Där citerar de skådespelaren Jesse Eisenberg (som t.ex. spelade Facebook grundaren Mark Zuckerberg i den suveräna filmen The Social Network) som säger i en intervju:
“In my family, every conversation was a debate complete with philosophical tangents. A discussion about the Yankees would quickly devolve into an argument about salary caps and then into a theoretical consideration of hegemony, and finally, inevitably, a shouting match about Israeli policies in the Middle East.”
Wow! Inte visste jag att Jesse Eisenberg och jag växte upp i samma barndomshem!
Kol tuv,
PS. Första inlägget på LÄNGE att inte nämna omskärelse... öh... attans också...
Denna vecka läser vi parashat Ki Teitse och den innehåller många olika lagar som vi moderna läsare nog finner förlegade och ibland helt chockerande. Som tur är, kände våra rabbiner, som levde för 2000 år sedan, redan då att dessa lagar behövde en rejäl runda genom tolkningstraditionen innan man funderade på att praktisera någon av dem. Jag skriver om denna process i detalj i inlägget Ki Teitse - Vad ska man göra med olydiga barn?
Våra lärda förstod absurditeten i att läsa Torahn bokstavligen och sedan försöka leva efter den på det sättet. De gav oss också principen att varje generation skulle fortsätta processen att tolka lagen och de utmaningar som mötte lagen i sin egen tid.
Ta exemplet av homosexualitet. Det är något som i många tidsåldrar har ansetts onaturligt, fel och ett brott mot Guds lag, men biologin och psykologin har visat rätt entydigt på att den sexuella och känslomässiga attraktionen till individer av ens eget kön är något som är medfött, och oföränderligt. Det visar sig också, hör och häpna, att samhällets acceptans av homosexuella individer och partnerskap inte leder till moraliskt förfall eller att vår art slutar fortplanta sig.
Det får oss att fundera över vilken roll de traditionella, religiösa förbuden mot just homosexualitet har idag och hur vi borde kanske omtolka dem. Diverse försök att göra så skriver jag om i inlägget Acharei Mot - Mjukare sätt att tolka en hård vers...
Tyvärr är det trots detta inte svårt att hitta exempel på folk som fortfarande väljer ut just förbudet mot homosexualitet att belysa och predika. Vissa har påpekat hyckleriet i att selektivt hamra på den lagen, samtidigt som man struntar i andra lagar som kan te sig absurda i våra dagar.
Här är en scen från serien Vita Huset. Olika media personligheter har bjudits in på middag i Vita huset, men det är storm på gång i Washington och någon internationell kris, så de får alla snällt vänta på president Jeb Bartlett. Han kommer loss för att välkomna dem alla och ser att den konservativa radioprataren Dr Jenna Jacobs är närvarande. När han ser att hon vägrar ställa sig upp när presidenten kommer in i rummet kan han, som är religiös katolik och bibelkunnig, inte motstå frestelsen att ta itu med henne:
Denna Dr. Jacobs är baserat på en verklig radiopersonlighet, Dr. Laura Schlessinger, som bl.a. kallade homosexualitet för "ett biologiskt misstag" och jämförde homosexualla föräldrar med pedofiler.
Schlessingers program går ut på att folk ringer in för att be henne om råd. Hon fick mycket uppmärksamhet för att hon konfronterade sina lyssnare och skällde ibland ut dem, och hon var tydlig från början med sin religiösa profil. Hon förespråkade "moralisk hälsa" på sitt program, men hon var inte fundamentalistiskt kristen, som många andra konservativa radiopratare i USA. Nej, Dr. Laura var ortodox judinna.
Hon hade en judisk far och en katolsk mor, men konverterade formellt till judendomen, med en ortodox rabbin, år 1998. Då började hon också hänvisa till judisk lag i sin show, när hon svarade på lyssnarnas frågor. Många amerikanska judar står stadigt i den vänstra, liberala fåran av amerikansk politik och tog starkt avstånd från Schlessinger, speciellt efter den publicitet hon fick efter hennes homofobiska uttalanden.
År 2003 levererade hon ännu ett chockbesked på radion. Hon började prata om lyssnarbrev och fax:
I stort sett har de fax som jag får från kristna har varit mycket kärleksfulla, fulla av stöd. Från min egen religion har jag antingen fått inget alls, eller två av de elakaste breven jag har fått på länge. Det är väl min poäng - jag får nästan inget tillbaka. Det är inte mycket värme som kommer tillbaka.
Dr. Laura hade upptäckt det som många andra judar vet instinktivt: en jude med hög judisk profil kritiseras och bedöms alltid hårdast av andra judar. Jag vet att jag känner att jag vill att personen med hög profil ska representeras oss till punkt och pricka som vi själva vill bli representerade och är det inte så, blir jag rätt illa till mods.
