Bra frågor kräver långa svar!

Hej!

Herman ställer många intressanta frågor om förra blogginlägget, Varför omskär vi våra pojkar?:

Intressant. Jag har aldrig lyckats förstå historiskt sett vad förhuden har att göra med förbund. Det är ungefär som när jag som kristen säger att Jesus dog för våra synder ... men vad är det för regel som säger att någon måste dö? Vad är det för regel som säger att det är just när någon dör som problemet är löst? Det är jättesvårt. Har du någon förklaring till vad det är för speciellt med förhuden förutom att det har valts historiskt? Vet vi varför Gud valde just förhud? Är det att Gud vill sätta sin prägel på den organ som en man använder för att bli fader till ett barn till? Är poängen att förbundets anspråk skall vara intimt? Är det bara för att det var lite "extra" hud som man klarar sig annars ganska bra utan? Är förhud orent? Är det ungefär som griskött - att Gud har visst skapat det men vi måste välja bort det i alla fall?

Jag är heller inte övertygad om att de flesta förstår vad förbund betyder i sammanhanget? Är det en kontrakt? Är det som ett äktenskap? Vad är det mer som ingår i förbundet mellan Judar och Gud, och vad är det för förbund som Gud har med alla människor? Borde vi andra ingå i förbundet? Är vi inbjudna eller är Gud ointresserad av oss andra?

Cecilia, en av mina studiekamrater på Religionsvetenskapen ställde en liknande fråga:

...undrar varför just omskärelse blev tecknet för förbundet med Gud och inte något annat, ex att raka av sig håret.

Där svarade jag så här:

Nu är vi lite mer i spekulationer, men jag tror att svaret kan hittas på andra ställen i Torahn.
T.ex. i Shemot (2 moseboken), 6:10-12 står det:

Herren talade till Moshe: "Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han skall låta israeliterna lämna landet." Men Moshe vädjade till Herren: "När inte israeliterna lyssnar till mig, varför skulle då farao lyssna - och jag har ju svårt för att tala."

Vad är det med det, kan man undra, men då hjälper det att ha lite koll på orginalspråket. På hebreiska står det (jag transkriberar med latinska bokstäver) VeAni Aral Sefatajim, vilket betyder bokstavligen "Och jag har oomskurna läppar"!

Vad betyder det? Låt oss ta in ännu en text som kanske kan säga något, denna gång från Devarim (5 moseboken), 10:16-19:

"Omskär därför era hjärtan och sluta upp att vara så styvnackade. Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten."

Börjar vi se ett mönster här?

I första texten är det Moshe som har något som sitter i vägen för hans talförmåga och i den andra texten uppmanar Moshe (som 4o år senare blivit väldigt talför och poetisk) folket att känna för de svagaste individerna i samhället. Var det bibliska konceptet av ordet "omskära" då "att öppna upp" eller att "ta bort hinder från"?

I så fall kan man läsa omskärelsebefallningen i 1 MB, kapitel 17 på ett helt annat sätt. Kolla hur mycket av budskapet i kapitel 17 handlar om fruktbarhet och efterkommande generationer:

"Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik... Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk. Jag skall göra dig övermåttan fruktsam, och folk och kungar skall utgå från dig. Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled... Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj: hon skall heta Sara. Jag skall välsigna henne, jag skall låta henne skänka dig en son. Jag skall välsigna henne, så att folk och kungar skall härstamma från henne.”

Det verkar så att omskärelsen kan mycket väl ha haft en stark fruktbarhetsinnebörd - att avlägsna "förhudskorken" för att låta fertiliteten flöda.

Det är nog den ursprungliga innebörden, men omskärelsen betyder något annat för dagens judar.

Man kan nog inte komma ifrån att omskärelsen är en mycket stark ritual för föräldrarna till det nyfödda barnet. Detta förstod jag först när jag blev förälder. Det går emot ens instinkter att beskydda det nyfödda barnet från allt ont, att sedan skära i honom, hur säkert och oskadligt omskärelsen än är. Jag tror alltså att man hittade den enda icke-nödvändiga hudbiten på människokroppen, som även befinner sig i ett av de mest känslomässigt känsliga delarna av den kroppen.

Så jag bestrider inte kritikerna i att detta är en stark och för utomstående svårbegriplig tradition, jag bestrider endast att det är skadligt, att det är en stympning, att det borde vara olagligt.

Inom judendomen ser man människan som Guds partner i skapelsen. Skapelsen var från början till 99% klar. Den sista procenten är ett gap mellan människan och Gud. Planen är då att vi ska sträva för att höja oss själva ur den animaliska/naturliga världen vi utvecklades i, bygga en bro över gapet (den sista procentenheten) och möta vår skapare på andra sidan. Då fullbordas världen och människan blir den sanna partnern i skapelsen, som det var menat från början.

Problemet är att den procentenheten är liten från Guds perspektiv, men gigantisk från människans. Det ser man i Guds tröst till Kain, precis i börjar av Torahn, när han blir avundsjuk på sin bror Abel:

”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.”
Bereishit 4:6-7

Gud menar att detta är väl självklart. Var inte sur, låt inte känslorna styra , så kommer allt gå bra! Resultatet är det första mordet.

Som jag skrivit tidigare, anser jag (fast andra tolkar Torahn annorlunda) att Gud får lära sig att vi behöver lite hjälp med brobyggandet, mer vägledning än vad vi hittills fått. Gud startar ett projekt. En rättfärdig människa ska väljas ut bland alla andra och hos honom ska ett frö sås. Kanske, om denna människa för vidare fröet till sina barn och de för det vidare till sina barn kan det växa tillsammans med människorna som blir ett stort folk. Ett folk som kan föra in etiken i världen.

Det är Abraham, alltså och det är genom förbundet med honom som denna etik och vägledning ska komma till världen. Det har ju också gått rätt bra över årtusenden - judendomen, kristendomen och islam har alla sin utgångspunkt i Abrahams förbund och i vår tid har vi FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna, som baserar sig på denna etik och som har i alla fall skrivits på av de allra flesta länderna i världen. Men världen är långt från perfekt. Gud väntar tålmodigt (eller otåligt?), på andra sidan och vi har fortfarande en hel del kvar på bron som ska brygga gapet.

Många kritiker har ställt sig frågan om judar inte är okonsekventa, när vi skär i en människokropp som vi ändå menar att Gud har skapat, men där har vi samma resonemang: Gud har gett oss ett gossebarn som må vara perfekt till 99%, men den förhuden är vårt sätt att välkomna barnet in i arbetet att fullborda skapelsen. Vi säger också vid omskärelsen:

Ze haKatan, Gadol jijeh! - Här är den lille, men stor må han bli!
Keshem shenichnas labrit, ken jikanes leTorah uleChuppah uleMa'asim tovim! - Precis som han nu har ingått i förbundet, må han också komma till Torah (studier), Chuppah (bröllopsbaldakinen, dvs. äktenskaplig lycka) och goda gärningar.

Sen till Hermans sista fråga, om förbundets natur:

Är det en kontrakt? Är det som ett äktenskap? Vad är det mer som ingår i förbundet mellan Judar och Gud, och vad är det för förbund som Gud har med alla människor? Borde vi andra ingå i förbundet? Är vi inbjudna eller är Gud ointresserad av oss andra?

