Nya ledtrådar om ett mycket gammalt försvinnande

Hej!

I polisarbete finns det något som kallas Cold Case - ett fall som ligger olöst länge. Ju mer tid som förlöper, desto svårare blir det att lösa fallet. Vittnen dör, bevis försvinner.

Bäst är att lösa mysterier innan det är för sent. Men ibland har man tur, då det dyker upp nya spännande ledtrådar. Det är inte ofta som mysteriet man försöker lösa är så gammalt som ca 2732 år, men nu handlar det om de tio förlorade stammarna.

Fallets fakta:

Det bibliska folket hade tre kungar som regerade över de tolv stammarna - Saul, David och Davids son Salomon Efter Salomon delade sig stammarna i två kungariken, Det norra kungariktet, Israel, också känd som Samarien, med 10 stammar, och Det södra kungariket, Judah, med två stammar (Judah, en del av Benjamins stam).

Samariens kungar kom mestadels från Efraims stam, medan Judah fortsatte att styras av Davids ätt. Omkring år 720 f.v.t. så förstördes Det norra kungariket av assyrierna och de 10 stammarna fördes bort och blev de 10 förlorade stammarna.

Judahs kungarike överlevde i 134 år efter Israel, innan babylonierna förstörde Jerusalem och templet.
De som togs av babylonierna fick återvända 70 år senare. Sedan dess heter vi kallas vi mest för judar och inte Israels barn.

Men de förlorade stammarna då, vart tog de vägen? Det finns många teorier och en hel del folk som framhåller att de härstammar från någon av de förlorade stammarna. Här hittar ni en genomgång av några dessa kandidater.

Idag, med DNA-teknologi kan man göra rätt häpnadsväckande upptäckter. Som med Lemba-stammen av Zimbabwe. De har alltid påstått sig tillhöra en av de förlorade stammarna som tog sig till Afrika och ner till Zimbabwe genom Jemen. Nu visar DNA-prov att de kanske hade rätt hela tiden! Läs mer i Haaretz eller BBC...

Religionsmässigt är Lemba-stammens medlemmar nuförtiden mest kristna och några är muslimer, men de identifierar sig fortfarande med det judiska folket.

Det finns stammar lite varstans i Afrika som identifierar sig med det judiska folket. För två år sedan skrev jag på Torahblogga om Abuyudaya-stammen i Uganda, som fick sin första seminarietränad rabbin då.

Visst är det spännande när dessa nyheter förändrar vår bild av vad det innebär att vara jude!

Kol tuv,

Chanukkah del 1 - The Real Story

Hej!

Idag, fredag, den 11 december, startar Chanukkah.

Det är en helg som har haft många skepnader under de ca 2100 åren den funnits, och som har formats för att passa många olika generationer av judar och deras andliga, materiella och kanske främst politiska behov.

I detta inlägg tänker jag presentera Chanukkahs bakgrund, tillkomst och första utveckling. I del 2 kommer jag att redovisa för de stora förändringar, främst i modern tid, som helgen har genomgått.

Det började med Alexander den Store. År 330 f.v.t. ärvde han, av sin far, Filip av Macedonien, riket och arméerna. Han var bara 20 år gammal. Han befäste sin makt och gav sig ut på erövrartåg. Vid sin tidiga död, 12 år senare, hade han lagt under sig i stort sett hela den kända världen, från Grekland till Indien, främst genom att besegra det väldiga Persiska riket.

Efter hans mystiska död fanns ingen legitim arvinge och det väldiga Hellenistiska riket delades upp mellan hans generaler

Det lilla landet Judéen låg precis mellan två av dessa riken, det Ptolemaiska riket i söder (Egypten) och Seleukiderriket i nordost (Syrien-Persien-Babylonien), och bollades fram och tillbaka mellan dem.

Judéen hörde så småningom till seleukiderna och var ett litet struntområde som utmärkte sig bara genom dess märkliga religion med en enda gud som inte tillät någon annan sorts gudsdyrkan.

Judéen styrdes av Cohamim, prästerskapet i Jerusalem, då ingen hade suttit på Davids tron, sedan babylonierna förstörde staden, templet och kungaätten 400 år tidigare.

