Insiderskämt om absurditeter (med förklaringar)

Hej!

Det var ett tag sen sist, och mycket har hänt under november månad som jag kunde bloggat om (bl.a. var jag med i SVT Debatt, ett seminarium om religion och fred, samt Limmud i Stockholm) men jag har varit lite bloggartrött. Jag lägger definitivt inte ner Torahblogga, men det har bara varit trögt de senaste månaderna med inspirationen.

Nu har humors helande kraft fått inspirationen att återvända och jag vill visa er detta YouTube-klipp (tack till Tuvia för tipset!).

Men detta är inget klipp man bara kan visa och förvänta att de flesta ska förstå. Dels så använder de dataröster, som gör att alla orden blir lite feluttalade, dels så är det många termer som nog är obekanta för de flesta, så här följer några förklaringar:

Vort = jiddish för "ord", m.a.o. några ord om Torahn

Pasuk = vers i Torahn (ska uttalas med betoningen på sista stavelsen)

Jakov, Esav = Jakob och Esau, bröderna i Torahn. Esau sålde sin förstfödslorätt till Jakob för en linssoppa, men versen säger att Jakob gav Esau bröd också...

Gemara = En del av Talmud, den rabbinska läran.

Maklokes = en dispyt, ofta mellan rabbiner om någon lagfråga eller tolkning. Ska uttalas mach-LO-kes, (eller på modern hebreiska mach-LO-ket).

Brakka = välsignelse. Ska uttalas Bracha.

Shehakol/Mezonos = namn på två olika sorters välsignelser. Shehakol gör man för all mat som inte har en specifik välsignelse och Mezonos (eller Mezonot på modern hebreiska) gör man för mat som är gjort på sädesslag som inte är bröd, dvs. pasta, flingor, kaka mm.

Han menar alltså att rabbinerna har en dispyt om linser ska räknas som sädesslag eller inte.

Tolkningen är att Jakob gav Esau bröd, fast han bara bad om linssoppa för att han inte skulle hänga upp sig på vilken välsignelse han skulle läsa. Har man bröd med i måltiden, tvättar man alltid händerna, sedan läser man Hamotsi-välsignelsen, oavsett vad man annars har för mat på bordet. Bröd går före allt annat.

Masekes Brakos = (uttalas Masechet Brachot) Talmudvolymen där denna diskussion förekommer

Avos = stamfäderna (Avot på modern hebreiska)

Kol haTorah kula = hela Torahn, inklusive de rabbinska tolkningarna, från 1000-2000 år efter uppenbarelsen vid Sinai, då vi enligt traditionen ska ha fått Torahn, som i sin tur inträffar 193 år efter Jakobs död.

Mitsvos = gudomliga bud (mitsvot på modern hebreiska)

Lulav and esrog on Sukkos = (etrog, Sukkot på modern hebreiska), palmblad, myrtelkvist, citrusfrukt som man ska skaka på Sukkot, lövhyddofesten till minnet av vandringen genom öknen långt efter Jakobs död...

Amalek = folket som attackerade israeliterna under ökenvandringen. Torahn befaller oss att aldrig glömma vad de gjorde.

Zeicher or zecher when he leyned parshas Zachor = en fråga om hur man ska uttala ordet "minnas" när man läser denna text ur Torahn på Shabbaten innan Purim

Sefer Torah = en Torahrulle. Torahns sista mitsvah är att varje jude ska skriva sin egen Torahrulle, något som väldigt få judar gör.

"his son Josef was alive" = Torahn berättar om hur Jakobs andra söner hatar hans älsklingsson Josef. Först tänker de döda honom, sedan säljer de honom som slav till Egypten. Detta orsakar Jakob stor hjärtesorg.

Gid haNesheh = ischiasnerven i ett djurs höft. Den ska tas bort och får inte ätas, då det var just där Jakob blev slagen av ängeln när de brottades.

Budet att tvätta händerna innan man äter bröd är ett av de sex buden som kommer från de rabbinska tolkningarna i Talmud, och inte från Torahn.

Crocs on Tisha BeAv = en debatt som uppstod nyligen om Crocs är för bekväma för att ha på sig under sorgehelger, då läder förbjuds för att det är för bekvämt. (hade ingen aning om att detta pågick)

Rishonim = stora rabbiner från 1100-talet till 1500-talet, då många Torahkommentarer skrevs.

Y.U. = Yeshiva University, den ortodoxa rabbinskolan i New York, som har blivit mer och mer dogmatisk de senaste decennierna.

Mesorah = tradition (uttalas me-sor-AH)

Kefira = hädelse

Nu kan du gå tillbaka och uppfatta alla referenser och skratta gott (om jag inte redan har förstört skämtet för dig...).

Poängen är i alla fall att många ortodoxa jeshivot (religiösa skolor) har blivit allt mer dogmatiska. De tar alla tolkningar och legender som fakta och resonerar inte ens kring hur absurt det hela blir om man gör så.

Kol tuv,

Parashat Ki Teitse - Judisk media(ö)kändis trampar riktigt snett...

