Parashat Vajechi - Sanna och falska berättelser

Hej!

Jag skrev denna Dvar Torah på engelska för Limmud organisationens Dvar Torah emejl, On One Leg, som kommer ut varje vecka med tolkningar av olika människor som är aktiva i Limmud-sammanhang. Jag rekommenderar alla att prenumerera på Limmud On One Leg!
Följande text är alltså skriven på engelska och översatt, med lite hjälp av Google Translate och mycket redigering från min sida. Svenskan kan ändå vara lite mer bristfällig än vanligt. (Vill du läsa orginalet, klicka här.)

Nu när vi avslutar den episka boken Bereishit, Första moseboken, når Jakob och Josef, två av bokens mest noggrant skildrade personligheter, bägge slutet av sina långa liv.

Både far och son har haft svåra och utmanande liv, fyllda av med tvära kast, hjärtesorg och stora utmaningar, ​​men om vi tittar noga på deras inställningar till dessa utmaningar, är de två männen rätt olika varandra.

När Jakob har att göra med brodern, föräldrarna, svärfadern, hustrurna, sönerna och sina grannar, försöker han alltid att passa in dem, som pussel-bitar, i hans liv, just som han vill ha dem. Men var gång han får alla bitar på plats, så hoppar ett avgörande bit ut. Till skillnad från Josef - som verkar ta varje motgång med lugn beslutsamhet, som hanterar varje utmaning för sig, i den takt den drabbar honom - verkar Jakob aldrig kunna förlika sig med att saker och ting inte kommer att bli som han hade hoppats.

Hans livs stora kärlek, Rakel, är det bästa exemplet på detta. Det var ju menat att hon skulle bli Jakobs enda hustru, men Lavan lurade honom att gifta sig med Leah först och krossade Jakobs dröm om monogam äktenskaplig lycka. Gud gjorde Leah fruktbar och Rakel ofruktbar, spänningarna växte och söner föddes på rullande band. Det var först när Leah och bihustrurna Bilha och Zilpa hade tillsammans fött Jakob 10 söner och en dotter att Rakel fick hennes förstfödde, Josef.

Kan detta vara skälet till att Jakob favoriserade Josef och behandlade honom som den förstfödde, fast han var nästan familjens yngste? Han var sonen Jakob borde ha först av alla. Det var drömmen som aldrig skulle bli verklighet, som stamfadern inte kunde bryta sig loss ifrån, inte ens på sin dödsbädd.

Innan han välsignar sina söner, vill Jakob, typiskt nog, välsigna Josefs söner, Efraim och Menashe och han vill att de ska värderas lika högt som hans två äldsta söner, Reuven och Shimon. Plötsligt försvinner den gamle mannen in i ett minne av sin svunna kärlek:

"Jag, när jag var på väg tillbaka från Paddan - dog Rakel från mig ... och jag var tvungen att begrava henne där på vägen till Efrat..." Bereishit (Första moseboken) 47:8

Han säger Alai - "från mig" eller bokstavligen “PÅ mig” trots att det måste ha varit lika smärtsamt för Josef att förlora sin mor som det var för Jakob att förlora sin älskade hustru.

Skapar vi inte alla i någon mån berättelser, narrativ, i våra liv som inte alltid överensstämmer med det som faktiskt sker omkring oss? Så många spänningar och så mycket smärta uppstår ur gapet mellan vad vi vill tro är verkligheten, och vad som egentligen är verkligheten, vare sig vi vill det eller inte. Och vissa människor är så inlindade i sin egen sorg, sitt eget narrativ, att de inte kan se verkligheten eller smärtan som andra bär på.

Josef verkar inte följa i sin fars fotspår. Även när inget går bra för honom, när livet ger honom sur mjölk, finner han ett sätt att göra av det söt grädde. Allt förändras, däremot när han står ansikte mot ansikte med sina bröder, då hungersnöden tvingar dem resa ner till Egypten för att köpa säd. Det är då vi ser hur hans känslor tar över.

Josef iscensätter en genialisk plan för att rädda sin yngste bror, Benjamin, faderns nya favorit, från sina bröder, som naturligtvis måste hata Benjamin lika mycket som de hatade Josef. Han ser till att Benjamin tas ned till Egypten, sätter dit honom för stöld och låta bröderna lämna honom där, som de gjorde med Josef.

Det hela skulle ha fungerat perfekt, om det inte vore för en liten detalj - bröderna är inte onda längre. När de tror att ingen hör dem, uttrycker de en enorm skuld över vad de gjorde mot Josef och de har ingen avsikt att överge Benjamin i Egypten. Denna gång tar de ställning för minstingen i familjen och behandlar honom som den broder han är.

Josef kunde ha klamrat sig fast vid sin smärta och sin egen berättelse i det ögonblicket, genom att ignorera deras vädjan och skicka hem dem, samtidigt som han intalar sig själv att det var bäst så. Men Josef gör någonting hans far aldrig skulle kunna göra - han bryter sig loss från sin egen smärta och skapar en ny verklighet, genom att sudda över den inre berättelsen av lidande.

Han tar av sig masken, blir en del av familjen igen och lyckas släppa på all den sorg och ilska som han sparat på i åratal. Även när bröderna kommer till honom efter fadern Jakobs död, då de fruktar att han väntade på denna stund att hämnas, försäkrar han dem att han hyser dem ingen illvilja:

“han tröstade dem och talade till deras hjärtan." Bereishit 50:21

Låt oss alla följa Josefs exempel genom att identifiera de falska narrativ vi snärjer in oss i, och istället se verkligheten som den egentligen är, för att förflytta oss från smärta, förbittring och ilska till försoning och skapandet av en bättre värld tillsammans.

Shabbat shalom!

Parashat Vajishlach - En evig och underbar brottningsmatch

Predikan på parashat Vajishlach
10 december 2011, 14 kislev 5772

Rabbi Jonathan Sacks, Storbritanniens överrabbin ställer en viktig fråga om veckans parasha:
“Varför är Jakob vår stamfader, och judendomens hjälte? Varför är vi Kehilat Jaakov och Bnei Jisrael - Jakobs församling och Israels barn?

Abraham påbörjade den judiska resan, Isak var villig att offra sig för Gud, Josef räddade folket under svältåren i Egypten, Moshe ledde folket genom öknen och gav oss våra lagar. Joshua ledde folket in i Det förlovade landet, David blev vår största kung, Salomon byggde templet och profeterna gav, genom århundraderna, röst åt Guds budskap om rättvisa och rättfärdighet.”