År 167 f.v.t. bröt en maktkamp ut mellan olika Cohanim om vem som skulle bli Cohen Gadol, överstepräst, och de facto regent i landet. För att vinna stöd från Antiochus Epifanes, den seleukidiska kungen, försökte de två översteprästkandidaterna, Menelaus och Jason, toppa varandra i vem som lovade de mest långtgående hellenistiska reformerna, d.v.s. vem som skulle göra den judiska tempelkulten mest anpassad till den dominerande grekiska.

Menelaus vann, installerades som Cohen Gadol och satte igång att anpassa Templet till Zeus. När ett rykte spreds att Antiochus hade dödats i fält, tog Jason tillfället i akt och iscensatte en kupp mot Menelaus.

När den högst levande kungen fick höra talas om detta marscherade han mot Jerusalem och dödade tusentals. Han återinsatte Menelaus, men förbjöd all judendomsutövning, som Torahstudier, kosherhållning och omskärelse. Nu skulle templet vara ett propert hellenistiskt tempel och detta jobbiga folk skulle moderniseras i god hellenistisk anda.

Judarna i Jerusalem var redan rätt helleniserade, så det blev ingen stor reaktion från dem, men de primitiva judarna på landsbygden bestämde sig för att kämpa tillbaka med ett av världens första gerillakrig. Ledda av Judah Mackabi och hans fyra bröder (som alla var av en lantlig cohanitisk släkt) lyckades man trötta ut de seleukidiska kungarna över ett 20-tal år och judarna vann sin självständighet.

Chanukkah firas egentligen till åminnelse över detta frihetskrig, men fokuserar på en enda händelse nästan i början av kriget. Man erövrade Templet i Jerusalem, år 165, och rensade det från avgudar och orena offer. Mackabéerna, som var cohanim (av den prästerliga släkten) utnämnde sig själva till Cohen Gadol och gjorde sig så småningom också till kungar - den hasmonéiska ätten.

Men de hasmonéiska kungaprästerna blev snart själva tyranner som förtryckte sitt eget folk och expanderade sitt lilla rike genom att tvångskonvertera grannfolken till judendomen.

Det var också en av hasmonéerna, Aristobulus, som i en maktkamp med sin bror, Hyrkanus, lierade sig med romarna och gav denna snabbt växande stormakt en fot i dörren. År 63 f.v.t. var Judéen ett romerskt protektorat.

De nästkommande 130 åren är deprimerande läsning - Rom tar kontroll över det lilla Judéen i allt större utsträckning. Judarnas hat mot romarna, deras orättvisa skatter och omoraliska världssyn.

År 67 v.t. har spänningarna nått kokpunkten. Medan det nya judiska ledarskapet, rabbinerna, varnar för att göra uppror mot en det mäktiga romerska imperiet, så låter sig visa mer extrema grupper inspireras av Mackabéernas heliga krig mot en tidigare stormakt.

Varningar från rabbinerna om att det försvagade Seleukiderriket var inte att jämföra med romarnas ofantliga styrka, hörsammas inte och revolt mot Rom är ett faktum. Tre år senare, år 70 ligger Jerusalem och dess tempel i ruiner, och hundratusental judar skickas iväg och säljs som slavar över hela Medelhavet.

Jerusalem blir Aelia Capitolina, en romersk stad där judar förbjuds att vistas och Judéen blir Palestina, uppkallad efter judarnas bibliska ärkefiender, filistéerna.

Inte undra på att rabbinerna, som försöker att samla ihop de sista skärvorna av det judiska folket igen, inte har särskilt mycket kärlek för helgen Chanukkah. Mackabéerna blev ju själva tyranner som besudlade judendomen, de bjöd in romarna och blev inspirationen för den revolt som ledde till en nästan total förintelse.

I Talmud, hittar man därför den "sanna" berättelsen Chanukkahs tillkomst:

Varför firar vi Chanukkah? Våra rabbiner lär oss: På den 25 kislev börjar Chanukkah, som varar i åtta dagar, då sörjande och fastande är förbjudet. När grekerna kom in i Templet, besudlade de all olja som fanns däri och när hasmonéerna fick övertaget och besegrade dem, sökte de och fann bara ett krus olja med översteprästens sigill. Det innehöll endast olja för att tända [Menorahn, den sjuarmade ljustaken] i en dag, men ett mirakel skedde och det varade i åtta dagar. Följande år utsågs dessa dagar till en fest för tacksägelse.
Babylonska Talmuden, Shabbat 21b

Där har ni hela berättelsen enligt den rabbinska traditionen. I förbifarten nämner man grekernas och hasmonéernas krig, men fokuset ligger på oljekruset och miraklet med några droppar som brinner i åtta dagar.