Det är ett kontrakt och det liknas ofta vid ett äktenskap. Så här står det i Shemot, Andra moseboken, kapitel 19:5-6, då folket står vid Sinai berg och ska ta emot Torahn:

Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.

Nyckelordet i denna text är just "OM". Förbundet är alltså villkorat på hur vi håller det med Gud. Det är inte som vissa kristna tolkningar menar att man kan förlora kontraktet, men genom hela Tanakh, den hebreiska bibeln ser man hur folket vänder sig från Gud, till avgudar och omoral och Gud tar sin beskyddande hand ifrån dem. När vi inser vårt misstag och vänder oss tillbaka, väntar Gud på oss.

Detta budskap blir extra tydligt i Profeterna, där det judiska folket kritiseras mycket hårt och straffas för sin envishet, men om vi ångrar oss och gör bot, gäller kontraktet igen. Man kan säga att Gud förväntar sig en väldigt hög standard av beteende från oss - det är den vi hela tiden ska sträva för att uppnå.

Men din sista fråga är lika viktig! För visst är det så att förbundet verkar bara gälla det judiska folket, men då kommer våra profeter in och förtydligar hur Gud har relationer med de andra folken också. Andra folk kan väl ta till sig förbundet och läran, tolka den på sitt sätt och leva därefter, så som kristendomen och islam har gjort. Buddister, hinduer, ateister - alla kan hitta olika vägar till en bättre värld. Kan någon säga att Gandhi inte var en helig man?

Det finns inget inom judendomen som säger att man måste vara jude för att leva rätt - långt ifrån! En god person är en god person, oavsett bakgrund och tro (eller avsaknad av tro). Gör man gott mot sina medmänniskor och jobbar för att göra världen bättre, för att vi ska fixa den där envisa 1% som är kvar till fullbordandet av skapelsen, ja då har judendomen inget att invända emot!

Där omvärlden ofta har missförstått judendomen är när man förväntat sig att det judiska folket ska bli kristna eller muslimer, bara för att de grundar sig på bibliska källor. Profeten Amos säger det bäst och vi läser faktiskt denna text i synagogan, när vi läser Vajikra (3 moseboken) kapitel 19, om hur israeliterna ska vara ett heligt folk. Amos skriver med sådan styrka och poesi att det är väl värt att ha med hela stycket:

Skulle ni vara förmer än nubierna för mig, ni israeliter? säger Herren. Jag förde Israel ut ur Egypten, men också filisteerna från Kaftor och arameerna från Kir.

Herren Gud har ögonen på detta syndiga rike: Jag skall utplåna det från jordens yta!

Dock skall jag inte helt och hållet utrota Jakobs ätt, säger Herren.

Se, på min befallning skall Israel skakas bland alla folk som man skakar säd i ett såll och inte en sten slinker igenom.

Alla syndare i mitt folk skall dö för svärd, dessa som säger:

”Olyckan drabbar aldrig oss, den når oss inte.”

Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen rämnorna och resa upp det som rasat, bygga upp den som i forna dagar, så att de kan lägga under sig vad som är kvar av Edom och alla de folk över vilka mitt namn har utropats, säger Herren, som utför detta.

Ja, den tid kommer, säger Herren, då plöjaren följer tätt efter den som skördar och vintramparen tätt efter den som sår, då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över.

Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel. De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem, plantera vingårdar och själva dricka vinet, anlägga trädgårdar och äta deras frukt. Jag skall plantera dem i deras egen mark, och de skall aldrig mera ryckas upp

ur den mark som jag har gett dem, säger Herren, din Gud.

Amos säger alltså att vi visst är Guds utvalda folk, men att Gud har en relation med andra folk också - vi ska inte tro att vi är bättre än någon annan! Jerusalem och templet förstörs och vi får lida i exil, men ändå kommer vi inte att försvinna - vi kommer att alltid vara kvar i världen på något sätt.

Kol tuv,

Parashat Vajera - Om att pruta sig ner till ett gott samhälle

Hej!

I lördags läste vi Parashat Vajera i synagogan. Jag befann mig på ett helgläger med ett tjugotal ledare och barn så jag hade inte tid att skriva om Vaera tidigare. Det var också ett tag sedan som vi hade ett klassiskt texttolkningsinlägg här på Torahblogga, så dags att göra skäl för namnet!

Något som jag alltid kommer att ha med mig är en föreläsning av rabbi Meir Schweiger som hade nöjet och äran att höra tala på Limmudkonferensen i England (som jag för 12e gången kommer åka på i år). Jag studerade också med rabbi Schweiger i en månad på Pardes i Jerusalem där han undervisar under året. Det var en inspirerande upplevelse.

Lektionen handlade om Abrahams brorson Lot, som räddas ur staden Sodom, innan den förintas av Gud för dess ondska. En podradio version av rabbin Schweigers föreläsning kan du också lyssna på här.

Jag vill här skriva om dialogen mellan Gud och Abraham när han försöker rädda städerna. Avsnittet säger väldigt mycket om mänskliga relationer.

I kapitel 18 får vi först läsa ett sött litet avsnitt om hur Abraham får besök av tre mystiska män och bjuder in dem för en måltid. De ger honom den goda nyheten att han och Sarah kommer, trots deras höga ålder, att få barn. Sarah, som har tjuvlyssnat, skrattar bittert åt profetian och avfärdar den, men skrattar bäst som skrattar sist...

När männen (änglarna?) lämnar Abrahams hem följer han med dem en bit på vägen. Då får vi läsa denna mycket märkvärdiga text:

Herren tänkte: "Varför skulle jag dölja för Abraham vad jag ämnar göra? Abraham skall ju bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall välsignas genom honom. Ja, jag har utvalt honom för att han skall instruera sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt. Då skall det gå i uppfyllelse som Herren har lovat Abraham."
Bereishit (Första moseboken) 18:17-19

Detta är ett av två ställen i hela Bibeln då vi får höra Gud resonera högt för sig själv. Vi får en inblick i Guds tankar - och vilka tankar!

Här visar Gud goda föräldraegenskaper: Gud förväntar sig att Abraham ska vara en rättvis och rättfärdig man och föra detta vidare till sina barn, barnbarn och till hela det framtida judiska folket. Då måste Gud måste dela med sig av sina planer, så Abraham kan känna sig delaktig och få lite motion i dessa värderingar.

Och Herren sade: "Klagoropet från Sodom och Gomorra är starkt, och deras synd är mycket svår. Jag går ner och ser efter om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden, det rop som har trängt fram till mig. Om det inte är så, måste jag få veta det."
Bereishit 18:20-21

Aha! Gud tänker förstöra städerna, men Han öppnar för möjligheten att städerna kan räddas. Det visar sig också att Gud har hittat rätt man för jobbet, då Abraham nappar direkt:

Och Abraham steg fram till Herren och sade: "Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den onde? Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? Chalila lecha! Att döda den rättfärdige tillsammans med den onde, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den onde. Chalila lecha! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?"
Bereishit 18:23-25

Abraham "stiger fram", som en försvarsadvokat i en domstol, och lägger upp ett starkt försvar. Chalila lecha är ett uttryck som betyder ungefär "det skulle vara skamligt för dig" eller "du skulle vanhelga dig". Abraham skulle nästa kunna säga "Gud förbjude att Du, Gud, handlar så här." (Här finns en hel artikel bara om detta uttryck!)
Abraham avslutar med ett trumfkort: ska Gud bestämma reglerna för världen, men inte följa dem själv?! Chalila lecha!
Jag föreställer mig Gud småle här, då Abraham tror att han måste övertyga Gud, men detta är ju just vad Gud har velat höra från sin lilla samarbetspartner hela tiden.