Att Paul Krugman är jude är jag stolt över - han vann ju nyligen Nobelpriset i ekonomi och är känd liberal skribent i USA. Att Bernie Madoff, han som stal miljardtals dollar från sina egna kunder, är jude ska vi inte tala så högt om.
Natalie Portman är ju en enastående skådespelerska, snygg, smart, och född i Israel. Säg det högt! Nämn bara inte att Amy Winehouse, med alla tatueringarna, alkoholproblemen etc, är judinna hon med. Basunera ut att Marciej Zaremba, superjournalist, en av Sveriges mest uppmärksammade samhällskritiker, är jude. Låt oss bara hoppas att Helle Kleins karriär tar slut så fort som möjligt, för att inte nämna mediapajasen Dror Feiler.
Så går det.
Efter alla hennes märkliga uttalanden, började Dr. Lauras popularitet att dala. Det kom fram konstiga saker kring henne - bl.a. nakna fotografier, tagna på 70-talet av en man som hon då vänsterprasslade med, och när hennes egen mor dog, vägrade hon hämta henne på bårhuset. Hon var inte ens en riktig läkare, utan hade doktorerat i fysiologi (som i Vita huset-klippet).
Trots allt detta traskade hennes karriär på, med starkt stöd från konservativa kristna lyssnare, fram till den 10 augusti då hon tog ett samtal från en svart kvinna som tyckte att hennes vita mans vänner uttryckte sig rasistiskt mot henne. Då gick Schlessinger igång:
"Nigger, nigger, nigger! Så får alla svarta komiker hålla på, men har man inte tillräckligt mörk hud och säger ordet är man rasist! Mycket märkligt. ... Är du så hyperkänslig för rasism, så gift dig inte utanför din egen ras!"
Hon körde över sin lyssnares försök att förklara saken och började istället hänvisa till Obama och hur svarta vill demonisera vita med rasism och ta mer makt från dem. Rasistiska åsikter är det som man aldrig får uttrycka i USA. Det är dödsstöten med stort D.
Här har ni hela samtalet:
Hon gick nästa dag ut med en ursäkt och fortsatte att be om ursäkt till alla som ville höra på. Här skriver hon på sin blogg om att ta ansvar för sina misstag, be om ursäkt och försöka gå vidare - en väldigt judisk tanke, trots allt. En vecka senare kom hon som gäst till intervjuprogrammet Larry King Live (också han jude) och berättade att hon slutar med radio "för att återfå sin yttrandefrihet".
Så var det med det. Finns det någon sensmoral och poäng i detta inlägg, eller ville jag bara berätta om en tragikomiskt amerikansk mediacirkus med många judiska referenspunkter? Vad tror du?
När jag var på Limmud i december, fick jag upp ögonen för Kobi Oz, en israelisk popstjärna som är sekulär och studerar judiska texter på sina egna villkor.
Han tidigare sångare i bandet Tipex, som blandade sefardisk och ashkenazisk musik och som blev mest kända utanför Israel, när de sjöng i Schlagerfestivalen om hur Ahmadinajad hotade Israel och skulle "Push the Button".
Nu har han alltså lämnat Tipex bakom sig och har gett ut en ny skiva som heter Mizmorei Nevuchim (kan köpas på iTunes för 99 kr!). Namnet betyder Sånger för de förvirrade och är en anspelning på namnet på den stora medeltida rabbinen, Maimonides stora filosofiska verk, Morei Nevuchim, Vägledning för förvirrade.
När jag hörde honom spela på Limmud rördes jag nästan till tårar av hans otroliga poesi och musik. Mina hebreiska kunskaper är inte de bästa men allt översattes till engelska på en skärm på scenen, så det var lätt att hänga med. Nu har de alla låtarna från skivan på YouTube, med översättningen.
Här är en låt som heter Tefilat haChiloni, eller Den sekuläres bön, om hur hela Israel kan stå sida vid sida och be. Gud, vad vårt folk behöver människor med denna inställning!!!
Och en till, Zalman, om att hitta sin identitet genom religionens ritualer, som skalar bort alla illusioner om ägande och status.
Fråga 1:
Vad tycker ni?
Fråga 2:
Finns det någon som kan/vill hjälpa mig att få hitta Kobi på en Skandinavien turné???
A. Adler, på bloggen Al Hamatzav tipsar om ett avsnitt av Familjen Simpsons då de åker på semester till Israel. Man brer på skämten om Israel, judar och israeler så tjockt att det inte blir roligt längre, i alla fall inte i mina ögon, men varsågod och bilda din egen uppfattning.
OK, lite roligt är det när Homer drabbas av Jerusalemsyndromet och tror att han är messias. Sasha Baron Cohen (han som gör Borat) och sångerskan Yael Naim ("New Soul") lånar sina röster till den aggressiva israeliska reseguiden och hans dotter. För att citera Bart: "Meh."
