Var på Rosh Chodesh-gudstjänst (nymånaden) på tisdagsmorgonen. Vi uppmärksammar att månaden Elul börjar nu - det betyder att det är bara en månad kvar till Rosh haShana, det judiska nyåret. Tidigare skrev jag om en sajt som högtidlighåller nedräkningen under Elul med reflektioner och tankar från berömda individer - judar såväl som icke-judar: Jewels of Elul.
Hon och jag studerade tillsammans på Paideia - European Institute for Jewish Studies in Sweden, under skolans jungfruår. Några år därefter flyttade hon till USA och började studera till rabbin på Konservativa rabbinskolan Jewish Theological Seminary och fick min bror som klasskamrat. De fick sin smicha - rabbinsk ordination - samtidigt. På bilden ser ni henne läsa ur Torahn på en morgongudstjänst på JTS.
Nu har hon alltså fått jobb som akademiker på den ortodoxa rabbinskolan Yeshiva University och blir intervjuad i radion. En bra intervju allt som allt, men så klart måste de i slutet fråga henne vad hon tycker om konflikten i Israel. Kan man i Sverige inte nämna namnet på landet utan att man ska ta ställning till allt som händer där??? Suck...
Ute, jag önskar dig allt gott och hoppas ditt arbete på YU blir både roligt och givande!
Hann inte riktigt med att skriva om parashat Bereishit, Torahns allra första veckoavsnitt, men det kommer under veckan. Under tiden kan ni kolla in lite av det jag skrev förra året:
Sen har vi också haft ett till kurstillfälle i Det judiska året. Vi pratade om Shemini Atseret, Simchat Torah samt det judiska årets vardagscykel. Jag har delat in dessa i tre delar, så det blir lite kortare avsnitt - lättare att ladda ner och lyssna:
För att följa med i Vardagscykeln har ni dessa papper, som innehåller en väldigt händig diagram på det judiska årets månader. Den kommer från Judiska församlingen i Stockholms Bar och Bat Mitsvahäfte, som kan laddas ner i sin helhet (tillsammans med mycket annat!) här.
Jag rekommenderade också boken Who Wrote the Bible? av Richard Elliot Friedman. Det är en bok som har haft ett stort inflytande på mig och jag kan inte rekommendera den tillräckligt! Ni kan beställa den här på Adlibris för ynka 129 kr. Då har ni den i brevlådan inom en vecka!
Några små anmärkningar om inspelningen:
Jag hade en jobbig hosta som kom med i inspelningen en del. Jag insåg sen att det skulle bli väldigt jobbig att lyssna på, speciellt i hörlurar, så jag använde Garageband (Apples redigeringsprogram) för att klippa bort alla hostningar. Så nu vet ni alltså varför det hoppar vid vissa tillfällen och varför min röst låter ibland väldigt ansträngd.
Det var också väldigt fullt med möten och andra kurser i församlingshuset denna torsdag kväll och vi hittade inget rum att vara i ostört. Tillslut fick vi sätta oss på sofforna i foajén med resultatet att det ibland gick förbi folk som väsnades. Ni får ha överseende med detta också.
Med allt detta sagt, hoppas jag att ni ändå lyssnar (så farligt är det inte) och kommenterar innehållet om ni har frågor eller synpunkter.
Denna vecka läser vi parashat Emor, som är den tredje sista parashan i Vajikra (3 moseboken).
I Emor, kapitel 23, läser vi om helgdagarna som Gud befaller oss att hålla. En helgdag kallas på hebreiska för Moed (plural: Moadim) och har en intressant betydelse. Moed betyder egentligen "möte". Helgdagarna är alltså tidpunkter i den judiska kalendern då Gud och det judiska folket har stämt träff.
Vid varje sådan Moed, inklusive Shabbat ska vi separera dessa datum från de vardagliga dagarna och fira med Gud på ett särskilt sätt. Inte nog med det. Vi läser i början av kapitlet:
Herren talade till Mose: Säg till israeliterna: Dessa är Herrens högtider som ni skall utlysa som heliga sammankomster... Vajikra 23:1-2
Rabbinerna plockar direkt upp på ordvalet: "ni skall utlysa". Gud har alltså gett oss dessa Moadim, dessa mötestider, men det är upp till oss att hålla dem och utlysa dem. Om vi tänker på det i styrelsetermer, där ordföranden brukar vara sammankallande, så ger Gud oss stadgarna, men ger oss ordförandeskapet - vi kallar samman till mötet, inte Gud!