Men Abraham har samtidigt ramat in frågan på ett mycket särskilt vis: "Kanske finns det 50 rättfärdiga i staden." Vad vill Abraham säga med detta? Jag läser en mycket djup fråga här:
Hur många goda människor behövs det för att bota ett ont samhälle? Människor påverkar varandra, både positivt och negativt. Abraham vet detta - han kommer ensamt ur ett samhälle av avgudadyrkare och har vigt sitt liv åt att följa den enda sanna guden. Det är ett ensamt liv som han har valt åt sig själv och sin hustru, Sarah, men han vet att de flesta är inte starka nog att själva vända en negativ spiral av ondska till det goda.

Hur många människor måste det finnas i Sodom för att staden ska ha en chans att bli bättre? Det räcker inte med en eller två, de kommer så småningom att slukas av sitt samhälle. Våra rabbiner tänker sig att Noah byggde en hel ark, som en demonstration och en varning, mitt bland sina själviska och illvilliga grannar, utan att någon ändrade sin inställning, plockade upp en hammare och hjälpte honom.

Nu tänker Gud förstöra Sodom och Gomorrah och Abraham ställer frågan: skulle 50 goda människor kunna ge varandra styrka och påverka sin omgivning för att ge städerna en chans att överleva?
Svar: ja.

Abraham fortsatte: "Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?"
Herren svarade: "Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den."

Ännu en gång tog Abraham till orda: "Kanske finns där fyrtio?"
Herren sade: "Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull."

Abraham sade: "Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?"
Herren svarade: "Om jag finner trettio, skall jag inte göra det."

Då sade Abraham: "Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?"
Herren svarade: "Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull."

Abraham fortsatte: "Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?" Herren svarade: "Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull."
När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.
Bereishit 18:27-33

Abraham pressar inte Gud lägre. De har kommit överens om ett pris. Har samhället 10 goda individer har man fortfarande chans att förbättra den. För judar är 10 individer (traditionellt 10 judiska män) ett viktigt antal. Det är minimiantalet för en Minjan, vilket krävs för att kunna genomföra en fullständig judisk gudstjänst och att läsa Torahn högt för alla. När tio vuxna judar samlas för att be och för att läsa ur Torahn och prisa Gud, har vi möjlighet att förändra världen och förbättra den.

Vi människor har en sådan oanad potential och därför måste vi ge varandra stöd och uppmuntran att göra gott här på jorden. Om vi bara kan hitta till varandra och stärka varandra, kan vi faktiskt laga denna trasiga värld.

Kol tuv,
PS. Jag uppmanar er igen att lyssna till Rabbin Schweigers utmärkta analys av denna text och om änglarna i Sodom.
Vill ni också läsa mina unika tolkningar om varför Gud senare, i kapitel 22, befaller Abraham att offra sin son Isak, kan ni hitta dem här...

Dagens oplanerade mitsva

Om du ser din broders oxe eller får som har sprungit bort, skall du inte vända ryggen till utan föra djuret tillbaka till din broder. Om han inte bor i närheten, eller om du inte vet vem ägaren är, skall du ta hem djuret och ha det hos dig tills din broder kommer och frågar efter det, och då skall du lämna tillbaka det till honom. Likadant skall du göra med hans åsna, med hans kläder och med allt annat som din broder har förlorat och som du finner. Du får inte vända ryggen till.

Devarim (5 moseboken) 22:1-3

Detta är en viktig mitsva (Guds bud) för att när människor som förlorar viktiga ägodelar och inte får tillbaka dem riskerar att förlora även en bit av ens tillit på andra människor. Om man sedan själv kan hjälpa någon annan, kanske man då är mer cynisk och inte längre är villig.

Ett samhälle där man aldrig återser förlorade ägodelar är ett bittert samhälle.

Från spårvagnsfönstret, på väg till jobbet, såg jag följande:

Folk satt på bänken och väntade på spårvagnen, folk gick av och på, men ingen brydde sig om den övergivna, öppna handväskan som låg på bänken. Först trodde jag att någon som steg på spårvagnen hade glömt den där, men när jag pekade och uppmärksammade folk på den, förstod jag att väskan inte tillhörde någon på min spårvagn.

Vid det laget var spårvagnen redan i rörelse, så jag gick av nästa och tog mig tillbaka till hållplatsen med väskan. Den var kvar. Jag fick konstiga blickar av folk när jag tog upp den och började snoka igenom plånboken för att hitta ägaren, men ingen sa något och jag stod kvar där - försökte inte dölja vad jag höll på med.

I plånboken hittade jag ägarinnans namn och sökte efter hennes nummer med Eniro-appen på min iPhone. Fick inte tag i henne, men en annan kvinna med samma efternamn och adress svarade. Det visade sig vara den unga kvinnans mamma. Förklarade ärendet och hon var mycket tacksam å sin dotters vägnar.

Snart därpå kunde dottern hämta upp väskan på Församlingen, och dagens oplanerade mitsva var avklarad! Det känns skönt att kunna göra något litet för att upprätthålla en bra och fungerande ordning i världen...

Kol tuv,

Parashat Nitsavim-Vajelech: Den himmelska hejarklacken

Hej!

Snart är det Rosh haShana - det judiska nyåret! (börjar onsdag kväll, den 8 september)
Det är en helg som markerar människovärldens, dvs civilisationens födelsedag, som enligt den judiska kalendern har nu funnits i 5771 år (inte så långt från vetenskapens egna beräkningar).

Rosh haShana inleder en tid av djup reflektion över hur världen ser ut, hur den borde se ut, och främst ska vi reflektera över vår egen personliga roll i det hela - har jag gjort tillräckligt under det gångna året för att förbättra min omgivning och hur mycket mer har jag att göra?

(På tisdag kväll sänder jag ännu ett avsnitt av FIM-radio, då om just Rosh haShana. Den kommer jag lägga ut här på bloggen så fort den är klar, så håll utkik!)

Samtidigt som vi förbereder oss för de stora helgdagarna - Rosh haShana och Jom Kippur, som kommer 10 dagar senare - så har vi ju de vanliga torahläsningarna som vi läser varje vecka. Vi håller på med de sista avsnitten i hela Torahn nu och ska snart börja om med den från början (på Simchat Torah, den 1 oktober).

