Intervju med världens enda svensktalande kvinnliga rabbin

Hej!

Var på Rosh Chodesh-gudstjänst (nymånaden) på tisdagsmorgonen. Vi uppmärksammar att månaden Elul börjar nu - det betyder att det är bara en månad kvar till Rosh haShana, det judiska nyåret. Tidigare skrev jag om en sajt som högtidlighåller nedräkningen under Elul med reflektioner och tankar från berömda individer - judar såväl som icke-judar: Jewels of Elul.

På gudstjänsten satt jag bredvid en äldre man, Leopold, som tipsade mig om en intervju som gjordes i Sveriges radio med Ute Steyer, världens enda svensktalande kvinnliga rabbin. (klicka på länken för att lyssna)

Hon och jag studerade tillsammans på Paideia - European Institute for Jewish Studies in Sweden, under skolans jungfruår. Några år därefter flyttade hon till USA och började studera till rabbin på Konservativa rabbinskolan Jewish Theological Seminary och fick min bror som klasskamrat. De fick sin smicha - rabbinsk ordination - samtidigt. På bilden ser ni henne läsa ur Torahn på en morgongudstjänst på JTS.

Nu har hon alltså fått jobb som akademiker på den ortodoxa rabbinskolan Yeshiva University och blir intervjuad i radion. En bra intervju allt som allt, men så klart måste de i slutet fråga henne vad hon tycker om konflikten i Israel. Kan man i Sverige inte nämna namnet på landet utan att man ska ta ställning till allt som händer där??? Suck...

Ute, jag önskar dig allt gott och hoppas ditt arbete på YU blir både roligt och givande!

Kol tuv,

En smärtsam omvärdering

Hej!

Tobias kommer från Stockholm, och har bott och pluggat de senaste åtta åren i Israel. Jag intervjuade honom i februari för mitt första program på FIM-radio, om Purim.

Jag var intresserad av att få höra hans tankar om Ship to Gaza-incidenten, för att han valde av sionistiska ideal att flytta till Israel för åtta år sedan, så är han idag väldigt kluven och försöker som hitta rätt genom Israels politiska och etiska labyrinter.

Jag bad honom gästblogga lite här på Torahblogga. Har har ni Tobias:

Smärtsam omvärdering

Jag har ganska motvilligt börjat att delvis omvärdera min syn på det inträffade. Jag hyser, som ni kanske vet, starkt negativa känslor gentemot regeringen och dess hållning gentemot araberna och palestinierna. Men jag tror också, att om vi ska kunna vara trovärdiga gentemot våra medmänniskor och även gentemot en större grupp människor i media, så kan vi inte automatiskt fördöma Israel varje gång dess motståndare dödas eller skadas.

Det finns vissa saker med det här fallet som gör det mer komplext enligt mig:

-IHH är en islamistisk grupp med band till Al-Qaeda och Hamas. Det var dess medlemmar som dödades, enligt min vetskap.

-Gruppen hade ju en mindre arsenal av "kalla vapen", dvs knivar, yxor, påkar, slangbellor o annat. Varför hade de det? Det känns som att de förberedde sig på en konfrontation. Enligt israelisk media så gick elitsoldaterna ombord med paintballgevär vilket, om det är sant, visar på att de initiellt inte sökte en konfrontation.

-Bordningen av skeppet skedde på internationellt vatten, men olika experter på folkrätt hävdar att detta är i enlighet med lagen om det råder krigstillstånd mellan landet som bordar skeppet och det land som skeppet är på väg till. Det råder inte enighet i denna fråga mellan experterna. Men Israel hävdar att det råder ett krigstillstånd mellan Gaza och Israel, vilket inte ligger långt från sanningen.

- Syftet var inte främst att överlämna förnödenheter till Gazaborna (mycket av maten de förde över till palestinierna var rutten! varför det?!), utan att genom en, i mina ögon berättigad, PR-insats söka att bryta blockaden och få världens ögon att riktas mot den. Problemet är att Israel anser sig behöva denna blockad för sin egen säkerhet, och då kan de inte rimligen låta någon bryta den. Om de skulle låta någon bryta den så inbjuder detta många aktörer att göra det framöver. Israel erbjöd flottiljen att föra över förnödenheterna via hamnen i Ashdod. Det ville de inte. Därför var det först och främst en konfrontation med Israels politik man eftersökte och inte att hjälpa palestinierna i Gaza direkt.

Frågan är om man kan dra alla aktivister över en kam? Jag menar, hur mycket gemensamt har Henning Mankell egentligen med islamisterna i IHH? Men trots allt så befann de sig på samma båt, och såvitt jag vet skadades ingen av Mankells vänner. Inte heller skedde något våld på de andra båtarna. Dock borde sådana som Mankell ha varit mer vaksamma med vilka grupper och människor de valde att delta i denna aktion med.

