Slaveri är inte så gammalmodigt som vi kan tro...

Hej!

När jag ser tillbaka på det år som gått sedan förra Pesach, så har det som präglat mig mest varit den debatt om omskärelse som rasade i media under hösten och vintern. Jag har skrivit en hel del om omskärelsedebatten på bloggen och det har i sig inte så mycket med Pesach att göra, men det judiska folkets egensinnighet, det unika judiska sättet att se på världen och säga "Vi gör det på vårt sätt, oavsett vad världen tycker..." är något som vi kan vara stolta över. Oftast har världens värderingar skiftat och historien bevisat oss rätt.

Slaveri är ett bra exempel. Amatörhistorikern Dan Carlin har alltid spännande perspektiv på världens historia och på de tankesätt och tendenser som påverkade människor i olika tider. Här presenterar han ett helt program om slaveriets historia (kostar 12 kr att köpa och ladda ner, men det är det verkligen värt!). Slaveriet är ett gissel som har följt med människans utveckling så länge vi kan minnas och har rationaliserats och bortförklarats lika länge.

När vi sätter fokus på denna ondska, som så lätt kan göras till en del av även vår moderna, bekväma vardag (tror du att vi inte ser mellan fingrarna och låter människor i andra delar av världen förslavas för att producera billigare varor, kläder, elektronik åt oss?), så förstår vi vikten av att göra Pesach sedern relevant och levande för oss idag. "I år är vi förslavade - nästa år ska vi alla vara fria!"

Här har ni ett annat spännande historiskt perspektiv:

Avadim hajinu, hajinu leFaro beMitsrajim, beMitsrajim…

"Vi var faraos slavar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten.” (5 mos kapitel 6) Våra lärda kommenterar denna vers: Om inte Herren hade fört våra fäder ut ur Egypten då skulle vi våra barn och barnbarn fortfarande vara slavar under farao i Egypten. Och om vi så alla hade vishet, alla hade insikt, alla hade mognad, alla hade en kunskap om Torahn, så är det ändå ens plikt att berätta om uttåget ur Egypten. Ju mer desto bättre!”

Snart firar vi Pesach. Då vi fördjupar oss i temat slaveri och frihet. Jag citerar ur Hagadan, boken som leder en igenom den symbolfyllda Seder-måltiden.

Det är alltså en religiös plikt att hela tiden hitta nya vinklar på slaveri och frihet. Hur man än vrider och vänder på det, hur beläst man än må vara på ämnet så finns det alltid mer att upptäcka.

Jag upplevde detta mycket starkt när jag en gång för några år sedan hittade ett citat ur en bok av författaren Howard Fast, en amerikansk jude, länge aktiv i det amerikanska kommunistpartiet. Han mest känd för att ha skrivit boken Spartacus, som filmen med samma namn är baserad på.

Boken som citatet är taget ifrån heter My Glorious Brothers. Den utspelar sig kring år 150 före vanlig tideräkning under det judiska Mackabéupproret mot det greksyriska kungariket.

Mot slutet av boken kommer en ambassadör till Judéen, utsänd från det unga imperiet Rom, ännu inte den stormakt hon skulle snart bli. Denne Lentulus Silanus skriver följande i sin rapport tillbaka till den romerska senaten:

”Judarnas lagar är sanslösa, som till exempel den som tvingar dem att vila var sjunde dag, att låta åkrarna att ligga orörda vart sjunde år, och släppa sina slavar efter sex års arbete.”

”Man är alltjämt förbluffad över hur mycket arbete som har satsats på detta land – än mer när man får veta att detta land av alla jordens länder är den med lägsta andelen slavar. Medan vi, i vår sista folkräkning hade 23 slavar för varje fri medborgare, har man här i Judéen det motsatta med kanske en slav per 20 eller 30 fria medborgare.

"Detta är i sig en fara som man inte kan bortse ifrån, för att dessa människor befriar slavar efter en period och bland dem är det ett brott att slå slavar och att INTE utbilda dem. Och när man har i åtanke att en fri slavmarknad är själva förutsättningen för det västerländska samhället, den starka berggrunden på vilken den romerska republiken så tryggt vilar, inser man att judefrågan inte lägre handlar om en smärre förargelse begränsat till ett litet område.”

Alla, oavsett status, gav samma svar när romaren frågade varför de inte behandlade sina slavar mer hårdhänt, som man gjorde i andra "civiliserade" samhällen: "Vi var en gång slavar i Egyptens land."

Han häpnade när han såg hur regenten Simon Maccabi inte dömde en förrymd slav till att flås och hängas ut till allmän beskådan som i Rom. Istället frågade Simon slaven varför han hade rymt varpå denne svarade: ”för att vara fri.” Simon bestämde att slaven skulle friges när han fullgjort sin tjänst och förbjöd slavens ägare att straffa honom.

När den häpna senatorn bad kungen om en förklaring svarade den gamla mannen: ”Du frågade mig om frihet, romare, och för oss är det annorlunda än för andra, för att vi var slavar i Egypten."

"Det har du sagt innan" sa Silanus. "Det låter som en besvärjelse som du upprepar. Är det en besvärjelse, eller en magisk formel?"

"Vi har inte med besvärjelser att göra." svarade Simon med förakt. "Jag menar det jag sa: Vi var en gång slavar i Egypten, för länge, länge sedan, men för oss så lever det förflutna; vi glömmer den inte. Vi var slavar och slet morgon middag och kväll under slavdrivarens piska.”

Lentulus Silanus avslutar sin rapport till senaten med följande iakttagelse:

”Judarna är inte att lita på, för att det västerländska sinnet inte kan hitta någon grund för samförstånd med dem. Alla våra föreställningar om frihet, värdighet och ansvar är dem främmande. Judar är ett fundamentalt hot mot självaste Rom eftersom de motsätter sig grunden till det västerländska samhället, fri slavhandel. Trots deras begränsade storlek, långt från Rom, måste de förstås och uppskattas som ett hot. Som Roms ödmjuke legat måste jag framhålla att det är högst diskutabelt att Rom och Judéen ens kan existera i samma värld.”

Jag slås fortfarande med häpnad när jag läser detta – vilket resonemang. Det låter väl främmande för oss idag, innan man minns att slaveriet avskaffades i England först 1833, i Amerika först 1865 genom ett blodigt inbördeskrig och i Ryssland så fortsatte bönderna att vara sina godsherrar livegna fram till 1917 års revolution.

På många platser i världen kan man fortfarande IDAG köpa sig en slav och i Sverige visar sig slaveriet på nytt när illegala flyktingar tvingas jobba för nästan ingenting under hot om att anmälas och avvisas, och när kvinnor luras hit från Östeuropa, Asien eller Afrika för att tvingas in i prostitution, s.k. traffiking. Föreställningen om att en människa kan äga andra människor och behandla dem hur som helst är tyvärr inte lika främmande som vi vill tro.

Pesach påminner oss om att var och en av oss har ett ansvar att bekämpa denna giftiga ideologi. Låt inte denna Pesach passera utan att vi tar till oss detta viktiga budskap och väljer att handla för att förbättra vår sargade värld.

Stöd en organisation som bekämpar fattigdom och människorättskränkningar (som Tzedek eller Rabbis for Human Rights). Informera dig om de varor du handlar, så att du inte köper varor som tillverkats av barn, eller andra arbetare under oetiska förhållanden.

Ingen av oss är helt fria, innan vi alla är det.

Det är inte för inget att vi under sedermåltiden börjar berättelsen om slaveriet i Egypten genom att hålla upp Matsan, öppna ytterdörren och sjunga följande deklaration:

Ha lachma anja, diachalu avhatana be’ara deMitsrajim…

Detta är förtryckets bröd som våra förfäder åt i Egyptens land. Alla hungriga kom och ät med oss! Alla i nöd, kom och fira Pesach med oss. I år är vi här, nästa år är vi i Israels land, i år är vi slavar, nästa år må vi vara fria!