Det ena, Rosh haShana, har på ytan inget att göra med det andra, Torahns förestående avslutning, men ändå verkar det finnas intressanta kopplingar. Moshe har genom hela Devarim, Femte moseboken, talat till folket, innan han ska gå bort. Han vill ge dem viktiga budskap som de ska ha med sig när de fortsätter in i landet utan honom. I veckans dubbelparasha Nitsavim-Vajelech säger han följande:

Ni har alla i dag trätt fram inför Herren, er Gud, stamhövdingar, äldste och förmän och alla israelitiska män med era barn och kvinnor samt de invandrare som finns i ditt läger, de som hugger din ved och bär ditt vatten. Nu skall du träda i förbund med Herren, din Gud, ett edsförbund som Herren, din Gud, i dag sluter med dig. Han vill i dag upphöja dig till sitt folk och bli din Gud, enligt sitt löfte till dig och enligt sin ed till dina fäder Abraham, Isak och Jakob. Det är inte bara med er som jag sluter detta förbund med dess edsvillkor. Jag gör det både med dem som i dag står här tillsammans med oss inför Herren, vår Gud, och med dem som i dag ännu inte finns hos oss.
Devarim 29:9-15

Detta kunde lika gärna handla om Rosh haShana och Jom Kippur, då vi ska alla - höga som låga, stora som små - stå tillsammans, som ett folk inför Gud, med alla generationer som har gått före oss, och alla som kommer efter. Vi har ett förbund, vår Torah, som ger oss vägledning och insikt i världen och hur vi ska leva i den. I nästa kapitel fortsätter Moshe:

Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den.
Devarim 30:11-14

Är det verkligen SÅ svårt för oss att leva ett gott, etiskt liv? Ligger det så långt utom vårt räckhåll att vi bara ger upp?
Sist lägger Moshe fram Guds ultimatum:

Se, jag ställer dig i dag inför liv och lycka eller död och olycka. Om du lyssnar till Herrens, din Guds, bud, som jag i dag ger dig, och om du älskar Herren, din Gud, vandrar hans vägar och följer hans bud, stadgar och föreskrifter, då skall du få leva och bli talrik, och Herren, din Gud, skall välsigna dig i det land som du kommer till och tar i besittning. Men om du stänger ditt hjärta och inte vill lyssna utan låter dig förledas att tillbe andra gudar och tjäna dem, då säger jag er i dag att ni skall förintas. Ni får inte leva länge i det land som du kommer till och tar i besittning när du går över Jordan.
Devarim 30:15-18

Detta är mycket starkt och plågsamt att läsa, men det är något som vårt folk borde ta till oss, speciellt med tanke på alla de svåra utmaningar det judiska landet handskas med idag.
Men är det ett ultimatum? Ja och nej. Visserligen följer det konsekvenser av våra handlingar, men Moshes sätt att uttrycka det läser jag mer som en bön än en befallning.
Gud lär oss att våra handlingar får konsekvenser, men Gud hejar samtidigt på oss, att vi ska förstå vad som är rätt och välja därefter.

Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.
Devarim 30:19-20

Varje Rosh haShana, räcker Gud oss sin hand och säger:
"Kan vi inte fixa detta, tillsammans? Kan vi inte välja att skapa en bättre värld, du och jag?"

Kommer vi att svara på kallet i år?

Kol tuv,

En smärtsam omvärdering

Hej!

Tobias kommer från Stockholm, och har bott och pluggat de senaste åtta åren i Israel. Jag intervjuade honom i februari för mitt första program på FIM-radio, om Purim.

Jag var intresserad av att få höra hans tankar om Ship to Gaza-incidenten, för att han valde av sionistiska ideal att flytta till Israel för åtta år sedan, så är han idag väldigt kluven och försöker som hitta rätt genom Israels politiska och etiska labyrinter.

Jag bad honom gästblogga lite här på Torahblogga. Har har ni Tobias:

Smärtsam omvärdering

Jag har ganska motvilligt börjat att delvis omvärdera min syn på det inträffade. Jag hyser, som ni kanske vet, starkt negativa känslor gentemot regeringen och dess hållning gentemot araberna och palestinierna. Men jag tror också, att om vi ska kunna vara trovärdiga gentemot våra medmänniskor och även gentemot en större grupp människor i media, så kan vi inte automatiskt fördöma Israel varje gång dess motståndare dödas eller skadas.

Det finns vissa saker med det här fallet som gör det mer komplext enligt mig:

-IHH är en islamistisk grupp med band till Al-Qaeda och Hamas. Det var dess medlemmar som dödades, enligt min vetskap.

-Gruppen hade ju en mindre arsenal av "kalla vapen", dvs knivar, yxor, påkar, slangbellor o annat. Varför hade de det? Det känns som att de förberedde sig på en konfrontation. Enligt israelisk media så gick elitsoldaterna ombord med paintballgevär vilket, om det är sant, visar på att de initiellt inte sökte en konfrontation.

-Bordningen av skeppet skedde på internationellt vatten, men olika experter på folkrätt hävdar att detta är i enlighet med lagen om det råder krigstillstånd mellan landet som bordar skeppet och det land som skeppet är på väg till. Det råder inte enighet i denna fråga mellan experterna. Men Israel hävdar att det råder ett krigstillstånd mellan Gaza och Israel, vilket inte ligger långt från sanningen.

- Syftet var inte främst att överlämna förnödenheter till Gazaborna (mycket av maten de förde över till palestinierna var rutten! varför det?!), utan att genom en, i mina ögon berättigad, PR-insats söka att bryta blockaden och få världens ögon att riktas mot den. Problemet är att Israel anser sig behöva denna blockad för sin egen säkerhet, och då kan de inte rimligen låta någon bryta den. Om de skulle låta någon bryta den så inbjuder detta många aktörer att göra det framöver. Israel erbjöd flottiljen att föra över förnödenheterna via hamnen i Ashdod. Det ville de inte. Därför var det först och främst en konfrontation med Israels politik man eftersökte och inte att hjälpa palestinierna i Gaza direkt.

Frågan är om man kan dra alla aktivister över en kam? Jag menar, hur mycket gemensamt har Henning Mankell egentligen med islamisterna i IHH? Men trots allt så befann de sig på samma båt, och såvitt jag vet skadades ingen av Mankells vänner. Inte heller skedde något våld på de andra båtarna. Dock borde sådana som Mankell ha varit mer vaksamma med vilka grupper och människor de valde att delta i denna aktion med.

- Jag är motståndare till blockaden av Gaza. Jag tycker att den är inhuman då den kollektivt bestraffar en hel befolkning av människor, och jag tycker att den är oproportionell, dvs även varor som skulle kunna ha kommit igenom den israeliska gränsbevakningen, som kardemumma och choklad (i skrivande stund har Israel tillåtit sötsaker, vilket nästan känns tragikomiskt i sammanhanget), gör inte det. Det finns en nästan en filosofiskt grundad gräns för hur långt säkerhetsanspråk kan inverka negativt på andra människors liv.

Med detta sagt, så har jag ingen bra omedelbar lösning på hur man ska förhindra Hamas från att importera missiler via Iran och andra länder som inte bara kan nå södra Israel utan även Tel Aviv. De har ju visat under ca 8 år att de mer än gärna skickar missiler över gränsen. Nu har de inte gjort det på några månader, men detta beror sannerligen mer på utmattningen efter de förluster de led efter Gaza-kriget, snarare än brist på vilja. Vad ska man göra med nästa båt som kommer, b.l.a. iranska båtar som skickas över för tillfället? Ska man bara släppa igenom allt? Kan vi tillåta oss det?

- Jag hatar som sagt blockaden av Gaza, vilket är huvudfrågan bakom denna tragiska incident, men jag har inget bra svar på hur man förhindrar Hamas på kort sikt från att förvärra läget. På lång sikt, tycker jag givetvis att man ska inleda samtal med Hamas-ledningen som tyvärr är palestiniernas legitimt valda representanter i Gaza. Men även på kort sikt så måste vi försöka hitta ett sätt att göra blockaden mer human, om det nu går. Och på detta sätt lyckades ju flotiljen.

