Varför Torahblogga?

Varför Torahblogga?

היום - Hayom (Dagens judiska datum):

Visar inlägg med etikett Tsedaka - välgörenhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tsedaka - välgörenhet. Visa alla inlägg

tisdag 31 augusti 2010

Stöd judiska hjälporganisationer i Pakistan!

Uppdatering: Hittills har Torahbloggas läsare gett totalt 330 kr till att hjälpa drabbade människor i Pakistan. Här är en intressant artikel från ForeignPolicy.com om varför räddningsresponsen och donationerna har varit så svaga, trots att detta är världens största katastrof just nu. Vad tycker du?

Följande skrev jag för en vecka sedan, 24 augusti:

Hej!

Såg följande på TV4-nyheterna ikväll:



Översvämningskatastrofen i Pakistan är mycket större och drabbar många fler människor än januaris horribla jordbävning i Haiti, men ändå reagerar media och människor i allmänhet mycket mindre nu än då. Svenskar har t.ex. bara gett hjälporganisationer 13% av vad man gav när Haiti drabbades. Medierna skriver inte längre om situationen, fast den förvärras hela tiden.

Jag hade själv inte insett allvaret i situationen - det är väl så när en katastrof utvecklas över en två månader istället för på bara några minuter. Jordbävningen påverkade 3 miljoner människor och lämnade 1 miljon människor hemlösa - översvämningarna, som är de värsta på över 80 år, har lämnat 20 miljoner människor hemlösa, förstört en stor del av landets skördar och infrastruktur, som kommer ta åratal att bygga upp igen. Nu börjar även kolera sprida sig bland flyktingarna.

Judendomen lär oss att Tsedaka gör vi inte bara för att hjälpa andra, utan för att göra oss själva mer empatiska - det är motion för själen. Låt oss motionera våra hjärtan genom att öppna dem brett och ge till alla organisationer som kan hjälpa.
Det är i sak ingen skillnad att ge till en kristen organisation som Röda korset ellerSvenska kyrkan, eller en obunden organisation som Unicef. Det viktigaste är ATT man ger!

Men när man ger till en judisk organisation, som t.ex. American Jewish World Service, eller brittiska Tzedek, uträttar man två saker samtidigt:man hjälper människors akuta behov och gör det tydligt för oss själva hur viktigt detta är också inom judendomen.
Vi får en bättre värld samtidigt som vi blir bättre människor och bättre judar.
Så nu är det dags igen - ta ut bankkortet ur plånboken, gå in på American Jewish World Service donationssida för Pakistan eller någon annan hjälporganisations sajt och ge vad ni kan.

Torahblogga har över 100 unika besökare per dag - om ni var och en av er ger $5, dvs. 37 kr, så blir det totalt $500 dollar eller 3700 kr! Vi kan rädda liv!

Om ni fyller i hur mycket ni donerat här nedan kan vi se hur mycket vi bidragit med. Låt oss försöka mildra lidandet i vår värld lite grann och göra den en aning bättre. Finns det något viktigare?

Kol tuv,


DN: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8; SvD: 1; Aftonbladet 1, 2, 3;

fredag 7 maj 2010

Parashat Behar-Bechukotaj: Vägörenhet vs. rättvisa

Hej!

Har haft lite semester och kämpar fortfarande med en släng av skrivkrampsvirus...

Idag får ni i alla fall några tankar kring veckans Parasha av min far, Maynard Gerber. Han är kantor (chazzan) i Stockholms Stora synagoga och har fått hålla i många predikningar under de senaste åren då församlingen varit utan rabbin. Nu kommer den situationen snart att förändras!

Så här står det i ett infomejl som gick ut idag från församlingens informationsavdelning:

Judiska Församlingen i Stockholm har anställt rabbin David Lazar som konservativ (Masorti) rabbin i församlingen.

Vi räknar med att David Lazar kommer att vara på plats i Stockholm senast 1 september, lagom till Rosh Hashana, det judiska nyåret.

Vi ser att David Lazar med sina värderingar, sin andlighet och sitt sätt att relatera till samhället och till sina medmänniskor kommer att bli ett stort lyft för församlingen.

Med vänlig hälsning
Informationsavdelningen
Jag önskar David Lazar ett stort lycka till och hoppas få höra mycket av honom i framtiden!