Jakobs liv, menar rabbi Sacks, verkar vara fylld av inget annat än konflikter: med broderna Esau, som han bedrar så han måste fly för sitt liv; med svärfadern Lavan, som lurar honom gång på gång; med sina fruar Rakel och Leah, som tävlar om hans kärlek; med sina tre äldsta barn Reuven, Shimon och Levi, som på olika sätt utmanar faders ledarskap. Jakob verkar han ofta fylld av ångest och rädsla, och när han väl handlar verkar han inte alltid ärlig eller rak.

Efter att ha återförenats med Josef står han inför sonens chef, farao, och sammanfattar sitt liv med att säga ”Få och svåra har mina levnadsår varit.”

Rabbi Sacks har satt fingret på det hos Jakob som har gjort honom till en av mina favoritpersonligheter i Bibeln. Han är en överlevare - han är det judiska folket personifierat - han är Israel.

I dagens parasha får han detta namn och det kommer i ett av de mest märkliga avsnitten i hela Torahn, när Jakob brottas med ängeln. Det är just innan han ska möta sin bror för första gången på 20 år. Esau är på väg att möta honom med 400 man - han tänker inte komma för att fika med Jakob. Då delar han på sin stora familj, sina fyra fruar och 13 barn, sitt boskap och allt han äger, i två läger, och resonerar ”Om Esau överfaller den ena, så kan den andra slippa undan.”

Vilket ohyggligt val! Vilken ångest det innebar att dela på allt han håller kär i hoppet om att rädda en spillra undan hans egen brors vrede. Hur många gånger i vår historia har inte andra judar tvingats följa Jakobs exempel.

Och han uttrycker sin ångest i bön:

Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: ’Vänd tillbaka till ditt land och din släkt, så skall jag låta det gå dig väl.’ Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med dessa båda skaror. Rädda mig undan min bror Esau, jag fruktar att han annars kommer och slår ihjäl mig och de mina, både mödrarna och barnen.

Han skickar gåva efter gåva, totalt 550 djur, till Esau, i hopp om att kunna köpa sig ur denna knipa, men när han gjort allt han kunnat står han där vid floden Jabboks strand och solen sjunker över horisonten. Han lämnas ensam med sin tilltagande skräck inför morgondagen. Ensam med alla sina minnen över hur han levt sitt liv och alla saker som gått fel. Ensam med all den ånger över hur han kunde ha gjort annorlunda.

Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” … Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft.

Hela sitt liv har Jakob flytt från den kraft, det öde som han nu står ansikte mot ansikte med. Och nu, med all den skräck som det måste innebära att brottas med denna övermäktiga motståndare, vägrar Jakob att ge upp. Han kan inte. Han vet inte hur. Allt han förmår är att vara sig sig själv och med en chutzpah, en fräckhet, född ur desperation, förhandlar han sig till en välsignelse mitt under brottningsmatchen.
Han går därifrån som Jakob, men också som Israel, haltande, evigt förändrad, bruten men hel i mötet med sig själv och sina värsta farhågor.

Och så har det varit för oss, Jakobs barn, från den dagen och framåt. Vi har ömsom sökt, ömsom flytt från världens hårda rampljus. Idag går inte mindre än fem judar fram till den svenska kungen för att ta emot nobelpriset och de bidrar till en av världens märkligaste statistiska siffror: en femtedel av alla som tilldelats ett nobelpris har varit av judisk börd, fast vi endast uppgår till ca 0.2% av världens befolkning.

Den holländsk-israeliske rabbinen Nathan Lopes Cardozo, en av den ortodoxa världens mest radikala tänkare, påpekade att det judiska folket är mindre till antal än ett misstag i den kinesiska folkräkningen, dvs. när kinesiska byråkrater räknar fel på någon decimal i landets folkräkning, så räknar de fel på fler människor än det finns judar i världen!!!

Hur kan vi ha samtidigt ha gett världen Moses, Jesus, Paulus, Maimonides, Spinoza, Marx, Freud, Einstein, Bob Dylan, Woody Allen OCH 20% av världens nobelpristagare???

Hur är det möjligt? Och samtidigt som vi sticker ut mer än någonsin, vill vi inte helst inte att världen ska märka det så mycket. Vi har så ofta kritiserats, jagats och förföljts att vi bara vill smälta in i dagens demokratiska samhälle och inte synas.
Men det gör vi. Vi märks ordentligt med rubriker om Israel, om antisemitism, om omskärelse.

Om tio dagar börjar vi fira Chanukkah, en helg som ihågkommer hur judar tog strid mot en kung för 2200 år sedan, då han ville förgöra både vår religion, genom att förbjuda vår Torah, och vår identitet, genom att förbjuda Brit Milah. Den artikel som skrevs i DN Debatt i november, av omskärelsemotståndare, kunde ha skrivits av kung Antiochus själv, för just så tyckte grekerna: vi är omoderna, primitiva, envisa. Vi vill inte inse att vi ska lägga av med vår religion och bli som alla andra.

Chanukkah har passande nog kommit att mer än något annat symbolisera den helg genom vilken dagens judar tar ställning i den moderna världen - när alla andra tänder adventsljus och julgranar, tänder vi vår chanukkiah (speciellt den som Chabad tänder på Götaplatsen).

Vi märks. Det finns högst 17000 judar i Sverige, ändå så har vi haft judiska ministrar, riksdagsmän och kvinnor, konstnärer, författare, filmskapare, vi har spelat en gigantisk roll för svenskt näringsliv och så har vi några judiska skurkar som har fått sina namn i tidningen och i svensk kriminalhistoria.
Vänta ett tag, kanske ni säger, visst är dessa alla judar, men de är inte där de är FÖR att de är judar. De ska inte stämplas som jude, bara för att de kommer från liknande bakgrund.

Rabbi Brad Hirschfield definierade antisemitismen en gång som skillnaden att säga “det finns många mäktiga judar som bestämmer i Hollywood” - vilket stämmer - och att säga “judarNA styr Hollywood” - vilket inte stämmer. För det absurda med tanken på “den judiska världskonspirationen” är att vi vet bättre än någon annan att om man någonsin samlade alla dessa kända och inflytelserika judarna i ett och samma rum, skulle de ALDRIG kunna hålla med varandra! För att ha en konspiration måste vi först ha konsensus, och det når vi judar aldrig!