Hej!

Denna vecka läser vi parashat Ki Teitse och den innehåller många olika lagar som vi moderna läsare nog finner förlegade och ibland helt chockerande. Som tur är, kände våra rabbiner, som levde för 2000 år sedan, redan då att dessa lagar behövde en rejäl runda genom tolkningstraditionen innan man funderade på att praktisera någon av dem. Jag skriver om denna process i detalj i inlägget Ki Teitse - Vad ska man göra med olydiga barn?

Våra lärda förstod absurditeten i att läsa Torahn bokstavligen och sedan försöka leva efter den på det sättet. De gav oss också principen att varje generation skulle fortsätta processen att tolka lagen och de utmaningar som mötte lagen i sin egen tid.

Ta exemplet av homosexualitet. Det är något som i många tidsåldrar har ansetts onaturligt, fel och ett brott mot Guds lag, men biologin och psykologin har visat rätt entydigt på att den sexuella och känslomässiga attraktionen till individer av ens eget kön är något som är medfött, och oföränderligt. Det visar sig också, hör och häpna, att samhällets acceptans av homosexuella individer och partnerskap inte leder till moraliskt förfall eller att vår art slutar fortplanta sig.

Det får oss att fundera över vilken roll de traditionella, religiösa förbuden mot just homosexualitet har idag och hur vi borde kanske omtolka dem. Diverse försök att göra så skriver jag om i inlägget Acharei Mot - Mjukare sätt att tolka en hård vers...

Tyvärr är det trots detta inte svårt att hitta exempel på folk som fortfarande väljer ut just förbudet mot homosexualitet att belysa och predika. Vissa har påpekat hyckleriet i att selektivt hamra på den lagen, samtidigt som man struntar i andra lagar som kan te sig absurda i våra dagar.

Här är en scen från serien Vita Huset. Olika media personligheter har bjudits in på middag i Vita huset, men det är storm på gång i Washington och någon internationell kris, så de får alla snällt vänta på president Jeb Bartlett. Han kommer loss för att välkomna dem alla och ser att den konservativa radioprataren Dr Jenna Jacobs är närvarande. När han ser att hon vägrar ställa sig upp när presidenten kommer in i rummet kan han, som är religiös katolik och bibelkunnig, inte motstå frestelsen att ta itu med henne:



Denna Dr. Jacobs är baserat på en verklig radiopersonlighet, Dr. Laura Schlessinger, som bl.a. kallade homosexualitet för "ett biologiskt misstag" och jämförde homosexualla föräldrar med pedofiler.

Schlessingers program går ut på att folk ringer in för att be henne om råd. Hon fick mycket uppmärksamhet för att hon konfronterade sina lyssnare och skällde ibland ut dem, och hon var tydlig från början med sin religiösa profil. Hon förespråkade "moralisk hälsa" på sitt program, men hon var inte fundamentalistiskt kristen, som många andra konservativa radiopratare i USA. Nej, Dr. Laura var ortodox judinna.

Hon hade en judisk far och en katolsk mor, men konverterade formellt till judendomen, med en ortodox rabbin, år 1998. Då började hon också hänvisa till judisk lag i sin show, när hon svarade på lyssnarnas frågor. Många amerikanska judar står stadigt i den vänstra, liberala fåran av amerikansk politik och tog starkt avstånd från Schlessinger, speciellt efter den publicitet hon fick efter hennes homofobiska uttalanden.

År 2003 levererade hon ännu ett chockbesked på radion. Hon började prata om lyssnarbrev och fax:

I stort sett har de fax som jag får från kristna har varit mycket kärleksfulla, fulla av stöd. Från min egen religion har jag antingen fått inget alls, eller två av de elakaste breven jag har fått på länge. Det är väl min poäng - jag får nästan inget tillbaka. Det är inte mycket värme som kommer tillbaka.

Hon sa att hon fortfarande räknar sig själv som judinna, men "min identifikation med denna enhet och att jag håller ritualerna etc av denna enhet - det är slut med det." (Här är en lång artikel om hennes beslut att lägga av med ortodoxin.)

Dr. Laura hade upptäckt det som många andra judar vet instinktivt: en jude med hög judisk profil kritiseras och bedöms alltid hårdast av andra judar. Jag vet att jag känner att jag vill att personen med hög profil ska representeras oss till punkt och pricka som vi själva vill bli representerade och är det inte så, blir jag rätt illa till mods.

Att Paul Krugman är jude är jag stolt över - han vann ju nyligen Nobelpriset i ekonomi och är känd liberal skribent i USA. Att Bernie Madoff, han som stal miljardtals dollar från sina egna kunder, är jude ska vi inte tala så högt om.

Natalie Portman är ju en enastående skådespelerska, snygg, smart, och född i Israel. Säg det högt! Nämn bara inte att Amy Winehouse, med alla tatueringarna, alkoholproblemen etc, är judinna hon med. Basunera ut att Marciej Zaremba, superjournalist, en av Sveriges mest uppmärksammade samhällskritiker, är jude. Låt oss bara hoppas att Helle Kleins karriär tar slut så fort som möjligt, för att inte nämna mediapajasen Dror Feiler.