- Jag är motståndare till blockaden av Gaza. Jag tycker att den är inhuman då den kollektivt bestraffar en hel befolkning av människor, och jag tycker att den är oproportionell, dvs även varor som skulle kunna ha kommit igenom den israeliska gränsbevakningen, som kardemumma och choklad (i skrivande stund har Israel tillåtit sötsaker, vilket nästan känns tragikomiskt i sammanhanget), gör inte det. Det finns en nästan en filosofiskt grundad gräns för hur långt säkerhetsanspråk kan inverka negativt på andra människors liv.

Med detta sagt, så har jag ingen bra omedelbar lösning på hur man ska förhindra Hamas från att importera missiler via Iran och andra länder som inte bara kan nå södra Israel utan även Tel Aviv. De har ju visat under ca 8 år att de mer än gärna skickar missiler över gränsen. Nu har de inte gjort det på några månader, men detta beror sannerligen mer på utmattningen efter de förluster de led efter Gaza-kriget, snarare än brist på vilja. Vad ska man göra med nästa båt som kommer, b.l.a. iranska båtar som skickas över för tillfället? Ska man bara släppa igenom allt? Kan vi tillåta oss det?

- Jag hatar som sagt blockaden av Gaza, vilket är huvudfrågan bakom denna tragiska incident, men jag har inget bra svar på hur man förhindrar Hamas på kort sikt från att förvärra läget. På lång sikt, tycker jag givetvis att man ska inleda samtal med Hamas-ledningen som tyvärr är palestiniernas legitimt valda representanter i Gaza. Men även på kort sikt så måste vi försöka hitta ett sätt att göra blockaden mer human, om det nu går. Och på detta sätt lyckades ju flotiljen.

- Jag var på de två demonstrationerna i förra veckan, i måndags och lördags. Båda demonstartionerna riktade sig mot incidenten på Marmara, medan den andra var mer generellt riktad mot regeringen och dess allmänna politik, samtidigt som 43-årsdagen för ockupationen av Västbanken och Gaza uppmärksammades. Det råder ingen tvekan hos mig om att denna regering är en katastrof för Israel, och konsekvenserna för denna katastrof är i dagsläget kan vi bara ana.

mvh / Tobias

Läs mer nyheter här: DN 1, 2, 3; SvD 1, 2, 3; Expressen 1;

Den viktigaste frågan

Varsågod och dra egna slutsatser, men tekniskt sett verkar det för mig som om skjutningen var försvarbart. Det missar ändå helt den viktigaste frågan:

Israelerna visste att dessa idiotiska fredsaktivister skulle komma. De har kommit förr och de kommer igen. Det var ju värsta mediajippot hela vägen.

Hur kunde israelerna ändå gå in i PR-fällan med sådan på ett så jubelidiotiskt sätt? Finns det ingen PR-smidig person i maktens korridorer i Jerusalem som kunde hitta ett bättre sätt att hantera detta?

Jag vet att det inte finns något de kan göra som kommer att se bra ut i media, men detta? Detta???

Och här i Sverige är detta en ren orgasm för israelhatarna. "Titta på hur hemska israelerna är! Titta på hur blodtörstiga de är!"

Allt medan Israel skickar tillbaka alla de arresterade aktivisterna välbehållna till Sverige. Synd bara för israelkritikerna att alla aktivister skickas hem med alla organ i behåll...

Pratade med min kristen-libanesiska frukthandlare. Han sa det bäst: "Hade dessa aktivister försökt med något liknande i Egypten, eller Syrien, eller Libanon för den delen, hade de försvunnit in i mörka fängelsehålor i 10-15 år. Det är därför ingen gör något sådant med dem. Hade en intifada brutit ut i Syrien hade de massakrerat 10 000 på en dag, förbjudit inresa till alla journalister och sluppit problemet på direkten."

Så är det. Israel är vänsteraktivisternas politiska safari. Dit kan man åka och slåss mot världens busar, utan att verkligen riskera sin säkerhet. Israel kommer inte att avrätta någon. Jag skulle vilja se alla dessa europeiska aktivister som International Solidarity Movement ställa sig mitt på Teherans största torg och protestera för demokrati och mänskliga rättigheter.

Och alla dessa käcka aktivister, var finns de, alla de dagarna när Hamas skjuter raketer och Israel inte svarar? När Hamas lyckas smuggla in vapen och avskjutningsramper för nyare och dödligare raketer, kommer de att stå som mänskliga sköldar och skydda israeliska dagisbarn från raketregnet?

Jag skulle vilja se SVT, DN, Aftonbladet, skicka alla sina djärva korrespondenter till Tjetjenien för att rapportera om tillståndet där. Nej, just det, det går inte att få inresetillstånd till Tjetjenien. Tur att det då finns Israel, som låter journalisterna åka vart de vill och rapportera hur de vill och sälja alla lösnummer med saftiga rubriker om hur rutten Israel är.