Chag sameach,

Parashat Beshalach - Med hjärta mitt i uttåget

Denna predikan höll jag förra veckan i Göteborgs synagoga. Den är en aning lång, men ändå en av de bästa jag skrivit. Det kommer direkt ur hjärtat:

Jag har världens bästa väckarklocka. Det finns nog inget som kan få upp en ur sängen bättre än en femåring som hoppar på en och säger: “Upp nu, pappa! Jag vill titta på Bolibompa!” oavsett vilken tid det är på morgonen och har jag tur, börjar väckningen efter klockan 6 på morgonen...

I onsdags skedde en ändring i rutinen: istället för att min dotter ber mig sätta på TVn, sa hon: “Jag tycker inte om mitt namn! Jag vill heta Jasmin!” Jasmin är prinsessan i Disneys tecknade långfilm Alladin, som hon nyligen hade blivit förtjust i.

Nu ska jag säga att jag och min fru, Alisa, funderade länge på vad vi skulle kalla våra döttrar. Vi hade många specifika krav på namnet: det skulle vara hebreiska - att hon hela livet skulle vara stolt över sitt judiska arv; det skulle vara ovanligt, så att hon slapp bli den 4:e Rebecca eller 3:e Naomi, på det judiska dagiset; namnet skulle komma från en betydande person i Torahn eller Tanach, som hon kunde identifiera sig med; namnet skulle vara förhållandevis lätt att uttala i på svenska, engelska och italienska, de tre språken hon har med sig i livet.

Det var en hög ribba att nå upp till, men vi hittade det i namnet Zipporah. Hon var Moshes hustru, och fast hon, som alla kvinnor, var en marginal karaktär i Torahn, var hon mycket viktig för Moshes utveckling från egyptisk prins till det judiska folkets största ledare och profet. Det var ju hon som Moshe mötte när han var på flykt från farao, och det var hennes far Jitro, prästen av Midjan som tog in den unge mannen och gav honom ett hem och en familj. Så fort Alisa föreslog namnet, visste vi båda att den var perfekt på alla sätt.

Under dessa fem år som gått, sedan Zipporahs födelse, har jag hängt med på denna otroligt spännande resa att få lära känna denna unga dam. Så viljestark och envis, men så känslig och kärleksfull, med en sådan underbar humor och som sedan hon kunnat tala och ställa frågor, självmant bett mig berätta för henne allt jag kan ur vårt folks rika historietradition. Berättelsen om Moshe och om Zipporah har alltid varit en av hennes favoriter.

Det var därför jag blev lite förfärad över hennes uttalande att hon nu ville kallas Jasmin. Visst, jag vet att inte ta allt som kommer ur munnen på ett femårigt barn på fullaste allvar - och jag vet att det är ett vanligt inslag i en individs identitetskapande process att vilja vara någon annan, men på ett känslomässigt plan, så var detta ett hårt slag för mig. Sen slogs jag av en snilleblixt!

Det fanns ju en film med en cool, tuff och vacker princessa, som hette Zipporah, den animerade Prinsen av Egypten! Det är en magnifik film som varit lite för avancerad för Zipporah att titta på tidigare, men nu var stunden inne. Jag hade också tur i att Dreamworks som gjort filmen gav Zipporah en mycket större roll i berättelsen än hon hade i Torahn, för att spela upp romantiken och spänningen, men det var ju bara bra!

Nu fick Zipporah, min dotter, se sin namne som hjältinna och prinsessa (OK, dotter till en överstepräst, men sak samma) i en spännande animerad film om det judiska folket! Men vad jag hade glömt sen jag sist såg filmen - för flera år sedan, var vilken effekt den har på mig.

Jag ska beskriva den effekten strax, men först låt mig nämna något annat, relevant i sammanhanget. På Limmud-konferensen i England i år träffade jag en ung filosof och lärare vid namn Sam Lebens. Lebens tillhör det nya intellektuella gardet inom den ortodoxa världen som vill ifrågasätta ortodoxins reflexmässiga försvar av Torahn som det judiska folkets historiebok.

“Det finns många bra historieböcker i världen, historieskrivning som har förändrat vårt sätt att förstå vår värld och vår samtid, men ingen tar skildringar ur dessa historieböcker, omvandlar dem till ritualer för att återuppleva dem.” påpekade han. (Du kan läsa Lebens utförliga artikel Religious Belief and Make-Believe på bloggen Philosophy of Judaism.)

Han menade att det är mycket viktigt att förstå vad t.ex. franska revolutionen betyder för Europas historia, men det markeras i Frankrike av festligheter, inte av att alla i sina hem hugger huvudet av en docka som ska representera Ludvig XIV eller slår ner en väg som ska representera stormningen av Bastille-fängelset.

Men vi tar berättelser ur Torahn, som just uttåget ur Egypten och återupplever den varje år, med att smaka på bittra örter och saltvatten och Matsa - fattigdomens bröd. Vi sjunger sånger för att hylla miraklen som ledde folket till frihet och tackar Gud för att vi är fria. Denna sedermåltid och helgen Pesach, firar vi inte för att våra förfäder blev fria - nej, vi firar den för att VI blev fria. Vi läser i förra veckans parasha, tre versen innan denna veckas läsning börjar, vad vi ska berätta för våra barn om denna händelse:

När din son en gång frågar dig vad detta betyder skall du svara: "Med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret." Shemot 13:14

Detta är egentligen ett absurt bud. Själva stycket börjar med orden “När Herren fört dig in i kanaaneernas land...”. Den första generationen, de som faktiskt befriades från Egypten, dog i öknen, under den 40-åriga vandringen, så detta är de facto ett bud som ska hållas av den första föräldrargenerationen som INTE upplevde uttåget ur Egypten. Man kan ju säga att Torahn instruerar dem att ljuga för sina barn när de säger Herren förde OSS, ut ur Egypten.

Men det är endast en osanning på det historiska planet. Sam Lebens menar att vi gör Torahn en björntjänst när vi försöker envist definiera den som historia. Då kan man leta sig igenom arkeologiska lämningar och upptäcka att det inte finns något bevis för att 1,5 miljoner människor vandrade ut ur Egypten - en kultur som var på sin tid världsmästare i historieskrivning - och vandrade genom öknen under någon längre resa. Envisas vi med att behandla Torahn ordagrannt som en historiebok, så målar vi in oss i ett hörn som vi har svårt att ta oss ut ur.

Låt oss istället säga att Torahn inte representerar en historisk sanning, utan en mytisk sanning. Tänk att jag får tag i en tidsmaskin och reser till Egypten för 3500 år sedan, just vid den tid och plats som Torahn beskriver att uttåget skedde. Kanske blir jag vittne till ett av världens mest formativa händelser, men mer troligt är att inte kommer se något alls - för troligtvis skedde det inget historiskt uttåg ur Egypten! Vet ni vad jag skulle då förändra vid mitt sederbord under nästkommande Pesach? Inte ett dyft.

Slaveriet i Egypten och uttåget därifrån, mötet med Gud vid Sinaiberg och vandringen genom öknen - allt detta HAR hänt, inte för att det går att bevisa, utan för att vi, det judiska folket, har under flear tusen år upplevt det! Vi har firat helgerna, diskuterat och föreställt oss lidandet under piskan och den otroliga glädjen vid befrielsen och kopplat det till allting som hänt vårt folk sedan dess! Torahn är sann för att vi upplever den inom oss, hör det från våra föräldrar och berättar det för våra barn.