Chanukkah var alltså inget mänskligt, militärt stordåd, utan ett gudomligt mirakel av ljus som lyste igenom krigets rasande mörker.

Rabbinerna lyckades, med detta korta stycke, åstadkomma två saker: förminska hasmonéernas historiska betydelse och förminska Chanukkahs betydelse som helg i den judiska kalendern. I nästan 1600 år förblev Chanukkah en liten, men rolig helg, som fokuserade på lekar för barnen.

Hur kom Chanukkah att bli en av det judiska folkets mest firade helgdagar? Det skriver jag om i nästa del, men jag ger er en ledtråd - det har nått att göra med en annan religions helg som infaller ungefär samtidigt...

Shabbat shalom och Chanukkah sameach!

Ps. Jag skriver mer om Menorah och varför den behövde vara tänd i inlägget Tetsaveh - Ljuset som lyser upp i mörkret

Devarim - Vems bok är det?

Hej!

Har på Torahblogga har jag skrivit en del om ortodoxi (Har judisk lag kört av vägen? och Modernortodoxa på väg att bli moderna) kontra icke-ortodox judendom (Halacha - att rösta om Guds vilja), då jag ser mig själv som religiös jude som identifierar sig med den Konservativa rörelsen.

I det sistnämnda inlägget om Halacha skriver jag följande:

Allt detta började förändras på 1800-talet då det uppkom former av judendom som utmanade de traditionella rabbinernas auktoritet. I mötet mellan judendomen och moderniteten uppkom Reform rörelsen och den Konservativa rörelsen som båda försökte (och försöker än idag) att hitta sätt för judar att leva judiskt i den moderna världen.

De nya rörelserna såg annorlunda på Torahn (att den snarare var ett uttryck av flera olika människors möte med det gudomliga, mer än direkt dikterad av Gud till Moshe) och det föll sig därför naturligt att man skulle omvärdera hur Halacha skulle påverka judars liv.

Reformrörelsen menade att de etiska reglerna skulle vara kvar, men de rituella reglerna var upp till individen att själv utvärdera och välja att följa eller inte. Konservativa rörelsen (som är "konservativa" i förhållande till de reforma, inte till de ortodoxa!) ville inte göra sig av med de rituella reglerna, men menade att man kunde forma ett nytt rabbinskt råd som kunde vägleda sina medlemmar hur de skulle hålla alla mitsvot (Guds bud) i den moderna världen.

Ideologisk, så är det just synen på Torahn som är den stora skiljelinjen mellan ortodox och icke-ortodox judendom. Denna vecka börjar vi läsa Devarim, Femte moseboken, och Torahns sista bok är ett bra exempel på hur synen på Torahn skiljer sig, beroende på ens trosuppfattning.

Devarim som bok skiljer sig nämligen markant från de andra fyra moseböckerna i stilen, ordvalen, formuleringarna. Den traditionella förklaringen är att det naturligtvis är Moshes egna ord. Resten av Torah har dikterats av Gud, men här är det Moshe som tar ton. (Jag skrev om detta förra året i Devarim - Moshe tar ton...)

Den akademiska förklaringen är också att det handlar om olika författare, men inte Gud och Moshe. Bibelforskarna är rätt ense om att Torahn kom till flera hundra år efter vandringen i öknen ska ha ägt rum, men av fyra olika källor, från olika tidsperioder.

Detta kallas för fyrkällsteorin (the documentary hypothesis).

I grova drag kan man säga att Torahns första fyra böcker har skrivts av tre olika anonyma författare, som har beteckningarna "J", "E" och "P".

Det finns en fjärde författare, som kallas för "D" för att hans bidrag är hela Devarim (Deuteronomium). Detta verk tros ha skrivits på 600-talet f.v.t., mindre än ett sekel innan babylonierna förstörde Salomons tempel, 568.

