Parashat Ha'azinu - Där inga ord når...

Hej!

Denna shabbat läser vi parashat Ha'azinu, Torahns nästsista parasha.

I den framför Moshe en dikt, eller en sång till folket. Moshe, som genom hela Devarim (Femte moseboken) har försökt med alla retoriska medel att förmedla sitt budskap till folket: "Håll fast vid allt jag lärt er och glöm inte bort Gud och det förbund vi har slutit med den allsmäktige."

Nu när Moshe har sagt allt som finns att säga och ändå inte känner att han nått fram tar han till musiken som ett medium att nå dit inga ord når, rakt in i människans själ.

Det är något som den vår tradition har tagit till sig väl. Sång och musik är något så viktigt för en judisk gudstjänst och vid andra situationer och ritualer. Musiken förmedlar sitt eget budskap, som inte kan sammanfattas i ord.

På Jom Kippur står vi alla i synagogan och ber, men det man minns mest av allt är melodierna. Ingen melodi är mer känd än Kol Nidrei, som inleder Jom Kippur-gudstjänsterna.

Vill ni veta vad den handlar om och något om dess historia, kan ni lyssna till Jom Kippur-föreläsningen, del 1 som jag har satt upp i det föregående inlägget.

Men nu hoppas jag att ni lutar er tillbaka, kopplar bort er intellektuella, analytiska hjärna och låter musiken (här framförd av en manskör), ta med er bort till en plats där inga ord når.



Shabbat shalom och gemar chatima tova,

Jom haAtsmaut - Israel 61 år idag

Hej!

Idag är det Jom haZikaron, dagen för att hedra Israels stupade soldater - de män och kvinnor som har offrat sina liv för att den judiska staten ska få finnas.

Och ikväll börjar Jom haAtsmaut, Israels självständighetsdag. Det var alltså 61 år sedan som Israel, med FN:s resolution 181 som stöd, utropade självständighet den 5 Ijar 5708 (den 14 maj 1948), samma dag som det brittiska mandatet tagit slut.

I självständighetsförklaringen står det bland annat:

This recognition by the United Nations of the right of the Jewish people to establish their State is irrevocable.

This right is the natural right of the Jewish people to be masters of their own fate, like all other nations, in their own sovereign State.

Här kan ni läsa hela den engelska översättningen av självständighetsförklaringen som ni ser till höger.

Nästa dag gick ALLA Israels grannländer till anfall: Egypten från söder och väst, Libanon från norr, Syrien från norr och öster, Jordanien från öster samt Saudi Arabien, Irak och Jemen som inte ens delar gränser med Israel.

Azzam Pasha, ledare för Arabförbundet deklarerade: "This will be a war of extermination and a momentous massacre which will be spoken of like the Mongolian massacres and the Crusades"

Kriget pågick i över ett år, men när man äntligen nådde vapenstillestånd stod staten Israel kvar. Det skulle komma att kallas för Självständighetskriget.

Oavsett alla dess interna och externa problem, så har Israel betytt mer för det judiska folket än vad som kan beskrivas. Så här skrev jag i mitt tal på Jom haShoah, Förintelseåminnelsedagen:

Jag och min generation är faktiskt helt unika. Vi är den första generationen judar på 2000 år som har växt upp i en värld där existensen av ett judiskt land är ett faktum. Vi är födda efter Självständighetskriget, Sinaikriget, Sexdagarskriget och Jom kippurkriget. Trots alla hot och utmaningar som staten Israel står inför idag är det få domedagsprofeter som spår slutet på den judiska staten inom överskådlig framtid.

Min generation lever därför utan den grundläggande otryggheten som andra generationer levt med som kläderna på kroppen och luften i lungorna: känslan av att inte veta var man kan ta vägen om man inte längre är välkommen i det land man bor i. Att växa upp utan denna känsla har gett min generation en trygghet och en självsäkerhet som inga tidigare generationer känt.

Det är något som aldrig kan överskattas och något som det judiska folket ska vara evigt tacksam till Israel för. Må Israel snart få uppleva en tillvaro i fred, rättvisa och välstånd. Må denna dag för evigt vara en glädjens dag för det judiska folket!