Förra året skrev jag om Pesachsedern som Obama hade i Vita huset med några av hans närmaste judiska och icke-judiska medarbetare och familjemedlemmar, i inlägget En annorlunda afton i Vita huset.
Det var historiens första sedermåltid i Vita huset, med presidenten närvarande, men traditionen började året innan.
New York Times skriver här om denna traditions historia. Det började när några judiska medarbetare på Obamas presidentkampanj samlade ihop lite matsa och koshervin för att göra en provisorisk Seder i källaren av ett hotell där kampanjen råkade vistas när helgen inföll:
The day had been long, the hour was late, and the young men had not been home in months. So they had cadged some matzo and Manischewitz wine, hoping to create some semblance of the holiday.
Suddenly they heard a familiar voice. “Hey, is this the Seder?” Barack Obama asked, entering the room.
So begins the story of the Obama Seder, now one of the newest, most intimate and least likely of White House traditions. When Passover begins at sunset on Monday evening, Mr. Obama and about 20 others will gather for a ritual that neither the rabbinic sages nor the founding fathers would recognize.
Just i april 2008 låg Obama i en seg och utdragen kamp med Hillary Clinton för att vinna demokraternas nominering. Dagarna innan utbröt en kontrovers kring hans fd. pastors predikningar - häftiga attacker mot USA - i Obamas kyrka i Chicago. Många undrade om en sådan skandal skulle innebära slutet för kampanjen. Det var en dyster tid för alla medarbetare.
Participants remember the evening as a rare moment of calm, an escape from the din of airplanes and rallies. As the tale of the Israelites unfolded, the campaign team half-jokingly identified with their plight — one day, they too would be free. At the close of the Seder, Mr. Obama added his own ending — “Next year in the White House!”
Artikeln beskriver också vilka utmaningar som uppstod året därpå när man höll på att organisera Sedern i Vita huset - livvakterna som inte ville släppa igenom kakor som var kosher för Pesach, tjänstefolket som protesterade när deltagarna bad att servera middagen själva, och köket som tog på sig utmaningen att göra judisk kycklingsoppa med matsabollar och gefiltefish. Obamas döttrar fick uppgiften att ställa De fyra frågorna och leta efter Afikoman, den matsabiten man måste avsluta måltiden med och som barnen ska busa med för att få någon present av föräldrarna.
Det är med mycket stolthet jag läser detta. Att mitt folks traditioner uppmärksammas och delas av The First Family, gör mig väldigt rörd. Pesach är på många sätt en universell helg, om frihet och hopp. Det är ett budskap som alla kan vara med och dela - den ringaste människan såväl som världens mäktigaste.
Årets Oscarsgala gick ju av stapeln natten till måndag, svensk tid. När det var dags för priset för bästa smink var det komikern Ben Stiller som skulle dela ut priset. Han såg till att komma rätt utklädd till scenen.
Men det var inte allt. Han började med några ord på Na'vi-språket:
Kände ni igen några av orden? Mitt i säger han
"Pesach! Boreh prrrrrrrrrrrrrrri hagafen!"
Ben är jude (hans pappa Jerry Stiller spelar George Costanzas pappa i Seinfeld - ni ser dem på bilden här intill med Bens mamma och fru), så han lånade lite från hebreiskan. Pesach är ju den judiska påsken och "Boreh pri hagafen" kommer från välsignelsen över vin: "[välsignad vare Gud] som skapar vinrankans frukt."
Ordet Na'vi, som är namnet på det blå folket i filmen Avatar, betyder faktiskt profet på hebreiska.
Ibland gäller det att lyssna ordentligt efter dolda budskap om man vill hänga med i såna viktiga händelser!
Igår kväll var vi alltså ca 50 pers som var och såg filmen A Serious Man. Det var dess sista visning på biografen Roy, men det visar sig att det inte var sista biovisningen i stan! Den går nu över till SF-biograferna, så än finns det chans att se den på bio!
Kan jag rekommendera den? Jajamänsan! Vilken film!
Men förvänta er inga enkla förklaringar, inga bekväma svar. Denna film är en skildring av livet, som den ofta är, men all dess mysterier och lösa trådar. Som den koreanska pappan säger ungefär mitt i filmen:
"Please, accept the mystery."
Det känns som filmen är fylld av symbolik och ledtrådar och så många jag har pratat med efter film sa just "Det känns som om jag behöver se den igen, minst en gång till..."
Och bara för att det är ett mysterium är det ingen anledning att inte försöka tolka och förstå! Jag vill faktiskt organisera en till visning av filmen, denna gång med en diskussion efteråt. Vad tycker ni? Är någon intresserad?
Men varför vänta med att diskutera tills nästa gång vi ses? Torahblogga kan vara ett perfekt forum för att diskutera och spekulera kring A Serious Man.
