Stöd judiska hjälporganisationer i Pakistan!

Uppdatering: Hittills har Torahbloggas läsare gett totalt 330 kr till att hjälpa drabbade människor i Pakistan. Här är en intressant artikel från ForeignPolicy.com om varför räddningsresponsen och donationerna har varit så svaga, trots att detta är världens största katastrof just nu. Vad tycker du?

Följande skrev jag för en vecka sedan, 24 augusti:

Hej!

Såg följande på TV4-nyheterna ikväll:

Översvämningskatastrofen i Pakistan är mycket större och drabbar många fler människor än januaris horribla jordbävning i Haiti, men ändå reagerar media och människor i allmänhet mycket mindre nu än då. Svenskar har t.ex. bara gett hjälporganisationer 13% av vad man gav när Haiti drabbades. Medierna skriver inte längre om situationen, fast den förvärras hela tiden.

Jag hade själv inte insett allvaret i situationen - det är väl så när en katastrof utvecklas över en två månader istället för på bara några minuter. Jordbävningen påverkade 3 miljoner människor och lämnade 1 miljon människor hemlösa - översvämningarna, som är de värsta på över 80 år, har lämnat 20 miljoner människor hemlösa, förstört en stor del av landets skördar och infrastruktur, som kommer ta åratal att bygga upp igen. Nu börjar även kolera sprida sig bland flyktingarna.

I januari skrev jag om hur viktigt det är för oss att ge till drabbade människor runt om i världen, och varför judar borde ge till judiska organisationer:

Judendomen lär oss att Tsedaka gör vi inte bara för att hjälpa andra, utan för att göra oss själva mer empatiska - det är motion för själen. Låt oss motionera våra hjärtan genom att öppna dem brett och ge till alla organisationer som kan hjälpa.

Det är i sak ingen skillnad att ge till en kristen organisation som Röda korset ellerSvenska kyrkan, eller en obunden organisation som Unicef. Det viktigaste är ATT man ger!

Men när man ger till en judisk organisation, som t.ex. American Jewish World Service, eller brittiska Tzedek, uträttar man två saker samtidigt:man hjälper människors akuta behov och gör det tydligt för oss själva hur viktigt detta är också inom judendomen.

Vi får en bättre värld samtidigt som vi blir bättre människor och bättre judar.

Så nu är det dags igen - ta ut bankkortet ur plånboken, gå in på American Jewish World Service donationssida för Pakistan eller någon annan hjälporganisations sajt och ge vad ni kan.

Torahblogga har över 100 unika besökare per dag - om ni var och en av er ger $5, dvs. 37 kr, så blir det totalt $500 dollar eller 3700 kr! Vi kan rädda liv!

Om ni fyller i hur mycket ni donerat här nedan kan vi se hur mycket vi bidragit med. Låt oss försöka mildra lidandet i vår värld lite grann och göra den en aning bättre. Finns det något viktigare?

Kol tuv,

DN: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8; SvD: 1; Aftonbladet 1, 2, 3;

Kobi Oz - ett av Israels musikaliska under

Hej!

När jag var på Limmud i december, fick jag upp ögonen för Kobi Oz, en israelisk popstjärna som är sekulär och studerar judiska texter på sina egna villkor.

Han tidigare sångare i bandet Tipex, som blandade sefardisk och ashkenazisk musik och som blev mest kända utanför Israel, när de sjöng i Schlagerfestivalen om hur Ahmadinajad hotade Israel och skulle "Push the Button".

Nu har han alltså lämnat Tipex bakom sig och har gett ut en ny skiva som heter Mizmorei Nevuchim (kan köpas på iTunes för 99 kr!). Namnet betyder Sånger för de förvirrade och är en anspelning på namnet på den stora medeltida rabbinen, Maimonides stora filosofiska verk, Morei Nevuchim, Vägledning för förvirrade.

Temat för hans nya låtar är hans upptäcktsfärd som en sekulär jude in i judendomen och även om hur de olika grupperingarna i det religiösa och politiska Israel kan lära sig leva med varandra. Här är hans manifest, där han beskriver sig själv som "addicted to plurality". Jag är en stor, stor fan!

När jag hörde honom spela på Limmud rördes jag nästan till tårar av hans otroliga poesi och musik. Mina hebreiska kunskaper är inte de bästa men allt översattes till engelska på en skärm på scenen, så det var lätt att hänga med. Nu har de alla låtarna från skivan på YouTube, med översättningen.

Här är en låt som heter Tefilat haChiloni, eller Den sekuläres bön, om hur hela Israel kan stå sida vid sida och be. Gud, vad vårt folk behöver människor med denna inställning!!!





Och en till, Zalman, om att hitta sin identitet genom religionens ritualer, som skalar bort alla illusioner om ägande och status.



Fråga 1:

Vad tycker ni?

Fråga 2:

Finns det någon som kan/vill hjälpa mig att få hitta Kobi på en Skandinavien turné???

Kol tuv,

Ett nytt sätt att göra Förintelsen relevant för den yngre generationen?

(Tack till Jacob R för tipset på Facebook!)



Vad tycker du?

Kol tuv,

Tilltagande Torahblogga tempo!

Hej!

Några av er har kanske märkt att jag har höjt tempot litegrann här på Torahblogga. Jag ville se om jag kunde fixa ett inlägg varje dag under en månad. Ibland blev det korta inlägg, ibland längre och mer ingående, men jag lyckades: 33 inlägg under mars 31 dagar!

