Parashat Shelach Lecha - En rå rapport

Så låtom oss börja (igen):

Den Sidra (veckoavsnitt) vi läser nu på Shabbat är Shelach Lecha, 4e moseboken kapitel 13 till 15.

Gud säger åt Moshe att utse spejare som ska undersöka det förlovade landet som förberedelse för det stundande intåget.

"Skicka en från varje fädernestam; alla skall vara hövdingar." säger Gud.

Alltså 12 spejare, alla politiker. Det bådar inte gott. Moshe ger dom följande instruktioner:

"Gå genom Negev och upp i bergsbygden och se efter vad det är för ett land.

• Är folket där starkt eller svagt, är de få eller många?
• Är landet de bor i bra eller dåligt?
• Bor de i läger eller i befästa städer?
• Är landet bördigt eller kargt?
• Finns där träd eller inte?

Gör allt ni kan för att ta med något av det som växer i landet."

Dom reste iväg och var borta 40 dagar (vilket är Torah-kodord för "ett bra tag"). Sedan kom dom tillbaka och avlade sin rapport.

De rapporterade till dem och till hela menigheten och visade upp vad som växte i landet. De berättade för Mose: "Vi har varit i det land som du skickade oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung - se vad som växer där! Men folket som bor där är starkt, städerna är stora och befästa, och vi såg till och med ättlingar till Anak* där. I Negev bor amalekiterna, i bergsbygden hettiterna, jevuseerna och amoreerna, och längs kusten och vid Jordan bor kanaaneerna."

* Anak = jättar Mina frågor till er:

1. Stämmer deras rapportering tillbaka till Moshe överens med den uppgiften han hade gett dem?
2. Ett ord i rapporten spelar mycket stor roll med tanke på vad som sedan händer. Vilket?

Kommentera här nedan! Hedersomnämnanden stundar för bra svar! Kol tuv,

Parashat Vajera - Om att pruta sig ner till ett gott samhälle

Hej!

I lördags läste vi Parashat Vajera i synagogan. Jag befann mig på ett helgläger med ett tjugotal ledare och barn så jag hade inte tid att skriva om Vaera tidigare. Det var också ett tag sedan som vi hade ett klassiskt texttolkningsinlägg här på Torahblogga, så dags att göra skäl för namnet!

Något som jag alltid kommer att ha med mig är en föreläsning av rabbi Meir Schweiger som hade nöjet och äran att höra tala på Limmudkonferensen i England (som jag för 12e gången kommer åka på i år). Jag studerade också med rabbi Schweiger i en månad på Pardes i Jerusalem där han undervisar under året. Det var en inspirerande upplevelse.

Lektionen handlade om Abrahams brorson Lot, som räddas ur staden Sodom, innan den förintas av Gud för dess ondska. En podradio version av rabbin Schweigers föreläsning kan du också lyssna på här.

Jag vill här skriva om dialogen mellan Gud och Abraham när han försöker rädda städerna. Avsnittet säger väldigt mycket om mänskliga relationer.

I kapitel 18 får vi först läsa ett sött litet avsnitt om hur Abraham får besök av tre mystiska män och bjuder in dem för en måltid. De ger honom den goda nyheten att han och Sarah kommer, trots deras höga ålder, att få barn. Sarah, som har tjuvlyssnat, skrattar bittert åt profetian och avfärdar den, men skrattar bäst som skrattar sist...

När männen (änglarna?) lämnar Abrahams hem följer han med dem en bit på vägen. Då får vi läsa denna mycket märkvärdiga text:

Herren tänkte: "Varför skulle jag dölja för Abraham vad jag ämnar göra? Abraham skall ju bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall välsignas genom honom. Ja, jag har utvalt honom för att han skall instruera sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt. Då skall det gå i uppfyllelse som Herren har lovat Abraham."
Bereishit (Första moseboken) 18:17-19

Detta är ett av två ställen i hela Bibeln då vi får höra Gud resonera högt för sig själv. Vi får en inblick i Guds tankar - och vilka tankar!

Här visar Gud goda föräldraegenskaper: Gud förväntar sig att Abraham ska vara en rättvis och rättfärdig man och föra detta vidare till sina barn, barnbarn och till hela det framtida judiska folket. Då måste Gud måste dela med sig av sina planer, så Abraham kan känna sig delaktig och få lite motion i dessa värderingar.

Och Herren sade: "Klagoropet från Sodom och Gomorra är starkt, och deras synd är mycket svår. Jag går ner och ser efter om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden, det rop som har trängt fram till mig. Om det inte är så, måste jag få veta det."
Bereishit 18:20-21

Aha! Gud tänker förstöra städerna, men Han öppnar för möjligheten att städerna kan räddas. Det visar sig också att Gud har hittat rätt man för jobbet, då Abraham nappar direkt:

Och Abraham steg fram till Herren och sade: "Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den onde? Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? Chalila lecha! Att döda den rättfärdige tillsammans med den onde, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den onde. Chalila lecha! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?"
Bereishit 18:23-25

Abraham "stiger fram", som en försvarsadvokat i en domstol, och lägger upp ett starkt försvar. Chalila lecha är ett uttryck som betyder ungefär "det skulle vara skamligt för dig" eller "du skulle vanhelga dig". Abraham skulle nästa kunna säga "Gud förbjude att Du, Gud, handlar så här." (Här finns en hel artikel bara om detta uttryck!)
Abraham avslutar med ett trumfkort: ska Gud bestämma reglerna för världen, men inte följa dem själv?! Chalila lecha!
Jag föreställer mig Gud småle här, då Abraham tror att han måste övertyga Gud, men detta är ju just vad Gud har velat höra från sin lilla samarbetspartner hela tiden.

Men Abraham har samtidigt ramat in frågan på ett mycket särskilt vis: "Kanske finns det 50 rättfärdiga i staden." Vad vill Abraham säga med detta? Jag läser en mycket djup fråga här:
Hur många goda människor behövs det för att bota ett ont samhälle? Människor påverkar varandra, både positivt och negativt. Abraham vet detta - han kommer ensamt ur ett samhälle av avgudadyrkare och har vigt sitt liv åt att följa den enda sanna guden. Det är ett ensamt liv som han har valt åt sig själv och sin hustru, Sarah, men han vet att de flesta är inte starka nog att själva vända en negativ spiral av ondska till det goda.

Hur många människor måste det finnas i Sodom för att staden ska ha en chans att bli bättre? Det räcker inte med en eller två, de kommer så småningom att slukas av sitt samhälle. Våra rabbiner tänker sig att Noah byggde en hel ark, som en demonstration och en varning, mitt bland sina själviska och illvilliga grannar, utan att någon ändrade sin inställning, plockade upp en hammare och hjälpte honom.