Här har ni några av mina frågor (säkert samma som ni går och grunnar på):
Vad hade den första scenen, den på jiddish, för innebörd? Vad hade den att göra med resten av filmen?
Är det viktigt att Larry inte kan komma in till den äldsta och visaste rabbinen, men hans son kommer in? Vad betyder det att rabbinen citerar Jefferson Airplanes låt Somebody to Love?
Vad betyder slutet, med läkarens telefonsamtal och skolbarnen som ser tornadon komma?
Oj, det finns säkert många fler frågor att fundera över. Se dessa tio frågor som en början till att ställa fler och fler frågor. Låt diskussionen börja, men aldrig ta slut!
Här har ni ett litet reportage om filmen, med bröderna Coen:
Kom upp lite sent imorse, och hann till masorti-gudstjänsten lagom till upprepningen av Amida-bönen, ungefär halvvägs igenom. Tog på mig mina tefillin (böneremmar) och fick i alla fall höra Torahläsningen, som är den viktigaste delen. På måndagar och torsdagar läser man ett smakprov av nästa Shabbats parasha. Denna vecka är det Vajechi som gäller - den sista parashan i Bereishit, första moseboken.
På bilden ser du en tjej som får en alijah (kallas upp till Torahn). Det kanske ser ut som om hon inte har en talit (bönesjal) på sig, som männen har, men det är den vackra turkosa sjalen som är hennes talit, med tsitsit (de obligatoriska fransarna) i de fyra hörnen.
Det är en annan sak jag gillar med Limmud - man möter folk som tar sin judendom på så stort allvar att de inte bara köper en typisk talit på närmaste judiska församling, utan hittar vackra och betydelsefulla föremål som de har med sig i sitt judiska liv. Det märks att det betyder något extra.
Efter gudstjänsten åt jag frukost,
i den stora matsalen.
Efteråt hamnade jag på ett mycket spännande program som innebar några stora uppoffringar. Limmud handlar nämligen hela tiden om att välja ett program över 30 andra, med lika spännande ämnen. Eftersom att detta är min 11:e Limmudkonferens, så valde jag att prova ett Yeshivat Limmud. Istället för ett fristående program som varar i 70 minuter, som alla andra, så varar denna i 180 minuter och fortsätter i en serie över de fyra dagarna på Limmud.
Jag väljer alltså bort 4 X 2 andra programtillfällen, men detta var det värt. I denna Yeshivat Limmud sitter jag med en partner, en chavruta, och studerar en särskild text, under vägledning av vissa, riktigt framstående lärare.
Jag valde den kursen som är en djupdykning i profeten Chagajs bok i Bibeln. Jag visste inget om Chagaj, hans bok eller dess bakgrund, men kursintrot i handboken var väldigt lockande och läraren, David Solomon, har ryktats om att vara en briljant talare, så jag slog till.
Jag parades ihop med Chana, en medelålders, brittisk kvinna som bor i Israel och under den första timmen var vår uppgift att översätta de första 13 verserna av Chagajs bok (boken innehåller endast två kapitel och är knappt 40 verser lång). Det blev en spännande uppgift, då vi dels försökte förstå vad hans budskap var, samtidigt som vi ville föra över den vackra hebreiska poesin till engelskan.
Den andra timmen samlades alla chavrutaparen för att analysera de olika översättningarna. David Solomon gick då igenom just det styckets stora teman och dess budskap. Imorgon fortsätter vi med nästa del. När jag har gått kursen och fått en ordentlig översikt tänker jag skriva mer om det här på Torahblogga.
Senare under dagen blev det en hel del paneldebatter.
En där frågan var om Obama var bra för oss judar - speciellt vad det beträffar Israel. I panelen fanns ingen som var egentligen anti-Obama och alla höll med om att han var på det stora hela bra, fast Gershon Baskin (andra från vänster), som jobbar mycket med israelisk-palestinska fredsinitiativ, tyckte att Obama inte jobbat tillräckligt med att få fart på fredsprocessen.
Einat Wilf (andra från höger), en spännande israelisk politiker, skribent och tänkare, hade några riktigt vassa analyser om relationen mellan Israel och USA. Du kan se mer om och av henne på hennes hemsida.
Jag stannade kvar i samma föreläsningssal och lyssnade på nästa paneldebatt, Kan Israel fortsätta vara både en demokrati och en judisk stat? Imponerande talare, som utvecklade problemen kring situationen för araber, kvinnor och homosexuella i det israeliska samhället. Alla dessa tre grupper utmanar på olika sätt de ortodoxas grepp om den civila makten.
Är det någon som skulle vilja lyssna på dessa paneldebatter? Jag spelade nämligen in dem och kan lägga ut dem på bloggen som podradio, om det finns intresse hos er läsare...