Nu undrar jag vad ni läsare har tyckt om det höjda tempot. Jag uppskattar alltid er feedback!




Kol tuv,

Religiösa friskolor - det finns en lösning!

Hej!

Igår skrev jag om Göran Skyttes kolumn i Svenska Dagbladet om Sveriges andliga fattigdom och om hur främmande religion har blivit för många svenskar. Idag ser vi ytterligare ett exempel på detta - DN skriver om en ny undersökning från Synovate som finner att

omkring 46 procent av väljarna vill se ett förbud för kyrkor och andra religiösa grupper att driva grundskolor i Sverige. Betydligt färre – 40 procent – tycker att det ska vara tillåtet.

Märk väl att hur journalisten Ewa Stenberg skriver "betydligt färre" när det handlar om en skillnad på 6% av de 1014 personer som deltog i undersökningen. 466 personer vill förbjuda religiösa friskolor och 405 vill tillåta dem. Är det inte lite att ta i att säga "betydligt färre" när det handlar om 61 personer i undersökningen?

Detta kan säga något om journalistens egna preferenser, men det hör inte till själva sakfrågan, om religiösa friskolor.

Varför är så många svenskar negativa till att föräldrar med diverse trosinriktningar ska få välja att utbilda sina barn i en miljö där denna tro representeras och undervisas?

Jag tror att det handlar om att många svenskar hör bara ett ord när det handlar om religiös undervisning: indoktrinering.

Låt oss för tillfället bortse ifrån faktumet att ateistiska föräldrar indoktrinerar sina barn med sina subjektiva värderingar i lika stor/liten utsträckning som troende, och istället rikta in oss på frågan om religiös undervisningar är per definition indoktrinering.

Jag har själv undervisat på en judisk friskola i Stockholm, som lärare i judiska ämnen, i två år. Hade jag stått framför mina elever i klassrummet och sagt "Det är ett faktum att Gud skapade världen på sex dagar" eller "Nu ska ni få höra att Gud befriade det judiska folket från slaveriet i Egypten och gav oss Torahn vid Sinaiberget", så hade jag nog vara skyldig till indoktrinering.

Det är stor skillnad mellan dessa påståenden och att säga "Det står i Torahn om hur Gud skapade världen på sex dagar" eller "judendomen lär att Gud befriade det judiska folket från slaveriet i Egypten". Det är viktigt för integriteten av undervisningen att eleverna får bilda sig en egen uppfattning om den religion och kultur de växer upp i.

Jag bejakade alltid elevernas frågor och undringar. Jag var alltid noga med att säga "vissa tror si andra tror så och det är ditt ansvar att bestämma hur du ska tro och leva". Vare sig man accepterade Bibeln som bokstavligt sann (vilket jag själv inte gör) eller om man ansåg den vara historiska sagor, så var det viktigt att veta vad som stod där, för texterna var en del av den judiska tron och historien (och hela det västerländska samhället för den delen) och därför viktiga att ha grundläggande kunskaper om.

Problemet är att det finns religiösa friskolor som inte är lika toleranta av elevernas olika åsikter och uppfattningar. Det har till och med rapporterats om hur elever har fått sämre betyg för att inte tyckt som läraren! (Detta inträffar ju med dåliga lärare i sekulära skolor också.)

Kan inte Skolverket göra upp enkla, tydliga riktlinjer för vad som måste undervisas (demokratiska värderingar, religionskunskap om andra religioner, allas lika värde som människor mm) och och vad som inte får undervisas (fundamentalism, religiösa dogmer) i religiösa friskolor?

Det är uppmuntrande att inga av riksdagspartierna är för ett förbud, men jag litar inte på att detta består. Det är farligt att dra alla religiösa friskolor över samma kam och därför måste politikerna bli mycket mer finkänsliga vad det gäller denna fråga.

Att förbjuda religiösa friskolor vore att inskränka på religionsfriheten i Sverige och många olika minoriteters rätt att undervisa sina barn i deras tro och kultur, men att tillåta alla sorters religiösa friskolor, utan någon insyn, gör bara de religiösa en björntjänst. Det finns en gyllene medelväg och jag hoppas att politikerna och det svenska folket hittar dit!

Kol tuv,
PS. Jag skrev även om hur våra judiska ledare borde förhålla sig till denna fråga tidigare här på Torahblogga i inlägget Ett sträck i sanden.

Om Purimvåld och en blandad familjekonflikt

Hej!

Jag är en trogen läsare av den amerikanska nättidningen Slate. De skriver mycket och bra om politik, kultur, teknologi mm, mm, mm.

En stor andel av journalisterna som skriver för Slate råkar vara judar och då slinker det med en hel del artiklar som rör det ämnet också, t.ex. denna: The Ghost of Purims Past, som handlar om helgens lite mindre trevliga kopplingar till våld, samt hur lite våld har historiskt sett begåtts i samband med Purim.

Ett helt annat ämne, men relaterat till det judiska, är Mass Media - Can a family court prevent a parent from taking his daughter to church? som handlar om en fruktansvärd situation. Ett par som skilt sig - hon är judinna, han katolik som konverterade till judendomen när de gifte sig.

Hon menar att han gick med på att uppfostra barnen judiskt, men nu har han döpt deras dotter och tar henne regelbundet till kyrkan, emot mammans önskemål. Kvinnan gick till domstol för att stoppa honom, han gick till massmedian och nu är det en sorglig och tarvlig cirkus där alla ska tycka till.

