Bilder från Jom haShoah ceremonin

Hej!

Sist ut om Jom haShoah, Förintelsens åminnelsedag, har jag några bilder jag tog från ceremonin som hölls söndag kväll i Göteborgs synagoga.



Kol tuv,

Ett nytt sätt att göra Förintelsen relevant för den yngre generationen?

(Tack till Jacob R för tipset på Facebook!)



Vad tycker du?

Kol tuv,

Ett sökande efter tårar på Jom haShoah

Mina ögon är söndergråtna,

mitt inre i uppror.

Min livskraft har runnit bort,

ty mitt folk går under.

Barn och dibarn förgås

på stadens gator.

De tigger sina mödrar

om bröd och vin.

De segnar ner likt sårade

på gatorna i staden,

de ger upp andan

i sina mödrars famn.

Vad skall jag säga om dig,

vad skall jag likna dig vid, Jerusalem?

Vad skall jag jämföra dig med

för att trösta dig, Sion?

Din nöd är ändlös som havet

- vem kan bota dig?

Eicha, Klagovisorna 2:11-13

Idag är det Jom haShoah - Förintelsens åminnelsedag i den judiska kalendern.

På en sorgedag som denna vill jag verkligen minnas och sörja för alla de offer som mördades och de som överlevde men i själen blev aldrig riktigt hela. Jag vill hedra alla de som fick genomgå det ofantliga, monumentala lidande som Förintelsen begick på så många miljoner människor, fast jag vet att det mänskliga sinnet inte kan ta in det. I alla fall inte jag som är född 1978 och har levt ett enkelt och förhållandevis smärtfritt liv.

Jag har sett bilderna, filmerna, läst böckerna. Vad finns det som kommer beröra mig på nytt? Låta mig sörja utan att det blir en inrutad kliché av artificiell sorg?

Jag vet inte, men jag vet att jag måste försöka hitta något nytt, en ny aspekt av denna tragedi, för den tar ju aldrig riktigt slut.

Jag söker och hittar en film som tar mig tillbaka till en tid precis innan nazismen spred sina giftiga tentakler genom Östeuropa i sökandet efter varje judisk själ. Det är en kort film jag hittar från Bialystok i Polen, från sommaren 1939.



Den skildrar judisk liv i denna så judiska stad och varenda leende, levnadsglada människa man ser vill skaka om och skrika åt:

"Spring! Spring för livet! De kommer i september! Om några år är er värld en ruin och allt som blir kvar av er är några förtvinade själar..."

Men de hör inte. De sitter i solen och njuter av den polska sommaren, utan en tanke på den jordskred av ondska som väntar dem.

Låt oss gråta för dessa människor som de är i denna film. Det är i dem vi mest känner igen oss själva. De är vi.Ps. Jag har skrivit mer om denna film och staden Bialystok i inlägget Hjärtskärande hälsning från en svunnen värld.

Upprättelse efter 73 år!

Hej!

Nu när jag börja tweeta på riktigt visar sig Twitter vara en riktigt bra källa för att snabbt läsa tips på intressanta artiklar, YouTube-filmer, nyheter och annat smått och gott.

Jag började just följa tweetar från CNNs välkända utrikeskorrespondent, Christiane Amanpour:

AmanpourCNN Do you think a Jewish woman could defeat the Nazis 73 years later? http://on.cnn.com/9W4MhR

Roligt med några goda nyheter ibland! Här har ni reportaget:



Kol tuv,

Torahblogga Podradio: Årets helger

OBS!:
Till alla som laddat ner avsnittet under onsdagen den 25 november så var det fel avsnitt på länken. Ni har fått mitt föredrag på Limmud Stockholm - Shabbat i den moderna världen. Den kommer jag att sätta upp på Torahblogga snart, men om ni vill ha Årets helger får ni klicka igen...

Hej!