Fattar inte Israels kritiker att landet är en demokrati, och om ingen annan lovar att garantera medborgarnas säkerhet, så kommer man alltid att rösta på den mest hårdföra högerpolitikern. Vad finns det för annan utväg?

Och vad vill vi? Vill vi att Israel ska massakrera palestinier för att tyst på dem? Vill vi att Israel ska stänga ute media och bli en diktatur som deras grannländer? Så klart inte, men måste Israel alltid spela sina fiender så in i händerna???

Och resultatet för oss i Sverige? Demonstranter utanför det judiska dagiset och ålderdomshemmet! Min 3,5 åriga dotter kan inte vara ute och gunga på sin gunga, på årets hittills soligaste dag, för att det finns sjuka typer som likställer judar med Israel och vill hämnas på oss!!!

Vart allt detta leder vet jag inte, men det känns som om världen snurrar Israel djupare och djupare in i ett hörn och Israel spelar med på noterna vid varenda tur. Världens judar dras med i samma sjuka vals. En vals som vi dansat till många gånger tidigare.

Och när den makabra musiken tystnar, var befinner vi oss då?


Läs mer DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8; SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7; Expressen 1, 2, 3, 4, 5; Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6; Dagen 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9;

Kobi Oz - ett av Israels musikaliska under

Hej!

När jag var på Limmud i december, fick jag upp ögonen för Kobi Oz, en israelisk popstjärna som är sekulär och studerar judiska texter på sina egna villkor.

Han tidigare sångare i bandet Tipex, som blandade sefardisk och ashkenazisk musik och som blev mest kända utanför Israel, när de sjöng i Schlagerfestivalen om hur Ahmadinajad hotade Israel och skulle "Push the Button".

Nu har han alltså lämnat Tipex bakom sig och har gett ut en ny skiva som heter Mizmorei Nevuchim (kan köpas på iTunes för 99 kr!). Namnet betyder Sånger för de förvirrade och är en anspelning på namnet på den stora medeltida rabbinen, Maimonides stora filosofiska verk, Morei Nevuchim, Vägledning för förvirrade.

Temat för hans nya låtar är hans upptäcktsfärd som en sekulär jude in i judendomen och även om hur de olika grupperingarna i det religiösa och politiska Israel kan lära sig leva med varandra. Här är hans manifest, där han beskriver sig själv som "addicted to plurality". Jag är en stor, stor fan!

När jag hörde honom spela på Limmud rördes jag nästan till tårar av hans otroliga poesi och musik. Mina hebreiska kunskaper är inte de bästa men allt översattes till engelska på en skärm på scenen, så det var lätt att hänga med. Nu har de alla låtarna från skivan på YouTube, med översättningen.

Här är en låt som heter Tefilat haChiloni, eller Den sekuläres bön, om hur hela Israel kan stå sida vid sida och be. Gud, vad vårt folk behöver människor med denna inställning!!!





Och en till, Zalman, om att hitta sin identitet genom religionens ritualer, som skalar bort alla illusioner om ägande och status.



Fråga 1:

Vad tycker ni?

Fråga 2:

Finns det någon som kan/vill hjälpa mig att få hitta Kobi på en Skandinavien turné???

Kol tuv,

Inte lätt att vara judisk morfar när man heter Goldstone...

Hej!

Namnet Richard Goldstone är nog känt (och nuförtiden även ökänt) för många.

Han är en domare från Sydafrika som har jobbat med apartheidfrågor där, med att åtala internationella krigsbrott i f.d. Jugoslavien samt Rwanda, med att undersöka Argentinas stöd till nazister efter Andra världskriget, och jobbat med frågor gällande Kosovo.

Men han är mest känd idag som ledaren för FN:s "fact-finding mission" om Gaza-kriget, som kom ut med Goldstonerapporten, som har kritiserats hårt bl.a. av Israel och USA för att vara partisk emot Israel och för att inte tillräckligt belysa tillräckligt hur Hamas utsatte civila för risker.

Här är en intressant artikel i den judiska tidningen Forward där Goldstone försvarar sin roll och sin rapport.

Säg vad man vill om rapporten, men Goldstone är stolt jude och enligt hans dotter Nicole, i Jerusalem Post, är han en sionist också:

My father is a Zionist and loves Israel.
...
I know better than anyone else that he thought however hard it was to accept it, he was doing the best thing for everyone, including Israel. He is honest, tells things how he sees them and wants to uncover the truth.

Så här sa Goldstone själv i intervju med den judiska tidningen Tikkun:

I've worked for Israel all of my adult life. I was I think the first chairman of the [inaudible] association in South Africa. I've been involved as a governor of the Hebrew University for what must be thirty years. And I've worked in World ORT since 1966. I've been involved in working for Israel and I'm a firm believer in the absolute right of the Jewish people to have their home there in Israel.