Det finns en text som stödjer denna teori i självaste Tanach (den hebreiska bibeln), en otrolig spännande text som hittas i 2:a Kungaboken, kapitel 22.

Kungaböckerna berättar om alla kungarna som regerade efter kung Davids död, 967 f.v.t, fram till templets förstörelse och den sista deportationen av judiska fångar till Babylonien, 562 f.v.t. - ca 400 års historia.

De flesta av kungarna ägnade sig åt avgudadyrkan och omoraliskt leverne och kritiserades stark av Guds profeter, men mot slutet dök det upp en kung, Joshiahu, som var lojal mot Gud och gjorde allt han kunde för att stärka Cohanim, prästerna, och templets ställning efter sekler av förfall.

I kapitel 22 av Andra kungaboken beskrivs det hur han beordrar en renovering av templet och då hittas en bokrulle i Templet:

Översteprästen Hilkia sade nu till kungens sekreterare Shafan: "Jag har funnit bokrullen med lagen i Herrens hus." Och han gav den till Shafan, som läste den...
Sedan berättade sekreteraren Shafan att prästen Hilkia hade gett honom en bokrulle. Och han läste den för kungen.
När kungen hörde vad som stod i lagboken rev han sönder sina kläder och gav sedan följande befallning åt prästen Hilkia, åt Achikam, Shafans son, åt Akbor, Mikajas son, åt sekreteraren Shafan och åt kungens minister Asaja:
"Gå och fråga Herren för min och folkets räkning, för hela Juda, om det som står skrivet i den bok som nu har påträffats. Ty Herrens vrede är stor; den har flammat upp mot oss därför att våra fäder inte lyssnade på orden i denna bok och inte handlade så som det står skrivet i den."
Andra kungaboken 22:8, 10-13

Hela nästa kapitel beskriver hur Joshiahu, på ett väldigt hårdhänt sätt, utrotar avgudadyrkan och avgudadyrkare i Judahs kungarike. Sen står det:

Kungen befallde hela folket: "Ni skall fira Pesach till Herrens, er Guds, ära, så som det står skrivet i denna förbundsbok."
Någon sådan Pesach hade nämligen inte firats sedan den tid domarna styrde Israel, inte under Israels och Judas kungars tid; först nu under kung Josias artonde regeringsår firades en sådan Pesach till Herrens ära i Jerusalem.
Josia utrotade andeskådare och spåmän, husgudar, gudabilder och alla vidrigheter som fanns i Juda och Jerusalem och följde så lagens föreskrifter i boken som prästen Hilkia hade funnit i Herrens hus.
Det hade aldrig före honom funnits en sådan kung som han, ingen som så höll sig till Herren av hela sitt hjärta, med hela sin själ och med all sin kraft och helt rättade sig efter Moses lag. Och inte heller efter honom kom en kung som han.
Andra kungaboken 23:21-25

Vad var det för bok som kung Joshiahu hade fått läsa och som gjorde ett sådant starkt intryck på honom? Vilket lagbok i Tanach, den hebreiska bibeln, uttrycker sig så starkt emot avgudadyrkan och för att centralisera offergudstjänster och helgerna i Jerusalem? Vilken bok fördömmer avvikelser från Guds väg och varnar för att Gud kommer att vända sitt ansikte från sitt folk och lämna dem åt sitt öde? Vilken bok har allt detta och skriver om just Pesach, mer ingående än någon annan bok?

Det är Devarim.

Med tanke på detta och hur boken skiljer sig i stilen finns det därför mycket som visar på att Devarim är just skriven av en egen författare. Med tanke på att den kommenterar mycket av Joshiahus samtid, är den antingen skriven av en sann profet långt före sin tid (Moshe), eller eftersom den lägligt nog hittades under kungens renovering av templet är det mer troligt att den skrevs av någon strax innan den hittades och fördes till kungen.

I boken Who Wrote the Bible? av Richard Elliot Friedman, en fascinerande och mycket välskriven redovisning av bibelforskningens historia fram till idag, lägger han upp bevisen för att Devarim är skriven av en samtida person. Inte bara det, Friedman menar att författaren till Devarim hade för avsikt att skriva det judiska folkets historia, ur ett religiöst och gudstroget perspektiv, från Moshes tid fram till Joshiahu.