Och däri ligger faktiskt vår styrka: vi brottas och brottas och brottas. Vi kämpar med änglar och människor och med oss själva och ur denna eviga brottningsmatch - så irriterande, frustrerande och utmattande som den än må vara - ur kampen uppstår den välsignelse som Gud lovade Jakob/Israel. Vi står där brutna, men hela.

Och då händer något märkligt i berättelsen:
Jakob står framför Esau (som i Talmud kom att symbolisera romarna, kristendomen och västvärlden) som den han är - inga fler knep eller undanflykter: Här är jag Esau, gör vad du vill med mig!

Och brodern föll Jakob “om halsen och kysste honom. Och de grät.”

Låt oss möta våra utmaningar inte genom att slinka undan i skuggorna, utan genom att stå upp för vilka vi är - brutna men hela - möta Esau och omvärlden och låta dem hata eller älska oss för dem vi verkligen är.
Vi har mycket lite att skämmas för och vi har mycket att vara stolta över. Låt oss omfamna vår fader Jakob och vara hans barn, Bnei Israel.

Shabbat shalom och Chanukkah sameach!

Insiderskämt om absurditeter (med förklaringar)

Hej!

Det var ett tag sen sist, och mycket har hänt under november månad som jag kunde bloggat om (bl.a. var jag med i SVT Debatt, ett seminarium om religion och fred, samt Limmud i Stockholm) men jag har varit lite bloggartrött. Jag lägger definitivt inte ner Torahblogga, men det har bara varit trögt de senaste månaderna med inspirationen.

Nu har humors helande kraft fått inspirationen att återvända och jag vill visa er detta YouTube-klipp (tack till Tuvia för tipset!).

Men detta är inget klipp man bara kan visa och förvänta att de flesta ska förstå. Dels så använder de dataröster, som gör att alla orden blir lite feluttalade, dels så är det många termer som nog är obekanta för de flesta, så här följer några förklaringar:

Vort = jiddish för "ord", m.a.o. några ord om Torahn

Pasuk = vers i Torahn (ska uttalas med betoningen på sista stavelsen)

Jakov, Esav = Jakob och Esau, bröderna i Torahn. Esau sålde sin förstfödslorätt till Jakob för en linssoppa, men versen säger att Jakob gav Esau bröd också...

Gemara = En del av Talmud, den rabbinska läran.

Maklokes = en dispyt, ofta mellan rabbiner om någon lagfråga eller tolkning. Ska uttalas mach-LO-kes, (eller på modern hebreiska mach-LO-ket).

Brakka = välsignelse. Ska uttalas Bracha.

Shehakol/Mezonos = namn på två olika sorters välsignelser. Shehakol gör man för all mat som inte har en specifik välsignelse och Mezonos (eller Mezonot på modern hebreiska) gör man för mat som är gjort på sädesslag som inte är bröd, dvs. pasta, flingor, kaka mm.

Han menar alltså att rabbinerna har en dispyt om linser ska räknas som sädesslag eller inte.

Tolkningen är att Jakob gav Esau bröd, fast han bara bad om linssoppa för att han inte skulle hänga upp sig på vilken välsignelse han skulle läsa. Har man bröd med i måltiden, tvättar man alltid händerna, sedan läser man Hamotsi-välsignelsen, oavsett vad man annars har för mat på bordet. Bröd går före allt annat.

Masekes Brakos = (uttalas Masechet Brachot) Talmudvolymen där denna diskussion förekommer

Avos = stamfäderna (Avot på modern hebreiska)

Kol haTorah kula = hela Torahn, inklusive de rabbinska tolkningarna, från 1000-2000 år efter uppenbarelsen vid Sinai, då vi enligt traditionen ska ha fått Torahn, som i sin tur inträffar 193 år efter Jakobs död.

Mitsvos = gudomliga bud (mitsvot på modern hebreiska)

Lulav and esrog on Sukkos = (etrog, Sukkot på modern hebreiska), palmblad, myrtelkvist, citrusfrukt som man ska skaka på Sukkot, lövhyddofesten till minnet av vandringen genom öknen långt efter Jakobs död...

Amalek = folket som attackerade israeliterna under ökenvandringen. Torahn befaller oss att aldrig glömma vad de gjorde.

Zeicher or zecher when he leyned parshas Zachor = en fråga om hur man ska uttala ordet "minnas" när man läser denna text ur Torahn på Shabbaten innan Purim

Sefer Torah = en Torahrulle. Torahns sista mitsvah är att varje jude ska skriva sin egen Torahrulle, något som väldigt få judar gör.

"his son Josef was alive" = Torahn berättar om hur Jakobs andra söner hatar hans älsklingsson Josef. Först tänker de döda honom, sedan säljer de honom som slav till Egypten. Detta orsakar Jakob stor hjärtesorg.

Gid haNesheh = ischiasnerven i ett djurs höft. Den ska tas bort och får inte ätas, då det var just där Jakob blev slagen av ängeln när de brottades.

Budet att tvätta händerna innan man äter bröd är ett av de sex buden som kommer från de rabbinska tolkningarna i Talmud, och inte från Torahn.

Crocs on Tisha BeAv = en debatt som uppstod nyligen om Crocs är för bekväma för att ha på sig under sorgehelger, då läder förbjuds för att det är för bekvämt. (hade ingen aning om att detta pågick)

Rishonim = stora rabbiner från 1100-talet till 1500-talet, då många Torahkommentarer skrevs.

Y.U. = Yeshiva University, den ortodoxa rabbinskolan i New York, som har blivit mer och mer dogmatisk de senaste decennierna.

Mesorah = tradition (uttalas me-sor-AH)

Kefira = hädelse

Nu kan du gå tillbaka och uppfatta alla referenser och skratta gott (om jag inte redan har förstört skämtet för dig...).

Poängen är i alla fall att många ortodoxa jeshivot (religiösa skolor) har blivit allt mer dogmatiska. De tar alla tolkningar och legender som fakta och resonerar inte ens kring hur absurt det hela blir om man gör så.

Kol tuv,

Toldot I - Bättre sent än aldrig

Hej!

Ja, jag vet att jag har halkat efter en hel del med kommentarerna på veckans Torahavsnitt, men Bereishit utgör en rejäl utmaning.

Denna bok är det judiska folkets släktsaga - om Abraham, Isak, Jakob och Josef, Sarah, Rebecka, Rachel och Leah: berättelserna om deras liv, personligheter och förehavanden ligger till grund för inget mindre än det judiska folkets fundamentala identitet.

