Varför Torahblogga?

Varför Torahblogga?

היום - Hayom (Dagens judiska datum):

Visar inlägg med etikett Föräldraskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Föräldraskap. Visa alla inlägg

torsdag 9 februari 2012

Parashat Beshalach - Med hjärta mitt i uttåget

Denna predikan höll jag förra veckan i Göteborgs synagoga. Den är en aning lång, men ändå en av de bästa jag skrivit. Det kommer direkt ur hjärtat:

Jag har världens bästa väckarklocka. Det finns nog inget som kan få upp en ur sängen bättre än en femåring som hoppar på en och säger: “Upp nu, pappa! Jag vill titta på Bolibompa!” oavsett vilken tid det är på morgonen och har jag tur, börjar väckningen efter klockan 6 på morgonen...

I onsdags skedde en ändring i rutinen: istället för att min dotter ber mig sätta på TVn, sa hon: “Jag tycker inte om mitt namn! Jag vill heta Jasmin!” Jasmin är prinsessan i Disneys tecknade långfilm Alladin, som hon nyligen hade blivit förtjust i.

Nu ska jag säga att jag och min f
ru, Alisa, funderade länge på vad vi skulle kalla våra döttrar. Vi hade många specifika krav på namnet: det skulle vara hebreiska - att hon hela livet skulle vara stolt över sitt judiska arv; det skulle vara ovanligt, så att hon slapp bli den 4:e Rebecca eller 3:e Naomi, på det judiska dagiset; namnet skulle komma från en betydande person i Torahn eller Tanach, som hon kunde identifiera sig med; namnet skulle vara förhållandevis lätt att uttala i på svenska, engelska och italienska, de tre språken hon har med sig i livet.

Det var en hög ribba att nå upp till, men vi hittade det i namnet Zipporah. Hon var Moshes hustru, och fast hon, som alla kvinnor, var en marginal karaktär i Torahn, var hon mycket viktig för Moshes utveckling från egyptisk prins till det judiska folkets största ledare och profet. Det var ju hon som Moshe mötte när han var på flykt från farao, och det var hennes far Jitro, prästen av Midjan som tog in den unge mannen och gav honom ett hem och en familj. Så fort Alisa föreslog namnet, visste vi båda att den var perfekt på alla sätt.

Under dessa fem år som gått, sedan Zipporahs födelse, har jag hängt med på denna otroligt spännande resa att få lära känna denna unga dam. Så viljestark och envis, men så känslig och kärleksfull, med en sådan underbar humor och som sedan hon kunnat tala och ställa frågor, självmant bett mig berätta för henne allt jag kan ur vårt folks rika historietradition. Berättelsen om Moshe och om Zipporah har alltid varit en av hennes favoriter.

Det var därför jag blev lite förfärad över hennes uttalande att hon nu ville kallas Jasmin. Visst, jag vet att inte ta allt som kommer ur munnen på ett femårigt barn på fullaste allvar - och jag vet att det är ett vanligt inslag i en individs identitetskapande process att vilja vara någon annan, men på ett känslomässigt plan, så var detta ett hårt slag för mig. Sen slogs jag av en snilleblixt!

Det fanns ju en film med en cool, tuff och vacker princessa, som hette Zipporah, den animerade Prinsen av Egypten! Det är en magnifik film som varit lite för avancerad för Zipporah att titta på tidigare, men nu var stunden inne. Jag hade också tur i att Dreamworks som gjort filmen gav Zipporah en mycket större roll i berättelsen än hon hade i Torahn, för att spela upp romantiken och spänningen, men det var ju bara bra!

Nu fick Zipporah, min dotter, se sin namne som hjältinna och prinsessa (OK, dotter till en överstepräst, men sak samma) i en spännande animerad film om det judiska folket! Men vad jag hade glömt sen jag sist såg filmen - för flera år sedan, var vilken effekt den har på mig.

Jag ska beskriva den effekten strax, men först låt mig nämna något annat, relevant i sammanhanget. På Limmud-konferensen i England i år träffade jag en ung filosof och lärare vid namn Sam Lebens. Lebens tillhör det nya intellektuella gardet inom den ortodoxa världen som vill ifrågasätta ortodoxins reflexmässiga försvar av Torahn som det judiska folkets historiebok.

“Det finns många bra historieböcker i världen, historieskrivning som har förändrat vårt sätt att förstå vår värld och vår samtid, men ingen tar skildringar ur dessa historieböcker, omvandlar dem till ritualer för att återuppleva dem.” påpekade han.
(Du kan läsa Lebens utförliga artikel Religious Belief and Make-Believe på bloggen Philosophy of Judaism.)

Han menade att det är mycket viktigt att förstå vad t.ex. franska revolutionen betyder för Europas historia, men det markeras i Frankrike av festligheter, inte av att alla i sina hem hugger huvudet av en docka som ska representera Ludvig XIV eller slår ner en väg som ska representera stormningen av Bastille-fängelset.

Men vi tar berättelser ur Torahn, som just uttåget ur Egypten och återupplever den varje år, med att smaka på bittra örter och saltvatten och Matsa - fattigdomens bröd. Vi sjunger sånger för att hylla miraklen som ledde folket till frihet och tackar Gud för att vi är fria. Denna sedermåltid och helgen Pesach, firar vi inte för att våra förfäder blev fria - nej, vi firar den för att VI blev fria. Vi läser i förra veckans parasha, tre versen innan denna veckas läsning börjar, vad vi ska berätta för våra barn om denna händelse:
När din son en gång frågar dig vad detta betyder skall du svara: "Med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret." Shemot 13:14
Detta är egentligen ett absurt bud. Själva stycket börjar med orden “När Herren fört dig in i kanaaneernas land...”. Den första generationen, de som faktiskt befriades från Egypten, dog i öknen, under den 40-åriga vandringen, så detta är de facto ett bud som ska hållas av den första föräldrargenerationen som INTE upplevde uttåget ur Egypten. Man kan ju säga att Torahn instruerar dem att ljuga för sina barn när de säger Herren förde OSS, ut ur Egypten.

Men det är endast en osanning på det historiska planet. Sam Lebens menar att vi gör Torahn en björntjänst när vi försöker envist definiera den som historia. Då kan man leta sig igenom arkeologiska lämningar och upptäcka att det inte finns något bevis för att 1,5 miljoner människor vandrade ut ur Egypten - en kultur som var på sin tid världsmästare i historieskrivning - och vandrade genom öknen under någon längre resa. Envisas vi med att behandla Torahn ordagrannt som en historiebok, så målar vi in oss i ett hörn som vi har svårt att ta oss ut ur.

Låt oss istället säga att Torahn inte representerar en historisk sanning, utan en mytisk sanning. Tänk att jag får tag i en tidsmaskin och reser till Egypten för 3500 år sedan, just vid den tid och plats som Torahn beskriver att uttåget skedde. Kanske blir jag vittne till ett av världens mest formativa händelser, men mer troligt är att inte kommer se något alls - för troligtvis skedde det inget historiskt uttåg ur Egypten! Vet ni vad jag skulle då förändra vid mitt sederbord under nästkommande Pesach? Inte ett dyft.