Fallet ställer en hel del svåra frågor på sin spets: hur ska ett blandäktenskap balanseras? och hur ska man göra efter en skilsmässa?

Det är inte första eller sista gången som barn blir brickor i maktspelet mellan skilda föräldrar eller att religion används som ett vapen i detta spel.

Vad tycker ni läsare om dessa kniviga familjefrågor? Har ni själva erfarenheter av liknande problem?

Kol tuv,

Shomer Shabbessurfare

Hej!

Kollade just Torahbloggas statistik - verkar som om många av er läsare är Shomer Shabbat (att man håller sabbatslagarna). Det ingår i den traditionella formen av Shabbatfirande att man avhåller sig från att använda el och elektronik, bl.a. datorer.

Jag har inget emot om någon kommer till Torahblogga på Shabbat, mitsvot är upp till var och en att följa om de vill, men jag tycker bara det är intressant att det är konsekvent färre besökare till Torahblogga på lördagar än alla andra dagar (och så har det varit ändå från början).

Av ren nyfikenhet:

Kol tuv,

Några seriösa frågor!

Hej!

Igår kväll var vi alltså ca 50 pers som var och såg filmen A Serious Man. Det var dess sista visning på biografen Roy, men det visar sig att det inte var sista biovisningen i stan! Den går nu över till SF-biograferna, så än finns det chans att se den på bio!

Kan jag rekommendera den? Jajamänsan! Vilken film!

Men förvänta er inga enkla förklaringar, inga bekväma svar. Denna film är en skildring av livet, som den ofta är, men all dess mysterier och lösa trådar. Som den koreanska pappan säger ungefär mitt i filmen:

"Please, accept the mystery."

Det känns som filmen är fylld av symbolik och ledtrådar och så många jag har pratat med efter film sa just "Det känns som om jag behöver se den igen, minst en gång till..."

Och bara för att det är ett mysterium är det ingen anledning att inte försöka tolka och förstå! Jag vill faktiskt organisera en till visning av filmen, denna gång med en diskussion efteråt. Vad tycker ni? Är någon intresserad?

Men varför vänta med att diskutera tills nästa gång vi ses? Torahblogga kan vara ett perfekt forum för att diskutera och spekulera kring A Serious Man.

Här har ni några av mina frågor (säkert samma som ni går och grunnar på):

1. Vad hade den första scenen, den på jiddish, för innebörd? Vad hade den att göra med resten av filmen?
2. Varför kallas Sy Abelman (fruns älskare) för "a serious man"? (av honom själv och vid hans begravning) Varför kan Larry, när han står framför rabbinens sekreterare, inte säga detsamma? ("I'm a ser... I'm ah... I've tried to be a serious man.")
3. Vad har Larrys bror för funktion i filmen? Vad är det han håller på med i sin bok och vad är hans brott? Varför hade han alltid de där hälsoproblemen?
   
4. Vad betyder förtalsbreven som kommer till universitetet om Larrys anställning? Vad symboliserar den koreanska studenten och hans far?
5. Finns det någon symbolik i att antennen på taket alltid strular och att han måste upp för att fixa den? Och att han därifrån ser sin granne sola?
6. Varför ringer den där skivförsäljaren så ihärdigt angående betalningen?
   
7. Vad betyder berättelsen om "Gojens tänder"? Vad har den att göra med resten av berättelsen?
8. Vad menar grannfrun med "do you take advantage of the new freedoms"? Vad betyder hon i filmen?
   
9. Är det viktigt att Larry inte kan komma in till den äldsta och visaste rabbinen, men hans son kommer in? Vad betyder det att rabbinen citerar Jefferson Airplanes låt Somebody to Love?
10. Vad betyder slutet, med läkarens telefonsamtal och skolbarnen som ser tornadon komma?

Oj, det finns säkert många fler frågor att fundera över. Se dessa tio frågor som en början till att ställa fler och fler frågor. Låt diskussionen börja, men aldrig ta slut!

Här har ni ett litet reportage om filmen, med bröderna Coen:



Kol tuv,

Snåriga julgranar och bizarra ankor

Hej!

Här är en kort video från Dear Prudence, rådgivningsspalten på Slate.com. Emily Joffe, som håller i spalten, är själv judinna så det kanske påverkar hennes svar.



Själv skulle jag ha otroligt svårt att ha en julgran hemma, jag kan inte se det som något annat än kristet. Vad tycker du om denna snåriga fråga?

Kol tuv,

PS. I år hade Slate även med en artikel, skriven av Jeremy Stahl, en "endast halvt-avfallen amerikansk jude", om sin svenska fru och den "bizarra, svenska traditionen att titta på Kalle Anka på julafton". Rolig läsning!

Torahbloggsfest?

Hej!

Igår skrev jag om att Torahblogga fyller ett år. Jag efterlyste också förslag på hur vi skulle kunna fira detta.

Jenny Beer, som själv bloggar på merjennybeer.blogspot.com skriver:

MAZAL TOV!

Hur ska vi fira Torahbloggas födelsedag på bästa sätt?

En liten fest/kalas i Torahbloggas ära där du bjuder in andra bloggare och kanske läsare.

Vad tycker ni andra? Ska vi ordna en Torabloggsfest, eller bättre, en fest för judiska bloggare och alla som läser dem?

Det skulle i så fall ske någon gång efter sommaren, i Göteborg (det finns så vitt jag kan se många fler judiska bloggare på Västkusten än i Stockholmsområdet).