Tidigare i vår historia bestämde man kalendern månad för månad. En månad kunde vara antingen 29 eller 30 dagar lång (en måncykel är 29,53 dagar lång). Vittnen kom från hela landet till Jerusalem för att vittna att de sett nymånen och att den nya månaden hade börjat.
Men när det judiska folket blev mer och mer utspritt och när livet och levnadsstandarden i landet blev mindre och mindre hållbart, så var man till slut tvungen att fastställa kalendern i Babylonien, 600-700-talet. Resultatet blev ett intrikat system som ni kan läsa mer om i denna artikel på Wikipedia.
Detta är ett underbart exempel på hur rabbinsk judendom har fungerat genom årtusenden: genom historiens gång uppstår utmaningar som gör det i praktiken omöjligt att fortsätta som man har gjort i generationer. Risken är då att folket överger hela religionen och anammar den kultur eller tro som är på modet just då.
Alla andra folkslag genom historien har gjort detta: babylonierna är idag muslimska eller kristna irakier, zoroastriska perser är muslimska iranier, polyteistiska hellenister och romare är grekortodoxa greker respektive romersk katolska italienare.
Men Bnei Yisrael, Israel barn, fortsätter, med små modifikationer, på samma bana som vi började på för 3000 år sedan. Hade vi hållit fast vid den bibliska tempelkulten, istället för att hitta symboliska sätt att omvandla offer till bönegudstjänster, hade vi gått under när templet förstördes. Hade vi hållit fast vid det bibliska sättet att fastställa månaderna hade vi aldrig kunnat flytta över hela jorden och fortfarande hålla ihop oss som ett enda folk, med ett enda sätt att räkna tiden och fira helgdagar.
Dessa är Herrens högtider som NI skall utlysa som heliga sammankomster.
Är det bara ett slumpmässigt ordval i en antik text som fyndiga tolkare opportunistiskt använde för att legalisera nödvändiga förändringar? Eller är orden gudomligt inspirerade med just detta ordval för att ge ett folk inspirationen att anpassa sig genom historiens tvära kast, för att mot alla odds överleva 37 105 månvarv*?
Idag är det första dagen i den nya månaden Nissan. I Torahn heter månaden Aviv, som betyder Vår (eftersom det räknas som det är nu våren är i full gång).
Nissan räknas som den första månaden i det judiska året, fast man firar Rosh haShana (det judiska nyåret) om sex månader, på den första dagen i månaden Tishrei - den sjunde månaden.
Tishrei har fått högre status i den judiska kalendern eftersom den är full av helger (Rosh haShana, Jom Kippur, Sukkot, Shmini Atzeret och Simchat Torah) men det är ändå månaden Nissan som kallas för haChodesh - "Månaden med stort M".
I Shemot (2 moseboken) kapitel 12, får folket som en enhet den första mitsvan, budet och det är att de ska hålla månaden Nissan som den första månaden och under den månaden ska man fira Pesach:
Herren sade till Mose och Aron i Egypten: "Denna månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första månad."
Sedan följer en beskrivning av vad folket ska göra på den 14 Nissan, kvällen för den 10 plågan, de egyptiska förstfödda sönernas död.
"Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll. ... Ni skall spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker. Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det."
När man utfört denna kusliga rit ska man sätta sig ner och äta middag just när dödsängels passerar ("pasach") förbi israeliternas hus och drabbar egyptierna:
"Köttet (pesachlammet) skall ätas samma natt; det skall vara stekt över eld och det skall ätas med osyrat bröd (matsa) och beska örter (maror). ... Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk. Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom - jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten."
Pesach, Matsa och Maror är sederkvällens kärna. De är de symboliska elementen som kvällen kretsar kring. Vad vi läser om här är sederns embryo - israeliterna är fortfarande förslavade och väntar på sin frihet, därför har de på sig ytterkläder, skor och håller i en vandringsstav - de ska alldeles snart rusa iväg.
När vi firar sedern första (och andra) kvällen Pesach är vi fria och därför lutar vi oss tillbaka och tar hela kvällen på oss. Kontrasterna är mycket stora, men Pesach, Matsa och Maror finns med och kopplar ihop de två middagarna och hela helgen:
"Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den. I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus, ty var och en som äter något syrat bröd från den första till den sjunde dagen skall utstötas ur Israel. ... Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag. Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden till kvällen den tjugoförsta dagen skall ni äta osyrat bröd."