Så går det.

Efter alla hennes märkliga uttalanden, började Dr. Lauras popularitet att dala. Det kom fram konstiga saker kring henne - bl.a. nakna fotografier, tagna på 70-talet av en man som hon då vänsterprasslade med, och när hennes egen mor dog, vägrade hon hämta henne på bårhuset. Hon var inte ens en riktig läkare, utan hade doktorerat i fysiologi (som i Vita huset-klippet).

Trots allt detta traskade hennes karriär på, med starkt stöd från konservativa kristna lyssnare, fram till den 10 augusti då hon tog ett samtal från en svart kvinna som tyckte att hennes vita mans vänner uttryckte sig rasistiskt mot henne. Då gick Schlessinger igång:

"Nigger, nigger, nigger! Så får alla svarta komiker hålla på, men har man inte tillräckligt mörk hud och säger ordet är man rasist! Mycket märkligt. ... Är du så hyperkänslig för rasism, så gift dig inte utanför din egen ras!"

Hon körde över sin lyssnares försök att förklara saken och började istället hänvisa till Obama och hur svarta vill demonisera vita med rasism och ta mer makt från dem. Rasistiska åsikter är det som man aldrig får uttrycka i USA. Det är dödsstöten med stort D.

Här har ni hela samtalet:



Hon gick nästa dag ut med en ursäkt och fortsatte att be om ursäkt till alla som ville höra på. Här skriver hon på sin blogg om att ta ansvar för sina misstag, be om ursäkt och försöka gå vidare - en väldigt judisk tanke, trots allt. En vecka senare kom hon som gäst till intervjuprogrammet Larry King Live (också han jude) och berättade att hon slutar med radio "för att återfå sin yttrandefrihet".

Så var det med det. Finns det någon sensmoral och poäng i detta inlägg, eller ville jag bara berätta om en tragikomiskt amerikansk mediacirkus med många judiska referenspunkter? Vad tror du?

Shabbat shalom,

Parashat Naso - Att göra narr av asketer (och genom poesi kanske lära sig uppskatta vissa av dem)

Hej!

Först och främst, vilken succé vi hade under studiekvällen, Tikkun leil Shavuot!

35 personer åt middag och studerade med oss uppe på tredje våningen, och 25 personer var nere i Stora salen samtidigt! Totalt är det en ökning med 20 personer, från förra året!
Mellan oss hade vi 10 föredragshållare, och 11 föredrag (en talade hos båda) och alla var mycket nöjda med kvällen. För att citera en av föredragshållarna, som själv citerade Talmud: Kinat sofrim marbeh chochma - Lärares konkurrens [bokstavligen "avundsjuka"] ökar visdomen. Församlingen blir bara starkare desto fler aktiviteter vi har!

Nu till veckans parasha, som är Naso, som är det andra veckoavsnittet ur Bamidbar (4 moseboken). Där läser vi detta:

Herren talade till Mose:
Säg till israeliterna: Om någon, man eller kvinna, avlägger ett högtidligt löfte om att avskilja sig som nasir åt Herren, skall han avhålla sig från vin och starka drycker och får inte smaka ättika gjord på sådana drycker. Han får inte dricka någon dryck av druvor och inte heller äta druvor, vare sig färska eller torkade. Så länge hans nasirtid varar får han inte äta någonting som kommer från vinstocken, inte ens kärnor och skal.
Så länge nasirlöftet gäller får ingen rakkniv vidröra hans huvud. Han skall vara helig och låta håret växa fritt tills hans tid som Herrens nasir är fullbordad.
Så länge han är Herrens nasir får han inte komma nära något lik. Inte ens om det är hans far eller mor, bror eller syster som har dött, får han bli oren för deras skull, ty hans huvud bär tecknet på att han är sin Guds nasir. Så länge han är nasir är han helgad åt Herren.
Bamidbar 6:1-8

Nasirkonceptet är det närmaste man kan komma någon asketisk munkstatus inom judendomen och då har detta ändå inte varit i bruk de senaste 2000 åren. Rabbinerna i Talmud var väldigt negativa till idén att någon kunde ta en ed att vara nasir och då svära sig in i en sorts helighetsstatus.

• Att vara nasir kräver inget av en, mer än att man avhåller sig från allt vad vindruvor och vin heter (varning för russin i müslin då!), att man inte klipper håret, och att man inte har någon fysisk kontakt med en död kropp.
• Både män och kvinnor kunde ta en ed och bli nasir.
• Nasirskapet varade då i minst 1 månad och ibland i flera år.
  

Den mest kända nasiren i Tanach (den hebreiska bibeln) var Shimshon, i Domarboken. Hans mor blev informerad av en ängel, innan hon födde Shimshon, att om hon uppfostrade pojken som nasir (inget vin, ingen död, inte klippa håret), så skulle han få gudomlig styrka och bli en stor kämpe för Israel, mot deras ärkefiender, filistéerna.