Alla böcker mellan Devarim och Andra kungaboken - Devarim, Joshuas bok, Domarboken, Första och Andra Samuelsboken och Första och Andra Kungaboken är alltså av samma författare och innehåller en snarlik stil, och världsbild. Gud är trogen sitt folk och sitt förbund, men folket har gått över till avgudar och struntat i Guds lagar och bud.

Nu har Herren fått nog och det är dags för folket att lära sig en läxa. Joshiahu är "too little, too late", då han tog över tronen efter en lång rad moraliskt korrupta kungar som offrade människooffer och förtryckte de svaga. (Bland annat ska människor ha offrats i en dalgång utanför Jerusalem som hette Gei Hinom. Det är från detta platsnamn som ett namn för helvetet, Gehenna kommer ifrån.)

Joshiahu dör i strid mot Egypten år 609 f.vt. och 23 år senare, 586 är templet och Jerusalem förstört av babylonierna och Davids ätt, som suttit på tronen i 400 år når sitt slut.

En religiös ledare är med om allt detta och hans budskap och upplevelser finns nedtecknade i boken som bär hans namn. Det är profeten Jeremiah, som fördömmer avgudadyrkan och spår slutet för templet.

Intressant är att hans bok liknar de sju tidigare böckerna i Tanach (Devarim - Andra kungaboken) i stil och ideologi. Richard Elliot Friedman menar att det var faktiskt Jeremiah som var författaren till alla dessa böcker. Inte nog med det, han introducerade ett mycket viktigt koncept in i judendomen som senare inspirerade kristendomen och islam.

I Samuelsböckerna och Kungaböckerna står det flera gånger att Davids ätt kommer regera över Israel i all framtid. Det är den enda godkända kungaätten för judarna. När den sista kungen, Tsidkiahu, får se sina söner avrättas av babylonierna innan de sticker ut hans ögon och för honom som fånge till Babylon (nutida Irak), ser det ut att vara slutet på Davids ätt, men så här står det i Jeremiahs bok, kapitel 23:

Det skall komma en tid, säger Herren,
då jag skall låta ett rättfärdigt skott
växa ur Davids stam.
Han skall vara konung och härska med vishet
och skapa rätt och rättfärdighet i landet.

Under hans tid skall Juda vara skyddat
och Israel leva i trygghet.
Detta är det namn han skall bära:
Herren vår rättfärdighet.
Jeremiah 23:5-6

Så vi har Jeremiah att tacka för idén att Davids ätt kommer att återuppstå. En kung av Israel ska inte krönas utan smörjas med olja i håret. Den smorde kallas Mashiach - Messias. Det är alltså Jeremiahs förhoppning om en återupprättad, rättvis kungadöme som ligger till grund för det messianska konceptet inom monoteistisk religion.

Med min vetenskapliga hjärnhalva läser jag Devarim som just Jeremiahs introduktion till sin ideologi och sin historiesyn, men med min känslomässiga hjärnhalva är Devarim också vad den utger sig för att vara - Moshes sista tal till folket, innan han dör och de beger sig över Jordan floden, in i Kanaans land.

Devarim har verkligen format det judiska folkets självbild och gudsbild. Boken har gett oss en etik och en gudstro som har bevarat oss i 3000 år.

Varför kan Devarim inte vara de ord som Moshe ville lämna folket med? Var det inte just detta som var Moshes avsikt från allra första början?

Shabbat shalom,

Bibelns berättelser blir aldrig gamla!

Uppdatering 6 april: Nu har DN skrivit om serien Kings också. Vi får hoppas att den snart kommer till Sverige!

--------------------------------

Hej!

Såg första avsnittet av en otrolig serie som just har sett dagens ljus i Amerika. Serien heter Kings och baserar sig på Första Samuelsboken i Tanach (den hebreiska bibeln), men serien utspelar sig i ett sorts nutid, i Gilboa, ett land som liknar USA.

Istället för en president har de en enväldig kung, Silas Benjamin (från Bibelns Shaul, eller Saul från Benjamins stam) som har enat sitt rike genom krig och har nu invigt sin nya huvudstad Shiloh, som liknar New York. Silas verkar ha valts av Gud och har stöd av en mäktig religiös ledare Reverend Samuels (Bibelns profet, Shmuel eller Samuel).

