg ett barn, en pojke som grät. Hon tyckte synd om honom och sade: "Det är nog ett av de hebreiska barnen."
Då sade pojkens syster till faraos dotter: "Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?"
"Ja, gör det", svarade faraos dotter. Då gick flickan och hämtade pojkens mor,
och faraos dotter sade till henne: "Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det." Kvinnan tog då pojken och ammade honom.
När pojken blev större förde hon honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Moshe. "Jag har ju dragit upp honom ur vattnet", sade hon.
Shemot 2:6-10

Intressant att påpeka att namnet pojken får av faraos dotter inte är passivt, som man skulle tro, utan aktivt. Egentligen borde han få namnet från "den som har dragits upp" (passivt), men det blir istället "den som drar upp" (aktivt). Det passar inte in i detta sammanhang, men det är ett perfekt namn för någon som så småningom ska "dra upp" ett helt folk ur slaveri och leda dem till frihet!

Men nu går vi handlingen lite i förväg...

I nästa inlägg, Vem är Moshe? del 2 (som kommer snart), ska vi undersöka vilka händelser påverkar Moshe som ung man och driver honom mot hans möte med Gud.

Under tiden kan jag ställa denna fråga: har någon ett förslag på varför manusförfattarna ändrar så mycket i scenen med faraos dotter i filmen? Vad tror ni att de ville betona eller tona ner?

Kol tuv,

Några bibliska råd till Obama

Hej!

Klockan 18.00 på tisdag, svensk tid, ska Barack Obama sväras in som USA:s 44:e president. Det är ett historiskt ögonblick och jag ska fira det tillsammans med andra svensk-amerikaner på en stor fest som vi anordnat!

Jag fick upp ögonen för denna unika man när han för fyra år sedan höll ett av de viktigaste talen på demokraternas konvent. Då hade han inte ens blivit senator, och få utanför hans delstat, Illinois, hade hört talas om honom, men när han stod där och presenterade sig för hela USA, tänkte jag, "John Kerry verkar vara en bra kandidat, men den här killen skulle vara en otrolig president!"

Här har ni hans första nationella tal på YouTube:



Fyra år senare - efter 8 katastrofala år av medvetna misstag och inkompetens från Bushadministrationen - kan jag knappt beskriva mina känslor när jag nu ska se den till synes mest dugliga ledare USA har sett på många, många år nu installeras som president.

Till synes, ja. I den anrika tidningen Washington Post skrivs det nu om hur Obama intar Vita huset vid höjden av presidentskapets makt. Bush har försvagat kongressens makt och förstärkt sin egen under hela sin tid på posten. Detta i kombination med Obamas omåttliga popularitet, innebär att han kan möjligtvis vara den mäktigaste ledaren som någon modern demokrati någonsin röstat fram.

Detta är en skrämande tanke. Vi har ju den brittiske historikern Lord Actons axiom att tänka på:

Makt tenderar att korrumpera; och absolut makt korrumperar totalt.

Det finns en variant av detta i den rabbinska traditionen:

Ve Den mäktiga, för makten begraver den som innehar det.
Ve Den mäktiga som inte gör gott i världen.

Oavsett hur dygdig en ledare är så måste de ha en robust opposition för att inte helt tappa greppet om verkligheten.

Tittar vi i den judiska traditionen så finns det mycket om riskerna med makt och maktfullkomlighet. I Devarim, Femte moseboken 17:14-15, kan vi läsa följande stycke:

Om du - när du kommer till det land som Herren, din Gud, vill ge dig, tar det i besittning och bosätter dig där - sedan säger att du vill ha en kung över dig liksom alla folk omkring dig, då skall du göra till kung över dig den man som Herren, din Gud, väljer ut.

Detta är det enda bud i Torahn, av 613 stycken, som är frivillig! Vi ska bara utse en kung över oss, om vi känner att vi vill ha det. Till skillnad från alla andra kungadömen i området kunde den israelitiska kungen inte hävda att han fick sin makt från Gud - det var folket som hade bett om honom.

