Ibland blir man lite sur...

Hej!

Ja, ibland kan man bli lite sur. Som när man får veta att man ska vara med i TV för att försvara något som omskärelse, som är mycket viktigt för judar och muslimer. Man får först veta att man ska ha 8-12 minuter. Nej, det blir bara 7 minuter.

Sen kom jag till studion, och då lät det: "vi kör 5 minuter i slutet av programmet och slänger upp resten på webben!" Jättekul!

Men så mycket blev det inte heller. Klart jag gick till SVTplay.se för att kolla minuterna:

• Kommer Gävlebocken brinna? 3 minuters reportage.
• Norsk-svensk skidtjafs: 14 minuter icke-diskussion.
• Rabalder kring en liten feministpjäs byggt på det radikala SCUM-manifestet: 24 minuter.
• Är minoriteters rättigheter i konflikt med barns rättigheter? 4,30 minuter.

Ja, vi slog Gävlebocken med 90 sekunder!!! Viktigt också att hela landet fick 11 minuter över hur någon norsk skidåkare irriterat en sportjournalist på Aftonbladet. Det var verkligen värt publikens tid.

Varje sig man är för eller emot omskärelse kan man hålla med om att frågan om barns och minoriteters rättigheter i Sverige behöver mer tid än så i public service TV!

Men Baruch haShem (tack Gud) att ingen fick in några billiga poäng på att SCUM står för Society for Cutting Up Men!!!

Att man debatterade feminism, patriarkatet och yttrandefrihet kring en pjäs, är ju, i och för sig, ett ämne som har viss samhällsbetydelse, men inte behöver man 24 minuter för att höra personerna upprepa sig gång på gång.

I den debatten kände jag mig manad att hoppa in och uttala mig, då jag själv är feminist och har jobbat mycket med frågor om kvinnans roll i judendomen, och skrivit om det här på bloggen åtskilliga gånger. Jag sa att som någon som jobbar med en 3000-årig tradition, hittar många, många kvinnofientliga texter, och det är något som vi måste erkänna och brottas med. SCUM-manifestet är ett sätt att vända begreppen och göra en kontrast med bl.a. denna långa tradition.

Och att jag vågade uttala mig i den debatten, ja det fick jag skit för från självaste Pelle Billing, den store jämställdhetsbloggaren (aldrig hört talas om killen innan, men OK...):

7. Varför en ortodox jude som före programmet var starkt negativ till SCUM, plötsligt stödjer dem i direktsändning är svårgripbart. Eller egentligen inte. Det handlar om att det finns stora grupper i Sverige som är kritiska till rådande jämställdhethetpolitik, men betydligt färre som har ryggrad nog att stå upp för detta i direktsändning.

Jaha, tänker man, Pelle och ortodoxe-Benjamin måste ha suttit i loungen och snackat. Där var han så "starkt negativ till SCUM", och var helt på Pelles sida. Men i direktsändning var juden ryggradslös.

Jag sa inte TVÅ ORD till Pelle innan eller efter programmet!

Kanske sa redaktionen till honom vad jag tyckte om SCUM, vilket vore märkligt, eftersom de aldrig frågade mig något om något annat ämne i programmet!

Men hans trogna läsare väger in med sina tankar i kommentarerna:

[som svar på Pelles fråga] 7: Ingen aning. Knäppt iofs så var han för lemlästandet av småpojkar också. Det var naturligt.

Jag tror den ortodoxa juden “samlade PK-poäng” inför sin kommande debatt om barnmisshandel (omskärelse) av oskyldiga små gossebarn. En debatt som mycket väl kunnat bli mycket aggressivare och värre om han fått feministerna emot sig.

Jag vet absolut ingenting om den ortodoxe juden och hans motiv, men det skulle inte förvåna mig om han försökte undvika konflikt med aggressiva människor på vänsterkanten. Det är inte svårt att föreställa sig att man i den positionen helst håller tyst, inte minst mot bakgrund av att det är vänstern som eldar under judehatet i dagens Sverige. Han kanske inte ville ha ytterligare fiender, för det finns redan tillräckligt av dem för den som råkar vara jude. [Även folk som erkänner en antisemitism inom vänstern, tvivlar på mina motiv i mitt uttalande!]

Ni kan förstå att jag gick i taket (och därför använder jag inte finrumssvenska). Så här skrev jag på Pelles blogg, kommentar nr 80, faktiskt...

Pelles grundprincip nr 4 (enligt din egen hemsida!):
“Diskussioner om könsfrågor ska bygga på forskning och fakta.”

Fördom = En fördom är ett förutfattat antagande om någon eller något, grundat på tillämpning av en stereotyp uppfattning om en grupp som den eller det som är föremål för fördomen anses tillhöra. Vid brist på information om någon eller något använder man det lilla man vet för kategorisering och fyller på med allmänna stereotyper. (http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rdom)

@Pelle, @Andreas Nurbo, @Barfota, @Rick, @m.fl.

Vad fan vet ni om MIG???

1) Pelle, hur fan vet du att jag var “starkt negativ till SCUM innan programmet”???!!! Var fick du något sådant ifrån???!!!