Eftersom detta är Torahblogga ska jag avsluta med några texter ur Tanach, den hebreiska bibeln. Först vad Gud säger till Abraham (när han fortfarande hette Abram):

Herren sade till Abram: "Se dig omkring från den plats där du står, åt norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina ättlingar för all framtid. Jag skall låta dina ättlingar bli som stoftkornen på jorden: kan någon räkna dem, skall också dina ättlingar kunna räknas. Vandra genom landet i hela dess längd och bredd, ty åt dig skall jag ge det."
Bereishit (1 Moseboken) 13:14-17

Detta är vad Moshe säger till folket när de står vid Jordanfloden och ska snart komma in i Det förlovade landet.

Följ därför hela den lag som jag i dag ger er. Då får ni styrka att inta det land som ni går över till och skall ta i besittning, och då får ni leva länge på den mark som Herren med ed har lovat att ge era fäder och deras efterkommande, ett land som flödar av mjölk och honung.
Landet som ni skall komma till och ta i besittning liknar inte Egypten, det land som ni drog ut ur, där du måste gå och vattna den säd du sått, liksom i en köksträdgård.
Nej, det land som ni går över till och skall ta i besittning är ett land där berg och dalar vattnas av himlens regn. Det är ett land som Herren, din Gud, vårdar sig om; Herrens, din Guds, ögon vakar ständigt över det, från årets början till årets slut.
Devarim (5 Moseboken) 11:8-12

Sist har vi Shir haMa'alot - en psalm från Psaltaren som vi läser innan bordsbönen på Shabbat och helgdagar. Det beskriver hur judarna kände sig när de äntligen fick återvända hem efter första templets förstörelse och den babylonska exilen (587 - 517 f.v.t.).

En vallfartssång.
När Herren vände Sions öde,
då var allt som om vi drömde:
vi skrattade, vi sjöng av glädje,
och jublet steg från våra läppar.
Då sade man bland folken:
Herren har gjort stora ting med dem!
Ja, Herren gjorde stora ting med oss,
och därför var vi glada.
Herre, vänd vårt öde,
liksom du ger liv åt bäckarna i Negev.
De som sår under tårar
skall skörda med jubel
Gråtande går de
och sår sin säd.
Jublande kommer de
och bär sina kärvar.
Psalm 126

Sist ett videoklipp med en israelisk sångare, Harel Skaat, som sjunger Shir haMa'alot.



Kol tuv,

Ki teitse II - Kom ihåg att utplåna minnet...

Hej!

Läs denna dikt av den marockansk-fransk-judiska poeten Emmanuel Moses, på franska eller engelska.

Deutéronome, 25:17
Rappelle-toi le goût de
L'écharde.
Les taches de cire
Devant la mer
Qui ne voit pas.
L'odeur d'arêtes
Et de toile.

Deuteronomy 25:17
Remember the taste of
The splinter.
The drops of wax
Before the ocean
Which does not see.
The smell of fish bones
And of canvas.

Denna dikt presenterades för mig av professor Thomas Nolden vid ett föredrag som han höll på Paideia (European Institute for Jewish Studies in Sweden) när jag studerade där och jag har alltid hållit den i minnet. (Här skriver Nolden om dikten i sin bok "In Lieu of Memory" - om fransk-judiska poeter och Förintelsen.)

Diktens titel är ju en vers i Torahn, Devarim (Femte moseboken) 25:17, som är början på sista stycket i veckans parashah Ki tetsei. Så här lyder hela stycket:

Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig när ni drog ut ur Egypten. När han mötte dig på din väg högg han ner alla dina eftersläntrare, när du var trött och utmattad, utan att frukta Gud. När Herren, din Gud, har låtit dig få ro för alla fiender runt omkring, i det land som Herren, din Gud, vill göra till din egendom och låta dig ta i besittning, skall du utplåna minnet av Amalek från jorden. Glöm aldrig detta!

Amalek är folket som hatar oss grundlöst, besinningslöst, ändlöst. Amalek är källan varifrån all antisemitism flödar.

Själva amalekfolket har försvunnit för länge sedan - vi går inte runt och försöker utplåna någon (Gud förbjude!) - men genom vår långa historia har varje form av antisemitism kopplats, av religiösa judar, tillbaka till Amalek.

Läs nu dikten igen.

• Hur förändrar dess titel diktens ton och innebörd för dig?
• Hur tolkar du dikten?
• I sista versen står det "...utplåna minnet av Amalek från jorden. Glöm aldrig detta!". Hur kan man utplåna minnet samtidigt som man aldrig glömmer?

Shabbat shalom,