Insiderskämt om absurditeter (med förklaringar)

Hej!

Det var ett tag sen sist, och mycket har hänt under november månad som jag kunde bloggat om (bl.a. var jag med i SVT Debatt, ett seminarium om religion och fred, samt Limmud i Stockholm) men jag har varit lite bloggartrött. Jag lägger definitivt inte ner Torahblogga, men det har bara varit trögt de senaste månaderna med inspirationen.

Nu har humors helande kraft fått inspirationen att återvända och jag vill visa er detta YouTube-klipp (tack till Tuvia för tipset!).

Men detta är inget klipp man bara kan visa och förvänta att de flesta ska förstå. Dels så använder de dataröster, som gör att alla orden blir lite feluttalade, dels så är det många termer som nog är obekanta för de flesta, så här följer några förklaringar:

Vort = jiddish för "ord", m.a.o. några ord om Torahn

Pasuk = vers i Torahn (ska uttalas med betoningen på sista stavelsen)

Jakov, Esav = Jakob och Esau, bröderna i Torahn. Esau sålde sin förstfödslorätt till Jakob för en linssoppa, men versen säger att Jakob gav Esau bröd också...

Gemara = En del av Talmud, den rabbinska läran.

Maklokes = en dispyt, ofta mellan rabbiner om någon lagfråga eller tolkning. Ska uttalas mach-LO-kes, (eller på modern hebreiska mach-LO-ket).

Brakka = välsignelse. Ska uttalas Bracha.

Shehakol/Mezonos = namn på två olika sorters välsignelser. Shehakol gör man för all mat som inte har en specifik välsignelse och Mezonos (eller Mezonot på modern hebreiska) gör man för mat som är gjort på sädesslag som inte är bröd, dvs. pasta, flingor, kaka mm.

Han menar alltså att rabbinerna har en dispyt om linser ska räknas som sädesslag eller inte.

Tolkningen är att Jakob gav Esau bröd, fast han bara bad om linssoppa för att han inte skulle hänga upp sig på vilken välsignelse han skulle läsa. Har man bröd med i måltiden, tvättar man alltid händerna, sedan läser man Hamotsi-välsignelsen, oavsett vad man annars har för mat på bordet. Bröd går före allt annat.

Masekes Brakos = (uttalas Masechet Brachot) Talmudvolymen där denna diskussion förekommer

Avos = stamfäderna (Avot på modern hebreiska)

Kol haTorah kula = hela Torahn, inklusive de rabbinska tolkningarna, från 1000-2000 år efter uppenbarelsen vid Sinai, då vi enligt traditionen ska ha fått Torahn, som i sin tur inträffar 193 år efter Jakobs död.

Mitsvos = gudomliga bud (mitsvot på modern hebreiska)

Lulav and esrog on Sukkos = (etrog, Sukkot på modern hebreiska), palmblad, myrtelkvist, citrusfrukt som man ska skaka på Sukkot, lövhyddofesten till minnet av vandringen genom öknen långt efter Jakobs död...

Amalek = folket som attackerade israeliterna under ökenvandringen. Torahn befaller oss att aldrig glömma vad de gjorde.

Zeicher or zecher when he leyned parshas Zachor = en fråga om hur man ska uttala ordet "minnas" när man läser denna text ur Torahn på Shabbaten innan Purim

Sefer Torah = en Torahrulle. Torahns sista mitsvah är att varje jude ska skriva sin egen Torahrulle, något som väldigt få judar gör.

"his son Josef was alive" = Torahn berättar om hur Jakobs andra söner hatar hans älsklingsson Josef. Först tänker de döda honom, sedan säljer de honom som slav till Egypten. Detta orsakar Jakob stor hjärtesorg.

Gid haNesheh = ischiasnerven i ett djurs höft. Den ska tas bort och får inte ätas, då det var just där Jakob blev slagen av ängeln när de brottades.

Budet att tvätta händerna innan man äter bröd är ett av de sex buden som kommer från de rabbinska tolkningarna i Talmud, och inte från Torahn.

Crocs on Tisha BeAv = en debatt som uppstod nyligen om Crocs är för bekväma för att ha på sig under sorgehelger, då läder förbjuds för att det är för bekvämt. (hade ingen aning om att detta pågick)

Rishonim = stora rabbiner från 1100-talet till 1500-talet, då många Torahkommentarer skrevs.

Y.U. = Yeshiva University, den ortodoxa rabbinskolan i New York, som har blivit mer och mer dogmatisk de senaste decennierna.

Mesorah = tradition (uttalas me-sor-AH)

Kefira = hädelse

Nu kan du gå tillbaka och uppfatta alla referenser och skratta gott (om jag inte redan har förstört skämtet för dig...).

Poängen är i alla fall att många ortodoxa jeshivot (religiösa skolor) har blivit allt mer dogmatiska. De tar alla tolkningar och legender som fakta och resonerar inte ens kring hur absurt det hela blir om man gör så.

Kol tuv,

3000 år av visdom - lika aktuell idag

Hej!

Återigen har Maciej Zaremba lyckats hitta och diagnostisera ett av den svenska mentalitetens mörkaste störningar.