Nu tänker Gud förstöra Sodom och Gomorrah och Abraham ställer frågan: skulle 50 goda människor kunna ge varandra styrka och påverka sin omgivning för att ge städerna en chans att överleva?
Svar: ja.

Abraham fortsatte: "Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?"
Herren svarade: "Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den."

Ännu en gång tog Abraham till orda: "Kanske finns där fyrtio?"
Herren sade: "Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull."

Abraham sade: "Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?"
Herren svarade: "Om jag finner trettio, skall jag inte göra det."

Då sade Abraham: "Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?"
Herren svarade: "Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull."

Abraham fortsatte: "Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?" Herren svarade: "Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull."
När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.
Bereishit 18:27-33

Abraham pressar inte Gud lägre. De har kommit överens om ett pris. Har samhället 10 goda individer har man fortfarande chans att förbättra den. För judar är 10 individer (traditionellt 10 judiska män) ett viktigt antal. Det är minimiantalet för en Minjan, vilket krävs för att kunna genomföra en fullständig judisk gudstjänst och att läsa Torahn högt för alla. När tio vuxna judar samlas för att be och för att läsa ur Torahn och prisa Gud, har vi möjlighet att förändra världen och förbättra den.

Vi människor har en sådan oanad potential och därför måste vi ge varandra stöd och uppmuntran att göra gott här på jorden. Om vi bara kan hitta till varandra och stärka varandra, kan vi faktiskt laga denna trasiga värld.

Kol tuv,
PS. Jag uppmanar er igen att lyssna till Rabbin Schweigers utmärkta analys av denna text och om änglarna i Sodom.
Vill ni också läsa mina unika tolkningar om varför Gud senare, i kapitel 22, befaller Abraham att offra sin son Isak, kan ni hitta dem här...

Parashat Tzav - Skiftande ledarskap

Hej!

Denna Shabbat läser vi parashat Tsav ur Torahn. Första delen av avsnittet går igenom nästan exakt samma ämnen som förra veckans parasha, Vajikra, tog upp nämligen de olika offren som kunde föras fram av folket till Mishkan (tabernaklet - tempeltältet) eller Beit haMikdash (templet).

Men det finns en viktig skillnad:

Vajikra (kapitel 1:1-2):
Herren kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet: Säg till israeliterna: När någon av er vill ge en offergåva åt Herren, skall han ta den bland kreaturen, från nötboskapen eller från småboskapen.

Tsav (kapitel 6:8-9):
Herren talade till Mose: Ge Aron och hans söner följande påbud: Detta är ordningen för brännoffret. Brännoffret skall ligga på altarhärden hela natten fram till morgonen, och altarets eld skall hållas brinnande.

Först riktar sig Guds budskap till folket, för att de ska ha en relation med Gud. När detaljerna kring den relationen har klartlagts, då vänder sig Gud till Cohanim (plural av Cohen), prästerskapet, som utgörs av Moshes bror Aron och hans fyra söner och instruerar dem i hur de ska hjälpa folket att tjäna Gud.

Sedan de fått instruktionerna om offergudstjänsterna äger Cohanims invigning rum. De ska ta sin plats som förmedlare av folkets relation till Gud. Hädanefter går prästerskapet i arv från far till son och alla som är Cohanim idag ska vara ättlingar till Aron.

(Intressant nog, har man testat Y-kromosomen - den som går alltid i arv från far till son - hos många Cohanim och man har hittat att 60% av de som testades har en gemensam anfader för ca 3000 år sedan! Läs mer här...)

Länge hade Cohanim status som folkets självklara religiösa ledare, med monopol på att tolka och lära ut Guds ord, men ärftliga maktstrukturer är väldigt riskabla och ineffektiva. Mot slutet av Andra templets tid (ca 100 fvt - 70 vt) växte det fram en annan grupp som gjorde anspråk på tolkningsföreträde och som menade att man inte bara kunde kommunicera med Gud genom att slakta ett djur, utan att det också gick genom bön.

Den gruppen kallades för Rabbinerna och när Templet förstördes av romarna år 70 vt, så började prästerskapet att bli allt mindre relevant för folket. Rabbinerna hade svaret på frågan hur folkets religion skulle hålla ihop och gå vidare utan ett tempel. Cohanim hade då inte mycket att komma med.

Berättelsen tar däremot inte slut där - det finns en annan intressant tråd att ta med: denna helg är det Shabbat haGadol, den STORA shabbaten. Så kallas shabbaten innan Pesach. Det var traditionellt endast på denna shabbat och på Shabbat Shuva, den shabbaten innan Jom Kippur - försoningsdagen, som rabbinen i församlingen skulle ställa sig upp i synagogan och predika.

På Shabbat Shuva talade han om vikten av försoning och fasta, på Shabbat haGadol talade han om vikten att göra sitt hem kosher för Pesach (göra sig av med all mat gjord på sädesslag - med undantag för den hårt kontrollerade Matsabrödet, där mjölet och vattnet bara fick vara i kontakt med varandra i 18 minuter, så att jäsningen inte kan sätta igång). Rabbinen gav inga andra predikningar i Synagogan under året.

Detta låter väldigt märkligt för judar idag, oavsett vilken gren av judendomen man tillhör - en av rabbinens främsta roller idag är som predikant!

Men det handlar om hur rabbinernas roll har förändrats inom judendomen. Under nästan hela vår historia, sen rabbinerna började verka, hade de funktionen av att vara religiösa ledare, men främst genom att agera som jurister i Halacha - den judiska lagen.

De gav utlåtanden, höll i domstolar för att avgöra tvister och såg till att alla ritualer genomfördes som de skulle, enligt halacha. De undervisade också en del, men främst för att folket skulle veta hur de skulle följa lagen.

Men precis som med Cohanim började rabbinernas roll att skifta. Så här skrev jag ett tidigare inlägg, Halacha - att rösta om Guds vilja, om judisk lag och icke-ortodoxa rörelser:

Allt detta började förändras på 1800-talet då det uppkom former av judendom som utmanade de traditionella rabbinernas auktoritet. I mötet mellan judendomen och moderniteten uppkom Reform rörelsen och den Konservativa rörelsen som båda försökte (och försöker än idag) att hitta sätt för judar att leva judiskt i den moderna världen.
De nya rörelserna såg annorlunda på Torahn (att den snarare var ett uttryck av flera olika människors möte med det gudomliga, mer än direkt dikterad av Gud till Moshe) och det föll sig därför naturligt att man skulle omvärdera hur Halacha skulle påverka judars liv.

Samtidigt som man omvärderade vad Halacha innebar för dem i deras liv, hittade de element i den kristna kyrkan som man ville föra in i synagogan. Man ville ha mer bön på det lokala språket (då tyska) och man ville ha med en predikan i gudstjänsten.