Sist var jag på en inspirerande diskussion mellan den brittisk/israeliska skådespelaren Robbie Gringras och Kobi Oz som är en av Israels stora popstjärnor, känd från bandet Teapaks, som blandade sefardisk musik med ashkenasisk (dvs. orientaliskt judiskt med östeuropeiskt judiskt).
Oz berättade om sin farfar som kom från Tunisien och var rabbin och kantor. Han bevarade sin unika kunskap om nordafrikansk judisk musik genom att spela in alla hymner och böner han kunde på kassettband innan sin död på 80-talet.
Oz började återupptäcka sina judiska rötter genom att mixa dessa band med sin egen musik och sjunga en sorts duett med sin farfar om sina egna tankar och funderingar kring Gud. Han berättade om att han är en del av en större rörelse av sekulära israeliska judar som håller på att återknyta till judendomen och judiska texter och traditioner.
Hans nya låtar, med religiösa teman, har blivit stora hits i israelisk radio och TV och han inspirerar andra sekulära israeler att leta sig tillbaka till sina rötter.
Det var väldigt inspirerande för mig att höra, då jag länge har varit väldigt kritisk till hur frånkopplade många israeler är från judendomen. Religionen för många är bara extremister i svarta hattar som kastar stenar på bilar som kör på Shabbat. Oz berättade om sin egen förvåning när han upptäckte sånger om hur Gud hör de svaga och förtrycktas röst starkast av alla.
Han och en fotografvän åkte till de värsta kvarteren i Tel Aviv för att dokumentera fattigdomen och göra videon till denna just denna låt, De fattigas rop:
Imorgon kväll ska jag se Oz i konsert. Nu ska jag sova...
Bröderna Joel och Ethan Coen är ett av Hollywoods mest kända filmskaparduon, med sin unika stil och med en humor som ibland är galen, och ibland nattsvart. Senast vann de flera Oscarstatyetter för filmen No Country for Old Men, som var bara nattsvart.
De har, likt många andra judiska personligheter i amerikanska underhållningsbranschen inte fokuserat på deras judiska identitet i någon stor utsträckning i filmerna. Några av karaktärerna i deras filmer har varit judar, Barton Fink t.ex., med tydligt judisk utseende och karaktärsdrag, men utan att lägga särskilt stor vikt på det.
Tidigare var deras mest judiska karaktär Walter Sobchak (spelad av John Goodman), från kultklassikern The Big Lebowski. Walter är en vietnamveteran som har stora problem att hantera sin ilska. Han konverterade till judendomen för att gifta sig med Cynthia, men när filmen utspelar sig är de redan skilda. Ändå så håller Walter fast vid sin judiskhet. Här pratar han med sin polare, The Dude, som har ringt honom för att få skjuts på Shabbat:
Walter Sobchak: I'm saying, I see what you're getting at, Dude, he kept the money. My point is, here we are, it's shabbas, the sabbath, which I'm allowed to break only if it's a matter of life or death... The Dude: Will you come off it, Walter? You're not even fucking Jewish, man. Walter Sobchak: What the fuck are you talkin' about? The Dude: Man, you're fucking Polish Catholic... Walter Sobchak: What the fuck are you talking about? I converted when I married Cynthia! Come on, Dude! The Dude: Yeah, yeah, yeah, yeah... Walter Sobchak: And you know this! The Dude: Yeah, and five fucking years ago you were divorced. Walter Sobchak: So what are you saying? When you get divorced you turn in your library card? You get a new license? You stop being Jewish? The Dude: It's all a part of your sick Cynthia thing, man. Taking care of her fucking dog. Going to her fucking synagogue. You're living in the fucking past. Walter Sobchak: Three thousand years of beautiful tradition, from Moses to Sandy Koufax*... [shouting] Walter Sobchak: You're goddamn right I'm living in the fucking past!
*Sandy Koufax är en känd judisk basebollstjärna, som blev alla amerikanska judars hjälte, när han, 1965, vägrade spela en mästerskapsmatch på Jom Kippur.
I en annan underbar scen diskuterar Walter och The Dude kidnappningsfallet de försöker (på sitt eget unika vis) lösa, då deras tredje bowlingpartner Donnie kommer med nyheten om att de ska spela nästa match i turneringen på en lördag. Se klippet här.
Nu har bröderna Coen kommit ut med en film, A Serious Man, som inte bara innehåller judiska karaktärer, utan är genomgående judisk, på ytan och på djupet.
Filmen handlar om Larry Nidus, en fysikprofessor på 60-talet, som genomgår flera svåra prövningar allt på en gång: Hans fru skiljer sig för att vara tillsammans med en äldre, religiösare man, samtidigt som hans marijuanarökande son ska ha sin Bar Mitzva. Någon förtalar honom anonymt på jobbet, så att han mister en befordran. Hans spelberoende bror flyttar in med honom. Hans frus nya man dör och hon vill att han ska betala för begravningen.
