Teruma - Längre och längre in i heligheten...

Hej!

Har inte riktigt kommit igång med en kommentar på Parashat haShavua, veckans Torahavsnitt som heter Teruma, men nu ska jag försöka skriva några rader...

Herren talade till Mose: Säg till israeliterna att samla in en gåva åt mig. Av var och en som känner sig manad skall ni ta emot gåvor åt mig. Och detta är vad ni skall samla in: guld, silver och koppar, violett, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade baggskinn, delfinskinn, akacieträ, olja till lampan, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, onyx och andra ädla stenar att sätta på efoden och på bröstväskan. De skall göra en helgedom åt mig så att jag kan bo mitt ibland dem. Denna boning och allt som hör till den skall ni göra helt enligt de förebilder som jag visar dig.
Shemot (2 moseboken) 25:1-9

Parashat Teruma är den första av fyra Mishkan-parshiot (avsnitt). Mishkan är Tabernaklet (tempeltältet) som israeliterna byggde i öknen. Stammen Levi hade till uppgift att bära den, ställa upp den och packa ner den varje gång folket förflyttade sig från en plats till en annan.

Så här ser de fem sista veckoavsnitten i Shemot ut:

1. Teruma - Planerna för konstruktionen av Mishkan och dess inredning
   
2. Tetsave - Planerna för Cohanim (prästerskapet) och deras uniform
3. Ki tisa - Synden med Den gyllene kalven och följderna av den
   
4. Vajakhel - Byggandet av Mishkan och dess inredning
   
5. Pekudej - Tillverking av Cohanimens kläder, Mishkan färdigställs

Stora delar av Teruma respektive Tetsave är nästan identiska med Vajakhel respektive Pekudej.

Planerna för Mishkan går in i minsta detalj. Ett exempel:

Du skall väva våder av gethår till ett tält över boningen; elva våder skall du väva. Varje våd skall vara 30 alnar lång och fyra alnar bred; alla elva våderna skall vara lika stora. Du skall foga samman fem våder för sig och sex våder för sig och vika den sjätte våden dubbel på framsidan av tältet. Du skall göra 50 öglor i kanten av den ena våden, den som är ytterst på det ena hopsatta stycket, och 50 öglor i kanten av våden på det andra hopsatta stycket.
Shemot 26:7-10

Zzzzzzzz....

Öh, va?? Ursäkta, jag nickade till där...

Nej, jag tycker inte att instruktionerna till Mishkan är väldigt spännande läsning, såvida man inte är inredningare, arkitekt, eller seriös bibelforskare.

När någon annan gör grovjobbet så tycker jag att det är coolt att se slutresultatet, som i Timna Park, i Aravaöknen, utanför Eilat. Där har man byggt denna rekonstruktion av Mishkan i 1:1 skala.

"Lådan" i mitten är offeraltaret, och "bordet" mellan altaret och själva tältet var ett stort bronsfat där cohanim skulle tvätta sina händer. Inuti tältet hittar man bl.a. Menorahn, den sjuarmade ljusstaken och den heliga förbundsarken.

Hela konstruktionen är faktiskt kvadrater inom kvadrater. Den yttre gården utgör två kvadrater, med altaret i mitten av den ena. Inom den andra har vi tältet som utgör en annan kvadrat med förrummet, Kodesh - Det heliga, och det inre rummet Kodesh haKodashim, Det allra heligaste. Därinne hittar vi Förbundarken, med stentavlorna i. Arken placeras så att även den är i mitten av den andra kvadraten.


Arken och altaret är alltså varandras motpoler - det "privata" heliga och det "offentligt" heliga. (Viktigt att påpeka att bara Cohanim och Leviim fick komma in i Mishkan, alla andra fick stå utanför och se på. Bara Cohanim - och Moshe - fick komma in i tältet och bara Cohen Gadol, översteprästen fick komma in i Det allra heligaste.)

Nu är det snart Shabbat, så jag får skriva mer om innebörden på söndag.

Jag kan säga att den centrala versen i hela parashan är 25:8:

De skall göra en helgedom åt mig så att jag kan bo betocham (mitt ibland dem/inom dem).

Några tankar så här långt från mina kära läsare?

Shabbat shalom,

Purims paradox

Chodesh tov! (God nymånad!)

Det är första dagen i månaden Adar, som är mest känd som den månaden då helgen Purim infaller (på den 14 adar, om två veckor). Här har ni ett litet klipp som jag hittade på YouTube av dagisbarn som firar Purim. De danser i ring, iförda roliga dräkter (man ska klä ut sig) och sjunger Mishenichnas Adar.



Sången är faktiskt från ett citat i Talmud: משנכס אדר מרבין בשימחה - Mishenichnas Adar, marbim besimcha (Ta'anit 29b), som betyder "När Adar börjar, ökar vår glädje."

Purim är en glad helg - vi firar de persiska judarnas räddning från förföljelser och död under den onde Hamans ledning. Det är berättelsen i Esters bok som vi firar. Jag kan varmt rekommendera er som inte har läst Esters bok att ta en stund för att göra det. Sex, intriger, fester, mord och sammansvärjningar. Den är endast 10 kapitel lång, men i sin utforming mycket modern och spännande.

Jag kommer att skriva mer om Esters bok snart, men nu vill jag lämna er med något jag skrev för marsnumret av Judiska församlingen i Göteborgs församlingsblad, Det senaste. Den heter Purims paradox:

Ester svarade: "Om jag funnit nåd inför Ers majestäts ögon, och om det så behagar Ers majestät, är min bön att du skänker mig livet och min önskan att du skonar mitt folk. Vi har blivit sålda till att förgöras, dödas och utplånas, jag och mitt folk. Om vi bara hade sålts som slavar och slavinnor skulle jag ha tigit. En sådan olycka hade inte varit stor nog att besvära konungen med."
Megillat Ester 7:3-4

Det finns något så bekant i Purimberättelsen. Esters och Mordachais berättelse är min berättelse.

Jag vet alltför väl hur det känns att vara en minoritet, en främling i ett främmande land. Sverige är det land jag bor i, jag föddes här och det är det land där jag känner mig mest hemmastad, men ändå känner jag mig inte riktigt hemma här. Jag tror att många judar i Sverige har liknande upplevelser.

