Hej allihopa!
Nu har jag författat min respons till Akivas kommentar från den 13 juli.
⇐ Bild på Akiva från hans blogg Att vara jude
Så här skriver han om mitt inlägg på Parashat Balak:Parsha Balak är en fantastisk bit Torahvisdom. Jag hade möjlighet att lyssna till läsandet i en amerikansk masortisynagoga igår. Historien med Balaams talande åsna kan vid forsta anblick verka väldigt komisk. Berättelsen kan ses som en allegori eller som en ren fabel. Men faktum är att det är en del av Torah, och således måste det tas på samma allvar som allt annat. Och kanske på större allvar? Rabbinerna hade stora problem med berättelsen - hur ska man förklara den talande åsnan? Uppenbarligen bryter ju åsnan mot naturens lagar nar den öppnar sin mun - ett mirakel - men skulle G-d bryta mot sin egen skapelses lagar bara for att ge Balaam en tillrättaviselse? Och alla andra mirakel? Hur kan G-d inte förutsäga att israeliterna skulle behöva mat i öknen, så han var tvungen att skapa dem manna istället? Om G-d ar perfekt, varför då bryta mot sin egen skapelses lagar?
Svaret finner vi i Pirkei Avot 5:9:
Ten things were created at twilight on the eve of the first Sabbath:
the mouth of the earth (Numbers 16:32);
the mouth of the well (Numbers 21:16);
the mouth of the ass (Numbers 22:28);
the rainbow;
the manna;
Aaron's staff;
the Shamir, writing;
the inscription on the tablets of the Ten Commandments;
and the tablets themselves.
Detta är lösningen på problemet. Alla dessa mirakel, som alla uppenbarligen strider mot naturens lagar, skapades inte for stunden. Om G-d är perfekt och allvetande vet G-d allt som var och allt som kommer. G-d visste att israeliterna skulle komma att behöva mat i öknen, G-d visste att Balaams åsna behövde talets gåva, redan innan G-d börjat med att skapa världen. Lösningen är alltså att endast Balaams åsna i hela världen begåvades med tal, och det gjordes innan själva världen skapats. Alltså bryter inte åsnan mot naturens lagar.
Hänger någon med?
Min första reaktion när jag läste Akivas kommentar var mild irritation. Visst ska man ta Torahn på allvar 
och även den rabbinska traditionen som brottas med många olika tolkningar, men var inte denna rabbinska text, från Pirkei Avot, lite väl händig?
Det känns som att när våra lärda har svårt att passa in en talande åsna och andra mirakel i den naturliga ordningen som etablerades vid skapelsens början tar de och gör upp en lista på övernaturliga händelser. Var inte oroliga gott folk, säger de, Gud har tänkt ut allting i förväg. Dessa ting skapades vid begynnelsen och passar därför in i världsordningen.
Dels tyckte jag att det lät som en undanflykt och dels har jag mycket svårt att acceptera att Gud är allvetande och därför vet redan från början allt som komma skall.
Men måste man inte tro på att Gud är allvetande inom judendomen?
En gång var jag med på ett föredrag, på Limmud, i ett visst judiskt ämne. Rabbinen som höll i föredraget hade just lagt fram ett grundläggande argument i sin tes, då någon i publiken protesterade (tyvärr har jag glömt vad det var för föredrag, vem som höll i det och vad argumentet var – men jag kommer ihåg denna ordväxling):
"Men hur kan det du säger vara sant? Du förutsätter ju att Gud inte är allvetande!"
"Idén om att Gud är allvetande kom in i judendomen från den grekiska religionen, 2300 år sedan. Den har funnits där som en idé tillsammans med andra motsatta uppfattningar om Guds natur, men den blev nästan till en dogm i och med Rambams verk på 1100-talet. Rambam influerades starkt av den grekiska filosofin där denna tanke är grundläggande. Jag är INTE grek."
Så var det med det.
Personligen skulle jag inte få gudsbilden i Torahn att gå ihop om jag inte förutsatte att Gud lär sig fortlöpande om oss samtidigt som vi lär oss om Gud och Guds skapelse – världen omkring oss. Och båda parterna missförstår varandra minst lika mycket som de förstår varandra.
Men var jag kanske orättvis mot denna text, mot rabbinerna och i förlängningen mot Akiva som har fört in den i debatten?
Ja, och det insåg jag när jag slog upp parashat Balak i Nehama Leibowitz bok "Studies in Bamidbar" (se bokrekommendationerna i högerspalten för mer info). Hon har ett kapitel med om just Balaam och hans åsna där hon plockar fram stycket från Pirkei Avot samt kommentarerna från flera stora rabbiner på just detta ämne.
⇐ Nehama Leibowitz - en av vår tids allra främsta Torah-lärare
Här är en sammanfattning av detta kapitel som jag förstår den:
Rabbin Israel Lipschitz, som skrev תפארת ישראל - Tiferet Jisrael - kommentarer till Mishnan, skriver att våra lärda inte kan mena att dessa saker skapades precis innan skapelsen fullbordades på den sjätte dagen och sedan stoppades undan i förvar någonstans tills dess att de skulle användas.