Larry söker hjälp hos flera olika rabbiner och vill veta vad den judiska traditionen har för visdom att erbjuda honom i hans existentiella livskris. Filmen är en svart dramakomedi, som har fått bra recensioner bland kritikerna i USA. De som beskriver filmen som brödernas mest personliga, med ett tragikomiskt, men ärligt sökande efter ett andligt djup till den uråldriga frågan hur kan man göra rätt och vara en seriös man i en absurd värld.
Jag ser fram emot att se den här i Sverige, då den har premiär i november. Här har ni trailern:
Hittade just denna artikel på The Daily Beast. Lindsay Lohans lättsamma filmer visar sig ha starka judiska undertoner! Helt underbart roligt:
Shabbat Sha-Lohan!
by Andy Borowitz
April 7, 2009
Lindsay Lohan even tried converting to Judaism to save her relationship with Samantha Ronson. No surprise, says Andy Borowitz: Her movies are filled with subtle but rich Talmudic themes.
Just when we were getting used to the idea that Lindsay Lohan was a lesbian, now comes word that she may become a Jew. According to Page Six (דף שש in Hebrew), Lindsay has considered converting to Judaism to show her commitment to her beloved, DJ Samantha Ronson. If Lindsay had announced her lesbianism without announcing her Judaism, it would have been enough—or as members of Lindsay’s new tribe like to say, “Dayenu.” But with the big Lindsay shocker dropping just before Passover, the youngest child at the Seder table may be tempted to ditch the traditional Haggadah and ask a new version of the Four Questions: 1) Will Lindsay change her name to Lohanstein?; 2) On Passover, does Lindsay smoke a different herb than she usually smokes?;3) Do Lindsay and Sam play “Hide the matzoh”?; and, most crucially, 4) Why is this lesbian different from all other lesbians?
But while the world at large has reacted to Lindsay’s possible conversion with a collective “oy,” the news came as no surprise to Talmudic scholars, who are some of the fiercest adherents of Lohan’s cinematic oeuvre. Little wonder: A quick overview of her films reveals an astonishingly rich vein of Jewish themes.
Even as reports swirl that the two Jewesses' love might head for the exodus, Lindsay's relationship with the Torah is likely to endure. This is the opinion of Talmudic scholars, who are among the staunchest admirers of her cinematic oeuvre.
Enjoy.
Freaky Friday (2003)
Interestingly, Lohan’s breakthrough film was titled Freaky Saturday before the teenage actress signed on. After reading the script, however, Lohan insisted on the change, telling one studio executive, “I don’t mean to kvetch, but my character would never be freaky on a Saturday.” One thing she did not ask to be changed was the film’s plotline, which subtly evokes the story of Pesach. In the film, Jamie Lee Curtis switches bodies with Lohan—her firstborn—and thus her daughter is “passed over” by the torments of adolescence. The film garnered raves from such Hebraic movie magazines as Reel Jewish, which gushed, “Freaky Friday makes Yentl look goyische.”
Mean Girls (2004)
At the time of its release, most critics saw Mean Girls as a lighthearted satire of the world of high-school cliques. Many Jewish scholars, however, maintain that the film is a complex allegory for the Jews’ enslavement under Pharaoh, a theme that was first touched on in Freaky Friday. Upon closer examination, clues to the film’s real meaning abound, such as the cafeteria scene in which Lohan’s tray inexplicably carries a bowl of saltwater and a lamb bone.
Herbie Fully Loaded (2005), Georgia Rule (2007), I Know Who Killed Me (2007), etc.
On first glance, Lohan’s most recent movies do not appear to be as overtly Jewish as her earlier work. But not so, according to Yeshiva University professor Shlomo Sitowitz, a leading Lohan film scholar and the only person known to have seen all of her films, including the little-known Confessions of a Teenage Shmata Queen (2002). Sitowitz’s theory, which has gained traction in Jewish cinema circles of late, is that Lohan’s later films are meant to symbolize the Ten Plagues of Egypt. For example, Georgia Rule, pulled from theaters after one week, represents darkness, while the Volkswagen or “bug” in Herbie Fully Loadedrepresents either locusts or gnats. Scholars may quibble as to which film corresponds to which plague, especially because any number them seem like incurable boils. But one thing is certain, in the words of Professor Sitowitz: “Taken as a whole, Lindsay Lohan’s body of work cements her status as the greatest Jewish film actress since Madonna.”
Andy Borowitz is a comedian and satirist whose work appears in the New Yorker, the New York Times, and at his Web site www.borowitzreport.com. He is appearing live in New York on April 30; tickets are available here.