Det skulle kunna vara en rolig idé! Vad tycker du?


Kol tuv,

Hur mycket ska samhället styra?

Hej!

Det förs nu en intensiv diskussion under mitt inlägg om den grovt vinklade artikelserie som SvD (1, 2, 3, 4) publicerade nyligen. Nu har även representanter för föreningen Humanisterna gett sig in i debatten.

Flera av de som kommenterade kritiskt uttryckte sig i avfärdande och arroganta ordalag, för att inte nämna de som var rent förolämpande. Men en av de mer dialogvilliga som kommenterade i diskussionen var André (bilden är troligtvis inte av rätt André!) som frågade:

Har "symbolisk omskärelse" diskuterats i judiska kretsar - i nutid eller historiskt?

Ditt svar till mig och "Vetenskapare" [klicka här för att läsa hela diskussionen med André] att frågan enbart skall avgöras av judar berör ett problem som inte fanns när de allra flesta angelägenheter som rörde barn beslutades av familjen (oftast husfadern). Samhället har flyttat fram sina positioner, vilket de flesta accepterar och tycker är bra. Frågan om man oåterkalleligen får beröva ett barn en kroppsdel, om än liten och av vissa ansedd som betydelselös (andra har en annan mening), är numera relevant. Det är inte endast "en fråga för judar", men dialog - som här - den enda förnuftiga vägen.

Jag tror också att judendomen hade funnit sätt att komma runt traditionen om man funnit den skadlig, men ett bruk blir inte humant bara för att det utövats länge och av många och i all välmening. Man utsatte trots allt tidigare generationer små gossebarn för smärta - innan smärtlindring fanns - och innan man hade en aning om att tidiga smärtminnen sannolikt lagras undermedvetet för livet.

En hel del viktiga frågor att svara på. Frågor som jag tror når pudelns kärna. Här är mitt utförliga svar till dig André:

Du har rätt, jag svarade inte på din fråga, men det ska jag försöka göra nu.

Judendomenen anser att Gud har gett oss Torah (De fem moseböckerna) för att leva våra liv efter den (religiösa icke-ortodoxa judar, som jag, anser att Torahn inte skrevs direkt av Gud, men att den skrevs av människor som inspirerats av det gudomliga). För att göra detta behöver vi tolka den och för att tolka den använder vi den intelligens som Gud har skapat oss med. Det är inom denna ram som tolkningar och nytolkningar sker. Denna tolkningsprocess har pågått i flera tusen år.

När Torahn ger oss en påbud som strider mot våra värderingar går tolkningsprocessen igång. Resonemanget lyder att Gud som har gett oss starka etiska principer genom Torahn och gett oss förmågan att förstå och analysera dessa. Gud kan då inte också ge oss en lag som direkt strider mot dess egen etik.

Ett bra exempel på denna tolkningsprocess, då inhumana lagar "tolkas bort", är där det står att man ska döda barn som är olydiga mot sina föräldrar. Det är uppenbart att en sådan lag är inhuman och absurd. Det kan inte vara så Gud vill att vi ska agera - då måste vi tolka om stycket. Jag har på bloggen skrivit om hur man i den rabbinska traditionen har gjort detta: Vad ska man göra med olydiga barn?

Ett exempel på en fråga som diskuteras livligt i icke-ortodoxa kretsar idag är homosexualitet som jag skrev om nyligen på bloggen: Ett mjukare sätt att tolka en hård vers.

Nu är väl din fråga varför man inte kan göra samma sak med lagen om Brit Milah (omskärelse). Svaret är att om man ansåg att den lagen var inhuman och orimlig skulle man ha gjort det för länge sedan. Man har inte heller gjort detta idag, då det inte finns tillräckliga vetenskapliga, psykologiska eller etiska belägg för en omvärdering av Brit Milah.

Christopher Aqurette påpekar att det faktiskt finns judiska grupper som förespråkar att göra Brit Milah till en symbolisk handling, men de är rätt marginaliserade även i de mest liberala kretsarna.

Du skriver "Samhället har flyttat fram sina positioner vilket de flest accepterar och tycker är bra." Till viss del är det det. När barn far illa ingriper samhället för att skydda dem, men var går gränsen för denna välvillighet? Med vilka mått mäter vi hur rätt samhället har i olika frågor?

Låt mig ta ett exempel som ligger nära till hands för oss i vårt upplysta avlånga land:
Tvångssterilisering blev lagligt i Sverige år 1934. Det grundade sig i ett rasbiologiskt tänkande då man ansåg det bäst för samhället om vissa "genetiskt mindervärdiga individer" inte skulle få avkomma. Efter andra världskriget blev det mindre rumsrent att hänvisa till rasbiologiska skäl för tvångssterilisering. Då var skälen för bruket grundade i sociala omständigheter, som brottsbenägenhet. Detta praxis, som idag anses vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna, förbjöds så sent som 1976! (källa: Wikipedia - Tvångsterilisering i Sverige)

Jag tror inte att de som förespråkade tvångsterilisering var onda människor. De ville samhällets bästa och trodde bestämt på att det var just så de agerade. Men det är tydligt för alla idag hur vilseledda de faktiskt var i sin iver att "flytta fram samhällets positioner". När starka vetenskapliga argument saknas för att förespråka att man slutar med omskärelse, och diskussionen förs just på grunder av individens rättigheter och samhällets bästa, så ska man vara ytterst försiktig.