- Jag var på de två demonstrationerna i förra veckan, i måndags och lördags. Båda demonstartionerna riktade sig mot incidenten på Marmara, medan den andra var mer generellt riktad mot regeringen och dess allmänna politik, samtidigt som 43-årsdagen för ockupationen av Västbanken och Gaza uppmärksammades. Det råder ingen tvekan hos mig om att denna regering är en katastrof för Israel, och konsekvenserna för denna katastrof är i dagsläget kan vi bara ana.

mvh / Tobias

Läs mer nyheter här: DN 1, 2, 3; SvD 1, 2, 3; Expressen 1;

3000 år av visdom - lika aktuell idag

Hej!

Återigen har Maciej Zaremba lyckats hitta och diagnostisera ett av den svenska mentalitetens mörkaste störningar.

För er som inte har läst Maciej Zarembas otroliga artikelserie om vuxenmobbingen på svenska arbetsplatser, hur den förstör människors liv och hur den konsekvent tolereras av fackföreningar, försäkringskassan och arbetsgivare, så måste ni bara ta er tid och läsa den, från början till slut:

1) ”De skrattade bara.” Så berövades Safet sitt människovärde

2) ”Säg inget vänligt till mig”

3) Fritt fram i Sverige. Men brottsligt i Frankrike

4) ”De skiter i vilket” – Så sviker vi de mobbade

5) "Värst för dig själv" - Vår heder har inget pris

Den borde faktiskt ingå i en obligatorisk kurs i alla svenska gymnasier och högskolor. Läs bara detta citat om varför mobbingen i Sverige kan fortsätta som den gör:

"Varför är du så upprörd?” Jag övar då och då på den repliken, som räddat mig ur mången knipa. Säger man så till en tysk får man noll effekt. ”För att du inte fattar vad jag säger”, kan han svara. Annat i Sverige. Här är det vådligt att hetsa upp sig eller höja rösten. Då är man obehärskad, säkert oresonlig, kanhända en riskfaktor i miljön. Så var gång jag i en diskusion känner adrenalinet stiga avfyrar jag den pilen mot min helt lugne opponent. ”Men jag är inte alls upprörd!” brusar han upp. ”Ja, du hör själv ”, säger jag och andas ut. Nu är det han och inte jag som kan misstänkas för samarbetssvårigheter.

Detta berättas för att visa hur enkelt det kan vara att stöta ut en människa i en kultur som skyr konflikt och misstar harm för psykisk obalans. En enda falsk anklagelse kan vara nog. Hon blir upprörd och detta tas till intäkt för att det verkligen är något fel på den personen.

”Hon är ju så obehärskad, inte att undra på ...”

Jag minns ett flygblad som någon klok person delat ut till nyanlända flyktingar. Där stod bland annat: ”Kom ihåg att hos en svensk kan ett leende uttrycka aggression.”
Visst är det så. I en kultur där vrede är tabu och där tvedräkt inger ångest försvinner varken ilska eller tvedräkt, de tar sig nya vägar. Det vore inte nåt problem för den som lärt sig koden, kan man tycka. Men det finns ett problem. Den underkylda ilskan är nästintill omöjlig att bemöta på ett vettigt sätt.

Vilken skrämmande och träffande analys!

Och för mig för det tankarna till vår Torah, med sin 3000 år gamla visdom. Redan där har vi botemedlen för denna sjukdom, bara vi har visdomen och modet att sätta det i verket:

1) Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
Shemot (2 Mos) 20:16

2) En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten. Änkor och faderlösa får ni inte behandla illa. Om du behandlar dem illa och de ropar till mig, skall jag lyssna till deras klagorop.
Shemot 22:21-23

3) Du skall inte sprida falska rykten. Gör inte gemensam sak med den skyldige genom att vittna falskt. Du skall inte följa mängden i det som är ont och inte ge efter för den så att du förvränger sanningen, när du vittnar i någon sak. Du skall inte vara partisk för den fattige i hans sak.
...
Du skall inte vränga rätten för den fattige. Avhåll dig från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige, den som har rätt, ty jag frikänner inte den skyldige. Du skall inte ta mutor, ty mutor gör den klarsynte blind och fördärvar saken för den som har rätt.
En invandrare får du inte förtrycka. Ni vet hur det är att vara invandrare, ni var ju själva invandrare i Egypten.
Shemot 23:1-3, 6-9

4) Ni skall inte stjäla och inte bedra eller lura varandra. Svär inte falskt vid mitt namn, då vanhelgar du din Guds namn. Jag är Herren. Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något. Du skall inte hålla inne arbetarens lön över natten. Du skall inte förbanna en döv och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller; du skall frukta din Gud. Jag är Herren.
Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman. Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.
...
Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.
Vajikra (3 Mos) 19:11-18, 33-34

Att på ett öppet och ärligt sätt konfrontera och tillrättavisa någon som har kränkt dig, är nog den allra bästa vägen till att ta tag i och lösa konflikter. Kommunikation är grundstenen i ett gott samhälle!

Vi fortsätter till Talmud, den rabbinska traditionen:

a) I Talmud Bava Metsia 58b står det att när man får någon att rodna eller blekna av en förödmjukelse är det så pass allvarligt att det av Gud räknas som att man har (i och med rodnaden) spillt deras blod, dvs. brukat fysiskt våld mot dem, eller (i och med likblekheten) att man till och med tagit deras liv!

b) Detta är Adams släkt. Då Gud skapade människan, i Guds avbild gjorde Han henne. Bereishit (1 Mos) 5:1
Ben Azzai sa: Detta är Torahns främsta vers. Vi lär oss från detta att man inte får säga ”Jag har förödmjukats, därför ska jag förödmjuka tillbaka.”
Rabbi Tanchuma sa: Om du gör detta, vet då vem du förödmjukar – ”i Guds avbild gjorde Han henne”!
(D.v.s. Förödmjukar du en människa, förödmjukar du Gud själv, i vars avbild vi är alla formade.)

På 3000 år har mänskligheten uppenbarligen inte kommit särskilt långt med att behandla varandra med kärlek, värdighet och respekt. Värre än så, det finns många moderna, färska fall av mobbing inom våra judiska församlingar. Det är vidrigt, tragiskt och hemskt, hemskt ojudiskt.

Vi får alla återvända till dessa visdomstexter och till Zarembas journalistik, för instruktion och inspiration.

En bättre värld är möjlig!

Kol tuv,

Parashat Vajakhel-Pekudej - Nu får du allt ge dig...

Hej!

Denna vecka läser vi ett dubbel avsnitt ur Torahn, parashat Vajakhel-Pekudej. Vissa år läser man dessa seperat, då det passar sig med kalendern, men i år läser vi dem tillsammans. Vajakhel-Pekudej är de två sista avsnitten av Shemot (2 moseboken).

Förra året skrev jag om hur de första tre verserna i Vajakhel - om att hålla Shabbat - i kontrast med resten av avsnittet - som handlar om byggandet av Mishkan, Tabernaklet (tempeltältet) - blir grunden för hur våra lärda förstår vad som utgör förbjudet arbete på Shabbat och vad som är tillåtet. Du kan läsa det här: Vajakhel - ett anti-vardagsexperiment.