Det tog ett tag, men äntligen har jag fixat ihop inspelningen av kursen Det judiska årets sista avsnitt, så att ni kan ladda ner den och lyssna:

Årets helger

Det är en grundlig översikt av alla årets helger, utöver hösthelgdagarna. Pesach, Omerdagarna, Lag baOmer, Jom haShoa (förintelsens åminnelsedag), Jom haAtsmaut (Israels självständighetsdag), Shavuot, årets sex fastedagar, samt Chanukkah och Purim.

Det blir även en hel det om judisk historia som relaterar till många av dessa helgdagar.

Hör gärna av er med frågor, kommentarer, förslag mm.

Här är de papper som jag delade ut till kursdeltagarna:

Årets helger

I samband med diskussionen om Purim, pratar jag om ett reportage som gjordes med judar i Iran. Här hittar den: Inför kameran har Irans judar det riktigt bra!

Här hittar ni alla tidigare avsnitt av kursen: Torahblogga Podradio.

Kol tuv,

Som att se ett spöke...

"July 22 1941. The girl next door is getting married. Anne Frank is leaning out of the window of her house in Amsterdam to get a good look at the bride and groom. It is the only time Anne Frank has ever been captured on film.
At the time of her wedding, the bride lived on the second floor at Merwedeplein 39. The Frank family lived at number 37, also on the second floor.
The Anne Frank House can offer you this film footage thanks to the cooperation of the couple."

Kol tuv,

Vikten av att minnas

Hej!

I söndags, några timmar innan Jom Kippur startade, så avtäcktes ett monument till Förintelsens offer vid Judiska församlingen i Göteborg.

Ilya Meyer skriver här om ceremonin på sin blogg.

Jag känner Jonathan Macznik, som talade för den yngre generationen, väl, då han kommer ofta till den gymnasiegrupp som jag undervisar på församlingen.

När jag hörde att han skulle tala, frågade jag honom om han publicera det på Torahblogga. Det ville han gärna, så här kan ni ta del av hans tal. Kommentera gärna!

Vi kan förvänta oss stora ting av denne unge man.

Kol tuv,

Jag går sista året på Ingrid Segerstedts gymnasium. Som många andra i min ålder, längtar jag till Studenten. Det är då jag ska bli fri och få pröva min vingar på riktigt för första gången.
Jag är trött på min klass och trött på att studera. På fritiden försöker jag hinna med så många aktiviteter som möjligt som jag uppskattar för att göra vardagen meningsfull.
Det kan vara allt från att gå på ett riktigt bra tärningspass eller spendera en lördagskväll med vänner.

För 70 år sedan. När min farmor var lika gammal som jag är idag. Såg verkligheten annorlunda ut.
För henne handlade det om att överleva nazisternas dödsläger. För henne handlade det om att se sin egna systers sista krafter tyna bort. För henne var den största frågan om hon någonsin skulle få se sin mamma igen och om det överhuvudet taget fanns en framtid. En framtid utan förintelse, hat och sorg.

När jag var 10 år valde min farmor att berätta delar av sina upplevelser för mig, detta gjorde hon vid vårt köksbordet på landet. där fick jag höra om kanske det mörkaste mänsklighetens historia har att berätta om.
Så nära ligger förintelsen mig.

När jag gick i nian åkte min klass till Polen för att göra en resa i förintelsens fotspår.
Att besöka Auschwitz och se att allt det där jag hört om så många gånger t fanns på riktigt gjorde att det knöt sig i magen på mig flera månader innan vi skulle åka. Jag visste inte visste inte vad jag skulle möta och hur jag skulle reagera. Skräcken var enorm.
I bussen på väg ut, var skräckbilderna av vad jag skulle möte så starka att jag hade svårt att skilja på verklighet och fantasi.

Jag kom fram, gick igen Arbeitmachtfrei-porten och såg bara en lugn och fridfull by, med träd och gräsmattor. Vad skönt det känns kände jag, ångesten släppte och det här kanske inte var så farligt som jag först trodde. Då gick jag in i ett av husen. Där låg barnskor, hår och väskor med namn.
Då gick det inte längre, jag var tvungen att ta mig ut. Jag fick svårt att andas och ville bara ut ut ut. Jag kom ut och insåg att jag hade förstått. Jag hade för bara en liten stund snuddat vid all den smärta, för de barn som aldrig fick växa upp, smärtan för alla krossade drömmar.