Slaveriet i Egypten och uttåget därifrån, mötet med Gud vid Sinaiberg och vandringen genom öknen - allt detta HAR hänt, inte för att det går att bevisa, utan för att vi, det judiska folket, har under flear tusen år upplevt det! Vi har firat helgerna, diskuterat och föreställt oss lidandet under piskan och den otroliga glädjen vid befrielsen och kopplat det till allting som hänt vårt folk sedan dess! Torahn är sann för att vi upplever den inom oss, hör det från våra föräldrar och berättar det för våra barn.

Så när jag tittade på Prinsen av Egypten med min Zipporah, började tårarna rinna ned för mina kinder vid synen av det förslavade och besegrade folket, som reste sig med sina få ägodelar och husdjur och lämnade fångenskapen bakom sig. Jag grät när en tecknad farmor tvekade inför åsynen av ett vidsträckt öken framför sig, och när en liten flicka, hennes barnbarn, tog hennes hand och började djärvt gå framåt (2:43 i videon). (Jag gråter när jag skriver detta.)



När folket stod inför havet och faraos krigsvagnar dundrade emot de skräckslagna människorna, med ryggen mot ett hav som de inte kunde korsa, kände jag deras fruktan, fast jag visste vad som skulle hända, och när havet delade sig under Moshes stav, och folket gick mellan två väggar av vatten, kände jag deras förundran. När de till sist kom till andra sidan och deras plågoandar hade försvunnit under de tillbakaforsande vattenmassorna, grät jag igen av glädje och lättnad.

Jag ville först inte att min dotter skulle se mina tårar, men tänkte sedan, varför ska jag dölja mina känslor för henne? Känslorna är inget att skämmas över. Det är inte en animerad film som väcker dem hos oss, utan förmågan att identifiera oss så starkt med våra myter att de blir till en del av oss. Torahn är nämligen mycket sannare än någon empiriskt bevisad historiebok - Torahn är vår identitet, våra liv, våra förfäder och våra barnbarnsbarn. Torahn är här och nu och evig.

Kl. 6:30, en mörk och frusen januarimorgon i Göteborg, förde Gud återigen, med stark hand, både mig och min Zipporah, ut ur Egypten.

Shabbat shalom!

fredag 16 april 2010

Parashat Tazria-Metsorah - En fråga om liv och död... (repris)

Hej!

Ont om tid idag, och en svår parasha att kommentera kring (ett av de absolut svåraste skulle jag vilja säga). Det är dubbelavsnittet Tazria och Metsorah, som handlar om tre saker:
  1. Om hur en kvinna är rituellt oren efter att ha fött barn.
  2. Om sjukdomen Tsara'at, som brukar översättas som spetälska. De flesta bibelkommentarerna är överens om att Tsara'at inte är Hansens sjukdom som det heter i medicinska termer, men den kopplingen har ändå funnits länge. Tsara'at brukar i judiska tolkningar förstås som yttre symptom av ett inre problem hos personen, nämligen Lashon haRah - att tala illa om andra. Sjukdomen kunde bara "behandlas" av en Cohen - en präst, inte en läkare. Den förstås som en rent moralisk sjukdom som uppstod endast i bibliska tider. Den kan även förekomma på hus (låter för mig som mögel).
  3. Andra saker som gör en oren, som manlig utlösning och menstruation.
Förra året när jag bloggade om Tazria-Metsora kom jag att tänka på en Dvar torah (Torahtolkning) som jag sett för några år sedan. Den är så bra att ni får den i år igen!

Den handlar om just varför en kvinna som föder ett barn blir Tameh - rituellt oren. Som om den regeln inte vore provocerande nog så blir hon Tameh i en månad om hon har fött en pojke och två månader om hon fött en flicka!

Den bästa tolkningen av denna till synes högst chauvenistiska regel, och hela renlighets konceptet i Torahn hittade jag i ett Dvar Torahmejl från JTS (Jewish Theological Seminary). Ni kan hitta deras arkiv här och skriva upp er så att ni också får mejl från dem.

Denna Dvar torah kommer från rabbin Lauren Berkun Eichler som undervisar i Florida och är väl värd att läsa i sin helhet:

My spiritual and intellectual journey as a teacher of Torah began with the purity system in Leviticus. Perhaps this was a strange place to begin my life's passion — exploring genital discharges, corpse contamination and leprosy. However, the study of biblical purity laws yielded for me a profound appreciation for the beauty and wisdom of our tradition.

As a young feminist college student, I discovered that the ancient Jewish laws of menstrual impurity were not an example of gender discrimination or blood taboo. Rather, the Torah teaches that all genital discharges, female and male, are sources of tumah (ritual impurity). These laws are part of a broader symbolic system, which highlights the power of confronting mortality and the subsequent need to ritualize the reaffirmation of life.

Many scholars concur that life/death symbolism is the underlying principle behind the biblical purity system. According to this theory, one becomes impure upon contact with death or with the loss of potential life. Indeed, the greatest source of impurity is a human corpse (Num. 19). Leprosy, a scaly white skin disease which made one look like a corpse (see Num. 12:12), is another severe form of impurity. Genital fluids, which represent the loss of generative material from the font of life, also cause impurity (Lev. 15).

According to biblical theology, God is the Source of Life. The God of Israel embodies life, and only the living can praise God (Ps. 115). Therefore, our encounters with death or symbolic reminders of death momentarily remove us from the life–affirming rituals of God's abode in the Temple. Only after a symbolic rebirth through immersion in the "living waters" of the mikveh (ritual bath) could one return to a state of purity.

For many years, I have relished any opportunity to teach about the biblical purity system and the powerful purification ritual of the mikveh. However, year after year, I am challenged by the most paradoxical case of impurity in Leviticus. Parashat Tazri·a declares that a mother becomes impure following childbirth:

"When a woman at childbirth bears a male, she shall be impure seven days ... she shall remain in a state of blood purification for thirty–three days ... if she bears a female, she shall be impure two weeks ... and she shall remain in a state of blood purification for sixty–six days" (Lev. 12:2–5).

Why would a mother contract impurity upon bringing new life into the world if impurity is the result of the symbolic forces of death? Furthermore, why would a mother's period of impurity double upon the birth of a female child?

Each time I read Leviticus Chapter 12, I consider the available responses to these persistent questions. There are several compelling suggestions. First, childbirth in the ancient Near East was fraught with danger to the mother and high infant morality rates. Thus, every childbirth was an encounter with potential death. Secondly, the pregnant woman is a vessel of abundant life. Following delivery, the mother experiences a loss of this powerful presence of life within. Her discharge of life leaves a void and creates the ritual necessity for purification. While neither of these answers perfectly reconciles the impurity of childbirth within the symbolic system, they both address the experience of childbirth as a nexus point between life and death.

In light of recent events, I have contemplated another possible explanation for the impurity of childbirth. In a haunting discussion about instability in the Middle East and the vulnerable state of world affairs, a colleague described the frightening experience of bringing a child into this world: "While I feel great joy in creating a new life," he remarked, "I also know that I have created a new potential for death." Every human being will die. Each birth brings another fragile, mortal being into the universe. In our precarious world, this reality quickly comes into sharp focus.

Herein lies one explanation for the double period of impurity following the birth of a female child. The baby girl embodies the potential to one day bear another new life. Each life that is brought into the world will also bring another death. Therefore, the Torah marks the birth of a girl, a future holy vessel for the creation of life, as fraught with twice the amount "death symbolism."