Efter det korta stycket om Shabbat läser vi följande:

Moshe sade till hela Israels menighet: "Detta är vad Herren har befallt er: Samla in gåvor åt Herren. Var och en som känner sig manad skall bära fram dessa gåvor åt Herren: guld, silver och koppar, violett, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade baggskinn, delfinskinn, akacieträ, olja till lampan, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, onyx och andra ädla stenar att sätta på efoden och på bröstväskan.
Shemot 35:4-9

Det är alltså dyrbara donationer som efterfrågas, men donationerna ska ges כל נדיב לבו, kol nediv libo - "[av] alla som berörs från hjärtat".

Detta var ingen skatt som togs in för ett byggnadsprojekt. Istället handlade det om att varje enskild individ som ville vara en del av något större, som ville vara delaktig i ett heligt projekt att bygga en boning åt världens skapare mitt ibland folket, skulle ge. Man gav, frivilligt, var och en efter sin egen förmåga.

Och när Moshe ber om gåvor, så kommer det gåvor:

Moshe kallade till sig Betsalel och Oholiav och alla konstskickliga män som Herren gett den rätta insikten, alla som kände sig kallade att gripa sig an med arbetet. De tog hand om alla de gåvor som israeliterna hade lämnat till Moshe för att användas vid arbetet på helgedomen.
Men när man fortsatte att bära fram frivilliga gåvor till honom morgon efter morgon, kom alla hantverkarna som utförde olika slags arbeten till helgedomen, var och en från sitt arbete, och sade till Moshe: "Folket kommer med mer än vad som behövs för att utföra det arbete som Herren har befallt."
Då lät Moshe kungöra i lägret: "Ingen, vare sig man eller kvinna, skall komma med fler gåvor till helgedomen." Så avhölls folket från att lämna något mer. Det som de redan hade gett räckte mer än väl till för att arbetet skulle kunna slutföras.
Shemot 36:2-7

Viljan att ge och ge tar aldrig slut. När Moshe får veta att man bara inte kan ta emot fler gåvor måste han uppmana folket att lugna ner sig. Var kommer detta så starka behov att ge ifrån?

Vissa tänker sig att det handlar om skuldkänslor och en vilja att göra bot för incidenten med Den gyllene kalven. Andra förstår detta som en ren och sann önskan av att delta i och bidra till detta heliga projekt. Min bror skriver väldigt vacker om detta på sin blogg, Take on Torah.

Genom tiderna har judar i diasporan hållit ihop genom att skapa församlingar. Det handlade inte bara om att ha en synagoga att be i, utan att ha ett begravningssällskap (Chevra kadisha - "det heliga sällskapet"), att ha en rabbinsk domstol att lösa tvister (sådana har det alltid funnits gott om i judiska församlingar), att driva skolor för att utbilda barnen, att ha kosherslaktare, och en organiserad Tsedaka-insamling för att hjälpa de mest utsatta i församlingen. (Ordet tsedaka översätts med "välgörenhet", men det är starkare än så - det betyder bokstavligen rättvisa.)

Det var noga med denna insamlingsprocess. Man skulle aldrig knacka på hos någon ensam, utan man skulle vara minst två för att tydligt ge intrycket att detta var en insamling för församlingen och inte för någon individ, eller för privata ändemål.

Man knackade på hos alla och bad dem ge just כל נדיב לבו, kol nediv libo - så mycket som hjärtat rörde en att ge. Även de fattigaste medlemmarna, de som snart skulle få stöd av denna insamling, kunde ge det lilla de mäktade med. På så sätt fick de känna att fastän de tog emot mer stöd än de gav, så var det kanske någon annan som de kunde hjälpa med sitt lilla bidrag. Det var därför medlen skulle samlas in till en gemensam pott som förvaltades av församlingen, som sedan delades ut bland de fattiga.

Ej heller när man delade ut bidrag, skulle man gå ensam, utan minst två och två för att tydligt skicka signalen att den som tog emot stödet stod inte i tacksamhetsskuld till någon enskild individ - detta var ett stöd från hela församlingen och gavs med största möjliga diskretion och värdighet.

Jag minns en chassidisk berättelse om detta.

Det berättas om en by där den rikaste mannen, Reb Jits'chak, konsekvent vägrade att ge till insamlingen. Han var en snål, argsint och otrevlig person och ingen ville ha något att göra med honom.

En dag anställde församlingen en ny rabbin och han följde med på insamlingsrundan för att lära känna sina församlingsmedlemmar. När de gick förbi Reb Jits'chaks ståtliga hus utan att knacka på, frågade rabbinen varför de inte gick och frågade där.

"Det är ingen idé. Reb Jits'chak må vara byns rikaste man, men han bara hånar oss när vi kommer förbi."

"Låt mig försöka" sa den unga rabbinen. Han gick fram och knackade på. Efter en stund öppnades dörren och Reb Jits'chak tittade ut.

"Reb Jits'chak, jag är den nya rabbinen i byn och vi samlar in pengar för församlingens behövande. Det skulle vara en stor heder om du kunde bidra med något."

Den gamle mannen grymtade och stängde dörren i ansiktet på rabbinen. Han stod kvar på tröskeln en stund, lite chockad över mannens fräckhet och skulle just gå när dörren öppnades lite igen.

"Här." sa Reb Jits'chak och sträckte fram ett sketet, rostigt, smutsigt litet mynt - en kopek. Rabbinen stirrade på den utsträckta handen. Var det ett skämt? Rabbinen fattade ett beslut.

"Tack så mycket, Reb Jits'chak! Vi är alla så tacksamma för ditt bidrag!" Rabbinen tog emot myntet och dörren stängdes i ansiktet på honom för andra gången.

När han kom tillbaka till gruppen, som hade stått utanför tålmodigt väntat på att se om denna nya rabbin kunde knäcka stans hårdaste nöt, så var de alla röda i ansiktet av ilska.

"Åh, den där mannen är en sån skurk!" sa de "En riktig skam för vår församling!" "Släng kopeken i ansiktet på honom, som han behandlar sina medmänniskor!"

Men rabbinen sa: "Ta det lugnt. Han gav i alla fall något. Jag ska tillbaka imorgon för att se om han vill ge mer."

Och varje dag gick rabbinen förbi Reb Jits'chaks hus och knackade på. Varje dag fick han en sketen kopek till. Efter ett tag stängde inte Reb Jits'chak dörren i ansiktet på rabbinen, han hade myntet i handen när han kom till dörren, beredd på rabbinens besök. Varje gång uttryckte rabbinen en stor tacksamhet för bidraget.

När man, vid slutet av året gjorde en sammanräkning av alla bidrag visade sig att Reb Jits'chak hade gett en rätt ansenlig summa, trots allt, genom dessa småmynt. Rabbinen insisterade på att ge mannen en alijah - att kalla upp honom till Torahläsningen i synagogan, för att tacka honom.

Dagen efter gudstjänsten när rabbinen tittade förbi fick han ett 5-kopeks mynt i handen. Vid nästa års räkenskap hade Reb Jits'chak gett mer än någon annan i byn och man kunde reparera skolhusets tak med en del av summan.

Rabbinen insisterade på att uppmärksamma honom än en gång för hans generositet. Alla förundrades också över den förändring man började se hos Reb Jits'chak. Han hälsade inte på folk, men han hälsade tillbaka om någon vågade sig på ett hej. Han var ute och gick i byn oftare än någon kunde minnas att han gjort tidigare.