Jag snuddade vid smärtan, men kunde också gå ut och ta mig därifrån. Det kunde inte mina farföräldrar.

Ur det här ögonblicket föddes en medvetenhet och en beslutsamhet som numera följer mig överallt. Det är en förståelse av vad som hände, och hur det drabbade min släkt. Jag förstår inte varför, men jag vet att det hände. Och jag kan aldrig blunda för det.
Det kallas att jag tillhör den tredje generationen.

Tänk om jag hade levt för tre generationer sen.

Det är ingen konstig tanke, men det hade inte heller varit konstigt om det var jag som var förövaren, eller om det var jag som bara såg på. För en av mina närmsta vänner idag, hennes farfar stred i den nazistiska armen.

I detta nu begås folkmords liknande handlingar i Sudan, för 20 år var det Bosnien och Rwanda.
Och i alla dessa fall har skillnaderna mellan förövare, offer och betraktare varit hårfin. Det är dör människor ger upp och inte tar ansvar som förintelse breder ut sig. Där okunskap och hat får råda brister också snart respekten för varje individ.

Det är den här vetskapen, som gör att jag idag kämpar för mänskliga rättigheter och hjälper gömda flyktingar.

Vi har alla ett ansvar.
Med vårt folks historia, är vi en av de första att känna av strömningar av hat och intolerans i samhället. Även i de fall de inte riktas direkt mot oss.
Vi ser och förstår ofta långt innan övriga samhället gör det.
Vi vet vad brinnande synagogor betyder, och förstår då också vad innebörden av till exempel en brinnande moské eller flyktingförläggning.
Och just i detta nu, känner jag av många sådana strömningar i vårt samhälle.
I valet 2010 ser sverigedemokrater sin chans att göra sin inhumana rasistiska politik lite mer rumsren.
I Ungern marscherar högerextremister i tusental på öppna gator.
Romer trakasseras dagligen i Italien.
VI ser alla det här. Det viktiga nu, är att vi inte blundar.
Vi måste aktivt bilda opinion, ständigt berätta om vår historia.

Därför tycker jag att dessa tavlor vi idag nu inviger, skall först och främst påminna oss om vad som hände. Men också ge oss kraft och energi att våga säga nej till intolerans och hat
För de personer som fanns bakom namnen tavlorna, får vi inte blunda.
För blundar vi, blir orden ”låt det aldrig ske igen” bara vackra ord i en smutsig verklighet.

Hjärtskärande hälsning från en svunnen värld

Hej!

Tänk vad man kan hitta på nätet!

Jag höll på att hjälpa min vän Elisabeth att leta musik från judiska barnkörer, som ska användas vid invigningen av monumentet till minne av Förintelsens offer vid Göteborgs församling. Jag googlade runt lite och upp kommer en film från 1933 av judiskt liv i Munkacz (då Ungern, idag Ukraina) som hade en stor judisk befolkning. Där får man bl.a. se en barnkör sjunga Hatikva (den sång som kom att bli Israels nationalsång).

Elisabeth och jag fick kalla kårar när vi insåg att 10 år efter denna film var nog alla barnen i kören döda och 15 år efter filmen föddes den judiska stat de sjunger om. Hennes föräldrar kom från Transylvanien, på gränsen mellan Ungern och Rumänien, inte så långt från Munkacz.

Sen klickade jag på en länk till en annan film: Judiskt liv i Białistok (uttalas Biawistock) i nordöstra Polen, från 1939. För mig är denna film ännu kusligare, då det verkar vara vår eller sommar i filmen. Den 1:a september 1939, bara månader efter att detta filmades invaderade Tyskland och påbörjade slakten på 3 miljoner polska judar.