Det finns så mycket att förmedla om dessa individer och deras familjer, att det är svårt att göra det någorlunda kortfattat, men det är vad jag vill göra. Jag vill ge er en översikt över vår stamfädrar och mödrar som gör det tydligt hur de hänger ihop med varandra och hur vi tog oss från Abraham till slaveriet i Egypten och varför.

Ambitiöst värre, men man ska väl sikta mot stjärnorna, eller hur?

Här är en liten bit av det i alla fall.

Förra två veckor sedan läste vi parashat Toldot. Den börjar med följande vers:

Detta är familjehistorien (Toldot) om Isak, Abrahams sons släkt.

Det handlar om Isak, men samtidigt är Isak den stamfader som det står minst om i Torahn. Abrahams liv sträcker sig över 13 kapitel och 3 parshiot (veckoavsnitt). Jakob, Isaks son föds i denna parasha och han dör inte förrän nästsista kapitlet i Bereishit (1 moseboken). Jakob är har "huvudrollen" i 2,5 parshiot - dels Toldot och sedan de två nästkommande, Vajetse och Vajishlach.

Stackars Isak får alltså hålla sig till godo med en halv parasha, och det är egentligen bara i kapitel 26, här i Toldot, då han står ensam i rampljuset.

Varför behandlas Isak så styvmoderligt? Är han en så passiv och blek person att han liv inte förtjänar en utförligare skildring?

Kanhända. Den Isak vi ser verkar inte ha samma karisma och initiativsförmåga som sin far eller sin son. I ett gammalt avsnitt av podradioserien Pardes from Jerusalem, som erbjuder en föreläsning om parashan varje vecka, tar rabbin Meir Schweiger Isak i försvar. Han läser texten mycket noggrant och menar på att mellan raderna så visar sig Isak vara självsäker och framhärdande, envis men diplomatisk.

Rabbin Schweiger kallar honom "Low-key, but spectacular!"

Men i de två mest kända avsnitten av Isaks liv, är han däremot mest passiv. I Akedat Jits'chak - där Abraham befalls av Gud att offra Isak, följer han bara med sin far och gör inget motstånd ens när det blir tydligt att det är han själv som ska offras. Jag har mina egna tankar om Akedat Jits'chak, om Isak som person och i relation till sina föräldrar, som jag skrev om förra året i inlägget En hemsk berättelse.

Det andra avsnittet han är mest känd för är "välsignelsemiddagen". Först lite bakgrund:

Isak och Rebecka får två pojkar, tvillingar som redan i moderlivet kämpade om vem som skulle komma ut först och bli äldst. Esau kommer ut först, men Jakob håller i broderns häl, Akev - עקב, så han får namnet Ja'akov - יעקב.

Pojkarna växte upp. Esau blev en skicklig jägare, en vildmarksmänniska, men Jakob förde ett lugnt liv och bodde i tält. Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd, men Rebecka hade Jakob kärast.
Bereishit 25:27-28

Jakob och Esau blev varandras motsatser, och föräldrarna valde sida också, vilket bådar för trubbel.

Varför behöver Torahn motivera Isaks kärlek till Esau? Är det viktigt att han hade Esau kärast på grund av hans smak för villebråd? Observera att det inte står VEM som hade smak för villebrådet. Det kan vara att Isak gillade maten som Esau hade med sig hem, eller att Isak beundrade sin äldsta son för att han var en machojägare som hade smak för villebråd. Vi kommer tillbaka till detta...

Torahn berättar sedan hur Jakob, som är mammas lilla hemmapojke lagar en läcker linssoppa. Esau kommer hem utsvulten och jag gissar att han var så pass hungrig för att det var ett misslyckat jaktäventyr - han hade kanske gått flera dagar utan mat. Han är desperat och Jakob drar nytta av situationen. Han kräver Esaus förstfödslorätt som betalning för soppan och Esau svär ed på det.

Han åt, han drack, han reste sig och gick. Så lite brydde sig Esau om sin förstfödslorätt.

Därefter läser vi om Isak i kapitel 26, hans förehavanden med filistéerna och deras kung Avimelech, men sist i kapitlet läser vi detta:

När Esau var 40 år tog han till hustrur Judit, hettiten Beeris dotter, och Basemat, hettiten Elons dotter. De förbittrade livet för Isak och Rebecka.

Aj då. Isaks barn skulle ju inte gifta sig med traktens kvinnor, utan hitta en fru från Abrahams klan, som han själv hade gjort med Rebecka. Esau respekterade inte sina föräldrars önskemål...

Trots detta står det i kapitel 27, vers 1-4:

När Isak hade blivit gammal och hans ögon var svaga, så att han inte kunde se, kallade han till sig Esav, sin äldste son, och sade till honom: "Min son!"
Han svarade honom: "Här är jag."
Då sade han: "Se, jag är gammal och vet inte vilken dag jag skall dö. Tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i marken och jaga villebråd åt mig; laga sedan åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker om, och bär in den till mig till att äta, så att min själ må välsigna dig, innan jag dör."

Men Rebecka hör vad Isak säger till Esav och när han har gått ut för att jaga, övertala hon sin andra son Jakob att klä ut sig som Esav och lura Isak.

I nästa inlägg kommer jag att analysera resten av detta avsnitt och försöka utröna varför Rebecka insisterar på att Jakob ska få välsignelsen och varför Isak är så lätt att lura.

Shabbat shalom,

Vajechi - Varje generations band till den förra...

Hej!

Varje kväll och varje morgon ska man som jude säga Shema-bönen, vars första och mest kända stycke hittas i Devarim (Femte moseboken) 6:4-9:

Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.
Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.

(Mer om Shemabönen - även ett feministiskt perspektiv - kan ni hitta i ett tidigare Torahblogga-inlägg från augusti: Eikev - Guds ord på dörren, på armen och på kvinnor, och på Judinna i Sverige-bloggen)

Detta stycke är taget alltså direkt ur Torahn, men ni som kan läsa hebreiskan har kanske lagt märke till att den ovanstående texten skiljer sig på en viktig punkt, från den svenska översättningen. Den andra raden i hebreiskan finns med i varje siddur (bönbok), men är inte med i Torahn. Den har satts in i efterbiblisk tid och varje gång man säger Shema-bönen ska man säga denna extra rad i underton.

Raden översatt till svenska lyder: Välsignad vare Hans härliga rikes namn, alltid och för evigt.

Förklaringen jag har hört är att den sattes in efter första raden, "Hör Israel..." för att under andra templets tid, 516 f.v.t. till 70 v.t., var denna rad ett extra fint sätt att säga Amen ("jag håller med").