En röd tråd under Pesachsedern är fokuset på det pedagogiska, på vikten att förmedla Pesachs budskap till sina barn. Barnen uppmuntras att fråga sina föräldrar och föräldrarna har en plikt att sätta sig ner med sina barn och förklara:
Dessa regler skall gälla för er och era barn i all framtid. När ni kommer till det land som Herren har lovat att skänka er skall ni hålla fast vid detta bruk. Och när era barn frågar er: Vad betyder detta bruk? skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren; när han dödade egypterna gick han förbi israeliternas hus och skonade våra hem."
Intressant är att rabbinerna verkade inte gilla denna förklaring lika mycket som en annan som hittas i Devarim (5 moseboken), så det är inte egypternas död som man fäster fokuset på:
När din son en gång frågar dig: "Vad är meningen med de lagar, stadgar och föreskrifter som Herren, vår Gud, har gett er?" då skall du svara honom: "Vi var faraos slavar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten. Inför våra ögon gjorde Herren i Egypten stora tecken och under, som drabbade farao och hela hans hov, men oss förde han ut därifrån och ledde oss hit för att ge oss det land han med ed har lovat våra fäder. Och Herren befallde oss att lyda alla dessa stadgar och att frukta Herren, vår Gud, till gagn för oss själva i all vår tid, så att han låter oss leva, som han har låtit oss göra intill denna dag. Vi är rättfärdiga om vi inför Herren, vår Gud, troget följer hela denna lag, så som han har befallt oss." Devarim 6:20-25
Gud har gjort storheter för oss och vi ska följa Gud för vår egen skull. Låter lite bättre än att säga att Gud krossade egyptierna men räddade oss.
Våra lärda visste att man inte kunde bara läsa allting i Torahn okritiskt, det handlar om att välja vad man lägger betoningen på för att inte hamna fel. Pesach ska inte handla om våra fienders undergång, utan vår tacksamhet för en grundläggande och livsviktig del av livet - frihet.
Det är första dagen i månaden Adar, som är mest känd som den månaden då helgen Purim infaller (på den 14 adar, om två veckor). Här har ni ett litet klipp som jag hittade på YouTube av dagisbarn som firar Purim. De danser i ring, iförda roliga dräkter (man ska klä ut sig) och sjunger Mishenichnas Adar.
Sången är faktiskt från ett citat i Talmud: משנכס אדר מרבין בשימחה - Mishenichnas Adar, marbim besimcha (Ta'anit 29b), som betyder "När Adar börjar, ökar vår glädje."
Purim är en glad helg - vi firar de persiska judarnas räddning från förföljelser och död under den onde Hamans ledning. Det är berättelsen i Esters bok som vi firar. Jag kan varmt rekommendera er som inte har läst Esters bok att ta en stund för att göra det. Sex, intriger, fester, mord och sammansvärjningar. Den är endast 10 kapitel lång, men i sin utforming mycket modern och spännande.
Jag kommer att skriva mer om Esters bok snart, men nu vill jag lämna er med något jag skrev för marsnumret av Judiska församlingen i Göteborgs församlingsblad, Det senaste. Den heter Purims paradox:
Ester svarade: "Om jag funnit nåd inför Ers majestäts ögon, och om det så behagar Ers majestät, är min bön att du skänker mig livet och min önskan att du skonar mitt folk. Vi har blivit sålda till att förgöras, dödas och utplånas, jag och mitt folk. Om vi bara hade sålts som slavar och slavinnor skulle jag ha tigit. En sådan olycka hade inte varit stor nog att besvära konungen med." Megillat Ester 7:3-4
Det finns något så bekant i Purimberättelsen. Esters och Mordachais berättelse är min berättelse.
Jag vet alltför väl hur det känns att vara en minoritet, en främling i ett främmande land. Sverige är det land jag bor i, jag föddes här och det är det land där jag känner mig mest hemmastad, men ändå känner jag mig inte riktigt hemma här. Jag tror att många judar i Sverige har liknande upplevelser.
Vi judar vet hur det känns att behöva förklara våra traditioner och ritualer inför frågande, till och med kritiska blickar. Vi vet hur det känns att behöva gå till makthavare med hatt i hand, och be dem att inte strunta i våra hjärtefrågor – att till och med behöva be dem att trygga vår säkerhet. Vi vet hur det känns när vi hoppas att majoriteten tar oss på allvar och respekterar oss. Vi hoppas att de inte ser oss bara som ett irritationsmoment, som egentligen inte hör hemma i deras land.