Filmen visar klipp på olika byggnader och berättaren förklarar på Jiddish vad det är vi ser:
"Här är judiska affärer som har gått i arv i flera generationer."
"Här är "Regiment"-Beis haMidresh [religiös judisk skola], kallad så för att ett arméregimente spelade vid dess invigning."
"Detta är det stora Shalom Aleichem biblioteket, med över 20 000 böcker på jiddish."

Jewish Life In Bialystok 1939

Jag ser människorna - männen, kvinnorna och barnen - som lever sina liv och går runt i sin hemstad lugna och trygga. Efter några minuter skriker jag mot datornskärmen:
"Stick! Stick därifrån! Ni har bara två månader på er! Packa ihop allting - era böcker och kläder och ägodelar och fly!"

Det känns så vanmäktigt att se denna söta lilla film.

På bilden ser ni synagogan i Tiktin

Min farmors familj kommer från den lilla staden Tiktin (Tikocin på polska), några kilometer väster om Białistok (se kartan härnedan).


View Larger Map

Familjen, som hette Turek, flyttade till Chicago, USA i slutet av 1800-talet, där min farmor sedan föddes. De var fattiga och sökte ett bättre liv. En del av familjen Turek stannade kvar i Tiktin för de var välutbildade läkare och hade det bra ställt. Därför var de var kvar när mörkret svepte in över Europa, hösten 1939.

På Jom Kippur, som börjar nu på söndag, står vi i synagogan och begrundar livets outgrundlighet:

På Rosh haShana börjar prövningen, på Jom Kippur kommer domen:
Hur många som ska gå hädan och hur många ska kallas till liv,
vem som ska leva och vem som ska dö,
vem som ska nå livets mål och vem som ska dö på vägen,
vem som ska omkomma genom eld och vem genom vatten,
vem genom svärd och vem genom hunger,
vem genom jordbävning och vem genom härjande sjukdom,
vem ska leva i ro och vem i oro,
vem som ska bli rik och vem som ska bli fattig,
vem som ska förnedras och vem som ska upphöjas.
Från Unetane Tokef-bönen

Det är ingen trevlig bön, men det är en viktig bön. Det är viktigt att vi inser, i alla fall en gång om året, att livet är inte bara en serie banaliteter och vardagstjafs. Vi har ett begränsat och bräckligt liv som vi måste värna om och göra det bästa med. Ingen borde ta det för givet.

Må det kommande året bara föra med sig lycka och välsignelser för oss alla, men må vi leva med en sann och innerlig uppskattning av allt det goda vi har i våra liv.

Gemar chatima tova (må ni inskrivas i Livets bok för det goda),

Jag sa det i TV: Det är antisemitism!

Hej!

Ikväll var jag med i SVT Debatt. Ämnet: Är alternativ medicin kvacksalveri och fotografen Donald Boströms "artikel", i Aftonbladet, om påstådd organstöld i Israel. Jag var där för den senare debatten, om ni inte redan förstod det...

Jag blev uppringd i tisdags av programmet och ombedd att vara med i publiken. Jag fick ta med mig 4-5 andra också, så jag satt i två dagar och ringde runt för att hitta folk som ville medverka. Det var inte lätt. De flesta ville inte vara med just på grund av det hårda debattklimatet i programmet.

Jag var lite orolig själv, men det svåraste visade sig vara att få en syl i vädret. Höjdarna - de suveräna Dilsa Demirbag-Sten och Niklas Ekdal, den utmärkta bloggaren och Expo-journalisten Jonathan Leman, journalisten Boström själv, samt de, för mig, väldigt motbjudande israelhatarna Dror Feiler och Per Gahrton fick tillsammans mest tid i debatten.