För er som inte har läst Maciej Zarembas otroliga artikelserie om vuxenmobbingen på svenska arbetsplatser, hur den förstör människors liv och hur den konsekvent tolereras av fackföreningar, försäkringskassan och arbetsgivare, så måste ni bara ta er tid och läsa den, från början till slut:

1) ”De skrattade bara.” Så berövades Safet sitt människovärde

2) ”Säg inget vänligt till mig”

3) Fritt fram i Sverige. Men brottsligt i Frankrike

4) ”De skiter i vilket” – Så sviker vi de mobbade

5) "Värst för dig själv" - Vår heder har inget pris

Den borde faktiskt ingå i en obligatorisk kurs i alla svenska gymnasier och högskolor. Läs bara detta citat om varför mobbingen i Sverige kan fortsätta som den gör:

"Varför är du så upprörd?” Jag övar då och då på den repliken, som räddat mig ur mången knipa. Säger man så till en tysk får man noll effekt. ”För att du inte fattar vad jag säger”, kan han svara. Annat i Sverige. Här är det vådligt att hetsa upp sig eller höja rösten. Då är man obehärskad, säkert oresonlig, kanhända en riskfaktor i miljön. Så var gång jag i en diskusion känner adrenalinet stiga avfyrar jag den pilen mot min helt lugne opponent. ”Men jag är inte alls upprörd!” brusar han upp. ”Ja, du hör själv ”, säger jag och andas ut. Nu är det han och inte jag som kan misstänkas för samarbetssvårigheter.

Detta berättas för att visa hur enkelt det kan vara att stöta ut en människa i en kultur som skyr konflikt och misstar harm för psykisk obalans. En enda falsk anklagelse kan vara nog. Hon blir upprörd och detta tas till intäkt för att det verkligen är något fel på den personen.

”Hon är ju så obehärskad, inte att undra på ...”

Jag minns ett flygblad som någon klok person delat ut till nyanlända flyktingar. Där stod bland annat: ”Kom ihåg att hos en svensk kan ett leende uttrycka aggression.”
Visst är det så. I en kultur där vrede är tabu och där tvedräkt inger ångest försvinner varken ilska eller tvedräkt, de tar sig nya vägar. Det vore inte nåt problem för den som lärt sig koden, kan man tycka. Men det finns ett problem. Den underkylda ilskan är nästintill omöjlig att bemöta på ett vettigt sätt.

Vilken skrämmande och träffande analys!

Och för mig för det tankarna till vår Torah, med sin 3000 år gamla visdom. Redan där har vi botemedlen för denna sjukdom, bara vi har visdomen och modet att sätta det i verket:

1) Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
Shemot (2 Mos) 20:16

2) En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten. Änkor och faderlösa får ni inte behandla illa. Om du behandlar dem illa och de ropar till mig, skall jag lyssna till deras klagorop.
Shemot 22:21-23

3) Du skall inte sprida falska rykten. Gör inte gemensam sak med den skyldige genom att vittna falskt. Du skall inte följa mängden i det som är ont och inte ge efter för den så att du förvränger sanningen, när du vittnar i någon sak. Du skall inte vara partisk för den fattige i hans sak.
...
Du skall inte vränga rätten för den fattige. Avhåll dig från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige, den som har rätt, ty jag frikänner inte den skyldige. Du skall inte ta mutor, ty mutor gör den klarsynte blind och fördärvar saken för den som har rätt.
En invandrare får du inte förtrycka. Ni vet hur det är att vara invandrare, ni var ju själva invandrare i Egypten.
Shemot 23:1-3, 6-9

4) Ni skall inte stjäla och inte bedra eller lura varandra. Svär inte falskt vid mitt namn, då vanhelgar du din Guds namn. Jag är Herren. Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något. Du skall inte hålla inne arbetarens lön över natten. Du skall inte förbanna en döv och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller; du skall frukta din Gud. Jag är Herren.
Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman. Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.
...
Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.
Vajikra (3 Mos) 19:11-18, 33-34

Att på ett öppet och ärligt sätt konfrontera och tillrättavisa någon som har kränkt dig, är nog den allra bästa vägen till att ta tag i och lösa konflikter. Kommunikation är grundstenen i ett gott samhälle!

Vi fortsätter till Talmud, den rabbinska traditionen:

a) I Talmud Bava Metsia 58b står det att när man får någon att rodna eller blekna av en förödmjukelse är det så pass allvarligt att det av Gud räknas som att man har (i och med rodnaden) spillt deras blod, dvs. brukat fysiskt våld mot dem, eller (i och med likblekheten) att man till och med tagit deras liv!

b) Detta är Adams släkt. Då Gud skapade människan, i Guds avbild gjorde Han henne. Bereishit (1 Mos) 5:1
Ben Azzai sa: Detta är Torahns främsta vers. Vi lär oss från detta att man inte får säga ”Jag har förödmjukats, därför ska jag förödmjuka tillbaka.”
Rabbi Tanchuma sa: Om du gör detta, vet då vem du förödmjukar – ”i Guds avbild gjorde Han henne”!
(D.v.s. Förödmjukar du en människa, förödmjukar du Gud själv, i vars avbild vi är alla formade.)

På 3000 år har mänskligheten uppenbarligen inte kommit särskilt långt med att behandla varandra med kärlek, värdighet och respekt. Värre än så, det finns många moderna, färska fall av mobbing inom våra judiska församlingar. Det är vidrigt, tragiskt och hemskt, hemskt ojudiskt.

Vi får alla återvända till dessa visdomstexter och till Zarembas journalistik, för instruktion och inspiration.

En bättre värld är möjlig!

Kol tuv,

Parashat Naso - Att göra narr av asketer (och genom poesi kanske lära sig uppskatta vissa av dem)

Hej!

Först och främst, vilken succé vi hade under studiekvällen, Tikkun leil Shavuot!