Så när jag tittade på Prinsen av Egypten med min Zipporah, började tårarna rinna ned för mina kinder vid synen av det förslavade och besegrade folket, som reste sig med sina få ägodelar och husdjur och lämnade fångenskapen bakom sig. Jag grät när en tecknad farmor tvekade inför åsynen av ett vidsträckt öken framför sig, och när en liten flicka, hennes barnbarn, tog hennes hand och började djärvt gå framåt (2:43 i videon). (Jag gråter när jag skriver detta.)



När folket stod inför havet och faraos krigsvagnar dundrade emot de skräckslagna människorna, med ryggen mot ett hav som de inte kunde korsa, kände jag deras fruktan, fast jag visste vad som skulle hända, och när havet delade sig under Moshes stav, och folket gick mellan två väggar av vatten, kände jag deras förundran. När de till sist kom till andra sidan och deras plågoandar hade försvunnit under de tillbakaforsande vattenmassorna, grät jag igen av glädje och lättnad.

Jag ville först inte att min dotter skulle se mina tårar, men tänkte sedan, varför ska jag dölja mina känslor för henne? Känslorna är inget att skämmas över. Det är inte en animerad film som väcker dem hos oss, utan förmågan att identifiera oss så starkt med våra myter att de blir till en del av oss. Torahn är nämligen mycket sannare än någon empiriskt bevisad historiebok - Torahn är vår identitet, våra liv, våra förfäder och våra barnbarnsbarn. Torahn är här och nu och evig.

Kl. 6:30, en mörk och frusen januarimorgon i Göteborg, förde Gud återigen, med stark hand, både mig och min Zipporah, ut ur Egypten.

Shabbat shalom!

En upplysande helg för en knivig ritual...

Hej!

Nu är det äntligen Chanukkah!

Det är en helg som, mer än någon annan helg i den judiska kalendern varit en spegelbild genom tiderna av det judiska folkets historia och indentitet. I grund och botten ligger det ett inbördeskrig mellan judar som lockades av den hellenistiska kulturen (ursprungligen från Hellas, nutida Grekland) och ville förändra judendomen för att passa in, och Maccabéerna som tog upp vapen för att försvara vad de såg som den riktiga judendomen.

Hade det stannat där, hade vi nog inte firat Chanukkah särskilt länge, men rabbinerna, som i Talmud introducerade berättelsen om miraklet med oljan som användes för att tända den sjuarmade Menorahn, varade i åtta dagar istället för en dag. De lyckades ta fokuset från kriget och våldet och sätta det på något gudomligt och upplysande i mörkret.

Så har det alltid varit i vår religion - finns behovet, kan man tolka och omtolka för att passa nya tider och nya sammanhang, utan att förlora kärnan i budskapet.

Chanukkah har varit en helg för judar som ville in i det nya, mer öppna europeiska samhället på 1800-talet och mitt i nationalismens vindar, ville de också ha en dramatisk, militär seger som de kunde vara stolta över, samtidigt som många ville distansera sig från religionen litegrann. Då passade det att damma av Maccabéernas bedrifter och fira dem istället.

Detsamma gällde sionisterna på 1900-talet - vad var mer passande än en berättelse om en judisk kamp för självständighet i vårt eget hemland?

Och när judar, nyanlända till USA, skulle hävda sig på den amerikanska fria marknaden, även för religioner, så anammade man presenterna och pyntet från julen, med en judisk twist.

Idag ska jag till Götaplatsen i Göteborg, där representanter för Chabad-rörelsen tänder en jättestor chanukkia (ljusstake). De sysslar med att stärka judars religiösa identitet och gör ljuständningsceremonin för att judar ska känna sig mer judiska bland den bländande julbelysningen.

Det är underbart roligt att se hur Chanukkah betyder helt olika saker för olika judar, i olika tider och hur den fortfarande förändras. För mig har Chanukkah fått en ny innebörd denna vinter, då uppmaningar till omskärelseförbud har duggat tätt i tidningar och på TV. Göran Rosenberg skriver om kampanjen mot omskärelse har nu stöd av humanisterna, minst en präst i Svenska kyrkan och Bengt Westerberg, "regeringens särskilde utredare av främlingsfientlighet, rasism och intolerans".

Jag har skrivit om det rätt mycket här på Torahblogga, men det är värt att upprepa det. Kanske försöker dessa förbudsivrare verkligen värna om våra pojkars rättigheter och drivs enda av de renaste motiven, men när de menar att vi judar och muslimer inte vet våra egna barns bästa, och sätter religionen före, hamnar de i ett historiskt otrevligt sällskap:

Romarna, Paulus, Den katolska kyrkan, Martin Luther, Sovjetunionen, alla försökte de komma åt oss envisa judar genom att förbjuda omskärelsen. Och vilka var det som började med detta?
Visst, var det hellenisterna, som menade just som humanisterna att det var barbariskt att utsätta små pojkar för detta, att vi borde civiliseras, med eller mot vår egen vilja och lägga av med vår märkliga religion.

För mig handlar Chanukkah i år om att komma ihåg vad omskärelsen betyder för oss - om det hade varit farligt, eller problematiskt hade vi, precis som med andra lagar, omtolkat och kommit runt budet. Men omskärelsen är inte skadligt, inte farligt och 99.9% av alla omskurna män, muslimer eller judar, känner sig inte alls kränkta över att mista en liten hudbit runt snoppen.

Att motståndarna ändå känner en sådan människokärlek att de kan strunta i vad vi själva tycker och ändå yrka för ett förbud, ja, det låter som samma kärlek som hellenisterna hade i sin iver att civilisera oss, eller som katolska kyrkan och Martin Luther hade för att föra oss till Kristus.

Tack för er stora omtanke, men jag fortsätter att tända min chanukkiah och fortsätter att omskära mina söner. Hitta några verkliga offer att värna om istället!

Glad Chanukkah (och God jul till er som firar det),

PS. Och på tal om omtolkningar och ursprungstolkningar, så är det ju på den åttonde dagen som en judisk pojke omskärs så när alla höjer sina champangeglas för att skåla på Nyårsafton, glöm inte varför man ursprungligen markerade den dagen, precis en vecka efter julen... (http://en.wikipedia.org/wiki/Feast_of_the_Circumcision_of_Christ)

Gott nytt år!

Andra intressanta inlägg: Varför omskär vi våra pojkar?, Debatt om omskärelse,

Parashat Vajishlach - En evig och underbar brottningsmatch

Predikan på parashat Vajishlach
10 december 2011, 14 kislev 5772

Rabbi Jonathan Sacks, Storbritanniens överrabbin ställer en viktig fråga om veckans parasha:
“Varför är Jakob vår stamfader, och judendomens hjälte? Varför är vi Kehilat Jaakov och Bnei Jisrael - Jakobs församling och Israels barn?

Abraham påbörjade den judiska resan, Isak var villig att offra sig för Gud, Josef räddade folket under svältåren i Egypten, Moshe ledde folket genom öknen och gav oss våra lagar. Joshua ledde folket in i Det förlovade landet, David blev vår största kung, Salomon byggde templet och profeterna gav, genom århundraderna, röst åt Guds budskap om rättvisa och rättfärdighet.”

Jakobs liv, menar rabbi Sacks, verkar vara fylld av inget annat än konflikter: med broderna Esau, som han bedrar så han måste fly för sitt liv; med svärfadern Lavan, som lurar honom gång på gång; med sina fruar Rakel och Leah, som tävlar om hans kärlek; med sina tre äldsta barn Reuven, Shimon och Levi, som på olika sätt utmanar faders ledarskap. Jakob verkar han ofta fylld av ångest och rädsla, och när han väl handlar verkar han inte alltid ärlig eller rak.