Jag hade en sak jag ville få fram och tacksamt kom Jan Helin, Aftonbladets chefsredaktör med frågan som öppnade upp till min poäng. Ni kan se programmet här på SVT:s hemsida. Jag kommer in i den 18:e minuten. Helin frågade vad som var just specifikt antisemitiskt med artikel. Mitt svar: inledningen. Här följer den:

Jag är vad ni kan kalla en ”matchmaker”, sa Levy Izhak Rosenbaum från Brooklyn, USA, i en hemlig inspelning med en FBI-agent som han trodde var en kund. Tio dagar senare, i slutet på juli i år arresterades Rosenbaum i samband med att en stor korruptionshärva avslöjades i New Jersey: rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän hade i åratal sysslat med pengatvätt och illegal organhandel, vilket nu rullades upp likt ett Sopranos nätverk. Rosenbaums matchmaking handlade allltså inte om romantik, utan om att köpa och sälja njurar från Israel på svarta marknaden. Enligt egen utsago köper han organen från mindre bemedlade människor i Israel för 10 000 dollar och säljer dem till desperata patienter i USA för 160 000 dollar. Den lagliga väntetiden för njurar är i medeltal nio år.

Anklagelserna har skakat om amerikansk transplantationsindustri. Om detta är sant, är det första gången organtrafficking dokumenteras i USA, säger experter i tidningen New Jersey Real-Time News.

På frågan hur många organ han sålt svarar Rosenbaum: Quite a lot. Många. Och jag har aldrig misslyckats, skryter han vidare. Hans verksamhet har pågått under mycket lång tid.

Där har ni det!

Det är DÄR, med artikelns tre första stycken som gränsen går mellan hätsk, ensidig, osmaklig, dåligt underbyggd Israelkritik och ren antisemitism. Vad har Rosenbaum (som om han är skyldig till anklagelserna om organhandel är oetisk och kriminell) att göra med något som påstås ha hänt palestinier för 17 år sedan?

Judar och organ.

Kopplingen för Boström och Aftonbladet, som entydigt försvarar publiceringen, är tydlig. Intrycket man får är att judar stjäl organ från icke-judar och skickar dem runt i ett internationellt judiskt organhandelnätverk. Rosenbaum är inte israel och hade inget att göra med palestinier. Han värvade fattiga att sälja sina organ till rika njursjuka människor (de flesta judar) i USA. Han betalade lågt och sålde högt och tjänade gott på denna oetiska handel, men han hade inget att göra med vad Boström påstår sig ha sett i Mellanöstern!

Jag säger det igen: där går gränser över till ren antisemitism. Jag tog mig ordet (att räcka upp handen var helt verkningslös) och tror att jag fick det sagt, men det gick så fort och jag har inte sett hela sändningen på nätet.

Efter programmet skulle publiken mingla (läs: skrika på varandra) i en kvart för att sända det på nätet. Mitt i eftersnacket fann jag mig öga mot öga med just Donald Boström.

Jag tror inte att något av vårt samtal kom med i mikrofonen, men från ca 2 minuterssträcket i eftersnacksklippet, när flera står och diskuterar det andra ämnet, alternativmedicin, så syns jag och Boström bakom den skäggiga killen i svart T-shirt.

Vi stod och pratade i flera minuter och jag fick ett tillfälle att förklara för honom vad jag menade med antisemitismen i artikel. Jag ville att han skulle förklara för mig vad han menade kopplingen var mellan Rosenbaum och hans egna lösa påståenden.

Jag var förvånad över ärligheten i hans svar. Han sa att han visste att det inte fanns någon koppling mellan de två fallen, men att han hittade en "nyhetslucka" i och med New Jersey-fallet att få uppmärksamhet kring organstöldshistorien, en historia han har försökt få uppmärksamhet kring sen 1992 och misslyckats.

"Ja, nu träffade du verkligen Jackpot!" sa jag.

Han menade att han var chockad över anklagelserna om antisemitism, men att han har börjat förstå hur folk som jag läser artikeln.

"Jag är inte antisemit!" sa han. "Alla som känner mig vet att jag inte är antisemit. Jag hade inte en tanke på att det skulle upplevas antisemitiskt, men nu börjar jag förstå att man kan se det så."