35 personer åt middag och studerade med oss uppe på tredje våningen, och 25 personer var nere i Stora salen samtidigt! Totalt är det en ökning med 20 personer, från förra året!
Mellan oss hade vi 10 föredragshållare, och 11 föredrag (en talade hos båda) och alla var mycket nöjda med kvällen. För att citera en av föredragshållarna, som själv citerade Talmud: Kinat sofrim marbeh chochma - Lärares konkurrens [bokstavligen "avundsjuka"] ökar visdomen. Församlingen blir bara starkare desto fler aktiviteter vi har!

Nu till veckans parasha, som är Naso, som är det andra veckoavsnittet ur Bamidbar (4 moseboken). Där läser vi detta:

Herren talade till Mose:
Säg till israeliterna: Om någon, man eller kvinna, avlägger ett högtidligt löfte om att avskilja sig som nasir åt Herren, skall han avhålla sig från vin och starka drycker och får inte smaka ättika gjord på sådana drycker. Han får inte dricka någon dryck av druvor och inte heller äta druvor, vare sig färska eller torkade. Så länge hans nasirtid varar får han inte äta någonting som kommer från vinstocken, inte ens kärnor och skal.
Så länge nasirlöftet gäller får ingen rakkniv vidröra hans huvud. Han skall vara helig och låta håret växa fritt tills hans tid som Herrens nasir är fullbordad.
Så länge han är Herrens nasir får han inte komma nära något lik. Inte ens om det är hans far eller mor, bror eller syster som har dött, får han bli oren för deras skull, ty hans huvud bär tecknet på att han är sin Guds nasir. Så länge han är nasir är han helgad åt Herren.
Bamidbar 6:1-8

Nasirkonceptet är det närmaste man kan komma någon asketisk munkstatus inom judendomen och då har detta ändå inte varit i bruk de senaste 2000 åren. Rabbinerna i Talmud var väldigt negativa till idén att någon kunde ta en ed att vara nasir och då svära sig in i en sorts helighetsstatus.

• Att vara nasir kräver inget av en, mer än att man avhåller sig från allt vad vindruvor och vin heter (varning för russin i müslin då!), att man inte klipper håret, och att man inte har någon fysisk kontakt med en död kropp.
• Både män och kvinnor kunde ta en ed och bli nasir.
• Nasirskapet varade då i minst 1 månad och ibland i flera år.
  

Den mest kända nasiren i Tanach (den hebreiska bibeln) var Shimshon, i Domarboken. Hans mor blev informerad av en ängel, innan hon födde Shimshon, att om hon uppfostrade pojken som nasir (inget vin, ingen död, inte klippa håret), så skulle han få gudomlig styrka och bli en stor kämpe för Israel, mot deras ärkefiender, filistéerna.

Som känt, så låg Shimshons begåvning i musklerna, inte i hjärnkontoret. Han föll för en filistéisk femme fatale, Delilah; hon lirkade ur honom hans hemlighet och förrådde honom.

Veckans haftarah - den uttvalda texten ur Neviim (Profeterna) som ska relatera till parashan - är faktiskt just mötet mellan Shimshons mor och ängeln - och den komiska pappan, Manoach, som verkar helt oförmögen att förstå vad som ängeln försöker säga dem. Det är nog från pappan som Shimshon ärvde sin intellektuella kapacitet...

Ni kan läsa avsnittet här.

Nasirfenomenet verkar ha varit föremål för mer humor än så. Vi vet att den rabbinska traditionen såg ner på praktiken att svära sig till nasirskap. Det kanske verkade som om de som tog nasireder lovade att hålla sig från vinet och frisören bara för att verka vara extra fromma och heliga, utan att behöva besvära sig om att faktiskt bättra sig som människor.

Vilken tur att det idag inte längre finns människor som använder sig av ytliga fromhetstecken för att göra sig märkvärdiga, utan att ägna någon tanke på hur de behandlar andra människor!

Men Torahn tar ju upp nasirer i detalj, så rabbinerna kunde inte avskriva det helt och hållet. Däremot kunde de göra narr av det och påpeka det absurda i att svära nasireder för det ena eller det andra.

Det finns en mishna* som kommer från en del som heter Nazir, och jag hittade den citerad i The Big Book of Jewish Humor (rekommenderat!). Där använder sig rabbinerna av en koj - en sorts antilop, buffel, rådjur eller gasell, som varken passade in i kategorin för vilda eller tama djur, och var därför alltid en gåta för de lärda - för att göra pika nasirerna och deras löften:

Om en person såg en koi och sa: "Jag blir en nasir om detta är ett vilt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om detta inte är ett vilt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om detta är ett tamt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om detta inte är ett tamt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om detta är både ett vilt och ett tamt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om detta är varken ett vilt och ett tamt djur!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om en av dessa sex personer är nasirer!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om inga av dessa sju personer är nasirer!"
Och en sa: "Jag blir en nasir om alla dessa åtta personer är nasirer!"
Då är de alla nasirer.
Mishna, Nazir 5:7

Tugga på den, ni!

På prat om ytliga fromhetstecken som döljer hyckleri, har Kobi Oz ännu en underbart cool låt på detta ämne (med engelsk översättning):



Men tro inte att han rackar ner på alla religiösa. Lever man sina ideal, får man all respekt av Kobi. Jag slogs av hur denna låt kunde få mig att uppskatta personer som jag annars skulle ha fnyst åt, precis som de i låten. Jag behöver inte hålla med dessa mashiachivrare, men Kobi hittar hos några av dem en sann iver - en tårfylld förhoppning om en bättre värld:



Shabbat shalom,
* Den rabbinska lagkoden, Mishna, som utgör stommen som resten av Talmud är byggt på, utgörs av enskilda paragrafer kallas förvirrande nog för "en mishna".