Så sker också när folket kommer in i landet. Vi läser i Första Samuelsboken hur folkets ledare, Samuel, en profet/domare, är populär och uppskattad av folket, men hans söner som ärver jobbet av sin far visar sig vara dåliga ledare. Folket kommer till Samuel för att klaga på pojkarna och för att de vill ha ordentligt ledarskap (jag har med hela stycket för att texten är så underbart dramatiskt):

"Du är gammal", sade de till honom, "och dina söner följer inte i dina spår. Ge oss en kung som kan styra och döma oss. Det har ju alla andra folk."

Samuel ogillade att de ville få en kung över sig. Han bad till Herren, och Herren svarade:

"Låt folket få sin vilja fram. Det är inte dig de förkastar utan mig: de vill inte att jag skall vara deras kung. Ända sedan den dag då jag förde dem ut ur Egypten har de ständigt vänt sig bort från mig och tjänat andra gudar. Nu handlar de på samma sätt mot dig. Gör dem till viljes, men varna dem först, låt dem veta vilka rättigheter deras kung kommer att få."

Samuel framförde Herrens ord till dem som begärde en kung.

"Dessa rättigheter", sade han, "tillkommer den kung som skall härska över er. Era söner tar han ut till sina stridsvagnar och hästar eller till att springa före hans vagn. Han kommenderar somliga att föra befäl över tusen man eller femtio. Några måste plöja hans jordar och bärga hans skördar, andra blir hans vapensmeder och vagnmakare. Era döttrar sätter han att blanda salvor åt honom, laga hans mat eller baka hans bröd. Han lägger beslag på era bästa åkrar, vingårdar och olivlundar och ger dem åt sina ämbetsmän. Han kräver tionde av er gröda och era vinskördar för att ge till sina hovmän och ämbetsmän. Han tar ut ert tjänstefolk och era bästa oxar och åsnor till att arbeta åt honom, och han kräver tionde av era fårhjordar. Själva blir ni hans slavar. När detta händer kommer ni att ropa till Herren och be att få slippa den kung ni har valt åt er, men då skall han inte svara er."

Folket vägrade dock att lyssna till Samuel.

"Nej", ropade de, "vi vill ha en kung, så att vi blir som alla andra folk, en kung som skipar rätt åt oss, som går i spetsen för oss och utkämpar våra strider."

När Samuel hörde vad folket hade att säga framförde han det till Herren, och Herren svarade: "Gör dem till viljes och låt dem få en kung."
1 Samuelsboken 8:5-22

⇐ Kolla in hela berättelsen (och många fler) i Legoversion!

Här får vi ett tydligt svar på vår fråga från Devarim:
Gud vill inte att folket ska ha en mänsklig kung - det borde räcka med att ha Gud själv som kung över folket, men de klara inte av det. De vill ha en synlig kung, även om han blir korrupt och kommer förtrycka folket. De kan inte se bortom sina begränsningar, allt som gäller för dem är: "Ge oss en ledare vi kan se!" Oftast är det våra mänskliga begränsningar som skapar problemen. Otrygghet, avundsjuka, kortsiktigt tänkande. Vore vi ordentligt upplysta skulle vi inse att de enda som sätter krokben för oss är vi själva.

Nu har USA en upplyst ledare som alla hoppas ska städa upp i det (moraliska/ekonomiska/rättsliga) träsket som den förre ledaren har lämnat efter sig. Vi får hoppas att Obama klara den uppgiften och att han inte faller offer för hans egen framgång.

Må Gud vara med Barack Obama och leda honom så att han kan leda världen med rättvisa och vishet.

Kol tuv,

En del av detta inlägg togs från ett tidigare inlägg jag skrivit i september. Du kan läsa den i sin helhet här: Biblisk demokrati
Här är ett inlägg jag skrev om judar i amerikansk politik: Amerikanska judar i valet

Läs mer om Obama här:
DN.se 1, 2, 3, 4, 5, 6; SvD.se 1, 2, 3, 4, 5; Aftonbladet.se 1, 2, 3; Dagen.se 1, 2, 3; Sydsvenskan 1, 2, 3;

Juveler i mediasörjan

Hej!

Nu börjar kriget mellan Hamas och Israel gå mot sitt slut för denna omgång. Vi får se hur länge eldupphöret varar. Om det mot förmodan håller i sig kan snart världens uppmärksamhet dras åt ett annat håll. Alla provokationer - raketattackerna mot Israel och smugglingen av vapen från Egypten till Gaza mm. - som Hamas omedelbart åter sätter igång med, kan igen göras utan världen bryr sig om det.

