Vajikra - en nära-glöden upplevelse

Hej!

Denna vecka läser vi parashat Vajikra, som är första veckoavsnittet i sefer Vajikra, Tredje moseboken. Den får sitt hebreiska namn, som alla moseböckerna, från det första (utmärkande) ordet i boken:

Herren kallade (vajikra) på Moshe och talade till honom från uppenbarelsetältet.

Vajikra betyder alltså "Han (Gud) kallade". Nästan hela boken är ett kall från Gud till människan att kliva fram och engagera sig i en relation med det gudomliga, att bli mer helig.

Vajikra är en av de svårare böckerna i Tanach (den hebreiska bibeln) för den moderna läsaren att ta sig in i, eftersom den innehåller knappt några berättelser, utan nästan bara lagar och instruktioner.

Av dessa lagar och instruktioner är betoningen på Cohanim, prästerskapets verksamhet, dvs. främst offer och renlighetslagar. Det är lätt i Vajikra att missa skogen för alla träden. Texterna innehåller långa, beskrivningar av offerritualerna och det är svårt för oss att relatera till dem:

Om han ger ett brännoffer från småboskapen, ett får eller en get, skall det vara ett felfritt handjur. Han skall slakta det vid altarets norra sida inför Herren, och Arons söner, prästerna, skall stänka dess blod runt om på altaret.
Sedan styckar han det, och prästen skall lägga styckena och huvudet och det feta ovanpå veden som brinner på altaret. Men inälvor och fötter skall först tvättas med vatten. Därefter offrar prästen alltsammans genom att bränna det på altaret. Detta är ett brännoffer, ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd.

Hoppas du inte håller på att äta en hamburgare just nu...

Sedan Templet i Jerusalem förstördes, år 70 v.t., har det judiska folket inte offrat. Rabbinerna vid den tiden använde offergudstjänsternas struktur för att forma bönegudstjänsten. Avodah - att tjänstgöra Gud med offer - blev till Avodah shebaLev - att tjäna Gud med hjärtat, dvs. bön.

En av våra främsta rabbiner, Rabbi Moshe ben Maimon, kallad Maimonides på grekiska och Rambam (efter förkortningen av hans initialer) på hebreiska, som levde i Egypten på 1100-talet menade att Gud inte ville ha djuroffer av oss egentligen, men inget folk på den tiden stod och sa böner till Gud för att kommunicera - alla slaktade offer.

Hade Gud befallt folket att börja be hade det varit helt främmande för dem och då hade det blivit ett rejält misslyckande av det hela. Istället gav Gud folket instruktioner om hur man skulle offra, men när folket var moget för det, lät Gud Templet förstöras och bönen blev normen. Nu har vi uppnått Guds ideal, menade Rambam.

Rabbi Moshe ben Nachman, Nachmanides, eller Ramban, en annan av våra främsta rabbiner, som levde i Barcelona på 1200-talet, var inte rationalist som Rambam, utan mystiker. Ramban såg offren som något djupt andligt och viktigt för människan. Djuret blev ett ställföreträdande offer för människan som kommer med det. Det gäller för människan att internalisera offret och genom den stärka sin relation till Gud.

Oavsett vem av herrarna man håller med, är en sak tydlig: ordet för offer, קרבן - KoRBan, kommer från ordet קרוב - KaRoV, som betyder "nära".

Korbanot har vi för att närma oss Gud, oavsett om vi gör det med ett får, eller med våra egna hjärtan. Avståndet mellan Gud och Hans skapelser är för stort och Han kan inte överbrygga detta avstånd på egen hand. Gud behöver att vi kliver fram för att göra en del av jobbet. Gud längtar till oss och vi ska, genom Vajikra, hitta tillbaka Gud.

Det ringer. Kommer vi lyfta luren?

Kol tuv,

Beshalach II - Inga genvägar

Hej!

Denna vecka läser vi parashat Beshalach. Avsnittet börjar med dessa ord:

När farao hade släppt folket ledde Gud dem inte den väg som går till filisteernas land, fastän den är den genaste; Gud tänkte att de kunde ångra sig och återvända till Egypten om de märkte att de skulle råka i strid. I stället lät han dem ta en omväg genom öknen mot Sävhavet. Israeliterna var ordnade som en krigshär när de drog ut ur Egypten.
Shemot (Andra moseboken 13:17-18)

Torahn är noga med platsnamn, men få av dessa namn finns kvar idag, så det finns en hel del olika förslag på färdvägar. Här nedanför ser karta över hur israeliterna kan ha gått genom öknen till Kanaan.