Ja, vi ska ha rätt att kosherslakta. Ja, vi måste ha rätten att omskära våra pojkar på deras åttonde dag. Ja, vi har rätt till våra egna skolor för att våra barn ska få en ordentlig judiska grund att stå på. Självklart har vi rätt att uttrycka vårt stöd för världens enda judiska stat, utan att vi judar blir en måltavla för våldsamma israelhatare!
När staten Israel grundades, 1948, trodde många israeler att det snart inte skulle finnas några judar kvar utanför Israels gränser – varför skulle någon jude vilja bo kvar i en värld som hade begått Förintelsen?!
Ändå så har judar envist stannat kvar i diasporan. Inte nog med det, vi har haft chutzpan (fräckheten) att blomstra! Det är fler vuxna judar idag som aktivt studerar judendom än någonsin förr i vår historia! Vi judar har så många aktiviteter i våra församlingar - vi har så mycket för oss!
Detta gäller inte bara idag. I över 2000 år, i en värld utan Israel, har judiskt liv, kultur och lärande blomstrat på de mest oväntade platser – Babylonien (Iraq) 400-1000; Spanien, 800-1492; Polen 1300-1939; Tyskland 1800-1935; Amerika 1880-idag. De sista 10-20 åren har även judenheten i Europa, så sargat efter Förintelsen, börjat hävda sig igen.
Så är den judiska berättelsen genom tiderna – otrygghet och utanförskap, som så alltför ofta blossat upp till rena förföljelser, men ändå all denna vitalitet. Vilken paradox!
Vad skulle Purim vara för helg om kungen valt en annan än Ester som drottning? Om Haman hade valt ett tidigare datum för sina planerade pogromer? Om Mordachai inte hade varnat Ester i tid? Om Esters bön till kungen inte hade hörsammats?
På Purim vänder vi upp och ner på allting. Vi klär ut oss i absurda dräkter, hojtar och för oväsen i synagogan. Vi äter ”Hamans öron” och kan göra något så ojudiskt som att dricka oss redlöst berusade (något som bara är tillåtet på denna dag).
Det är just diasporaupplevelsens paradox vi firar på Purim och vi firar det med en märklig frenesi. Idag så lever vi och kan fira. Vem vet hur det blir imorgon.
Förra veckan läste vi parashat Pinchas. Den är viktig på många sätt och jag tänker inte hoppa över den, trots att jag inte hann skriva om den innan vi läste den högt i synagogan på Shabbat.
Först kan man lugnt säga att delar av Pinchas är de mest lästa av hela Torahn. Lästa högt i synagogan alltså. Varje gång vi firar en biblisk helg läser vi sista alijan (alijah är när man kallas fram till Torahn för att läsa), maftir alijan, från Pinchas för att det är där som helgdagsoffrena beskrivs. Mycket spännande läsning:
På sabbatsdagen skall du offra två årsgamla, felfria lamm, och som matoffer två tiondels efa siktat mjöl, blandat med olja, och dessutom det tillhörande dryckesoffret. Detta är sabbatsbrännoffret på dess bestämda dag, sabbaten, utöver det dagliga brännoffret med dess dryckesoffer. Bamidbar (4 mos) 28:9
OK. Det var inte särskilt spännande, men det är en del av vår tradition.
Jag var på en reform-gudstjänst en gång under ראש חודש - Rosh Chodesh (Nymånadsdagen) då man ALLTID läser 28:9-15 ur Torahn, men Reformrörelsen är per definition inte bunden av traditionen.
"Vad ska vi läsa ur Torahn idag?" frågade en av deltagarna בעל קריאה - Ba'al Kriah, den som skulle läsa Torahn.
"Det blir gamle gode Pinchas" tänkte jag tyst för mig själv.
Men han svarade: "Jag hade tänkt läsa den fjärde dagen ur skapelseberättelsen, den där månen blir till. Passar bra eftersom det är en ny måne nu."
Snopet! Jag har ingen stor förkärlek för de många offerritualerna som beskrivs i Torahn, men det kändes tomt att bara ersätta dem så där och så flyktigt. Jag saknade Pinchas!