Därmed inget sagt om tragedin med hundratals döda civila. Ej heller om kvalitén i nyhetsrapporteringen, vilket jag inte kan bedömma - bara att det sällan förekommer något om Israels perspektiv på konflikten eller dess egna förluster. (Här kan ni läsa mina tidigare inlägg och bedöma min ensidighet!)

Jag har bett er läsare att rösta de senaste veckorna på vilka ämnen ni helst av allt vill läsa om här på bloggen. Endast 3 röster av 56 hittills vill se mer politik och Israel. OK, OK, jag fattar vinken: håll dig till kommentarer om Torah-avsnittet (28,5%), judiska traditioner och ritualer (19,5%) samt judisk kultur (18%).

Men om ni inte vill att JAG ska skriva om konflikten, kan jag väl få tipsa om de som verkligen skriver bra och nyanserat om konflikten, eller?

De senaste veckorna har jag läst en hel del om konflikten. Inte särskilt rolig läsning, men vissa saker har varit balanserade och genomtänkta och verkligen lyst igenom den ensidiga sörjan av israelhat. Här är några tips - jag är säker på att jag missar en hel del, så om ni har fler bra tips hoppas jag att ni skriver dem i kommentarerna!):

1) Ett ont nytt år, av Niklas Ekdal på DN.se. Mycket skarp analys av konflikten.

2) Israel, bara Israel, av Per T Ohlsson på Sydsvenskan.se. (tack till Nike på www.judaistik.se för tipset). Om ensidigheten i mediabevakningen.

3) Därför avstod jag från manifestationen i Stockholms Stora Synagoga, av Bernt Hermele, TV-journalist. Lite konstig rubrik, men bortse ifrån den och läs. Verkligen tänkvärt och rörande.

4) Alla är offer, av Jackie Jakubowski, på DN.se. Jackie är chefsredaktör på Judisk krönika. Ännu en knivskarp analys. (Håll utkik i nästa nummer av krönikan där de ska ha med en artikel om den svensk-judiska bloggvärlden!)

Tillägg:
5) På den israeliska tidningen Haaretz engelska hemsida hittade jag just en artikel av författaren David Grossman, vars son dog i Libanon-kriget för 2 år sedan. Israel's Success in Gaza Only Proves That It is Strong, Not Right, om vad Israel borde lära sig av de senaste tre veckorna.

Sen vill jag jag nämna tre bloggar som har bra inlägg också (och det är bara en ren slump att de alla länkar tillbaka eller citerar mig ;-)!):

1. Judinna i Sverige, av Chaya Miriam i Stockholm skriver bra om sina personliga upplevelser och känslor i Situationen i mellanöstern - hur påverkar den svenska judar? (sidospår: kolla in den märkliga diskussion jag kom in i med en messianist i kommentarerna till inlägget).
2. Att vara jude, Akivas blogg. Hans inlägg, Tankar om Gazakonflikten och svenska judars situation, är också väldigt rörande.
3. Bloggen judaistik.se, som skrivs av Nike och Johan i Lund, vars inlägg, Det judiska Sverige märks mest i motvind, var också mycket bra!

Som sagt, där har ni några juveler som jag hittat i mediasörjan. Det finns säkert en hel del till, så tipsa mig om dem i kommentarerna!

Kol tuv,

PS. Vill ni jämföra hittar ni mer mediaensidighet här:
DN.se 1, 2, 3, 4, 5, 6; SvD.se 1, 2, 3, 4, 5; Dagen 1, 2, 3, 4; Sydsvenskan 1, 2, 3, 4;

Shemot - Grymhetens historia upprepar sig

Hej!

Denna vecka läser vi Parashat Shemot, det första avsnittet i Sefer Shemot (Andra moseboken).