Efter att ha återförenats med Josef står han inför sonens chef, farao, och sammanfattar sitt liv med att säga ”Få och svåra har mina levnadsår varit.”

Rabbi Sacks har satt fingret på det hos Jakob som har gjort honom till en av mina favoritpersonligheter i Bibeln. Han är en överlevare - han är det judiska folket personifierat - han är Israel.

I dagens parasha får han detta namn och det kommer i ett av de mest märkliga avsnitten i hela Torahn, när Jakob brottas med ängeln. Det är just innan han ska möta sin bror för första gången på 20 år. Esau är på väg att möta honom med 400 man - han tänker inte komma för att fika med Jakob. Då delar han på sin stora familj, sina fyra fruar och 13 barn, sitt boskap och allt han äger, i två läger, och resonerar ”Om Esau överfaller den ena, så kan den andra slippa undan.”

Vilket ohyggligt val! Vilken ångest det innebar att dela på allt han håller kär i hoppet om att rädda en spillra undan hans egen brors vrede. Hur många gånger i vår historia har inte andra judar tvingats följa Jakobs exempel.

Och han uttrycker sin ångest i bön:

Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: ’Vänd tillbaka till ditt land och din släkt, så skall jag låta det gå dig väl.’ Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med dessa båda skaror. Rädda mig undan min bror Esau, jag fruktar att han annars kommer och slår ihjäl mig och de mina, både mödrarna och barnen.

Han skickar gåva efter gåva, totalt 550 djur, till Esau, i hopp om att kunna köpa sig ur denna knipa, men när han gjort allt han kunnat står han där vid floden Jabboks strand och solen sjunker över horisonten. Han lämnas ensam med sin tilltagande skräck inför morgondagen. Ensam med alla sina minnen över hur han levt sitt liv och alla saker som gått fel. Ensam med all den ånger över hur han kunde ha gjort annorlunda.

Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” … Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft.

Hela sitt liv har Jakob flytt från den kraft, det öde som han nu står ansikte mot ansikte med. Och nu, med all den skräck som det måste innebära att brottas med denna övermäktiga motståndare, vägrar Jakob att ge upp. Han kan inte. Han vet inte hur. Allt han förmår är att vara sig sig själv och med en chutzpah, en fräckhet, född ur desperation, förhandlar han sig till en välsignelse mitt under brottningsmatchen.
Han går därifrån som Jakob, men också som Israel, haltande, evigt förändrad, bruten men hel i mötet med sig själv och sina värsta farhågor.

Och så har det varit för oss, Jakobs barn, från den dagen och framåt. Vi har ömsom sökt, ömsom flytt från världens hårda rampljus. Idag går inte mindre än fem judar fram till den svenska kungen för att ta emot nobelpriset och de bidrar till en av världens märkligaste statistiska siffror: en femtedel av alla som tilldelats ett nobelpris har varit av judisk börd, fast vi endast uppgår till ca 0.2% av världens befolkning.

Den holländsk-israeliske rabbinen Nathan Lopes Cardozo, en av den ortodoxa världens mest radikala tänkare, påpekade att det judiska folket är mindre till antal än ett misstag i den kinesiska folkräkningen, dvs. när kinesiska byråkrater räknar fel på någon decimal i landets folkräkning, så räknar de fel på fler människor än det finns judar i världen!!!

Hur kan vi ha samtidigt ha gett världen Moses, Jesus, Paulus, Maimonides, Spinoza, Marx, Freud, Einstein, Bob Dylan, Woody Allen OCH 20% av världens nobelpristagare???

Hur är det möjligt? Och samtidigt som vi sticker ut mer än någonsin, vill vi inte helst inte att världen ska märka det så mycket. Vi har så ofta kritiserats, jagats och förföljts att vi bara vill smälta in i dagens demokratiska samhälle och inte synas.
Men det gör vi. Vi märks ordentligt med rubriker om Israel, om antisemitism, om omskärelse.

Om tio dagar börjar vi fira Chanukkah, en helg som ihågkommer hur judar tog strid mot en kung för 2200 år sedan, då han ville förgöra både vår religion, genom att förbjuda vår Torah, och vår identitet, genom att förbjuda Brit Milah. Den artikel som skrevs i DN Debatt i november, av omskärelsemotståndare, kunde ha skrivits av kung Antiochus själv, för just så tyckte grekerna: vi är omoderna, primitiva, envisa. Vi vill inte inse att vi ska lägga av med vår religion och bli som alla andra.

Chanukkah har passande nog kommit att mer än något annat symbolisera den helg genom vilken dagens judar tar ställning i den moderna världen - när alla andra tänder adventsljus och julgranar, tänder vi vår chanukkiah (speciellt den som Chabad tänder på Götaplatsen).

Vi märks. Det finns högst 17000 judar i Sverige, ändå så har vi haft judiska ministrar, riksdagsmän och kvinnor, konstnärer, författare, filmskapare, vi har spelat en gigantisk roll för svenskt näringsliv och så har vi några judiska skurkar som har fått sina namn i tidningen och i svensk kriminalhistoria.
Vänta ett tag, kanske ni säger, visst är dessa alla judar, men de är inte där de är FÖR att de är judar. De ska inte stämplas som jude, bara för att de kommer från liknande bakgrund.

Rabbi Brad Hirschfield definierade antisemitismen en gång som skillnaden att säga “det finns många mäktiga judar som bestämmer i Hollywood” - vilket stämmer - och att säga “judarNA styr Hollywood” - vilket inte stämmer. För det absurda med tanken på “den judiska världskonspirationen” är att vi vet bättre än någon annan att om man någonsin samlade alla dessa kända och inflytelserika judarna i ett och samma rum, skulle de ALDRIG kunna hålla med varandra! För att ha en konspiration måste vi först ha konsensus, och det når vi judar aldrig!

Och däri ligger faktiskt vår styrka: vi brottas och brottas och brottas. Vi kämpar med änglar och människor och med oss själva och ur denna eviga brottningsmatch - så irriterande, frustrerande och utmattande som den än må vara - ur kampen uppstår den välsignelse som Gud lovade Jakob/Israel. Vi står där brutna, men hela.

Och då händer något märkligt i berättelsen:
Jakob står framför Esau (som i Talmud kom att symbolisera romarna, kristendomen och västvärlden) som den han är - inga fler knep eller undanflykter: Här är jag Esau, gör vad du vill med mig!

Och brodern föll Jakob “om halsen och kysste honom. Och de grät.”

Låt oss möta våra utmaningar inte genom att slinka undan i skuggorna, utan genom att stå upp för vilka vi är - brutna men hela - möta Esau och omvärlden och låta dem hata eller älska oss för dem vi verkligen är.
Vi har mycket lite att skämmas för och vi har mycket att vara stolta över. Låt oss omfamna vår fader Jakob och vara hans barn, Bnei Israel.

Shabbat shalom och Chanukkah sameach!

Hur var det nu - VARFÖR omskär vi våra pojkar?

[Bilderna är från 16 mars, 1978 - dagen då jag och min förhud gick skilda vägar och jag fick mitt hebreiska namn Binyamin Natan ben Menachem-Mendel Yosef veDevorah]

Hej!

I dessa dagar har det blivit mycket om Brit Milah - Omskärelse. Jag har bildat Förhudsfritt, en Facebookgrupp för att ta ställning mot ett omskärelseförbud, men också för att prata om vad omskärelse betyder för oss judar och muslimer.

Men jag har fokuserat så mycket på att bemöta all kritik från motståndare på nätet (en del välmenande och en del rena antisemitiska/islamofobiska påhopp) att jag nästan glömt bort att också förklara för de judar som inte kan sätta ord på det, varför det är viktigt för oss! Där vill jag tacka Cecilia och Sofie, några av mina studiekamrater på religionsvetenskapen för att de ställer dessa viktiga frågor!