Shavoutstudier i etern

Hej!

Som jag skrev tidigare, så är det Shavuot när solen går ner, med studiekväll och ostkaka.

Jag har samtidigt en sändning med FIM-radio, om Shavuot. Jag har spelat in den i förväg, men det är en smak av vad en sådan studiekväll kan innehålla - Talmudberättelser om Torah. Dessutom otroligt bra musik från några av Israels bästa artister.

Ni kan ladda ner och lyssna här, på radion, eller på nätet:

FIM - Shavuot

Här har ni informationen om sändningen:

Föreningen FRED I MELLANÖSTERN, FIM sänder närradio, varje tisdag ett nytt program med ny programledare

Lyssna på FiM varje vecka, tisdag kl 19 – 20 med repris söndag kl 08 – 09

Du kan lyssna överallt:

• I Göteborgsregionen på radion 94,9 MHz
• Över Internet: via Göteborgs Närradioförenings hemsida www.gnf.nu klicka på Lyssna live längst upp till höger
• FiM hemsida: www.fredimellanostern.se
• Podradio: www.fredimellanostern.se
• via iTunes, prenumerera på "FiM Podcast"

Texterna som jag berättar ifrån hittar ni här, på orginal hebreiska/arameiska, samt med engelsk översättning, med en orange rektangel där varje text börjar, och en röd cirkel där varje text slutar:

Talmud texter om Torah


Kol tuv,

Skrivkramp och visdomsord...

Hej!

Åkte på ett skrivkrampsvirus i början av veckan och har inte kunnat få upp något på Torahblogga, fast jag har mycket i huvudet som vill ut. Jobbigt. Speciellt eftersom veckans parasha är Acharei Mot-Kedoshim och Kedoshim är nog min favoritparasha - det finns SÅ mycket att säga om den!!!

Men läs den gärna på egen hand! Vajikra (3 moseboken) kapitel 19 är Torahns recept på hur man skapar ett heligt samhälle och det finns så mycket där som vi borde dagligen tänka på och införa i vår värld.

Hoppas jag blir botad över Shabbat så kan jag skriva något om det på söndag eller måndag...

Här får ni något som någon annan har skrivit - rabbin David Wolpe, som är en "kändisrabbin" i Hollywood (en hel del judiska kändisar går till hans synagoga). Det är inte för inte att han innehar den positionen. Han skickar ut ett veckomejl med visdom och aldrig har jag läst någon sammanfatta så mycket tänkvärt i så få ord:

The Choice Is Ours

Tuesday, April 20, 2010

David Wolpe

The Talmud teaches, “Everything is in the hands of heaven except reverence for heaven (Berachot 33b).” In other words, there is much we do not choose in this world, but we do choose our posture toward what we are given. For a characteristically wise and elegant formulation of this, listen to the words of the superlative essayist, Joseph Epstein:

“We do not choose to be born. We do not choose our parents. We do not choose our historical epoch, the country of our birth or the immediate circumstances of our upbringing. We do not, most of us, choose to die, nor do we choose the time or conditions of our death. But within all this realm of choicelessness, we do choose how we shall live: courageously or in cowardice, honorably or dishonorably, with purpose or in drift. We decide what is important and what is trivial in life. We decide that what makes us significant is either what we do or what we refuse to do. But no matter how indifferent the universe may be to our choices and decisions, these choices and decision are ours to make. We decide. We choose. And as we decide and choose, so are our lives formed.”

Rabbi David Wolpe is spiritual leader of Sinai Temple in Los Angeles. Follow his teachings at www.facebook.com/RabbiWolpe

Shabbat shalom,

Förbjuden (felstavning) för evigt ?

Hej!

Tatuering har länge varit förbjudet för judar att hålla på med. Det grundar sig i denna vers från Vajikra (3 moseboken) 19:28:

Ni skall inte rista några märken på er kropp för någon som är död. Inte heller skall ni inpränta några märken på er. Jag är Herren.

Det är tydligt att detta kopplas till något som andra folk, med en kultur av avgudadyrkan, höll på med och därför var det något vi skulle håll oss borta ifrån. Men det handlar också om att människokroppen är en gåva från vår skapare, så vi har ett ansvar att behandla det med värdighet och respekt, och inte som en personlig graffitivägg.

HÄR hittar ni en kortfattad, men välskriven historia om tatueringsförbudet inom judendomen, av rabbin Alan Lucas. Han menar att förbudet inte varit självklart i alla tider, men att det sedan Talmuds tid (1500-2000 år sedan) blivit rätt uttalat och bestämt.

Sedan förintelsen - vars judiska åminnelsedag, Jom haShoa, vi markerar nu på söndagkväll - har tabun förstärkts då det var bland annat genom tatueringar som Nazisterna dehumaniserade sina offer.

Idag, då tatueringar har blivit rejält mode i det sekulära samhället har unga judar i allt större utsträckning hängt med. Inte nog med att många fler vill tatuera sig, vissa vill manifestera sin judiska identitet på kroppen (borde inte Brit Milah räcka, i alla fall för killarna?).

Jag kan förstå resonemanget - om det finns något bestående i min identitet, som jag tror att jag kommer att ha med mig så länge jag lever, så är det min identitet som jude. Jag skulle då välja något som representerar det, hellre än en cool tatuering av Batman, ett kinesiskt tecken eller något dylikt, OM jag verkligen, verkligen ville manifestera denna identitet på min kropp. Men det vill jag inte - jag upplever det som helt fel att just fira sin judiska identitet på ett sätt som tydligt förbjuds av vår tradition.