Så oavsett vad någon säger om FN-rapporten, tror jag inte en sekund på att Goldstone skrev den för att sätta dit Israel eller något sådant.

En hel del judar både i Israel och runtom i världen har däremot gett sig på Goldstone riktigt hårt, och inte bara på det professionella planet. Nu visar det sig att det finns en rädsla att vissa grupper skulle demonstrera utanför synagogan i Sydafrika där hans barnbarn ska snart ha sin Bar Mitsva (ett stort firande som sker då pojke fyller 13 år och anses religiöst myndig).

Goldstone bekräftar att han gått med på att inte närvara vid sin dottersons Bar Mitsva:

Because of the threat of protests at my grandson’s bar mitzvah, I agreed in discussion with leaders of the Sandton synagogue that in the interests of my grandson, I would not attend the services.

Många av Goldstones hårdaste kritiker riktade då sin kritik mot de som vill hålla honom från familjefirandet. Och nu råder förvirring över vem som verkligen hotar med att störa en 13-årig pojkes viktigaste dag för att de inte gillar vad hans morfar sysslar med. Det rapporterades att South African Zionist Federation skulle demonstrera, men nu hävdar de att de aldrig hotat att störa ceremonin.

Även den aktuella judiska församlingen menar att han är välkommen trots rapporter om att de först talat med familjen och avrått Goldstone från att medverka.

När jag läste om denna bekymmersamma nyhet innan Shabbat verkade det finnas flera i Sydafrika som uttryckte sitt stöd för att hålla Goldstone från ceremonin. Efter att det rapporterats runt hela världen om detta (till och med i pakistansk och arabisk media!) och att många judar visat ett avsky mot att han har behandlats på detta sätt, backar man nu från det och lovar att han är välkommen.

Det återstår att se om han verkligen dyker upp, för detta visar att det finns ett större hot mot hans barnbarns Bar Mitsva dag än demonstranter - nu är det fullt möjligt att det bli värsta mediacirkusen kring synagogan då! Suck...

Kol tuv,

Simpsons i Israel

Hej!

A. Adler, på bloggen Al Hamatzav tipsar om ett avsnitt av Familjen Simpsons då de åker på semester till Israel. Man brer på skämten om Israel, judar och israeler så tjockt att det inte blir roligt längre, i alla fall inte i mina ögon, men varsågod och bilda din egen uppfattning.

OK, lite roligt är det när Homer drabbas av Jerusalemsyndromet och tror att han är messias. Sasha Baron Cohen (han som gör Borat) och sångerskan Yael Naim ("New Soul") lånar sina röster till den aggressiva israeliska reseguiden och hans dotter. För att citera Bart: "Meh."

zSHARE video - The.Simpsons.S21E16.HDTV.XviD-LOL.flv

Kol tuv,

FIM radio, nytt avsnitt om Pesach!

Hej!

Snart börjar Pesach, 5770!

Jag lämnar er med mitt senaste avsnitt av FIM-radion, om just Pesach:



Programmet sänds tisdag kväll, 19.00, men eftersom det är helg spelade jag in det i förväg.

I FIMs (föreningen Fred i Mellanöstern) närradioprogram får någon hela ansvaret för att strukturera, spela in och klippa ihop en timme FIM-radio varje vecka.

Det sänds lokalt i Göteborg, tisdag kl. 19.00, med repris söndag kl. 8.00, på 94,9 MHz. Är ni inte i Göteborgstrakten med en radioapparat i närheten? Gå in på Göteborgs Närradioförenings hemsida, www.gnf.nu, och lyssna just vid sändningstiden. Annars hittar ni redan sända avsnitt på FIMs hemsida, www.fredimellanostern.se.

Inslag i mitt program:

Vi pratar om de historiskt mörka relationerna mellan kristna och judar kring påsken, men också om hur mycket de förbättrades under 1900-talet.

Och om varför den starkt sekulära israeliska kibbutsrörelsen uppskattade Pesach så mycket att de skapade sina egna ritualer för att fira den ordentligt.

Och sist om de traditionella förberedelserna till Pesach, och då pratar jag med den som lärde mig allt jag vet om att fira en riktig Pesach!

Och som komplement till inslaget om kibbutserna får ni detta material från Ophir Yarden:

Kibbutz Haggadah - Examples

Och:

Pesah

Chag sameach! (glad helg)

Abir - en biblisk kampsport?

Hej!

Fick detta tips av Tuvia på Facebook.

Abir är en kampsportstradition (Abir Warrior Arts) som man menar uppfanns av Abraham för 4000 år sedan, baserat på det hebreiska alfabetet. (Historiskt sett ska dagens hebreiska bokstäver ha kommit med judarna tillbaka från den babylonska fångenskapen och kommer från arameiskan...)