Vi judar vet hur det känns att behöva förklara våra traditioner och ritualer inför frågande, till och med kritiska blickar. Vi vet hur det känns att behöva gå till makthavare med hatt i hand, och be dem att inte strunta i våra hjärtefrågor – att till och med behöva be dem att trygga vår säkerhet. Vi vet hur det känns när vi hoppas att majoriteten tar oss på allvar och respekterar oss. Vi hoppas att de inte ser oss bara som ett irritationsmoment, som egentligen inte hör hemma i deras land.

Ja, vi ska ha rätt att kosherslakta. Ja, vi måste ha rätten att omskära våra pojkar på deras åttonde dag. Ja, vi har rätt till våra egna skolor för att våra barn ska få en ordentlig judiska grund att stå på. Självklart har vi rätt att uttrycka vårt stöd för världens enda judiska stat, utan att vi judar blir en måltavla för våldsamma israelhatare!

När staten Israel grundades, 1948, trodde många israeler att det snart inte skulle finnas några judar kvar utanför Israels gränser – varför skulle någon jude vilja bo kvar i en värld som hade begått Förintelsen?!

Ändå så har judar envist stannat kvar i diasporan. Inte nog med det, vi har haft chutzpan (fräckheten) att blomstra! Det är fler vuxna judar idag som aktivt studerar judendom än någonsin förr i vår historia! Vi judar har så många aktiviteter i våra församlingar - vi har så mycket för oss!

Detta gäller inte bara idag. I över 2000 år, i en värld utan Israel, har judiskt liv, kultur och lärande blomstrat på de mest oväntade platser – Babylonien (Iraq) 400-1000; Spanien, 800-1492; Polen 1300-1939; Tyskland 1800-1935; Amerika 1880-idag. De sista 10-20 åren har även judenheten i Europa, så sargat efter Förintelsen, börjat hävda sig igen.

Så är den judiska berättelsen genom tiderna – otrygghet och utanförskap, som så alltför ofta blossat upp till rena förföljelser, men ändå all denna vitalitet. Vilken paradox!

Vad skulle Purim vara för helg om kungen valt en annan än Ester som drottning? Om Haman hade valt ett tidigare datum för sina planerade pogromer? Om Mordachai inte hade varnat Ester i tid? Om Esters bön till kungen inte hade hörsammats?

På Purim vänder vi upp och ner på allting. Vi klär ut oss i absurda dräkter, hojtar och för oväsen i synagogan. Vi äter ”Hamans öron” och kan göra något så ojudiskt som att dricka oss redlöst berusade (något som bara är tillåtet på denna dag).

Det är just diasporaupplevelsens paradox vi firar på Purim och vi firar det med en märklig frenesi. Idag så lever vi och kan fira. Vem vet hur det blir imorgon.

Purim är diasporajudarnas nationaldag.

Ha en glädjefylld månad!

Torahblogga knappar in...

Hej!

När jag surfar på nätet, speciellt när jag läser andra bloggar, är jag alltid på jakt efter nya fiffiga grejer som kan läggas till bloggen och göra den proffisgare samt mer användarvänlig.

Nu hittade jag ännu en komponent: AddThis.com

Det är den lilla knappen under min signatur som det står "Share" på. Klickar du på den får du upp en hel meny av saker du kan göra med ett av Torahbloggas inlägg.

• Du kan mejla inläggen till någon du vet skulle vara intresserad.
• Du kan skicka inläggen till dina vänner på Facebook, MySpace, Twitter, osv.
• Du kan även markera den som ett av dina favoriter, eller klicka på Digg eller Buzz för att ge inlägget en allmän rekommendation.

Det finns många fler ikoner som länkar till andra bloggnätverkssidor, men jag vet inte ens vad de flesta har för funktion!

Hoppas ni läsare får använding för någon eller några av AddThis-knappens funktioner.

Kol tuv,

Mishpatim III - En sexigare mitsva

Hej!

Det finns 613 mitsvot i Torahn och i Mishpatim hittar vi 53 av dem, 23 positiva mitsvot (påbud, "Du skall") och 30 negativa (förbud, "Du skall inte"). Har har ni en intressant sådan:

Nr 46 (av 613): Tar [mannen] sig ännu en hustru, får han inte inskränka på den förras rätt till mat, kläder och onahta. Shemot (Andra moseboken) 21:10

Ja, månggifte var ett faktum här, som formellt förbjöds inom judendomen vid 1000-talet av den tyska storrabbinen Rabbenu Gershom. Det är inte det som denna mitsva lär oss. Det är det sista ordet, onah, som är det viktiga ("ta" är ett possesivt suffix, dvs. hennes onah).

Onah i den svenska bibelöversättningen tolkas som "bostad", andra översätter det som "oljor" dvs. kosmetiska oljor, men många antika tolkningar av detta ord översätter det på ett helt annat sätt. Onah betyder sexuell tillfredställelse. En äkta man har alltså, enligt judisk lag, en skyldighet att tillfredställa sin fru sexuellt.

Att kvinnan har egna sexuella behov och inte bara finns där för mannens njutning är något som fortfarande inte har accepteras i många kulturer, så detta 3000-åriga påbud om ett aktivt och bilateralt sexliv mellan man och hustru är ordentligt radikalt för sin tid.

Inte konstigt att ordet Onah har fått sig andra, mer symboliska översättningar i prydare tolkningstraditioner.

Shabbat shalom,

Mishpatim II - Där kristendomen skiljer sig från judendomen

Hej!

Veckans veckoavsnitt, parashat Mishpatim innehåller många olika mitsvot (påbud och förbud). Själva ordet Mishpatim betyder utslag eller bestämmelser.

Det har på nyligen förekommit en livlig diskussion med några kristna läsare av Torahblogga, gällande judarnas och judendomens relation till Jesus i kommentarerna till inlägget En skärande nyårsreflektion.

Men det finns MÅNGA andra skillnader mellan de två religionerna!

