Jag har världens bästa väckarklocka. Det finns nog inget som kan få upp en ur sängen bättre än en femåring som hoppar på en och säger: “Upp nu, pappa! Jag vill titta på Bolibompa!” oavsett vilken tid det är på morgonen och har jag tur, börjar väckningen efter klockan 6 på morgonen...
I onsdags skedde en ändring i rutinen: istället för att min dotter ber mig sätta på TVn, sa hon: “Jag tycker inte om mitt namn! Jag vill heta Jasmin!” Jasmin är prinsessan i Disneys tecknade långfilm Alladin, som hon nyligen hade blivit förtjust i.Nu ska jag säga att jag och min fru, Alisa, funderade länge på vad vi skulle kalla våra döttrar. Vi hade många specifika krav på namnet: det skulle vara hebreiska - att hon hela livet skulle vara stolt över sitt judiska arv; det skulle vara ovanligt, så att hon slapp bli den 4:e Rebecca eller 3:e Naomi, på det judiska dagiset; namnet skulle komma från en betydande person i Torahn eller Tanach, som hon kunde identifiera sig med; namnet skulle vara förhållandevis lätt att uttala i på svenska, engelska och italienska, de tre språken hon har med sig i livet.
Det var en hög ribba att nå upp till, men vi hittade det i namnet Zipporah. Hon var Moshes hustru, och fast hon, som alla kvinnor, var en marginal karaktär i Torahn, var hon mycket viktig för Moshes utveckling från egyptisk prins till det judiska folkets största ledare och profet. Det var ju hon som Moshe mötte när han var på flykt från farao, och det var hennes far Jitro, prästen av Midjan som tog in den unge mannen och gav honom ett hem och en familj. Så fort Alisa föreslog namnet, visste vi båda att den var perfekt på alla sätt.
Under dessa fem år som gått, sedan Zipporahs födelse, har jag hängt med på denna otroligt spännande resa att få lära känna denna unga dam. Så viljestark och envis, men så känslig och kärleksfull, med en sådan underbar humor och som sedan hon kunnat tala och ställa frågor, självmant bett mig berätta för henne allt jag kan ur vårt folks rika historietradition. Berättelsen om Moshe och om Zipporah har alltid varit en av hennes favoriter.
Det var därför jag blev lite förfärad över hennes uttalande att hon nu ville kallas Jasmin. Visst, jag vet att inte ta allt som kommer ur munnen på ett femårigt barn på fullaste allvar - och jag vet att det är ett vanligt inslag i en individs identitetskapande process att vilja vara någon annan, men på ett känslomässigt plan, så var detta ett hårt slag för mig. Sen slogs jag av en snilleblixt!
Det fanns ju en film med en cool, tuff och vacker princessa, som hette Zipporah, den animerade Prinsen av Egypten! Det är en magnifik film som varit lite för avancerad för Zipporah att titta på tidigare, men nu var stunden inne. Jag hade också tur i att Dreamworks som gjort filmen gav Zipporah en mycket större roll i berättelsen än hon hade i Torahn, för att spela upp romantiken och spänningen, men det var ju bara bra!Nu fick Zipporah, min dotter, se sin namne som hjältinna och prinsessa (OK, dotter till en överstepräst, men sak samma) i en spännande animerad film om det judiska folket! Men vad jag hade glömt sen jag sist såg filmen - för flera år sedan, var vilken effekt den har på mig.
Jag ska beskriva den effekten strax, men först låt mig nämna något annat, relevant i sammanhanget. På Limmud-konferensen i England i år träffade jag en ung filosof och lärare vid namn Sam Lebens. Lebens tillhör det nya intellektuella gardet inom den ortodoxa världen som vill ifrågasätta ortodoxins reflexmässiga försvar av Torahn som det judiska folkets historiebok.
“Det finns många bra historieböcker i världen, historieskrivning som har förändrat vårt sätt att förstå vår värld och vår samtid, men ingen tar skildringar ur dessa historieböcker, omvandlar dem till ritualer för att återuppleva dem.” påpekade han. (Du kan läsa Lebens utförliga artikel Religious Belief and Make-Believe på bloggen Philosophy of Judaism.)
Han menade att det är mycket viktigt att förstå vad t.ex. franska revolutionen betyder för Europas historia, men det markeras i Frankrike av festligheter, inte av att alla i sina hem hugger huvudet av en docka som ska representera Ludvig XIV eller slår ner en väg som ska representera stormningen av Bastille-fängelset.