Här har ni i alla fall min fars tankar kring Parashat Behar-Bechukotaj:


Behar – Bechukotaj

Predikan

8 maj 2010

En rabbin berättar att en gång, när han promenerade på gatan tillsammans med en vän som var präst, så gick de förbi en tiggare, som frågade dessa två män om inte de kunde ge henne 5 kr för en kopp kaffe. Rabbinen tänkte så här: ”Var kan man köpa en kopp kaffe för bara 5 kronor?” Ändå bestämde rabbinen att ge henne pengar. Han stoppade sin hand in i sin ficka och upptäckte att han inte hade några småpengar. Han tittade i sin plånbok och såg att han hade 3 hundringar och en femtiolapp. Han gav henne femtiolappen och gick iväg med prästen. Kvinnan blev överväldigad av rabbinens generositet och vill ta honom i hand och krama honom. ”Det behövs inte”, svarade rabbinen. ”Använd pengarna på ett klokt sätt bara”, svarade han.

Prästen vände sig mot rabbinen och sa att det var väldigt snällt av honom att ge henne pengarna. Rabbinen sade lite ironiskt, att det kanske var mer dumt än snällt. Rabbinen tänkte att det kristna begreppet ”välgörenhet” verkar ha att göra med barmhärtighet i kontrast till det judiska begreppet vilket är baserat på denna Toratext – nämligen rättvisa. Kapitel 25 i 3 Moseboken handlar om de fattigas och de vräktas rättigheter – att vi är förpliktigade att hjälpa dem behålla sin dignitet och värdighet. Vi måste hjälpa dem komma ur sin situation.

Jag kommer ihåg en incident i föreställning Spelman på taket. Tevje går förbi byns tiggare och ger honom endast 1 kopek. ”En kopek bara?” säger tiggaren. ”Förra veckan gav du mig två!” Tevje beklagar sig och säger att han hade haft en dålig vecka vad gäller sin inkomst. Tiggaren svarar så här: ”Jaha… du hade en dålig vecka, och JAG måste lida!?”


Jo, det finns en hel del ironi i tiggarens svar, men hans svar exemplifierar judendomens syn på välgörenhet, tsedaka. Tsedaka betyder inte ”snällhet” utan ”rättvisa”.


Vi alla känner till profeten Elia, Eliahu hanavi. Eliahu dog aldrig, utan åkte upp till himlen. Detta gjorde att det finns många legender och berättelser om honom. Många av dessa berättelser handlar om att Eliahu klär ut sig till en gatutiggare. Han blir illa behandlad, vilket gör att den messianska tiden, som han kom för att förkunna, blir försenad. I en hel del av dessa berättelser blir han vän med rättfärdiga personer som delar med honom vad de än har, och blir belönade för sina goda gärningar.


Budskapet verkar ganska enkelt: behandla de fattiga bra, för att du aldrig vet hur resultatet blir – det kan hända att din handlig kan leda till att messias kommer! Poängen är kanske den att en god människa ger tsedaka även om det inte verkar vara någon fördel för henne.


Även här i Sverige, i vår egen stad, Stockholm, så finns det gatutiggare. Och man undrar om det verkligen är så att dessa människor inte har pengar, eller vad de gör med de pengar de får. Används pengarna för mat och kläder, eller för sprit och droger?? Det kan hända att det är ointressant i längden – att det snarare är ett prov för oss själva. Toran säger att man är förpliktigad att ge, oavsett hur pengarna kommer att användas. Vem vet – tiggaren är kanske profeten Eliahu som testar oss – för vår egen skull.


Jag går nu tillbaka till rabbinen jag nämnde i början, Nästa dag när han promenerade med sin vän, prästen, igen, så gick de förbi samma kvinna på gatan, som bar solglasögon och rökte samma cigarett. När hon bad att få pengar igen för en kopp kaffe, så svarade prästen att hon redan hade fått 50 kr dagen innan. ”Jo, jo”, svarade kvinnan. ”Jag vet, men har ni inte något att ge mig igen??”


Rabbinen tänkte att hennes ”chutzpe”, fräckhet, liknade tiggaren i Spelman på taket. Dessutom tänkte han, att – ”nej, hon liknar inte alls profeten Eliahu. Men, vem vet – kanske bäst att ge henne lite mer pengar så att Messias kan komma, och även så att jag kan bli en bättre människa!”


Shabbat shalom…

tisdag 23 mars 2010

Amnesty och världens synder

Hej!