Den förklaringen kanske stämmer, kanske inte, men senare generationer sökte efter förklaringar i texten och skapade midrashim - rabbinska legender.

En som har sin utgångspunkt från vårt veckoavsnitt, parashat Vajechi, är en av mina absoluta favoriter.

Jakob (som också kallas för Jisrael) ligger på sin dödsbädd och ska välsigna sina 12 söner. De har alla bosatt sig i Egypten, under brodern Josefs beskydd, då Josef uppnått en väldigt hög position i samhället, som "vice"-farao.

Innan han dör så uttrycker Jakob, enligt midrashen, sin oro att sönerna kommer att lämna sina fäders tro och glömma bort förbundet som Abraham, Isak och Jakob slutit med Gud. Han är rädd att sönerna och deras barn, som kommer att bilda de 12 stammarna, kommer att assimilera sig i Egypten och försvinna i historiens dimmor.

När söner hör detta säger de alla tillsammans:
Shema Jisrael, Adonaj Elohejnu, Adonaj Echad.
Som i sammanhanget kan översättas till:
"Lyssna på oss, pappa. Herren är vår Gud och endast Herren."

Då lugnas Jakobs sinne. Han vet att han nu kan vila i frid. Med sitt sista andetag svarar han:
Baruch shem kevod malchuto, leolam vaed.
I detta sammanhang kan man översätta det som:
"Välsignad vare Guds härliga namn, och Hans kungarike, som kommer att vara för evigt."

Här är vi, dagens generation, som läser denna 2000-år gamla midrash, som tänker sig att det var så det gick till för 4000 år sedan. Må varje generation skapa så starka band till sina förfäder, så att det judiska folkets traditionskedja aldrig ska brista!

Shabbat shalom,

Vajechi - Självförsvar, men var går gränsen?

Hej!

1. Hur mycket ska Israel tolerera kränkningar av sina gränser och attacker mot sin befolkning innan de besvarar agressionen?
2. Hur långt får Israel agera i självförsvar?
3. Var går gränsen mellan självförsvar och oförsvarbar agression?
4. Och vem bär ansvaret för handlingar som går över denna gräns - den som initierat aggressionen, eller den som svarat?
   

Dessa är mycket svåra frågor att besvara. Kan ett möjligt svar finnas i veckans Torahavsnitt, parashat Vajechi?

Vajechi är sista avsnittet i Bereishit - Första moseboken. Jakob och hela hans familj - hans 11 söner och deras familjer - har kommit ner till Egypten för att bo med Josef, den tidigare förlorade sonen.

Nu är Jakobs liv snart till ända. På sin dödsbädd samlar till sig sina 12 söner för att ge dem alla en välsignelse, men som vi kommer att se är inte allas välsignelser lika trevliga. Allt detta hämtas ur Bereishit (Första moseboken), kapitel 49.

Jakob, som också har namnet Israel, börjar sitt välsignande med att säga:

"Samlas här, jag vill förkunna vad som händer er i kommande dagar" Bereishit 49:1

Denna text ska ses både som en kommentar på det som har skett tidigare, hur bröderna har varit som personer, och det som kommer att ske i framtiden, vad som kommer att ske när de 12 brödernas efterkommande har bildat de 12 stammarna och bosätter sig i Kanaan (dagens Israel).

Här är två av de positiva välsignelserna (Judah och Josef):

Judah, dig prisar dina bröder,
du slår dina fiender på flykten.
Din faders söner bugar sig för dig.
Ett ungt lejon är Judah.
Du reser dig upp från ditt byte, min son.
Han lägger sig ner och vilar som ett lejon,
ett lejon som ingen vågar störa.
Spiran skall förbli hos Judah,
härskarstaven i hans hand.
En gång skall han motta tribut
och folken tvingas till lydnad.
Han binder sin åsna vid vinstocken,
sitt åsneföl vid rankan.
Han tvättar sin dräkt i vin,
sin klädnad i druvornas blod.
Hans ögon är mörkare än vin,
hans tänder vitare än mjölk.
49:8-12

Ett ungt fruktträd är Josef,
ett ungt fruktträd vid källan,
grenarna klättrar upp efter muren.
Skyttar ansätter honom,
bågskyttar går till anfall,
men han håller stadigt sin båge,
och smidigt rör sig hans hand.
Jakobs Mäktige, Herden, Israels Sten,
din faders Gud, han skall hjälpa dig,
Gud den Väldige, han skall välsigna dig
med välsignelser från himlen därovan,
välsignelser från djupet som vilar därnedan,
med välsignelser från bröst och sköte,
välsignelser från ax och blomma,
välsignelser från de uråldriga bergen,
lycka från de eviga höjderna.
Må detta strömma över Josefs huvud,
över hjässan på fursten bland bröder.
49:22-26

De som härstammar från Judah och Josef gav båda upphov till kungarätter, särskilt Judas stam, där Davids ätt kommer ifrån. Detta ska alltså vara kopplat till hur dessa två bröder handlade i sina liv:

Josef såldes som slav av sina bröder, men, så småningom, räddade han familjen från svält när de kom ner till Egypten och försonades med sina bröder.

När Reuben, den äldste, visade sig vara mindre duglig, tog Judah på sig ledarrollen i familjen. Han ville även offra sig själv i stället för Benjamin när denne anklagades för stöld.

Båda dessa kungliga stammar har fått stå för det bibliska Israels försvar - lejonet Judah, och bågskytten Josef.

Men hur var det med de negativa välsignelserna (förbannelser???). Här en sådan :

Shimon och Levi är bröder, deras svärd är våldets verktyg. Låt min själ sky deras råd och låt mig inte vara i lag med dem. I sin vrede dräpte de män, i självbelåtenhet stympade de oxar. Förbannad deras otyglade vrede, deras skoningslösa raseri. Jag skall sprida dem i Jakob, skingra dem över Israel.
49:5-7

Detta är en tydlig hänvisning till kapitel 34, "Våldtäkten av Dina", i parashat Vajishlach.
Dina var familjens enda dotter och när Jakob med familj slog tält nära staden Shechem (dagens Nablus) inträffade detta:

Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick en dag ut för att träffa flickorna i trakten. Shechem [prinsen hade samma namn som staden], som var son till hivén Hamor, hövdingen i landet, fick syn på henne, och han överföll henne och våldtog henne. Men han fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, han blev förälskad i flickan och sökte vinna hennes hjärta. Han sade till sin far Hamor: "Ordna så att den flickan blir min hustru." Bereishit 34:1-4

Hövdingen Hamor och hans son, Shechem, behåller lämnar Dina i staden och går ut för att förhandla om giftemål med hennes familj. Hamor och Shechem föreslår att de alla stiftar fred:

"Knyt släktskapsband med oss, ge era döttrar åt oss och tag ni våra döttrar."