I första kapitlet skildras det mycket dramatiska början på slaveriet i Egypten:

Så dog Josef och hans bröder och alla deras samtida. Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev så talrika att hela landet uppfylldes av dem.
Då fick Egypten en ny kung, en som ingenting visste om Josef.
Han sade till sitt folk: "Israeliterna har blivit för många och för starka för oss. Nu måste vi handla klokt, annars blir de ännu flera. Och blir det krig kan de förena sig med våra fiender och kämpa mot oss och sedan ge sig av härifrån."
Därför satte man fogdar över dem för att kuva dem med hårt arbete. Och de byggde städerna Pitom och Ramses, där farao hade sina förråd. Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig, så att egypterna kände sig hotade.
Israeliterna tvingades till slavtjänst, och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och allt arbete på fälten, all denna slavtjänst som de tvingades till.

Hur kunde denne nya farao så snabbt förslava ett helt folk? Israeliterna hade ju bott i Egypten i flera generationer vid det laget. Var de inte en del av samhället? Hade de inte egyptiska grannar och vänner som sa ifrån?

Jag hittar ett svar som ger mig kalla kårar i det stora verket Legends of the Jews.

Legends of the Jews skrevs av rabbin Louis Ginzberg (1873-1953), som var en mycket framstående person inom den amerikanska Konservativa rörelsen under första halvan av 1900-talet.

I Legends of the Jews, Ginzbergs livs verk, har han samlat midrashim (rabbinska legender baserat på Tanach, den hebreiska bibeln) från alla delar av den rabbinska traditionen, ordnat dem och skrivit ihop dem så att man kan läsa helheten som en egen Tanach.

Nu hittade jag faktiskt verket på nätet! Här kan ni själva slå upp delar av Torahn och resten av Tanach och läsa själva vilka vilda midrashim det finns i den rabbinska litteraturen: Legends of the Jews.

I kapitlet Moses in Egypt läser vi om hur farao och egyptierna börjar förslava israeliterna. Det som ger mig de kalla kårar som jag tidigare nämnde är att hur många likheter det finns mellan denna skildring av förslavningen och den process som Hitler och nazisterna använde sig av för att skilja judarna från övrig befolkning i Tyskland.

Från 1933, då Hitler tog makten, fram till Kristallnatten, 9 november 1938, då Förintelsen verkligen satte igång, drev nazisterna en lång och mycket genomtänkt kampanj av propaganda och diskriminering mot judarna. Målet var att isolera judarna från övriga samhället, så pass att resten av befolkningen skulle ställa sig likgiltiga eller positiva till att helt avlägsna judar från Tyskland.

Jag ser så många likheter mellan denna text om slaveriet i Egypten och Förintelsen att jag först trodde att rabbin Ginzberg hade detta i åtanke när han skrev detta kapitel. Sen insåg jag att Ginzbergs sammanställning av dessa minst 1000 år gamla midrashim publicerades 1909, dvs. 24 år innan Hitler tog makten!

Här har ni hela texten. Den är lång och engelskan är svår (jag har därför försökt översätta de svåraste orden till svenska), men jag uppmanar er att läsa den och se om ni också hittar desss likheter. Jag har identifierat minst 10 likheter, men jag ger er uppgiften att söka dem själva och skriva in de ni hittar i kommentarerna. Jag ger er den första:

The first hostile act [fientliga handling] on the part of the Egyptians was to deprive [beröva] the Israelites of their fields, their vineyards [vingårdar], and the gifts that Joseph had sent to his brethren [bröder].

Redan från början av nazisternas maktövertagande, började de konfiskera judiska tillgångar och företag. Efter Kristallnacht togs nästan alla judars tillgångar ifrån dem. (läs mer här)

Nu är det er tur. Vilka motsvarigheter till Förintelsen ser du?

Not content with these animosities [fientligheter], they sought to do them harm in other ways.

The reason for the hatred of the Egyptians was envy [avundsjuka] and fear. The Israelites had increased [ökat] to a miraculous degree. At the death of Jacob the seventy persons he had brought down with him had grown to the number of six hundred thousand, and their physical strength and heroism were extraordinary and therefore alarming to the Egyptians.

The final breach [splittringen] between the Israelites and the Egyptians took place during the wars waged by Malol, king of Egypt, against Zepho, the grandson of Esau. In the course of it, the Israelites had saved the Egyptians from a crushing defeat [förkrossande nederlag], but instead of being grateful they sought only the undoing of their benefactors [de försökte förgöra deras välgörare], from fear that the giant strength of the Hebrews might be turned against them.

