I söndags, några timmar innan Jom Kippur startade, så avtäcktes ett monument till Förintelsens offer vid Judiska församlingen i Göteborg.
Ilya Meyer skriver här om ceremonin på sin blogg.
Jag känner Jonathan Macznik, som talade för den yngre generationen, väl, då han kommer ofta till den gymnasiegrupp som jag undervisar på församlingen.
När jag hörde att han skulle tala, frågade jag honom om han publicera det på Torahblogga. Det ville han gärna, så här kan ni ta del av hans tal. Kommentera gärna!
Vi kan förvänta oss stora ting av denne unge man.
Kol tuv,
Jag går sista året på Ingrid Segerstedts gymnasium. Som många andra i min ålder, längtar jag till Studenten. Det är då jag ska bli fri och få pröva min vingar på riktigt för första gången.
Jag är trött på min klass och trött på att studera. På fritiden försöker jag hinna med så många aktiviteter som möjligt som jag uppskattar för att göra vardagen meningsfull.
Det kan vara allt från att gå på ett riktigt bra tärningspass eller spendera en lördagskväll med vänner.
För 70 år sedan. När min farmor var lika gammal som jag är idag. Såg verkligheten annorlunda ut.
För henne handlade det om att överleva nazisternas dödsläger. För henne handlade det om att se sin egna systers sista krafter tyna bort. För henne var den största frågan om hon någonsin skulle få se sin mamma igen och om det överhuvudet taget fanns en framtid. En framtid utan förintelse, hat och sorg.
När jag var 10 år valde min farmor att berätta delar av sina upplevelser för mig, detta gjorde hon vid vårt köksbordet på landet. där fick jag höra om kanske det mörkaste mänsklighetens historia har att berätta om.
Så nära ligger förintelsen mig.
När jag gick i nian åkte min klass till Polen för att göra en resa i förintelsens fotspår.
Att besöka Auschwitz och se att allt det där jag hört om så många gånger t fanns på riktigt gjorde att det knöt sig i magen på mig flera månader innan vi skulle åka. Jag visste inte visste inte vad jag skulle möta och hur jag skulle reagera. Skräcken var enorm.
I bussen på väg ut, var skräckbilderna av vad jag skulle möte så starka att jag hade svårt att skilja på verklighet och fantasi.
Jag kom fram, gick igen Arbeitmachtfrei-porten och såg bara en lugn och fridfull by, med träd och gräsmattor. Vad skönt det känns kände jag, ångesten släppte och det här kanske inte var så farligt som jag först trodde. Då gick jag in i ett av husen. Där låg barnskor, hår och väskor med namn.
Då gick det inte längre, jag var tvungen att ta mig ut. Jag fick svårt att andas och ville bara ut ut ut. Jag kom ut och insåg att jag hade förstått. Jag hade för bara en liten stund snuddat vid all den smärta, för de barn som aldrig fick växa upp, smärtan för alla krossade drömmar.
Jag snuddade vid smärtan, men kunde också gå ut och ta mig därifrån. Det kunde inte mina farföräldrar.
Ur det här ögonblicket föddes en medvetenhet och en beslutsamhet som numera följer mig överallt. Det är en förståelse av vad som hände, och hur det drabbade min släkt. Jag förstår inte varför, men jag vet att det hände. Och jag kan aldrig blunda för det.
Det kallas att jag tillhör den tredje generationen.
Tänk om jag hade levt för tre generationer sen.
Det är ingen konstig tanke, men det hade inte heller varit konstigt om det var jag som var förövaren, eller om det var jag som bara såg på. För en av mina närmsta vänner idag, hennes farfar stred i den nazistiska armen.
I detta nu begås folkmords liknande handlingar i Sudan, för 20 år var det Bosnien och Rwanda.
Och i alla dessa fall har skillnaderna mellan förövare, offer och betraktare varit hårfin. Det är dör människor ger upp och inte tar ansvar som förintelse breder ut sig. Där okunskap och hat får råda brister också snart respekten för varje individ.
Det är den här vetskapen, som gör att jag idag kämpar för mänskliga rättigheter och hjälper gömda flyktingar.
Vi har alla ett ansvar.
Med vårt folks historia, är vi en av de första att känna av strömningar av hat och intolerans i samhället. Även i de fall de inte riktas direkt mot oss.
Vi ser och förstår ofta långt innan övriga samhället gör det.
Vi vet vad brinnande synagogor betyder, och förstår då också vad innebörden av till exempel en brinnande moské eller flyktingförläggning.
Och just i detta nu, känner jag av många sådana strömningar i vårt samhälle.
I valet 2010 ser sverigedemokrater sin chans att göra sin inhumana rasistiska politik lite mer rumsren.
I Ungern marscherar högerextremister i tusental på öppna gator.
Romer trakasseras dagligen i Italien.
VI ser alla det här. Det viktiga nu, är att vi inte blundar.
Vi måste aktivt bilda opinion, ständigt berätta om vår historia.
Därför tycker jag att dessa tavlor vi idag nu inviger, skall först och främst påminna oss om vad som hände. Men också ge oss kraft och energi att våga säga nej till intolerans och hat
För de personer som fanns bakom namnen tavlorna, får vi inte blunda.
För blundar vi, blir orden ”låt det aldrig ske igen” bara vackra ord i en smutsig verklighet.
