Hej!
Här har ni min bror, Jeremys predikan på Parashat Pinchas. Han kommer att hålla den imorgon lördag i Stora synagogan i Stockholm, om ni har chans att höra honom. (Förra året skrev jag om mitt eget sätt att tolka berättelsen om Pinchas i inlägget Pinchas - Passionens pris. Ni kan jämföra de två tolkningarna. Vi är inte långt ifrån varandra i vårt sätt att tolka texten, men det är alltid de små nyanserna som är intressanta!)Hej!
På den här resan till Stockholm har jag med mig min hustrus familj från USA. Och eftersom det är deras första besök till Stockholm så har vi självklart varit duktiga turister och besökt museum, restauranger och stadsdelar. Ett av besöken som uppskattades mest var faktiskt här i synagogan, där församlingens guide, Eva Aperia, berättade både om själva byggnaden och om judarnas historia i Sverige.
Men trots att det var väldigt intressant så var det också lite bekymmersamt, då vi fick lära oss mycket om den växande anti-semitismen i Sverige och om fördomarna mot Israel. En av kommentarerna som fastnade i huvudet på mig och som stör mig rätt mycket var när Eva berättade att hon hört folk säga, “jag tycker inte om judar, men dig tycker jag om.”
För det är ofta så med fördomar och rasism att det grundar sig i generaliseringar. Man säger att en hel grupp tycker si eller så, de är alla på detta viset, och såna gillar jag inte. Oftast har man knappt haft kontakt med dessa människor innan man uttalat sig om hur de alla beter sig.
Just för att vi vet att dessa generaliseringar förekommer, och att vissa människor lätt ser på alla judar på samma vis, kan vi ibland bli nervösa när Toran kommer med sina kontroversiella berättelser.
Den här veckan har vi just en sån obekväm berättelse, där en israelit beter sig på ett vis, och får beröm av Gud och av Toran, men vi själva kanske inte håller med. Får vi göra så? Får vi tycka olika, och får vi ha en annan åsikt än den som förespråkas i bibeln? Låt oss undersöka...
I slutet på förra veckans toraläsning såg vi hur israeliterna lät sig förföras av moabitiska kvinnor, och just när det verkade som om de lärt sig av sina misstag och Guds ilska höll på att avta, så går en israelitisk man och en midianitisk kvinna (och midianiterna, som vi alla ju vet, är inte mycket bättre än de där lömska moabiterna...) in i ett tält tillsammans mitt framför menigheten. Moses och Joshua står och ser på och vet kanske inte vad de ska göra, och just då går Pinchas, Arons barnbarn fram och, med sitt spjut, dödar båda syndarna samtidigt!
Vi som läser detta, vi är nog lite förskräckta. Visst hade Gud sagt att det var en synd att beblanda sig med dessa kvinnor, men att överilat och ilsket mörda två människor, DET måste väl ändå vara en värre synd? Hur kommer Gud att reagera på detta?
Och som en god och spännande bok alltid gör, slutar förra veckans toraavsnitt där, och vi var tvungna att vänta tills idag för att se hur det slutar. Men nu visar det sig att Gud prisar Pinchas handlingar!
Vi läser vad Gud säger: Pinechas, son till Elasar, son till prästen Aron, vände min vrede från israeliterna. Han gav min lidelse utlopp bland dem, så att jag inte utplånade israeliterna i min lidelse.
Bamidbar (4 moseboken) 25:11
Det är nu som vi börjar oroa oss för hur andra kommer att läsa detta. De kommer att se oss som fundamentalister, radikaler!
Men det som de missar här är att Toran inte är en bok som bestämmer hur vi ska handla. Vi judar har inte levt efter Torans exempel på ganska länge. Det visste ni kanske inte, va? Det är istället så att vi läser Toran genom rabbinernas vägledning. Annars skulle vi bestraffa den som inte höll sabbaten med döden, eller kanske äga slavar och ha fyra fruar. Toran, för oss, är bara grunden för vårt levnadssätt, och beskriver mest vår historia och våra förfäders liv.