Vad Pirkei Avot egentligen menar, säger Lipschitz, är att Gud försåg sin skapelse med möjligheten att producera mirakel.
Han baserar detta på Rambams (Maimonides) läror som jag nämnde här ovan. Rambam skriver:
"[Gud] ingjöt i naturen, från dess allra första början, den potentiella kraften att frambringa allt som var nödvändigt, oavsett om händelsen var något kontinuerligt som vi kallar för naturligt, eller en ovanlig händelse som vi kallar ett mirakel."
För att använda modern terminologi kan man väl säga att när Gud skrev skapelseprogrammet programmerade Gud in både "naturliga" företeelser (såsom ett barns födelse som kan verkligen kännas som ett naturligt mirakel) och "övernaturliga" företeelser (såsom mirakel vi läser om i Torahn).
Programkoden fanns där från början, som Pirkei Avot påpekar, men själva miraklet kom till på plats, t.ex. när Balaam slog sin åsna.
Men Rambam är mer av en rationalist än så! I hans filosofiska verk מורה נבוכים - Moreh Nevuchim (Den villrådiges vägvisare) skriver han om mirakel och övernaturliga företeelser. Han menade att Gud aldrig skulle bryta mot sina egna naturlagar och därför måste man förstå mirakel i Torahn från det perspektivet.
Rambam förklarar att åsnemiraklet var egentligen en vision eller dröm som Balaam hade.
S.D. Luzzatto (Shadal), en italiensk teolog och kommentator, har en annan förklaring: åsnan talade inte, men gav ifrån sig ett läte som fick Balaam att sluta slå den och fatta sympati för djuret. Han menar att miraklet var att Balaam kunde plötsligt förstå djuret men det skulle inte ha uppfattats som övernaturligt av en åskådare, det var alltså ett personligt och närmast dolt mirakel.
Man kan alltså se en stark skiljelinje mellan bokstavstrogna tolkare av Torahn och rationalister. Bokstavstrogna har inga som helst problem med en talande åsna – om världens härskare bestämmer sig för att låta åsna tala, så talar den! Men rationalisterna å andra sidan kan inte förlika sig med talande djur och andra övernaturligheter, de kräver en förklaring.
Allt detta, påpekar Leibowitz, förklarar inte VARFÖR Torahn har med detta märklig avsnitt. Hon lyfter fram två verser i parashat Balak som kan ge oss en förklaring.
1) Kungen Balaks inbjudan till Balaam i början av parashan: “Kom, förbanna detta folk åt mig, jag rår inte på dem. Då kan jag kanske slå dem och driva ut dem ur landet. För det vet jag: välsignad är den som du välsignar, förbannad den som du förbannar.”
Bamidbar (4 mos) 22:6
2) Och en vers ur Balaams "förbannelse" över folket:"Ingen svartkonst finns hos Jakob,
ingen spådomskonst hos Israel.
I rätta stunden sägs till Jakob,
till Israel, vad Gud skall göra."
Bamidbar (4 mos) 23:23
Balaam är en trollkarl, en häxdoktor. Han anlitas av Balak för att förgöra det judiska folket, men på vägen visar det sig att hans "magi" kan inte mäta sig med Guds makt.
Balak och Balaam (och alla andra avgudadyrkare) tror att det går att manipulera naturen och alstra dess krafter för sin egen vinning. Jämför Balaks beskrivning av Balaams makt med det Gud säger till Abraham i början av Torahn:
“Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.”
Bereishit (1 mos) 12:3
Det är Gud som välsignar och förbannar, inte människan. Detta börjar Balaam fatta när han får se ängeln som ställer sig framför åsnan, men polletten trillar verkligen ner när han står på klippan och blickar ut över Israels folk och ser det som han inte trodde var möjligt:
"Dom har verkligen inga trollkarlar eller spågummor! Dom förlitar sig endast på Gud!"
Två frågor till dig:- På vilken sida av stakettet ställer du dig? Tror du på övernaturliga fenomen eller är du övertygad om att allt har en rationell förklaring?
- Tror du att det finns något särskilt som skiljer det judiska folket från andra folk? I så fall vad?
Nu har jag skrivit tillräckligt för idag! Jag kommar snart med ett inlägg för parashat Pinchas och ett för parashat Mattot.
Kol tuv!
Hade Gud befallt folket att börja be hade det varit helt främmande för dem och då hade det blivit ett rejält misslyckande av det hela. Istället gav Gud folket instruktioner om hur man skulle offra, men när folket var moget för det, lät Gud Templet förstöras och bönen blev normen. Nu har vi uppnått Guds ideal, menade Rambam.
detta avstånd på egen hand. Gud behöver att vi kliver fram för att göra en del av jobbet. Gud längtar till oss och vi ska, genom Vajikra, hitta tillbaka Gud. 
