Parashat Tzav - Skiftande ledarskap

Hej!

Denna Shabbat läser vi parashat Tsav ur Torahn. Första delen av avsnittet går igenom nästan exakt samma ämnen som förra veckans parasha, Vajikra, tog upp nämligen de olika offren som kunde föras fram av folket till Mishkan (tabernaklet - tempeltältet) eller Beit haMikdash (templet).

Men det finns en viktig skillnad:

Vajikra (kapitel 1:1-2):
Herren kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet: Säg till israeliterna: När någon av er vill ge en offergåva åt Herren, skall han ta den bland kreaturen, från nötboskapen eller från småboskapen.

Tsav (kapitel 6:8-9):
Herren talade till Mose: Ge Aron och hans söner följande påbud: Detta är ordningen för brännoffret. Brännoffret skall ligga på altarhärden hela natten fram till morgonen, och altarets eld skall hållas brinnande.

Först riktar sig Guds budskap till folket, för att de ska ha en relation med Gud. När detaljerna kring den relationen har klartlagts, då vänder sig Gud till Cohanim (plural av Cohen), prästerskapet, som utgörs av Moshes bror Aron och hans fyra söner och instruerar dem i hur de ska hjälpa folket att tjäna Gud.

Sedan de fått instruktionerna om offergudstjänsterna äger Cohanims invigning rum. De ska ta sin plats som förmedlare av folkets relation till Gud. Hädanefter går prästerskapet i arv från far till son och alla som är Cohanim idag ska vara ättlingar till Aron.

(Intressant nog, har man testat Y-kromosomen - den som går alltid i arv från far till son - hos många Cohanim och man har hittat att 60% av de som testades har en gemensam anfader för ca 3000 år sedan! Läs mer här...)

Länge hade Cohanim status som folkets självklara religiösa ledare, med monopol på att tolka och lära ut Guds ord, men ärftliga maktstrukturer är väldigt riskabla och ineffektiva. Mot slutet av Andra templets tid (ca 100 fvt - 70 vt) växte det fram en annan grupp som gjorde anspråk på tolkningsföreträde och som menade att man inte bara kunde kommunicera med Gud genom att slakta ett djur, utan att det också gick genom bön.

Den gruppen kallades för Rabbinerna och när Templet förstördes av romarna år 70 vt, så började prästerskapet att bli allt mindre relevant för folket. Rabbinerna hade svaret på frågan hur folkets religion skulle hålla ihop och gå vidare utan ett tempel. Cohanim hade då inte mycket att komma med.

Berättelsen tar däremot inte slut där - det finns en annan intressant tråd att ta med: denna helg är det Shabbat haGadol, den STORA shabbaten. Så kallas shabbaten innan Pesach. Det var traditionellt endast på denna shabbat och på Shabbat Shuva, den shabbaten innan Jom Kippur - försoningsdagen, som rabbinen i församlingen skulle ställa sig upp i synagogan och predika.

På Shabbat Shuva talade han om vikten av försoning och fasta, på Shabbat haGadol talade han om vikten att göra sitt hem kosher för Pesach (göra sig av med all mat gjord på sädesslag - med undantag för den hårt kontrollerade Matsabrödet, där mjölet och vattnet bara fick vara i kontakt med varandra i 18 minuter, så att jäsningen inte kan sätta igång). Rabbinen gav inga andra predikningar i Synagogan under året.

Detta låter väldigt märkligt för judar idag, oavsett vilken gren av judendomen man tillhör - en av rabbinens främsta roller idag är som predikant!

Men det handlar om hur rabbinernas roll har förändrats inom judendomen. Under nästan hela vår historia, sen rabbinerna började verka, hade de funktionen av att vara religiösa ledare, men främst genom att agera som jurister i Halacha - den judiska lagen.

De gav utlåtanden, höll i domstolar för att avgöra tvister och såg till att alla ritualer genomfördes som de skulle, enligt halacha. De undervisade också en del, men främst för att folket skulle veta hur de skulle följa lagen.

Men precis som med Cohanim började rabbinernas roll att skifta. Så här skrev jag ett tidigare inlägg, Halacha - att rösta om Guds vilja, om judisk lag och icke-ortodoxa rörelser:

Allt detta började förändras på 1800-talet då det uppkom former av judendom som utmanade de traditionella rabbinernas auktoritet. I mötet mellan judendomen och moderniteten uppkom Reform rörelsen och den Konservativa rörelsen som båda försökte (och försöker än idag) att hitta sätt för judar att leva judiskt i den moderna världen.
De nya rörelserna såg annorlunda på Torahn (att den snarare var ett uttryck av flera olika människors möte med det gudomliga, mer än direkt dikterad av Gud till Moshe) och det föll sig därför naturligt att man skulle omvärdera hur Halacha skulle påverka judars liv.