Fast jag tycker att det är grovt inkompetent att inleda med ett långt stycke om New Jersey-affären i en sådan artikel, när han vet att de inte har något att göra med varandra - när han säger att han inte ens hade för AVSIKT koppla ihop A med B - bestämde jag mig för att ta honom vid hans ord att han inte menade det så.

Jag bad honom att om han får möjlighet att skriva något mer om detta, vilket han onekligen kommer att få, att han skulle tydliggöra att han inte menar att Rosenbaum ingår i ett internationellt nätverk av organhandel som köper organ från dödade palestinier. Han sa att han skulle försöka skriva en sådan rättelse.

Jag är inte naiv. Jag tror på det först när jag ser det, men samtalet med honom fördes i alla fall i en mycket lugn och sansad ton, han lyssnade på mig och jag på honom, och han gav mig ett sympatiskt intryck. Vi har nog inte många åsikter gemensamt, men jämfört med pitbullarna Per Gahrton och Dror jag-är-den-goda-juden-som-säger-sanningen-om-Israel-inga-andra-vågar-uttrycka Feiler var han rätt trevlig. Feiler och Gahrton ger mig båda kalla kårar.

Jag kom dit med två killar från församlingen, Allan och Stefan (som syns i eftersnacksvideon i femte respektive sjätte minuten). De satt i första raden, på min sida, men fick inte komma till tals. Jag vill i alla fall återge vad Stefan tänkte berätta om han bara fått ordet:

Stefans mamma växte upp i Polen och fick inte leka med sina icke-judiska kompisar runt Pesach (den judiska påsken). De katolska föräldrarna var rädda att judarna letade barn för att ta deras blod för att göra matsa med. (Det är en sjuk, men klassisk antisemitiskt påhitt, som påminner starkt om anklagelserna i Aftonbladet. Blodsanklagelsernas historia redogörs väldigt utförligt här, på debattsajten Newsmill) och här, på en jättebra ny blogg om historia och historieforskning.)

Bara några år senare stod dessa katolska familjer och såg på, och i vissa fall hjälpte till, när hans mamma och de andra judarna skickades iväg till Auschwitz. Det är så viktigt att vi inte tar lätt på dessa företeelser. Detta ville Stefan säga och jag håller verkligen med honom. Detta är inget att ta lätt på.

Vi måste vara noga med att uppmärksamma antisemitismen och stoppa den från att bli rumsren. Är det verkligen så att Boström inte såg de starka antisemitiska undertonerna i hans egen artikel är det nästan läskigare än om han medveten försökte få med dem - då visar det att okunnigheten om antisemitismen och dess historia är så stor att det blir lätt för uttalade judehatare att uttrycka sig utan att utmanas och bekämpas.

Långt ifrån allt som stämplas som antisemitism är verkligen antisemitism, och vi judar måste vara medvetna om den paranoida tendensen vi har ibland gett uttryck för, men som Woody Allen en gång sa:

Just because I'm paranoid, doesn't mean someone isn't trying to get me.

Kol tuv,
Läs fler bra perspektiv här:
SVT 1, 2, 3; Newsmill 1, 2, 3, 4, 5, 6;

Shabbat Nachamu - En upplyftande historielektion

Hej!

Nu har vi lagt Tisha beAv och den tre veckor långa sorgeperioden bakom oss. Denna Shabbat kommer vi att läsa den första av de sju tröstetexterna från profeten Jesaja som ska dra oss ur vår sorg och ge oss styrkan att gå vidare efter Templets förstörelse. Denna shabbat kallas för Shabbat Nachamu, tröstens shabbat, då vi läser texten som börjar med orden Nachamu, nachamu Ami (från Jesaja kapitel 40):

Trösta, trösta mitt folk,
säger er Gud.

Ge nytt mod åt Jerusalem,
kungör att hennes träldom är över,
att hennes skuld är sonad,
att Herren straffat henne dubbelt
för alla hennes synder.

...

Alla dalar skall höjas,
alla berg och höjder sänkas.
Oländig mark skall jämnas
och branter bli till slätt.