The king said: "This is the plan ... against Israel ... Behold, Pithom and Raamses are cities not fortified against battle [befästa inför krig]. It behooves us [passar oss] to fortify them. Now, go ye and act cunningly [handla med list] against the children of Israel, and proclaim in Egypt and in Goshen, saying: 'All ye men of Egypt, Goshen, and Pathros! The king has commanded us to build Pithom and Raamses and fortify them against battle. Those amongst you in all Egypt, of the children of Israel and of all the inhabitants of the cities, who are willing to build with us, shall have their wages [lön] given to them daily at the king's order.'

"Then go ye first, and begin to build Pithom and Raamses, and cause the king's proclamation [kungörelse] to be made daily, and when some of the children of Israel come to build, do ye give them their wages daily [daglig lön], and after they shall have built with you for their daily wages, draw yourselves [avlägsna er] away from them day by day, and one by one, in secret.

"Then you shall rise up and become their taskmasters [slavdrivare] and their officers, and you shall have them afterward to build without wages. And should they refuse [vägra], then force them with all your might [styrka] to build. If you do this, it will go well with us, for we shall cause our land to be fortified after this manner, and with the children of Israel it will go ill [gå dåligt], for they will decrease in number on account of the work, because you will prevent [hindra] them from being with their wives."

The elders [de äldste], the counsellors [rådgivarna], and the whole of Egypt did according to the word of the king. For a month the servants of Pharaoh built with Israel, then they withdrew themselves gradually [avlägsnade sig själva gradvis], while the children of Israel continued to work, receiving their daily wages, for some men of Egypt were still carrying on the work with them.

After a time all the Egyptians had withdrawn, and they had turned to become the officers and taskmasters of the Israelites. Then they refrained [avstod] from giving them any pay, and when some of the Hebrews refused to work without wages, their taskmasters smote [slog] them, and made them return by force to labor with their brethren [bröder]. And the children of Israel were greatly afraid of the Egyptians, and they came again and worked without pay ... the Egyptians embittered [förbittrade] the lives of the Israelites with servile labor [slavarbete].

But Pharaoh did not rest satisfied [nöjde sig inte] with his proclamation [kungörelse] and the affliction it imposed upon [det lidande som det la på] the Israelites. He suspended [hängde] a brick-press from his own neck, and himself took part in the work at Pithom and Raamses.

After this, whenever a Hebrew refused to come and help with the building, alleging [hävdade] that he was not fit for such hard service [inte klarade av sådant hårt arbete], the Egyptians would retort, saying, "Do you mean to make us believe you are more delicate [ömtålig] than Pharaoh?"

The king himself urged [drev på] the Israelites on with gentle words, saying, "My children, I beg you to do this work and erect [resa upp] these little buildings for me. I will give you great reward therefor [stor belöning därefter]."

By means of such artifices and wily words [lögner och listiga ord] the Egyptians succeeded in overmastering the Israelites, and once they had them in their power, they treated them with undisguised [oförställd] brutality. Women were forced to perform men's work, and men women's work.

The building of Pithom and Raamses turned out of no advantage [ingen fördel] to the Egyptians, for scarcely [knappt] were the structures completed, when they collapsed, or they were swallowed by the earth, and the Hebrew workmen, besides having to suffer hardships [genomlida vedermödor] during their erection, lost their lives by being precipitated from enormous heights [störta ner från enorma höjder], when the buildings fell in a heap [hög]. But the Egyptians were little concerned whether or not they derived profit from the forced labor of the children of Israel.

Pharaoh commanded [befallde] that those who did not complete the required tale of bricks [den kvot av tegelsten som krävdes] were to be immured [inmuras] in the buildings between the layers of bricks, and great was the number of the Israelites that lost their lives in this way. Many of their children were, besides, slaughtered as sacrifices [slaktades som offer] to the idols of the Egyptians.

Kol tuv,

Låt oss leva utan hot!

Hej!

Nu börjar media skriva om den ökade hotbilden mot svenska judar. Det var så dags.

DN 1, 2; SvD; Sydsvenskan 1, 2.