Det finns faktiskt några midrashim (rabbinska legender ofta baserade på bibliska figurer) som berättar om när Josef träffade hans bröder igen i Egypten - de hade ju sålt honom som slav dit och han blev så småningom Egyptens näst mäktigaste man. De kände inte igen honom, och han, som nyckfull egyptisk furste, krävde att bröderna skulle åka hem och hämta Benjamin, den yngste brodern.

För att försäkra sig om att de skulle återvända, tog Josef brodern Shimon som gisslan. I midrashen berättas det att när vakterna skulle arrestera Shimon (Bereishit, 1 mos, 42:24), skrek han åt dem så häftigt att "de ramlade på ansiktet och slog ut tänderna". Då klev Menashe, Josefs äldsta son, fram och besegrade Shimon med ett enda kampgrepp.

Shimon sa till sina bröder: "Ni kanske tror att jag besegrades av ett egyptiskt grepp, men detta var ett sådant slag som vi lärt oss i vår faders hus!" Då blev bröderna väldigt rädda.

Denna midrash kommer från Bereishit Rabbah och är ca 1500-2000 år gammal, så det fanns väl någon sorts idé av en unik israelitisk stridsstil. Har Abir kanske sina rötter från den rabbinska tiden?

Vet inte riktigt vad jag ska tro, men skojig tanke!

Kol tuv,

Amnesty och världens synder

Hej!

Som jag skrev i förra inlägget hittar man allt möjligt på Twitter. Jag följer även AmnestySverige där. Sorgligt nog är en del judar negativa till människorättsorganisationen, för att det är inte ovanligt att Israel får smaka på deras kritik, men det jag såg idag bekräftade varför jag stödjer dem:

AmnestySverige På torsdag har vi rekryteringsmöten i Malmö, Göteborg, Uppsala, Stockholm och Lund. Fight for Human Rights! http://bit.ly/c1DY9a

De värvar alltså medlemmar i stora städer runtom i Sverige, men klicka på länken så får ni se något intressant. I de olika lokalorganisationernas program för den kvällen nämns många länder och områden där övergrepp sker:Kina, Iran, Burma, Turkiet, Nordafrika, Uzbekistan, Rwanda, Zimbabwe.

Många problem som ska tas upp på agendan:
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, genusverksamhet på skolor, kvinnors rättigheter, juridiska frågor, kampanjaktiviteter, dödsstraff, studentgruppsengagemang, fackliga frågor, hbt-frågor, jämställdhetsfrågor, företagens ansvarsskyldighet.

Finns det något som lyser med sin frånvaro?

Endast i Lund hittar vi följande:
Brian Dooley, en av Amnestys utredare, kommer att hålla ett föredrag om situationen i Gaza.
Min poäng?
Ja, Israel är ansvarig för övergrepp mot mänskliga rättigheter och det är något som måste uppmärksammas och åtgärdas. Men om man skulle döma av nyheterna, surfa runt i den svenska bloggvärlden, lyssna på hur vänstern går igång hela tiden eller av hur Israel fördöms i FN, skulle man kunna tro att 97% av kränkningarna i världen sker mellan Medelhavet och Jordanfloden, med en stor fet davidstjärna över dem.
Amnesty visar tydligt att detta inte är fallet. Hemska kränkningar sker världen över och av regimer som är långt värre än den mest högerorienterade regeringen som kunde röstas fram i Israels demokratiska val.
Om bara hälften av all den mediala, politiska och diplomatiska energin som läggs på att peka finger mot Israel, skulle läggas på att uppmärksamma allt det som sker i andra länder, och som nästan bara belyses av Amnesty, ja, hur många fler människor skulle räddas från tortyr, fångenskap och avrättningar?

Om en vecka, måndag kväll, sitter vi runt Sederbordet, håller upp matsabrödet och läser Ha Lachma Anja, som skrevs för nästan 1000 år sedan:

Detta är eländets och förtryckets bröd som våra förfäder åt i Egypten. Alla hungriga, kom och ät med oss! Alla i nöd, kom och fira Pesach med oss. I år är vi här, nästa år är vi i Israels land. I år är vi slavar, nästa år är vi fria!

Ingen av oss är riktigt fria, så länge det finns förtryckta människor runt omkring oss. Israel har övertramp och kränkningar att bekänna och dessa ska inte förnekas, men alla svenska judar borde stödja Amnesty och organisationens seriösa och balanserade fokus på världens riktiga skurkar och pirayastater.

Chag sameach!

Aftonbladets spekulationer vattnar den grövsta antisemitismen

Ibland får man se något som ger en kalla kårar.

Samuel Danofsky tipsade om följande på Twitter:

sdanofsky

#Aftonbladet Kultur är grymma på PR. Nu har deras alster anammats som en naturlig del i den moderna antisemitismen http://bit.ly/96nMpD

Här är adressen till videon:

http://www.memritv.org/clip/en/2370.htm

Jag har mejlat för att se om jag kan få sätta upp den här på bloggen.