Gud kunde alltså ha lett folket den korta, snabba vägen längs Medelhavet och upp genom filistéernas land, som idag kallas för Gaza, men det ville Gud undvika. Hmm...

Gud ville istället leda dem på omvägar. De vandrade ner genom Sinaihalvön (nr 4-10 på kartan), runt det som idag heter Negevöknen (nr 12, som idag är en del av Israel, men som på den tiden inte räknades som en del av Kanaan), över gränsen till dagens Jordanien (nr 13-16), för att till slut komma in i landet genom att korsa Jordanfloden (nr 17), nära Döda havets norra strand (nr 18).

En vandring som kunde ha tagit några månader, men blev - med många, långa uppehåll på vägen - en 40-årig resa.

Varför?

Som vanligt har vi flera olika tolkningar i vår tradition på vad Gud menade med omvägen.

Rashi (Rabbi Shlomo Yits'chaki, Torahtolkarnas Torahtolkare; levde i Frankrike på 1000-talet):
Gud ledde inte folket längs kusten just för att det var för nära. Då kunde folket lättare ha vänt om när resan började bli svår och de tappade modet. (Det inre, mentala hotet.)

Ramban (Rabbi Moshe ben Nachman, judisk mystiker, läkare, filosof, Barcelona 1200-talet):
Fast det var snabbare att gå via filistéernas land, var Gud oroad för att folket skulle tappa modet om de behövde kämpa sig fram med militära medel. (Det yttre, fysiska hotet.)

Abraham Ibn Ezra (filosof, astronom/astrolog, läkare, poet, språkvetare, Spanien/Italien/Frankrike 1100-talet):
Gud ville inte att de skulle komma för fort fram till Det förlovade landet. Som slavar var de inte kapabla att stå som fria människor på egna ben. De behövde lite tid i öknen för att känna på friheten och lära sig leva med den. (Inre, mental utveckling inför inre utmaningar.)

Rambam (hovläkare, de judiska filosofernas filosof, Egypten 1100-talet):
Gud ville vänja dem vid svårigheter, för att förbereda dem inför den stora utmaningen att erövra och bosätta sig i landet. (Fysisk och mental utveckling inför yttre utmaningar.)

I Talmud (Babylonska Talmuden, som blev klar ca 600 vt.) Eruvin 53b hittas citatet "Det finns en lång väg som är kort, och en kort väg som är lång."
Vi lär oss ofta inte att uppskatta det som vi får utan att kämpa för det. Ibland så kan en väg verka kort, men det visar sig i längden att man hade nog klarat sig bättre - utan misstag och omstarter mm. - om man tagit den väg som verkade i början längre och svårare.

Urvalet av kommentarer talar sitt eget språk. Fem olika källor, åtskilda av tusentals mil och hundratals år, men ändå förenade i strävan att göra Torahn till en levande och vägledande text för det judiska folket oavsett tid och rum.

Vår väg genom historien har inte varit lätt, men det var kanske Guds avsikt från allra första början...

Kol tuv,

Devarim - Moshe tar ton...

Hej allihopa!

Nu börjar vi läsa דברים - Devarim (Femte moseboken). Det är den sista av Torahns böcker (åtminstone tills den Sjätte moseboken når bokhandeln*).

Devarim betyder "ord" eller "saker". På latin heter boken Deuteronomium som betyder "den andra lagen" (eller en upprepning av lagen).

Och vad man kan säga om Devarim är att det finns både många ord, saker och lagar i boken. Devarim består nästan helt och hållet av flera långa tal som Moshe håller inför folket, på östra sidan av Jordanfloden, innan de ska komma in i landet. Moshe kommer ju dö innan folket går in i landet och han vill lämna dem med några (!) väl valda ord.

Moshe har en hel del att säga:

• reflektioner över den långa resan bakom dem;
• uppmaningar om att vara trogna Gud;
• många lagar som de ska hålla när de kommer in i landet;
• uppmaningar om att välja det goda och det rätta i livet (dvs. Gud och Torahn);
• en sång/dikt som ska hjälpa folket att minnas Gud och hålla sig borta från avgudadyrkan;
• välsignelser för de 12 stammarna, innan Moshe dör.

