Parashat Beshalach - Med hjärta mitt i uttåget

Denna predikan höll jag förra veckan i Göteborgs synagoga. Den är en aning lång, men ändå en av de bästa jag skrivit. Det kommer direkt ur hjärtat:

Jag har världens bästa väckarklocka. Det finns nog inget som kan få upp en ur sängen bättre än en femåring som hoppar på en och säger: “Upp nu, pappa! Jag vill titta på Bolibompa!” oavsett vilken tid det är på morgonen och har jag tur, börjar väckningen efter klockan 6 på morgonen...

I onsdags skedde en ändring i rutinen: istället för att min dotter ber mig sätta på TVn, sa hon: “Jag tycker inte om mitt namn! Jag vill heta Jasmin!” Jasmin är prinsessan i Disneys tecknade långfilm Alladin, som hon nyligen hade blivit förtjust i.

Nu ska jag säga att jag och min fru, Alisa, funderade länge på vad vi skulle kalla våra döttrar. Vi hade många specifika krav på namnet: det skulle vara hebreiska - att hon hela livet skulle vara stolt över sitt judiska arv; det skulle vara ovanligt, så att hon slapp bli den 4:e Rebecca eller 3:e Naomi, på det judiska dagiset; namnet skulle komma från en betydande person i Torahn eller Tanach, som hon kunde identifiera sig med; namnet skulle vara förhållandevis lätt att uttala i på svenska, engelska och italienska, de tre språken hon har med sig i livet.

Det var en hög ribba att nå upp till, men vi hittade det i namnet Zipporah. Hon var Moshes hustru, och fast hon, som alla kvinnor, var en marginal karaktär i Torahn, var hon mycket viktig för Moshes utveckling från egyptisk prins till det judiska folkets största ledare och profet. Det var ju hon som Moshe mötte när han var på flykt från farao, och det var hennes far Jitro, prästen av Midjan som tog in den unge mannen och gav honom ett hem och en familj. Så fort Alisa föreslog namnet, visste vi båda att den var perfekt på alla sätt.

Under dessa fem år som gått, sedan Zipporahs födelse, har jag hängt med på denna otroligt spännande resa att få lära känna denna unga dam. Så viljestark och envis, men så känslig och kärleksfull, med en sådan underbar humor och som sedan hon kunnat tala och ställa frågor, självmant bett mig berätta för henne allt jag kan ur vårt folks rika historietradition. Berättelsen om Moshe och om Zipporah har alltid varit en av hennes favoriter.

Det var därför jag blev lite förfärad över hennes uttalande att hon nu ville kallas Jasmin. Visst, jag vet att inte ta allt som kommer ur munnen på ett femårigt barn på fullaste allvar - och jag vet att det är ett vanligt inslag i en individs identitetskapande process att vilja vara någon annan, men på ett känslomässigt plan, så var detta ett hårt slag för mig. Sen slogs jag av en snilleblixt!

Det fanns ju en film med en cool, tuff och vacker princessa, som hette Zipporah, den animerade Prinsen av Egypten! Det är en magnifik film som varit lite för avancerad för Zipporah att titta på tidigare, men nu var stunden inne. Jag hade också tur i att Dreamworks som gjort filmen gav Zipporah en mycket större roll i berättelsen än hon hade i Torahn, för att spela upp romantiken och spänningen, men det var ju bara bra!

Nu fick Zipporah, min dotter, se sin namne som hjältinna och prinsessa (OK, dotter till en överstepräst, men sak samma) i en spännande animerad film om det judiska folket! Men vad jag hade glömt sen jag sist såg filmen - för flera år sedan, var vilken effekt den har på mig.

Jag ska beskriva den effekten strax, men först låt mig nämna något annat, relevant i sammanhanget. På Limmud-konferensen i England i år träffade jag en ung filosof och lärare vid namn Sam Lebens. Lebens tillhör det nya intellektuella gardet inom den ortodoxa världen som vill ifrågasätta ortodoxins reflexmässiga försvar av Torahn som det judiska folkets historiebok.

“Det finns många bra historieböcker i världen, historieskrivning som har förändrat vårt sätt att förstå vår värld och vår samtid, men ingen tar skildringar ur dessa historieböcker, omvandlar dem till ritualer för att återuppleva dem.” påpekade han. (Du kan läsa Lebens utförliga artikel Religious Belief and Make-Believe på bloggen Philosophy of Judaism.)

Han menade att det är mycket viktigt att förstå vad t.ex. franska revolutionen betyder för Europas historia, men det markeras i Frankrike av festligheter, inte av att alla i sina hem hugger huvudet av en docka som ska representera Ludvig XIV eller slår ner en väg som ska representera stormningen av Bastille-fängelset.

Men vi tar berättelser ur Torahn, som just uttåget ur Egypten och återupplever den varje år, med att smaka på bittra örter och saltvatten och Matsa - fattigdomens bröd. Vi sjunger sånger för att hylla miraklen som ledde folket till frihet och tackar Gud för att vi är fria. Denna sedermåltid och helgen Pesach, firar vi inte för att våra förfäder blev fria - nej, vi firar den för att VI blev fria. Vi läser i förra veckans parasha, tre versen innan denna veckas läsning börjar, vad vi ska berätta för våra barn om denna händelse:

När din son en gång frågar dig vad detta betyder skall du svara: "Med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret." Shemot 13:14

Detta är egentligen ett absurt bud. Själva stycket börjar med orden “När Herren fört dig in i kanaaneernas land...”. Den första generationen, de som faktiskt befriades från Egypten, dog i öknen, under den 40-åriga vandringen, så detta är de facto ett bud som ska hållas av den första föräldrargenerationen som INTE upplevde uttåget ur Egypten. Man kan ju säga att Torahn instruerar dem att ljuga för sina barn när de säger Herren förde OSS, ut ur Egypten.

Men det är endast en osanning på det historiska planet. Sam Lebens menar att vi gör Torahn en björntjänst när vi försöker envist definiera den som historia. Då kan man leta sig igenom arkeologiska lämningar och upptäcka att det inte finns något bevis för att 1,5 miljoner människor vandrade ut ur Egypten - en kultur som var på sin tid världsmästare i historieskrivning - och vandrade genom öknen under någon längre resa. Envisas vi med att behandla Torahn ordagrannt som en historiebok, så målar vi in oss i ett hörn som vi har svårt att ta oss ut ur.

Låt oss istället säga att Torahn inte representerar en historisk sanning, utan en mytisk sanning. Tänk att jag får tag i en tidsmaskin och reser till Egypten för 3500 år sedan, just vid den tid och plats som Torahn beskriver att uttåget skedde. Kanske blir jag vittne till ett av världens mest formativa händelser, men mer troligt är att inte kommer se något alls - för troligtvis skedde det inget historiskt uttåg ur Egypten! Vet ni vad jag skulle då förändra vid mitt sederbord under nästkommande Pesach? Inte ett dyft.