Även i reformrörelsen har man återgått mycket till hebreiska i gudstjänsten, men att ha predikan har blivit populärt även i ultra-ortodoxa synagogor! Alla vill ha med sig något intressant att fundera på, hem från synagogan.

Parallellt med denna utveckling, förlorade rabbinerna allt mer makt över folkets vardagliga liv. Församlingsrabbinen fick rollen som lärare och samordnare, religiös ledare, men inte längre som jurist eller domare.

Rabbin Morton Narrowe, rabbin emeritus i Stockholms församling fick en gång frågan om han inte har Beit Din (domstol) för att avgöra stora och små tvister mellan församlingsmedlemmar. Han svarade att flera gånger har någon bett honom höra fall för att ge sitt utfall i vem som har rätt eller fel.

Varje gång han har fått en sådan förfrågan har han sagt att han bara kan göra det om båda parterna går med på att följa hans utslag - annars är det hela helt utan syfte. Aldrig har den andra parten i tvisten gått med på det.

När man inte måste följa rabbinens instruktioner, kan man skita i det, om det inte tjänar ens eget syfte. Judar är idag en del av samhället som alla andra - har man en tvist går man till tingsrätten, inte rabbinen.

Hur ser det judiska folkets ledarskap ut i den post-rabbinska eran? Vem vet! Det kanske är så att för oss som värderar judendomen och ett judiskt sätt att leva sitt liv, så måste vi vara våra egna rabbiner, fördjupa oss i Torah och leva därefter.

Är det inte så att i det bästa samhället behövs inga poliser, domstolar och lagar? Är inte det ideala samhället ett där vi alla gör rätt för att det ter sig självklart och naturligt?

Shabbat shalom,

Parashat Vajakhel-Pekudej - En ärlig läsarfråga

Hej!

Jag tycker det är väldigt roligt och spännande när man gräver lite djupare och ställer frågor om våra texter och om judendomen generellt. Vi tar allt för mycket för givet i vardagen och vi borde egentligen ifrågasätta vår religion, våra traditioner, ja, hela vår omvärld mycket mer än vi gör.

Därför uppskattade jag Paulinas fråga, som hon ställde om förra veckans parasha (veckoavsnitt):

I veckans parsha (den vi läste igår) finns en del om kostnaderna för tabernaklet. Det är en lång uppräkning av penningbelopp. Vad är grejen med det? Vad har det för betydelse?

Texten Paulina syftar på är början av andra hälften av veckans dubbelparasha, Pekudej och ni kan hitta den svenska översättningen här.

Paulina, det finns en väldigt fin tolkning som ger svar på din fråga och den hittas i den rabbinska litteraturen. Jag hittade en sammanfattning av det i kommentarrutan av min Chumash (boken som innehåller alla de bibliska texterna man läser i synagogan), Etz Hayim. Så här står det:

In this parashah, Moses gives a detailed accounting of the expenditures [utgifterna] for fashioning the tabernacle and its furnishings [inredning].
Why did Moses feel obliged [förpliktigad] to give this detailed account ? Some Israelites knew that they would have taken advantage of handling all that gold and silver for their own enrichment [berika sig själva]. They suspected Moses of being no better than they were. Thus the Midrash emphasizes that leaders of the community must be above any suspicion of personal aggrandizement [öka sin makt/status/rikedom]. The family that prepared the incense [rökelse] for the Temple services would never let their relatives wear perfume, lest some people suspect them of using Temple incense for their personal benefit. The official who supervised [övervakade] the shekel offering would wear a special garment [klädesplagg] with no pockets and no long sleeves when he did so, so that no one would suspect him of pocketing public funds. "A person should strive [sträva] to please people as strenuously [energiskt] as one strives to please God" (Exodus Rabbah 51:2).

Även om en ledare själv är ärlig kommer vissa andra alltid att vara misstänksamma mot dem. Det gäller alltså att undvika dessa negativa intryck innan de ens uppstår, genom att agera på ett sätt som inte lämnar plats åt tvivel. En enda incident av tvivelaktiga handlingar kan ge intryck som varar i många år framöver.

Här är den svenska offentlighetsprincipen ett föredöme, när den fungerar. Som domaren Louis Brandeis sa: "solljus är det bästa disinfektionsmedlet" (som jag senast citerade i inlägget om mitt eget öppenhetsfall). Vi måste värna om öppenheten och vår ärlighet i många offentliga sammanhang. Har ni fler frågor är ni välkomna att ställa dem när som helst här på bloggen! Kol tuv,

Parashat Shemot - Att rädda hela världen

Hej!

Denna vecka läser vi parashat Shemot, första parashan (veckoavsnittet) ur Sefer Shemot, andra moseboken.

Det börjar med en beskrivning av hur israeliterna går från att vara ett permanent gästfolk i Egypten till att förslavas av farao och egyptierna. Jag skrev förra året, i inlägget Grymhetens historia upprepar sig, om hur förslavningen har rikligt tolkats i den rabbinska traditionen och vad som framträder är kusliga likheter med vad som skedde i Tyskland på 30-talet.

I kapitel 2 av Shemot läser vi om hur Moshe räddas undan förföljelserna som spädbarn och växer till att bli en människa som bara inte kan vara passiv. Detta skrev jag om i inläggen Vem är Moshe? del 1 och del 2.

Hela Moshes liv i Egypten avhandlas i Torahn på ett enda kapitel, och i kapitel 3 och 4 läser vi om när Moshe får Guds kall vid den brinnande busken och försöker övertala Gud att välja någon annan:

Herren sade:
"Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande. Därför har jag stigit ner för att rädda dem undan egyptierna och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung, det land där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. Och se, ropet från Israels barn har kommit upp till mig, och jag har också sett hur egyptierna förtrycker dem. Gå nu! Jag skall sända dig till farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten."
Men Mose sade till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?"
Han svarade: "Jag är med dig. Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla gudstjänst på detta berg."
Då sade Mose till Gud: "När jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? vad skall jag då svara dem?"
Gud sade till Mose: "אהיה אשר אהיה" Och han sade vidare: "Så skall du säga till Israels barn: אהיה har sänt mig till er."
Shemot 3:7-15

Denna fras, אהיה אשר אהיה - Eheje Asher Eheje, där Gud beskriver sig själv, är en som har förbryllat kommentatorer och översättare i alla tider. Ordet Asher betyder "som", men Eheje betyder antingen "Jag är" eller "Jag kommer att vara". De olika alternativa översättningarna är alltså många:

• Jag är den Jag är.
• Jag är den Jag kommer att vara.
• Jag kommer vara den Jag är.
• Jag kommer vara den Jag kommer att vara.

Och vad menar Gud med det?