Herrens härlighet skall uppenbaras,
och alla människor skall se det.
Herren har talat.

...
Människan är som gräset,
förgänglig som blomman på ängen.

Gräset torkar, blomman vissnar,
när Herrens vind går fram.
Ja, folket är gräs.

Gräset torkar, blomman vissnar,
men vår Guds ord består i evighet.

Gå upp på ett högt berg
med ditt glädjebud, Sion,
ropa ut ditt glädjebud
med hög röst, Jerusalem.
Ropa, var inte rädd,
säg till Judas städer:
Er Gud kommer!

...

Som en herde vallar han sin hjord.
Han tar upp lammen i sin famn
och bär dem i sina armar,
han driver tackorna varligt.

Kan man tänka sig ett mer trösterikt budskap för ett folk som just sett hela sitt samhälle krossas av krig och förstörelse av en överväldigande stormakt?

Vem mäter upp havet i sin kupade hand och himlens vidd med sina fingrar?
Vem häller jordens mull i ett mått, väger bergen och höjderna på våg?

...

Förstår ni inte, hör ni inte?
Har det inte sagts er från begynnelsen,
har ni inte vetat det sedan jordens grund blev lagd?

Han tronar ovan jordens rund,
de som bor på den är som myror.
Han breder ut himlen som en duk,
spänner upp den som ett tält att bo i.

Han gör furstar till intet,
utplånar jordens härskare.

Knappt har de såtts, knappt planterats,
knappt har de hunnit slå rot,
så andas han på dem och de vissnar,
stormen för bort dem som strån.

Med vem vill ni jämföra mig,
vem är min like? säger den Helige.

Lyft blicken mot skyn och se:
Vem har skapat allt detta?
Han som mönstrar stjärnornas här
och låter dem tåga fram,
han som ropar upp dem alla.
Så väldig är hans makt och hans styrka
att ingen av dem uteblir.

I många tusen år har dessa ord varit ett stöd för det judiska folket. Oavsett hur mörkt det nu ser ut att vara, oavsett vilken stormakt planerar vår undergång, kommer det att ordna sig till slut. Och budskapen har visat sig vara profetiska, vi, det lilla judiska folket finns ju kvar och har inga planer på att lägga ner verksamhet och försvinna...

Shabbat shalom,

Förintelsens åminnelsedag, Jom haShoah

Idag är Jom haShoah, den judiska dagen för att minnas Förintelsen. Här är talet jag höll på församlingens Jom haShoa ceremomi.

Jom haShoa 5769, 21 april 2009

Ve-afilu kulanu chachamim,
kulanu nevonim,
kulano zekeinim,
kulano jodim et ha-Torah,
mitsva alejnu lesaper bitsi-at Mitsrajim. V
echol hamarbeh lesaper bitsi-at Mitsrajim,
harei ze meshubach.

Om vi så alla hade vishet,
alla hade insikt,
alla hade mognad,
alla hade kunskap om Torahn,
så är det ändå en mitsva att berätta om uttåget ur Egypten.
Ju mer desto bättre!

Vi läste dessa ord vid sederbordet på Pesach för bara några veckor sedan. Och varje år på Pesach står vi inför samma utmaning - att hitta ett nytt perspektiv på slaveriet och friheten i den flertusenåriga berättelsen. Jag känner att jag står här idag med en liknande utmaning.

I år är det 64 år sedan det värsta folkmordet i mänsklighetens historia tog slut. Denna Jom haShoah är den 58:e som firats – 58 år sedan Israels premiärminister David Ben-Gurion instiftade dagen i den nya staten officiella kalender. Den instiftades den 27 nissan, åtta dagar innan Jom haAtsmaut, Israels självständighetsdag. Budskapet bakom Jom haShoahs placering i kalendern var tydlig - Förintelsen ska ihågkommas världen runt, med Israels födelse på horisonten.