Och jag uttalade mig inte om manifestet som sådant, utan om just Patriarkatet, något jag tycker är en självklarhet och skrattretande med folk som försöker förneka att det någonsin funnits. Jag kan, eftersom det ingår i mitt jobb, som församlingspedagog, ge er mängder av bibelcitat, från Den hebreiska bibeln (det som kristna kallar Gamla testamentet) och från det kristna Nya testamentet, av en helt vidrig kvinnosyn. Religionen har och måste fortsätta utvecklas om det ska ha någon relevans i dagens samhälle!

2) Jag är inte ortodox jude - hade ni LYSSNAT på vad jag sa i TV, så var det att jag var just ICKE-ortodox jude!

En jävligt stor skillnad mellan ortodoxa och icke-ortodoxa judar (Konservativa eller Reformerta - ni kan utbilda er lite här:http://judaism.about.com/od/denominationsofjudaism/p/branches.htm). Det finns inte en skäl som känner mig som INTE skulle kalla mig feminist!

Jag har varit feminist sen min mor, tillsammans med en liten grupp kvinnor, blev fysiskt attackerade av ultra-ortodoxa judar, (de med svarta kläder och kindlockar) - män och kvinnor - när gruppen försökte be vid Klagomuren i Jerusalem*. Jag har skrivit om den upplevelsen på min blogg (http://torahblogga.blogspot.com/2009/11/finns-religionsfrihet-for-judar-i.html).

Jag har under hela mitt yrkesverksamma liv, 13 av mina 33 år, lett judiska gudstjänster där män och kvinnor deltar på LIKA villkor, något som inte är en självklarhet i t.ex. Göteborgs eller Malmös synagogor, där kvinnorna förväntas sitta på balkongen medan männen för styra showen. Det är något som passar en del judiska män och kvinnor, men långt ifrån alla.

3) Sen att ni har mage att påstå att jag ger mig in i debatten för att vinna poäng??? Kan man inte ha en EGEN åsikt om ett annat ämne, utan att stämplas som OPPORTUNIST?! Är ni så jävla cyniska???

Och vare sig ni tycker att omskärelse är OK eller inte, så kan ni väl hålla med om att diskussionen om SCUM-pjäsen inte behövde 24 minuters debatt där samma åsikter upprepades om och om igen, kontra de 4 minuter som debatten om omskärelse fick. Så viktigt är det med frågan om minoriteters och barns rättigheter i publik service Sverige! Det är den stora skammen med torsdagens program.

4) Och vill ni veta hur jag samtidigt kan försvara “lemlästande” och “barnmisshandel (omskärelse) av oskyldiga små gossebarn”, jag själv ett sådant gossebarn en gång i tiden, så kan ni läsa allt det jag skulle gärna ha fått säga om vi (både jag och min motståndare) haft hälften av den tid som du Pelle, på egen hand fick, på programmet! Även det kan ni hitta på min blogg:
http://torahblogga.blogspot.com/2011/11/en-knivig-fraga-upp-till-debatt-igen.html

Om ni redan vet vad ni tycker om ämnet (”barnmisshandel”, “lemlästande”), så ni kan väl åtminstone se hur en icke-ortodox, feministisk judisk man kan försvara det! Eller är det för långt utanför era så tydligt förutfattade meningar???!!!

*Och är det någon som vill dra in Israel/Palestina konflikten, för att man bara måste om man snackar med en jude, eller för att jag vågade nämna den bestridda staden Jerusalem - så har ni INGEN aning om mina åsikter i den frågan heller. Ni är redan så otroligt bra på att gissa, så varsågod och fyll i med era förutfattade meningar! (eller så kan ni LETA lite på min blogg…)

Vad jag får för reaktion - kanske en ursäkt från stor-Pelle? - får vi se. Ibland blir man bara lite sur...

Kol tuv,

Debbie Friedman 1951-2011

Debbie Friedman gick bort den 9 januari 2011, bara 10 dagar efter att hon kom hem från Limmud i England. Här är hon på konferensen (med den lila halsduken), precis där hon ville vara, mitt i ett hav av sjungande människor:



Jag sörjer Debbies alltför tidiga död, men firar hennes underbara liv och musik. Här är hennes tolkning av psalm 30:

Du vände min dödsklagan i dans,

du tog av mig sorgens dräkt

och klädde mig i glädje.

Därför skall jag sjunga ditt lov

och aldrig tystna.

Herre, min Gud, jag skall alltid prisa dig.

Ni kan läsa många, många hyllningar av Debbie Friedman och om vad hon har betytt för judar och judisk andlighet de senaste decennierna. Här är ett pyttelitet urval:

The Healing of Debbie Friedman

Rabbiner och andra församlingsledare minns Debbie

Limmud minns Debbie

Här kan ni se den väldigt gripande minnesstunden som hölls för henne.



Zichrona velivracha - må hennes minne vara till en välsignelse,

Gudsmän som hatar kvinnor (och de som inte gör det)

Hej!

Nu har jag fått med min första artikel på Newsmill!