Det är vad jag tycker, men jag tycker samtidigt att alla måste leva på sina egna villkor, och om de ska följa tatueringsförbjudet borde det vara för att de vill det själva, och inte för att någon annan besserwisser (jag) tycker det.

På sin blogg belyser Christopher Aqurette ett annat problem med judiska tatueringar: risken att man förevigar sin okunskap genom att stava fel på den hebreiska texten man vill ha med på sin kropp. Christopher länkar till bloggen Bad Hebrew Tattoos - kan ni gissar vad de ställer ut där?

Vad tycker du om tatueringsförbudet? Vad betyder det för dig?

Kol tuv,

Gerbersonska familjekrönikan

Hej!

Nu är min lillebror Jeremy i farten igen!

Han är rabbin i den Konservativa synagogan Ohev Shalom, utanför Philadelphia och på sin blogg Take on Torah lär han ut svenskjudisk historia till sina församlingsmedlemmar, med inlägget Ohev Shalom's Mysterious Swedish Past:

We originally came over from the Ukraine, where the family name had been "Garbati," but in Sweden it was changed to "Gerberson" to fit in with the Ericssons and Svenssons who lived around them. In those days, you weren't allowed to work in Sweden unless your last name ended in "son," and my family was eager to set up the family business of Swedish Chefs. Now here's where it gets really interesting. One branch of the family actually came over to the US in the 1600s. There was a meatball and herring shortage in Sweden, and they couldn't take it anymore.

Hmm, jag börjar ana "owls in the moss" som man säger bland svenskamerikaner...
Han fortsätter med att visa hur den Gerbersonska släkten hjälpte till att grunda församlingen i Chester, Pennsylvania, innan den flyttades till Wallingford, där den ligger idag. (Bilden här ovan är av Jeremy iklädd klanens ceremoniella stridsdräkt, som vi först hade på oss när vi slogs i amerikanska revolutionen)

På något sätt kopplar han ihop det hela med den vilda och skämtsamma helgen Purim och menar att vi svenska judar äter vår hamantaschen (traditionella Purimbakelser) fyllda med gravad lax.

Jag kunde inte låta detta gå utan kommentar, så jag föreslog att han skulle fortsätta familjekrönikan med den andra grenen av den Gerbersonska klanen:

Remember how Rabbi Jeremiah D. Gerberson was studying Talmud with his migrating congregation as the wagon trains were rolling through the Midwest. He named the place they stopped in after his wife, Minah, and the tractate they were in the middle of studying, Masechet Sotah, hence Minne-sota.
We certainly have an exciting family history!

Nästa kapitel: hur den svenska grenen av Gerbersons hjälpte Gustav Vasa att besegra danskarna...

Kol tuv,

Darwin i Domkyrkan!

Hej!

Jag vill påminna alla om ett interreligiöst evenemang som jag är med på, imorgon, den 13 februari i Göteborgs domkyrka, kl 16-18. Det är på det spännande temat Darwin och religion!

Först en teaterföreställning och sedan en paneldiskussion. Jag är med i diskussionen, inte teatern (tyvärr). Här har ni affischen - hoppas ni dyker upp!

Affisch Darwin 13 Feb

Kol tuv,

PS. Förra gången jag informerade om detta i januari, uppstod det en interessant diskussion om judar får vistas i kyrkor. Läs den här.

Limmuddagboken - tisdag: Guds och Talmuds olika vinklar, HBT-judar, en rockopera och mitt paradis

Hej!

Började min tredje vardag på Limmud konferensen med den intensiva lektionsseriens om profeten Chagaj. Jag och min chavrutapartner, Chana, fortsatte med översättningsarbetet, och jobbade oss igenom 12 nya verser. Under lärarens, David Solomons ledning bärjar koncepten i den lilla boken börjar nu kristaliseras.

Jag väntar tills imorgon för att sammanfatta det hela för er, men det blir intressant, det lovar jag!

På eftermiddagen gick jag på en annan föreläsningsserie, denna gången om Talmud. Rabbin Chaim Weiner är en av den brittiska masortirörelsens (ungefär jämförbart med den amerikanska Conservative movement) största tänkare. I denna serie ville han illustrera de olika sätten man kan studera den rabbinska traditionens storverk, Talmud.

I den första delen, som jag gick på igår, pratade han om sin egen historia med Talmud. Han började studera det, som ung student, på Hebrew University i Jerusalem. Där lärde han sig analysera texten utifrån historiska och kulturella vinklar. Hur kom texten till? Vilka olika delar, från vilka tidsåldrar, är texten uppbyggd av. Allt detta bidrar till att förstå vad texten verkligen handlar om.

Men sedan började han att studera Talmud på en traditionell ortodox yeshiva. Där studerade man Talmud för att förstå hur man skulle leva sitt liv enligt den judiska traditionen. Vad vill texten säga oss? Detta öppnade upp Talmud på ett helt nytt sätt.

Till sist, började han också titta på berättardelarna i texten, midrashen. Vad vill de säga oss? Hur passar de in i sammanhangen och strukturen i Talmudsidan?

I föreläsningsserien på Limmud går han igenom de olika sätten att studera Talmud och applicerar dem på samma sida i Talmud. Vi studerar alltså samma rader av samma avsnitt fyra gånger över fyra dagar, varje dag på ett helt nytt sätt. Det är en väldigt spännande övning. Fast det pågår ca 10 andra saker just den timmen är jag i praktiken fast i Chaim Weiners föreläsning för jag måste se hur texten förändras beroende på hur man tittar på den!