Som känt, så låg Shimshons begåvning i musklerna, inte i hjärnkontoret. Han föll för en filistéisk femme fatale, Delilah; hon lirkade ur honom hans hemlighet och förrådde honom.

Veckans haftarah - den uttvalda texten ur Neviim (Profeterna) som ska relatera till parashan - är faktiskt just mötet mellan Shimshons mor och ängeln - och den komiska pappan, Manoach, som verkar helt oförmögen att förstå vad som ängeln försöker säga dem. Det är nog från pappan som Shimshon ärvde sin intellektuella kapacitet...

Ni kan läsa avsnittet här.

Nasirfenomenet verkar ha varit föremål för mer humor än så. Vi vet att den rabbinska traditionen såg ner på praktiken att svära sig till nasirskap. Det kanske verkade som om de som tog nasireder lovade att hålla sig från vinet och frisören bara för att verka vara extra fromma och heliga, utan att behöva besvära sig om att faktiskt bättra sig som människor.

Vilken tur att det idag inte längre finns människor som använder sig av ytliga fromhetstecken för att göra sig märkvärdiga, utan att ägna någon tanke på hur de behandlar andra människor!

Men Torahn tar ju upp nasirer i detalj, så rabbinerna kunde inte avskriva det helt och hållet. Däremot kunde de göra narr av det och påpeka det absurda i att svära nasireder för det ena eller det andra.

Det finns en mishna* som kommer från en del som heter Nazir, och jag hittade den citerad i The Big Book of Jewish Humor (rekommenderat!). Där använder sig rabbinerna av en koj - en sorts antilop, buffel, rådjur eller gasell, som varken passade in i kategorin för vilda eller tama djur, och var därför alltid en gåta för de lärda - för att göra pika nasirerna och deras löften:

Om en person såg en koi och sa: "Jag blir en nasir om detta är ett vilt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om detta inte är ett vilt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om detta är ett tamt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om detta inte är ett tamt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om detta är både ett vilt och ett tamt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om detta är varken ett vilt och ett tamt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om en av dessa sex personer är nasirer!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om inga av dessa sju personer är nasirer!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om alla dessa åtta personer är nasirer!"
Då är de alla nasirer.
Mishna, Nazir 5:7

Tugga på den, ni!

På prat om ytliga fromhetstecken som döljer hyckleri, har Kobi Oz ännu en underbart cool låt på detta ämne (med engelsk översättning):



Men tro inte att han rackar ner på alla religiösa. Lever man sina ideal, får man all respekt av Kobi. Jag slogs av hur denna låt kunde få mig att uppskatta personer som jag annars skulle ha fnyst åt, precis som de i låten. Jag behöver inte hålla med dessa mashiachivrare, men Kobi hittar hos några av dem en sann iver - en tårfylld förhoppning om en bättre värld:



Shabbat shalom,
* Den rabbinska lagkoden, Mishna, som utgör stommen som resten av Talmud är byggt på, utgörs av enskilda paragrafer kallas förvirrande nog för "en mishna".

Förbjuden (felstavning) för evigt ?

Hej!

Tatuering har länge varit förbjudet för judar att hålla på med. Det grundar sig i denna vers från Vajikra (3 moseboken) 19:28:

Ni skall inte rista några märken på er kropp för någon som är död. Inte heller skall ni inpränta några märken på er. Jag är Herren.

Det är tydligt att detta kopplas till något som andra folk, med en kultur av avgudadyrkan, höll på med och därför var det något vi skulle håll oss borta ifrån. Men det handlar också om att människokroppen är en gåva från vår skapare, så vi har ett ansvar att behandla det med värdighet och respekt, och inte som en personlig graffitivägg.

HÄR hittar ni en kortfattad, men välskriven historia om tatueringsförbudet inom judendomen, av rabbin Alan Lucas. Han menar att förbudet inte varit självklart i alla tider, men att det sedan Talmuds tid (1500-2000 år sedan) blivit rätt uttalat och bestämt.

Sedan förintelsen - vars judiska åminnelsedag, Jom haShoa, vi markerar nu på söndagkväll - har tabun förstärkts då det var bland annat genom tatueringar som Nazisterna dehumaniserade sina offer.

Idag, då tatueringar har blivit rejält mode i det sekulära samhället har unga judar i allt större utsträckning hängt med. Inte nog med att många fler vill tatuera sig, vissa vill manifestera sin judiska identitet på kroppen (borde inte Brit Milah räcka, i alla fall för killarna?).

Jag kan förstå resonemanget - om det finns något bestående i min identitet, som jag tror att jag kommer att ha med mig så länge jag lever, så är det min identitet som jude. Jag skulle då välja något som representerar det, hellre än en cool tatuering av Batman, ett kinesiskt tecken eller något dylikt, OM jag verkligen, verkligen ville manifestera denna identitet på min kropp. Men det vill jag inte - jag upplever det som helt fel att just fira sin judiska identitet på ett sätt som tydligt förbjuds av vår tradition.