Vad tycker du, André? Finns det en gräns för hur mycket ett samhälle får bestämma åt individen och individens barn? Var går den gränsen i så fall?

I hopp om en fortsatt dialog.

Jag ställer denna fråga även till andra. Var går gränsen för samhällets rätt att bestämma åt individen och individens barn?

Kol tuv,

Läs även: Dagen 1, 2; DN 1;

Er Torahblogga!

Hej!

När jag fixade till undersökningsrutan på förra inlägget, om annonser, med hjälp av Polldaddy.com, kom jag att tänka på den förra undersökningen jag satte upp, där jag frågade er läsare om vad ni helst ville läsa om på Torahblogga.

Nu redovisar jag resultaten:




84 röster (man kunder välja flera alternativ, så det är inte fullt så många som röstade) och jag måste erkänna att jag var lite glatt överraskad av era svar. Jag kanske underskattade hur många av er som verkligen är intresserade av judendom, torahstudier och traditioner. Vad roligt!

Tack alla för att ni röstade. Hoppas att ni fortsätter att komma med kommentarer och synpunkter.

Kol tuv,

Att annonsera eller inte annonsera...

Hej!

Jag har funderat på en fråga och jag vill göra höra vad ni läsare tycker om saken. (Läs inlägget först och rösta sedan längst ner, eller till höger, i marginalen.)

På Google-bloggar som denna (.blogspot.com) finns det möjlighet att ha små annonser i marginalen och/eller mellan inläggen och få in lite pengar. Programmet heter AdSense och ni kan läsa mer om det här. Blogginnehavaren får oftast betalt varje gång som en läsare klickar på en annons.

Jag har aldrig funderat på saken eftersom jag jobbar på en judisk församling och bloggen ingår i min verksamhet, men sen kom jag på att det skulle vara ett sätt att samla in pengar till Tsedaka.

Tsedaka motsvarar konceptet välgörenhet, men ordet betyder rättvisa. Att ge tsedaka till de som har mindre är inte något man gör för att man är snäll - för att man vill göra väl - utan för att det är en grundläggande rättvisa att de som har mer hjälper de som har mindre. Judinna i Sverige skrev väldigt finnt om Tsedaka på sin blogg.

Jag tänker alltså att om jag inför annonser på Torahblogga är det enbart för att pengarna som kommer in ska gå till att göra världen mer rättvis. Ni läsare kan då bidra genom att då och då klicka på annonserna och dra in mer pengar. Det kan handla om 5 kr per månad eller kanske 50 kr per månad, men det är i alla fall något.

Varje gång Google betalar ut något till Torahblogga redovisar jag det här på Bloggen och ni läsare får rösta om vilket ändamål ni vill att resultatet av era klickar ska gå till.

Vi läser i Shemot (2 moseboken) 38:21:

Följande är en redovisning av hur mycket som använts till boningen, till boningen för förbundstecknet. Den sammanställdes på Moshes befallning av leviterna under ledning av Itamar, prästen Arons son.

Moshe gav en offentlig redovisning över de medel som hade samlats in till Mishkan när den var klar. Om vår främsta ledare genom tiderna gjorde det, och ingen skulle kunna misstänka honom för fiffel, då ska vi alla, alltid redovisa insamlade ekonomiska medel och vad de går till.

Vad tycker ni om denna idé? Ni kan rösta nu här nedan, eller till höger, i marginalen!

Kol tuv,

Shemot - Grymhetens historia upprepar sig

Hej!

Denna vecka läser vi Parashat Shemot, det första avsnittet i Sefer Shemot (Andra moseboken).

I första kapitlet skildras det mycket dramatiska början på slaveriet i Egypten:

Så dog Josef och hans bröder och alla deras samtida. Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev så talrika att hela landet uppfylldes av dem.
Då fick Egypten en ny kung, en som ingenting visste om Josef.
Han sade till sitt folk: "Israeliterna har blivit för många och för starka för oss. Nu måste vi handla klokt, annars blir de ännu flera. Och blir det krig kan de förena sig med våra fiender och kämpa mot oss och sedan ge sig av härifrån."
Därför satte man fogdar över dem för att kuva dem med hårt arbete. Och de byggde städerna Pitom och Ramses, där farao hade sina förråd. Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig, så att egypterna kände sig hotade.
Israeliterna tvingades till slavtjänst, och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och allt arbete på fälten, all denna slavtjänst som de tvingades till.

Hur kunde denne nya farao så snabbt förslava ett helt folk? Israeliterna hade ju bott i Egypten i flera generationer vid det laget. Var de inte en del av samhället? Hade de inte egyptiska grannar och vänner som sa ifrån?

Jag hittar ett svar som ger mig kalla kårar i det stora verket Legends of the Jews.

Legends of the Jews skrevs av rabbin Louis Ginzberg (1873-1953), som var en mycket framstående person inom den amerikanska Konservativa rörelsen under första halvan av 1900-talet.

I Legends of the Jews, Ginzbergs livs verk, har han samlat midrashim (rabbinska legender baserat på Tanach, den hebreiska bibeln) från alla delar av den rabbinska traditionen, ordnat dem och skrivit ihop dem så att man kan läsa helheten som en egen Tanach.

Nu hittade jag faktiskt verket på nätet! Här kan ni själva slå upp delar av Torahn och resten av Tanach och läsa själva vilka vilda midrashim det finns i den rabbinska litteraturen: Legends of the Jews.