Kollade på några vänsterbloggar som hade kommenterat dessa nyheter och visserligen så tog de avstånd från dessa hot, men samtidigt så lät resonemangen i vissa fall konstiga. T.ex. "De flesta judarna i Sverige är ju inte sionister."

Så det spelar roll vilken hur många svenska judar som stödjer Israel?! Är det tillräckligt många, så kan hoten och trakasseriet förstås?!

Min upplevelse som jude i Sverige är att en majoritet av svenska judar stödjer Israels rätt att existera och att försvara sina gränser, men det är helt oväsentligt! Det i allra högsta grad oacceptabelt att göra någon till en måltavla för ett sådant attentat på grund av sina åsikter.

Judar är INTE israeler och representerar inte Israel. I Sverige representeras Israel av ambassaden i Stockholm och det är där de som känner att de måste uttrycka sina åsikter om Israels handlingar kan göra det - på ett fredligt och laglydigt sätt.

Jag har hela mitt liv levt och verkat inom olika judiska församlingar i Sverige. Jag är van vid säkerheten, försiktigheten, rädslan. Men jag drömmer om en dag då det inte kommer vara så längre. En dag då vi kan öppna våra dörrar, bli av med säkerhetsspärrar och mörkade fönster. Jag vill se en dag då alla kan komma till den judiska församlingen - till gudstjänsterna, kurserna, evenemangen - utan att behöva gå förbi en vakt och förklara vem man är och vad man har för ärende på församlingen.

Vi har rätt att leva och verka i Sverige som alla andra religioner och samfund, utan att stå till svars för Israels politik eller konflikter. Kanske en dag kommer det svenska samhället att leva upp till sitt ansvar och se till att vi får den rätten.

Kol tuv,

"Välsignad är den som kommer i Guds namn"

(Denna text finns på Göteborgs Synagogas västra fasad, över ingången)

CAJE är inställd!

Tråkiga nyheter i dessa tråkiga tider:

CAJE, Coalition for Advancement of Jewish Education, har tvingats ställa in sin årliga amerikanska konferens på grund av det försämrade ekonomiska läget.

De flesta av er som läser detta vet nog inte mycket om CAJE (uttalas precis som ordet "cage", dvs. bur) och CAJE-konferensen, men CAJE har länge varit en stor resurs för nordamerikanska judar. Varje augusti i 33 år har 1500 människor - rabbiner, kantorer, lärare och lekmän djupt engagerade i judisk utbildning - samlats för att lära och lära ut, brainstorma och vara en källa till inspiration för varandra och hela den amerikansk-judiska världen.

Här har ni en video från 2008 års konferens.



Jag har själv aldrig åkt på CAJE-konferensen, men detta ger mig kalla kårar p.g.a. mina starka band till Limmud. År 1979 åkte fem brittiska judar på CAJE för att se om något sådant kunde göras i England. Året därpå startade den första Limmud-konferensen, med 50 deltagare.

Limmudkonferensen, min egna stora källa till inspiration, har idag vuxit till 2000 personer och har i sig gett upphov till ett fyrtiotal mindre Limmudkonferenser runt om i världen, nu senast i Stockholm i november.

Jag föreställer mig hur det skulle kännas om Limmud, som jag åkt på varje december i 10 år, skulle behöva ställa in sin verksamhet och tanken gör mig väldigt ledsen. Jag har mejlat Limmud med frågan om de lider av liknande förhållanden. Jag svar tillbaka snart och uppdaterar då detta inlägg. Vi får hoppas att de inte påverkas.

Vill du hjälpa Limmud i Sverige att växa? Det är en organisation av volontärer och de behöver fler entusiastiska människors hjälp inför nästa år. Kontakta dem på info@limmud.se!

Vi får alla hoppas att Limmud fortsätter att växa i Sverige och över hela jordklotet. Världen behöver mer Torah i dessa svåra tider, inte mindre.

Kol tuv,

Uppdatering!
Jag fick just svar från Elliott Goldstein, ordförande för Limmud i England (se bilden till höger). Han skriver följande:

Dear Benjamin,

Good to hear from you!

It is with much sadness that we learnt that CAJE would not be running its annual conference this year. Although we have no formal connection to CAJE, for nearly 30 years, Limmud has sent a delegation to CAJE - and we have always continued to learn from them, how they operate and what is new in American Jewish education. We hope that some of the spirit of CAJE now lives on in Limmud - not just in the UK, but all around the Jewish world (46 communities to date!).