En skiljelinje mellan judendom och kristendom går vid Mishpatim. Båda religionerna håller Torahn som helig och båda religionerna lyfter fram De tio budorden i förra veckans parasha, Jitro, som extra viktiga. Men mellan kapitel 20 och kapitel 21, när parashat Jitro övergår till Mishpatim, väljer kristendomen en annan väg än judendomen.

Jag kan inte tala för kristendomens relation till buden i Mishpatim, men jag kan säga att den judiska inställningen är att läsa dem, tolka dem och på alla sätt och vis passa in dem i ett juridiskt system, kallad Halacha - den judiska lagkoden - som utgör grundstrukturen till ett religiöst judiskt sätt att leva.

Varje lag ska undersökas och diskuteras, varje tolkning är ett steg på vägen mot att förstå Guds vilja och leva ett gott och etiskt liv. Jag vet att kristendomen strävar efter samma mål, men har ett helt annat sätt att relatera till de lagar som presenteras i Torahn.

För några år sedan studerade jag praktisk filosofi på universitetet och läste där en kurs i Tillämpad etik. Vi tog upp ämnet abort och studerade olika sätt att närma sig den frågan och förhålla sig till den.

Bland andra texter fick vi läsa Vatikanens officiella resonemang bakom förbudet mot abort. Resonemanget löd så här:

• I kapitel 20 (vers 13) av Andra moseboken hittar vi förbudet mot att mörda: "Du skall inte dräpa."
• I kapitel 23 (vers 7) av Andra moseboken hittar vi förbudet mot att avrätta oskyldiga: "Avhåll dig från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige."
• Det finns ingen människa som är så oskyldig som ett ofött barn. Därför är abort förbjudet.

Jag skrev en uppsats om hur judendomen förhåller sig till abort. I jämförelsen hittar vi något av den skillnaden mellan de två religionerna som jag försöker belysa. Den katolska teologen som skrev Vatikanens utlåtande valde att hoppa över (eller kanske helt missade?) en viktig text mellan de två citaten som han tog in, Shemot 21:22:

Om någon under ett slagsmål stöter till en havande kvinna så att hon får missfall men ingen annan skada sker, skall han böta vad kvinnans make kräver, sedan värdering ägt rum.

Här har vi en olycka som orsakar ett missfall och om fostret skulle värderas som en människa, speciellt som en oskyldig människa, så skulle den skyldige avrättas för mord. Så är inte fallet här. Enligt Torahn ska mannen betala skadestånd, precis som om han orsakat en annan sorts kroppsskada på kvinnan.

Enligt judisk lag behandlas alltså fostret juridiskt som en av moderns kroppsdelar fram tills födseln. Abort är alltså förbjudet inom judendomen, såvida fostret inte utgör en risk för moderns hälsa (vissa rabbinska auktoriteter inkluderar moderns mentala hälsa i bedömningen).

Det är samma resonemang som om man t.ex. skär av en kroppsdel - handlingen räknas som misshandel om det görs av en människa med onda avsikter, men inte om en läkare gör det av hälsoskäl för att rädda en persons liv eller hälsa.

När moderns liv eller hälsa är i fara är abort inte bara tillåtet utan närmast ett måste, eftersom man ska i judisk lag först rädda sitt eget liv innan man räddar någon annans, även när det gäller sitt eget barn.

Hur Vatikanen förhåller sig till vers 21:22 vet jag inte.
I judisk lag letar man inte efter snabba och enkla, ideologiska svar - livet är för komplicerat för att det ska vara till någon nytta.

Shabbat shalom,

Mishpatim I - Slaveri eller frihet?

Hej!

Under en vecka i april förra året (2008), höll jag i Morgonandakterna i Sveriges radio, P1. Den veckan var det Pesach, den judiska påsken, och jag använde var och en av de fem dagarna till att prata om ännu en aspekt av helgen och dess budskap. I detta avsnitt pratade jag om slaveri kontra frihet. Jag utgick ifrån parashat Mishpatim, som vi läser nästa Shabbat i synagogan. Här har ni en variation av den texten:

De flesta moderna människorna som läser Bibeln hittar en hel del texter som verkar vidriga, och det finns en hel del avsnitt som inte motsvarar våra förväntningar på en "helig text", men i den judiska traditionen innebär detta ingen anledning att hoppa över dem, utan snarare tvärtom - det är en utmaning att brottas med orden och försöka hitta ett bättre sätt att tolka dem. Här har vi ett sådant exempel:

När du köper en hebreisk slav skall han tjäna i sex år, men det sjunde året skall han friges utan betalning.
Kom han ensam, skall han friges ensam; var han gift, skall hans hustru följa honom.
Har hans herre gett honom en hustru och har hon fött honom söner och döttrar, skall hustrun och barnen tillhöra hennes herre, och mannen ensam skall friges.
Men om slaven säger: ”Jag älskar min herre, min hustru och mina barn, jag vill inte bli fri”,
då skall hans herre föra fram honom inför Gud; han skall föras fram till dörren eller dörrposten och hans herre skall genomborra hans öra med en syl, och så skall slaven tillhöra honom för alltid.
Shemot (Andra moseboken) kapitel 21:2-6

Varför ska man ha en slav? Varför ska hans fru och barn tillhöra hans herre om han gifter sig som slav? Och varför ska han genomgå en sådan grym och kränkande behandling om han "älskar sin herre"?

Frågorna hoppar sig och svaren kan vi börja hitta i det föregående kapitlet, i Aseret haDibrot - De tio budorden!

Men först lite bakgrundsinformation:
Slaveriet som beskrivs i vår text handlar om en person som gick i konkurs och inte kunde betala sina skulder. Det enda han har kvar att sälja är sig själv som slav, men han får bara arbeta i max 6 år. Sedan ska han tillbaka ut i världen för att denna gång förhoppningsvis klara sig bättre.

Men världen är otrygg. Hemma hos husbonden har han det bra. Han har mat på bordet varje dag, han behöver inte själv ta några svåra beslut om framtiden. Det är lockande också att stadga sig som slav. Gifter han sig och skaffar barn, slipper han försörja dem, det gör hans husbonde åt honom. Varför ska han bry sig om friheten?