Bröderna svarar "svekfullt". De kräver att alla män i staden ska omskära sig om stammarna ska kunna gifta sig med varandra. Hamor, Shechem och alla män i staden går med på detta.

På tredje dagen, när männen led av sina sår, tog två av Jakobs söner, Shimon och Levi, Dinas bröder, sina svärd och gick in i staden utan att möta motstånd och dödade alla av manligt kön. De dödade Hamor och hans son Shekem med svärd och tog sedan med sig Dina från Shekems hus och gav sig i väg.
Bereishit 34:25-26

När de kommer tillbaka hem är Jakob allt annat än glad:

Men Jakob sade till Shimon och Levi: "Ni har dragit olycka över mig och gjort mig förhatlig (stinkande) för dem som bor i landet, kanaaneerna och perisseerna. Vi är så få, och går de nu samman och anfaller mig, kommer både jag och min familj att förintas."
34:30

Bröderna får sista ordet i berättelsen med ett snabbt och händigt svar - en tydlig referens till en biblisk hederskultur, som tack och lov inte finns kvar inom judendomen idag.

De svarade: "Skall man få behandla vår syster som en hora?"

När Jakob, på sin dödsbädd, ska välsigna sina söner, många år senare, får Jakob det slutgiltiga ordet och har inte glömt bort deras våldsdåd och inte förlåtit dem för deras handlingar.

Låt min själ sky deras råd och låt mig inte vara i lag med dem. I sin vrede dräpte de män, i självbelåtenhet stympade de oxar.

Nyckelorden här är vrede och självbelåtenhet (också översatt som övermod). Här tror jag att gränsen går mellan självförsvar och oförsvarbar aggression. Det ligger inte bara i vad man gör, utan i vilka anda man gör det.

(Det finns säkert dem som läser detta och skulle vilja dra fler paralleller mellan berättelsen om våldtäkten av Dina och Israels krig mot Hamas, men det faller på sin egen absurditet: det ena är en biblisk familjetragedi och det andra är en politisk konflikt mellan två militära styrkor.)

Det är Jakobs beskrivning av hans två söners våldshandlingar som är det relevanta här. Under Israels 60-åriga historia har det alltför ofta, med alltför många fientligt inställda grannar, varit ytterst nödvändigt att ta till militära medel för att försvara landet och dess medborgare.

Tyvärr har det också hänt att Israels ledare har gått över den hårfina gränsen och inte längre handlat enbart i självförsvar, men med vrede och självbelåtenhet/övermod. Jag hoppas och ber för att det de inte ska falla in i samma fälla i denna konflikt.

Hur ska de istället handla? Gå tillbaka till de positiva välsignelserna så får vi svaret:

Judah, dig prisar dina bröder, du slår dina fiender på flykten. Din faders söner bugar sig för dig. Ett ungt lejon är Judah. Du reser dig upp från ditt byte, min son. Han lägger sig ner och vilar som ett lejon, ett lejon som ingen vågar störa.
Skyttar ansätter honom, bågskyttar går till anfall, men han håller stadigt sin båge, och smidigt rör sig hans hand. Jakobs Mäktige, Herden, Israels Sten, din faders Gud, han skall hjälpa dig, Gud den Väldige, han skall välsigna dig med välsignelser från himlen därovan, välsignelser från djupet som vilar därnedan, med välsignelser från bröst och sköte, välsignelser från ax och blomma, välsignelser från de uråldriga bergen, lycka från de eviga höjderna.

Må dessa välsignelser snart komma över hela Israel.

Shabbat shalom,
Läs mer om konflikten på DN.se 1, 2, 3, 4, 5, 6; SvD.se 1, 2, 3, 4, 5; Sydsvenskan 1, 2; Dagen 1, 2, 3; Al haMatzav; och mina förra inlägg här på Torahblogga 1, 2.

Resor + Parashat Vajetse, Vajishlach och Vajeishev

Hej!

Här sitter jag. Klockan är 02.42, fredagen den 26 december, 2008. Det är samtidigt Jom Shishi (den sjätte dagen), 29 kislev, 5769 - femte dagen Chanukkah.

Jag sitter och skriver detta för att det inte är någon idé att gå lägga mig. Allt är äntligen packat, disken diskad, tvätten vikt. Väckarklockan ringer om en timme och 30 minuter.

Jag, min fru och min lilla dotter ska vara vid Landvetter flygplats för att ta ett flyg kl. 07.10 till London - Heathrow. Därifrån tar vi en buss till den lilla staden Coventry, inte långt från Birmingham. Det tar ca 2,5 timmar och väl framme hoppar vi i en taxi som tar oss till University of Warwick.

Där hålls den stora årliga Limmudkonferensen!

2500 judar från hela världen, 800-900 olika program att välja mellan, under 6 dagars tid. Vill du se vad du går miste om, finns programmet online här.

Jag ska försöka blogga därifrån och rapportera om intryck och inspiration och kanske vill du som läser detta hänga med nästa år!

Under tiden har vi veckans parasha - Mikets.

Vi har sett hur berättelsen om Jakob och hans familj - särskilt hans 12 söner har utvecklat sig över flera veckoavsnitt:

I Vajetse läser vi om Jakobs två fruar, Leah och Rachel, systrar som tävlar om Jakobs kärlek (Leah har ingen chans) och om den bibliska kvinnans enda väg till framgång barnafödande (Rachel har ingen chans).

Jakob kommer alltid att älska Rachel, men som "kompensation" får Leah sex söner (Reuven, Shimon, Levi, Judah, Issachar och Zebulon, samt en dotter, Dina. Rachel får inga egna barn, så hon använder sin tjänarinna Bilhah, som surrogatmamma och får Dan och Naftali. Leah drar till med sin egna tjänarinna Zilpah som föder Gad och Asher.

Tillslut kommer Gud ihåg Rachel och låter henne föda ett barn - Josef. I nästa veckoavsnitt läser vi om hur Rachel blir återigen havande men tragiskt nog dör hon i barnsäng med minstingen Benjamin.