Ni kommer veta vem Jag är när ni ser vad Jag åstadkommer.
eller
Ni vet redan vem Jag är.
eller
Ni kommer att förstå Mig när ni inser att Jag alltid varit med er.
eller
Oroa dig inte för vem Jag är - det kommer att fixa sig ändå!

Och är det en slump att ordet Ehejeh är så nära i stavningen och struktur Guds outtaliga namn?

יהוה <-> אהיה

Ja, det finns mycket att fundera över här!

Jag avslutar med stycket i dialogen mellan Gud och Moshe, när Moshes motvilja att ta på sig uppdraget till slut tär på Guds tålamod och texten blir smått komisk. Detta är alltså Moshes femte ursäkt:

Då sade Mose till Herren: "Men Herre, jag är ingen talför man. Jag har inte varit det tidigare, och jag är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög att tala och har en trög tunga."
Herren sade till honom: "Vem har givit människan munnen och vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga."
Shemot 4:10-12

Det finns många saker som behöver göras. Från stora uppgifter, som klimatförändringar, konflikter och kränkningar av männskligar rättigheter till små uppgifter, som att städa efter sig på allmänna platser, säga ifrån när någon kränker någon annan, skapa en bättre stämning på sin arbetsplats mm.

Ibland vill man verkligen inte göra något, för att någon annan borde ta tag i det. Säkert finns det mer kompetenta, bättre lämpade människor för att göra det som måste göras! Det kan inte bara hänga på mig!

Sanningen är detta: alla går vi och väntar på att någon annan ska ta på sig uppgiften. Alla tror att det finns någon annan som är bättre lämpad än de själva som kommer ställa sig upp. Men det finns ingen bättre.

Så fort man tar tag i uppgiften, så ger man också andra tillåtelsen, möjligheten och inspirationen att följa efter och att själva bidra. Men ingen förändring kommer att ske förrän vi slutar se oss omkring efter bättre lämpade människor och själva tar på oss ansvaret och uppgiften som måste göras.

Genom ensamma, enskilda individer räddas hela världen.

Var det kanske så Gud menade med אהיה אשר אהיה?

Shabbat shalom,

En helt vanlig kväll - en ödesdiger natt

Jag kommer ihåg det väldigt väl.

Jag var 17 år gammal och satt barnvakt åt ett israeliskt par som bodde ett par år i Sverige. Mannen jobbade på israeliska ambassaden, om jag inte minns fel. De hade en lägenhet på Valhallavägen i Stockholm.

Paret hade ett aktivt uteliv, så det var flera gånger i månaden som jag satt barnvakt åt deras två söta ungar, en liten pojke och en liten flicka.

Jag hade lekt med barnen och fått dem in i pyjamasen. De hade borstat tänderna. Jag hade läst dem en gonattsaga och bäddat ner dem. De hade somnat och jag gick in i vardagsrummet för att kolla på TV.

Klockan var ca 21, jag satt mig ner i soffan och slog på CNN (jag har alltid varit en nyhetsnarkoman). Då slogs jag med häpnad.

Yitzhak Rabin hade skjutits efter ett stort fredsmöte i Tel Aviv. Hans tillstånd var oviss.

"Det kan väl inte ha varit något livshotande", minns jag att jag tänkte, "han är ju en riktigt tuff kille."

Jag var helt säker på att han skulle överleva, men oj, så fel jag hade. Och det var inte bara han som dog den kvällen, skjuten av en ung, högerextremistisk jude. Det skulle visa sig att hela fredsprocessen dog samtidigt med honom den kvällen, den 4 november, 1995.

Shimon Peres, som tog över, försökte föra den vidare, men han hade inte de politiska hårdhandskarna som krävdes. Sju månader senare, när högerpolitikern (och den nuvarande premiärministern) Binyamin Netanyahu vann valet med endast 29,000 röster, var det officiellt. Han bromsade in fredsförhandlingarna och krävde mer säkerhet av palestinierna, med anledning av flera hemska självmordsattacker som skett månaderna innan valet.

Attackerna fortsatte och positionerna hårdnade. 14 år senare har inget förbättrats.

Jag skrev förra året om Tsom Gedalja, den fastedag, efter Rosh haShana, till minne av en judisk ledare som kämpade för fred, med dödades av en annan jude som ville förstöra den och lyckades. Inte mycket har förändrats på 2600 år.

Här kan ni läsa Rabins sista tal, som han höll vid fredsmanifestationen, minuter innan han dödades. Här är ett klipp från den manifestationen, då han höll talet och sjöng med i sången "Shiru Shir laShalom" - Sjung en sång för fred. I klippet säger han:

"Jag har alltid trott på att majoriteten av folket vill ha fred och är beredda att ta risker för fred. Och ni här idag, på denna manifestation, bevisar, tillsammans med många andra som inte har kommit hit, att folk verkligen önskar fred [och är emot våld.]"

Klippet slutar med en talesman som informerar en chockad folksamling att premiärministern har avlidit från sina skador. Det sista vi ser är pappret med sångtexten, som Rabin hade stoppat på sig i innerfickan: Sjung en sång för fred.






PS. Vad är dina minnen från den natten?

Parashat Matot-Masei - Pengarna eller livet?

Hej!

I förra veckans Torahläsning, dubbelavsnittet Matot-Masei, läser vi i kapitel 32, hur Ruben och Gads stammar, och en del av Menashes stam kommer till Moshe med ett förslag.

På kartan till höger kan du se på ett ungefär, hur israeliterna vandrade från Egypten genom öknen till Kanaan, dagens Israel. De vandrade runt Döda havet och kom in i landet österifrån, genom att korsa Jordanfloden.

Nu kommer dessa 2,5 stammar till Moshe och förklarar att de tycker att de har marscherat länge nog. De tänker inte följa med folket in i Kanaan.

Nechama Leibowitz, som alltid har underbara analyser i sina kommentarer, skriver att detta möte mellan Moshe och dessa 2,5 stammar är ett möte mellan två helt olika världssyn, Moshes andliga perspektiv och dessa stammars materialistiska världssyn. I kompromissen som de två parterna hamrar ut lyckas Moshe på ett subtilt sätt få dem att se situationen från sitt eget perspektiv.

Det första vi får läsa i kapitlet är en bra introduktion till stammarnas mentalitet:

Rubeniterna och gaditerna hade gott om boskap, väldiga hjordar. De såg att Jasers och Gileads områden lämpade sig för boskapsskötsel.
Då gick de till Mose, prästen Elasar och menighetens hövdingar och sade: "Atarot, Divon, Jaser, Nimra, Heshbon, Elale, Sivma, Nebo och Meon, det land som Herren har underkuvat åt Israels menighet, lämpar sig för boskapsskötsel, och vi, dina tjänare, har ju boskap.
Och de sade: "Om vi äger din välvilja låt oss då få detta land som vår egendom. För oss inte över Jordan."
Bamidbar 32:1-5

Leibowitz uppmärksammar flera saker i texten. Först så är det tydligt vad som fångar rubeniterna och gaditernas intresse: boskap. Det nämns två gånger i första versen och de nämner det två gånger till när de talar till Moshe.