Slaveriet i Egypten och uttåget därifrån, mötet med Gud vid Sinaiberg och vandringen genom öknen - allt detta HAR hänt, inte för att det går att bevisa, utan för att vi, det judiska folket, har under flear tusen år upplevt det! Vi har firat helgerna, diskuterat och föreställt oss lidandet under piskan och den otroliga glädjen vid befrielsen och kopplat det till allting som hänt vårt folk sedan dess! Torahn är sann för att vi upplever den inom oss, hör det från våra föräldrar och berättar det för våra barn.

Så när jag tittade på Prinsen av Egypten med min Zipporah, började tårarna rinna ned för mina kinder vid synen av det förslavade och besegrade folket, som reste sig med sina få ägodelar och husdjur och lämnade fångenskapen bakom sig. Jag grät när en tecknad farmor tvekade inför åsynen av ett vidsträckt öken framför sig, och när en liten flicka, hennes barnbarn, tog hennes hand och började djärvt gå framåt (2:43 i videon). (Jag gråter när jag skriver detta.)



När folket stod inför havet och faraos krigsvagnar dundrade emot de skräckslagna människorna, med ryggen mot ett hav som de inte kunde korsa, kände jag deras fruktan, fast jag visste vad som skulle hända, och när havet delade sig under Moshes stav, och folket gick mellan två väggar av vatten, kände jag deras förundran. När de till sist kom till andra sidan och deras plågoandar hade försvunnit under de tillbakaforsande vattenmassorna, grät jag igen av glädje och lättnad.

Jag ville först inte att min dotter skulle se mina tårar, men tänkte sedan, varför ska jag dölja mina känslor för henne? Känslorna är inget att skämmas över. Det är inte en animerad film som väcker dem hos oss, utan förmågan att identifiera oss så starkt med våra myter att de blir till en del av oss. Torahn är nämligen mycket sannare än någon empiriskt bevisad historiebok - Torahn är vår identitet, våra liv, våra förfäder och våra barnbarnsbarn. Torahn är här och nu och evig.

Kl. 6:30, en mörk och frusen januarimorgon i Göteborg, förde Gud återigen, med stark hand, både mig och min Zipporah, ut ur Egypten.

Shabbat shalom!

Parashat Vajechi - Sanna och falska berättelser

Hej!

Jag skrev denna Dvar Torah på engelska för Limmud organisationens Dvar Torah emejl, On One Leg, som kommer ut varje vecka med tolkningar av olika människor som är aktiva i Limmud-sammanhang. Jag rekommenderar alla att prenumerera på Limmud On One Leg!
Följande text är alltså skriven på engelska och översatt, med lite hjälp av Google Translate och mycket redigering från min sida. Svenskan kan ändå vara lite mer bristfällig än vanligt. (Vill du läsa orginalet, klicka här.)

Nu när vi avslutar den episka boken Bereishit, Första moseboken, når Jakob och Josef, två av bokens mest noggrant skildrade personligheter, bägge slutet av sina långa liv.

Både far och son har haft svåra och utmanande liv, fyllda av med tvära kast, hjärtesorg och stora utmaningar, ​​men om vi tittar noga på deras inställningar till dessa utmaningar, är de två männen rätt olika varandra.

När Jakob har att göra med brodern, föräldrarna, svärfadern, hustrurna, sönerna och sina grannar, försöker han alltid att passa in dem, som pussel-bitar, i hans liv, just som han vill ha dem. Men var gång han får alla bitar på plats, så hoppar ett avgörande bit ut. Till skillnad från Josef - som verkar ta varje motgång med lugn beslutsamhet, som hanterar varje utmaning för sig, i den takt den drabbar honom - verkar Jakob aldrig kunna förlika sig med att saker och ting inte kommer att bli som han hade hoppats.

Hans livs stora kärlek, Rakel, är det bästa exemplet på detta. Det var ju menat att hon skulle bli Jakobs enda hustru, men Lavan lurade honom att gifta sig med Leah först och krossade Jakobs dröm om monogam äktenskaplig lycka. Gud gjorde Leah fruktbar och Rakel ofruktbar, spänningarna växte och söner föddes på rullande band. Det var först när Leah och bihustrurna Bilha och Zilpa hade tillsammans fött Jakob 10 söner och en dotter att Rakel fick hennes förstfödde, Josef.

Kan detta vara skälet till att Jakob favoriserade Josef och behandlade honom som den förstfödde, fast han var nästan familjens yngste? Han var sonen Jakob borde ha först av alla. Det var drömmen som aldrig skulle bli verklighet, som stamfadern inte kunde bryta sig loss ifrån, inte ens på sin dödsbädd.

Innan han välsignar sina söner, vill Jakob, typiskt nog, välsigna Josefs söner, Efraim och Menashe och han vill att de ska värderas lika högt som hans två äldsta söner, Reuven och Shimon. Plötsligt försvinner den gamle mannen in i ett minne av sin svunna kärlek:

"Jag, när jag var på väg tillbaka från Paddan - dog Rakel från mig ... och jag var tvungen att begrava henne där på vägen till Efrat..." Bereishit (Första moseboken) 47:8

Han säger Alai - "från mig" eller bokstavligen “PÅ mig” trots att det måste ha varit lika smärtsamt för Josef att förlora sin mor som det var för Jakob att förlora sin älskade hustru.

Skapar vi inte alla i någon mån berättelser, narrativ, i våra liv som inte alltid överensstämmer med det som faktiskt sker omkring oss? Så många spänningar och så mycket smärta uppstår ur gapet mellan vad vi vill tro är verkligheten, och vad som egentligen är verkligheten, vare sig vi vill det eller inte. Och vissa människor är så inlindade i sin egen sorg, sitt eget narrativ, att de inte kan se verkligheten eller smärtan som andra bär på.

Josef verkar inte följa i sin fars fotspår. Även när inget går bra för honom, när livet ger honom sur mjölk, finner han ett sätt att göra av det söt grädde. Allt förändras, däremot när han står ansikte mot ansikte med sina bröder, då hungersnöden tvingar dem resa ner till Egypten för att köpa säd. Det är då vi ser hur hans känslor tar över.

Josef iscensätter en genialisk plan för att rädda sin yngste bror, Benjamin, faderns nya favorit, från sina bröder, som naturligtvis måste hata Benjamin lika mycket som de hatade Josef. Han ser till att Benjamin tas ned till Egypten, sätter dit honom för stöld och låta bröderna lämna honom där, som de gjorde med Josef.

Det hela skulle ha fungerat perfekt, om det inte vore för en liten detalj - bröderna är inte onda längre. När de tror att ingen hör dem, uttrycker de en enorm skuld över vad de gjorde mot Josef och de har ingen avsikt att överge Benjamin i Egypten. Denna gång tar de ställning för minstingen i familjen och behandlar honom som den broder han är.

Josef kunde ha klamrat sig fast vid sin smärta och sin egen berättelse i det ögonblicket, genom att ignorera deras vädjan och skicka hem dem, samtidigt som han intalar sig själv att det var bäst så. Men Josef gör någonting hans far aldrig skulle kunna göra - han bryter sig loss från sin egen smärta och skapar en ny verklighet, genom att sudda över den inre berättelsen av lidande.