Visst läser vi också Toran för att lära oss om värderingar och synsätt, MEN inte på det sätt många tror. Vi läser den inte blint, och accepterar inte allt Toran säger. Vi kommenterar, vi ifrågasätter, och vi svarar tillbaka.
Låt oss granska berättelsen om Pinchas en gång till. Visst står det att han mördade dessa människor, och visst står det också att Gud prisade handlingen. Men vad mer står där? Och hur läste egentligen rabbinerna denna text?
Först och främst så agerade Pinchas i förra veckans toraläsning, och belöningen kommer inte förrän veckan efter. Den rabbinska kommentatorn Moses från Coucy tolkade detta och sa att sådana här hätska handlingar bör inte belönas omedelbart. Visst finns det rum för passion och entusiasm i religionen, men ibland kan det gå till överdrift. Vi måste vara vaksamma och försiktiga när vi låter folk bli för upphetsade, och avvakta innan vi berömmer dem.
Jag vet inte om den här tolkningen löser alla våra problem, men det är en början. Och det finns annat som är fascinerande också.
Nu är det så att texten vi har nerskriven i själva torarullen är väldigt, väldigt gammal, och varje gång vi skriver en ny Tora skrivs den på samma sätt. Och om ett ord är felstavat (vilket faktiskt har hänt en hel del) så skrivs varje torarulle med samma misstag på samma plats. Förutom misstag så har vi också andra fenomen som förs vidare från torarulle till torarulle. Och två av dessa har vi här.
I den vers jag tidigare läste ser vi den ena. Namnet “Pinchas” skrivs på hebreiska med bokstaven “yud,” och den bokstaven står ibland också för Guds namn. I just den här versen är bokstaven förminskad, och rabbinerna tolkade detta som ett tecken att när vi agerar på detta sätt, när vi tar religionen, etiken, och någon annans liv i våra egna händer, då är Guds närvaro förminskad.
Och i följande vers står det att Gud gav Pinchas en “brit shalom,” ett “fredsförbund.” Men ordet “shalom,” “fred,” här skrivs annorlunda. Bokstaven i mitten skrivs alltid bruten, alltså med ett hål i mitten. Och rabbinerna är på plats igen med en insiktsfull tolkning. En sådan fred, säger rabbinerna, som man åstadkommer med våld och aggressivitet, det kommer alltid att vara en ofullkomlig och bruten fred. Och den kan aldrig bestå.
Vad svarar man då när rasister, anti-semiter, eller ateistiska humanister läser om Pinchas och säger att vi religiösa är fundamentalister?
Jo, att Toran inte fungerar på det viset. Jag kan inte svara för alla religiösa grupper, men i den här församlingen och där jag är rabbin i USA så bjuder Toran in till dialog. Religion i allmänhet har missförståtts väldigt ofta. Det är inte meningen att vi ska läsa dessa texter och göra precis som människorna i bibeln gjorde.
För någon månad sedan träffade jag en församlingsmedlem som sa till mig, “Du, de här kontroversiella historierna i bibeln, det är väl så att du skippar dem i dina predikningar, eller hur? Sånt här kan man inte tala om med folk i synagogan!”
Jag sa till honom att så är absolut inte fallet. Det är dessa historier, om t.ex. Pinchas, som får folk att tänka på religion och som provocerar till samtal. Jag som rabbin vill helst av allt att folk ska tala om judendomen, att de ska tycka till och ha en åsikt. Då betyder religionen någonting, och Guds ord har en roll i deras liv, även om de inte håller med om alltihop!
Folk kommer alltid att ifrågasätta vår religion och våra värderingar. Men vi kan inte vända ifrån och ignorera dem. Just som Toran inbjuder till dialog och vill få oss att reagera, så ska vi bjuda in andra, och engagera även dem i en diskussion om vad som menas med att vara jude.
Men när ni känner den judiska entusiasmen välla upp, se till bara att den inte svämmar över som med den där Pinchas...
Shabbat shalom!
Den Sidra (veckoavsnitt) vi läser nu på Shabbat är Shelach Lecha, 4e moseboken kapitel 13 till 15. 