Redan från börjar är den talrika familjen uppdelad i falanger, Leahs sex å ena sidan, tjänarinnornas fyra, som är lite andra klassens söner och sen Rachels två söner. Hade systrarnas far Laban inte lurat Jakob att först gifta sig med Leah och sedan Rachel hade konkurrensen aldrig uppstått - Josef skulle ha varit den förstfödde men blev istället nr 11 av 12.

I parashat Vajeishev väljer Jakob ändå att behandla honom bättre än de andra, som om han vore familjens förstfödde och naturliga ledare. Han drömmer drömmar om hur han kommer att regera över de andra bröderna samt sin mor och far.

Bröderna hatar honom mer och mer och tillslut plannerar att döda honom, men ändrar sig och säljer honom istället som slav till Egypten. Det borde vara slutet för Josef, men han har en märklig tendens att alltid, oavsett vilken röra han befinner sig i, flyta upp till ytan och hamna i ledarskapspositioner.

Han blir först slav hos en rik egyptier, Potifar och blir snart utnämnd till chef för alla andra slavar i Potifars hus.

Potifars hustru får upp ögonen för Josef och försöker få honom i säng. Vår hjälte vägrar bedra sin herre och hamnar som tack i fängelse anklagad av hustrun för våldtäkt.

I fängelset får han vakternas förtroende och blir snart tillsyningsman för de andra fångarna. Där träffar han faraos (kungen av Egypten) munskänk (vinupphällare) och bagare, som båda hamnat i onåd.

De har också båda drömt drömmar och Josef - drömmaren - förutspår att munskänken ska få tillbaka sitt jobb, men att bagaren ska avrättas.

Josef ber munskänken att inte glömma bort honom i fängelset och att försöka få honom att nämna Josefs fall för farao, men munskänken glömmer av honom i fängelset.

Där slutar parashat Vajeishev.
Snart lite kort om Mikets.

Fortsättning följer...

Shabbat shalom och Chanukkah sameach,

Ett Torah-mejlutskick till...

En till...

Här har ni också Torah Thoughts, skriven av min bror, Jeremy, till en församling som han jobbar med i North Carolina. Hans tankar är ALLTID läsvärda!

Torah Thoughts – Parashat Va-yeishev 5769

In 1687, Sir Isaac Newton compiled three laws of physical motion in his famous work, Philosophiae Naturalis Principia Mathematica (I'm sure that, like me, you've all read it! ☺). According to Newton's third law, for every action force there is an equal (in size) and opposite (in direction) reaction force. Forces always come in pairs - known as "action-reaction force pairs." Identifying and describing action-reaction force pairs is a simple matter of identifying the two interacting objects and figuring out who is pushing whom.

Why the short science lesson? Because I believe that in this week's parasha we begin to see the "action-reaction force pair" that is the basis of Jewish history.

Newton was talking about laws of motion, and I am talking about religion and history, but nevertheless we are dealing with the same phenomenon – For every action, there is an equal and opposite reaction. The question for us is, what are the interacting objects causing the two opposing forces?

I am going to outline some of the main actions and reactions that I see happening; see if you can discern what the underlying forces are:

The story begins with Jacob loving his son Joseph and pampering him excessively, even showering him with gifts (Action). As a result, Joseph's brothers cannot stand him to the point where, "they hated him so that they could not speak a friendly word to him" (Genesis, 37:4). Eventually, they kidnap Joseph and sell him into slavery (Reaction).

Joseph is bought by Potiphar, a courtier of Pharaoh's in Egypt, and he becomes the overseer of the whole household (Action). Unfortunately, Potiphar's wife takes a liking to him, and, when rejected, accuses him of making sexual advances at her! (Reaction) Joseph is thrown into prison where he interprets the dreams of his fellow prisoners (Action). Word of his interpreting skills reaches Pharaoh and Joseph is brought out of prison, eventually becoming the right-hand man to Pharaoh himself! (Reaction) Because of Joseph's dream-interpreting-abilities, Egypt is the only nation to prosper during a region-wide famine (Action). Joseph's brothers come to Egypt in search of food (Reaction).

There's more to the story, and I'm even sweeping over details a bit, but in broad strokes, that's it. There are two more cause-effect cases worth mentioning, though they are both on a more macro-level: The tribes settle in Egypt (Action), and are eventually enslaved (Reaction). Through Moses and the 10 Plagues, the slaves are freed, but they have to wander through the desert for 40 years (Action). As a result, they become a unified nation, a people, and eventually settle the land of Israel (Reaction).

There's a lot going on here, I know. But I see a pattern. I see all the action forces as Divine Providence. Generally positive forces, but sometimes posing challenges to Joseph or the Israelites. The dreams, the interpretations, the famine, the 10 plagues; these are all instances of Divine Providence, guiding human history and the Jewish people.

The opposing force is Human Need, both emotional and physical: Jealousy from the brothers, coveting from Potiphar's wife, the seeking of food that brought the tribes to Egypt, Pharaoh's fear and paranoia that made him enslave the Israelites, and eventually the ability of the people to bond together, work as a people, and settle Israel.

These two forces, God and human beings, work in partnership. Sometimes one is "good," and the other thwarts it. Sometimes the first poses a challenge, and the second answers it. But like Newton taught us, the two are constantly in relationship with one another. And that is indeed the way we interact with God, and always have throughout all of Jewish history. I wonder if we can identify these forces at work in our own lives?

Shabbat Shalom!

Jeremy

Summary of the Torah Portion Va-yeishev:
The parasha begins the concluding drama of the book of Genesis, the story of Joseph and his 11 brothers, their estrangement and eventual reunion. Jacob is now settled in Canaan with all his family around him. Joseph is the favored son, and to show his favor Jacob presents him with the multi-colored coat. Because of his haughty attitude, and their own jealousy, Joseph's brothers conspire to kill him. But big brother Reuben intervenes, and they decide instead to sell him into slavery. They grab him, throw him into a pit, and then sell him to a passing caravan en route to Egypt. They then tell their father Jacob that his beloved Joseph was attacked by a wild beast, presenting the bloody coat to him as proof. The Joseph narrative is then interrupted by the story of Jacob's son Judah, who is experiencing some problems of his own. His son has died, leaving his wife Tamar a childless widow. Following the tradition of Leverite marriage, he gives his next son to her to father a child, but the next son perishes childless as well. Having already lost two sons, Judah refuses to give his youngest son to Tamar to provide her with a child. Tamar then decides to take decisive action. She dresses like a prostitute, entices Judah to sleep with her, and thereby becomes pregnant. Judah is outraged when he finds out what has happened, but, in the end, Tamar is vindicated, and gives birth to twins. Joseph ends up in Egypt, serving in the home of Potiphar, the King's chief steward, and he quickly makes his way up the ranks of the servants to head up Potiphar's household. Potiphar's wife notices Joseph, and tries to seduce hum. When he refuses her advances, she has him thrown into prison, where he puts his skills as a dream interpreter to good use. He ends up interpreting the dreams of Pharaoh's servants, which eventually brings him to the attention of Pharaoh himself.