Han tar av sig masken, blir en del av familjen igen och lyckas släppa på all den sorg och ilska som han sparat på i åratal. Även när bröderna kommer till honom efter fadern Jakobs död, då de fruktar att han väntade på denna stund att hämnas, försäkrar han dem att han hyser dem ingen illvilja:

“han tröstade dem och talade till deras hjärtan." Bereishit 50:21

Låt oss alla följa Josefs exempel genom att identifiera de falska narrativ vi snärjer in oss i, och istället se verkligheten som den egentligen är, för att förflytta oss från smärta, förbittring och ilska till försoning och skapandet av en bättre värld tillsammans.

Shabbat shalom!

En dialog med en av vår generations stora religiösa tänkare...

Hej!

Ja, det har varit en händelserik vecka för mig och Torahblogga. Jag skrev i onsdags en uppmaning att vi judar ska stå sida vid sida med svenska muslimer och bekämpa den rasism som drabbar dem, lika mycket som vi ska bekämpa den som drabbar oss.

Jag fick jättestor respons, men även en del kritik (om man bortser från det strunt som kommer från SD:are, vilken man måste nog göra här i världen). Jag tänker inte avfärda kritiken som kommer från öppensinnade människor, som inte har samma upplevelser av världen som jag har, men jag måste inte heller hålla med.

När jag skulle ändra spår lite och skriva om parashan - veckans Torahläsning, Vajeishev, så kollade jag först upp vad den brittiske överrabbin Jonathan Sacks hade att säga om avsnittet. Döm om min förvåning när han talade direkt till mig om vikten av dialog och att tala även med dem man verkligen inte håller med om!

Hoppas ni kan ge honom 9 minuter av er tid och höra hans budskap (fast den är på engelska). Det finns så mycket för oss alla i hans ord!

Shabbat shalom,

PS. Gillar ni Rabbi Sacks? Då måste ni lyssna på hans debatt med den missionerande ateist Richard Dawkins, om religion och vetenskap!

Bästa citatet därifrån:

"Science takes things apart to see how they work. Religion puts things together to see what they mean."
Rabbi Jonathan Sacks

Parashat Vajishlach - En evig och underbar brottningsmatch

Predikan på parashat Vajishlach
10 december 2011, 14 kislev 5772

Rabbi Jonathan Sacks, Storbritanniens överrabbin ställer en viktig fråga om veckans parasha:
“Varför är Jakob vår stamfader, och judendomens hjälte? Varför är vi Kehilat Jaakov och Bnei Jisrael - Jakobs församling och Israels barn?

Abraham påbörjade den judiska resan, Isak var villig att offra sig för Gud, Josef räddade folket under svältåren i Egypten, Moshe ledde folket genom öknen och gav oss våra lagar. Joshua ledde folket in i Det förlovade landet, David blev vår största kung, Salomon byggde templet och profeterna gav, genom århundraderna, röst åt Guds budskap om rättvisa och rättfärdighet.”

Jakobs liv, menar rabbi Sacks, verkar vara fylld av inget annat än konflikter: med broderna Esau, som han bedrar så han måste fly för sitt liv; med svärfadern Lavan, som lurar honom gång på gång; med sina fruar Rakel och Leah, som tävlar om hans kärlek; med sina tre äldsta barn Reuven, Shimon och Levi, som på olika sätt utmanar faders ledarskap. Jakob verkar han ofta fylld av ångest och rädsla, och när han väl handlar verkar han inte alltid ärlig eller rak.

Efter att ha återförenats med Josef står han inför sonens chef, farao, och sammanfattar sitt liv med att säga ”Få och svåra har mina levnadsår varit.”

Rabbi Sacks har satt fingret på det hos Jakob som har gjort honom till en av mina favoritpersonligheter i Bibeln. Han är en överlevare - han är det judiska folket personifierat - han är Israel.

I dagens parasha får han detta namn och det kommer i ett av de mest märkliga avsnitten i hela Torahn, när Jakob brottas med ängeln. Det är just innan han ska möta sin bror för första gången på 20 år. Esau är på väg att möta honom med 400 man - han tänker inte komma för att fika med Jakob. Då delar han på sin stora familj, sina fyra fruar och 13 barn, sitt boskap och allt han äger, i två läger, och resonerar ”Om Esau överfaller den ena, så kan den andra slippa undan.”

Vilket ohyggligt val! Vilken ångest det innebar att dela på allt han håller kär i hoppet om att rädda en spillra undan hans egen brors vrede. Hur många gånger i vår historia har inte andra judar tvingats följa Jakobs exempel.

Och han uttrycker sin ångest i bön:

Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: ’Vänd tillbaka till ditt land och din släkt, så skall jag låta det gå dig väl.’ Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med dessa båda skaror. Rädda mig undan min bror Esau, jag fruktar att han annars kommer och slår ihjäl mig och de mina, både mödrarna och barnen.

Han skickar gåva efter gåva, totalt 550 djur, till Esau, i hopp om att kunna köpa sig ur denna knipa, men när han gjort allt han kunnat står han där vid floden Jabboks strand och solen sjunker över horisonten. Han lämnas ensam med sin tilltagande skräck inför morgondagen. Ensam med alla sina minnen över hur han levt sitt liv och alla saker som gått fel. Ensam med all den ånger över hur han kunde ha gjort annorlunda.

Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” … Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft.

Hela sitt liv har Jakob flytt från den kraft, det öde som han nu står ansikte mot ansikte med. Och nu, med all den skräck som det måste innebära att brottas med denna övermäktiga motståndare, vägrar Jakob att ge upp. Han kan inte. Han vet inte hur. Allt han förmår är att vara sig sig själv och med en chutzpah, en fräckhet, född ur desperation, förhandlar han sig till en välsignelse mitt under brottningsmatchen.
Han går därifrån som Jakob, men också som Israel, haltande, evigt förändrad, bruten men hel i mötet med sig själv och sina värsta farhågor.

Och så har det varit för oss, Jakobs barn, från den dagen och framåt. Vi har ömsom sökt, ömsom flytt från världens hårda rampljus. Idag går inte mindre än fem judar fram till den svenska kungen för att ta emot nobelpriset och de bidrar till en av världens märkligaste statistiska siffror: en femtedel av alla som tilldelats ett nobelpris har varit av judisk börd, fast vi endast uppgår till ca 0.2% av världens befolkning.

Den holländsk-israeliske rabbinen Nathan Lopes Cardozo, en av den ortodoxa världens mest radikala tänkare, påpekade att det judiska folket är mindre till antal än ett misstag i den kinesiska folkräkningen, dvs. när kinesiska byråkrater räknar fel på någon decimal i landets folkräkning, så räknar de fel på fler människor än det finns judar i världen!!!

Hur kan vi ha samtidigt ha gett världen Moses, Jesus, Paulus, Maimonides, Spinoza, Marx, Freud, Einstein, Bob Dylan, Woody Allen OCH 20% av världens nobelpristagare???

Hur är det möjligt? Och samtidigt som vi sticker ut mer än någonsin, vill vi inte helst inte att världen ska märka det så mycket. Vi har så ofta kritiserats, jagats och förföljts att vi bara vill smälta in i dagens demokratiska samhälle och inte synas.
Men det gör vi. Vi märks ordentligt med rubriker om Israel, om antisemitism, om omskärelse.