I SvD idag, den 6 december, skriver en religionsvetare, Magnus Zetterholm, docent i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet, om vilken central roll omskärelsen spelar för judisk identitet.

"I en judisk kontext skulle konsekvenserna av ett förbud bli fullständigt förödande, eftersom omskärelse av gossar just på den åttonde dagen är oupplösligt förenad med judisk religiös och etnisk identitet. Sambandet är så starkt att det inte råder någon som helst tvekan om att ett förbud mot omskärelse i realiteten innebär ett förbud mot judendom."

Så jag länkar även till det härifrån. Vill man få lite mer insikt i varför det är så viktigt, så kan ni läsa vidare. Vill ni kritisera det medicinska, eller det juridiska, rekommenderar jag att ni hoppar över detta inlägg, och istället läser och kommenterar mitt inlägg En knivig fråga upp på Debatt igen!

Denna förklaring är till skillnad från det mesta andra som jag skrivit, inte menat att vara ett inlägg i just omskärelsedebatten - jag tror inte något av argumenten här nedan är relevant för omskärelsemotståndare, men detta är min förklaring på varför judar fortsätter med Brit Milah, trots många, många motståndare och förbud genom årtusenden. Därför vill jag gärna höra från judar om ni inte håller med mig (eller om ni håller med mig) och varför. Icke-judar får gärna tycka till också, men detta riktar sig först och främst till judar.

Som alltid med religion, så finns det den religiösa anledningen ("vi gör detta för att Gud...") och så finns det den sociologiska/historiska anledningen.

Den religiösa anledningen till att man omskär är att det är tecknet på förbundet som slöts mellan Gud och Abraham (1MB, kapitel 17) och som kulminerade i mottagandet av Torahn vid berget Sinai för ca 3000 år sedan. Därav namnet för budet på hebreiska Brit Milah, brit - förbund, milah - omskärelse.

Det är det andra budet av 613 som förekommer i Torahn (det första är till Adam och Eva: "Var fruktsamma och föröka er") och det handlar om löftet som Gud ger till Abraham:

Detta är mitt förbund med dig: du skall bli fader till många folk. Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk... Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled, ett evigt förbund...
Du å din sida skall hålla mitt förbund, du och dina ättlingar i släktled efter släktled... på detta sätt: ... Alla av manligt kön bland er skall omskäras när de är åtta dagar gamla, i släktled efter släktled ... så skall ni ha mitt förbund på er kropp som ett evigt förbund. Men en oomskuren, en av manligt kön som inte har fått förhuden bortskuren, han skall utstötas ur sitt folk: han har brutit mitt förbund.
Bereishit (1 moseboken) kapitel 17

Ett rätt starkt budskap där och vare sig man tror på berättelsen eller inte.

Vad detta har resulterat i är den sociologiska/historiska delen av mitt svar: Brit Milah är så inflätat vad det innebär att vara jude och i den judiska identiteten (pojken får sitt hebreiska namn vid Brit Milah ceremonin) att vi genom årtusendens förföljelser riskerat våra liv för att omskära våra söner.

De som omtänksamt vill rädda våra söner från omskärelsen är inte de första i historien att försöka sig på det, de kommer från en anrik tradition:

Grekerna; Romarna; Paulus; Den katolska kyrkan; Martin Luther; Sovjetunionen;
(Varför förbjöd inte nazisterna det också, som jag först trodde, i Neuremburglagarna? De var aldrig ute efter att konvertera oss, utan förinta oss. Då passade omskärelsen som ett extra bra sätt att leta reda på judar.)

Och varje gång har dessa makter dragit den korrekta slutsatsen att kan man bara komma åt omskärelsen, kunde de påbörja processen att bända dessa envisa judar från sin envisa religion. Det låter radikalt, men jag menar att judiska folket har egentligen ingen anledning att existera om vi inte har ett förbund med Gud.

Vi knappast försökt smälta in men ej heller att hålla låg profil. Jag tror det finns en hel del här som i mörkare sinnen blir stoff för antisemitism. Vi följer liksom aldrig följt "historiens regler":

• Varför grundar sig två enorma världsreligion sig på ett litet semitiskt folks antika texter, fast de aldrig har försökt konvertera någon annan?
• Varför har de, som helhet, aldrig låtit sig övertygas och omvändas av andra mycket större och mäktigare makter och religioner, inte ens de som utgått från deras texter?
• Varför finns detta semitiska folk kvar efter 3000 (eller om man räknar från Abraham, 4000) år, när INGA av våra dåtida grannar längre existerar?
• Varför är deras bidrag till världen fortfarande idag helt ur proportion till deras antal (13-17 miljoner) och helt utan jämförelse historisk till något annat folk? (4 nobelpristagare bara i år!)
• Och varför gjorde de allt detta utan att vara samlade eller organiserade i ett eget land i närmare 2000 år???

Objektivt sett är det väldigt, väldigt märkligt och svårförklarligt.

Tänk hur många olika religioner gick i graven när kristendomen svepte genom Europa och sedan Nord- och Sydamerika. Hur många religioner gick i graven när islam svepte genom Asien och Afrika. Hur lätt det i längden var att ena så många olika kulturer och folkgrupper under några få, starka fanor.

Finns det druider kvar idag? Nix, de som finns är en nystartad New Age-grej, baserad på en forntida religion som försvann i och med kristendomen. Finns Zoroastrianismen kvar idag - en gång ett av världens största religioner? Nja, kanske några tusen utövare i Iran, men de har starkt påverkats av Islam. Finns Inca- eller Aztekreligionerna kvar? Kanske vissa traditioner och riter, men de allra flesta är samtidigt katoliker.

Varför, varför, varför är VI kvar???

Vi borde inte finnas och judar har genom historien haft många, många bra anledningar att inte fortsätta med judendomen. Att bara ge upp, gå till närmaste kyrka eller moské, säga "De tror ju på samma gud, så jag slipper vara annorlunda, slipper förföljelserna, slipper att känna mig som "en främling i ett främmande land" om jag bara konverterar."

Enskilda judar har gjort detta, men det judiska folket har aldrig gett sig. Inte för att vi är nihilistiska, utan tvärtom, så tror religiösa judar på det historiska förbundet som ska så småningom leda till den messianska tiden. Utan förbundet hade vi inte haft någon anledning att fortsätta vara judar och Brit Milah är tecknet på denna framtidstro.

Och i dagens samhälle, där judar inte särskiljes från andra medborgare, där många judar assimileras och lämnar sina traditioner bakom sig, är detta bud ett av de sista som en sekulär jude slutar hålla. Sabbaten, kosherregler, helger - allt kan man kasta överbord, men får man en son och omskär honom inte, så är det som att säga "Jag vill inte att min son ska få en judisk start i livet - jag vill att judendomen tar slut med mig."

På det sättet blir den sista versen av Guds befallning till Abraham sant: "Men en oomskuren, en av manligt kön som inte har fått förhuden bortskuren, han skall utstötas ur sitt folk: han har brutit mitt förbund." Gud stöter inte ut honom ur förbundet, ej heller andra judar (vi kollar faktiskt inte vem som är omskuren) - "utstötningen" görs av individen själv i att välja bort Brit Milah.

Kol tuv,

Varför irriterar vi folk så mycket?

Hej!

Jag har funderat länge och hårt över varför omskärelse provocerar icke-judiska och icke-muslimska svenskar. Visst är en del av det en sorts föreställning att de skyddar små barn från att mista en liten bit hud, på en förhållandevis känslig del av kroppen, men finns det något mer?

Vad förklarar hätskheten? Varför får jag personliga påhopp som inte egentligen har med sakfrågan alls att göra?