Perhaps the laws of Leviticus Chapter 12 respond to the conflicting emotions of any new parent. A new birth brings joy and trepidation, awe and fear. A new parent has faith in the potential for life, yet dreads the possibility of death. The biblical purity system proclaims that our confrontations with the temporal nature of life leave a deep spiritual imprint – from conception to birth to illness to death. At every stage in life, we acknowledge and ritualize our encounters with death. Then we embrace and immerse in life anew.

Shabbat Shalom,

Rabbi Lauren Berkun Eichler


Shabbat shalom,

tisdag 2 mars 2010

Om Purimvåld och en blandad familjekonflikt

Hej!

Jag är en trogen läsare av den amerikanska nättidningen Slate. De skriver mycket och bra om politik, kultur, teknologi mm, mm, mm.

En stor andel av journalisterna som skriver för Slate råkar vara judar och då slinker det med en hel del artiklar som rör det ämnet också, t.ex. denna: The Ghost of Purims Past, som handlar om helgens lite mindre trevliga kopplingar till våld, samt hur lite våld har historiskt sett begåtts i samband med Purim.

Ett helt annat ämne, men relaterat till det judiska, är Mass Media - Can a family court prevent a parent from taking his daughter to church? som handlar om en fruktansvärd situation. Ett par som skilt sig - hon är judinna, han katolik som konverterade till judendomen när de gifte sig.

Hon menar att han gick med på att uppfostra barnen judiskt, men nu har han döpt deras dotter och tar henne regelbundet till kyrkan, emot mammans önskemål. Kvinnan gick till domstol för att stoppa honom, han gick till massmedian och nu är det en sorglig och tarvlig cirkus där alla ska tycka till.

Fallet ställer en hel del svåra frågor på sin spets: hur ska ett blandäktenskap balanseras? och hur ska man göra efter en skilsmässa?

Det är inte första eller sista gången som barn blir brickor i maktspelet mellan skilda föräldrar eller att religion används som ett vapen i detta spel.

Vad tycker ni läsare om dessa kniviga familjefrågor? Har ni själva erfarenheter av liknande problem?

Kol tuv,

torsdag 3 december 2009

Toldot I - Bättre sent än aldrig

Hej!

Ja, jag vet att jag har halkat efter en hel del med kommentarerna på veckans Torahavsnitt, men Bereishit utgör en rejäl utmaning.

Denna bok är det judiska folkets släktsaga - om Abraham, Isak, Jakob och Josef, Sarah, Rebecka, Rachel och Leah: berättelserna om deras liv, personligheter och förehavanden ligger till grund för inget mindre än det judiska folkets fundamentala identitet.

Det finns så mycket att förmedla om dessa individer och deras familjer, att det är svårt att göra det någorlunda kortfattat, men det är vad jag vill göra. Jag vill ge er en översikt över vår stamfädrar och mödrar som gör det tydligt hur de hänger ihop med varandra och hur vi tog oss från Abraham till slaveriet i Egypten och varför.

Ambitiöst värre, men man ska väl sikta mot stjärnorna, eller hur?

Här är en liten bit av det i alla fall.

Förra två veckor sedan läste vi parashat Toldot. Den börjar med följande vers:
Detta är familjehistorien (Toldot) om Isak, Abrahams sons släkt.
Det handlar om Isak, men samtidigt är Isak den stamfader som det står minst om i Torahn. Abrahams liv sträcker sig över 13 kapitel och 3 parshiot (veckoavsnitt). Jakob, Isaks son föds i denna parasha och han dör inte förrän nästsista kapitlet i Bereishit (1 moseboken). Jakob är har "huvudrollen" i 2,5 parshiot - dels Toldot och sedan de två nästkommande, Vajetse och Vajishlach.

Stackars Isak får alltså hålla sig till godo med en halv parasha, och det är egentligen bara i kapitel 26, här i Toldot, då han står ensam i rampljuset.

Varför behandlas Isak så styvmoderligt? Är han en så passiv och blek person att han liv inte förtjänar en utförligare skildring?

Kanhända. Den Isak vi ser verkar inte ha samma karisma och initiativsförmåga som sin far eller sin son. I ett gammalt avsnitt av podradioserien Pardes from Jerusalem, som erbjuder en föreläsning om parashan varje vecka, tar rabbin Meir Schweiger Isak i försvar. Han läser texten mycket noggrant och menar på att mellan raderna så visar sig Isak vara självsäker och framhärdande, envis men diplomatisk.

Rabbin Schweiger kallar honom "Low-key, but spectacular!"

Men i de två mest kända avsnitten av Isaks liv, är han däremot mest passiv. I Akedat Jits'chak - där Abraham befalls av Gud att offra Isak, följer han bara med sin far och gör inget motstånd ens när det blir tydligt att det är han själv som ska offras. Jag har mina egna tankar om Akedat Jits'chak, om Isak som person och i relation till sina föräldrar, som jag skrev om förra året i inlägget En hemsk berättelse.

Det andra avsnittet han är mest känd för är "välsignelsemiddagen". Först lite bakgrund:

Isak och Rebecka får två pojkar, tvillingar som redan i moderlivet kämpade om vem som skulle komma ut först och bli äldst. Esau kommer ut först, men Jakob håller i broderns häl, Akev - עקב, så han får namnet Ja'akov - יעקב.
Pojkarna växte upp. Esau blev en skicklig jägare, en vildmarksmänniska, men Jakob förde ett lugnt liv och bodde i tält. Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd, men Rebecka hade Jakob kärast.
Bereishit 25:27-28
Jakob och Esau blev varandras motsatser, och föräldrarna valde sida också, vilket bådar för trubbel.

Varför behöver Torahn motivera Isaks kärlek till Esau? Är det viktigt att han hade Esau kärast på grund av hans smak för villebråd? Observera att det inte står VEM som hade smak för villebrådet. Det kan vara att Isak gillade maten som Esau hade med sig hem, eller att Isak beundrade sin äldsta son för att han var en machojägare som hade smak för villebråd. Vi kommer tillbaka till detta...

Torahn berättar sedan hur Jakob, som är mammas lilla hemmapojke lagar en läcker linssoppa. Esau kommer hem utsvulten och jag gissar att han var så pass hungrig för att det var ett misslyckat jaktäventyr - han hade kanske gått flera dagar utan mat. Han är desperat och Jakob drar nytta av situationen. Han kräver Esaus förstfödslorätt som betalning för soppan och Esau svär ed på det.
Han åt, han drack, han reste sig och gick. Så lite brydde sig Esau om sin förstfödslorätt.
Därefter läser vi om Isak i kapitel 26, hans förehavanden med filistéerna och deras kung Avimelech, men sist i kapitlet läser vi detta:
När Esau var 40 år tog han till hustrur Judit, hettiten Beeris dotter, och Basemat, hettiten Elons dotter. De förbittrade livet för Isak och Rebecka.
Aj då. Isaks barn skulle ju inte gifta sig med traktens kvinnor, utan hitta en fru från Abrahams klan, som han själv hade gjort med Rebecka. Esau respekterade inte sina föräldrars önskemål...