Och här är en mycket inspirerande analys av Birkat haChamah (se förra inlägget) och dess miljöaspekter, nu när den infaller på Erev Pesach (dagen som leder in i Pesach). Den är skriven av
Of Pessah, peoplehood and the sun
Apr. 7, 2009 YOSEF ISRAEL ABRAMOWITZ , THE JERUSALEM POST
At 6:22 a.m. on Wednesday, April 8, the sun will peak over the imposing 800-million-year-old mountains of Edom, bathing the Arava Valley below in light, and triggering one of the rarest and least-known Jewish rituals: Birkat Hahama, the Blessing of the Sun, is celebrated every 28 years in Jewish communities around the world, across the spectrum of Jewish observance.
This year, the blessing dawns as we burn our hametz and prepare for that evening's Seder. The next magic moment in history when the blessing falls on Erev Pessah will be 532 years from now.
Sixteen hundred years ago in Babylonia, the rabbis codified the Talmud, and with it, the Birkat Hahama ritual: "Our Rabbis taught: One who sees the sun in its season, the moon in its power, the stars in their paths, and the planets in their order, says, 'Blessed is the Maker of Creation.'" (Masechet Brachot 59b). "And when is the Sun in its season? Abaye says: Every 28 years, when the cycle resets and the Spring equinox falls in Saturn on Tuesday evening, the eve of Wednesday."
According to the Book of Genesis, the Sun, Moon, and stars were created on the fourth day (Genesis 1:14), and so the celebration of Birkat Hahama always occurs on a Wednesday morning. The Sun is traditionally greeted with a blessing and Psalms: "Blessed are You, Ruler of the Universe, who makes Creation." It is believed that every 28 years at this moment, the celestial bodies orbit back to the exact place in the heavens where they stood at the Creation.
Science and Wonder
The simple ritual bursts with cosmic significance. At the heart of Judaism is a recognition and celebration that God is the Creator, and that the universal God Jews pray to, argue with, love, and occasionally ignore or fear, is - like the mysteries of the universe itself - never-ending. The Jewish revolution, baked in the deserts, not only rejects a physical God, but actually dilutes the power of any physical manifestation of God as simply yet another creation of the Ultimate Creator.
A common belief among the ancients - from the Aztecs in Mexico to the Inca of South America to our first theological antagonists, the Egyptians - all quite understandably considered the sun to be God. We Jews, as idol-smashers, have something to say about this.
Today's scientists understand the sun to be not everlasting and omnipotent, but 4.75 billion years old, which puts it about halfway through its life cycle. The actual photons that will blaze onto us Wednesday morning will be generated by nuclear fusion of hydrogen into helium at the sub-atomic level. That set of explosions will zap light from the sun at 6:13 a.m. local time, and travel 149,600,000 kilometers through space in about the time it takes to prepare matza, landing at 6:22 a.m.
The sheer vastness of the space between the sun and humanity is startling and humbling, yet dwarfed by the position of the sun - the center of our solar system - in relation to the Milky Way galaxy. The specific sun we bless - only one of a trillion trillion suns in the universe - orbits the center of our galaxy every 225 million years, which is considered one galactic year (what's the blessing for that?).
Since the impressive astronomical comprehension on the part of the Talmudic rabbis of 400 CE, our sense of scale of the universe has grown exponentially, especially in recent years as new discoveries are made. Yet our ethical sense of purpose has not kept pace with our increased scientific understanding of the expanding Heavens. Given the increased human-caused tragedies that have befallen our planet since the last time we blessed the sun in 1981 - i.e., global warming, genocides, billions living in poverty, unprecedented greed - it could be argued that our sense of ethical purpose has actually diminished.
Pessah vs. the Cult of Death
The commentators are surprisingly silent on the spiritual, revolutionary, idol-smashing linkage between Birkat Hahama and Pessah. Since Birkat Hahama falls this year on the Fast of the Firstborn - only the sixth time it does so in the past 2,000 years - the occasion can take on additional meaning and help restore a sense of purpose to the Jewish People in our era.
Twenty-eight years is essentially a generation. And in each of the 250 or so generations since the Exodus, we are commanded to retell our story of slavery unto freedom. Preceding the Seder with a rarely occurring blessing over the sun and to the sun's Creator is to openly challenge Pharaoh and all cults of death.
A cult of death defined ancient Egypt's empire, culture, and religion. The City of the Dead in Luxor and the entire mummification belief system wrapped death-worship in glory. Pharaoh's religious and political hierarchy reinforced the cult of death, the same cult that enslaved our people and drowned our infant males.
While the first eight plagues beleaguered the Egyptians, it was the final two that illuminated who was boss: Pharaoh and his Sun God, Ra, were rendered powerless in matters of light and darkness, life and death. The invisible God of the lunar-oriented Hebrews essentially extinguished the bright light of Ra. We knew and know that it wasn't Ra who proclaimed "Let there be light" on the first day of Creation, nor was it Ra who established the celestial bodies on the fourth day.