Sen har vi ett extra vajomru - ויאמרו, "och de sade" som verkar helt överflödigt. Varför måste deras tal till Moshe delas upp med ett extra "och de sade" i mitten? (De svenska översättarna skriver om meningen och drar till med en "... fortsatte de..." för att förklara det onödiga ordet.)

Leibowitz har en annan förklaring. Hon tänker sig att stamledarna kommer till Moshe och förklarar sin situation för honom, men han är föga imponerad av att de har hittat områden som lämpar sig för boskapskötsel. Har hela den 40-åriga vandringen från slaveriet i Egypten till självständigheten i Guds förlovade land, med alla mirakel och mottagandet av Torahn på vägen, bara varit en ekonomisk fråga för dessa människor?!

De vet att de ber om mycket, men hoppas att Moshe ska förstå. Kanske kommer han att fylla i det de själva inte riktigt vågar säga, att de inte vill fortsätta med resten av folket. Men Moshe säger inget. Han förstår vad de håller på att be om, men han tänker inte hjälpa dem på traven.

Därför står vajomru - ויאמרו, "och de sade" igen, följt av deras formella önskan:

"Om vi äger din välvilja låt oss då få detta land som vår egendom. För oss inte över Jordan."

Då brister det för Moshe:

"Skulle ni stanna här, medan era bröder drar ut i krig?!"

Det har inte varit en lätt resa för folket och ej heller för Moshe. De har tvingats ut i krig mot yttre fienden, inre fienden har startat revolt mot Moshe och Aron och flera gånger har israeliterna ifrågasatt hela projektet och längtat tillbaka till det ansvarslösa och relativt trygga livet som slavar i Egypten.

Moshe kan bokstavligen se mållinjen nu (Jordanfloden) och fast han inte kommer själv att korsa den är det fortfarande hans ansvar att hålla ihop folket så att Joshua, hans närmaste man och efterträdare, kan leda dem allihopa in i det land som Gud har lovat dem. Ruben och Gads stammars önskan hotar nu att smula sönder den känsliga balansen och lugnet som råder mellan stammarna inför uppgiften de har framför sig:

Hur kan ni avskräcka israeliterna från att gå över floden in i det land som Herren har gett åt dem?

Och Gud då? Flera gånger har Gud fått nog av folket och velat göra sig av med dem. Den enda som lyckade övertala Gud att inte ge upp var just Moshe, men Moshe vet att Gud inte förlåter vad som helst, speciellt inte så här nära slutet:

"Om ni avfaller från honom och han ännu en gång lämnar kvar Israel i öknen, drar ni undergång över hela detta folk."

Stammarnas representanter börjar förhandla med Moshe för att lösa problemet, men i deras förslag framkommer det några stora blinda fläckar när man tittar på hur Moshe sen svarar på deras förslag. Jämför man förslaget sida vid sida med svaret, vilket är en metod som Nechama Leibowitz är känd för ser man tydligt vad problemet är:



Stammarna såg situationen som en enkel förhandling - de får något och resten av folket får något. De bidrar militärt till folkets behov och då får de bo på den plats de har själva valt.

Moshes perspektiv är något helt annat. Han menar att deras ansvar är inte gentemot sina bröder, utan till Gud. Det är tack vare Gud som de ens har kommit till den plats de nu vill leva på. Det är Gud som besegrar fienden och fördelar landet.

Det är även en till sak som skiljer stammarnas världssyn från Moshes - deras prioriteringar.

"Vi tänker bygga fållor här till våra hjordar och städer åt våra små...", säger de självsäkert. Moshe säger inte emot dem, men ändrar om ordningen i sin sammanfattning: "Bygg städer åt era små och fållor åt era får, och gör också i övrigt som ni har sagt.”

Fattar de vinken?

Gaditerna och rubeniterna svarade Mose: "Herre, dina tjänare skall göra som du har befallt. Våra barn och våra kvinnor, vår boskap och alla våra lastdjur stannar kvar i Gileads städer, men vi, dina tjänare, alla som är rustade till strid inför Herren, skall gå över Jordan för att delta i kriget, så som du har sagt, herre."
Bamidbar 32:25-27

Ja, det verkar så. Nu sätter de barnen och kvinnorna framför boskapen och erkänner att det är inför Herren som de strider och avslutar med "så som DU har sagt, herre".

Det är lätt att förlora perspektiven i livet. Vad är det viktigaste och vad kommer i andra hand? Vi löper alltid risken i vår strävan efter trygghet och materiell välstånd att börja tro att allt grundar sig på det, men har prioriterar vi inte våra närmaste och vårt andliga välstånd har allt det andra inte någon betydelse.

Låt oss hoppas att när våra värderingar blir skeva att vi har någon som Moshe som på ett subtilt sätt får oss att inse vad som är det väsentliga i livet.

Kol tuv,

Parashat Korach - Vilken sorts ledare vill vi ha?

Hej!

Här kommer Jeremys predikan för lördag morgon, i Stora synagogan i Stockholm. Mycket att fundera över här!

Igår kväll talade jag lite om veckans toraavsnitt, Korach, och hur Toran alltid försöker att komplicera istället för att förenkla, och varför. Men jag förklarade inte precis hur den principen utspelar sig i denna veckas parasha, det har jag sparat till er här idag.

Det är så att huvudämnet i vår Toraläsning är Moses släkting Korach, som försöker att störta Moses och ta ifrån honom ledarskapet.

Och om Toran hade velat förenkla berättelsen för oss, speciellt som vi förstår politik och etik idag, så hade Moses representerat demokratin och folkets rätt att få bestämma. Korach hade varit diktatorn som ville stjäla makten och behålla den för sig själv. Men Toran vill inte berätta en saga för oss likt Harry Potter eller vilken Disney film som helst. Den vill istället att vi ska kunna känna igen oss i Torans figurer, och därigenom lära oss någonting om oss själva och om hur vi ska bära oss åt här i livet.

Tyvärr så har vi genom åren lärt oss allt för väl att det sällan handlar om svart och vitt, en god sida och en ond. Runt om i världen följer vi intensivt situationen i Iran och protesterna på gatorna som leder tragiskt till dödsfall. Visst hoppas vi att Ahmedinejad inte ska behålla makten, om inte annat så för Israels skull. Men åter igen så handlar det inte om gott och ont, och en ny ledare i Iran garanterar tyvärr inte Israels säkerhet eller lugn.