Trots detta står det i kapitel 27, vers 1-4:
När Isak hade blivit gammal och hans ögon var svaga, så att han inte kunde se, kallade han till sig Esav, sin äldste son, och sade till honom: "Min son!"
Han svarade honom: "Här är jag."
Då sade han: "Se, jag är gammal och vet inte vilken dag jag skall dö. Tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i marken och jaga villebråd åt mig; laga sedan åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker om, och bär in den till mig till att äta, så att min själ må välsigna dig, innan jag dör."
Men Rebecka hör vad Isak säger till Esav och när han har gått ut för att jaga, övertala hon sin andra son Jakob att klä ut sig som Esav och lura Isak.

I nästa inlägg kommer jag att analysera resten av detta avsnitt och försöka utröna varför Rebecka insisterar på att Jakob ska få välsignelsen och varför Isak är så lätt att lura.

Shabbat shalom,

onsdag 10 juni 2009

En rappare Bar Mitsva?

Hej!

I flera år jobbade jag som lärare av Bnei Mitsva (plural av Bar och Bat Mitsva). När en pojke fyller 13, och en flicka fyller 12 (för att kvinnor mognar tidigare än män) räknas de som vuxna i den judiska traditionen. De blir ansvariga för att själva hålla mitsvoten (Guds bud) och börja forma sina egna liv.

Det är uppenbart att dessa unga individer inte är vuxna än, men Bnei mitsva är ett sätt att markera att man inte längre är ett litet barn. Man har tagit det första steget mot att bli vuxen. Alla steg därefter är upp till dem själva, brukar jag upplysa dem. Jag känner människor som är 30 eller 40 och äldre, som inte tagit fler steg mot att bli ansvariga
vuxna individer. (Eleverna brukar nicka igenkännande...)

Jag kommer alltid att tänka på en Haiku-dikt, från den humoristiska boken Haikus for Jews:
Today I am a
man.
Tomorrow I return
to the seventh grade.
Tidigare var det ingen stor sak för en pojke att bli Bar Mitsva (Bat Mitsva var något som kom till så sent som på 20-talet). Man brukade fira detta på en vardag i synagogan, en måndag eller torsdag, då man läser högt ur Torahn. Pojken kallades fram för första gången till Torahn och fick en alijah - en stor heder.

Man kanske sjöng Mazal tov (ungf. "Grattis!") och efter gudstjänsten fick den stackars pojken smaka på en shnaps och de gamla gubbarna kunde skratta gått åt hans reaktion och minnas deras egen Bar Mitsva.

Detta pågår i viss mån än idag, men sen 100 år tillbaka har Bnei Mitsva-firanden bara eskalerat. Eleven förväntas lära sig läsa fler texter att läsa upp i synagogan, ibland lär han/hon sig leda en del av gudstjänsten.

Efter Shabbatsgudstjänsten, oftast på kvällen, är det standard att ha en stor påkostad middagsfest för pojken eller flickan, då de får ofta hundratals presenter. Under min tid som lärare (som alltid blir bjuden på festen) har jag varit med på allt från en liten fest med familj och närmaste vänner på villans gräsmattan, till jättestora evenemang i femstjärniga hotell.

I USA, bland rika judar har firandet nått helt bisarra och dekadenta höjder. Här har ni en (LÅNG) beskrivning av en Bat Mitsva där den stenrika pappan hade köpt in rätt hög standard på underhållningen: Ciara, 50 Cent, Don Henley och Joe Walsh (från bandet The Eagles), Stevie Nicks (sångerskan från Fleetwood Mac), Tom Petty, och Aerosmith! På samma fest!! För en tolv-årig tjej!!! (på bilden till höger ser du Steven Tyler som sjunger för kvällens stjärna...)

Rabbiner, kantorer och andra Bnei Mitsva-lärare har sedan länge jobbat hårt för att återknyta denna skenande tradition med dess judiska rötter, genom bl.a. "Mitzva-projects". Då ska barnen själva välja ut något välgörande ändamål som de vill jobba för, eller på något annat sätt främja.

Detta är något som inte har kommit till Sverige så mycket än, men det har förekommit. Vid en Bar Mitsva för några år sedan lyckades pojken, som spelade tennis, samla ihop en summa pengar för att köpa tennismaterial för fattiga etiopiska judar i södra Israel, så att de skulle kunna spela tennis på sin fritidsgård. Han åkte med hela familjen efter festligheterna för att själv leverera materialet och lära känna barnen som han hjälpte.

Men än så länge är Bnei Mitsva tyvärr fortfarande något som främst associeras med en jättefest och massa presenter och pengagåvor. Många icke-judiska barn har börjat önska sig en Bar eller Bat Mitzva-fest också!

Här rappar den unge
Bobb'e J. Thompson om hur han avundas sina judiska kompisar. Han vill ha en Bro Mitzva - a Black Bar Mitzva, med massa stålar.



Ja, vad ska man säga?

Kol tuv,

torsdag 28 maj 2009

Er Torahbloggare i Expressen och GT idag!

Hej!

Idag är jag med i Expressen och GT med ett stort inlägg i debatten om omskärelse! Den heter Tack för att jag blev omskuren som liten. Naturligtvis är kommentarerna efter artikeln många och hårda, vilket är att vänta i detta sekulära land.

Vill ni se vad jag skrivit tidigare här på Torahblogga i ämnet hittar ni inläggen här:

19/4:
Varför vi omskär våra pojkar...

28/4:
Sådan far, sådan son - mer om Brit Milah från en stolt omskuren jude!

12/5:
En grovt vinklad artikelserie!

13/5: Hur mycket ska samhället styra?

Som ni ser har det blivit en hel del i ämnet de senaste veckorna på bloggen. Jag är inte ute efter att göra Torahblogga till en blogg endast om omskärelse, men det finns en sån hård opinion därute mot Brit milah, och det är så mycket okunskap om ämnet som sprids, så jag känner att jag måste försöka få en syl i vädret om från judiskt håll.


Förhoppningsvis lägger sig debatten igen snart, utan att det blir någon häxjakt mot oss från politiskt håll, som det blev för 6-7 år sedan. Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag har levt nästan hela mitt liv här, men skulle Brit milah, i någon mörk framtid, bli förbjudet, skulle jag se mig om efter något annat land - ett som skyddar av religiösa minoriteters rättigheter, även att uppfostra sina barn i den egna religionen.


Religionsfrihet innebär inte bara frihet från religion!


Kol tuv,

tisdag 26 maj 2009

Var ska man lägga den religiösa ribban?

Hej!

På bloggen
Judisk framtid pågår det många intressanta debatter om vad ska prioriteras i våra barns utbildning - den judiska religionen eller den judiska kulturen.

Under kategorin "den judiska religionen" pågår det också en diskussion om vilken sorts judendom ska undervisas - ska det vara ett ortodoxt format (kvinnor och män åtskillda och bara män som deltar aktivt) eller om det icke-ortodoxa alternativet ska få lika mycket utrymme.

När jag väl hade skrivit min (långa) kommentar på ett av inläggen, bestäm
de jag mig för att också publicera den här, på Torahblogga, i lite redigerad form, då den väcker många frågor jag brinner för.

Frågan i inlägget var just om den stora Israelresan, på sex veckor, som många judiska barn åker på i åttonde klass. Hur ska den religiösa profilen på resan se ut? Ska församlingens ledning, med ekonomiska medel, försöka påverka den att bli mer pluralistisk, eller ska den få fortsätta vara huvudsakligen ortodox i sin inriktning?

Här har ni mitt inlägg i debatten:

Jag anser mig själv vara religiös, men icke-or
todox jude - masorti - något som är en raritet i Sverige, men som är desto vanligare i bl.a. USA och England.