Länken Samuel tipsar om tar en till en video hos MEMRI. De är:

The Middle East Media Research Institute (MEMRI) was founded in 1998 in Washington, DC to bridge the language gap between the Middle East and the West by monitoring, translating, and studying Arab, Iranian and Turkish media, schoolbooks, and religious sermons. MEMRI is headquartered in Washington, D.C. and has branches in Baghdad, Tokyo and Jerusalem, and a staff of over 70 working around the globe.

Det är alltså inte MEMRI som står för innehållet, utan det är tack vare denna organisation som vi får se det med översättning.

Detta är riktigt grov antisemitism och inte för känsliga personer, men jag har med det här för att det är ändå så viktigt att det ses av så många som möjligt. Det är viktigt att vi i Europa förstår vad som görs i arabisk media med saker som Aftonbladets sanslösa organhandelsanklagelser. Här hävdar vissa att det är viktigt att ställa frågor. Den syriska statsmakten kan då hävda i TV att det måste vara sant, för det skrivs till och med i fina europeiska tidningar och sen spinna vidare på det, med egna fantasier.

Krister Kronlid, socialdemokrat från Uddevalla, skriver i GP om den arabiska antisemitismen. Jan Guillou däremot, skriver i Aftonbladet och verkar, föga förvånande tycka att allt detta är ett sionistiskt hjärnspöke

Låt oss hoppas att den syriska publiken inte tror på ALLT de ser i TV.

Kol tuv,
Uppdatering: Amerikanska UD skriver i sin årliga rapport om kränkningar av mänskliga rättigheter om hur utsatta muslimer i Europa är, men samtidigt om hur legitim kritik av Israel "går över gränsen till demonisering". Inslaget här ovan är väl ett talande exempel på detta. Läs mer på DN.se.

Intervju med Chabad i nästa FIM-radio

Hej!

Som ni säkert redan vet så samarbetar jag med föreningen Fred i Mellanöstern på deras FIM-radio projekt. Jag har hittills producerat ett avsnitt, om Purim, och jag ska snart sända en till, om Pesach (den judiska påsken).

Under tiden så rullar andra producenter på med sina avsnitt. Imorgon tisdag, den 9 mars samtalar Oded Meiri med rabbin Alexander Namdar från Chabad-rörelsen om dess plats inom judendomen. Det blir säkert värt att lyssna på!

Här har ni informationen för att höra programmet och alla andra FIM-radio avsnitt:

FRED I MELLANÖSTERN

Närradio

FiM sänder varje vecka

tisdag kl 19 – 20

repris söndag kl 08 – 09

* I Göteborgsregionen på 94,9 MHz

* Över Internet: via Göteborgs Närradioförenings hemsida www.gnf.nu klicka på Lyssna live längst upp till höger

* FiM hemsida: www.fredimellanostern.se

* Podradio: www.fredimellanostern.se

Kol tuv,

Segregerat på marken och i luften

Hej!

I Israel, och mest i Jerusalem, har vissa busslinjer, som kör genom Charedi, dvs. ultra-ortodoxa områden, blivit könssegregerade. I dessa kretsar anses det opassande för män och kvinnor som inte är gifta med varandra att ha för nära kontakt och då är en buss ett riskområde.

Det är inget som bussbolaget Egged har bestämt, utan vissa passagerare, unga manliga Charedim, har börjat införa denna nya ordning. Männen där framme, kvinnorna där bak.

Eftersom en stor andel av passagerarna är Charedim var det inte så många som klagade. Chaufförerna la sig inte i det, då de inte ville ha bråk. Men sen började det gå i överdrift. Kvinnorna fick stå i bakre delen av bussen när det fanns tomma platser där framme, Naomi Ragen, en författare som själv är ortodox, blev trakasserad när hon vägrade flytta på sig.

Tillslut gick hon och fyra andra kvinnor till högsta domstolen för rätten att sitta där de vill i en kommunal buss. I oktober vann de striden, så nu är allt frid och fröjd! Nja, inte riktigt. Nu har det förekommit några protestaktioner som stoppar bussarna helt. Haredimen startar egna busslinjer, och kastar stenar på de kommunala bussarna.

I deras egna bussar har de en Mechitsa, en gardin som skiljelinje mellan den manliga och kvinnliga delen av bussen. Nu har El-Al, det israeliska flygbolaget bestämt sig för att erbjuda harediska passagerare ett sådant alternativ även i luften:


Skönt när man kan hitta kompromisser som alla kan vara nöjda med...

Kol tuv,

Tomtar i Purimloftet?

Hej!

Man ska ju klä ut sig på Purim - jag fick denna bild på mejl igår! (tack till Elisabeth och Hedy)

אין לו שמץ של מושג איזו תחפושת הוא קנה לילדים...