Om tio dagar börjar vi fira Chanukkah, en helg som ihågkommer hur judar tog strid mot en kung för 2200 år sedan, då han ville förgöra både vår religion, genom att förbjuda vår Torah, och vår identitet, genom att förbjuda Brit Milah. Den artikel som skrevs i DN Debatt i november, av omskärelsemotståndare, kunde ha skrivits av kung Antiochus själv, för just så tyckte grekerna: vi är omoderna, primitiva, envisa. Vi vill inte inse att vi ska lägga av med vår religion och bli som alla andra.

Chanukkah har passande nog kommit att mer än något annat symbolisera den helg genom vilken dagens judar tar ställning i den moderna världen - när alla andra tänder adventsljus och julgranar, tänder vi vår chanukkiah (speciellt den som Chabad tänder på Götaplatsen).

Vi märks. Det finns högst 17000 judar i Sverige, ändå så har vi haft judiska ministrar, riksdagsmän och kvinnor, konstnärer, författare, filmskapare, vi har spelat en gigantisk roll för svenskt näringsliv och så har vi några judiska skurkar som har fått sina namn i tidningen och i svensk kriminalhistoria.
Vänta ett tag, kanske ni säger, visst är dessa alla judar, men de är inte där de är FÖR att de är judar. De ska inte stämplas som jude, bara för att de kommer från liknande bakgrund.

Rabbi Brad Hirschfield definierade antisemitismen en gång som skillnaden att säga “det finns många mäktiga judar som bestämmer i Hollywood” - vilket stämmer - och att säga “judarNA styr Hollywood” - vilket inte stämmer. För det absurda med tanken på “den judiska världskonspirationen” är att vi vet bättre än någon annan att om man någonsin samlade alla dessa kända och inflytelserika judarna i ett och samma rum, skulle de ALDRIG kunna hålla med varandra! För att ha en konspiration måste vi först ha konsensus, och det når vi judar aldrig!

Och däri ligger faktiskt vår styrka: vi brottas och brottas och brottas. Vi kämpar med änglar och människor och med oss själva och ur denna eviga brottningsmatch - så irriterande, frustrerande och utmattande som den än må vara - ur kampen uppstår den välsignelse som Gud lovade Jakob/Israel. Vi står där brutna, men hela.

Och då händer något märkligt i berättelsen:
Jakob står framför Esau (som i Talmud kom att symbolisera romarna, kristendomen och västvärlden) som den han är - inga fler knep eller undanflykter: Här är jag Esau, gör vad du vill med mig!

Och brodern föll Jakob “om halsen och kysste honom. Och de grät.”

Låt oss möta våra utmaningar inte genom att slinka undan i skuggorna, utan genom att stå upp för vilka vi är - brutna men hela - möta Esau och omvärlden och låta dem hata eller älska oss för dem vi verkligen är.
Vi har mycket lite att skämmas för och vi har mycket att vara stolta över. Låt oss omfamna vår fader Jakob och vara hans barn, Bnei Israel.

Shabbat shalom och Chanukkah sameach!

Parashat Shelach Lecha - En rå rapport

Så låtom oss börja (igen):

Den Sidra (veckoavsnitt) vi läser nu på Shabbat är Shelach Lecha, 4e moseboken kapitel 13 till 15.

Gud säger åt Moshe att utse spejare som ska undersöka det förlovade landet som förberedelse för det stundande intåget.

"Skicka en från varje fädernestam; alla skall vara hövdingar." säger Gud.

Alltså 12 spejare, alla politiker. Det bådar inte gott. Moshe ger dom följande instruktioner:

"Gå genom Negev och upp i bergsbygden och se efter vad det är för ett land.

• Är folket där starkt eller svagt, är de få eller många?
• Är landet de bor i bra eller dåligt?
• Bor de i läger eller i befästa städer?
• Är landet bördigt eller kargt?
• Finns där träd eller inte?

Gör allt ni kan för att ta med något av det som växer i landet."

Dom reste iväg och var borta 40 dagar (vilket är Torah-kodord för "ett bra tag"). Sedan kom dom tillbaka och avlade sin rapport.

De rapporterade till dem och till hela menigheten och visade upp vad som växte i landet. De berättade för Mose: "Vi har varit i det land som du skickade oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung - se vad som växer där! Men folket som bor där är starkt, städerna är stora och befästa, och vi såg till och med ättlingar till Anak* där. I Negev bor amalekiterna, i bergsbygden hettiterna, jevuseerna och amoreerna, och längs kusten och vid Jordan bor kanaaneerna."

* Anak = jättar Mina frågor till er:

1. Stämmer deras rapportering tillbaka till Moshe överens med den uppgiften han hade gett dem?
2. Ett ord i rapporten spelar mycket stor roll med tanke på vad som sedan händer. Vilket?

Kommentera här nedan! Hedersomnämnanden stundar för bra svar! Kol tuv,

Parashat Vajera - Om att pruta sig ner till ett gott samhälle

Hej!

I lördags läste vi Parashat Vajera i synagogan. Jag befann mig på ett helgläger med ett tjugotal ledare och barn så jag hade inte tid att skriva om Vaera tidigare. Det var också ett tag sedan som vi hade ett klassiskt texttolkningsinlägg här på Torahblogga, så dags att göra skäl för namnet!

Något som jag alltid kommer att ha med mig är en föreläsning av rabbi Meir Schweiger som hade nöjet och äran att höra tala på Limmudkonferensen i England (som jag för 12e gången kommer åka på i år). Jag studerade också med rabbi Schweiger i en månad på Pardes i Jerusalem där han undervisar under året. Det var en inspirerande upplevelse.

Lektionen handlade om Abrahams brorson Lot, som räddas ur staden Sodom, innan den förintas av Gud för dess ondska. En podradio version av rabbin Schweigers föreläsning kan du också lyssna på här.

Jag vill här skriva om dialogen mellan Gud och Abraham när han försöker rädda städerna. Avsnittet säger väldigt mycket om mänskliga relationer.

I kapitel 18 får vi först läsa ett sött litet avsnitt om hur Abraham får besök av tre mystiska män och bjuder in dem för en måltid. De ger honom den goda nyheten att han och Sarah kommer, trots deras höga ålder, att få barn. Sarah, som har tjuvlyssnat, skrattar bittert åt profetian och avfärdar den, men skrattar bäst som skrattar sist...

När männen (änglarna?) lämnar Abrahams hem följer han med dem en bit på vägen. Då får vi läsa denna mycket märkvärdiga text:

Herren tänkte: "Varför skulle jag dölja för Abraham vad jag ämnar göra? Abraham skall ju bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall välsignas genom honom. Ja, jag har utvalt honom för att han skall instruera sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt. Då skall det gå i uppfyllelse som Herren har lovat Abraham."
Bereishit (Första moseboken) 18:17-19

Detta är ett av två ställen i hela Bibeln då vi får höra Gud resonera högt för sig själv. Vi får en inblick i Guds tankar - och vilka tankar!