Jag är alltså för att den judiska skolan, sommarlägret, Israelresan mm. ska ha en stark judisk profil (jag hänvisar till mitt inlägg på Torahblogga, för nästan ett år sedan: Ett streck i sanden), men jag vänder mig emot att denna profil ska främst reflektera den gudstjänstform som hittas i de ortodoxa synagogorna.

Under min tid som Religiös ledare på det judiska sommarlägret (åtta perioder mellan 1999 och 2003) försökte jag införa en kompromiss mellan ortodox och icke-ortodox judendom.
Mitt mål var att barnen skulle uppleva att det fanns olika sätt att vara religiös jude.

På den tiden ha
de perioderna två Shabbatot och mitt förslag var att under den ena Shabbaten skulle man, i synagogan, sitta separerat (killar till höger, tjejer till vänster), som var normen. Under den andra Shabbaten skulle man sitta mixed, med de första raderna av synagogan skulle vara seperatsittning, för de som av religiösa skäl inte kunde be brevid någon av motsatt kön.

På den tiden var Stora synagogan inte egalitär på något sätt, så jag försökte inte ens att föreslå att tjejer skulle få komma fram till Torahn eller leda delar av gudstjänsten.


Men motreaktionen från ledarna var mycket hätsk. Det fanns ingen rum för kompromiss från deras sida. Sommarlägret skulle vara som "det alltid hade varit", trots att seperat sittning inte hade införts förrän på 80-talet.

Motståndet var massivt. Ett annat format än den som existerade skulle inte få förekomma. Frågan bollades till Glämstakommittén som bollade den vidare till rab
binerna. Tanken var att de skulle komma överens om en riktning, vilket var dömt att misslyckas, då den ortodoxa rabbinen aldrig skulle kunna godkänna en icke-ortodox gudstjänst.

Jag försökte även mottverka denna ortodoxa hegemoni under min tid som Judendomslärare på den judiska skolan (en tjänst som under min tid där döptes om till lärare i Judiska
studier - ett semantiskt spel för Skolstyrelsen). Sexan besökta varje torsdag den ortodoxa synagogans morgongudstjänst, förutom då en Bar eller Bat Mitsva från klassen hade en alijah i Stora synagogan, kanske 6-7 gånger per skolår. Jag försökte att balansera tiden mellan de båda synagogorna.

En bild publicerades i församlingsbladet, på en flicka i klassen som iklädd kippa och tallit fick en alijah vid Torahn (bilden till höger är inte av flickan i fråga). Rubriken löd "Hillelskolan samarbetar med Stora synagogan". Artikeln och bilden publicerades på den dåvarande rabbinens initiativ (en rabbin som av många anledningar inte varade länge i tjänsten).

Reaktionen från några föräldrar var mycket stark trots att jag tidigare hade uppmärksammat dem alla på att vi skulle dit och att tjejer kunde få alijah. De föräldrar som inte ville att deras döttrar skulle kallas fram fick meddela mig det i förväg - ingen gjorde det. Föräldrarna till den tjej som förekom på bilden hade uttryckligen gett sin dotter tillåtelse att få en alijah.

Vad var resultatet? Jag fick direktiv från rektorn att inte ta klassen till Stora synagogan, förutom då det var Bnei mitsva där, och att när vi var där fick inga kvinnliga elever gå fram till Torahn.

Samma situation hittar vi på Israelresan. Jag åkte på resan som barn och både min bror och syster har vari
t ledare på den. Under resans sex veckor har man dagligen Shacharit (morgonbön), med ortodoxt format.

Ett inslag på resan är besöket på Masortikibbutzen Keturah, men både min bror och syster beskriver hur resans deltagarna inte deltog i kibbutzens masortigudstjänst, utan hade sin egen, med ortodoxt format. Även alla andra religiösa inslag under resan är ortodoxa.

Budskapet är tydligt på skolan, sommarlägret och Israelresan - det finns bara en riktigt judendom och det är ortodox judendom. Det som praktiseras i Stora synagogan behandlas som en avart.

Det är just denna inställning jag vänder mig emot. Det försvaras av ortodoxa genom att säga "Du kan kompromissa, men jag som ortodox jude kan inte det. Om vi ska samsas om utrymme, måste det ske på mina villkor."

Det är inget mindre än minoritetens tyranni. Ska de som vägrar kompromissa få som de vill bara därför? Många icke-ortodoxa tycker att det är svårsmält att kvinnorna "stoppas" bakom en gardin, eller att man som familj inte kan sitta ihop. Ortodoxin är inte något som "alla kan vara med på".

Dessutom finns det mycket hyckleri här.
I en av de många debatterna med ledarna som pågick på sommarlägret, då jag försökte ändra formatet, ställde sig en av ledarna upp (en mycket modig sådan) och beskyllde de andra för hyckleri.
Han menade att många av dem som vände sig så starkt emot mitt förslag, på religiösa grunder, ändå öppet bröt mot Shabbat på olika sätt, t.ex. att de satt på ledarnas samlingsrum och planerade för program med penna i hand eller gick in i skogen för att röka.

Jag brukar säga att skillnaden mellan de judar som går till Stora synagogan och de som går till de ortodoxa, är att de som går till det senare parkerar runt hörnet, istället för att köra ända fram. Alltså att de flesta judarna som går till de ortodoxa synagogorna inte är mer religiösa än de som går till Stora - båda bryter lika gärna mot Shabbat - men just gudstjänstformatet är så heligt att man inte kan tumma på det.

Är våra församlingar verkligen enhetsförsamlingar, borde alla former av judendom få lika stor plats i våra barns utbildning. Det är inte godtagbart från min sida att man lägger ribban vid de som är minst toleranta av andra.

Kol tuv,

tisdag 12 maj 2009

En grovt vinklad artikelserie!

Hej!

Jag har den senaste tiden skrivit en hel del om Brit Mila (omskärelse) här på Torahblogga (Varför vi omskär; Från en stolt, omskuren jude; Dokumentär som klippt och skuren...;), men nu är det alltså dags igen.

Svenska dagbladet har publicerat en artikelserie den senaste veckan om omskärelse i Sverige. Det har varit upprörande läsning.

Serien börjar med artikeln Omskurna män tar strid mot traditionen, en övertydlig indikation på vart frilansjournalisten Gudrun Renberg är på väg med hela reportaget.

En svensk man som fick en medicinsk omskärelse som barn försöker skapa sig en förhud genom att sätta fast en smärtsam anordning på sin penis för att tänja ut huden. Sen intervjuar de Soleyman,
en kurd som omskars vid sex års ålder och tydlig minns den traumatiska händelsen:
"Jag sprattlade och skrek men det hjälpte inte. De skrattade åt mig, sa ”är du en flicka? Det är bara flickor som gråter!”
"

Han är inte religiös och föga förvånande vill han förbjuda omskärelse i Sverige. Jag själv håller med om att religiös omskärelse på pojkar som är gamla nog att komma ihåg händelsen är en starkt motbjudande företeelse! Det borde bara göras på barn under två månader - som det gjordes på mig, när jag var 8 dagar gammal, eller på pojkar i äldre tonåren, då de själva får välja. Även många muslimer omskär sina söner tidigt, så det skulle inte inskränka på religionsfriheten.