Senare gick jag och såg en enmansshow av och med skådespelaren Marcus Freed. Han har kommit på Limmud i Stockholm och spelat upp en av sina pjäser, om kung Salomon, i Göteborg. Föreställningen var då mycket uppskattad av alla olika åldrar.

Denna gång var det en rockopera om Salomons far, kung David. Han hade med många olika populära låtar, där han skrivit om texten för att passa Davids liv. Pjäsen var rolig, men inte lika djupsinnig som den han gjorde om Salomon.

Den var underhållande i alla fall. Här är några bilder från föreställningen.


Jag gick på en föreläsning om amerikanska judars politika engagemang och åsikter, vilket var intressant, men inte så mycket nytt för mig.

Jag gick på en föreläsning som hette The Whole of Jewish Philosophy in One Hour. Det är verkligen vad det låter som. David Solomon, han som leder min Chagaj grupp på morgonen försökte ge en grov översikt över HELA den judiska filosofins historia på 60 minuter. Han han med ungefär till 1400-talet på en timme och gick några minuter övertid och klämde in de resterande 600 åren på 5 minuter.

Synd, men mycket underhållande och upplysande ändå. Det var ett mycket bra försök i alla fall. Solomon kan otroligt mycket och har en otrolig energi på scenen. Han är faktiskt känd för sina översiktsföreläsningar och de finns att köpa och ladda ner från nätet: In One Hour.

Vid 22-tiden bar det av till en föreläsning om hur församlingar kan bli mer välkomnande för HBT-judar. Det var en kvinna, Caryn Aviv, som hade skickat ut en stor enkät till 3000 olika församlingar i USA, från alla olika grenar och samlat in svaren. Det var ett intressant som engagerar mig.

Sist tog jag en sväng förbi baren. Det var fullt med folk där, 200-300 pers, och högljutt, så jag gick in i ett sidorum där de skulle ha midnattschavruta, alltså parstudier. Varje år på Limmud har de ett Chavruta-projekt, med ett chavrutahäfte. Ett team har tagit fram olika judiska källor på ett visst tema och presenterat dem i häftet på ett lättillgängligt sätt.

I år är ämnet "Ett". Varje morgon på konferensen samlas hundratals människor för att hitta en studiepartner och sätta sig ner för att diskutera texterna i häftet. Varje dag studerar man ett nytt kapitel från häftet. Kapitel 1: Ett språk, kapitel 2: En gud, kapitel 3: Ett folk, kapitel 4: En värld. När man är klar får man ta med sig häftet hem och fortsätta studierna. Häftena finns också att köpa på Limmuds hemsida.

Man sätter sig ner med sin chavrutapartner, börjar diskutera texten på sidan och jobbar sig igenom kapitlet tillsammans. Det är den klassiska judiska studiemetoden - att lära sig i diskussionen.

När jag vandrade in på midnattschavrutan hade studieledaren som skulle sätta igång allt, inte dykt upp, men det satt 5-6 pers och väntade på att börja. Jag tog en bok och satte mig ner, men på något sätt - jag vet inte riktigt hur - så fick jag rollen som studieledare!

Jag öppnade boken på kapitlet En Gud och började diskutera den första texten, Shema-bönen, där vi befäster Guds enhet. Efter min introduktion delade gruppen, som vid det här laget hade vuxit till 15 personer, upp sig i små grupper, men vissa ville fortsätta i en större grupp. Jag och fem andra satte oss på några soffor och jag ledde diskutionen. Jag har en viss vana att leda diskutionsgrupper, från församlingen...

Det var riktigt roligt och givande. Vi diskuterade Guds enhet, vår relation med Gud, vad Gud kräver av oss och vad vi kan kräva av Gud. Avslutningsvis fick alla säga några ord om sin egen relation med Gud. Det är ovanligt i judiska sammanhang att man pratar om Gud och tro, men det kan verkligen vara viktigt och nyttigt.

Så är det med Limmud! Alla lär sig och undervisar alla andra. En församling av kunskapstörstiga diskussionsivriga judar. Detta är mitt paradis.

Nu ska jag sova.

Kol tuv,

Limmuddagboken - söndag

Hej!

Dags att se över min dag och sedan sova några timmar, innan jag går upp kl. 7.30 för masorti-shacharit (egalitär morgongudstjänst).

Jag var först på föredraget A Talmudic Response to Tyranny, som tog upp en text från Talmud där man berättade om kung Herodes som regerade i Judéen strax före och strax efter år 0. Han var en hemsk tyrann som tog tronen med våld och avrättade alla som sågs som ett hot mot hans makt.

Frågan som ställdes i texten var ungefär om man ska kompromissa med ondskan för att leva ännu en dag, eller om man ska hellre dö för sina principer. Det är ett svårt ämne, utan några lätta svar.

Sen var jag på ett program om "procrastination", att skjuta upp saker och inte ta itu med dem. Leddes av en "life-coach" som var mycket bra. 50-60 pers kom på den. Handlade om att se sitt handlande som en berättelse och försöka förändra berättelsen, hellre än att vara hård och kritisera sig själv och sedan falla tillbaka i samma fällor.

Därefter var jag på en grej som visade sig vara lite för new-age och flummigt för min smak, men gav mig några intressanta perspektiv. Det var en kvinna, Melinda Ribner, som var psykoterapeut, spirituell healer, och leder kabbalistisk meditation. Hennes hemsida heter Kabbalah of the Heart.