Nu kommer vi till De tio budorden i Shemot, kapitel 20. Så här lyder de två första budorden, enligt det judiska sättet att dela in dem:

1. Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.
2. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.

Då börjar bilden klarna. Frihet är mer än en rätt, det är var människas plikt. Slaveri - att en människa sätter sig över en annan och förtrycker dem - är både onaturligt och fel. Det finns bara en sann herre och det är Gud.

Detta blir ännu tydligare när hoppar till Vajikra (Tredje moseboken) kapitel 25. Där, mitt i ett stycke som behandlar samma situation som här, dvs. när en människa som måste, av ekonomiska skäl, sälja sig själv som slav, så står det att en sådan person ska aldrig permanent ägas av sin herre:

Han skall arbeta hos dig som en daglönare eller en tillfälligt bosatt fram till friåret. Då får han lämna dig, han själv och hans barn med honom, och han får återvända till sin släkt och sina fäders egendom. Ty de är mina slavar som jag har fört ut ur Egypten, de skall inte säljas som vanliga slavar säljs. Du skall inte behandla honom hårt, du skall frukta din Gud.
Vajikra 25:40-43

Det judiska folket är Guds slavar?! Det var radikalt!
Tar man det ur sitt sammanhang blir det ett bra argument för ateister: "Ni tror på en förslavande gud!" Men se, varför står det så här i texten? Inte för vi ska komma med en massa guld till Guds tempel eller vara tjäna Guds prästerskap som slavar, som en ateist skulle kanske misstänka.

Det står så för att förstärka budskapet att vi inte får förtrycka andra som är förslavade. Vi får inte förslava våra bröder och systrar och hålla dem i ett ekonomisk förtryck. Vi tjänar endast Gud och vad Gud kräver av oss är att vi handlar moraliskt mot våra medmänniskor. Om du inte gör det har du anledning att "frukta din Gud".

När man i det bibliska Israel hade förlorat allt, blev det ibland nödvändigt att sälja sig själv, men att det skulle vara ett högst tillfälligt tillstånd.

Om en människa ändå ville välja slaveriet, trots att han med egna öron har hört det första och andra budet, så väntade sylen i örat. Det är en varning för oss alla. Det är inte lätt att stå på egna ben och vara ansvarig för sitt eget liv, speciellt inte när valet står mellan trygghet och frihet. Men borde vi inte vara lika rädda om våra själar som om våra öron?

Kol tuv,

Bacon-torahblogga!

Hej!

Nu finns Torahblogga i treif (okosher version också).

Klicka här: http://bacolicio.us/http://torahblogga.blogspot.com

Helt otroligt vad folk hittar på för onödiga saker! Men lite roligt var det ändå...

Kol tuv,

Påminnelse: Kommentera!!!

Hej!

Nu har det gått 15 dagar av januari och diskussionerna har verkligen kommit igång på Torahblogga!

Men jag vill påminna er alla som inte än har kommenterat någon gång att göra det för att komma med i lottningen av boken Aaron Isaks minnen:


(Har ni redan den kan ni önska en annan bok från Sveriges enda judiska bokförlag, Hillelförlaget. Bor vinnaren utanför Sverige, kan du behöva hjälpa oss med portot.)

Här har du instruktionerna en gång till:

Hur kommer du med i lottningen? Minst en gång under februari måste du ha lämnat en kommentar till något inlägg på bloggen (en kommentar räcker för att säkra sin plats i utlottningen).

Det är inte svårt. Klicka bara på "Kommentera!" eller "X kommentarer" under inläggets text (se exemplen här nedan) och skriv något i rutan som poppar upp.

<- ELLER ->

Du behöver inte skriva en briljant analys av Rashis kommentarer på parashat Mishpatim eller något sådant. Skriv bara vad du själv tycker och tänker om inlägget du kommenterar. Glöm inte att ha med en giltig mejladress, så att vi kan kontakta dig om du vinner (adressen kommer inte att ses av andra besökare).

I början av mars lottar vi ut vinnaren, så låt kommentarerna flöda*!

Kol tuv,
* Kommentarerna till detta inlägg räknas inte med i lottningen...

Juden attackerar julen!

Hej!

Höll just på att surfa runt lite och hittade den här filmen på den amerikanska politiska bloggen Daily Kos, som jag tyckte tangerade lite det jag skriv i december om att vara jude i juletid.

Det är en kort debatt mellan Bob Knight, en representant för en kristen, konservativ organisation – The Culture and Family Institute, och liberala radioprataren och komikern Sam Seder.

Debatten handlar om vad dessa kristna grupper kallar för "the war on Christmas", dvs. hur hemskt det är att fler och fler i butikshandeln och i statliga institutioner väljer att respektera att inte alla firar jul och istället önskar sina kunder och medborgare "Happy Holidays!". "Låt inte politisk korrekthetens tyranni tvätta bort Amerikas kristna arv", skanderar de. "Försvara vår herres födelsedag!"

Seder, som är jude, väljer att gå till attack direkt. Han drar in det riktiga kriget i Irak, tortyr och Guantanamo i de först 60 sekunderna av inslaget. Knight försöker skratta bort det hela, men Seder kontrar med Chanukkah, Rosh haShana och Jom Kippur och att de konservativa kristna vill konvertera alla judar. Knight kan bara skratta nervöst.

Det kan gå lite snabbt till med språket, men det är så roligt!
Varsågod och njut!




Kol tuv,

Jitro III - En vigsel under stormig himmel

Hej!

Hela Torahn, fram till veckans avsnitt, parashat Jitro, har varit en historia.

Gud har skapat världen och människorna i den. Guds relation med människan - denna unika varelse med fri vilja - har märkts av stora misslyckanden: Kain och Abel, Noah och Babels torn; och små framgångar: Abraham, Isak, Jakob.

Gud har etablerat kontakten med denna lilla klan med uttalade planer om att föra dem till Egypten, låta dem förslavas och sedan befria dem därifrån. Guds förhoppning är att genom denna mikrorelation, med en familj, som bli till ett folk, Guds grundläggande avsikter för mänskligheten uppenbaras, genom Torah - den gudomliga etiken - och detta folk ska föra ut det i världen.