Det känns för mig att det är så. Motstånd mot omskärelse är inte något nytt - tvärtom var det en av de första buden som grek-syrierna förbjöd judarna att hålla i de anti-judiska strömningarna som ledde fram till det krig vi idag ihågkommer när vi firar Chanukkah.

Och alltid har det varit samma ton:
Fattar ni inte, ni som ska vara så moderna och intellektuella och rationella??? Detta är barbariskt! Omodernt! Hyckleri! Idioti! Lägg av med det genast!!!

Det var en av de första stegen som Paulus föreslog som förändring när kristendomen växte ut ur judendomen, med en svidande kritik mot det judiska folket han i början hade riktat sig till, men som han börjar kritisera allt hårdare, då de flesta som lockas av hans budskap om Jesus Kristus är greker och romare, inte Herrens eget folk:

Du kallar dig jude och förlitar dig på lagen, du är stolt över din Gud, känner hans vilja och kan avgöra vad som är väsentligt – du har ju vägledning i lagen.
Du tror dig om att vara en ledare för blinda, ett ljus för människor i mörker, en fostrare föroförståndiga, en lärare för omogna – du äger ju kunskapen och sanningen i lagens gestalt.
Du undervisar alltså andra men inte dig själv.
Du förbjuder stöld men är själv en tjuv.
Du fördömer äktenskapsbrott men begår det själv. Du avskyr de hedniska gudarna men drar dig inte för att plundra dem. Du är stolt över lagen men vanärar Gud genom att överträda den, ty som det står skrivet:
För er skull smädas Guds namn bland hedningarna.
Omskärelse är till nytta om du lever efter lagen. Men överträder du lagen är du trots omskärelsen på nytt en oomskuren. Om nu en oomskuren följer lagens bud, skall inte han få räknas som omskuren? Då kommer han som till kroppen är oomskuren men fullgör lagen att döma dig som överträder lagen fast du har skriftens bokstav och omskärelsen. Ty jude är man inte till det yttre, och omskärelsen är inte det som syns utanpå kroppen.
Jude är man i sitt inre, och omskuren är den som är det i sitt hjärta, i ande och inte efter bokstaven. Han får sitt beröm av Gud, inte av människor.
Romarbrevet 2:17-29

En sådan hård kritik var inget nytt för det judiska folket, bland profeterna i våra egen Tanach - den hebreiska bibeln (kristnas Gamla testamente) haglar anklagelserna om hyckleri, fokus på ritualer över moral och att man missförstått Guds lag (se bara Amos 5:7 eller Jesaja 58 för att ta några få exempel bland hundratals!).

Men skillnaden här är att Paulus vill något som vi idag kallar för assimilering. Han vill att judarna och icke-judarna ska förenas under den nya messias. Han lyckades storslaget att få med den romerska världen, men bland judarna, hans och Jesus eget folk, har kristendomen haft mycket liten framgång på 2000 år.

Varför är vi judar så irriterande envisa? Varför ger vi inte upp efter så lång tid av att vara minoritet bland så många majoritetsfolk?

Den holländske-israeliska rabbinen Nathan Lopes Cardozo tror sig ha ett svar och det är, passande nog, ett radikalt och provocerande sådan - den västerliga världsbilden och den judiska kan egentligen aldrig samsas. Det är ett ca 80 minuter långt föredrag, i nio delar, men se speciellt del 2 och 3 om ni inte har tid för de andra!

Vill gärna höra vad ni tycker i kommentarerna härnedan:

Del 1


Del 2


Del 3


Nu får ni klicka vidare själva:

Del 4, Del 5, Del 6, Del 7, Del 8, Del 9

Kol tuv,

Krossade murar och krossade stentavlor - repris

Hej!

Jag är på semester i USA för tillfället, så bloggandet har nästan helt stannat av, men jag är tillbaka i mitten av juli och sätter igång igen då. Idag är det ändå en av den judiska kalenderns sex fastedagar, så jag återpublicerar det jag skrev förra året om dagen:

Idag är det en fastedag - שבעה עשר בתמוז - Shiva Asar beTammuz (som betyder den sjuttonde dagen i månaden Tammuz), en mindre fastedag i den judiska kalendern.

Jag skrev om den förra året också, men jag skriver lite mer nu:

Shiva Asar beTammuz markerar början på den tre veckor långa sörjeperioden som kulminerar i den mörkaste dagen på det judiska året, תשעה באב - Tisha beAv (den nionde i månaden Av). Religiösa judar fastar (avhåller sig helt från mat och dryck) från soluppgång till solnedgång under Shiva Asar beTammuz och fastar ett helt dygn (solnedgång till solnedgång) under Tisha beAv.

De tre veckorna mellan dessa två fastedagar ska man inte raka sig, inte spela musik, inte ha fest och andra saker som vi gör för att visa att vi sörjer. Varje Shabbat läser vi också en haftarah (en del ur profetböckerna) där profeten Jeremiah (se bilden) fördömmer det judiska folket för deras synder och varnar dem med att snart kommer Gud tillåta förstörelsen av Templet (i Jeremiahs fall var det första templet han syftade på).

Dessa traditioner har som syfte att återskapa känslan av sorg och olycka för att verkligen reflektera över det hemska som har drabbat vårt folk. Att som judar återkoppla till vårt förflutna är mycket viktigt och stadgar oss i nuet. Jag skriver mer om historiens betydelse för oss idag, i mitt inlägg om Tisha beAv från förra året: Årets mörkaste dag.

På Tisha beAv sörjer vi bland annat förstörelsen av både det första templet (år 586 f.v.t.*) av babylonierna och det andra templet (år 70 v.t.*) av romarna.

Shiva asar beTammuz är dagen då romarna, efter år av belägring, bröt sig igenom Jerusalems murar. Det är början på slutet för staden och templet.

Fast Judéen fortfarande räknades som centrat för judisk liv i mer än 300 år efter templets förstörelse är detta religiöst sett början på den judiska exilen. Jerusalem, det judiska folkets geografiska hjärta blev av romarna en förbjuden plats för judar.

Staden fick ett nytt namn, Aelia Capitolina, ett latinskt namn som signalerade att detta var bara en anonym huvudstad för regionen. Som en vidare förnedring av judarna, fick regionen, som hade hetat Judea, ett nytt namn, den också. Romarna letade sig tillbaka i den judiska historien och grävde fram namnet på folkets ärkefiender under bibelns tid, filistéerna. Det var ett folk som inte längre fanns kvar, men som fick ge namn åt det nya avjudaiserade området - Palestina. Det kan i vart fall inte förnekas att historien verkar ha ett ganska svart sinne för humor...

Titusbågen i Rom skildrar hur judiska fångar och romerska soldater marscherar på Roms gator med Templets skatter, bl.a. menorahn.

Förra året ledde jag en väldigt bra studiedag på församlingen på just Tisha beAv. Vi tittade då på en dramadokumentär från BBC, från en serie om romarriket. Detta avsnitt handlade just om kriget mot judarna.

Jag har klippt ut den bit som handlar om hur de bröt sig igenom murarna. Jag satte upp den på YouTube och ni kan se den här. Nästa bit kommer på nätet strax före Tisha beAv.




Juden som reser med romarna är historikern Josephus Flavius, Josef ben Mattityahu (se bilden), som började som befälhavare för en judisk garnison, mot Rom, men han insåg snabbt att romarna skulle aldrig besegras. Han överlämnade sig till den romerska hären och åkte med dem resten av kriget som konsult och diplomat.