Programmet handlade om Abrahams fru, Sarah, och Ribner försökte kanalisera Moder Sarah, som hon kallade henne, för att hon skulle berätta för oss om varför hon gjorde det hon gjorde i Torahn (som att skicka iväg Abrahams äldsta son, Ishmael och pojkens mor, bihustrun Hagar). Moder Sarah skulle också ge oss judar idag råd om hur vi ska leva ett gott liv.

Tanken, att ta fram och bejaka den feminina andligheten inom judendomen, var god, men hon tog på sig en sjal och spelade själv Sarah, och hon delade ut förskrivna frågor till vissa i publiken, så att det skulle bli en "dialog" mellan vi som söker vägledning och Moder Sarah som leder oss. När hon kom in på konflikten mellan judar och araber (Ishmaels barn) och gav oss rådet att stå på oss, tillslut kommer de att ge upp när de inser att Gud har gett oss landet, blev det hela lite väl absurt.

Sen blev det ett tvärt kast till, då jag tog mig till ett föredrag av en kille som jobbar med datasäkerhet och som intresserar sig för halacha (judisk lag). Han presenterade några grundläggande koncept om hur internet fungerar och sedan om vem Gary McKinnon var och vad han gjort (en hacker som kom in på Pentagons datasystem och stal filer, saboterade datorer mm.)

Sedan tog han fram olika talmudiska texter som hade med stöld att göra och lät oss diskutera vilka av dessa 2000-åriga definitioner av stöld eller sabotage kunde appliceras på dagens hackarverksamhet. Riktig roligt och aktuellt.

Jag gick på ett föredrag som presenterade ett radikal nytolkning av Amida - den viktigaste judiska bönen, sen bröt jag fastan med ett 40-tal andra och åt en tidig middag. Jag hade planer på andra saker efter middagen, men jag däckade på rummet istället och sov i 3 timmar!

Lyckades till slut ta mig upp till en paneldiskussion vid 22.00 om vem som ska räknas som en del av det judiska folket. Tre spännande talare som alla hade olika vinklar på problemet. Rabbin Shoshanna Boyd-Gelfand jämförde sin process som amerikan att bli brittisk medborgare, med den process som ligger till grund för en konvertering till judendomen, och pekade på likheter och skillnader.

Rabbin Jeremy Gordon problematiserade frågan om människor som vill konvertera till judendomen, men som inte vill hålla ritualer som kosher eller Shabbat. Ska de få konvertera och om de konverterar men var oärliga om sina avsikter, ska de förlora sin judiska status?

Dr. Raphael Zarum undervisade om en berättelse i Bibeln där kung David stämplar en grupp som inte längre judar, för att de betedde sig vidrigt och omoraliskt. Är det en definition på judiskhet?

Det var en spännande diskussion utan några bra svar, men många bra frågor. Och så sent på kvällen som kl. 22 lockade det ändå till sig 150 personer i publiken. Så är det på Limmud!

Nu ska jag sova för att orka med en till dag med fler inspirerande ämnen!

Kol tuv,

Chanukkah del 1 - The Real Story

Hej!

Idag, fredag, den 11 december, startar Chanukkah.

Det är en helg som har haft många skepnader under de ca 2100 åren den funnits, och som har formats för att passa många olika generationer av judar och deras andliga, materiella och kanske främst politiska behov.

I detta inlägg tänker jag presentera Chanukkahs bakgrund, tillkomst och första utveckling. I del 2 kommer jag att redovisa för de stora förändringar, främst i modern tid, som helgen har genomgått.

Det började med Alexander den Store. År 330 f.v.t. ärvde han, av sin far, Filip av Macedonien, riket och arméerna. Han var bara 20 år gammal. Han befäste sin makt och gav sig ut på erövrartåg. Vid sin tidiga död, 12 år senare, hade han lagt under sig i stort sett hela den kända världen, från Grekland till Indien, främst genom att besegra det väldiga Persiska riket.

Efter hans mystiska död fanns ingen legitim arvinge och det väldiga Hellenistiska riket delades upp mellan hans generaler

Det lilla landet Judéen låg precis mellan två av dessa riken, det Ptolemaiska riket i söder (Egypten) och Seleukiderriket i nordost (Syrien-Persien-Babylonien), och bollades fram och tillbaka mellan dem.

Judéen hörde så småningom till seleukiderna och var ett litet struntområde som utmärkte sig bara genom dess märkliga religion med en enda gud som inte tillät någon annan sorts gudsdyrkan.

Judéen styrdes av Cohamim, prästerskapet i Jerusalem, då ingen hade suttit på Davids tron, sedan babylonierna förstörde staden, templet och kungaätten 400 år tidigare.

År 167 f.v.t. bröt en maktkamp ut mellan olika Cohanim om vem som skulle bli Cohen Gadol, överstepräst, och de facto regent i landet. För att vinna stöd från Antiochus Epifanes, den seleukidiska kungen, försökte de två översteprästkandidaterna, Menelaus och Jason, toppa varandra i vem som lovade de mest långtgående hellenistiska reformerna, d.v.s. vem som skulle göra den judiska tempelkulten mest anpassad till den dominerande grekiska.

Menelaus vann, installerades som Cohen Gadol och satte igång att anpassa Templet till Zeus. När ett rykte spreds att Antiochus hade dödats i fält, tog Jason tillfället i akt och iscensatte en kupp mot Menelaus.

När den högst levande kungen fick höra talas om detta marscherade han mot Jerusalem och dödade tusentals. Han återinsatte Menelaus, men förbjöd all judendomsutövning, som Torahstudier, kosherhållning och omskärelse. Nu skulle templet vara ett propert hellenistiskt tempel och detta jobbiga folk skulle moderniseras i god hellenistisk anda.