Kungen för krig med ett annat land, Gath (i Tanach var Gat filistéernas huvudstad och Shaul startade krig med filistéerna) och kriget går dåligt för att Gaths militär har avancerade pansarvagnar, en modell som kallas för Goliath.

Den unge David Shepherd (Bibelns David var en "shepherd", dvs. fåraherde) är soldat i Silas armé och blir berömd när han lyckas förstöra en av dessa Goliath-pansarvagnar, samtidigt som han räddar kungens son Jack (Bibelns Jonathan).

Silas ser David som en PR-bonus och utnämner honom till presstalesman för militären, men David är inte så lättmanipulerad som han verkar. Han inleder också ett förhållande med prinsessan Michelle (Shauls dotter heter i Bibeln Michal, och blev Davids hustru).

Tack vare Davids hjältemod finns det möjlighet till eldupphör i kriget mot Gath, men kungens svåger, en bankman som finansierar hela riket, kräver ett nytt offensiv för att tjäna mer pengar. Silas känner sig tvungen att gå med på det, annars drar svågern igång en djup ekonomisk kris.

När offensiven kommer igång förbannar Reverend Samuels kungen för att inte följa Gud. "Nu har Gud förkastat dig och valt en annan till kung." (I Bibeln förkastas Shaul för att han flera gånger visade mycket dåligt omdöme och sist inte lydde Shmuels order om att döda alla amalekiter, något jag skrev om här: http://torahblogga.blogspot.com/2009/03/shabbat-zachor-att-utplana-ondskan.html.)

Det var bara det första, extralånga avsnittet, men om man känner till berättelsen vet man att resten av historien handlar om hur Shaul sjunker djupare ner i paranoia och vansinne. Så småningom försöker han döda David. Tillslut dör Shaul på slagfältet tillsammans med hans son Jonathan och David blir ny kung över Israel.

Här har ni i alla fall seriens trailer. Jag har sett första avsnittet och är mäkta imponerad. Vet tyvärr inte när den kommer till Sverige, men de avsnitt som har sänts i USA kan laddas ner från nätet (inte för att jag någonsin skulle göra något sådant!).


Kol tuv, PS. Du kan läsa om hur Shaul blev vald till kung av Shmuel här: http://torahblogga.blogspot.com/2008/09/shoftim-ii-biblisk-demokrati.html

Shabbat Zachor - Att utplåna ondskan

Hej!

Denna shabbat är det Shabbat Zachor - Kom-ihåg-shabbaten. Det innebär att i slutet av Torahläsningen i synagogan lägger man till ett stycke från Devarim (5 moseboken), som är en hänvisning till att Purim infaller under den kommande veckan.

Kom ihåg vad amalekiterna gjorde mot dig när ni drog ut ur Egypten. När de mötte dig på din väg och du var trött och utmattad, högg de ner alla dina eftersläntrare utan att frukta Gud. När Herren, din Gud, har låtit dig få ro för alla fiender runt omkring, i det land som Herren, din Gud, vill göra till din egendom och låta dig ta i besittning, skall du utplåna minnet av amalekiterna från jorden. Glöm aldrig detta!
Devarim 25:17-19

En mysig liten uppmaning till folkmord, alltså.

Som alltid räddar vår rabbinska tradition oss ur denna knipa. I Talmud Berachot 28a kan vi läsa att alla folken runtomkring Mellanöstern skingrades och blandades ihop när den assyriska kungen Sanncherib härjade och deporterade flera folkgrupper.

Stammarna Judah och Benjamin, som bildade den södra kungariket, Judah, räddades undan detta hemska öde, men de resterande tio stammarna, som bildade det norra kungariket, Israel, försvann. I samma veva försvann också Amalek-folket. Vi slipper då (tack och lov!) att gå runt och döda amalekiter.

Efter att man har avslutat Torahläsningen, läser man en stycke ur Nevi'im (Profeterna), den delen av Tanach (den hebreiska bibeln) som skildrar judarnas historia från och med Torahns slut till Första templets förstörelse.