Men vi tar berättelser ur Torahn, som just uttåget ur Egypten och återupplever den varje år, med att smaka på bittra örter och saltvatten och Matsa - fattigdomens bröd. Vi sjunger sånger för att hylla miraklen som ledde folket till frihet och tackar Gud för att vi är fria. Denna sedermåltid och helgen Pesach, firar vi inte för att våra förfäder blev fria - nej, vi firar den för att VI blev fria. Vi läser i förra veckans parasha, tre versen innan denna veckas läsning börjar, vad vi ska berätta för våra barn om denna händelse:
När din son en gång frågar dig vad detta betyder skall du svara: "Med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret." Shemot 13:14Detta är egentligen ett absurt bud. Själva stycket börjar med orden “När Herren fört dig in i kanaaneernas land...”. Den första generationen, de som faktiskt befriades från Egypten, dog i öknen, under den 40-åriga vandringen, så detta är de facto ett bud som ska hållas av den första föräldrargenerationen som INTE upplevde uttåget ur Egypten. Man kan ju säga att Torahn instruerar dem att ljuga för sina barn när de säger Herren förde OSS, ut ur Egypten.
Men det är endast en osanning på det historiska planet. Sam Lebens menar att vi gör Torahn en björntjänst när vi försöker envist definiera den som historia. Då kan man leta sig igenom arkeologiska lämningar och upptäcka att det inte finns något bevis för att 1,5 miljoner människor vandrade ut ur Egypten - en kultur som var på sin tid världsmästare i historieskrivning - och vandrade genom öknen under någon längre resa. Envisas vi med att behandla Torahn ordagrannt som en historiebok, så målar vi in oss i ett hörn som vi har svårt att ta oss ut ur.
Låt oss istället säga att Torahn inte representerar en historisk sanning, utan en mytisk sanning. Tänk att jag får tag i en tidsmaskin och reser till Egypten för 3500 år sedan, just vid den tid och plats som Torahn beskriver att uttåget skedde. Kanske blir jag vittne till ett av världens mest formativa händelser, men mer troligt är att inte kommer se något alls - för troligtvis skedde det inget historiskt uttåg ur Egypten! Vet ni vad jag skulle då förändra vid mitt sederbord under nästkommande Pesach? Inte ett dyft.
Slaveriet i Egypten och uttåget därifrån, mötet med Gud vid Sinaiberg och vandringen genom öknen - allt detta HAR hänt, inte för att det går att bevisa, utan för att vi, det judiska folket, har under flear tusen år upplevt det! Vi har firat helgerna, diskuterat och föreställt oss lidandet under piskan och den otroliga glädjen vid befrielsen och kopplat det till allting som hänt vårt folk sedan dess! Torahn är sann för att vi upplever den inom oss, hör det från våra föräldrar och berättar det för våra barn.
Så när jag tittade på Prinsen av Egypten med min Zipporah, började tårarna rinna ned för mina kinder vid synen av det förslavade och besegrade folket, som reste sig med sina få ägodelar och husdjur och lämnade fångenskapen bakom sig. Jag grät när en tecknad farmor tvekade inför åsynen av ett vidsträckt öken framför sig, och när en liten flicka, hennes barnbarn, tog hennes hand och började djärvt gå framåt (2:43 i videon). (Jag gråter när jag skriver detta.)
När folket stod inför havet och faraos krigsvagnar dundrade emot de skräckslagna människorna, med ryggen mot ett hav som de inte kunde korsa, kände jag deras fruktan, fast jag visste vad som skulle hända, och när havet delade sig under Moshes stav, och folket gick mellan två väggar av vatten, kände jag deras förundran. När de till sist kom till andra sidan och deras plågoandar hade försvunnit under de tillbakaforsande vattenmassorna, grät jag igen av glädje och lättnad.
Jag ville först inte att min dotter skulle se mina tårar, men tänkte sedan, varför ska jag dölja mina känslor för henne? Känslorna är inget att skämmas över. Det är inte en animerad film som väcker dem hos oss, utan förmågan att identifiera oss så starkt med våra myter att de blir till en del av oss. Torahn är nämligen mycket sannare än någon empiriskt bevisad historiebok - Torahn är vår identitet, våra liv, våra förfäder och våra barnbarnsbarn. Torahn är här och nu och evig.
Kl. 6:30, en mörk och frusen januarimorgon i Göteborg, förde Gud återigen, med stark hand, både mig och min Zipporah, ut ur Egypten.
Shabbat shalom!