Och folk frågade rabbinen vad han hade gjort för att lyckas med Reb Jits'chak.

"Han behövde bara att någon tog emot den första kopeken."

Vissa har inte kapaciteten att ge. De behöver vår hjälp att fullfölja mitsvan av att ge Tsedaka och vi får vara tacksam för den uppoffring de faktiskt gör. Det är i mötet mellan människor som vi alla växer.

Vad i ditt liv är din kopek?

Kol tuv,

Om Purimvåld och en blandad familjekonflikt

Hej!

Jag är en trogen läsare av den amerikanska nättidningen Slate. De skriver mycket och bra om politik, kultur, teknologi mm, mm, mm.

En stor andel av journalisterna som skriver för Slate råkar vara judar och då slinker det med en hel del artiklar som rör det ämnet också, t.ex. denna: The Ghost of Purims Past, som handlar om helgens lite mindre trevliga kopplingar till våld, samt hur lite våld har historiskt sett begåtts i samband med Purim.

Ett helt annat ämne, men relaterat till det judiska, är Mass Media - Can a family court prevent a parent from taking his daughter to church? som handlar om en fruktansvärd situation. Ett par som skilt sig - hon är judinna, han katolik som konverterade till judendomen när de gifte sig.

Hon menar att han gick med på att uppfostra barnen judiskt, men nu har han döpt deras dotter och tar henne regelbundet till kyrkan, emot mammans önskemål. Kvinnan gick till domstol för att stoppa honom, han gick till massmedian och nu är det en sorglig och tarvlig cirkus där alla ska tycka till.

Fallet ställer en hel del svåra frågor på sin spets: hur ska ett blandäktenskap balanseras? och hur ska man göra efter en skilsmässa?

Det är inte första eller sista gången som barn blir brickor i maktspelet mellan skilda föräldrar eller att religion används som ett vapen i detta spel.

Vad tycker ni läsare om dessa kniviga familjefrågor? Har ni själva erfarenheter av liknande problem?

Kol tuv,

Skuldfällan

Hej!

Jag har fått många reaktioner efter mitt sista inlägg om den kränkning jag utsatts för (läs Ett mycket, mycket lågt betyg). Det har varit överväldigande positiva reaktioner, bestörtning inför vad som hänt och ett starkt stöd för min framtid här i församlingen.

Stödet betyder mycket för mig och min familj.

En del har undrat vem som har skickat runt mina betyg, men jag är inte intresserad av att sprida personens namn. De har skickat mig en ursäkt, som jag har tagit emot:

Oavsett allt annat förstår jag, att du i allt detta uppfattat dig som personligt påhoppad och kränkt.

Detta var inte min eller någon annans avsikt! (Och ja, jag var själv mobboffer under åtta långa år i skolan, så jag vet hur det kan kännas och det hade jag aldrig velat bestå dig med sådan känsla.)

För den personliga vånda som jag uppenbarligen vållat dig, vädjar jag till dig om סליחה ומחילה! [ursäkt och förlåtelse]

De har också rätt att nu få lägga detta bakom sig.

Vissa har poängterat att jag inte är den enda offret av förtal och skvaller i församlingen, andra ledare, religiösa och politiska, har utsatts för diverse otrevligt. Jag ville inte hävda att jag var unik genom att belysa detta fall, utan uppmärksamma problemet i stort och hur vi måste hitta sätt att jobba och kommunicera med varandra trots meningsskiljaktigheter.

Mina etiska principer har testats ett antal gånger de senaste åren. Frågan är alltid hur jag ska svara på något som jag har upplevt som kränkande. Min första princip har varit att aldrig eskalera konflikten. Hur jag än agerar, bör det aldrig vara för att kränka, eller slå tillbaka mot den som har kränkt mig. Gör jag det kommer konflikten aldrig att lösa sig, utan båda sidor kommer bara att samla på sig en lista över kränkningar som är den andres fel.

Jag tycker att det är viktigt att först ringa eller mejla den person som man känner sig kränkt av.

Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig.
Vajikra (3 moseboken) 19:17

Detta är inte en "vänd andra kinden till" mentalitet, utan att man ska uppmärksamma någon på att man har upplevt deras handling som kränkande. Kanhända att det inte var med avsikt som de handlade och när du uppmärksammar dem på det (på ett öppet och vänligt vis!), visar det sig att de är ledsna för att de har gjort dig illa.

"så att du inte för hans skull drar skuld över dig" kan tolkas på olika, mycket relevanta, sätt:

1. Talar du inte med personen kan de inte väntas veta att de har kränkt dig, och får därför aldrig en chans att försona sin synd. Du blir delvis skyldig till att de går och bär på den och även delvis skyldig till liknande synder som personen gör sig skyldig till i framtiden.
   
2. Tar du inte kommunikationen med personen, utan väljer att eskalera konflikten så har du själv syndat och kan inte skylla ifrån dig på någon annan.
3. Vi har ett ansvar att tillrättavisa med respekt och hänsyn för den andra parten - om vi inte sköter kommunikationen med den andra, men istället förnedrar eller kränker dem tillbaka, så har vi gått från offer till förövare. (Rashi)
   

Oavsett hur man tolkar det är budskapet tydligt: Stoppa skuldspiralen från början och låt den inte hålla på att växa!

Där har vi alla ett stort ansvar!

Shabbat shalom,
Ps. Du kan också ladda ner och skriva ut min nya dekal mot Lashon haRa (ont tal). Sätt upp den hemma, på jobbet eller någon annanstans där den behövs. Kom ihåg att den inte bara gäller andra utan även oss själva!

Ett mycket, mycket lågt betyg

Följande skriver jag om här för att jag inte har ett annat mer passande forum för det och med tron på att "solljus är det bästa disinfektionsmedlet" (Louis Brandeis). Jag skriver detta inte för att hänga ut någon (mitt namn är det enda som förekommer här och jag har försökt representera andras åsikter så rättvist som möjligt).

Om någon får höra eller läsa negativa saker om mig, hoppas jag att ni kommer till mig och ger mig en chans att bekräfta eller dementera det, eller förklara sammanhanget.

Hej!

Det har varit rätt mycket politisk tumult på Judiska församlingen där jag jobbar. Jag vill inte gå in på för många detaljer - dels för att det inte är till allmän beskådan och dels för att det råder stora meningsskiljaktigheter mellan olika parter.

Väldigt kortfattat menar vissa att det, för tillfället, inte finns ekonomiska resurser att anställa rabbinen i Församlingen mer än 50% och att jag inte längre kan ha kvar min tjänst som församlingspedagog (jag fortsätter ändå delar av min verksamhet - bland annat Torahblogga - då jag fått anställning hos en nyskapad judisk förening, Egalitär judendom, med ekonomiska medel från andra håll).

Andra menar att det inte alls handlar om pengar, utan att besluten fattas med religiösa och politiska motiv, där vissa vill få till stånd en kursändring av den religiösa verksamheten, genom att ersätta rabbinen med mig, då jag står för en mer liberal tolkning av judendomen (något som jag tydligt signalerat att jag inte skulle vara villig att ställa upp på).

Nu har det kommit till min kännedom att någon har begärt en kopia av mina gymnasiebetyg från Östra Real i Stockholm, från 1996! Dessa har skannats in och skickats runt till vissa församlingsmedlemmar, med texten

Anställningsgrund...! (Notera frånvarofrekvensen!)

som enda kommentar.