Så många likheter ser vi nog inte mellan revolten i Iran och Korachs försök till maktövertag i bibeln. Men visst är det intressant när veckans Toraläsning, som på beställning, reflekterar löpsedlarnas rubriker?

Låt oss då gräva lite djupare i veckans parasha.

I veckans läsning, kapitel 16, vers 3 läser vi att Korach och hans menighet konfronterade Moses och Aron och sa till dem:

“Nu må det vara nog. Hela menigheten är ju helig, alla är det, och Herren är mitt ibland dem. Varför upphöjer ni er då över Herrens församling?”

Visst verkar det som om Korach står för demokratin och Moses är diktatorn som måste störtas. Men hur kan det vara så? Vi vet ju att Moses är hjälten här, så det måste vara någonting annat på gång. Vi kan inte nöjas oss med en ytlig läsning av Toran, utan den kräver en djupare förståelse. Vi måste analysera och diskutera, annars kommer vi aldrig kunna komma till rätta med vad vi just läst.

Låt oss då fortsätta utgrävningen.

Vad vet vi om Korach? Han ställer sig upp och talar för hela menigheten och ifrågasätter Moses rätt att styra. Han var kanske en karismatisk typ, en som kunde tala väl och övertyga andra. Men är det dessa färdigheter som betecknar ledarskap? Hur ofta har vi inte hört fantastiska talare som kunde inspirera miljoner människor, men som alls inte kunde leda. Som inte ville ta hand om folket och som till och med var korrumperade eller blev berusade av makten?

Vi kan inte välja våra ledare enligt ytliga karaktärsdrag. Och Toran varnar oss flera gånger att akta oss för människor som är lite för ivriga att ta makten, och som gärna kritiserar andra genom att förkunna, “JAG skulle kunna göra det bättre!”

Och dessutom så är det ju inte ett beslut som kan fattas människor emellan. Moses kontrar inte med att acceptera Korachs utmaning. Det blir ingen spännande duel dem emellan där de båda får försöka visa vem som är bäst på att dela hav eller vem kan framkalla de coolaste plågorna. Moses vänder sig istället till Gud för att bestämma saken. Det är ju därifrån makten kommer, och bara genom att åberopa Herren så har Moses bevisat att det är han som är den verkliga ledaren.

Jag tror att det är det som är Torans budskap. Vad är det VI ska söka för karaktärsdrag hos våra ledare. Det här är inte bara en saga om ett folk och en maktkamp för flera tusen år sedan. Och det är heller inte en lovsång till våra förfäder, trots att det visst är Moses som segrar i slutändan.

Toran kommer med svårförstådda historier om riktiga människor och verkliga situationer så att vi idag som sitter och läser ska få något att tänka på.

Då kommer alltså den viktiga, och lite obekvämta frågan: Vilken slags ledare söker ni? I era privatliv, i församlingen, i Sverige, och bland världens ledare. Vad är det för slags samhällen vi måste sträva efter, och hur kan vi börja sökandet redan imorgon. (Jag skulle kunna säga “redan idag,” men det är ju trots allt Shabbat, och här i Sverige slutar Shabbat så sent, så vi väntar tills imorgon istället...)

Det största misstaget vi kan göra, förutom att inte läsa Toran alls, är att inte lära oss av de budskapen våra förfäder ville förmedla.

Jag vet att här i Sverige så pågår en stor debatt mellan ateism och religion, och jag kommer att tala om det lite mera nästa vecka. Men det verkar som om debatten handlar om tro och tvivel. Men judendomen har alltid fokuserat mer på handling, och inte så mycket på tro och ideologi. Och grunden för hur vi beter oss finner vi i Toran.

Vi har haft tusentals år på oss att läsa, studera, ifrågasätta, och utveckla dessa fantastiska principer vi lärt oss från Bibeln.

Låt oss inte bryta den kedjan nu, utan fortsätta lära oss allt vad Toran har att dela med sig.

Shabbat Shalom!

Parashat Naso - Lika. Unika.

Hej!

Imorgon läser vi parashat Naso, som är den andra parashan i Bamidbar, 4 moseboken. Det är faktist den längsta parashan som vi har i Torahn, tack vare Torahns längsta kapitel, kapitel 7, som har 89 verser!

Det märkliga med kapitel 7 är att det är också ett av Torahns mest enformiga kapitel. Den beskriver hur man invigde Mishkan, Tabernaklet, genom att hövdingarna för de 12 stammarna kom med gåvor till det nya tempeltältet, Guds boning bland folket.

Varje stamhövding kommer med exakt samma gåvor och man behövde egentligen inte räkna upp alla i texten. Man kunde ha skrivit "X från X:s stam gav X - det gjorde alla andra också", men varje ledare får sitt eget stycke.

Därför läser vi t.ex:

Tredje dagen kom hövdingen för Zevulons ättlingar, Eliav, Chelons son. Hans offergåva bestod av ett silverfat som vägde 130 siklar, en silverskål om 70 siklar efter tempelvikt, båda fulla med siktat mjöl, blandat med olja, till matoffer, en guldskål om 10 siklar, fylld med rökelse, en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en getabock till syndoffer, samt till gemenskapsoffer två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var vad Eliav, Chelons son, offrade.
Bamidbar 7:24-29

De resterande styckena i kapitlet är exakt samma text, förutom dagen, namnet på stamledaren och på stammen. Principen när vi tolkar Torah är att ingen vers är överflödig - varje vers finns där av en anledning - så varför denna upprepning i 60 verser?

Idag när vi ser saker som är enformiga och identiska, ser vi det ofta som något negativt - ingen kreativitet, ingen individualism. Om alla gäster på ett bröllop kom alla med samma present till brudparet skulle det nog inte uppskattas - det är för anonymt och tråkigt. Alla människor är ju olika, så hur kan man då tolka hövdingarnas likadana gåvor till Mishkan som annat än en tom gest?

Som ledare har dessa individer ett särskilt ansvar inför sina stammar och även inför Gud. Hade de själva bestämt vad de skulle ge, är risken stor att politik och konkurrens hade krypit in i ceremonin:

"Gav han så lite? Vad snålt! Då ska jag överträffa honom!"
eller
"Oj, han gav så mycket! Han ska alltid malla sig."

Stundens helighet hade drunknat i lägre, personliga känslor och osäkerheter. Mishkans syfte var att förena folket och föra dem närmare Gud. Med personliga gåvor hade det fått motsatt effekt.

Samtidigt så får varje hövding sitt eget stycke, som beskriver gåvan som om vi inte hade läst samma sak 11 gånger i samma kapitel. På sin egen dag bar varje hövding fram sina gåvor, på sitt eget unika sätt. Eftersom ingen person är den andra lik kan inte samma handling utfört av två olika personer vara exakt samma handling.