Här visar Gud goda föräldraegenskaper: Gud förväntar sig att Abraham ska vara en rättvis och rättfärdig man och föra detta vidare till sina barn, barnbarn och till hela det framtida judiska folket. Då måste Gud måste dela med sig av sina planer, så Abraham kan känna sig delaktig och få lite motion i dessa värderingar.

Och Herren sade: "Klagoropet från Sodom och Gomorra är starkt, och deras synd är mycket svår. Jag går ner och ser efter om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden, det rop som har trängt fram till mig. Om det inte är så, måste jag få veta det."
Bereishit 18:20-21

Aha! Gud tänker förstöra städerna, men Han öppnar för möjligheten att städerna kan räddas. Det visar sig också att Gud har hittat rätt man för jobbet, då Abraham nappar direkt:

Och Abraham steg fram till Herren och sade: "Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den onde? Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? Chalila lecha! Att döda den rättfärdige tillsammans med den onde, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den onde. Chalila lecha! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?"
Bereishit 18:23-25

Abraham "stiger fram", som en försvarsadvokat i en domstol, och lägger upp ett starkt försvar. Chalila lecha är ett uttryck som betyder ungefär "det skulle vara skamligt för dig" eller "du skulle vanhelga dig". Abraham skulle nästa kunna säga "Gud förbjude att Du, Gud, handlar så här." (Här finns en hel artikel bara om detta uttryck!)
Abraham avslutar med ett trumfkort: ska Gud bestämma reglerna för världen, men inte följa dem själv?! Chalila lecha!
Jag föreställer mig Gud småle här, då Abraham tror att han måste övertyga Gud, men detta är ju just vad Gud har velat höra från sin lilla samarbetspartner hela tiden.

Men Abraham har samtidigt ramat in frågan på ett mycket särskilt vis: "Kanske finns det 50 rättfärdiga i staden." Vad vill Abraham säga med detta? Jag läser en mycket djup fråga här:
Hur många goda människor behövs det för att bota ett ont samhälle? Människor påverkar varandra, både positivt och negativt. Abraham vet detta - han kommer ensamt ur ett samhälle av avgudadyrkare och har vigt sitt liv åt att följa den enda sanna guden. Det är ett ensamt liv som han har valt åt sig själv och sin hustru, Sarah, men han vet att de flesta är inte starka nog att själva vända en negativ spiral av ondska till det goda.

Hur många människor måste det finnas i Sodom för att staden ska ha en chans att bli bättre? Det räcker inte med en eller två, de kommer så småningom att slukas av sitt samhälle. Våra rabbiner tänker sig att Noah byggde en hel ark, som en demonstration och en varning, mitt bland sina själviska och illvilliga grannar, utan att någon ändrade sin inställning, plockade upp en hammare och hjälpte honom.

Nu tänker Gud förstöra Sodom och Gomorrah och Abraham ställer frågan: skulle 50 goda människor kunna ge varandra styrka och påverka sin omgivning för att ge städerna en chans att överleva?
Svar: ja.

Abraham fortsatte: "Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?"
Herren svarade: "Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den."

Ännu en gång tog Abraham till orda: "Kanske finns där fyrtio?"
Herren sade: "Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull."

Abraham sade: "Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?"
Herren svarade: "Om jag finner trettio, skall jag inte göra det."

Då sade Abraham: "Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?"
Herren svarade: "Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull."

Abraham fortsatte: "Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?" Herren svarade: "Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull."
När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.
Bereishit 18:27-33

Abraham pressar inte Gud lägre. De har kommit överens om ett pris. Har samhället 10 goda individer har man fortfarande chans att förbättra den. För judar är 10 individer (traditionellt 10 judiska män) ett viktigt antal. Det är minimiantalet för en Minjan, vilket krävs för att kunna genomföra en fullständig judisk gudstjänst och att läsa Torahn högt för alla. När tio vuxna judar samlas för att be och för att läsa ur Torahn och prisa Gud, har vi möjlighet att förändra världen och förbättra den.

Vi människor har en sådan oanad potential och därför måste vi ge varandra stöd och uppmuntran att göra gott här på jorden. Om vi bara kan hitta till varandra och stärka varandra, kan vi faktiskt laga denna trasiga värld.

Kol tuv,
PS. Jag uppmanar er igen att lyssna till Rabbin Schweigers utmärkta analys av denna text och om änglarna i Sodom.
Vill ni också läsa mina unika tolkningar om varför Gud senare, i kapitel 22, befaller Abraham att offra sin son Isak, kan ni hitta dem här...

Sukkot igen!

Hej!

Nu har det som vanligt varit mycket med helgerna - det är inte många vardagar man har i sin vecka, när torsdagen och fredagen försvinner in i helgfirandet.

Ikväll börjar Sukkot, lövhyddofesten. Förra året hade jag privilegiet att kunna bygga en Sukkah på vårt annars plåtbetäckta tak, då hyresvärden ändå höll på att renovera balkongen och tog då av plåten. Detta gjorde det möjligt att bygga en kosher Sukkah, men ack, så är inte fallet i år. Vi får hålla oss tillgodo med att läsa kiddush i församlingens Sukkah.

Förra året hade jag också en kurs i Det judiska året, där vi talade ingående om Sukkot. Ni kan lyssna och/eller ladda ner programmet här.

För två år sedan skrev jag också om den text man läser ur Torahn på shabbaten som kommer under Sukkotveckan. Det handlar om när Moshe fick träffa Gud ansikte mot ansikte.

Jag önskar er alla en riktigt chag sameach!

Parashat Nitsavim-Vajelech: Den himmelska hejarklacken

Hej!

Snart är det Rosh haShana - det judiska nyåret! (börjar onsdag kväll, den 8 september)
Det är en helg som markerar människovärldens, dvs civilisationens födelsedag, som enligt den judiska kalendern har nu funnits i 5771 år (inte så långt från vetenskapens egna beräkningar).

Rosh haShana inleder en tid av djup reflektion över hur världen ser ut, hur den borde se ut, och främst ska vi reflektera över vår egen personliga roll i det hela - har jag gjort tillräckligt under det gångna året för att förbättra min omgivning och hur mycket mer har jag att göra?

(På tisdag kväll sänder jag ännu ett avsnitt av FIM-radio, då om just Rosh haShana. Den kommer jag lägga ut här på bloggen så fort den är klar, så håll utkik!)

Samtidigt som vi förbereder oss för de stora helgdagarna - Rosh haShana och Jom Kippur, som kommer 10 dagar senare - så har vi ju de vanliga torahläsningarna som vi läser varje vecka. Vi håller på med de sista avsnitten i hela Torahn nu och ska snart börja om med den från början (på Simchat Torah, den 1 oktober).