Här kan ni se mina gymnasiebetyg inskannade och själva notera frånvarofrekvensen, och de inte så ståtliga betygen:

Avgångsbetyg

Ettor, tvåor och några få treor. Femma enbart i engelska, som ändå är mitt hemspråk. Så såg mina gymnasiebetyg ut för 15 år sedan. Det är faktiskt rätt otroligt att jag ens fick betyg i många ämnen, med en frånvaro på 196 timmar den sista terminen. Ja, vid 18 års ålder var jag en ursel elev.

Inte något att vara stolt över, men jag skäms inte för det - detta representerar mig som jag var då, och jag mådde inte särskilt bra vid den tidpunkten i mitt liv. Jag visste inte varför då, men många pusselbitar började falla på plats, när jag åtta år senare fick den neuropsykiatriska diagnosen ADHD (som jag skrev om här på Torahblogga när bloggen firade sitt första år).

Hur som helst, är jag inte upprörd över att folk får veta se mina gymnasiebetyg, men att de tas fram bakom ryggen på mig och skickas runt till människor som jag jobbar med, för att folk ska bedöma mig idag på dessa grunder, från 15 år sedan - ja, ett sådant beteende är verkligen skamligt.

Jag fick reda på en av dem som hade mejlat runt betygen och konfronterade denna person via mejl. Jag kallade detta beteende för רכילות - Rechilut, med hänvisning till versen i Vajikra (3 moseboken) 19:16:

Du skall inte gå med förtal - רכיל - bland dina bröder.

Personen försvarade sig, med att säga att någon annan

bestämde sig för att syna dina formella behörigheter. Som du vet vilar all curriculum vitæ, pro primo, på gymnasiebetyget. Detta är offentlig handling och möjlig för vem som helst att begära kopia av. Detta gjordes och sedermera mottog jag en kopia över Nätet från vederbörande. Några ytterligare betyg än dess tycks du inte ha. Därför måste en potentiell arbetsgivare rimligen utgå ifrån befintligdokumentation. Betyget vittnar i sanningens namn inte om något större intresse för religionsfenomenet, eller av historia (två förvisso tätt förbundna ämnen) den gången.

Alldenstund rabbinens motståndare inom församlingen hållit denna din dokumentation fördold förelåg uppenbart fall av ולפני עיור לא תתן מכשול* . Därför syntes det mig angeläget att låta ett antal individer av vår קהל [församling] få del av dem för att alls diskutera ärendet på saklig grund och så undvika såväl rechilut [förtal], loshon ho-raa [skvaller] som hotzas shem-raa [att sprida ett ont namn, eller rykte om någon].

* "Du skall ... inte lägga något i vägen för en blind så att han faller" - som i den rabbinska traditionen har tolkats som bl.a. att undanhålla information för att någon ska bilda sig en uppfattning på falska grunder.

Här är några utdrag ur mitt svar:

Gällande min kompetens, så har jag har inga problem med att den synas. Jag har varit tydlig från början att jag inte har en formell utbildning. Mina gymnasiebetyg är ett ganska tydlig anvisning på att jag och formell utbildning inte kom så väl överens för 15 år sedan. Sedan dess har jag gått på Komvux, studerat på Pardes i Jerusalem (sommarprogrammet), jag studerade ett år på Paideia, jag har tagit Högskoleprovet, och studerat ett år Filosofi på Stockholms universitet. Utöver detta har jag deltagit i 11 Limmudkonferenser i England, där jag flera gånger också föreläst.

Detta är mitt CV, som jag gärna delat med mig av till er, tillsammans med mitt gymnasiebetyg, hade någon kommit till mig direkt och frågat om det. Jag är medveten om att det inte är särskilt imponerade, men jag har aldrig utgett det för att vara något storslaget, på den akademiska fronten. Jag är för det mesta självlärd, något som jag varit tydlig med till alla som frågat mig om saken.

Jag sökte inte heller arbete på Göteborgs församling med några andra meriter. Jag var öppen och tydlig med mina svagheter och mina styrkor.

Du hävdar att mitt gymnasiebetyg är relevant för att:

1. Syna mina "formella behörigheter"
2. "Betyget vittnar i sanningens namn inte om något större intresse för religionsfenomenet, eller av historia (två förvisso tätt förbundna ämnen) den gången."
3. "rabbinens motståndare inom församlingen hållit denna din dokumentation fördold"

Jag har alltså aldrig åberopat någon formell behörighet, och mig veterligen har ingen hävdat att jag haft någon sådan. Jag menar att jag har en hel del kunskap, som är mer bred än djup, och jag har en naturlig förmåga att förmedla kunskap och engagera andra i sökandet efter kunskapen. När jag sökte jobb på församlingen, hade jag en praktisk erfarenhet av att ha förmedlat denna kunskap till barn och vuxna i 9 år, både i Stockholm och Göteborg. Mina gymnasiebetyg är alltså helt irrelevanta för det jobb jag har anställts att utföra.

Att ens föreslå att mina ungdomliga snedsteg, som frånvaron på gymnasiet, eller mina låga betyg i historia och religion från den tiden är något som ska vara en faktor i bedömningen av mig som person idag, är i min mening, helt idiotiskt. Den som anser att en människa ska bedömas efter hur de uppförde sig för 15 år sedan, när de fortfarande var en tonåring, är någon som har helt missat att människor förändras och utvecklas.

Jag skäms inte för mina betyg - de representerar mig som jag var då, och jag mådde inte särskilt bra vid den tidpunkten i mitt liv. Jag har inga problem med att folk känner till mina betyg, men jag har problem när de skickas runt, utan min vetskap, och utan något annat sammanhang!

Du tar själv upp ולפני עיור לא תתן מכשול [Du skall ... inte lägga något i vägen för en blind så att han faller]. Du vet säkert också att hålla en reformerad syndares förflutna emot honom faller inom denna מצוה [mitsva - ett av Guds bud]. Bedöm människan efter hennes handlingar idag, inte efter hennes förflutna!

בצדק תשפט עמיתך ["rättvist ska du döma din landsman"] står det också i ויקרא - [Vajikra 19:15]. Denna Shabbat läste vi לא תשא שמע שוא - ["Du ska inte sprida falska rykten", Shemot - 2 moseboken - 23:1]. Är det inte din skyldighet, om du eller någon annan får veta något negativt om mig, t.ex. dessa betyg, att komma till mig först, och be mig om en förklaring, innan du skickar ut dem till andra och uppmanar dem att "notera frånvarofrekvensen"?

Personen som grävde upp dessa betyg kunde ha besparat sig besväret och kommit till mig från första början - jag hade gärna gett dem en kopia av betygen själv!

לא תקלל חרש - ["Du skall inte förbanna en döv"]: Jag känner mig som döv, när andra får höra till synes negativa saker om mig, men ingen frågar mig.

ולפני עיור לא תתן מכשול - [och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller]: Jag känner mig som blind, när mitt förflutna läggs som ett hinder i vägen för mig, då jag inte ser att den görs så och jag kan förklara den.

Ja, om det verkligen inte handlade om לשון הרע [skvaller] eller רכילות [förtal], varför får jag höra om detta från andra och inte från dig själv?

Jag har inget att dölja.