Förhoppningen var från början att människan med den fria vilja som gåva, skulle inse vad som var rätt och fel och välja det som var rätt, men ända sedan den andra generationen av människor har det varit tydligt att planen hade ett inbyggt fel, av någon anledning väljer vi ofta inte det goda över det onda, det rätta över det som är uppenbart fel.

Det är alltså här vid Sinaiberget, mitt ute i öknen, som gapet mellan Gud och mänskligheten ska överbryggas. Här ska fröet som Gud planterade i Abraham, som har vuxit genom generationerna till ett stort och ståtligt träd, verkligen blomma ut.

Hittills har Torahn berättat denna berättelse. Nu i kapitel 20, med De tio budorden skiftar texten form och blir till lag. Hädanefter - hela sista halvan av Shemot (Andra moseboken), hela Vajikra (Tredje m.b.), halva Bamidbar (Fjärde m.b.) och hela Devarim (Femte m.b.) - är lagar och regler, rituella och juridiska, som gäller.

I boken Wanderings - Chaim Potoks History of the Jews, skriver författaren, känd för sina böcker om religiösa människor som möter moderniteten, om kapitel 19 - förberedelserna inför mötet mellan Gud och det judiska folket vid Sinaiberget:

A cloud obscures [döljer] the mountain; words obscure the event. The narrative of the Revelation on Mount Sinai is a labyrinth of dark passages that wind through abrupt turns and lurch [kränger] across sudden chasms [avgrunder]. We proceed with increasing bewilderment [förbryllelse]. The Bible seems helpless before the event, at a loss to shape it with words. We are in the presence of either the uncanny [det oförklarliga] or a ruin of failed literary creativity, or perhaps both.

Moshe befalls att samla folket, att de ska hålla sig borta från berget, de ska närma sig berget. Han går upp flera gånger för att prata med Gud, han går ner flera gånger för att prata med folket. Här förklarar Gud vad han vill med detta, Det utvalda folket:

"Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk - ty hela jorden är min - och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.”
Shemot 19:3-6

Min dyrbara egendom, ett rike av präster och ett heligt folk - OM NI HÅLLER MITT FÖRBUND. Mötet mellan Gud och Det judiska folket är långt mer än ett tillfälle att ge dem Den gudomliga etiken. I judisk tradition liknas detta vid en vigsel. Gud och folket sluter ett evigt förbund, men där Gud håller sin del av kontraktet ("min dyrbara egendom"), om vi håller vår del ("ett heligt folk som håller Guds förbund").

Det är en vigsel med mörka undertoner, under en stormig himmel, för oss läsare för vi vet hur det kommer att gå (läs Judendomens mörkaste dag, samt Tragedier då och nu).

Så är det, när människan och Gud möts. Ibland blir det ett tragiskt misslyckande, men ibland lyckas vi att nå himmelska höjder, om bara för en liten stund. Och tänk, vad vore världen utan Torahn och utan det judiska folket?

Kol tuv,

Jitro II - Att vara gift med sitt jobb

Hej!

Under tiden Moshe har konfronterat Farao i Egypten med de tio plågorna och sedan lett folket ut ur Egypten har han varit gräsänkling - Zipporah och hans två söner har inte varit med i berättelsen. Nu kommer Jitro och möter Moshe och hela folket med Zipporah och pojkarna:

Då tog Jitro med sig Moshes hustru Zipporah, som hade sänts hem, och hennes två söner. Den ene hade fått namnet Gershom, "ty", sade Moshe, "jag är en främling i detta land". Den andre hade han gett namnet Eliezer, "ty", sade han, "min faders Gud kom mig till hjälp och räddade mig undan faraos svärd".
Shemot 18:2-4

Men något obekvämt döljer sig här mellan raderna. Märk att ordvalet "hennes två söner" står i kontrast till sönernas namn som de fått av sin far som ett minne över vem han var och var han kom ifrån:

1. prinsen som kom till ett främmande land: גרשם, Gershom = גר, ger/främling + שם, sham/där
   
2. som räddats från hans förflutna: אליעזר, Eliezer = אלי, eli/min gud + עזר, ezer/hjälp
   

Det är nästan som om han inte längre är den person han en gång varit och vill inte riktigt kännas vid den delen av sig längre. Denna vaga antydning förstärks nu när vi läser vidare:

Så kom Jitro till Moshe med hans söner och hans hustru, där han hade slagit läger i öknen vid Guds berg. Moshe fick bud om att hans svärfar var på väg med hans hustru och de båda sönerna. Då gick Moshe ut och mötte honom, föll ner för honom och kysste honom. När de hade hälsat varandra gick de in i tältet.
Shemot 18:5-7

Moshe gick ut för att möta honom, föll ner för honom och kysste honom. Moshe verkar inte ens bry sig om sin familj längre! Zipporah och sönerna verkar helt osynliga. Inte nog med det - varken Zipporah, Gershom eller Eliezer nämns igen i hela Torahn. Moshes fru och barn försvinner helt enkelt.

Jag sökte efter källor som kunde säga mer om denna obekväma situation, men hittade ytterst lite. Det är inte förvånande, judendomen har varit en patriarkalisk religion i 4000 år, och vi har bara sett början till en förändring av denna ojämlikhet i våra dagar, under de sista 60-70 åren*.

Jag hittade till slut något i The Five Books of Miriam, av Ellen Frankel. Det är en bok av Torahtolkningar från ett feministiskt perspektiv. Boken är mycket kreativt skriven i dialogform, med röster från bibliska och talmudiska kvinnogestalter. Så här skriver Frankel om Zipporahs situation:

OUR DAUGHTERS ASK: The Torah tells us that Jethro brings his daughter Zipporah and his two grandsons to Moses "after she had been sent home" (18:2). When and why did Moses send her home? Didn't they go down with him to Egypt when he went to face Pharaoh?