Samtidigt som man omvärderade vad Halacha innebar för dem i deras liv, hittade de element i den kristna kyrkan som man ville föra in i synagogan. Man ville ha mer bön på det lokala språket (då tyska) och man ville ha med en predikan i gudstjänsten.

Även i reformrörelsen har man återgått mycket till hebreiska i gudstjänsten, men att ha predikan har blivit populärt även i ultra-ortodoxa synagogor! Alla vill ha med sig något intressant att fundera på, hem från synagogan.

Parallellt med denna utveckling, förlorade rabbinerna allt mer makt över folkets vardagliga liv. Församlingsrabbinen fick rollen som lärare och samordnare, religiös ledare, men inte längre som jurist eller domare.

Rabbin Morton Narrowe, rabbin emeritus i Stockholms församling fick en gång frågan om han inte har Beit Din (domstol) för att avgöra stora och små tvister mellan församlingsmedlemmar. Han svarade att flera gånger har någon bett honom höra fall för att ge sitt utfall i vem som har rätt eller fel.

Varje gång han har fått en sådan förfrågan har han sagt att han bara kan göra det om båda parterna går med på att följa hans utslag - annars är det hela helt utan syfte. Aldrig har den andra parten i tvisten gått med på det.

När man inte måste följa rabbinens instruktioner, kan man skita i det, om det inte tjänar ens eget syfte. Judar är idag en del av samhället som alla andra - har man en tvist går man till tingsrätten, inte rabbinen.

Hur ser det judiska folkets ledarskap ut i den post-rabbinska eran? Vem vet! Det kanske är så att för oss som värderar judendomen och ett judiskt sätt att leva sitt liv, så måste vi vara våra egna rabbiner, fördjupa oss i Torah och leva därefter.

Är det inte så att i det bästa samhället behövs inga poliser, domstolar och lagar? Är inte det ideala samhället ett där vi alla gör rätt för att det ter sig självklart och naturligt?

Shabbat shalom,

Parashat Naso - Lika. Unika.

Hej!

Imorgon läser vi parashat Naso, som är den andra parashan i Bamidbar, 4 moseboken. Det är faktist den längsta parashan som vi har i Torahn, tack vare Torahns längsta kapitel, kapitel 7, som har 89 verser!

Det märkliga med kapitel 7 är att det är också ett av Torahns mest enformiga kapitel. Den beskriver hur man invigde Mishkan, Tabernaklet, genom att hövdingarna för de 12 stammarna kom med gåvor till det nya tempeltältet, Guds boning bland folket.

Varje stamhövding kommer med exakt samma gåvor och man behövde egentligen inte räkna upp alla i texten. Man kunde ha skrivit "X från X:s stam gav X - det gjorde alla andra också", men varje ledare får sitt eget stycke.

Därför läser vi t.ex:

Tredje dagen kom hövdingen för Zevulons ättlingar, Eliav, Chelons son. Hans offergåva bestod av ett silverfat som vägde 130 siklar, en silverskål om 70 siklar efter tempelvikt, båda fulla med siktat mjöl, blandat med olja, till matoffer, en guldskål om 10 siklar, fylld med rökelse, en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en getabock till syndoffer, samt till gemenskapsoffer två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var vad Eliav, Chelons son, offrade.
Bamidbar 7:24-29

De resterande styckena i kapitlet är exakt samma text, förutom dagen, namnet på stamledaren och på stammen. Principen när vi tolkar Torah är att ingen vers är överflödig - varje vers finns där av en anledning - så varför denna upprepning i 60 verser?

Idag när vi ser saker som är enformiga och identiska, ser vi det ofta som något negativt - ingen kreativitet, ingen individualism. Om alla gäster på ett bröllop kom alla med samma present till brudparet skulle det nog inte uppskattas - det är för anonymt och tråkigt. Alla människor är ju olika, så hur kan man då tolka hövdingarnas likadana gåvor till Mishkan som annat än en tom gest?

Som ledare har dessa individer ett särskilt ansvar inför sina stammar och även inför Gud. Hade de själva bestämt vad de skulle ge, är risken stor att politik och konkurrens hade krypit in i ceremonin:

"Gav han så lite? Vad snålt! Då ska jag överträffa honom!"
eller
"Oj, han gav så mycket! Han ska alltid malla sig."

Stundens helighet hade drunknat i lägre, personliga känslor och osäkerheter. Mishkans syfte var att förena folket och föra dem närmare Gud. Med personliga gåvor hade det fått motsatt effekt.