Judarna i Jerusalem var redan rätt helleniserade, så det blev ingen stor reaktion från dem, men de primitiva judarna på landsbygden bestämde sig för att kämpa tillbaka med ett av världens första gerillakrig. Ledda av Judah Mackabi och hans fyra bröder (som alla var av en lantlig cohanitisk släkt) lyckades man trötta ut de seleukidiska kungarna över ett 20-tal år och judarna vann sin självständighet.

Chanukkah firas egentligen till åminnelse över detta frihetskrig, men fokuserar på en enda händelse nästan i början av kriget. Man erövrade Templet i Jerusalem, år 165, och rensade det från avgudar och orena offer. Mackabéerna, som var cohanim (av den prästerliga släkten) utnämnde sig själva till Cohen Gadol och gjorde sig så småningom också till kungar - den hasmonéiska ätten.

Men de hasmonéiska kungaprästerna blev snart själva tyranner som förtryckte sitt eget folk och expanderade sitt lilla rike genom att tvångskonvertera grannfolken till judendomen.

Det var också en av hasmonéerna, Aristobulus, som i en maktkamp med sin bror, Hyrkanus, lierade sig med romarna och gav denna snabbt växande stormakt en fot i dörren. År 63 f.v.t. var Judéen ett romerskt protektorat.

De nästkommande 130 åren är deprimerande läsning - Rom tar kontroll över det lilla Judéen i allt större utsträckning. Judarnas hat mot romarna, deras orättvisa skatter och omoraliska världssyn.

År 67 v.t. har spänningarna nått kokpunkten. Medan det nya judiska ledarskapet, rabbinerna, varnar för att göra uppror mot en det mäktiga romerska imperiet, så låter sig visa mer extrema grupper inspireras av Mackabéernas heliga krig mot en tidigare stormakt.

Varningar från rabbinerna om att det försvagade Seleukiderriket var inte att jämföra med romarnas ofantliga styrka, hörsammas inte och revolt mot Rom är ett faktum. Tre år senare, år 70 ligger Jerusalem och dess tempel i ruiner, och hundratusental judar skickas iväg och säljs som slavar över hela Medelhavet.

Jerusalem blir Aelia Capitolina, en romersk stad där judar förbjuds att vistas och Judéen blir Palestina, uppkallad efter judarnas bibliska ärkefiender, filistéerna.

Inte undra på att rabbinerna, som försöker att samla ihop de sista skärvorna av det judiska folket igen, inte har särskilt mycket kärlek för helgen Chanukkah. Mackabéerna blev ju själva tyranner som besudlade judendomen, de bjöd in romarna och blev inspirationen för den revolt som ledde till en nästan total förintelse.

I Talmud, hittar man därför den "sanna" berättelsen Chanukkahs tillkomst:

Varför firar vi Chanukkah? Våra rabbiner lär oss: På den 25 kislev börjar Chanukkah, som varar i åtta dagar, då sörjande och fastande är förbjudet. När grekerna kom in i Templet, besudlade de all olja som fanns däri och när hasmonéerna fick övertaget och besegrade dem, sökte de och fann bara ett krus olja med översteprästens sigill. Det innehöll endast olja för att tända [Menorahn, den sjuarmade ljustaken] i en dag, men ett mirakel skedde och det varade i åtta dagar. Följande år utsågs dessa dagar till en fest för tacksägelse.
Babylonska Talmuden, Shabbat 21b

Där har ni hela berättelsen enligt den rabbinska traditionen. I förbifarten nämner man grekernas och hasmonéernas krig, men fokuset ligger på oljekruset och miraklet med några droppar som brinner i åtta dagar.

Chanukkah var alltså inget mänskligt, militärt stordåd, utan ett gudomligt mirakel av ljus som lyste igenom krigets rasande mörker.

Rabbinerna lyckades, med detta korta stycke, åstadkomma två saker: förminska hasmonéernas historiska betydelse och förminska Chanukkahs betydelse som helg i den judiska kalendern. I nästan 1600 år förblev Chanukkah en liten, men rolig helg, som fokuserade på lekar för barnen.

Hur kom Chanukkah att bli en av det judiska folkets mest firade helgdagar? Det skriver jag om i nästa del, men jag ger er en ledtråd - det har nått att göra med en annan religions helg som infaller ungefär samtidigt...

Shabbat shalom och Chanukkah sameach!

Ps. Jag skriver mer om Menorah och varför den behövde vara tänd i inlägget Tetsaveh - Ljuset som lyser upp i mörkret

Parashat Nitsavim-Vajelech: Nostalgi var bättre förr...

Hej!

Det har inte blivit mycket skrivet om de senaste Torahavsnitten. Det har ni trogna läsare säkert märkt. Det är mycket inför helgerna nu och jag jonglerar en hel del, men som tur är finns det förra året att falla tillbaka på. :)

Idag läser vi ett dubbelavsnitt, Nitsavim och Vajelech, som lästes skilda förra året. Jag skrev om de båda, så ni har dubbelt så mycket att läsa! (Och till er som läste dessa för ett år sedan, är jag riktigt imponerad om ni kommer ihåg dem - jag hade helt glömt bort dem och det var jag som skrev dem!)

Relaterat till Nitsavim skriver jag om ett av Talmuds mest kända och radikala berättelser, Ugnen av Achnai.
Till Vajelech skriver jag om hur Moshe för över ledarskapet till hans efterträdare Joshua.

För er som vill ta igen från förra och förförra veckan har ni Ki Tetse 1 och 2 och Ki Tavo också.

Shabbat shalom till er alla och Shana tova!