Viktigt att påpeka att den enda i hela artikelseriens tre delar som faktiskt tycker att hans egen omskärelse ger honom några som helst men är svensken med den medeltida penisanordningen. Ingen av de andra omskärelsekritiska som intervjuats har kan påvisa något eget lidande i vuxen ålder!

Del 2 heter Svårt att säga nej till en sed med historia.
Artikeln intervjuar Maynard Gerber, som är mohel (omskärare) i Judiska församlingen i Stockholm (han är även min far) samt imamen Abd al haqq Keilan som båda gör sitt bästa för att försvara traditionen.

Men sedan för att refutera mohelns förklaringar att detta är något viktigt för judar
, kommer Eduard Grutsky in i artikeln. Han är en sekulariserad jude som de har hittat som våndades över att omskära sina söner, men som fick sig en "aha-upplevelse" när han träffade sin nya icke-judiska tjej och hennes oomskurna pojke. "Men det gav mig också ångest, för det jag gjort mot mina barn."

Jag undrar hur länge journalisten Renberg fick leta för att hitta en omskärelsekritisk jude. Jag undrar också varför hon inte har intervjuat sekulära judar som omskurits som spädbarn och som stolt omskurit sina söner. Inte för att de är svåra att hitta - Gerber skulle kunna ge dem minst 400 referenser på sådana.

Tredje och sista delen av artikelserien har titeln Två av tre kirurger vill inte omskära och tar upp den medicinska aspekten av frågan, också med starkt vinkling emot ingreppet. I artikeln intervjuas endast läkare som är emot att utföra omskärelse.

Det hade inte varit svårt att hitta läkare som är för att tillåta omskärelse av religiösa skäl - jag vet detta för att judiska församlingens mohel (min far) har alltid med sig en läkare eller sjuksköterska när han utför ingreppet. Han gav journalisten referenser på läkare och en läkarmottagning mitt i Stockholm som regelbundet utför omskärelse med dessa lyser med sin frånvaro.

Läsarreaktioner har de med också, med det trevliga citatet "Ett rent barbari som måste förbjudas" som rubrik. Där har de också med läsarreaktioner som är positiva till omskärelse, men de flesta är kritiska och de får också mer uttrymme.

Artikelserien är tydligt vinklad och dåligt utfört. Det är tydligt att journalisten Renberg tycker att detta är något som inte borde förekomma i det upplysta Sverige och därför försökt hitta alla argument emot att det ska tillåtas.

Det skeva budskapet är tydligt om man tittar på vilka som hon har intervjuat: vanliga svenska, judiska och muslimska män är emot det, läkare och politiker är emot det, de flesta läsarna är emot. Endast
de religiösa ledarna är för omskärelse. Det upplysta, sekulariserade samhället mot den inskränkta religionen. Kära läsare, visst hejar vi alla på samhället, eller hur!

Jag har den senaste tiden skrivit en hel del om Brit Mila (omskärelse) här på Torahblogga, och har själv försvarat traditionen i otvetydiga ordalag, just för att jag känner så starkt för frågan.

Det känns som att många icke-judar i Sverige läser mina förklaringar och försvar av seden och utbrister "Men varför gör ni detta, oavsett hur små riskerna är? Varför inte bara lägga av med det?"

Kanske kan man aldrig riktigt sätta sig in i en annan människas sätt att tänka och resonera, speciellt när de kommer från ett helt annan kulturell bakgrund än man själv gör, men jag ska ändå försöka förmedla mitt svar:

Jag är jude. Jag har alltid varit jude och har växt upp med judiska föräldrar som har lärt mig starka judiska värderingar. Som vuxen ser jag tillbaka på min uppväxt och uppskattar allt det som mina föräldrar har gett mig vad det gäller kunskap och arv - religiöst och kulturellt - och min förhoppning är jag ska ge mina barn detta arv.

Jag har aldrig kännt mig påtvingad någonting, aldrig indoktrinerad - tvärtom uppmuntrades jag att ifrågasätta och söka efter egna svar på frågor. Just det kritiska tänkandet är en mycket viktig del i den judiska religionen - inget är för heligt för att ifrågasättas.

Med detta sagt så är omskärelse, Brit Milah, bara något som görs på pojkar på den åttonde dagen. Det ställs ofta till med fest i samband med en Brit Milah då släkt och vänner kommer för att fira det nya livet som välkomnas in i den judiska gemenskapen. Det är en mycket viktig del av den judiska livscykeln.

Jag växte upp utan förhud, men har aldrig haft anledning att sakna det eller kännt att det skulle vara något annorlunda med mig på grund av min Brit Milah. Jag såg ut som min far och min bror och många av mina killkompisar (inte alla) på den judiska skolan.

Nu har jag och min fru har blivit föräldrar (än så länge har vi "bara" en underbar liten dotter). Om Gud skulle välsigna oss med en son, skulle det vara otänkbart att inte omskära honom - varför skulle välja att lämna vår son utanför denna flertusenåriga ritual som symboliserar Guds förbund med det judiska folket? För att vissa anser att det finns risker med det? För att vissa menar att vi för hans skull inte borde göra detta? Det är för hans skull vi gör det!

Det är ett smärtsamt ingrepp om man väntar och när det också är ett så mycket större ingrepp på en pojke senare i livet, med smärtlindring, stygn mm, vilken pojke eller man skulle vilja välja att gå igenom något sådant senare?

Om jag skulle vara denna pojke som växer upp i en judisk miljö, men med föräldrar som ville ge mig valet senare i livet skulle jag inte alls uppskatta deras goda avsikter! Att välja mellan att genomgå en omskärelse vid en känslig pubertetsålder (eller som vuxen), eller - om jag inte gör det - att leva med en evig påminnelse om att jag valde att inte följa mitt folk och min religion - det kallar jag ett val mellan pest och kolera. Jag är ytterst tacksam att mina föräldrar gjorde det när jag var 8 dagar gammal, så att jag slapp välja.

Varför skulle vi som föräldrar göra annorlunda och vänta med omskärelsen tills vår son blir gammal nog att välja själv och påtvinga honom ett val som inte vi hade modet att göra själva? Om vi skulle avstå från Brit Milah skulle vi egentligen påtvinga vår son en inställning som inte finns i vår religion och ställa honom utanför den judiska gemenskapen!

Jag har aldrig träffat någon judisk man som önskar att hans föräldrar hade låtit bli (inte ens i artikelserien hittar journalisten den inställningen hos den omskärelsekritiska judiska mannen!). Tvärtom har jag träffat oomskurna män som växte upp i sekulära familjer och blev, i vuxen ålder, mer religiösa och valde att omskära sig. De berättar att det smärtade i någon vecka och att det inte var en jättestor grej, men ALLA önskar de att deras föräldrar gjort en Brit Milah på deras åttonde levnadsdag. De vill ALLA när de själva får en son göra det enligt traditionen.

Jag kan vet att icke-judar har svårt att förstå varför vi judar gör Brit Milah på våra söner, men det är inte mindre än kulturchauvinism när folk hävdar att de vet bättre än oss våra barns bästa. När denna ritual är så säker som den visar sig vara (en framgång som varat i 3000 år!) önskar jag att mer energi kunde fokuseras på barn som verkligen far illa i seder som äldre pojkar (oftast muslimska) som omskärs utan bedövning i sina hemländer eller i det tysta i Sverige av okvalificerade individer i osteriliserade omgivningar och på kvinnlig könsstympning som är en hemsk styggelse som är olagligt i Sverige och är till och med förbjuden i många muslimska länder.