I kapitlet Moses in Egypt läser vi om hur farao och egyptierna börjar förslava israeliterna. Det som ger mig de kalla kårar som jag tidigare nämnde är att hur många likheter det finns mellan denna skildring av förslavningen och den process som Hitler och nazisterna använde sig av för att skilja judarna från övrig befolkning i Tyskland.

Från 1933, då Hitler tog makten, fram till Kristallnatten, 9 november 1938, då Förintelsen verkligen satte igång, drev nazisterna en lång och mycket genomtänkt kampanj av propaganda och diskriminering mot judarna. Målet var att isolera judarna från övriga samhället, så pass att resten av befolkningen skulle ställa sig likgiltiga eller positiva till att helt avlägsna judar från Tyskland.

Jag ser så många likheter mellan denna text om slaveriet i Egypten och Förintelsen att jag först trodde att rabbin Ginzberg hade detta i åtanke när han skrev detta kapitel. Sen insåg jag att Ginzbergs sammanställning av dessa minst 1000 år gamla midrashim publicerades 1909, dvs. 24 år innan Hitler tog makten!

Här har ni hela texten. Den är lång och engelskan är svår (jag har därför försökt översätta de svåraste orden till svenska), men jag uppmanar er att läsa den och se om ni också hittar desss likheter. Jag har identifierat minst 10 likheter, men jag ger er uppgiften att söka dem själva och skriva in de ni hittar i kommentarerna. Jag ger er den första:

The first hostile act [fientliga handling] on the part of the Egyptians was to deprive [beröva] the Israelites of their fields, their vineyards [vingårdar], and the gifts that Joseph had sent to his brethren [bröder].

Redan från början av nazisternas maktövertagande, började de konfiskera judiska tillgångar och företag. Efter Kristallnacht togs nästan alla judars tillgångar ifrån dem. (läs mer här)

Nu är det er tur. Vilka motsvarigheter till Förintelsen ser du?

Not content with these animosities [fientligheter], they sought to do them harm in other ways.

The reason for the hatred of the Egyptians was envy [avundsjuka] and fear. The Israelites had increased [ökat] to a miraculous degree. At the death of Jacob the seventy persons he had brought down with him had grown to the number of six hundred thousand, and their physical strength and heroism were extraordinary and therefore alarming to the Egyptians.

The final breach [splittringen] between the Israelites and the Egyptians took place during the wars waged by Malol, king of Egypt, against Zepho, the grandson of Esau. In the course of it, the Israelites had saved the Egyptians from a crushing defeat [förkrossande nederlag], but instead of being grateful they sought only the undoing of their benefactors [de försökte förgöra deras välgörare], from fear that the giant strength of the Hebrews might be turned against them.

The king said: "This is the plan ... against Israel ... Behold, Pithom and Raamses are cities not fortified against battle [befästa inför krig]. It behooves us [passar oss] to fortify them. Now, go ye and act cunningly [handla med list] against the children of Israel, and proclaim in Egypt and in Goshen, saying: 'All ye men of Egypt, Goshen, and Pathros! The king has commanded us to build Pithom and Raamses and fortify them against battle. Those amongst you in all Egypt, of the children of Israel and of all the inhabitants of the cities, who are willing to build with us, shall have their wages [lön] given to them daily at the king's order.'

"Then go ye first, and begin to build Pithom and Raamses, and cause the king's proclamation [kungörelse] to be made daily, and when some of the children of Israel come to build, do ye give them their wages daily [daglig lön], and after they shall have built with you for their daily wages, draw yourselves [avlägsna er] away from them day by day, and one by one, in secret.

"Then you shall rise up and become their taskmasters [slavdrivare] and their officers, and you shall have them afterward to build without wages. And should they refuse [vägra], then force them with all your might [styrka] to build. If you do this, it will go well with us, for we shall cause our land to be fortified after this manner, and with the children of Israel it will go ill [gå dåligt], for they will decrease in number on account of the work, because you will prevent [hindra] them from being with their wives."

The elders [de äldste], the counsellors [rådgivarna], and the whole of Egypt did according to the word of the king. For a month the servants of Pharaoh built with Israel, then they withdrew themselves gradually [avlägsnade sig själva gradvis], while the children of Israel continued to work, receiving their daily wages, for some men of Egypt were still carrying on the work with them.

After a time all the Egyptians had withdrawn, and they had turned to become the officers and taskmasters of the Israelites. Then they refrained [avstod] from giving them any pay, and when some of the Hebrews refused to work without wages, their taskmasters smote [slog] them, and made them return by force to labor with their brethren [bröder]. And the children of Israel were greatly afraid of the Egyptians, and they came again and worked without pay ... the Egyptians embittered [förbittrade] the lives of the Israelites with servile labor [slavarbete].

But Pharaoh did not rest satisfied [nöjde sig inte] with his proclamation [kungörelse] and the affliction it imposed upon [det lidande som det la på] the Israelites. He suspended [hängde] a brick-press from his own neck, and himself took part in the work at Pithom and Raamses.

After this, whenever a Hebrew refused to come and help with the building, alleging [hävdade] that he was not fit for such hard service [inte klarade av sådant hårt arbete], the Egyptians would retort, saying, "Do you mean to make us believe you are more delicate [ömtålig] than Pharaoh?"

The king himself urged [drev på] the Israelites on with gentle words, saying, "My children, I beg you to do this work and erect [resa upp] these little buildings for me. I will give you great reward therefor [stor belöning därefter]."