Ja, jag är stolt över lillbrorsan... ;-)

Kol tuv,

Förseningar, olyckor och lite Limmud

Hej!

Det är det första inlägget på Torahblogga på 2 veckor, och det är jag verkligen ledsen för. Jag har startat flera inlägg de senaste 14 dagarna, men inte hunnit klart med något.

Sen planerade jag att ta igen förlorad tid på torsdag och fredag (idag), men då stukade min dotter sin arm (eller så kom den ur led eller något) så min fru och jag har tillbringat 13 av de senaste 24 timmarna på barnakuten med henne.

Baruch haShem (tack gode Gud) att det inte var en allvarligare skada - hon mådde bra lekte (med sin goda arm) och sprang runt, bara man inte tog på den dåliga armen.

Det innebär att jag får börja blogga om den mycket diskussionsvärda och mångbottnade Josefberättelsen nästa vecka.

För att ni ska ha NÅGOT att läsa så har ni här veckans utskick av A Taste of Limmud. Limmud, som ni kanske vet, är en gigantisk judisk konferens i England som hålls varje år i slutet av december. Den har gett upphov till flera mindre Limmuddagar runt om i världen, nu senast i Stockholm i november.

Här har jag skrivit mer om Limmudkonferensen i England som jag åker på nästa fredag - det är min tionde gång på Limmud, men jag är ändå spänd av förväntan!

Parashat Vayeshev – Paul Freedman

Paul studied Physics at Bristol, Education at Cambridge and 'Rabbi-ing' at Leo Baeck College. Married to Vanessa, father of Katie and Joshua, and Rabbi of Radlett Reform, he has missed one Limmud Conference in the last thirteen.

Starting with the portion of Vayeshev, the Joseph story dominates the last part of the Book of Genesis, in all making a quarter of its fifty chapters and four weeks’ worth of Torah readings. Yet, with such biblical prominence, Joseph still doesn’t get to join Dad, Grandpa Isaac and Great-Grandpa Abraham in the class of Patriarch. The Talmud (B’rachot 16b) explains that only three (Abraham, Isaac and Jacob) are called ‘the patriarchs’ and only four (Sarah, Rebecca, Leah and Rachel) ‘the matriarchs’. The reason is not because we are descended from Joseph’s brothers too and would therefore have to include all of them. Indeed, such logic, the rabbis argue, would apply to Rachel and Leah (who are both included as matriarchs, though Bilhah and Zilpah, from whom we are also descended, are not). Rather, they say, it is simply a matter of their importance/esteem.

Fair enough. Perhaps Torah column inches are not a measure of status and Joseph’s real literary purpose will be to get us from the ‘proper’ patriarchs and matriarchs down to Egypt, to the Book of Exodus where the dramatic adventure of God and the Israelite people can really begin. The Joseph story is more elaborate and detailed than the preceding Patriarchs’ narratives, but it doesn’t actually get such a high ‘God count’.

God, of course, appears quite a lot in the Book of Genesis – around 350 occurrences of the tetragrammaton (God’s 4-letter name) or ‘Elohim’ (God) in some form – or even the two together. And yet only 10-15% of these occurrences are in Joseph’s story. More significantly still, in the Biblical text, the Patriarchs have one-to-one direct communication with God. Joseph, by contrast is a dreamer. God doesn’t communicate with him directly and even in his dreams, God never actually appears.

But that doesn’t mean that God is not there. In fact, though God may not appear to Joseph, there are still several references to God in connection with him in this week’s portion, always one step removed: God is “with Joseph”, behind his success and his rise in Potiphar’s household, the One before whom he cannot sin when Potiphar’s wife tempts him, the One who allows him to interpret dreams for others. God’s presence is not explicit; God’s presence is a way of understanding the world and the events of his life.

Joseph’s genius, his importance for me, is that in the end he recognises God even when God is not obvious or ‘necessary’. Towards the end of the story, when he is re-united with his brothers, he retrospectively introduces God into the narrative that we read this week. Having sold Joseph into slavery (rather than kill him!) his brothers are assured by Joseph “it was not you who sent me here but God.” As a story of a spoilt brat with jealous brothers, of favouritism, resentment, betrayal, deception, changing ‘fortunes’ and reconciliation, it works just as well without God behind it.

It is quite possible to live our lives without including God. If your God is not an explicit character who physically appears or speaks as God did for the Patriarchs in the Biblical narrative, then seeing God or God’s ‘fingerprints’ in our lives may be a choice that we make. Our religious adventure then is in developing our understanding of God and discerning what is required of us as we live with that understanding.

“No matter how hard we look,” writes Neil Gillman, “the God of Israel cannot be seen. Looking is not seeing, and seeing God is not like seeing an apple. What we look for and see are traces of God’s presence in the world and in history, but not God. For those traces to become identified as reflections of God’s presence requires a good deal of interpretation.” It is an interpretation that Joseph especially can teach us, and one that is worth the effort. Blessed be our God, the God of Abraham, of Sarah, of Isaac, of Rebecca, of Jacob, of Leah, of Rachel... and of Joseph.

Another Voice - Mariano Schlimovich

It is often difficult to determine, once Joseph's brothers throw him in the pit - which of the groups is "lower". Is it the person that is restrained and confined into the "dwell" or is it the person that ignores the rights and feelings of the other? Which one had the "lowest" and "deepest" feelings? And what about forgiveness? Is that the ultimate virtue that can raise us and take us "out of the dwell"?
Chaim Potok in his book "The Chosen" writes that one learns of the pain of others by suffering one's own pain, by turning inside oneself, by finding one's own soul. And it is important to know of pain. It destroys our self pride, our arrogance, our indifference towards others.

Joseph is crowned a tzadik because he ultimately forgave his brothers for selling him into slavery and compassionately helps his family move to Egypt during a time of famine in Canaan. Joseph succeeds in vanquishing his bitterness and turns it into love. "What does all this mean?" Elie Wiesel states is beautifully: "That one is not born a Tzadik; one must strive to become one. And having become a Tzadik, one must strive to remain one."

Shabbat shalom,