Detta är en viktig tanke för oss idag. Vi lever i ett konsumtionssamhälle, som matar oss med uppmaningar om att vara unika, men egentligen ska vi alla köpa samma sorts vara och klä oss i samma sorts kläder. Häng med! Köp dagens mode! Att vara annorlunda är något vi ska akta oss för.

Men egentligen är varje människas unika egenskaper och personlighet hennes största bidrag till mänskligheten. Det är just så vi är skapta. Det är just det som borde firas och lyftas fram, mer än något annat.

Gör vi det, behöver vi aldrig vara rädda eller osäkra eller avundsjuka på någon annan. Då hittar vi skönheten i oss själva och hos andra.

Shabbat shalom,

En rabbin blir till...

Hej!

Nu har jag äntligen sorterat igenom bilderna som jag har från min bror, Jeremys rabbinordination från Jewish Theological Seminary i New York, den 21 maj.

Här har ni dem, med förklaringar. Nummer 30 i ordningen är ett videoklipp av själva välsignelsen som Jeremy fick när han blev färdigutexaminerad rabbin, den får ni klicka på om ni vill se den. Nummer 43 likaså. Om det bläddrar för fort kan ni alltid pausa bläddringen för att hinna läsa det hela.




Kol tuv,

Parashat Bamidbar - Vem räknar med oss?

Hej!

Denna vecka börjar vi Bamidbar - Fjärde moseboken. Denna text är en predikan jag skrev för tre år sedan, men den håller nog måttet än idag:

De flesta antingen älskar eller hatar matematik. ”Matematik är bara abstrakta regler och konstiga tecken som man aldrig kommer att ha nytta av i livet”, gnäller mattehataren. ”Matematik är ett systematiskt sätt att beskriva allting i världen omkring oss, matematik speglar livet”, kontrar matteälskaren. Båda kan ha rätt, men det beror på hur man räknar.

Parashan, dagens torahavsnitt, Bamidbar, är den första i fjärde moseboken, som också den heter Bamidbar. Den innehåller just en hel del matematik och boken heter just Numeri – Nummer – på latin.

Man kan dela in parashan i tre delar:

1. Första delen beskriver i noga detalj folkräkningen och mönstringen av alla stridsdugliga män. Torahn räknar en efter en upp stammarnas styrkor som totalt uppgår till den fantastiska summan 603 550.
   
2. I den andra delen tilldelas varje stam sin särskilda position vid någon av Mishkans, Tabernaklets, fyra sidor. Den positionen gällde både när de marscherade och slog läger.
3. I den tredje delen får Levis stam, som inte mönstrades med de andra, sin speciella arbetsuppgift: att ta ner, transportera och resa Mishkan, när folket reste från en plats till en annan.

Här är det verkligen ordning och reda som råder – militärisk systematik. Man kan likna Gud vid en överbefälhavare med Moshe och Aron som hans närmaste generaler. Tillsammans strukturerar de upp folket och planerar för den långa vandringen med alla konflikter som väntar dem på vägen.

De sörjer för folkets fysiska säkerhet med mönstringen och dess andliga säkerhet med Mishkan, som gör Guds närvaro tydlig och kännbar. Men verkligheten tränger sig så småningom på.

Ordet Bamidbar betyder "i öknen" och nästan alla berättande stycken i boken Bamidbar, som varvar lagdelarna, berättar om alla utmaningar som folket möter på vägen genom det karga landskapet.

Ledarna räknade med att hoten mot folkets fysiska och andliga säkerhet skulle komma utifrån, inte inifrån, där de är mycket svårare att handskas med. Folket vägrar gång på gång acceptera Guds, Moshe och Arons auktoritet. De gör uppror mot den kvävande steriliteten av system och lagar genom att uttrycka sina rädslor, tvivel, trots eller ilska.

Moshe försöker vara en djärv ledare som går i täten med visioner och stora ideal, men alltför ofta upptäcker han att en ledare inte kan leda om han inte har folket med sig. Då måste han först lösa konflikterna och utmaningarna, innan de än en gång går med på att följa honom.

Varför misslyckas det om och om igen? Varför denna avgrund mellan ideal och verklighet?

Jag tror att det alltid är så med livet. Alla lever vi i verkligheten – man kan blunda för den och stoppa huvudet i sanden, men den finns där oavsett. Men det betyder inte att vi måste acceptera att den alltid kommer att vara så. Vi kan med drömmar och visioner tänka oss en bättre verklighet, där saker och ting är lite mer som vi anser att de borde vara. Men för att de ska bli verklighet måste vi agera realistiskt och stämma av med våra medmänniskor då och då.

Vi kan inte skapa oss en bättre verklighet om vi trampar på andra för att uppnå den. Då är det en illusion. Detta kan vi se tydligt i folkräkningen. Visst har de 600 000 stridsdugliga soldater, men se förbi statistiken: vilka är de som individer? Vilka är de anonyma kvinnorna och barnen som inte räknades? Vad har Chaim för drömmar? Vad har Leah för rädslor? Statistiken räcker inte till för att beskriva detta.

Och de som aldrig vågade lämna Egypten? Eller de som inte längre orkade med den långa vandringen genom vildmarken, utan slank iväg och bosatte sig vid en ödslig oas? De försvann ur vår historia och ut i anonymiteten.

Medlemsantalet sjunker i vår församling. Det är nog inte särskilt enkelt att lista ut varför. Det finns nog en personlig anledning för varje individ som bestämt sig att lämna Församlingen och som därmed, på sätt och vis, lämnat det judiska folket.

Kanske har vi som är kvar inte gjort tillräckligt för att nå ut och knyta band med dem, för att de ska förstå hur viktiga de är för oss. Varje person som inte längre vill vara med, är ännu en röst som kunde ha valt att fortsätta med oss och berika vårt folk och vår historia med sina drömmar och visioner.

Kanske vill de inte vara drömmare och visionärer – kanske vill de bara vara medelsvenssons. Är inte livet är tillräckligt komplicerat utan att behöva handskas med allt som det innebär att vara jude? T.ex. har vi en märklig tendens att alltid dra till oss uppmärksamhet från resten av världen och hamna i rampljuset och visst är det påfrestande att leva där.

Ett av mina favoritcitat kommer från Tevje, huvudpersonen i Spelman på taket. Efter ännu en våg av antisemitism säger han så här: ”Gud, jag vet att vi är det utvalda folket, men kan du inte någon gång välja någon annan?” Kanske lider några av dem som lämnat vårt folk av rampfeber.

Kanske tycker en del att judendomen som tradition inte innehåller tillräckligt med mening för dem och de undrar ”varför ska jag finansiera en synagoga som jag aldrig besöker?” Genom historien har många judar kommit till slutsatsen att det är bara för svårt att vara jude. Att det helt enkelt inte är värt besväret.