By means of such artifices and wily words [lögner och listiga ord] the Egyptians succeeded in overmastering the Israelites, and once they had them in their power, they treated them with undisguised [oförställd] brutality. Women were forced to perform men's work, and men women's work.

The building of Pithom and Raamses turned out of no advantage [ingen fördel] to the Egyptians, for scarcely [knappt] were the structures completed, when they collapsed, or they were swallowed by the earth, and the Hebrew workmen, besides having to suffer hardships [genomlida vedermödor] during their erection, lost their lives by being precipitated from enormous heights [störta ner från enorma höjder], when the buildings fell in a heap [hög]. But the Egyptians were little concerned whether or not they derived profit from the forced labor of the children of Israel.

Pharaoh commanded [befallde] that those who did not complete the required tale of bricks [den kvot av tegelsten som krävdes] were to be immured [inmuras] in the buildings between the layers of bricks, and great was the number of the Israelites that lost their lives in this way. Many of their children were, besides, slaughtered as sacrifices [slaktades som offer] to the idols of the Egyptians.

Kol tuv,

Dags att tycka till om Torahblogga!

Hej!

Den senaste veckan har jag skrivit mycket om konflikten mellan Israel och Hamas. Det har blivit mer politik och kommentarer om nyheterna än det brukar vara här på Torahblogga, och jag har hört från några av er som uppskattat det nya ämnet. Jag undrar därför vad ni andra läsare har tyckt om saken.

Dessutom har jag länge haft en tanke på att skapa en enkät för att höra vad för sorts ämnen ni vill se mer av.

Därför har jag nu fixat en snitsig liten ruta till höger där ni får tycka till. Hoppas ni gör det - era åsikter är viktiga för mig!

Skriv gärna också en längre kommentarer om vad ni tycker om Torahblogga hittills och vad ni hoppas läsa om (och diskutera) i framtiden, nedanför detta inlägg, i kommentarrutan.

Kol tuv,

Vajechi - Självförsvar, men var går gränsen?

Hej!

1. Hur mycket ska Israel tolerera kränkningar av sina gränser och attacker mot sin befolkning innan de besvarar agressionen?
2. Hur långt får Israel agera i självförsvar?
3. Var går gränsen mellan självförsvar och oförsvarbar agression?
4. Och vem bär ansvaret för handlingar som går över denna gräns - den som initierat aggressionen, eller den som svarat?
   

Dessa är mycket svåra frågor att besvara. Kan ett möjligt svar finnas i veckans Torahavsnitt, parashat Vajechi?

Vajechi är sista avsnittet i Bereishit - Första moseboken. Jakob och hela hans familj - hans 11 söner och deras familjer - har kommit ner till Egypten för att bo med Josef, den tidigare förlorade sonen.

Nu är Jakobs liv snart till ända. På sin dödsbädd samlar till sig sina 12 söner för att ge dem alla en välsignelse, men som vi kommer att se är inte allas välsignelser lika trevliga. Allt detta hämtas ur Bereishit (Första moseboken), kapitel 49.

Jakob, som också har namnet Israel, börjar sitt välsignande med att säga:

"Samlas här, jag vill förkunna vad som händer er i kommande dagar" Bereishit 49:1

Denna text ska ses både som en kommentar på det som har skett tidigare, hur bröderna har varit som personer, och det som kommer att ske i framtiden, vad som kommer att ske när de 12 brödernas efterkommande har bildat de 12 stammarna och bosätter sig i Kanaan (dagens Israel).

Här är två av de positiva välsignelserna (Judah och Josef):

Judah, dig prisar dina bröder,
du slår dina fiender på flykten.
Din faders söner bugar sig för dig.
Ett ungt lejon är Judah.
Du reser dig upp från ditt byte, min son.
Han lägger sig ner och vilar som ett lejon,
ett lejon som ingen vågar störa.
Spiran skall förbli hos Judah,
härskarstaven i hans hand.
En gång skall han motta tribut
och folken tvingas till lydnad.
Han binder sin åsna vid vinstocken,
sitt åsneföl vid rankan.
Han tvättar sin dräkt i vin,
sin klädnad i druvornas blod.
Hans ögon är mörkare än vin,
hans tänder vitare än mjölk.
49:8-12

Ett ungt fruktträd är Josef,
ett ungt fruktträd vid källan,
grenarna klättrar upp efter muren.
Skyttar ansätter honom,
bågskyttar går till anfall,
men han håller stadigt sin båge,
och smidigt rör sig hans hand.
Jakobs Mäktige, Herden, Israels Sten,
din faders Gud, han skall hjälpa dig,
Gud den Väldige, han skall välsigna dig
med välsignelser från himlen därovan,
välsignelser från djupet som vilar därnedan,
med välsignelser från bröst och sköte,
välsignelser från ax och blomma,
välsignelser från de uråldriga bergen,
lycka från de eviga höjderna.
Må detta strömma över Josefs huvud,
över hjässan på fursten bland bröder.
49:22-26

De som härstammar från Judah och Josef gav båda upphov till kungarätter, särskilt Judas stam, där Davids ätt kommer ifrån. Detta ska alltså vara kopplat till hur dessa två bröder handlade i sina liv:

Josef såldes som slav av sina bröder, men, så småningom, räddade han familjen från svält när de kom ner till Egypten och försonades med sina bröder.