Every year, we are freed anew from Egyptian bondage in order to affirm that we are, in partnership with the Creator, the perpetual cult of life, in contradistinction to ancient Egypt or any other system that glorifies death or authoritarian rule.
Consider the role of priests. In Egypt, the priests were facilitators of the cult of death. When we escaped to these deserts, God made it clear that our priests must avoid the dead. Much in Jewish life and belief developed so that through the annual telling of the Pessah story (and a generational sun blessing), the Jewish people would perpetually be the ultimate anti-Egypt.
Absolute truths are often associated with death cults, for the penalty of challenging these so-called truths was often the sword and more recently, the gas chamber or the suicide bomber. Judaism, for all its biblical violence and absolutes, has been tempered over time with rabbinic wisdom.
While Birkat Hahama may affirm that there is only one Creator - and on this we are fanatical - it also demonstrates a model of straying from absolutes without losing authenticity.
For when Birkat Hahama was codified, the rabbis mandated that it be celebrated when "the Spring equinox falls in Saturn on Tuesday evening, the eve of Wednesday."
Since the marking of time, the Spring equinox has fallen on March 20. Why, then, do we recite Birkat Hahama over two weeks later? Because our commitment as a people to moral truths we can learn, teach, and adapt is greater than our commitment to absolute truths we can measure.
Without benefit of telescopes or satellites or computer modeling, our rabbis calculated that it takes the earth 365.25 days to circle the sun. They were off by only approximately six minutes and 40 seconds. After many years, these precious minutes add up to days and weeks; therefore, our celebration misses its scientific mark. And so today, we knowingly celebrate an ancient Jewish sun ritual on a day we know not to be the Spring equinox, precisely because we are not slaves to the ancient text, but free people who are partners in its interpretation. "It is not in Heaven," the rabbis famously cite to bolster their authority to interpret tradition: Earthly matters are up to us. What matters most is that the moral message - to resist tyranny, affirm life, and be humble in the face of Creation - has eclipsed mere science or rote.
The convergence of science and morality can, for our generation and our people, be transformative. My friend Nigel Savage advocates that the Jewish people should become the first carbon-neutral people on the planet. With the right government policies to reduce energy consumption, end the slavish addiction to carbon fuels, and promote massive efforts to build solar fields, Israel could become the world's first solar superpower. Building the world's first solar economy will ultimately stand mightier and serve humanity more greatly than do the ancient pyramids and their Sun god.
A simple prayer, recited once a generation and by the full spectrum of Jews, can remind us of the specks of living dust we truly are in the face of an astronomically majestic universe still in need of a moral voice. By celebrating Birkat Hahama - here in the Southern Arava where Israel's first solar fields will rise, and throughout the Jewish world - we can embrace a life and a generation of purpose, to be, finally, a renewable light unto the nations.
Yosef Israel Abramowitz (known as Captain Sunshine) is president of Arava Power Company, and blogs at www.Peoplehood.org. He lives in sunny Ketura with his wife, Rabbi Susan Silverman, and their five children. Ketura's celebration of Birkat Hahama was to include burning the hametz in a solar oven, a first in Jewish history.
(Författaren, Yosef Israel Abramowitz visar sig vara svåger till den kända komikern Sarah Silverman, vars komediserie går i SVT. Här är en artikel jag hittade, skriven av hans hustru, Rabbi Susan Silverman, om hennes relation med sin syster: My Sister Sarah.)
Här är ett urval av för mig ovärderliga böcker som jag använder mig av i mitt arbete.
*Etz Hayim - Torah and Commentary: En chumash (bok för att följa med i synagogans Torah- och Haftara-läsningar) utgiven av Konservativa rörelsen. Många bra kommentarer och snygg layout.
* The Torah with Rashi's Commentary: Vad vore Torah-studier utan Rashi??? En mycket bra utgåva från historiens största (mycket ortodoxa) judiska förlag, Artscroll.
* Nechama Leibowitz "Studies in..."-serie: Av Israels mest kända Torah-lärare, krönikör, författare och inspiratör. Nechama Leibowitz tar oss på djupdykning in i varje veckoavsnitt.
* Teaching Torah: En mycket bra lättöverskådlig bok med kommentarer, förslag på diskussioner och aktiviteter för vuxna och barn i olika åldrar för varje parasha.
* Back to the Sources: En otrolig bok som guidar dig igenom ALL religiös judisk litteratur från de senaste 2500 åren! Tanach (bibeln), Talmud, Midrash, kommentarer, medeltida filosofiska verk, kabbalistiska verk, chassidiska verk och Siddur (bönboken). Varje kapitel är skriven på ett lättillgängligt sätt med bokrekommendationer för fortsatta studier. Helt otroligt!
Det finns många fler böcker att rekommendera, så jag uppdaterar listan allt eftersom.