Det är vad jag tycker, men jag tycker samtidigt att alla måste leva på sina egna villkor, och om de ska följa tatueringsförbjudet borde det vara för att de vill det själva, och inte för att någon annan besserwisser (jag) tycker det.

På sin blogg belyser Christopher Aqurette ett annat problem med judiska tatueringar: risken att man förevigar sin okunskap genom att stava fel på den hebreiska texten man vill ha med på sin kropp. Christopher länkar till bloggen Bad Hebrew Tattoos - kan ni gissar vad de ställer ut där?

Vad tycker du om tatueringsförbudet? Vad betyder det för dig?

Kol tuv,

Parashat Tzav - Skiftande ledarskap

Hej!

Denna Shabbat läser vi parashat Tsav ur Torahn. Första delen av avsnittet går igenom nästan exakt samma ämnen som förra veckans parasha, Vajikra, tog upp nämligen de olika offren som kunde föras fram av folket till Mishkan (tabernaklet - tempeltältet) eller Beit haMikdash (templet).

Men det finns en viktig skillnad:

Vajikra (kapitel 1:1-2):
Herren kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet: Säg till israeliterna: När någon av er vill ge en offergåva åt Herren, skall han ta den bland kreaturen, från nötboskapen eller från småboskapen.

Tsav (kapitel 6:8-9):
Herren talade till Mose: Ge Aron och hans söner följande påbud: Detta är ordningen för brännoffret. Brännoffret skall ligga på altarhärden hela natten fram till morgonen, och altarets eld skall hållas brinnande.

Först riktar sig Guds budskap till folket, för att de ska ha en relation med Gud. När detaljerna kring den relationen har klartlagts, då vänder sig Gud till Cohanim (plural av Cohen), prästerskapet, som utgörs av Moshes bror Aron och hans fyra söner och instruerar dem i hur de ska hjälpa folket att tjäna Gud.

Sedan de fått instruktionerna om offergudstjänsterna äger Cohanims invigning rum. De ska ta sin plats som förmedlare av folkets relation till Gud. Hädanefter går prästerskapet i arv från far till son och alla som är Cohanim idag ska vara ättlingar till Aron.

(Intressant nog, har man testat Y-kromosomen - den som går alltid i arv från far till son - hos många Cohanim och man har hittat att 60% av de som testades har en gemensam anfader för ca 3000 år sedan! Läs mer här...)

Länge hade Cohanim status som folkets självklara religiösa ledare, med monopol på att tolka och lära ut Guds ord, men ärftliga maktstrukturer är väldigt riskabla och ineffektiva. Mot slutet av Andra templets tid (ca 100 fvt - 70 vt) växte det fram en annan grupp som gjorde anspråk på tolkningsföreträde och som menade att man inte bara kunde kommunicera med Gud genom att slakta ett djur, utan att det också gick genom bön.

Den gruppen kallades för Rabbinerna och när Templet förstördes av romarna år 70 vt, så började prästerskapet att bli allt mindre relevant för folket. Rabbinerna hade svaret på frågan hur folkets religion skulle hålla ihop och gå vidare utan ett tempel. Cohanim hade då inte mycket att komma med.

Berättelsen tar däremot inte slut där - det finns en annan intressant tråd att ta med: denna helg är det Shabbat haGadol, den STORA shabbaten. Så kallas shabbaten innan Pesach. Det var traditionellt endast på denna shabbat och på Shabbat Shuva, den shabbaten innan Jom Kippur - försoningsdagen, som rabbinen i församlingen skulle ställa sig upp i synagogan och predika.

På Shabbat Shuva talade han om vikten av försoning och fasta, på Shabbat haGadol talade han om vikten att göra sitt hem kosher för Pesach (göra sig av med all mat gjord på sädesslag - med undantag för den hårt kontrollerade Matsabrödet, där mjölet och vattnet bara fick vara i kontakt med varandra i 18 minuter, så att jäsningen inte kan sätta igång). Rabbinen gav inga andra predikningar i Synagogan under året.

Detta låter väldigt märkligt för judar idag, oavsett vilken gren av judendomen man tillhör - en av rabbinens främsta roller idag är som predikant!

Men det handlar om hur rabbinernas roll har förändrats inom judendomen. Under nästan hela vår historia, sen rabbinerna började verka, hade de funktionen av att vara religiösa ledare, men främst genom att agera som jurister i Halacha - den judiska lagen.

De gav utlåtanden, höll i domstolar för att avgöra tvister och såg till att alla ritualer genomfördes som de skulle, enligt halacha. De undervisade också en del, men främst för att folket skulle veta hur de skulle följa lagen.

Men precis som med Cohanim började rabbinernas roll att skifta. Så här skrev jag ett tidigare inlägg, Halacha - att rösta om Guds vilja, om judisk lag och icke-ortodoxa rörelser:

Allt detta började förändras på 1800-talet då det uppkom former av judendom som utmanade de traditionella rabbinernas auktoritet. I mötet mellan judendomen och moderniteten uppkom Reform rörelsen och den Konservativa rörelsen som båda försökte (och försöker än idag) att hitta sätt för judar att leva judiskt i den moderna världen.
De nya rörelserna såg annorlunda på Torahn (att den snarare var ett uttryck av flera olika människors möte med det gudomliga, mer än direkt dikterad av Gud till Moshe) och det föll sig därför naturligt att man skulle omvärdera hur Halacha skulle påverka judars liv.