Som jag skrev i förra inlägget hittar man allt möjligt på Twitter. Jag följer även AmnestySverige där. Sorgligt nog är en del judar negativa till människorättsorganisationen, för att det är inte ovanligt att Israel får smaka på deras kritik, men det jag såg idag bekräftade varför jag stödjer dem:
AmnestySverige På torsdag har vi rekryteringsmöten i Malmö, Göteborg, Uppsala, Stockholm och Lund. Fight for Human Rights! http://bit.ly/c1DY9a
De värvar alltså medlemmar i stora städer runtom i Sverige, men klicka på länken så får ni se något intressant. I de olika lokalorganisationernas program för den kvällen nämns många länder och områden där övergrepp sker:Kina, Iran, Burma, Turkiet, Nordafrika, Uzbekistan, Rwanda, Zimbabwe.

Många problem som ska tas upp på agendan:
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, genusverksamhet på skolor, kvinnors rättigheter, juridiska frågor, kampanjaktiviteter, dödsstraff, studentgruppsengagemang, fackliga frågor, hbt-frågor, jämställdhetsfrågor, företagens ansvarsskyldighet.

Finns det något som lyser med sin frånvaro?

Endast i Lund hittar vi följande:
Brian Dooley, en av Amnestys utredare, kommer att hålla ett föredr
ag om situationen i Gaza.
Min poäng?
Ja, Israel är ansvarig för övergrepp mot mänskliga rättigheter och det är något som måste uppmärksammas och åtgärdas. Men om man skulle döma av nyheterna, surfa runt i den svenska bloggvärlden, lyssna på hur vänstern går igång hela tiden eller
av hur Israel fördöms i FN, skulle man kunna tro att 97% av kränkningarna i världen sker mellan Medelhavet och Jordanfloden, med en stor fet davidstjärna över dem.
Amnesty visar tydligt att detta inte är fallet. Hemska kränkningar sker världen över och av regimer som är långt värre än den mest högerorienterade regeringen
som kunde röstas fram i Israels demokratiska val.
Om bara hälften av all den mediala, politiska och diplomatiska energin som läggs på att peka finger mot Israel, skulle läggas på att uppmärksamma allt det som sker i andra länder, och som nästan bara belyses av Amnesty, ja, hur många fler människor skulle räddas från tortyr,
fångenskap och avrättningar?

Om en vecka, måndag kväll, sitter vi runt Sederbordet, håller upp matsabrödet och läser Ha Lachma Anja, som skrevs för nästan 1000 år sedan:
Detta är eländets och förtryckets bröd som våra förfäder åt i Egypten. Alla hungriga, kom och ät med oss! Alla i nöd, kom och fira Pesach med oss. I år är vi här, nästa år är vi i Israels land. I år är vi slavar, nästa år är vi fria!

Ingen av oss är riktigt fria, så länge det finns förtryckta människor runt omkring oss. Israel har övertramp och kränkningar att bekänna och dessa ska inte förnekas, men alla svenska judar borde stödja Amnesty och organisationens seriösa och balanserade fokus på världens riktiga skurkar och pirayastater.

Chag sameach!

torsdag 18 mars 2010

Fokus på global världssvält och dess judiska lösningar

Hej!

Denna shabbat är det något speciellt på gång i hos den judiska hjälporganisationen American Jewish World Service: det är Global Hunger Shabbat.

På en Shabbat, då man ska äta gott och njuta av maten och just strax innan Pesach, när judar rensar ut all mat som innehåller sädeslag (vete, korn, råg, havre etc) och firar frihet från slaveri, förtryck och fattigdom, så är det en bra idé att sätta fokus på världens svältproblem och hur vi alla har en plikt att hjälpa till.

På Global Hunger Shabbatsajten, http://ajws.org/hunger/ghs/, hittar man många olika resurser för att hålla i samtal, studera texter, ja, till och med hålla en predikan, allt på ämnet världssvält.

Jag upptäckte detta just, och hinner nog inte ordna med något inför denna shabbat, men nästa vecka kommer vi att ha en egalitär gudstjänst och då kommer jag att sätta fokuset just på detta viktiga ämne!

Om ni är i stan nästa lördag, den 27 mars, hoppas jag att ni tittar förbi. Tills dess kan ni läsa organisationens förslag på hur man formar en bra predikan som knyter ihop veckans parasha (Torahavsnitt) med helgen Pesach och världssvälten.


Hunger Sermon Resources

Jag hoppas att vi alla kan hitta något sätt att bidra till att minska världens lidande.

Shabbat shalom!