Stycket som man läser handlar om judarnas första kung, Shaul, som kom från Benjamins stam. Han får befallningen av profeten Shmuel att starta krig mot Amalek:

Samuel sade till Saul: "Det var mig Herren sände för att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Lyssna nu till hans ord! Så säger Herren Sebaot: Jag har inte glömt vad amalekiterna gjorde mot Israels folk, då de angrep dem på deras vandring från Egypten. Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor."
Första Samuelsboken 15:1-3

Ja, vad ska man säga? Jag är bara tacksam för att min judendom inte ser ut så här längre, att judendomen har utvecklats och också vår bild av Gud och vad Gud vill av oss har utvecklats i takt med det.

Shaul gör som Shmuel har befallt honom att göra, han går ut i krig mot Amalek och besegrar dem, men han undviker från instruktionerna på en viktig punkt:

Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila ända fram till Shur, öster om Egypten. Deras kung Agag greps levande, men alla andra vigdes åt förintelse och höggs ner med svärd.
Saul och hans män skonade Agag och vidare det bästa av boskapen, de feta oxarna och lammen och över huvud taget allt som hade något värde: det kunde de inte förmå sig att viga åt förintelse, som de gjorde med allt det odugliga och värdelösa.
Första Samuelsboken 15:7-9

För detta återvänder Shmuel till Shaul och skäller ut honom. Shaul har inte lyssnat till Gud, Gud har förkastat Shaul som kung. Shmuel låter hämta den tillfångatagna kungen Agag och avrättar honom framför Shaul.

Det är en djupt obekväm och blodig historia, men vi ska inte ta det ur sitt sammanhang. "Utplånings"-krig var inte ovanliga på den tiden och det om att alla skulle dödas var ofta en grov överdrift. Amalek-folket anföll ju själva de nyss frigivna slavarna mitt ute i öknen, oprovocerat och bakifrån med avsikten att döda kvinnorna och barnen först. Kunde israeliterna kompromissa med en sådan fiende?

Men vad har denna berättelse med den glada helgen Purim att göra? Svaret hittar vi i Purim berättelsen, Esters boks tredje kapitel:

Någon tid senare hedrade kung Achashverosh agagiten Haman, Hammedatas son: han befordrade honom och gav honom högre rang än någon av sina furstar. Alla ämbetsmännen vid Kungliga porten föll ner i vördnad inför Haman, så som kungen befallt. Men Mordachaj föll inte ner inför honom.
Ämbetsmännen i Kungliga porten frågade Mordachaj varför han trotsade kungens befallning. Dag efter dag talade de med honom utan att han lyssnade till dem. Då underrättade de Haman för att se om Mordachajs skäl skulle godtas: han hade sagt dem att han var jude.
När Haman såg att Mordachaj inte föll ner i vördnad inför honom fylldes han av vrede. Det var inte nog för honom att ta livet enbart av Mordachaj, utan när han fick reda på vilket folk denne tillhörde ville han utrota alla judar i Achashverosh rike, Mordachajs folk.
Esters bok 3:1-6

Haman är en agagit - han härstammar från kung Agag. Mordachaj, har vi redan fått veta i det föregående kapitlet, är benjaminit - från samma stam som kung Shaul. När Haman får veta att den där typen som inte bugar sig för honom är jude, är hans reaktion omedelbar: "Mordahcaj ska dö och alla andra judar ska också dö." Det gamla hatet blossar upp igen.

Haman är borta och Amalek-folket är borta, men Amalek-andan finns kvar. Den kallas idag för antisemitism, att hata av judar, just för att de är judar. Amaleks ideologi har många arvtagare och genom vår historia har antisemitismen

Varje år när Megillat Ester läses i synagogan, så väntar vi på Hamans namn för att kunna bua, stampa och snurra harskramlor för att blotta ut namnet. Det blir till en lek för åhörarna: när kommer nästa "Haman"? När ska vi börja väsnas igen?

Det är ett positivt och renande sätt att möta ondskan - vi glömmer den inte, men vi låter den inte heller utplåna vår glädje och lycka.

Kol tuv,

PS. Jag har också ett inlägg från september om detta stycke: Kom ihåg att utplåna minnet... Dela med dig av dina intryck av den också!