Dessa barn far illa - våra judiska pojkar har det bra!

Kol tuv,

torsdag 7 maj 2009

Dokumentär som klippt och skuren...

Hej!

Apropå den diskussion om omskärelse som har pågått på Torahblogga med inläggen Varför vi omskär våra pojkar och Sådan far sådan son - lite mer om Brit Milah från en stolt omskuren jude!
hittade jag just en dokumentärfilm som handlar om ämnet.

Den heter Partly Private är gjord av en israelisk kvinna som heter Danae Elon. Bakgrunden till filmen är att Elon ska ha barn med en fransk/algerisk jude vid namn Philippe. Hon kan inte tänka sig göra en Brit Milah på deras son, han kan inte tänka sig att inte göra det. Dokumentären skildrar resan som hon gör för att försöka förstå varför man gör omskärelse.

Jag har själv inte sett filmen, utan bara trailern som hittas på YouTube. Det lilla jag kan bedöma av trailern verkar det mer som om denna resa går ut på att möta så många omskärelsemotståndare som möjligt, vilket gör mig skeptisk till filmen, men fick jag tillfälle skulle jag vilja se den.

Kol tuv,



Vet inte om denna film kommer visas på Stockholms Judiska filmfestival, men en hel del intressanta filmer hittas där. Mer om årets filmfestival hittar du på SvD.se.
SvD har också två rätt kritiska artiklar om omskärelse: 1 och 2.

fredag 24 april 2009

Parashat Tazria-Metsorah - En fråga om liv och död

Hej!

Jag har inte haft så mycket tid de senaste dagarna att skriva något, men jag vill inte lämna er innan Shabbat utan något alls, men det är svårt att kommentera kring veckans parasha. Det är dubbelavsnittet Tazria och Metsorah, som handlar om tre saker:
  1. Om hur en kvinna är rituellt oren efter att ha fött barn.
  2. Om sjukdomen Tsara'at, som brukar översättas som spetälska. De flesta bibelkommentarerna är överens om att Tsara'at inte är Hansens sjukdom som det heter i medicinska termer, men den kopplingen har ändå funnits länge. Tsara'at brukar i judiska tolkningar förstås som yttre symptom av ett inre problem hos personen, nämligen Lashon haRah - att tala illa om andra. Sjukdomen kunde bara "behandlas" av en Cohen - en präst, inte en läkare. Den förstås som en rent moralisk sjukdom som uppstod endast i bibliska tider. Den kan även förekomma på hus (låter för mig som mögel).
  3. Andra saker som gör en oren, som manlig utlösning och menstruation.
Jag kom att tänka på en Dvar torah (Torahtolkning) som jag sett för några år sedan. Den handlar om just varför en kvinna som föder ett barn blir Tameh - rituellt oren. Som om den regeln inte vore provocerande nog så blir hon Tameh i en månad om hon har fött en pojke och två månader om hon fött en flicka!

Den bästa tolkningen av denna till synes högst chauvenistiska regel, och hela renlighets konceptet i Torahn hittade jag i ett Dvar Torahmejl från JTS (Jewish Theological Seminary). Ni kan hitta deras arkiv här och skriva upp er så att ni också får mejl från dem.

Denna Dvar torah kommer från rabbin Lauren Berkun Eichler som undervisar i Florida och är väl värd att läsa i sin helhet:

My spiritual and intellectual journey as a teacher of Torah began with the purity system in Leviticus. Perhaps this was a strange place to begin my life's passion — exploring genital discharges, corpse contamination and leprosy. However, the study of biblical purity laws yielded for me a profound appreciation for the beauty and wisdom of our tradition.

As a young feminist college student, I discovered that the ancient Jewish laws of menstrual impurity were not an example of gender discrimination or blood taboo. Rather, the Torah teaches that all genital discharges, female and male, are sources of tumah (ritual impurity). These laws are part of a broader symbolic system, which highlights the power of confronting mortality and the subsequent need to ritualize the reaffirmation of life.

Many scholars concur that life/death symbolism is the underlying principle behind the biblical purity system. According to this theory, one becomes impure upon contact with death or with the loss of potential life. Indeed, the greatest source of impurity is a human corpse (Num. 19). Leprosy, a scaly white skin disease which made one look like a corpse (see Num. 12:12), is another severe form of impurity. Genital fluids, which represent the loss of generative material from the font of life, also cause impurity (Lev. 15).

According to biblical theology, God is the Source of Life. The God of Israel embodies life, and only the living can praise God (Ps. 115). Therefore, our encounters with death or symbolic reminders of death momentarily remove us from the life–affirming rituals of God's abode in the Temple. Only after a symbolic rebirth through immersion in the "living waters" of the mikveh (ritual bath) could one return to a state of purity.

For many years, I have relished any opportunity to teach about the biblical purity system and the powerful purification ritual of the mikveh. However, year after year, I am challenged by the most paradoxical case of impurity in Leviticus. Parashat Tazri·a declares that a mother becomes impure following childbirth:

"When a woman at childbirth bears a male, she shall be impure seven days ... she shall remain in a state of blood purification for thirty–three days ... if she bears a female, she shall be impure two weeks ... and she shall remain in a state of blood purification for sixty–six days" (Lev. 12:2–5).

Why would a mother contract impurity upon bringing new life into the world if impurity is the result of the symbolic forces of death? Furthermore, why would a mother's period of impurity double upon the birth of a female child?

Each time I read Leviticus Chapter 12, I consider the available responses to these persistent questions. There are several compelling suggestions. First, childbirth in the ancient Near East was fraught with danger to the mother and high infant morality rates. Thus, every childbirth was an encounter with potential death. Secondly, the pregnant woman is a vessel of abundant life. Following delivery, the mother experiences a loss of this powerful presence of life within. Her discharge of life leaves a void and creates the ritual necessity for purification. While neither of these answers perfectly reconciles the impurity of childbirth within the symbolic system, they both address the experience of childbirth as a nexus point between life and death.

In light of recent events, I have contemplated another possible explanation for the impurity of childbirth. In a haunting discussion about instability in the Middle East and the vulnerable state of world affairs, a colleague described the frightening experience of bringing a child into this world: "While I feel great joy in creating a new life," he remarked, "I also know that I have created a new potential for death." Every human being will die. Each birth brings another fragile, mortal being into the universe. In our precarious world, this reality quickly comes into sharp focus.

Herein lies one explanation for the double period of impurity following the birth of a female child. The baby girl embodies the potential to one day bear another new life. Each life that is brought into the world will also bring another death. Therefore, the Torah marks the birth of a girl, a future holy vessel for the creation of life, as fraught with twice the amount "death symbolism."

Perhaps the laws of Leviticus Chapter 12 respond to the conflicting emotions of any new parent. A new birth brings joy and trepidation, awe and fear. A new parent has faith in the potential for life, yet dreads the possibility of death. The biblical purity system proclaims that our confrontations with the temporal nature of life leave a deep spiritual imprint – from conception to birth to illness to death. At every stage in life, we acknowledge and ritualize our encounters with death. Then we embrace and immerse in life anew.