ZIPPORAH ANSWERS: Though no figure is more central in Jewish history than my husband, Moses, the Torah reveals only bits and pieces of his intimate biography. And about me and our children, about our life together as a family, almost nothing is revealed - only that Moses marries me, one of the seven daughters of Jethro, a Midianite priest. Also that when God appears to Moses in the Burning Bush and sends him back to Egypt he takes me with him, together with our two sons, Nothing more is heard about us until this parasha, when Jethro brings us to Moses at the foot of Mount Sinai.

THE RABBIS EXPLAIN: Moses sent them back to Jethro's house even before they had reached the borders of Midian on their way down to Egypt. He was prompted to do so after being chided [tillrättavisad] by his brother Aaron: "Great indeed is the sorrow of those who have been in Egypt from the beginning! Why do you then take more there to suffer?" [ungefär "Vi behöver inte fler som lider med oss i Egypten!"] Persuaded by Aaron's reproof [kritik], Moses divorced Zipporah and sent her home with their children, to rejoin him later in the wilderness.

Denna radikala tolkning, att Moshe skilde sig från Zipporah och skickade hem henne, kan man hitta sig till om man läser ordet שלוחיה, shilucheha - "han skickade iväg henne". I Devarim (Femte moseboken) 24:1, läser vi om hur en skilsmässa ska gå till (på prat om patriarkaliska samhällen):

Om en man har tagit sig en hustru och varit tillsammans med henne och sedan finner något motbjudande hos henne och inte vill ha henne, skriver han ett skilsmässobrev, överlämnar det och skickar iväg henne (ושלחה - veshilcha) från sitt hem.

Det är samma ord i båda texterna, vilket lämnar dörren öppen för tolkningen att Moshe skilde sig från Zipporah, och när hon kom tillbaka till honom var han omgift - med sitt jobb. Hon skulle alltid komma i andra eller tredje hand, efter Moshes ansvar inför Gud och folket.

I Sefer haAggadah - The Book of Legends ett jätteverk (som jag skrev om i september) av den israeliska nationalpoeten Hayim Nahman Bialik, hittade jag en talande midrash (rabbinsk legend):

Då sade Herren till Mose: "Samla sjuttio av Israels äldste åt mig, sådana som du vet hör till folkets äldste och förmän. För dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där bredvid dig. Jag skall stiga ner och tala med dig där, och jag skall ta av den ande som vilar över dig och lägga på dem. De skall hjälpa dig att bära den börda som folket är, så att du slipper bära den ensam.
Bamidbar (Fjärde moseboken 11:16-17)
Rabbi Abba bar Kahana sa: Efter att de äldste hade utsetts, tände hela Israel ljus i deras ära och gladde sig över dem.
När Miriam (Moshes syster) såg ljusen tindra ... sa Miriam "Hur glada är inte dessa mäns hustrur när de ser detta - deras män har upphöjts till sådana höga ämbeten!"
Zipporah svarade: "Ve dessa arma hustrur."

Zipporah visste vilket högt pris en maka betalar när hennes man får en sådan uppgift.

Kol tuv,

* Vill ni veta mer om kvinnans ökade roll inom det judiska kan jag rekommendera ett föredrag som hålls i Stockholm om några veckor:

Söndag 22 februari kl 17.00
Regina Jonas (1902-1944) den första kvinnliga rabbinen i världen
Regina Jonas svar på frågan varför hon ville bli rabbin var: "Guds kallelse och kärleken till människorna." Ann-Sofie Ohlander, professor emeritus i historia, som bl a forskat i kvinnors historia, berättar om Regina Jonas märkliga och hittills ganska okända liv, rabbinen som föddes i Berlin och dog i Auschwitz
Arrangör: Judiska Museets Vänförening

Jitro I - En mans rättvisa

Hej!

Denna Shabbat läser vi parashat Jitro i synagogan. Det är i denna parasha som Gud uppenbarar sig för hela folket vid Sinaiberget och ger dem De tio budorden. Det är den centrala stunden i den judiska religionen.

Men mer om Sinai i ett annat inlägg. Parashan börjar på en helt annan ton:

Jitro, prästen i Midjan, som var Moshes svärfar, fick höra allt som Gud hade gjort för Moshe och för sitt folk Israel, att Herren hade fört Israel ut ur Egypten.
Shemot (Andra moseboken) 18:1

Jitro är den man som tog in Moshe, när han flydde från Egypten och drev omkring hemlös i Midjan. Jitro blir också Moshes svärfar när han gifter bort sin äldsta dotter, Zipporah, till den egyptiska främlingen. (Jag skrev om det första mötet mellan Moshe och Zipporah i ett tidigare inägg om Moshes personlighet.)

Han är av en sådan kaliber att det är hans namn som denna parasha - kanske den viktigaste parashan i hela Torahn - är uppkallad efter.

Här har ni Jitro i animerad tappning från filmen Prinsen av Egypten.

Så kom Jitro till Moshe med hans söner och hans hustru, där han hade slagit läger i öknen vid Guds berg. Moshe fick bud om att hans svärfar var på väg med hans hustru och de båda sönerna. Då gick Moshe ut och mötte honom, föll ner för honom och kysste honom. När de hade hälsat varandra gick de in i tältet.
Moshe berättade för sin svärfar om allt som Herren hade gjort mot farao och mot Egypten för Israels skull, om alla svårigheter som hade mött dem på vägen och hur Herren hade räddat dem. Och Jitro gladde sig över allt gott som Herren hade gjort mot Israel, att han hade räddat dem undan egypterna.
Han sade: "Lovad vare Herren, som har räddat er ur egypternas och faraos våld, Herren, som har räddat folket undan egypternas förtryck! Nu vet jag att Herren är större än alla andra gudar..."
Och Jitro, Moshes svärfar, förde fram brännoffer och slaktoffer åt Gud, och Aron och alla Israels äldste kom och deltog med honom i måltiden inför Gud.
vers 5-12

Om Moshe, som religiös och politisk ledare över sitt folk hade en förebild och mentor, så var det Jitro, en ledare och gudsman själv. Och denna midjanitiska präst känner han igen mirakel när han ser dem: han prisar Gud, glädjer sig över folkets välgång och även offrar till Guds ära inför hela folket. Vissa kommentatorer menar att han till och med konverterade till judendomen efter att ha bevittnat dessa stordåd, men det är en tolkningsfråga.