Boken får sitt namn från första versen i första kapitlet:
"אלה הדברים אשר דבר משה אל-כל-ישראל" - "Dessa är orden som Moshe talade till hela Israel".

Man kan läsa det som lite ironiskt om man tänker tillbaka på början av Moshes karriär, vid den brinnande busken. Gud visar sig för Moshe och befaller honom att återvända till Egypten och leda folket ut ur slaveriet.

Moshe försöker med alla ursäkter för att slippa undan uppdraget och Gud har ett svar på alla invändelser. Till slut drar Moshe till med: "בי אדני לא איש דברים אנוכי" - "Snälla, Herre, jag är inte en man av ord." (Shemot 4:10).

Moshe menade att han inte var en bra talare (vissa tolkningar säger att han stammade). Gud förlorar tålmodet och svarar retoriskt: "Vem har gett människan hennes mun?!"

Mannen som i början inte var en "ish devarim" - en man av ord, har under 40 år som folkets profet och ledare blivit till en man vars arv består helt av ord till folket. Gud valde Moshe, formade honom efter jobbet och nu tar mannen själv till orda och ger oss Devarim.

Det finns också en stark koppling mellan parashat Devarim (första veckoavsnittet i varje mosebok har delar namn med själva boken) och Tisha beAv som Nechama Leibowitz skriver om i sin bok "Studies in Devarim" (se bokrekommendationerna till höger för mer info).

I första kapitlet av Devarim tar Moshe och återberättar historien om upproret med spejarna, som vi läste om i Bamidbar 13-14. Moshe skickade spejarna in i Kanaan och för att rapportera om läget i landet. Spejarna kom tillbaka med en rapport som skrämde folket så pass att de vände sig mot Gud och Moshe.

⇐ Spejarna?

(Judarnas vägran att lyssna på Moshe istället för spejarna ska enligt en midrash (rabbinsk legend) ha skett på den nionde dagen i månaden Av och vara början till den tragiska dagen.)

Men i Moshes återberättande av historien (Devarim 1:22-28) så märker att han vinklar det åt ett märkligt håll:

De [spejarna] tog med sig några av landets frukter ner till oss och rapporterade att det var ett rikt land som Herren, vår Gud, ville ge oss. Men ni ville inte gå dit upp utan trotsade Herrens, er Guds, befallning och satt i era tält och knotade: "Herren hatar oss, och därför har han fört oss ut ur Egypten för att prisge oss åt amoreerna och göra slut på oss."

Spejarna som var de riktiga skurkarna i Bamidbar ("De spred falska rykten bland israeliterna om det land som de hade utforskat", 13:33) verkar nu vara helt utan skuld! Nu är det folket som vägrade lyssna och spred falska rykten!

Minns Moshe fel? (Han är ju 120 år gammal vid det här laget.)

Nej, säger Leibowitz, och citerar Ramban (Nachmanides):

Han ville inte uppehålla sig vid några individers dåliga uppförande, utan tillrättavisa folket i sin helhet, genom att betona att de var alla delaktiga i synden och alla straffades [genom att de skulle vandra 40 år i öknen och att bara nästkommande generation skulle få komma in i Kanaan].

Leibowitz skriver om hur Moshe visar i sitt tal:

"att varje individ är ansvarig för helhetens missgärningar. Det åligger var och en av oss att kämpa emot ondskan och för det goda. Det räcker inte som ursäkt att avsäga sig ansvaret för sina handlingar för att man var påverkad av sin nästa eller ens sina ledare. Varje individ måste i slutändan vara sin egen ledare, ansvarig för alla sina handlingar och inte vara en kugge i det stora maskineriet som kallas för samhället. "På grund av våra synder drevs vi i exil från vårt land" står det i Sidduren (bönboken), och inte på grund av romarna som förstörde templet."

Detta är en av de saker som jag uppskattar mest med judendomen: för mig är det raka motsattsen till en dogmatisk religion som kväver tvivel och kräver lydnad.

Vi är ansvariga för våra egna handlingar och att leva upp till vårt fullaste potential som goda människor. Torahn är vår vägledning, men vi måste tänka själva och leva därefter, varken andra människor eller Gud kan göra det åt oss!

Shabbat shalom och tsom kal (ha en lätt fasta),

*Detta var menat som ett skämt, men jag googlade "sixth book of moses" för att vara säker på att någon inte hade hunnit före mig. Tur det: läs och häpna!