Ps. Här skrev jag ett inlägg om varför det är viktigt för oss judar att ge till judiska hjälporganisationer.

fredag 12 mars 2010

Parashat Vajakhel-Pekudej - Nu får du allt ge dig...

Hej!

Denna vecka läser vi ett dubbel avsnitt ur Torahn, parashat Vajakhel-Pekudej. Vissa år läser man dessa seperat, då det passar sig med kalendern, men i år läser vi dem tillsammans. Vajakhel-Pekudej är de två sista avsnitten av Shemot (2 moseboken).

Förra året skrev jag om hur de första tre verserna i Vajakhel - om att hålla Shabbat - i kontrast med resten av avsnittet - som handlar om byggandet av Mishkan, Tabernaklet (tempeltältet) - blir grunden för hur våra lärda förstår vad som utgör förbjudet arbete på Shabbat och vad som är tillåtet. Du kan läsa det här: Vajakhel - ett anti-vardagsexperiment.

Efter det korta stycket om Shabbat läser vi följande:
Moshe sade till hela Israels menighet: "Detta är vad Herren har befallt er: Samla in gåvor åt Herren. Var och en som känner sig manad skall bära fram dessa gåvor åt Herren: guld, silver och koppar, violett, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade baggskinn, delfinskinn, akacieträ, olja till lampan, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, onyx och andra ädla stenar att sätta på efoden och på bröstväskan.
Shemot 35:4-9
Det är alltså dyrbara donationer som efterfrågas, men donationerna ska ges כל נדיב לבו, kol nediv libo - "[av] alla som berörs från hjärtat".

Detta var ingen skatt som togs in för ett byggnadsprojekt. Istället handlade det om att varje enskild individ som ville vara en del av något större, som ville vara delaktig i ett heligt projekt att bygga en boning åt världens skapare mitt ibland folket, skulle ge. Man gav, frivilligt, var och en efter sin egen förmåga.

Och när Moshe ber om gåvor, så kommer det gåvor:
Moshe kallade till sig Betsalel och Oholiav och alla konstskickliga män som Herren gett den rätta insikten, alla som kände sig kallade att gripa sig an med arbetet. De tog hand om alla de gåvor som israeliterna hade lämnat till Moshe för att användas vid arbetet på helgedomen.
Men när man for
tsatte att bära fram frivilliga gåvor till honom morgon efter morgon, kom alla hantverkarna som utförde olika slags arbeten till helgedomen, var och en från sitt arbete, och sade till Moshe: "Folket kommer med mer än vad som behövs för att utföra det arbete som Herren har befallt."
Då lät Moshe kungöra i lägret: "Ingen, vare sig man eller kvinna, skall komma med fler gåvor till helgedomen." Så avhölls folket från att lämna något mer.
Det som de redan hade gett räckte mer än väl till för att arbetet skulle kunna slutföras.
Shemot 36:2-7
Viljan att ge och ge tar aldrig slut. När Moshe får veta att man bara inte kan ta emot fler gåvor måste han uppmana folket att lugna ner sig. Var kommer detta så starka behov att ge ifrån?

Vissa tänker sig att det handlar om skuldkänslor och en vilja att göra bot för incidenten med Den gyllene kalven. Andra förstår detta som en ren och sann önskan av att delta i och bidra till detta heliga projekt. Min bror skriver väldigt vacker om detta på sin blogg, Take on Torah.

Genom tiderna har judar i diasporan hållit ihop genom att skapa församlingar. Det handlade inte bara om att ha en synagoga att be i, utan att ha ett begravningssällskap (Chevra kadisha - "det heliga sällskapet"), att ha en rabbinsk domstol att lösa tvister (sådana har det alltid funnits gott om i judiska församlingar), att driva skolor för att utbilda barnen, att ha kosherslaktare, och en organiserad Tsedaka-insamling för att hjälpa de mest utsatta i församlingen. (Ordet tsedaka översätts med "välgörenhet", men det är starkare än så - det betyder bokstavligen rättvisa.)

Det var noga med denna insamlingsprocess. Man skulle aldrig knacka på hos någon ensam, utan man skulle vara minst två för att tydligt ge intrycket att detta var en insamling för församlingen och inte för någon individ, eller för privata ändemål.