Samtidigt som man omvärderade vad Halacha innebar för dem i deras liv, hittade de element i den kristna kyrkan som man ville föra in i synagogan. Man ville ha mer bön på det lokala språket (då tyska) och man ville ha med en predikan i gudstjänsten.

Även i reformrörelsen har man återgått mycket till hebreiska i gudstjänsten, men att ha predikan har blivit populärt även i ultra-ortodoxa synagogor! Alla vill ha med sig något intressant att fundera på, hem från synagogan.

Parallellt med denna utveckling, förlorade rabbinerna allt mer makt över folkets vardagliga liv. Församlingsrabbinen fick rollen som lärare och samordnare, religiös ledare, men inte längre som jurist eller domare.

Rabbin Morton Narrowe, rabbin emeritus i Stockholms församling fick en gång frågan om han inte har Beit Din (domstol) för att avgöra stora och små tvister mellan församlingsmedlemmar. Han svarade att flera gånger har någon bett honom höra fall för att ge sitt utfall i vem som har rätt eller fel.

Varje gång han har fått en sådan förfrågan har han sagt att han bara kan göra det om båda parterna går med på att följa hans utslag - annars är det hela helt utan syfte. Aldrig har den andra parten i tvisten gått med på det.

När man inte måste följa rabbinens instruktioner, kan man skita i det, om det inte tjänar ens eget syfte. Judar är idag en del av samhället som alla andra - har man en tvist går man till tingsrätten, inte rabbinen.

Hur ser det judiska folkets ledarskap ut i den post-rabbinska eran? Vem vet! Det kanske är så att för oss som värderar judendomen och ett judiskt sätt att leva sitt liv, så måste vi vara våra egna rabbiner, fördjupa oss i Torah och leva därefter.

Är det inte så att i det bästa samhället behövs inga poliser, domstolar och lagar? Är inte det ideala samhället ett där vi alla gör rätt för att det ter sig självklart och naturligt?

Shabbat shalom,

Ett stort Nej tack! till kvinnliga rabbiner...

Hej!

I april förra året, i inlägget Modernortodoxa på väg att bli moderna skrev jag om Sara Hurwitz, som hade avslutat en fullständig rabbinutbildning på rabbinseminariet Yeshivat Chovevei Torah, som kallar sig öppet ortodoxt (ungefär ortodoxa fast på vänsterkanten av skalan).

Skolans grundare rabbi Avi Weiss gav Sara Hurwitz titeln "Maharat" som är en förkortning av “manhiga,” “hilchatit,” “ruchanit,” “toranit,”: en ledare i judisk lag, ritualer, andliga frågor och Torah. Hon fick då en tjänst i Weiss synagoga och fungerade i mångt och mycket som rabbin. Det blev en stor nyhet i judiska tidningar, men inte särskilt många i den ortodoxa världen reagerade på det.

Men varje gång hon skulle presentera sig för någon, behövde hon en lång förklaring för att säga det som kunde sammanfattas med ordet rabbin. När det handlade om känsliga situationer, t.ex. i ett sorgehus, var det riktigt opraktiskt och otympligt att börja med en lång teknisk förklaring istället för att fokusera på vad som verkligen var viktigt.

I januari bestämde sig Weiss för att skrota titeln Maharat och ge Hurwitz titeln Rabbah, som är den kvinnliga formen av ordet Rabbin. Vad spelar titeln för roll? Uppenbarligen en hel del. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

En ortodox nättidning, Matzav.com, publicerade en stort reportage om denna farligt radikala skola och en Cherem (religiös bannlysning) utfärdades av den ultra-ortodoxa organisationen Agudath Israel in America:

Denna utveckling representerar en radikalt och farligt avsteg från judisk tradition och måste fördömas i de starkaste ordalag. Församlingar där det tjänstgör en kvinna i en rabbinsk position kan inte anses ortodoxa.

Rabbinical Council of America (RCA - den modernortodoxa rabbinorganisationen) fick rabbin Weiss att backa och lova att inte använda titeln Rabbah igen (oklart är om Hurwitz får ha kvar sin titel).

Rabbi Steven Pruzansky, vice-president av RCA skrev följande resonemang på sin blogg: Where Does It Say?. Hans resonemang är grovt sammanfattat: detta är inte explicit förbjudet, men detta har inte gjorts tidigare inom judendomen, därför är det inte judiskt, därför ska det inte göras idag och ej heller i framtiden.

Vad säger Rabba Sara Hurwitz själv? Här talar hon på Jewish Orthodox Feminist Alliance (JOFA) konferens för bara tre dagar sedan (14 mars, 2010):



För min del önskar jag Rabba Sara Hurwitz all framgång i världen och hoppas att hon snart är en bland många ortodoxa kvinnliga rabbiner!