Samtidigt så får varje hövding sitt eget stycke, som beskriver gåvan som om vi inte hade läst samma sak 11 gånger i samma kapitel. På sin egen dag bar varje hövding fram sina gåvor, på sitt eget unika sätt. Eftersom ingen person är den andra lik kan inte samma handling utfört av två olika personer vara exakt samma handling.

Detta är en viktig tanke för oss idag. Vi lever i ett konsumtionssamhälle, som matar oss med uppmaningar om att vara unika, men egentligen ska vi alla köpa samma sorts vara och klä oss i samma sorts kläder. Häng med! Köp dagens mode! Att vara annorlunda är något vi ska akta oss för.

Men egentligen är varje människas unika egenskaper och personlighet hennes största bidrag till mänskligheten. Det är just så vi är skapta. Det är just det som borde firas och lyftas fram, mer än något annat.

Gör vi det, behöver vi aldrig vara rädda eller osäkra eller avundsjuka på någon annan. Då hittar vi skönheten i oss själva och hos andra.

Shabbat shalom,

Vajikra - en nära-glöden upplevelse

Hej!

Denna vecka läser vi parashat Vajikra, som är första veckoavsnittet i sefer Vajikra, Tredje moseboken. Den får sitt hebreiska namn, som alla moseböckerna, från det första (utmärkande) ordet i boken:

Herren kallade (vajikra) på Moshe och talade till honom från uppenbarelsetältet.

Vajikra betyder alltså "Han (Gud) kallade". Nästan hela boken är ett kall från Gud till människan att kliva fram och engagera sig i en relation med det gudomliga, att bli mer helig.

Vajikra är en av de svårare böckerna i Tanach (den hebreiska bibeln) för den moderna läsaren att ta sig in i, eftersom den innehåller knappt några berättelser, utan nästan bara lagar och instruktioner.

Av dessa lagar och instruktioner är betoningen på Cohanim, prästerskapets verksamhet, dvs. främst offer och renlighetslagar. Det är lätt i Vajikra att missa skogen för alla träden. Texterna innehåller långa, beskrivningar av offerritualerna och det är svårt för oss att relatera till dem:

Om han ger ett brännoffer från småboskapen, ett får eller en get, skall det vara ett felfritt handjur. Han skall slakta det vid altarets norra sida inför Herren, och Arons söner, prästerna, skall stänka dess blod runt om på altaret.
Sedan styckar han det, och prästen skall lägga styckena och huvudet och det feta ovanpå veden som brinner på altaret. Men inälvor och fötter skall först tvättas med vatten. Därefter offrar prästen alltsammans genom att bränna det på altaret. Detta är ett brännoffer, ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd.

Hoppas du inte håller på att äta en hamburgare just nu...

Sedan Templet i Jerusalem förstördes, år 70 v.t., har det judiska folket inte offrat. Rabbinerna vid den tiden använde offergudstjänsternas struktur för att forma bönegudstjänsten. Avodah - att tjänstgöra Gud med offer - blev till Avodah shebaLev - att tjäna Gud med hjärtat, dvs. bön.

En av våra främsta rabbiner, Rabbi Moshe ben Maimon, kallad Maimonides på grekiska och Rambam (efter förkortningen av hans initialer) på hebreiska, som levde i Egypten på 1100-talet menade att Gud inte ville ha djuroffer av oss egentligen, men inget folk på den tiden stod och sa böner till Gud för att kommunicera - alla slaktade offer.

Hade Gud befallt folket att börja be hade det varit helt främmande för dem och då hade det blivit ett rejält misslyckande av det hela. Istället gav Gud folket instruktioner om hur man skulle offra, men när folket var moget för det, lät Gud Templet förstöras och bönen blev normen. Nu har vi uppnått Guds ideal, menade Rambam.

Rabbi Moshe ben Nachman, Nachmanides, eller Ramban, en annan av våra främsta rabbiner, som levde i Barcelona på 1200-talet, var inte rationalist som Rambam, utan mystiker. Ramban såg offren som något djupt andligt och viktigt för människan. Djuret blev ett ställföreträdande offer för människan som kommer med det. Det gäller för människan att internalisera offret och genom den stärka sin relation till Gud.

Oavsett vem av herrarna man håller med, är en sak tydlig: ordet för offer, קרבן - KoRBan, kommer från ordet קרוב - KaRoV, som betyder "nära".

Korbanot har vi för att närma oss Gud, oavsett om vi gör det med ett får, eller med våra egna hjärtan. Avståndet mellan Gud och Hans skapelser är för stort och Han kan inte överbrygga detta avstånd på egen hand. Gud behöver att vi kliver fram för att göra en del av jobbet. Gud längtar till oss och vi ska, genom Vajikra, hitta tillbaka Gud.

Det ringer. Kommer vi lyfta luren?

Kol tuv,