Man knackade på hos alla och bad dem ge just כל נדיב לבו,
kol nediv libo - så mycket som hjärtat rörde en att ge. Även de fattigaste medlemmarna, de som snart skulle få stöd av denna insamling, kunde ge det lilla de mäktade med. På så sätt fick de känna att fastän de tog emot mer stöd än de gav, så var det kanske någon annan som de kunde hjälpa med sitt lilla bidrag. Det var därför medlen skulle samlas in till en gemensam pott som förvaltades av församlingen, som sedan delades ut bland de fattiga.

Ej heller när man delade ut bidrag, skulle man gå ensam, utan minst två och två för att tydligt skicka signalen att den som tog emot stödet stod inte i tacksamhetsskuld till någon enskild individ - detta var ett stöd från hela församlingen och gavs med största möjliga diskretion och värdighet.

Jag minns en chassidisk berättelse om detta.
Det berättas om en by där den rikaste mannen, Reb Jits'chak, konsekvent vägrade att ge till insamlingen. Han var en snål, argsint och otrevlig person och ingen ville ha något att göra med honom.

En dag anställde församlingen en ny rabbin och han följde med på insamlingsrundan för att lära känna sina församlingsmedlemmar. När de gick förbi Reb Jits'chaks ståtliga hus utan att knacka på, frågade rabbinen varför de inte gick och frågade där.

"Det är ingen idé. Reb Jits'chak må vara byns rikaste man, men han bara hånar oss när vi kommer förbi."

"Låt mig försöka" sa den unga rabbinen. Han gick fram och knackade på. Efter en stund öppnades dörren och Reb Jits'chak tittade ut.

"Reb Jits'chak, jag är den nya rabbinen i byn och vi samlar in pengar för församlingens behövande. Det skulle vara en stor heder om du kunde bidra med något."

Den gamle mannen grymtade och stängde dörren i ansiktet på rabbinen. Han stod kvar på tröskeln en stund, lite chockad över mannens fräckhet och skulle just gå när dörren öppnades lite igen.

"Här." sa Reb Jits'chak och sträckte fram ett sketet, rostigt, smutsigt litet mynt - en kopek. Rabbinen stirrade på den utsträckta handen. Var det ett skämt? Rabbinen fattade ett beslut.

"Tack så mycket, Reb Jits'chak! Vi är alla så tacksamma för ditt bidrag!" Rabbinen tog emot myntet och dörren stängdes i ansiktet på honom för andra gången.

När han kom tillbaka till gruppen, som hade stått utanför tålmodigt väntat på att se om denna nya rabbin kunde knäcka stans hårdaste nöt, så var de alla röda i ansiktet av ilska.

"Åh, den där mannen är en sån skurk!" sa de "En riktig skam för vår församling!" "Släng kopeken i ansiktet på honom, som han behandlar sina medmänniskor!"

Men rabbinen sa: "Ta det lugnt. Han gav i alla fall något. Jag ska tillbaka imorgon för att se om han vill ge mer."

Och varje dag gick rabbinen förbi Reb Jits'chaks hus och knackade på. Varje dag fick han en sketen kopek till. Efter ett tag stängde inte Reb Jits'chak dörren i ansiktet på rabbinen, han hade myntet i handen när han kom till dörren, beredd på rabbinens besök. Varje gång uttryckte rabbinen en stor tacksamhet för bidraget.

När man, vid slutet av året gjorde en sammanräkning av alla bidrag visade sig att Reb Jits'chak hade gett en rätt ansenlig summa, trots allt, genom dessa småmynt. Rabbinen insisterade på att ge mannen en alijah - att kalla upp honom till Torahläsningen i synagogan, för att tacka honom.

Dagen efter gudstjänsten när rabbinen tittade förbi fick han ett 5-kopeks mynt i handen. Vid nästa års räkenskap hade Reb Jits'chak gett mer än någon annan i byn och man kunde reparera skolhusets tak med en del av summan.

Rabbinen insisterade på att uppmärksamma honom än en gång för hans generositet. Alla förundrades också över den förändring man började se hos Reb Jits'chak. Han hälsade inte på folk, men han hälsade tillbaka om någon vågade sig på ett hej. Han var ute och gick i byn oftare än någon kunde minnas att han gjort tidigare.

Och folk frågade rabbinen vad han hade gjort för att lyckas med Reb Jits'chak.

"Han behövde bara att någon tog emot den första kopeken."
Vissa har inte kapaciteten att ge. De behöver vår hjälp att fullfölja mitsvan av att ge Tsedaka och vi får vara tacksam för den uppoffring de faktiskt gör. Det är i mötet mellan människor som vi alla växer.

Vad i ditt liv är din kopek?

Kol tuv,