När Reuben, den äldste, visade sig vara mindre duglig, tog Judah på sig ledarrollen i familjen. Han ville även offra sig själv i stället för Benjamin när denne anklagades för stöld.

Båda dessa kungliga stammar har fått stå för det bibliska Israels försvar - lejonet Judah, och bågskytten Josef.

Men hur var det med de negativa välsignelserna (förbannelser???). Här en sådan :

Shimon och Levi är bröder, deras svärd är våldets verktyg. Låt min själ sky deras råd och låt mig inte vara i lag med dem. I sin vrede dräpte de män, i självbelåtenhet stympade de oxar. Förbannad deras otyglade vrede, deras skoningslösa raseri. Jag skall sprida dem i Jakob, skingra dem över Israel.
49:5-7

Detta är en tydlig hänvisning till kapitel 34, "Våldtäkten av Dina", i parashat Vajishlach.
Dina var familjens enda dotter och när Jakob med familj slog tält nära staden Shechem (dagens Nablus) inträffade detta:

Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick en dag ut för att träffa flickorna i trakten. Shechem [prinsen hade samma namn som staden], som var son till hivén Hamor, hövdingen i landet, fick syn på henne, och han överföll henne och våldtog henne. Men han fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, han blev förälskad i flickan och sökte vinna hennes hjärta. Han sade till sin far Hamor: "Ordna så att den flickan blir min hustru." Bereishit 34:1-4

Hövdingen Hamor och hans son, Shechem, behåller lämnar Dina i staden och går ut för att förhandla om giftemål med hennes familj. Hamor och Shechem föreslår att de alla stiftar fred:

"Knyt släktskapsband med oss, ge era döttrar åt oss och tag ni våra döttrar."

Bröderna svarar "svekfullt". De kräver att alla män i staden ska omskära sig om stammarna ska kunna gifta sig med varandra. Hamor, Shechem och alla män i staden går med på detta.

På tredje dagen, när männen led av sina sår, tog två av Jakobs söner, Shimon och Levi, Dinas bröder, sina svärd och gick in i staden utan att möta motstånd och dödade alla av manligt kön. De dödade Hamor och hans son Shekem med svärd och tog sedan med sig Dina från Shekems hus och gav sig i väg.
Bereishit 34:25-26

När de kommer tillbaka hem är Jakob allt annat än glad:

Men Jakob sade till Shimon och Levi: "Ni har dragit olycka över mig och gjort mig förhatlig (stinkande) för dem som bor i landet, kanaaneerna och perisseerna. Vi är så få, och går de nu samman och anfaller mig, kommer både jag och min familj att förintas."
34:30

Bröderna får sista ordet i berättelsen med ett snabbt och händigt svar - en tydlig referens till en biblisk hederskultur, som tack och lov inte finns kvar inom judendomen idag.

De svarade: "Skall man få behandla vår syster som en hora?"

När Jakob, på sin dödsbädd, ska välsigna sina söner, många år senare, får Jakob det slutgiltiga ordet och har inte glömt bort deras våldsdåd och inte förlåtit dem för deras handlingar.

Låt min själ sky deras råd och låt mig inte vara i lag med dem. I sin vrede dräpte de män, i självbelåtenhet stympade de oxar.

Nyckelorden här är vrede och självbelåtenhet (också översatt som övermod). Här tror jag att gränsen går mellan självförsvar och oförsvarbar aggression. Det ligger inte bara i vad man gör, utan i vilka anda man gör det.

(Det finns säkert dem som läser detta och skulle vilja dra fler paralleller mellan berättelsen om våldtäkten av Dina och Israels krig mot Hamas, men det faller på sin egen absurditet: det ena är en biblisk familjetragedi och det andra är en politisk konflikt mellan två militära styrkor.)

Det är Jakobs beskrivning av hans två söners våldshandlingar som är det relevanta här. Under Israels 60-åriga historia har det alltför ofta, med alltför många fientligt inställda grannar, varit ytterst nödvändigt att ta till militära medel för att försvara landet och dess medborgare.

Tyvärr har det också hänt att Israels ledare har gått över den hårfina gränsen och inte längre handlat enbart i självförsvar, men med vrede och självbelåtenhet/övermod. Jag hoppas och ber för att det de inte ska falla in i samma fälla i denna konflikt.

Hur ska de istället handla? Gå tillbaka till de positiva välsignelserna så får vi svaret:

Judah, dig prisar dina bröder, du slår dina fiender på flykten. Din faders söner bugar sig för dig. Ett ungt lejon är Judah. Du reser dig upp från ditt byte, min son. Han lägger sig ner och vilar som ett lejon, ett lejon som ingen vågar störa.
Skyttar ansätter honom, bågskyttar går till anfall, men han håller stadigt sin båge, och smidigt rör sig hans hand. Jakobs Mäktige, Herden, Israels Sten, din faders Gud, han skall hjälpa dig, Gud den Väldige, han skall välsigna dig med välsignelser från himlen därovan, välsignelser från djupet som vilar därnedan, med välsignelser från bröst och sköte, välsignelser från ax och blomma, välsignelser från de uråldriga bergen, lycka från de eviga höjderna.

Må dessa välsignelser snart komma över hela Israel.

Shabbat shalom,
Läs mer om konflikten på DN.se 1, 2, 3, 4, 5, 6; SvD.se 1, 2, 3, 4, 5; Sydsvenskan 1, 2; Dagen 1, 2, 3; Al haMatzav; och mina förra inlägg här på Torahblogga 1, 2.