Jitros betydelse sträcker sig längre än så. Nästa dag får vi en smått komisk scen:

Nästa dag satte sig Moshe för att skipa rätt bland folket, och folket stod omkring honom från morgonen ända till kvällen.

På hebreiska så kan man läsa "ויעמוד העם על-משה" (vaja'amod ha'am al Moshe). Bokstavligen talat betyder det inte att folket stod omkring Moshe, utan "al" - på Moshe. Folket hängde på stackars Moshe och han fick inte en stunds ro.
Jitro, som är en van ledare och administratör, ser att detta inte är hållbart.

När svärfadern såg hur mycket Moshe hade att uträtta sade han:
"Måste du göra allt detta för folket? Varför skall du ensam sitta här med allt folket omkring dig från morgon till kväll?"
"Folket kommer ju till mig för att fråga Gud", svarade Moshe. "När de har någon tvist kommer de till mig, och jag skipar rätt mellan dem och lär dem Guds bud och lagar."
Hans svärfar sade:
"Det här har du inte ordnat bra. Du tröttar ut både dig själv och allt folket som står här. Arbetet blir för tungt för dig, du kan inte göra det ensam.
Nu skall du lyssna på mitt råd, då skall Gud vara med dig. Själv kan du vara folkets talesman inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom, och du skall inskärpa buden och lagarna hos dem och lära dem vilken väg de skall gå och hur de bör handla.
Men du skall utse några bland folket, dugliga och gudfruktiga män, som är pålitliga och hatar mutor, och sätta dem att leda grupper på tusen eller hundra eller femtio eller tio. De skall alltid skipa rätt bland folket; alla viktiga fall får de hänskjuta till dig, men i de enklare målen kan de själva döma.
Så kan du lätta din börda och låta dem bära den tillsammans med dig. Om du gör detta och det sker på Guds befallning kan du hålla ut, och alla som är här kan också gå hem nöjda."
vers 14-23

Jitro ger Moshe en fungerande modell för ett helt rättssystem, med högre och lägre domstolar, som kan döma fall med olika svårighetsgrader (från "Han stal min get!" till "Hon stal min man!").

Moshe lyssnade till sin svärfar och rättade sig efter honom. Han valde ut dugliga män bland israeliterna och gjorde dem till hövdingar över folket, till ledare för grupper på tusen eller hundra eller femtio eller tio. De skipade alltid rätt bland folket; svåra fall hänsköt de till Moshe, men i de enklare målen dömde de själva.
Shemot 18:24-26

Jitros råd till Moshe är att hitta domare som är "dugliga och gudfruktiga män, som är pålitliga och hatar mutor" men när Moshe väl plockar ut alla de män som ska tjänstgöra beskrivs de bara som "dugliga". Han väljer de bästa han kunde hitta, men det går inte att se på någon om de är gudfruktiga, pålitliga och hatar mutor.

1. Om de är gudfruktiga väljer de att handla rätt även när andra inte ser på, då bara Gud ser och kan döma deras handlingar. Per definition kan inte Moshe se detta.
2. Om de är pålitliga är något som visar över tid och kan inte bedömas när de utses.
3. Om de hatar mutor och korruption är också något som måste visa sig över tid.

Jitro visar Moshe idealet, men Moshe gör som vi alla måste göra, när vi väljer ledare. Han utser de som verkar dugligast, och hoppas att de håller måttet.

Så tog Moshe farväl av sin svärfar, som återvände till sitt land.

Kol tuv,

Ska ett judiskt land vara demokratiskt?

Hej!

Nu har Israel gått till val. Vi får bara hoppas att de mer moderata krafterna kan bilda regering och styra landet i en bättre riktning än Olmert har gjort hittills.

Klockan är nu 01.50 (jag borde gå och lägga mig) och så här ser det ut på den israeliska dagstidningen Ha'aretz hemsida med vallokalsundersökningar från israeliska kanal 1 (grönt), 2 (gult), och 10 (blått):

Vi får väl ser om det håller.

På bloggen Mah Rabu hittade jag en riktigt bra sammanfattning av de 34 (!) partierna som ställt upp i valet till Knesset (Israels parlament), med länkar till partiernas hemsidor.

Ett av Israels stora problem är inte att det saknas demokrati, utan att det är FÖR demokratiskt, åtminstone vad det gäller representation i Knesset. Spärren är 1,5%, vilket betyder att i ett land med 5 miljoner invånare kan man klara sig med några tusen röster och några platser Knesset. Det gör att alla stora partierna försvagas och måste kompromissa med små, extrema partier för att bilda regering.

Vore valsystemet lite mindre representativ, t.ex. som i Sverige, med en riksdagsspärr på 4%, så skulle det kanske bli lite lättare för mittenpartierna att regera utan extremisterna.

En intressant fråga för mig här på Torahblogga är vad Torahn och judendomen säger om statsskick. Det bibliska Israel var ju en monarki, men det var alla andra nationer omkring också.

Det är en högst teoretisk fråga, speciellt då jag, som modern, religiös jude, menar att religion och politik bör hållas så långt från varandra som möjligt (både politiken och religionen mår bättre av det). Jag vill ändå leka med frågan och försöka hitta ett svar.

Jag skrev om det i ett av mina inlägg från september som följer här, nästan i sin helhet. Känns texten igen för er trogna läsare så är det för att jag också lånade från det för att skriva några råd till Barack Obama (han hälsade att han uppskattade dem väldigt mycket!).

(För nya besökare har jag också skrivit mina tankar om Israels politik i konflikten med Hamas här:

• Inmurade spädbarn - att skipa rättvisa eller visa barmhärtighet
• Är vi svenska judar indragna i konflikten?
• Självförsvar, men var går gränsen?
• Låt oss leva utan hot!
• Juveler i mediasörjan)

I veckoavsnittet Shoftim, Devarim (Femte moseboken) läser vi följande, lite annorlunda, stycke:

Om du, när du kommer till det land som Herren, din Gud, vill ge dig, tar det i besittning och bosätter dig där, sedan säger att du vill ha en kung över dig liksom alla folk omkring dig, då skall du göra till kung över dig den man som Herren, din Gud, väljer ut.
Devarim (5 moseboken) 17:14-15

På hebreiska börjar vers 14 med orden כי תבוא - ki tavo, som kan betyda "när du kommer" eller "om du, när du kommer". Den nya svenska bibelöversättningen börjar inte meningen med ordet "om", men flera judiska översättningar (till engelska) börja vers 14 med "om". Det är en viktig skillnad!