Josephus demoniserades naturligtvis som en hemsk förrädare, men hans mål var att försöka rädda så många judar och så mycket av Judéen från total förstörelse. Han misslyckades med att rädda Jerusalem och bosatte sig i Rom efter kriget. Där utmärkte han sig speciellt som historiker och han skildrade judarnas historia och hela det romersk-judiska kriget i sina verk. Hela denna del av TV-serien är baserat på hans verk.

Den rabbinska traditionen, vars historiebild kan liknas vid en spiraltrappa, menade att olycksdagar är ekon av tidigare olycksdagar. Därför förklarade de Shiva Asar beTammuz till en händelse i Torahn och kunde därför förklara varför just denna dag var en tragedi för det judiska folket.

De förankrade 17 tammuz till berättelsen om den gyllene kalven, då folket förlorade tilliten till Moshe och Gud och gjorde sig en kalvstaty i guld som de dansade runt, dyrkade och sjöng:

"Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten."

Shemot (2 moseboken) 32:4

Folket gjorde detta bara dagar efter att ha hört de första budorden:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Shemot 20:1-3

Gud uppmärksammar Moshe, som har tillbringat 40 dagar uppe på Sinaiberget, där han hämtat stentavlorna, att folket har helt tappat greppet. Nu måste Moshe ner för att ingripa och återställa ordningen.

Då Moshe kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
Shemot 32:19-20

Vill ni ha er guldkalv ska ni få det! hör jag Moshe säga bittert. Och vad tyckte Gud om att han hade sönder stentavlorna? Enligt en midrash berömde Gud Moshe för det. Det var den ända rätta symbolhandlingen i en sådan extrem situation.

Det var det ända rätta, men det var en tragisk situation, när människorna sjunker så lågt och kollektivt går med på en sådan villfarelse. Enligt rabbinerna var det den 16 Tammuz som de skapar kalven. Det var den 17 Tammuz som Moshe slår sönder stentavlorna och konfronterar folket med vad de har gjort.

Krossade stentavlor ur en andlig tragedi i Torahn, kopplad till krossade murar i en historisk tragedi ur historien. Visst finns det ekon i historien.

צום קל - tsom kal (ha en lätt fasta),

Ett sökande efter tårar på Jom haShoah

Mina ögon är söndergråtna,

mitt inre i uppror.

Min livskraft har runnit bort,

ty mitt folk går under.

Barn och dibarn förgås

på stadens gator.

De tigger sina mödrar

om bröd och vin.

De segnar ner likt sårade

på gatorna i staden,

de ger upp andan

i sina mödrars famn.

Vad skall jag säga om dig,

vad skall jag likna dig vid, Jerusalem?

Vad skall jag jämföra dig med

för att trösta dig, Sion?

Din nöd är ändlös som havet

- vem kan bota dig?

Eicha, Klagovisorna 2:11-13

Idag är det Jom haShoah - Förintelsens åminnelsedag i den judiska kalendern.

På en sorgedag som denna vill jag verkligen minnas och sörja för alla de offer som mördades och de som överlevde men i själen blev aldrig riktigt hela. Jag vill hedra alla de som fick genomgå det ofantliga, monumentala lidande som Förintelsen begick på så många miljoner människor, fast jag vet att det mänskliga sinnet inte kan ta in det. I alla fall inte jag som är född 1978 och har levt ett enkelt och förhållandevis smärtfritt liv.

Jag har sett bilderna, filmerna, läst böckerna. Vad finns det som kommer beröra mig på nytt? Låta mig sörja utan att det blir en inrutad kliché av artificiell sorg?

Jag vet inte, men jag vet att jag måste försöka hitta något nytt, en ny aspekt av denna tragedi, för den tar ju aldrig riktigt slut.

Jag söker och hittar en film som tar mig tillbaka till en tid precis innan nazismen spred sina giftiga tentakler genom Östeuropa i sökandet efter varje judisk själ. Det är en kort film jag hittar från Bialystok i Polen, från sommaren 1939.



Den skildrar judisk liv i denna så judiska stad och varenda leende, levnadsglada människa man ser vill skaka om och skrika åt:

"Spring! Spring för livet! De kommer i september! Om några år är er värld en ruin och allt som blir kvar av er är några förtvinade själar..."

Men de hör inte. De sitter i solen och njuter av den polska sommaren, utan en tanke på den jordskred av ondska som väntar dem.

Låt oss gråta för dessa människor som de är i denna film. Det är i dem vi mest känner igen oss själva. De är vi.Ps. Jag har skrivit mer om denna film och staden Bialystok i inlägget Hjärtskärande hälsning från en svunnen värld.

Förbjuden (felstavning) för evigt ?

Hej!

Tatuering har länge varit förbjudet för judar att hålla på med. Det grundar sig i denna vers från Vajikra (3 moseboken) 19:28:

Ni skall inte rista några märken på er kropp för någon som är död. Inte heller skall ni inpränta några märken på er. Jag är Herren.

Det är tydligt att detta kopplas till något som andra folk, med en kultur av avgudadyrkan, höll på med och därför var det något vi skulle håll oss borta ifrån. Men det handlar också om att människokroppen är en gåva från vår skapare, så vi har ett ansvar att behandla det med värdighet och respekt, och inte som en personlig graffitivägg.

HÄR hittar ni en kortfattad, men välskriven historia om tatueringsförbudet inom judendomen, av rabbin Alan Lucas. Han menar att förbudet inte varit självklart i alla tider, men att det sedan Talmuds tid (1500-2000 år sedan) blivit rätt uttalat och bestämt.

Sedan förintelsen - vars judiska åminnelsedag, Jom haShoa, vi markerar nu på söndagkväll - har tabun förstärkts då det var bland annat genom tatueringar som Nazisterna dehumaniserade sina offer.

Idag, då tatueringar har blivit rejält mode i det sekulära samhället har unga judar i allt större utsträckning hängt med. Inte nog med att många fler vill tatuera sig, vissa vill manifestera sin judiska identitet på kroppen (borde inte Brit Milah räcka, i alla fall för killarna?).

Jag kan förstå resonemanget - om det finns något bestående i min identitet, som jag tror att jag kommer att ha med mig så länge jag lever, så är det min identitet som jude. Jag skulle då välja något som representerar det, hellre än en cool tatuering av Batman, ett kinesiskt tecken eller något dylikt, OM jag verkligen, verkligen ville manifestera denna identitet på min kropp. Men det vill jag inte - jag upplever det som helt fel att just fira sin judiska identitet på ett sätt som tydligt förbjuds av vår tradition.

Det är vad jag tycker, men jag tycker samtidigt att alla måste leva på sina egna villkor, och om de ska följa tatueringsförbjudet borde det vara för att de vill det själva, och inte för att någon annan besserwisser (jag) tycker det.

På sin blogg belyser Christopher Aqurette ett annat problem med judiska tatueringar: risken att man förevigar sin okunskap genom att stava fel på den hebreiska texten man vill ha med på sin kropp. Christopher länkar till bloggen Bad Hebrew Tattoos - kan ni gissar vad de ställer ut där?

Vad tycker du om tatueringsförbudet? Vad betyder det för dig?

Kol tuv,

Abir - en biblisk kampsport?

Hej!

Fick detta tips av Tuvia på Facebook.

Abir är en kampsportstradition (Abir Warrior Arts) som man menar uppfanns av Abraham för 4000 år sedan, baserat på det hebreiska alfabetet. (Historiskt sett ska dagens hebreiska bokstäver ha kommit med judarna tillbaka från den babylonska fångenskapen och kommer från arameiskan...)



Det finns faktiskt några midrashim (rabbinska legender ofta baserade på bibliska figurer) som berättar om när Josef träffade hans bröder igen i Egypten - de hade ju sålt honom som slav dit och han blev så småningom Egyptens näst mäktigaste man. De kände inte igen honom, och han, som nyckfull egyptisk furste, krävde att bröderna skulle åka hem och hämta Benjamin, den yngste brodern.