Början av parashat Pinchas, däremot är av en helt annan karaktär. Där har vi fortsättningen på berättelsen om just Pinchas, som är barnbarn till Aron, Moshes bror.
Vi läste i slutet av Balak hur israelitiska män har ihop det med moabitiska kvinnor som förleder dem in i avgudadyrkan. Gud blir rasande och befaller Moshe att samla in avgudadyrkarna och avrätta dem.
Moshe och folket står där handfallna och gråter. Rashi kopplar Moshes passivitet till att han var gift med en midjanitiska och kände att han därför inte kunde kritisera denna akt, fast det handlade om mer än bara ett samlag.
Pinchas är den enda som agerar då han tar ett spjut, går in i tältet och genomborrar paret med vapnet. Själva parasha Pinchas börjar med att Gud berömmer den unga prästen för hans handling:
Pinechas, son till Elasar, son till prästen Aron, vände min vrede från israeliterna. Han gav min lidelse utlopp bland dem, så att jag inte utplånade israeliterna i min lidelse. Kungör därför att jag stiftar ett förbund som tillförsäkrar honom min vänskap och ger honom och hans efterkommande rätt till prästämbetet för all framtid, ty han brann av lidelse för sin Gud och bringade försoning åt israeliterna. Bamidbar 25:11-13
Rabbinerna har mycket svårt för Pinchas. Å ena sidan är det tydligt att det han gjorde är enligt Torahn gott i Guds ögon, men å andra sidan vill de inte ha en massa extremister som tar lagen i egna händer. Halacha, judisk lag har ju system för att skippa rättvisa!
Därför förklarar man in i minsta hur Pinchas gjorde rätt, enligt halacha, men de ställer så många särskilda krav på Pinchas att de gör det också näst intill omöjligt för någon annan att följa hans exempel.
Den bästa förklaringen jag hört om varför Pinchas fick bli Cohen gadol som belöning för sin handling kommer från Clive Lawton, en mycket engagerande brittisk lärare och talare som var med och grundade Limmud.
Han förklarar att Cohen gadol var en position där varenda rörelse och gest skulle göras på ett särskilt sätt, vid bestämda tider. Det var en roll som inte lämnade något utrymme för improvisation eller individualitet.
Clive Lawton menade att för en man som defineras av sin lidelse och iver att försvara Gud med alla medel är detta en gyllene bur. Pinchas kommer att tjäna Gud resten av sitt liv, men kommer aldrig mer kunna handla först och tänka sen. Hans våldsamma passion har tyglats.
Vad har du för tankar kring detta svåra avsnitt? Får du detta att gå ihop med Torahns etiska och moraliska budskap?
Här är ett urval av för mig ovärderliga böcker som jag använder mig av i mitt arbete.
*Etz Hayim - Torah and Commentary: En chumash (bok för att följa med i synagogans Torah- och Haftara-läsningar) utgiven av Konservativa rörelsen. Många bra kommentarer och snygg layout.
* The Torah with Rashi's Commentary: Vad vore Torah-studier utan Rashi??? En mycket bra utgåva från historiens största (mycket ortodoxa) judiska förlag, Artscroll.
* Nechama Leibowitz "Studies in..."-serie: Av Israels mest kända Torah-lärare, krönikör, författare och inspiratör. Nechama Leibowitz tar oss på djupdykning in i varje veckoavsnitt.
* Teaching Torah: En mycket bra lättöverskådlig bok med kommentarer, förslag på diskussioner och aktiviteter för vuxna och barn i olika åldrar för varje parasha.
* Back to the Sources: En otrolig bok som guidar dig igenom ALL religiös judisk litteratur från de senaste 2500 åren! Tanach (bibeln), Talmud, Midrash, kommentarer, medeltida filosofiska verk, kabbalistiska verk, chassidiska verk och Siddur (bönboken). Varje kapitel är skriven på ett lättillgängligt sätt med bokrekommendationer för fortsatta studier. Helt otroligt!
Det finns många fler böcker att rekommendera, så jag uppdaterar listan allt eftersom.
Hon och jag studerade tillsammans på Paideia - European Institute for Jewish Studies in Sweden, under skolans jungfruår. Några år därefter flyttade hon till USA och började studera till rabbin på Konservativa rabbinskolan Jewish Theological Seminary och fick min bror som klasskamrat. De fick sin smicha - rabbinsk ordination - samtidigt. På bilden ser ni henne läsa ur Torahn på en morgongudstjänst på JTS.