En sammanfattning av kvinnliga rabbiners historia och ortodoxin hittar ni här.
I Jerusalem Post skriver den första ortodoxa kvinnan som någonsin fick smicha (rabbinsk ordination), Haviva Ner-David om denna utveckling i Israel.

Kol tuv,

Shomer Shabbessurfare

Hej!

Kollade just Torahbloggas statistik - verkar som om många av er läsare är Shomer Shabbat (att man håller sabbatslagarna). Det ingår i den traditionella formen av Shabbatfirande att man avhåller sig från att använda el och elektronik, bl.a. datorer.

Jag har inget emot om någon kommer till Torahblogga på Shabbat, mitsvot är upp till var och en att följa om de vill, men jag tycker bara det är intressant att det är konsekvent färre besökare till Torahblogga på lördagar än alla andra dagar (och så har det varit ändå från början).

Av ren nyfikenhet:

Kol tuv,

Avskyvärda skaldjur?

Hej!

Några av er kanske har hört talas om Westboro Baptist Church, i Kansas. Det är en liten, kristen, sektliknande kyrka som predikar hat mot homosexuella, judar, muslimer etc. och alla länder och individer som har något med dessa att göra.

Medlemmarna predikar även hat mot USA för de anser att det finns för mycket tolerans i Förenta staterna. De är kända för sina "Gud hatar" slogans och har t.ex. en hemsida om hur Gud hatar Sverige för att vi har partnerskap för samkönade par.

Ingen skulle nog märka dem, om de inte tog sig överallt, med sina barn, för att demonstrera med sina färgglada "Gud hatar..."-skyltar. De demonstrerar till och med utanför amerikanska soldaters begravningar med plakat som påstår att Gud lät döda soldaten för att Han (Gud, dvs) hatar USA. WBC är alltså rätt extrema, på extremistskalan.

Visst är det få av USAs ärkekonservativa religiösa grupper som håller med denna kyrka, men ändå är det många som predikar intolerans mot homosexuella och att man ska motarbeta den "radikala gay agendan". Här gör Daily Show satir av denna paranoia.

Ett annat sätt att slå hål på den kristna högerns starka homofobi är att påpeka dess hyckleri:

I Vajikra (3 moseboken) 18:22 står det ju "Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är en styggelse." Styggelse, תועבה - to'evah, är ett mycket starkt ord, men lika hårda ord används i andra situationer.
Till exempel i Vajikra 11:9-12 står det:

Detta är vad ni får äta av allt som lever i vatten: allt som har fenor och fjäll och lever i havens och flodernas vatten får ni äta. Men allt i hav och floder som inte har fenor och fjäll - vare sig smådjur eller andra vattendjur - det skall gälla som något avskyvärt för er. Avskyvärda skall de vara för er; av deras kött får ni inte äta, och deras döda kroppar skall ni betrakta med avsky. Alla vattendjur som saknar fenor och fjäll skall gälla som något avskyvärt för er.

Och i Devarim (5 moseboken) 14:3, används ordet styggelse, תועבה - to'evah, om all mat som inte är kosher: "Du skall inte äta något som är en styggelse."

Så varför denna storm mot homosexuella, men ingen kritik mot skagenröra?!

Nu har organisationen God Hates Shrimp rådat bot på det! (Tack Rasmus, för tipset!)

För att göra narr av homofobiska protester, ställer de sig bredvid dem, med närmast identiska skyltar, bara att dessa är mot skaldjur.

Det är alltså viktigt att läsa hela Torahn, inte bara vissa valda delar.

Skaldjur är förbjudna inom judendomen, och det diskuteras vilt hurvida homosexualitet är förbjudet enligt Torahn eller om man ska läsa denna vers på ett annat sätt.

Det är något jag skriver om här: Ett mjukare sätt att tolka en hård vers.

Jag skrev ett inlägg om abort också och hur judendomen och kristendomen skiljer sig åt i den frågan, just för att de baserar sig på vissa verser utan att se vilka andra verser som kan vara relevanta. Vi anser att alla verser ska spela in och kommer därför fram till en annan slutsats.

Så vad ni än gör, håll er borta från homosexuella humrar!

Kol tuv,

PS. Per hittade dessa relevanta inslag från The Daily Show. Tack, Per!

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Other News - Oy Gay
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Health Care Crisis

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Baracknophobia - James Dobson
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Health Care Crisis

Israeliska militärsjukvårdare i Haiti: "Sabbaten från helvetet."

Hej!

Förra veckan skrev jag om varför det är viktigt att vi judar bidrar till judiska hjälpinsatser i katastrofdrabbade områden (AJWS) och med utvecklingsprojekt i fattiga länder (Tzedek).

Nu läste jag ännu mer uppmuntrande nyheter i israelisk media: den israeliska militären Tzahal (eller IDF - Israeli Defense Forces) - som i europeisk media verkar närmast synonymt med ondska och förtryck - har skickat ett team på 121 personer för att rädda och behandla offren i Haiti, enligt Jerusalem Post.