Like all Jewish communal organisations, our funding has been squeezed - and we are now having to search for new sources of finance, however, we are not planning cut-backs or decrease in activities in any way... in fact, next year, we are looking to organise more events than ever before!

Hope that this helps

All best wishes

Elliott

Dags att tycka till om Torahblogga!

Hej!

Den senaste veckan har jag skrivit mycket om konflikten mellan Israel och Hamas. Det har blivit mer politik och kommentarer om nyheterna än det brukar vara här på Torahblogga, och jag har hört från några av er som uppskattat det nya ämnet. Jag undrar därför vad ni andra läsare har tyckt om saken.

Dessutom har jag länge haft en tanke på att skapa en enkät för att höra vad för sorts ämnen ni vill se mer av.

Därför har jag nu fixat en snitsig liten ruta till höger där ni får tycka till. Hoppas ni gör det - era åsikter är viktiga för mig!

Skriv gärna också en längre kommentarer om vad ni tycker om Torahblogga hittills och vad ni hoppas läsa om (och diskutera) i framtiden, nedanför detta inlägg, i kommentarrutan.

Kol tuv,

Vajechi - Varje generations band till den förra...

Hej!

Varje kväll och varje morgon ska man som jude säga Shema-bönen, vars första och mest kända stycke hittas i Devarim (Femte moseboken) 6:4-9:

Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.
Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.

(Mer om Shemabönen - även ett feministiskt perspektiv - kan ni hitta i ett tidigare Torahblogga-inlägg från augusti: Eikev - Guds ord på dörren, på armen och på kvinnor, och på Judinna i Sverige-bloggen)

Detta stycke är taget alltså direkt ur Torahn, men ni som kan läsa hebreiskan har kanske lagt märke till att den ovanstående texten skiljer sig på en viktig punkt, från den svenska översättningen. Den andra raden i hebreiskan finns med i varje siddur (bönbok), men är inte med i Torahn. Den har satts in i efterbiblisk tid och varje gång man säger Shema-bönen ska man säga denna extra rad i underton.

Raden översatt till svenska lyder: Välsignad vare Hans härliga rikes namn, alltid och för evigt.

Förklaringen jag har hört är att den sattes in efter första raden, "Hör Israel..." för att under andra templets tid, 516 f.v.t. till 70 v.t., var denna rad ett extra fint sätt att säga Amen ("jag håller med").

Den förklaringen kanske stämmer, kanske inte, men senare generationer sökte efter förklaringar i texten och skapade midrashim - rabbinska legender.

En som har sin utgångspunkt från vårt veckoavsnitt, parashat Vajechi, är en av mina absoluta favoriter.

Jakob (som också kallas för Jisrael) ligger på sin dödsbädd och ska välsigna sina 12 söner. De har alla bosatt sig i Egypten, under brodern Josefs beskydd, då Josef uppnått en väldigt hög position i samhället, som "vice"-farao.

Innan han dör så uttrycker Jakob, enligt midrashen, sin oro att sönerna kommer att lämna sina fäders tro och glömma bort förbundet som Abraham, Isak och Jakob slutit med Gud. Han är rädd att sönerna och deras barn, som kommer att bilda de 12 stammarna, kommer att assimilera sig i Egypten och försvinna i historiens dimmor.

När söner hör detta säger de alla tillsammans:
Shema Jisrael, Adonaj Elohejnu, Adonaj Echad.
Som i sammanhanget kan översättas till:
"Lyssna på oss, pappa. Herren är vår Gud och endast Herren."

Då lugnas Jakobs sinne. Han vet att han nu kan vila i frid. Med sitt sista andetag svarar han:
Baruch shem kevod malchuto, leolam vaed.
I detta sammanhang kan man översätta det som:
"Välsignad vare Guds härliga namn, och Hans kungarike, som kommer att vara för evigt."

Här är vi, dagens generation, som läser denna 2000-år gamla midrash, som tänker sig att det var så det gick till för 4000 år sedan. Må varje generation skapa så starka band till sina förfäder, så att det judiska folkets traditionskedja aldrig ska brista!

Shabbat shalom,