För att försäkra sig om att de skulle återvända, tog Josef brodern Shimon som gisslan. I midrashen berättas det att när vakterna skulle arrestera Shimon (Bereishit, 1 mos, 42:24), skrek han åt dem så häftigt att "de ramlade på ansiktet och slog ut tänderna". Då klev Menashe, Josefs äldsta son, fram och besegrade Shimon med ett enda kampgrepp.

Shimon sa till sina bröder: "Ni kanske tror att jag besegrades av ett egyptiskt grepp, men detta var ett sådant slag som vi lärt oss i vår faders hus!" Då blev bröderna väldigt rädda.

Denna midrash kommer från Bereishit Rabbah och är ca 1500-2000 år gammal, så det fanns väl någon sorts idé av en unik israelitisk stridsstil. Har Abir kanske sina rötter från den rabbinska tiden?

Vet inte riktigt vad jag ska tro, men skojig tanke!

Kol tuv,

Parashat Tzav - Skiftande ledarskap

Hej!

Denna Shabbat läser vi parashat Tsav ur Torahn. Första delen av avsnittet går igenom nästan exakt samma ämnen som förra veckans parasha, Vajikra, tog upp nämligen de olika offren som kunde föras fram av folket till Mishkan (tabernaklet - tempeltältet) eller Beit haMikdash (templet).

Men det finns en viktig skillnad:

Vajikra (kapitel 1:1-2):
Herren kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet: Säg till israeliterna: När någon av er vill ge en offergåva åt Herren, skall han ta den bland kreaturen, från nötboskapen eller från småboskapen.

Tsav (kapitel 6:8-9):
Herren talade till Mose: Ge Aron och hans söner följande påbud: Detta är ordningen för brännoffret. Brännoffret skall ligga på altarhärden hela natten fram till morgonen, och altarets eld skall hållas brinnande.

Först riktar sig Guds budskap till folket, för att de ska ha en relation med Gud. När detaljerna kring den relationen har klartlagts, då vänder sig Gud till Cohanim (plural av Cohen), prästerskapet, som utgörs av Moshes bror Aron och hans fyra söner och instruerar dem i hur de ska hjälpa folket att tjäna Gud.

Sedan de fått instruktionerna om offergudstjänsterna äger Cohanims invigning rum. De ska ta sin plats som förmedlare av folkets relation till Gud. Hädanefter går prästerskapet i arv från far till son och alla som är Cohanim idag ska vara ättlingar till Aron.

(Intressant nog, har man testat Y-kromosomen - den som går alltid i arv från far till son - hos många Cohanim och man har hittat att 60% av de som testades har en gemensam anfader för ca 3000 år sedan! Läs mer här...)

Länge hade Cohanim status som folkets självklara religiösa ledare, med monopol på att tolka och lära ut Guds ord, men ärftliga maktstrukturer är väldigt riskabla och ineffektiva. Mot slutet av Andra templets tid (ca 100 fvt - 70 vt) växte det fram en annan grupp som gjorde anspråk på tolkningsföreträde och som menade att man inte bara kunde kommunicera med Gud genom att slakta ett djur, utan att det också gick genom bön.

Den gruppen kallades för Rabbinerna och när Templet förstördes av romarna år 70 vt, så började prästerskapet att bli allt mindre relevant för folket. Rabbinerna hade svaret på frågan hur folkets religion skulle hålla ihop och gå vidare utan ett tempel. Cohanim hade då inte mycket att komma med.

Berättelsen tar däremot inte slut där - det finns en annan intressant tråd att ta med: denna helg är det Shabbat haGadol, den STORA shabbaten. Så kallas shabbaten innan Pesach. Det var traditionellt endast på denna shabbat och på Shabbat Shuva, den shabbaten innan Jom Kippur - försoningsdagen, som rabbinen i församlingen skulle ställa sig upp i synagogan och predika.

På Shabbat Shuva talade han om vikten av försoning och fasta, på Shabbat haGadol talade han om vikten att göra sitt hem kosher för Pesach (göra sig av med all mat gjord på sädesslag - med undantag för den hårt kontrollerade Matsabrödet, där mjölet och vattnet bara fick vara i kontakt med varandra i 18 minuter, så att jäsningen inte kan sätta igång). Rabbinen gav inga andra predikningar i Synagogan under året.

Detta låter väldigt märkligt för judar idag, oavsett vilken gren av judendomen man tillhör - en av rabbinens främsta roller idag är som predikant!

Men det handlar om hur rabbinernas roll har förändrats inom judendomen. Under nästan hela vår historia, sen rabbinerna började verka, hade de funktionen av att vara religiösa ledare, men främst genom att agera som jurister i Halacha - den judiska lagen.

De gav utlåtanden, höll i domstolar för att avgöra tvister och såg till att alla ritualer genomfördes som de skulle, enligt halacha. De undervisade också en del, men främst för att folket skulle veta hur de skulle följa lagen.

Men precis som med Cohanim började rabbinernas roll att skifta. Så här skrev jag ett tidigare inlägg, Halacha - att rösta om Guds vilja, om judisk lag och icke-ortodoxa rörelser:

Allt detta började förändras på 1800-talet då det uppkom former av judendom som utmanade de traditionella rabbinernas auktoritet. I mötet mellan judendomen och moderniteten uppkom Reform rörelsen och den Konservativa rörelsen som båda försökte (och försöker än idag) att hitta sätt för judar att leva judiskt i den moderna världen.
De nya rörelserna såg annorlunda på Torahn (att den snarare var ett uttryck av flera olika människors möte med det gudomliga, mer än direkt dikterad av Gud till Moshe) och det föll sig därför naturligt att man skulle omvärdera hur Halacha skulle påverka judars liv.

Samtidigt som man omvärderade vad Halacha innebar för dem i deras liv, hittade de element i den kristna kyrkan som man ville föra in i synagogan. Man ville ha mer bön på det lokala språket (då tyska) och man ville ha med en predikan i gudstjänsten.

Även i reformrörelsen har man återgått mycket till hebreiska i gudstjänsten, men att ha predikan har blivit populärt även i ultra-ortodoxa synagogor! Alla vill ha med sig något intressant att fundera på, hem från synagogan.

Parallellt med denna utveckling, förlorade rabbinerna allt mer makt över folkets vardagliga liv. Församlingsrabbinen fick rollen som lärare och samordnare, religiös ledare, men inte längre som jurist eller domare.

Rabbin Morton Narrowe, rabbin emeritus i Stockholms församling fick en gång frågan om han inte har Beit Din (domstol) för att avgöra stora och små tvister mellan församlingsmedlemmar. Han svarade att flera gånger har någon bett honom höra fall för att ge sitt utfall i vem som har rätt eller fel.

Varje gång han har fått en sådan förfrågan har han sagt att han bara kan göra det om båda parterna går med på att följa hans utslag - annars är det hela helt utan syfte. Aldrig har den andra parten i tvisten gått med på det.

När man inte måste följa rabbinens instruktioner, kan man skita i det, om det inte tjänar ens eget syfte. Judar är idag en del av samhället som alla andra - har man en tvist går man till tingsrätten, inte rabbinen.

Hur ser det judiska folkets ledarskap ut i den post-rabbinska eran? Vem vet! Det kanske är så att för oss som värderar judendomen och ett judiskt sätt att leva sitt liv, så måste vi vara våra egna rabbiner, fördjupa oss i Torah och leva därefter.

Är det inte så att i det bästa samhället behövs inga poliser, domstolar och lagar? Är inte det ideala samhället ett där vi alla gör rätt för att det ter sig självklart och naturligt?

Shabbat shalom,