"He hasn't the slightest idea what costumes he bought for the kids…"

Bilden ska ha tagits i Meah Shearim - den mest ultra-ortodoxa stadsdelen av Jerusalem, där många charedim lever ett liv isolerat från någon kultur som skulle ge dessa röda dräkter något kulturellt eller religiöst sammanhang.

Många charedim lever också i svår fattigdom, då ett ideal är att mannen har som sitt "jobb" att studera Talmud om dagarna, medan hustrun försörjer familjen och tar hand om den stora barnaskaran. Jag kan väl tänka mig att denna familj hade turen att hitta denna samling av tjusiga dräkter, i olika storlekar, till ett kraftigt rabatterat pris, av någon oförklarlig anledning, just efter det sekulära årsskiftet.

Ja, Purim är en helg där man ska vända upp-och-ner på tillvaron, så då passar detta in väldigt väl!

Kol tuv,

PS. OBS! Nu är det bara 1 månad kvar till Pesach!!!

Viktiga nyansskillnader i svenska språket!

Hej!

Viktig information:

När det handlar om Israel heter det "att skärpa propagandan".

När det handlar om Sverige heter det "marknadsföra" eller "PR-kampanj".

Viktigt att hänga med på svenska språkets små, men ack så viktiga,
nyanser...

Skönt att judar bara diskrimineras i Malmö och inte i resten av Sverige!

Kol tuv,

PS. Federley vs. Reepalu - vilken fajt! Heja Fredrik!!!

Israeliska militärsjukvårdare i Haiti: "Sabbaten från helvetet."

Hej!

Förra veckan skrev jag om varför det är viktigt att vi judar bidrar till judiska hjälpinsatser i katastrofdrabbade områden (AJWS) och med utvecklingsprojekt i fattiga länder (Tzedek).

Nu läste jag ännu mer uppmuntrande nyheter i israelisk media: den israeliska militären Tzahal (eller IDF - Israeli Defense Forces) - som i europeisk media verkar närmast synonymt med ondska och förtryck - har skickat ett team på 121 personer för att rädda och behandla offren i Haiti, enligt Jerusalem Post.

De har upprättat ett fältsjukhus i Port-au-Prince och skickar ut sök-och-räddningslag för att hitta människor begravda i rasmassorna och behandla de skadade. Teamet består bland annat av 40 läkare (varav en psykiatriker), 20 sjuksköterskor, 20 ambulanssjukvårdare, 20 labb och röntgentekniker och administratörer. De jobbar med andra länders sjukvårdsteam och med lokalbefolkningen.

Här är en video av när de förbereder sin avresa, med breifing och vaccinationer:



Här är en video av deras insatser på ön:



Ha'aretz skriver också om insatserna. Enligt befälhavaren, brigadgeneral Shalom ben Aryeh, är hans delegation är en av de största och mest erfarna på ön. Det är inte konstigt, då israeliska sjukvårdare har (bittert nog) mycket praktisk erfarenhet av traumabehandling och akuta, livshotande skador.

I Haiti landade de på fredagskvällen, vilket är den judiska sabbaten. Många i personalen på plats i Haiti är religiösa judar som aldrig annars skulle ens resa på Shabbat, än mindre jobba, men när det är en fråga om liv och död, får man inte tveka att rycka ut. En man beskrev det i ett mejl som "Shabbaten från helvetet, med stanken av ruttnande lik som hänger i luften".

Detta är inte heller första gången som Tzahal skickar ut sjukvårdsteam till katastrofdrabbade områden. De var bland de första utländska sjukvårdarna på plats i Sri Lanka och Thailand i december, 2004, när tsunamivågen slog till och skördade 200 000 liv.

Låt oss nu hoppas att räddningsarbetet går snabbt och är så effektivt som möjligt. Tiden håller på att rinna ut för alla människorna som sitter fast under rasmassorna.

Läs mer: DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8; SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6; Expressen 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7; Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6; Sydsvenskan 1, 2, 3, 4, 5; GP 1, 2, 3, 4; Dagen 1, 2; Newsmill 1, 2, 3, 4;

Limmuddagboken - måndag: Politik, profeter, och popstjänor

Hej!

Kom upp lite sent imorse, och hann till masorti-gudstjänsten lagom till upprepningen av Amida-bönen, ungefär halvvägs igenom. Tog på mig mina tefillin (böneremmar) och fick i alla fall höra Torahläsningen, som är den viktigaste delen. På måndagar och torsdagar läser man ett smakprov av nästa Shabbats parasha. Denna vecka är det Vajechi som gäller - den sista parashan i Bereishit, första moseboken.

På bilden ser du en tjej som får en alijah (kallas upp till Torahn). Det kanske ser ut som om hon inte har en talit (bönesjal) på sig, som männen har, men det är den vackra turkosa sjalen som är hennes talit, med tsitsit (de obligatoriska fransarna) i de fyra hörnen.