Shabbat Shalom,

Rabbi Lauren Berkun Eichler


Shabbat shalom,

torsdag 26 mars 2009

Nissan - först och främst och fritt

Hej!

Idag är det första dagen i den nya månaden Nissan. I Torahn heter månaden Aviv, som betyder Vår (eftersom det räknas som det är nu våren är i full gång).

Nissan räknas som den första månaden i det judiska året, fast man firar Rosh haShana (det judiska nyåret) om sex månader, på den första dagen i månaden Tishrei - den sjunde månaden.

Tishrei har fått högre status i den judiska kalendern eftersom den är full av helger (Rosh haShana, Jom Kippur, Sukkot, Shmini Atzeret och Simchat Torah) men det är ändå månaden Nissan som kallas för haChodesh - "Månaden med stort M".

I Shemot (2 moseboken) kapitel 12, får folket som en enhet den första mitsvan, budet och det är att de ska hålla månaden Nissan som den första månaden och under den månaden ska man fira Pesach:
Herren sade till Mose och Aron i Egypten:
"Denna månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första månad."
Sedan följer en beskrivning av vad folket ska göra på den 14 Nissan, kvällen för den 10 plågan, de egyptiska förstfödda sönernas död.
"Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll.
...
Ni skall spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker.
Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det."
När man utfört denna kusliga rit ska man sätta sig ner och äta middag just när dödsängels passerar ("pasach") förbi israeliternas hus och drabbar egyptierna:
"Köttet (pesachlammet) skall ätas samma natt; det skall vara stekt över eld och det skall ätas med osyrat bröd (matsa) och beska örter (maror).
...
Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk.
Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom - jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten."
Pesach, Matsa och Maror är sederkvällens kärna. De är de symboliska elementen som kvällen kretsar kring. Vad vi läser om här är sederns embryo - israeliterna är fortfarande förslavade och väntar på sin frihet, därför har de på sig ytterkläder, skor och håller i en vandringsstav - de ska alldeles snart rusa iväg.

När vi firar sedern första (och andra) kvällen Pesach är vi fria och därför lutar vi oss tillbaka och tar hela kvällen på oss. Kontrasterna är mycket stora, men Pesach, Matsa och Maror finns med och kopplar ihop de två middagarna och hela helgen:
"Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den.
I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus, ty var och en som äter något syrat bröd från den första till den sjunde dagen skall utstötas ur Israel.
...
Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag.
Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden till kvällen den tjugoförsta dagen skall ni äta osyrat bröd."
En röd tråd under Pesachsedern är fokuset på det pedagogiska, på vikten att förmedla Pesachs budskap till sina barn. Barnen uppmuntras att fråga sina föräldrar och föräldrarna har en plikt att sätta sig ner med sina barn och förklara:
Dessa regler skall gälla för er och era barn i all framtid.
När ni kommer till det land som Herren har lovat att skänka er skall ni hålla fast vid detta bruk.
Och när era barn frågar er: Vad betyder detta bruk?
skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren; när han dödade egypterna gick han förbi israeliternas hus och skonade våra hem."
Intressant är att rabbinerna verkade inte gilla denna förklaring lika mycket som en annan som hittas i Devarim (5 moseboken), så det är inte egypternas död som man fäster fokuset på:
När din son en gång frågar dig:
"Vad är meningen med de lagar, stadgar och föreskrifter som Herren, vår Gud, har gett er?"

då skall du svara honom:
"Vi var faraos slavar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten. Inför våra ögon gjorde Herren i Egypten stora tecken och under, som drabbade farao och hela hans hov, men oss förde han ut därifrån och ledde oss hit för att ge oss det land
han med ed har lovat våra fäder. Och Herren befallde oss att lyda alla dessa stadgar och att frukta Herren, vår Gud, till gagn för oss själva i all vår tid, så att han låter oss leva, som han har låtit oss göra intill denna dag. Vi är rättfärdiga om vi inför Herren, vår Gud, troget följer hela denna lag, så som han har befallt oss."
Devarim 6:20-25
Gud har gjort storheter för oss och vi ska följa Gud för vår egen skull. Låter lite bättre än att säga att Gud krossade egyptierna men räddade oss.

Våra lärda visste att man inte kunde bara läsa allting i Torahn okritiskt, det handlar om att välja vad man lägger betoningen på för att inte hamna fel. Pesach ska inte handla om våra fienders undergång, utan vår tacksamhet för en grundläggande och livsviktig del av livet - frihet.

Chodesh tov (ha en god månad),

tisdag 17 mars 2009

Att uppskatta det som inte märks...

"Don't it always seem to go – you don't know what you got til it's gone..."

I två veckor har min lilla dotter, 2 år och 4 månader gammal, haft feber av och till och illaluktande urin. Vi hade varit och tagit prov två gånger hos barnmedicinen och tillslut var febern så hög att vi åkte in till barnakuten i söndags.

Där, efter 8 timmars väntan, fick vi äntligen bekräftat att hon hade en urinvägsinfektion som hade vandrat upp till njurarna.

Jag påminns om en Beracha (välsignelse) som man ska faktiskt säga efter toalettbesök, Asher jatsar:

Välsignad vare Du, Herren, vår Gud, världens härskare, som har format människan med vishet och skapat i henne flera öppningar och flera håligheter. Uppenbart och känt är det inför Din härlighets tron, att om någon av dem förblev öppen eller någon av dem förblev sluten, skulle det vara omöjligt att överleva och träda fram inför dig. Lovad vare du, Herre, som läker allt kött och gör underverk.
Asher jatsar et haAdam bechochma - ...som har format människan med vishet: Gud har använt sin vishet i formandet av oss människor - se vilket intrikat och snillrikt instrument våra kroppar är! - men Gug har också format oss människor med visheten att själva lära oss om kroppen och försöka laga den när den inte fungerar som den ska.

Nekavim nekavim, chalulim chalulim - flera öppninger och flera håligheter: Öppningarna är munnen, näsborrarna m.fl. som leder in och ut från kroppen. Håligheterna syftar på de inre utrymmen där organen sitter. Även de antika rabbinerna förstod att skulle någon av organen eller öppningarna som ledde till dem inte fungera rätt så skulle det innebära stor fara för resten av kroppen.

Rofeh chol-basar, umafli la'asot - ...som läker allt kött och gör underverk: Med tanke på allt som kan gå fel i kroppen, är det ändå ett mirakel att kroppen fungerar som felfritt som den oftast gör. Tyvärr är många av oss alltför upptagna med vardagen för att ta den tid och verkligen uppskatta vilket under livet faktiskt är.

Jag tror inte att sjukdomar och handikapp har ett syfte som sådant - det är en tragedi när människor lider eller dör av dem. Jag vägrar tro på en Gud som låter saker inträffa för att vi som har kvar vår hälsa ska uppskatta den, men man kan inte heller bortse ifrån att hade vi aldrig blivit sjuka, skulle inte vi uppskatta vår hälsa och våra kroppar för de intrikata skapelser de är.

Baruch haShem (tack och lov) kunde läkarna konstatera, efter ett ultraljud, att min dotters organ inte ännu hade tagit skada av infektionen och hon sattes på antibiotika. Förhoppningsvis går feber ner snart så att hon åter kan springa och leka på dagis med sina kompisar nästa vecka.

Hon kommer snart att glömma sjukdomen, men jag och min fru har en förnyad uppskattning för livets helighet.

Kol tuv,