Torahn är full av מצות - mitsvot, Guds bud. Det är nästan alltid tydligt när det gäller bud, du ska" eller "du ska inte" brukar stå med i texten då. Men i denna text finns det en otydlighet. Det står ju inte "om du känner för att hålla Shabbat ska du göra det på den sjunde dagen" det står "Du skall hålla Shabbat!", men inte här.

Vill Gud att vi ska ha en kung, eller ska vi bara ha en kung OM vi vill själva ha honom. Hur kan vi lösa detta viktiga fråga?

Ja, ett sätt är att kolla hur man sedan fick sig en kung över Israel:

Vi kan läsa i ספר שפטים - Sefer Shoftim (med samma namn som dagens parasha), Domarboken om hur det var innan folket fick en kung. Då bodde israeliterna i olika stammarna i sina tilldelade områden och hövdingarna inom stammen ledde den stammen.

Men folket började med avgudadyrkan, Gud blev arg och rätt som det var kom ett annat folk och förtryckte israeliterna. Då ropade folket till Gud, som skickade en "domare" (mer som en hjälte än en nämndeman) och de räddades. Några år gick och cykeln började om igen.

Profeterna, speciellt הושע - Hosea liknade relationen mellan Gud och det judiska folket till ett dåligt äktenskap där den ena partnern bedrar den andra gång på gång, och sen blir förlåten gång på gång.

Tillslut säger någon ifrån, men det är inte Gud, utan folket. Det händer i boken som kommer efter Domarboken i תנ"ך - Tanach, den hebreiska bibeln - "שמואל א -Första Samuelsboken. Folket har Samuel, en profet/domare, som är populär och uppskattad av folket, men hans söner som ärver jobbet av pappa visar sig vara dåliga ledare. Folket kommer till Samuel för att klaga på pojkarna och för att de vill ha ordentligt ledarskap (jag har med hela stycket för att texten är så underbart dramatiskt):

"Du är gammal", sade de till honom, "och dina söner följer inte i dina spår. Ge oss en kung som kan styra och döma oss. Det har ju alla andra folk."

Samuel ogillade att de ville få en kung över sig. Han bad till Herren, och Herren svarade:

"Låt folket få sin vilja fram. Det är inte dig de förkastar utan mig: de vill inte att jag skall vara deras kung. Ända sedan den dag då jag förde dem ut ur Egypten har de ständigt vänt sig bort från mig och tjänat andra gudar. Nu handlar de på samma sätt mot dig. Gör dem till viljes, men varna dem först, låt dem veta vilka rättigheter deras kung kommer att få."

Samuel framförde Herrens ord till dem som begärde en kung.

"Dessa rättigheter", sade han, "tillkommer den kung som skall härska över er. Era söner tar han ut till sina stridsvagnar och hästar eller till att springa före hans vagn. Han kommenderar somliga att föra befäl över tusen man eller femtio. Några måste plöja hans jordar och bärga hans skördar, andra blir hans vapensmeder och vagnmakare. Era döttrar sätter han att blanda salvor åt honom, laga hans mat eller baka hans bröd. Han lägger beslag på era bästa åkrar, vingårdar och olivlundar och ger dem åt sina ämbetsmän. Han kräver tionde av er gröda och era vinskördar för att ge till sina hovmän och ämbetsmän. Han tar ut ert tjänstefolk och era bästa oxar och åsnor till att arbeta åt honom, och han kräver tionde av era fårhjordar. Själva blir ni hans slavar. När detta händer kommer ni att ropa till Herren och be att få slippa den kung ni har valt åt er, men då skall han inte svara er."

Folket vägrade dock att lyssna till Samuel.

"Nej", ropade de, "vi vill ha en kung, så att vi blir som alla andra folk, en kung som skipar rätt åt oss, som går i spetsen för oss och utkämpar våra strider."

När Samuel hörde vad folket hade att säga framförde han det till Herren, och Herren svarade: "Gör dem till viljes och låt dem få en kung."
1 Samuelsboken 8:5-22

⇐ Kolla in hela berättelsen (och många fler) i Legoversion!

Här får vi ett tydligt svar på vår fråga från Devarim:
Gud vill inte att folket ska ha en mänsklig kung - det borde räcka med att ha Gud själv som kung över folket, men de klarar inte av det. De vill ha en synlig kung, även om han blir korrupt och kommer förtrycka folket. De kan inte se bortom sina begränsningar, allt som gäller för dem är: "Ge oss en ledare vi kan se!"

Oftast är det våra mänskliga begränsningar som skapar problemen. Otrygghet, avundsjuka, kortsiktigt tänkande. Vore vi ordentligt upplysta skulle vi inse att de enda som sätter krokben för oss är vi själva.

Kunde vi bara se bortom våra petitesser skulle vi ha så mycket mer harmoniska liv. Det är lätt att se andras begränsningar, men svårt att se våra egna.

Jag tror att ett judiskt land ska styras av dess invånare under demokratiska former (kan de välja kung, kan de välja att inte ha kung också), men de som väljs har ett extra stort ansvar att vara etiska ledare och följa lagen. Jag ber därför för Israel och dess ledare. Må de vägledas av en sann vilja att skapa fred för alla Israels medborgare och dess grannar.

Kol tuv,

Läs mer om det israeliska valet i den svenska blogvärlden (den delen som inte är Israelfientlig!) här:
Fred i Mellanöstern; Judaistik.se; Erixon;

i svensk media här:
DN.se 1, 2, 3, 4, 5; SvD 1, 2, 3, 4, 5; Sydsvenskan 1, 2, 3; Dagen 1, 2, 3, 4; Newsmill 1, 2;