Det ena, Rosh haShana, har på ytan inget att göra med det andra, Torahns förestående avslutning, men ändå verkar det finnas intressanta kopplingar. Moshe har genom hela Devarim, Femte moseboken, talat till folket, innan han ska gå bort. Han vill ge dem viktiga budskap som de ska ha med sig när de fortsätter in i landet utan honom. I veckans dubbelparasha Nitsavim-Vajelech säger han följande:

Ni har alla i dag trätt fram inför Herren, er Gud, stamhövdingar, äldste och förmän och alla israelitiska män med era barn och kvinnor samt de invandrare som finns i ditt läger, de som hugger din ved och bär ditt vatten. Nu skall du träda i förbund med Herren, din Gud, ett edsförbund som Herren, din Gud, i dag sluter med dig. Han vill i dag upphöja dig till sitt folk och bli din Gud, enligt sitt löfte till dig och enligt sin ed till dina fäder Abraham, Isak och Jakob. Det är inte bara med er som jag sluter detta förbund med dess edsvillkor. Jag gör det både med dem som i dag står här tillsammans med oss inför Herren, vår Gud, och med dem som i dag ännu inte finns hos oss.
Devarim 29:9-15

Detta kunde lika gärna handla om Rosh haShana och Jom Kippur, då vi ska alla - höga som låga, stora som små - stå tillsammans, som ett folk inför Gud, med alla generationer som har gått före oss, och alla som kommer efter. Vi har ett förbund, vår Torah, som ger oss vägledning och insikt i världen och hur vi ska leva i den. I nästa kapitel fortsätter Moshe:

Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den.
Devarim 30:11-14

Är det verkligen SÅ svårt för oss att leva ett gott, etiskt liv? Ligger det så långt utom vårt räckhåll att vi bara ger upp?
Sist lägger Moshe fram Guds ultimatum:

Se, jag ställer dig i dag inför liv och lycka eller död och olycka. Om du lyssnar till Herrens, din Guds, bud, som jag i dag ger dig, och om du älskar Herren, din Gud, vandrar hans vägar och följer hans bud, stadgar och föreskrifter, då skall du få leva och bli talrik, och Herren, din Gud, skall välsigna dig i det land som du kommer till och tar i besittning. Men om du stänger ditt hjärta och inte vill lyssna utan låter dig förledas att tillbe andra gudar och tjäna dem, då säger jag er i dag att ni skall förintas. Ni får inte leva länge i det land som du kommer till och tar i besittning när du går över Jordan.
Devarim 30:15-18

Detta är mycket starkt och plågsamt att läsa, men det är något som vårt folk borde ta till oss, speciellt med tanke på alla de svåra utmaningar det judiska landet handskas med idag.
Men är det ett ultimatum? Ja och nej. Visserligen följer det konsekvenser av våra handlingar, men Moshes sätt att uttrycka det läser jag mer som en bön än en befallning.
Gud lär oss att våra handlingar får konsekvenser, men Gud hejar samtidigt på oss, att vi ska förstå vad som är rätt och välja därefter.

Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.
Devarim 30:19-20

Varje Rosh haShana, räcker Gud oss sin hand och säger:
"Kan vi inte fixa detta, tillsammans? Kan vi inte välja att skapa en bättre värld, du och jag?"

Kommer vi att svara på kallet i år?

Kol tuv,

Parashat Ki Teitse - Judisk media(ö)kändis trampar riktigt snett...

Hej!

Denna vecka läser vi parashat Ki Teitse och den innehåller många olika lagar som vi moderna läsare nog finner förlegade och ibland helt chockerande. Som tur är, kände våra rabbiner, som levde för 2000 år sedan, redan då att dessa lagar behövde en rejäl runda genom tolkningstraditionen innan man funderade på att praktisera någon av dem. Jag skriver om denna process i detalj i inlägget Ki Teitse - Vad ska man göra med olydiga barn?

Våra lärda förstod absurditeten i att läsa Torahn bokstavligen och sedan försöka leva efter den på det sättet. De gav oss också principen att varje generation skulle fortsätta processen att tolka lagen och de utmaningar som mötte lagen i sin egen tid.

Ta exemplet av homosexualitet. Det är något som i många tidsåldrar har ansetts onaturligt, fel och ett brott mot Guds lag, men biologin och psykologin har visat rätt entydigt på att den sexuella och känslomässiga attraktionen till individer av ens eget kön är något som är medfött, och oföränderligt. Det visar sig också, hör och häpna, att samhällets acceptans av homosexuella individer och partnerskap inte leder till moraliskt förfall eller att vår art slutar fortplanta sig.

Det får oss att fundera över vilken roll de traditionella, religiösa förbuden mot just homosexualitet har idag och hur vi borde kanske omtolka dem. Diverse försök att göra så skriver jag om i inlägget Acharei Mot - Mjukare sätt att tolka en hård vers...

Tyvärr är det trots detta inte svårt att hitta exempel på folk som fortfarande väljer ut just förbudet mot homosexualitet att belysa och predika. Vissa har påpekat hyckleriet i att selektivt hamra på den lagen, samtidigt som man struntar i andra lagar som kan te sig absurda i våra dagar.

Här är en scen från serien Vita Huset. Olika media personligheter har bjudits in på middag i Vita huset, men det är storm på gång i Washington och någon internationell kris, så de får alla snällt vänta på president Jeb Bartlett. Han kommer loss för att välkomna dem alla och ser att den konservativa radioprataren Dr Jenna Jacobs är närvarande. När han ser att hon vägrar ställa sig upp när presidenten kommer in i rummet kan han, som är religiös katolik och bibelkunnig, inte motstå frestelsen att ta itu med henne:



Denna Dr. Jacobs är baserat på en verklig radiopersonlighet, Dr. Laura Schlessinger, som bl.a. kallade homosexualitet för "ett biologiskt misstag" och jämförde homosexualla föräldrar med pedofiler.

Schlessingers program går ut på att folk ringer in för att be henne om råd. Hon fick mycket uppmärksamhet för att hon konfronterade sina lyssnare och skällde ibland ut dem, och hon var tydlig från början med sin religiösa profil. Hon förespråkade "moralisk hälsa" på sitt program, men hon var inte fundamentalistiskt kristen, som många andra konservativa radiopratare i USA. Nej, Dr. Laura var ortodox judinna.

Hon hade en judisk far och en katolsk mor, men konverterade formellt till judendomen, med en ortodox rabbin, år 1998. Då började hon också hänvisa till judisk lag i sin show, när hon svarade på lyssnarnas frågor. Många amerikanska judar står stadigt i den vänstra, liberala fåran av amerikansk politik och tog starkt avstånd från Schlessinger, speciellt efter den publicitet hon fick efter hennes homofobiska uttalanden.

År 2003 levererade hon ännu ett chockbesked på radion. Hon började prata om lyssnarbrev och fax:

I stort sett har de fax som jag får från kristna har varit mycket kärleksfulla, fulla av stöd. Från min egen religion har jag antingen fått inget alls, eller två av de elakaste breven jag har fått på länge. Det är väl min poäng - jag får nästan inget tillbaka. Det är inte mycket värme som kommer tillbaka.

Hon sa att hon fortfarande räknar sig själv som judinna, men "min identifikation med denna enhet och att jag håller ritualerna etc av denna enhet - det är slut med det." (Här är en lång artikel om hennes beslut att lägga av med ortodoxin.)

Dr. Laura hade upptäckt det som många andra judar vet instinktivt: en jude med hög judisk profil kritiseras och bedöms alltid hårdast av andra judar. Jag vet att jag känner att jag vill att personen med hög profil ska representeras oss till punkt och pricka som vi själva vill bli representerade och är det inte så, blir jag rätt illa till mods.