Allt som kan sägas om Shoah och dess ihågkommande har väl redan sagts över dessa 58 år. Vikten av att minnas, att hedra offren, att aktivt ta ställning mot ondskan och bekämpa den, att vårt folk måste ha rätt att leva i fred och trygghet på en liten jordplätt, som hänger Medelhavets östra strand. Allt detta har sagts, så vad kan jag tillföra?

Jag, som föddes 1978, flera decennier efter förintelsens slut, vad kan jag eller någon i min generation bidra med på Jom haShoah?

Vi kan bidra med ett annat perspektiv. Jag och min generation är faktiskt helt unika. Vi är den första generationen judar på 2000 år som har växt upp i en värld där existensen av ett judiskt land är ett faktum. Vi är födda efter Självständighetskriget, Sinaikriget, Sexdagarskriget och Jom kippurkriget. Trots alla hot och utmaningar som staten Israel står inför idag är det få domedagsprofeter som spår slutet på den judiska staten inom överskådlig framtid.

Min generation lever därför utan den grundläggande otryggheten som andra generationer levt med som kläderna på kroppen och luften i lungorna: känslan av att inte veta var man kan ta vägen om man inte längre är välkommen i det land man bor i. Att växa upp utan denna känsla har gett min generation en trygghet och en självsäkerhet som inga tidigare generationer känt.

Det är något mycket positivt, men det finns även risker med det. Trygghet och självsäkerhet får inte växa till självklarhet. Den judiska historien har lärt oss denna läxa om någon.

När man tillhör ett folk som spårar sina rötter 4000 år tillbaka i tiden, till en man, Abraham, som definierades av hans tro på en osynlig gud och ett liv i ständig rörelse, så vet man att inget är självklart - inget ska tas för givet.

Jag hörde det sägas en gång att den judiska historiebilden inte är formad som den österländska, som är cirkelformad - allt som varit kommer igen, allt som nu händer är bara ett eko av det förgångna. Men inte heller är den som den västerländska - en rak tidslinje, med början, mitten och slut.

Nej, vår historiebild är en spiral. Vi rör oss framåt hela tiden, men i spår som alltid påminner oss om det förgångna. Det judiska folket är ett folk som lever sin historia.

Varje glädjehelg som vi firar, varje sorgedag som vi ihågkommer - vi håller dessa dagar som om händelserna precis har hänt, men ändå inte. Vi firar vår frihet på Pesach som om vi just kommit ut ur Egypten, men också med perspektivet av alla de 3000 år som har förflutit däremellan. Vi ihågkommer Tisha beAv, dagen för templets förstörelse och början på den judiska exilen, med djup sorg och smärta, som om vi just kommit från templets rykande ruiner, men vi ihågkommer samtidigt de tragedier som vi upplevt sen dess.

Detta är, i min mening, en av vårt folks stora styrkor! Vi lever i det förgångna, men även i nuet och i framtiden, då vi varje år sjunger Leshana haba biJerushalajim - Nästa år i Jerusalem.

Och detta är vad jag tar med mig på denna relativt nya sorgedag. Min generation håller på att ta över ett rikt arv från våra föräldrar och nu när vi börjar bli föräldrar, är det vårt ansvar att överföra den till våra barn. När mina barn blir gamla nog att förstå, kommer att jag berätta för dem att jag hade privilegiet att lära känna överlevande från Shoah och jag hörde deras vittnesmål. Mina barn ska så småningom berätta detta för sina barn.

Min generation är en trygg och självsäker generation, men vi får aldrig ta vår historia för något självklart. Som alla tidigare judiska generationer, ska vi lever med siktet på framtiden, men med vår historia i ögonvrån.
Om vi så alla har vishet, insikt, mognad, och kunskap åligger det oss att berätta - ju mer desto bättre!
Kol tuv,

Läs mer om Förintelsen och fiaskot med FNs rasismkonferens: DN.se 1, 2, 3; SvD.se 1, 2, 3; Dagen 1, 2, 3; Sydsvenskan; Brev från Auschwitz DN.se, SvD.se 1 & 2;