Det är en annan sak jag gillar med Limmud - man möter folk som tar sin judendom på så stort allvar att de inte bara köper en typisk talit på närmaste judiska församling, utan hittar vackra och betydelsefulla föremål som de har med sig i sitt judiska liv. Det märks att det betyder något extra.

Efter gudstjänsten åt jag frukost,

i den stora matsalen.









Efteråt hamnade jag på ett mycket spännande program som innebar några stora uppoffringar. Limmud handlar nämligen hela tiden om att välja ett program över 30 andra, med lika spännande ämnen. Eftersom att detta är min 11:e Limmudkonferens, så valde jag att prova ett Yeshivat Limmud. Istället för ett fristående program som varar i 70 minuter, som alla andra, så varar denna i 180 minuter och fortsätter i en serie över de fyra dagarna på Limmud.

Jag väljer alltså bort 4 X 2 andra programtillfällen, men detta var det värt. I denna Yeshivat Limmud sitter jag med en partner, en chavruta, och studerar en särskild text, under vägledning av vissa, riktigt framstående lärare.

Jag valde den kursen som är en djupdykning i profeten Chagajs bok i Bibeln. Jag visste inget om Chagaj, hans bok eller dess bakgrund, men kursintrot i handboken var väldigt lockande och läraren, David Solomon, har ryktats om att vara en briljant talare, så jag slog till.

Jag parades ihop med Chana, en medelålders, brittisk kvinna som bor i Israel och under den första timmen var vår uppgift att översätta de första 13 verserna av Chagajs bok (boken innehåller endast två kapitel och är knappt 40 verser lång). Det blev en spännande uppgift, då vi dels försökte förstå vad hans budskap var, samtidigt som vi ville föra över den vackra hebreiska poesin till engelskan.

Den andra timmen samlades alla chavrutaparen för att analysera de olika översättningarna. David Solomon gick då igenom just det styckets stora teman och dess budskap. Imorgon fortsätter vi med nästa del. När jag har gått kursen och fått en ordentlig översikt tänker jag skriva mer om det här på Torahblogga.

Senare under dagen blev det en hel del paneldebatter.

En där frågan var om Obama var bra för oss judar - speciellt vad det beträffar Israel. I panelen fanns ingen som var egentligen anti-Obama och alla höll med om att han var på det stora hela bra, fast Gershon Baskin (andra från vänster), som jobbar mycket med israelisk-palestinska fredsinitiativ, tyckte att Obama inte jobbat tillräckligt med att få fart på fredsprocessen.

Einat Wilf (andra från höger), en spännande israelisk politiker, skribent och tänkare, hade några riktigt vassa analyser om relationen mellan Israel och USA. Du kan se mer om och av henne på hennes hemsida.

Jag stannade kvar i samma föreläsningssal och lyssnade på nästa paneldebatt, Kan Israel fortsätta vara både en demokrati och en judisk stat? Imponerande talare, som utvecklade problemen kring situationen för araber, kvinnor och homosexuella i det israeliska samhället. Alla dessa tre grupper utmanar på olika sätt de ortodoxas grepp om den civila makten.

Är det någon som skulle vilja lyssna på dessa paneldebatter? Jag spelade nämligen in dem och kan lägga ut dem på bloggen som podradio, om det finns intresse hos er läsare...

Sist var jag på en inspirerande diskussion mellan den brittisk/israeliska skådespelaren Robbie Gringras och Kobi Oz som är en av Israels stora popstjärnor, känd från bandet Teapaks, som blandade sefardisk musik med ashkenasisk (dvs. orientaliskt judiskt med östeuropeiskt judiskt).

Oz berättade om sin farfar som kom från Tunisien och var rabbin och kantor. Han bevarade sin unika kunskap om nordafrikansk judisk musik genom att spela in alla hymner och böner han kunde på kassettband innan sin död på 80-talet.

Oz började återupptäcka sina judiska rötter genom att mixa dessa band med sin egen musik och sjunga en sorts duett med sin farfar om sina egna tankar och funderingar kring Gud. Han berättade om att han är en del av en större rörelse av sekulära israeliska judar som håller på att återknyta till judendomen och judiska texter och traditioner.

Hans nya låtar, med religiösa teman, har blivit stora hits i israelisk radio och TV och han inspirerar andra sekulära israeler att leta sig tillbaka till sina rötter.

Det var väldigt inspirerande för mig att höra, då jag länge har varit väldigt kritisk till hur frånkopplade många israeler är från judendomen. Religionen för många är bara extremister i svarta hattar som kastar stenar på bilar som kör på Shabbat. Oz berättade om sin egen förvåning när han upptäckte sånger om hur Gud hör de svaga och förtrycktas röst starkast av alla.

Han och en fotografvän åkte till de värsta kvarteren i Tel Aviv för att dokumentera fattigdomen och göra videon till denna just denna låt, De fattigas rop:



Imorgon kväll ska jag se Oz i konsert. Nu ska jag sova...

Kol tuv,