De har upprättat ett fältsjukhus i Port-au-Prince och skickar ut sök-och-räddningslag för att hitta människor begravda i rasmassorna och behandla de skadade. Teamet består bland annat av 40 läkare (varav en psykiatriker), 20 sjuksköterskor, 20 ambulanssjukvårdare, 20 labb och röntgentekniker och administratörer. De jobbar med andra länders sjukvårdsteam och med lokalbefolkningen.

Här är en video av när de förbereder sin avresa, med breifing och vaccinationer:



Här är en video av deras insatser på ön:



Ha'aretz skriver också om insatserna. Enligt befälhavaren, brigadgeneral Shalom ben Aryeh, är hans delegation är en av de största och mest erfarna på ön. Det är inte konstigt, då israeliska sjukvårdare har (bittert nog) mycket praktisk erfarenhet av traumabehandling och akuta, livshotande skador.

I Haiti landade de på fredagskvällen, vilket är den judiska sabbaten. Många i personalen på plats i Haiti är religiösa judar som aldrig annars skulle ens resa på Shabbat, än mindre jobba, men när det är en fråga om liv och död, får man inte tveka att rycka ut. En man beskrev det i ett mejl som "Shabbaten från helvetet, med stanken av ruttnande lik som hänger i luften".

Detta är inte heller första gången som Tzahal skickar ut sjukvårdsteam till katastrofdrabbade områden. De var bland de första utländska sjukvårdarna på plats i Sri Lanka och Thailand i december, 2004, när tsunamivågen slog till och skördade 200 000 liv.

Låt oss nu hoppas att räddningsarbetet går snabbt och är så effektivt som möjligt. Tiden håller på att rinna ut för alla människorna som sitter fast under rasmassorna.

Läs mer: DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8; SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6; Expressen 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7; Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6; Sydsvenskan 1, 2, 3, 4, 5; GP 1, 2, 3, 4; Dagen 1, 2; Newsmill 1, 2, 3, 4;

Jag ger till judiska organisationer för att hjälpa Haiti!

Tisdagens tragiska jordbävning i Haiti kan ses som den värsta i ett långt led av politiska, ekonomiska och naturrelaterade olyckor som drabbat det lilla karibiska landet. Och detta just när en liten ljusglimt visade sig där, då ekonomin i Haiti hade växt 2,2% över det senaste året trots den globala ekonomiska krisen.

Fattigdom och tragedi finns det gott om i världen. Traditionellt sett, ska man på den judiska skalan av Tsedaka (ett ord som översätts till välgörenhet, men betyder faktiskt grundläggande rättvisa), koncentrera sin hjälp lokalt och arbeta sig utåt. När man har hjälpt alla i ens hemstad, kan man fokusera utåt till andra städer i omgivningen, osv.

Denna modell var logisk under Talmuds tid för 2000 år sedan, och ett långt tag framåt, men nu befinner vi oss i en helt annan värld. När vi nu ser det hemska lidandet som pågår på andra platser i världen, så är det så viktigt att vi sträcker ut våra händer (och plånböcker) för att hjälpa. Det är viktigt för de som behöver vår hjälp, men viktigt för oss själva, så att vi inte förhärdar våra hjärtan och blir kallsinniga inför våg efter våg av ofantliga hjälpbehov som kommer utifrån.

Den judiska filosofen Peter Singer kommer med ett starkt exempel: säg att du har en vinterjacka på dig, som kostar över 1000 kr (vilken vinterjacka kan man idag köpa för under 1000 kr?!). Du går förbi en fontän och ser ett barn som har ramlat i. Det är iskallt och barnet håller på att drunkna. Finns det någon av oss som inte skulle hoppa i, även till priset av att förstöra vinterjackan, för att rädda detta barn?

Vad, frågar Singer, är skillnaden mellan att ta en ekonomisk risk för att rädda ett barn mitt framför ögonen och att donera pengar till en organisation som räddar detta barn på andra sidan jordklotet? Svaret är att skillnaden ligger endast i vår förmåga att stänga av TV:n och låtsas att det inte sker mitt framför ögonen på oss.

Judendomen lär oss att Tsedaka gör vi inte bara för att hjälpa andra, utan för att göra oss själva mer empatiska - det är motion för själen. Låt oss motionera våra hjärtan genom att öppna dem brett och ge till alla organisationer som kan hjälpa.

Det är i sak ingen skillnad att ge till en kristen organisation som Röda korset eller Svenska kyrkan, eller en obunden organisation som Unicef. Det viktigaste är ATT man ger!

Men när man ger till en judisk organisation, som t.ex. American Jewish World Service, eller brittiska Tzedek, uträttar man två saker samtidigt: man hjälper människors akuta behov och gör det tydligt för oss själva hur viktigt detta är också inom judendomen.

Vi får en bättre värld samtidigt som vi blir bättre människor och bättre judar.

Kol tuv,

Läs mer: DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8; SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6; Expressen 1, 2, 3, 4, 5, 6; Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7; GP 1, 2, 3, 4, 5; Sydsvenskan 1, 2, 3; Dagen 1, 2, 3, 4, 5, 6;