Att Paul Krugman är jude är jag stolt över - han vann ju nyligen Nobelpriset i ekonomi och är känd liberal skribent i USA. Att Bernie Madoff, han som stal miljardtals dollar från sina egna kunder, är jude ska vi inte tala så högt om.

Natalie Portman är ju en enastående skådespelerska, snygg, smart, och född i Israel. Säg det högt! Nämn bara inte att Amy Winehouse, med alla tatueringarna, alkoholproblemen etc, är judinna hon med. Basunera ut att Marciej Zaremba, superjournalist, en av Sveriges mest uppmärksammade samhällskritiker, är jude. Låt oss bara hoppas att Helle Kleins karriär tar slut så fort som möjligt, för att inte nämna mediapajasen Dror Feiler.

Så går det.

Efter alla hennes märkliga uttalanden, började Dr. Lauras popularitet att dala. Det kom fram konstiga saker kring henne - bl.a. nakna fotografier, tagna på 70-talet av en man som hon då vänsterprasslade med, och när hennes egen mor dog, vägrade hon hämta henne på bårhuset. Hon var inte ens en riktig läkare, utan hade doktorerat i fysiologi (som i Vita huset-klippet).

Trots allt detta traskade hennes karriär på, med starkt stöd från konservativa kristna lyssnare, fram till den 10 augusti då hon tog ett samtal från en svart kvinna som tyckte att hennes vita mans vänner uttryckte sig rasistiskt mot henne. Då gick Schlessinger igång:

"Nigger, nigger, nigger! Så får alla svarta komiker hålla på, men har man inte tillräckligt mörk hud och säger ordet är man rasist! Mycket märkligt. ... Är du så hyperkänslig för rasism, så gift dig inte utanför din egen ras!"

Hon körde över sin lyssnares försök att förklara saken och började istället hänvisa till Obama och hur svarta vill demonisera vita med rasism och ta mer makt från dem. Rasistiska åsikter är det som man aldrig får uttrycka i USA. Det är dödsstöten med stort D.

Här har ni hela samtalet:



Hon gick nästa dag ut med en ursäkt och fortsatte att be om ursäkt till alla som ville höra på. Här skriver hon på sin blogg om att ta ansvar för sina misstag, be om ursäkt och försöka gå vidare - en väldigt judisk tanke, trots allt. En vecka senare kom hon som gäst till intervjuprogrammet Larry King Live (också han jude) och berättade att hon slutar med radio "för att återfå sin yttrandefrihet".

Så var det med det. Finns det någon sensmoral och poäng i detta inlägg, eller ville jag bara berätta om en tragikomiskt amerikansk mediacirkus med många judiska referenspunkter? Vad tror du?

Shabbat shalom,

Parashat Naso - Att göra narr av asketer (och genom poesi kanske lära sig uppskatta vissa av dem)

Hej!

Först och främst, vilken succé vi hade under studiekvällen, Tikkun leil Shavuot!

35 personer åt middag och studerade med oss uppe på tredje våningen, och 25 personer var nere i Stora salen samtidigt! Totalt är det en ökning med 20 personer, från förra året!
Mellan oss hade vi 10 föredragshållare, och 11 föredrag (en talade hos båda) och alla var mycket nöjda med kvällen. För att citera en av föredragshållarna, som själv citerade Talmud: Kinat sofrim marbeh chochma - Lärares konkurrens [bokstavligen "avundsjuka"] ökar visdomen. Församlingen blir bara starkare desto fler aktiviteter vi har!

Nu till veckans parasha, som är Naso, som är det andra veckoavsnittet ur Bamidbar (4 moseboken). Där läser vi detta:

Herren talade till Mose:
Säg till israeliterna: Om någon, man eller kvinna, avlägger ett högtidligt löfte om att avskilja sig som nasir åt Herren, skall han avhålla sig från vin och starka drycker och får inte smaka ättika gjord på sådana drycker. Han får inte dricka någon dryck av druvor och inte heller äta druvor, vare sig färska eller torkade. Så länge hans nasirtid varar får han inte äta någonting som kommer från vinstocken, inte ens kärnor och skal.
Så länge nasirlöftet gäller får ingen rakkniv vidröra hans huvud. Han skall vara helig och låta håret växa fritt tills hans tid som Herrens nasir är fullbordad.
Så länge han är Herrens nasir får han inte komma nära något lik. Inte ens om det är hans far eller mor, bror eller syster som har dött, får han bli oren för deras skull, ty hans huvud bär tecknet på att han är sin Guds nasir. Så länge han är nasir är han helgad åt Herren.
Bamidbar 6:1-8

Nasirkonceptet är det närmaste man kan komma någon asketisk munkstatus inom judendomen och då har detta ändå inte varit i bruk de senaste 2000 åren. Rabbinerna i Talmud var väldigt negativa till idén att någon kunde ta en ed att vara nasir och då svära sig in i en sorts helighetsstatus.

• Att vara nasir kräver inget av en, mer än att man avhåller sig från allt vad vindruvor och vin heter (varning för russin i müslin då!), att man inte klipper håret, och att man inte har någon fysisk kontakt med en död kropp.
• Både män och kvinnor kunde ta en ed och bli nasir.
• Nasirskapet varade då i minst 1 månad och ibland i flera år.
  

Den mest kända nasiren i Tanach (den hebreiska bibeln) var Shimshon, i Domarboken. Hans mor blev informerad av en ängel, innan hon födde Shimshon, att om hon uppfostrade pojken som nasir (inget vin, ingen död, inte klippa håret), så skulle han få gudomlig styrka och bli en stor kämpe för Israel, mot deras ärkefiender, filistéerna.

Som känt, så låg Shimshons begåvning i musklerna, inte i hjärnkontoret. Han föll för en filistéisk femme fatale, Delilah; hon lirkade ur honom hans hemlighet och förrådde honom.

Veckans haftarah - den uttvalda texten ur Neviim (Profeterna) som ska relatera till parashan - är faktiskt just mötet mellan Shimshons mor och ängeln - och den komiska pappan, Manoach, som verkar helt oförmögen att förstå vad som ängeln försöker säga dem. Det är nog från pappan som Shimshon ärvde sin intellektuella kapacitet...

Ni kan läsa avsnittet här.

Nasirfenomenet verkar ha varit föremål för mer humor än så. Vi vet att den rabbinska traditionen såg ner på praktiken att svära sig till nasirskap. Det kanske verkade som om de som tog nasireder lovade att hålla sig från vinet och frisören bara för att verka vara extra fromma och heliga, utan att behöva besvära sig om att faktiskt bättra sig som människor.

Vilken tur att det idag inte längre finns människor som använder sig av ytliga fromhetstecken för att göra sig märkvärdiga, utan att ägna någon tanke på hur de behandlar andra människor!

Men Torahn tar ju upp nasirer i detalj, så rabbinerna kunde inte avskriva det helt och hållet. Däremot kunde de göra narr av det och påpeka det absurda i att svära nasireder för det ena eller det andra.