Jag kan inte kritisera dem och jag tror inte att det är något fel på dem, men jag tycker ändå att det är synd för oss som är kvar. De lämnar efter sig ett tomrum. Och hur är det med oss som är kvar? Vi som ömsom följer visionerna; ömsom brottas med verkligheten.

Det är lite som med matematiklektionerna i skolan. Man kan, när man tittar på dessa märkliga tecken och dessa konstiga regler, slänga ifrån sig boken och säga ”detta är inget för mig!”. Eller så kan man ge sig i kast med det, lära sig hur det fungerar och försöka förstå vad det är som matematiken försöker beskriva.

Då kan man kanske hänföras av en blommas otroliga symmetri eller fantisera sig bort i en stjärnornas dans över Vintergatan. Från Moshe till Einstein, från Maimonides och Spinoza till Freud så är vi judar analytiska drömmare; djupa tänkare med stora visioner.

Är det alls möjligt att leva i den kalla, hårda verkligheten utan att förlora sina visioner och bli cyniker? Kanske inte, men vårt lilla folk – ständigt krympande men aldrig försvinnande – har aldrig låtit det omöjliga stoppa oss.

Kol tuv,

Halacha - Att rösta om Guds vilja

Detta inlägg är del 2 av 3 om Halacha. Jag började skriva det som ett enda inlägg, men det blev för stort.
Del 1 handlar om Halacha, judisk lag, inom den ortodoxa världen, speciellt i Israel.
Detta inlägg, del 2, är en enkel sammanfattning av Halachans utväckling genom historien.
Del 3 visar min absoluta favoritaffisch - The Sea of Halacha!

Här följer en sammanfattning av Halachans historia, för att förstå sammanhanget och vad Halacha egentligen är:

Halacha הלכה har samma rot som ordet Holech ה-ל-כ :הלך, som betyder "gå". Det är alltså den väg som det judiska folket ska vandra.

När våra lärda studerade Guds ord, Torah, och frågade sig hur vill Gud att vi ska leva blev Halacha svaret, men från alla första början fanns många skilda meningar om hur man skulle tolka Torahn och vad för sorts Halacha som Gud egentligen menade att vi skulle följa.

Istället för att en viss falang tog överhanden och brände alla andra som kättare (som har hänt inom andra religioner) så var man rätt överens om att alla som var riktigt lärda och insatta i Torahn och ärligt försökte hitta Guds avsikter i den hade en bit av sanningen. Man inte kunde helt avfärda den ena eller den andra tolkingen.

För att det inte skulle bli totalt kaos av det hela, så röstade man i Sanhedrin, det högsta rabbinska rådet och gick efter majoritetens beslut. Minoriteten behövde inte ändra sin åsikt, men den skulle vara teoretisk. I praktiken skulle man acceptera majoritetens vilja.

Det låter kanske inte som att man följde Guds vilja så mycket som rabbinernas, men rabbinerna resonerade att Gud hade gett människorna läran just för att studera och tolka. Då var det upp till oss vad vi sedan kom fram till, bara man ärligt försökte följa det man trodde var Guds vilja.

När Sanhedrin upplöstes och livet i Israels land blev för svårt, så skiftade centrum för judiskt lärande till andra platser i världen (Babylonien 300-1000, Spanien 900-1492, Tyskland/Polen 1300-1939, USA 1900-idag samt det moderna Israel).

Rabbiner i varje judisk församling hade rollen av en helig jurist, som skulle ge råd och vägledning till sin församlingsmedlemmar. De baserade sig till 99% på det de hade lärt sig av sina lärare, men det uppkom alltid nya frågor och utmaningar. Om rabbinen i fråga inte kunde svara på den aktuella frågan skickade han brev till närmaste Posek - en rabbin som hade blivit erkänd som en stor tänkare och tolkare av judisk lag. Var den lokala Poseken osäker, kunde han själv skicka frågan vidare till en ännu mer ansedd Posek, längre bort. På så sätt blev några få poskim (pl. av posek) sin generations allra mest framstående judiska ledare och kanske, som i bl.a. Rashis fall, blev de kända som en av historiens giganter.

Varken rabbinerna i sina församlingar eller de stora poskimen hade avsikten att göra livet för andra judar svårare, utan de såg som sin uppgift att hitta tolkningssätt för att lösa upp vissa knutar i Halachan för att judarna kunde leva rätt enligt Guds väg utan att bördan av Torahns bud - som ofta kallas Oll Malchut Shamajim, Det himmelska oket - blev för tungt att bära.

Allt detta började förändras på 1800-talet då det uppkom former av judendom som utmanade de traditionella rabbinernas auktoritet. I mötet mellan judendomen och moderniteten uppkom Reformrörelsen och den Konservativa rörelsen som båda försökte (och försöker än idag) att hitta sätt för judar att leva judiskt i den moderna världen.

De nya rörelserna såg annorlunda på Torahn (att den snarare var ett uttryck av flera olika människors möte med det gudomliga, mer än direkt dikterad av Gud till Moshe) och det föll sig därför naturligt att man skulle omvärdera hur Halacha skulle påverka judars liv.

Reformrörelsen menade att de etiska reglerna skulle vara kvar, men de rituella reglerna var upp till individen att själv utvärdera och välja att följa eller inte. Konservativa rörelsen (som är "konservativa" i förhållande till de reforma, inte till de ortodoxa!) ville inte göra sig av med de rituella reglerna, men menade att man kunde forma ett nytt rabbinskt råd som kunde vägleda sina medlemmar hur de skulle hålla alla mitsvot (Guds bud) i den moderna världen.

Effekten på de mer traditionella judarna var stor. Skräcken för att den nya världen skulle smula sönder den mångtusenåriga traditionen gjorde att man vände sig emot mycket som var nytt och försökte hålla hårt i allting som det varit. Poskim slutade leta efter sätt att lösa knutar, och uppmanade istället ortodoxa judar (ortodox = renläriga, som de kom att kallas) att se knutarna som beviset för att de följde Guds sanna vilja.

Jag tycker att Konservativ judendom eller Masorti (= traditionell), som den kallas i Israel och delar av Europa är en mer passande arvtagare till den klassiska judendomen från Sanhedrins tid och framåt.

Trots att de ortodoxa judarna hävdar att de aldrig förändrats och därför är den sanna judendomen, är det just så de har "gått av vägen" - genom att vägra omvärdera och förändra Halachan inför moderna utmaningar. Jag har svårt att tro att giganterna i vår tradition, som Hillel, Rashi, eller Josef Karo skulle känna igen sig i den ortodoxa världen (och värden) som vi har idag.

Kol tuv,