Det finns en mishna* som kommer från en del som heter Nazir, och jag hittade den citerad i The Big Book of Jewish Humor (rekommenderat!). Där använder sig rabbinerna av en koj - en sorts antilop, buffel, rådjur eller gasell, som varken passade in i kategorin för vilda eller tama djur, och var därför alltid en gåta för de lärda - för att göra pika nasirerna och deras löften:

Om en person såg en koi och sa: "Jag blir en nasir om detta är ett vilt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om detta inte är ett vilt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om detta är ett tamt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om detta inte är ett tamt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om detta är både ett vilt och ett tamt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om detta är varken ett vilt och ett tamt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om en av dessa sex personer är nasirer!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om inga av dessa sju personer är nasirer!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om alla dessa åtta personer är nasirer!"
Då är de alla nasirer.
Mishna, Nazir 5:7

Tugga på den, ni!

På prat om ytliga fromhetstecken som döljer hyckleri, har Kobi Oz ännu en underbart cool låt på detta ämne (med engelsk översättning):



Men tro inte att han rackar ner på alla religiösa. Lever man sina ideal, får man all respekt av Kobi. Jag slogs av hur denna låt kunde få mig att uppskatta personer som jag annars skulle ha fnyst åt, precis som de i låten. Jag behöver inte hålla med dessa mashiachivrare, men Kobi hittar hos några av dem en sann iver - en tårfylld förhoppning om en bättre värld:



Shabbat shalom,
* Den rabbinska lagkoden, Mishna, som utgör stommen som resten av Talmud är byggt på, utgörs av enskilda paragrafer kallas förvirrande nog för "en mishna".

Parashat Behar-Bechukotaj: Vägörenhet vs. rättvisa

Hej!

Har haft lite semester och kämpar fortfarande med en släng av skrivkrampsvirus...

Idag får ni i alla fall några tankar kring veckans Parasha av min far, Maynard Gerber. Han är kantor (chazzan) i Stockholms Stora synagoga och har fått hålla i många predikningar under de senaste åren då församlingen varit utan rabbin. Nu kommer den situationen snart att förändras!

Så här står det i ett infomejl som gick ut idag från församlingens informationsavdelning:

Judiska Församlingen i Stockholm har anställt rabbin David Lazar som konservativ (Masorti) rabbin i församlingen.

Vi räknar med att David Lazar kommer att vara på plats i Stockholm senast 1 september, lagom till Rosh Hashana, det judiska nyåret.

Vi ser att David Lazar med sina värderingar, sin andlighet och sitt sätt att relatera till samhället och till sina medmänniskor kommer att bli ett stort lyft för församlingen.

Med vänlig hälsning
Informationsavdelningen

Jag önskar David Lazar ett stort lycka till och hoppas få höra mycket av honom i framtiden!

Här har ni i alla fall min fars tankar kring Parashat Behar-Bechukotaj:

Behar – Bechukotaj

Predikan

8 maj 2010

En rabbin berättar att en gång, när han promenerade på gatan tillsammans med en vän som var präst, så gick de förbi en tiggare, som frågade dessa två män om inte de kunde ge henne 5 kr för en kopp kaffe. Rabbinen tänkte så här: ”Var kan man köpa en kopp kaffe för bara 5 kronor?” Ändå bestämde rabbinen att ge henne pengar. Han stoppade sin hand in i sin ficka och upptäckte att han inte hade några småpengar. Han tittade i sin plånbok och såg att han hade 3 hundringar och en femtiolapp. Han gav henne femtiolappen och gick iväg med prästen. Kvinnan blev överväldigad av rabbinens generositet och vill ta honom i hand och krama honom. ”Det behövs inte”, svarade rabbinen. ”Använd pengarna på ett klokt sätt bara”, svarade han.

Prästen vände sig mot rabbinen och sa att det var väldigt snällt av honom att ge henne pengarna. Rabbinen sade lite ironiskt, att det kanske var mer dumt än snällt. Rabbinen tänkte att det kristna begreppet ”välgörenhet” verkar ha att göra med barmhärtighet i kontrast till det judiska begreppet vilket är baserat på denna Toratext – nämligen rättvisa. Kapitel 25 i 3 Moseboken handlar om de fattigas och de vräktas rättigheter – att vi är förpliktigade att hjälpa dem behålla sin dignitet och värdighet. Vi måste hjälpa dem komma ur sin situation.

Jag kommer ihåg en incident i föreställning Spelman på taket. Tevje går förbi byns tiggare och ger honom endast 1 kopek. ”En kopek bara?” säger tiggaren. ”Förra veckan gav du mig två!” Tevje beklagar sig och säger att han hade haft en dålig vecka vad gäller sin inkomst. Tiggaren svarar så här: ”Jaha… du hade en dålig vecka, och JAG måste lida!?”

Jo, det finns en hel del ironi i tiggarens svar, men hans svar exemplifierar judendomens syn på välgörenhet, tsedaka. Tsedaka betyder inte ”snällhet” utan ”rättvisa”.

Vi alla känner till profeten Elia, Eliahu hanavi. Eliahu dog aldrig, utan åkte upp till himlen. Detta gjorde att det finns många legender och berättelser om honom. Många av dessa berättelser handlar om att Eliahu klär ut sig till en gatutiggare. Han blir illa behandlad, vilket gör att den messianska tiden, som han kom för att förkunna, blir försenad. I en hel del av dessa berättelser blir han vän med rättfärdiga personer som delar med honom vad de än har, och blir belönade för sina goda gärningar.

Budskapet verkar ganska enkelt: behandla de fattiga bra, för att du aldrig vet hur resultatet blir – det kan hända att din handlig kan leda till att messias kommer! Poängen är kanske den att en god människa ger tsedaka även om det inte verkar vara någon fördel för henne.

Även här i Sverige, i vår egen stad, Stockholm, så finns det gatutiggare. Och man undrar om det verkligen är så att dessa människor inte har pengar, eller vad de gör med de pengar de får. Används pengarna för mat och kläder, eller för sprit och droger?? Det kan hända att det är ointressant i längden – att det snarare är ett prov för oss själva. Toran säger att man är förpliktigad att ge, oavsett hur pengarna kommer att användas. Vem vet – tiggaren är kanske profeten Eliahu som testar oss – för vår egen skull.

Jag går nu tillbaka till rabbinen jag nämnde i början, Nästa dag när han promenerade med sin vän, prästen, igen, så gick de förbi samma kvinna på gatan, som bar solglasögon och rökte samma cigarett. När hon bad att få pengar igen för en kopp kaffe, så svarade prästen att hon redan hade fått 50 kr dagen innan. ”Jo, jo”, svarade kvinnan. ”Jag vet, men har ni inte något att ge mig igen??”

Rabbinen tänkte att hennes ”chutzpe”, fräckhet, liknade tiggaren i Spelman på taket. Dessutom tänkte han, att – ”nej, hon liknar inte alls profeten Eliahu. Men, vem vet – kanske bäst att ge henne lite mer pengar så att Messias kan komma, och även så att jag kan bli en bättre människa!”

Shabbat shalom…