Det är en sajt där vem som helst får hoppa in i debatter om vad som helst, och det leder ibland till mycket bra saker och ibland mindre bra saker.

Igår fick jag läsa Majoriteten av de religiösa tror på en gud som hatar kvinnor, av en Ophelia Benson, med denna mycket upplysande bild. Jag tyckte att resonemangen var så märkliga, med så dåligt underbyggd logik att jag kände mig manad att skriva en replik:

Gudsmän som hatar kvinnor (och de som inte gör det)

Vad tycker ni?

Kol tuv,

Intervju med världens enda svensktalande kvinnliga rabbin

Hej!

Var på Rosh Chodesh-gudstjänst (nymånaden) på tisdagsmorgonen. Vi uppmärksammar att månaden Elul börjar nu - det betyder att det är bara en månad kvar till Rosh haShana, det judiska nyåret. Tidigare skrev jag om en sajt som högtidlighåller nedräkningen under Elul med reflektioner och tankar från berömda individer - judar såväl som icke-judar: Jewels of Elul.

På gudstjänsten satt jag bredvid en äldre man, Leopold, som tipsade mig om en intervju som gjordes i Sveriges radio med Ute Steyer, världens enda svensktalande kvinnliga rabbin. (klicka på länken för att lyssna)

Hon och jag studerade tillsammans på Paideia - European Institute for Jewish Studies in Sweden, under skolans jungfruår. Några år därefter flyttade hon till USA och började studera till rabbin på Konservativa rabbinskolan Jewish Theological Seminary och fick min bror som klasskamrat. De fick sin smicha - rabbinsk ordination - samtidigt. På bilden ser ni henne läsa ur Torahn på en morgongudstjänst på JTS.

Nu har hon alltså fått jobb som akademiker på den ortodoxa rabbinskolan Yeshiva University och blir intervjuad i radion. En bra intervju allt som allt, men så klart måste de i slutet fråga henne vad hon tycker om konflikten i Israel. Kan man i Sverige inte nämna namnet på landet utan att man ska ta ställning till allt som händer där??? Suck...

Ute, jag önskar dig allt gott och hoppas ditt arbete på YU blir både roligt och givande!

Kol tuv,

Parashat Tazria-Metsorah - En fråga om liv och död... (repris)

Hej!

Ont om tid idag, och en svår parasha att kommentera kring (ett av de absolut svåraste skulle jag vilja säga). Det är dubbelavsnittet Tazria och Metsorah, som handlar om tre saker:

1. Om hur en kvinna är rituellt oren efter att ha fött barn.
2. Om sjukdomen Tsara'at, som brukar översättas som spetälska. De flesta bibelkommentarerna är överens om att Tsara'at inte är Hansens sjukdom som det heter i medicinska termer, men den kopplingen har ändå funnits länge. Tsara'at brukar i judiska tolkningar förstås som yttre symptom av ett inre problem hos personen, nämligen Lashon haRah - att tala illa om andra. Sjukdomen kunde bara "behandlas" av en Cohen - en präst, inte en läkare. Den förstås som en rent moralisk sjukdom som uppstod endast i bibliska tider. Den kan även förekomma på hus (låter för mig som mögel).
3. Andra saker som gör en oren, som manlig utlösning och menstruation.
   

Förra året när jag bloggade om Tazria-Metsora kom jag att tänka på en Dvar torah (Torahtolkning) som jag sett för några år sedan. Den är så bra att ni får den i år igen!

Den handlar om just varför en kvinna som föder ett barn blir Tameh - rituellt oren. Som om den regeln inte vore provocerande nog så blir hon Tameh i en månad om hon har fött en pojke och två månader om hon fött en flicka!

Den bästa tolkningen av denna till synes högst chauvenistiska regel, och hela renlighets konceptet i Torahn hittade jag i ett Dvar Torahmejl från JTS (Jewish Theological Seminary). Ni kan hitta deras arkiv här och skriva upp er så att ni också får mejl från dem.

Denna Dvar torah kommer från rabbin Lauren Berkun Eichler som undervisar i Florida och är väl värd att läsa i sin helhet:

My spiritual and intellectual journey as a teacher of Torah began with the purity system in Leviticus. Perhaps this was a strange place to begin my life's passion — exploring genital discharges, corpse contamination and leprosy. However, the study of biblical purity laws yielded for me a profound appreciation for the beauty and wisdom of our tradition.

As a young feminist college student, I discovered that the ancient Jewish laws of menstrual impurity were not an example of gender discrimination or blood taboo. Rather, the Torah teaches that all genital discharges, female and male, are sources of tumah (ritual impurity). These laws are part of a broader symbolic system, which highlights the power of confronting mortality and the subsequent need to ritualize the reaffirmation of life.

Many scholars concur that life/death symbolism is the underlying principle behind the biblical purity system. According to this theory, one becomes impure upon contact with death or with the loss of potential life. Indeed, the greatest source of impurity is a human corpse (Num. 19). Leprosy, a scaly white skin disease which made one look like a corpse (see Num. 12:12), is another severe form of impurity. Genital fluids, which represent the loss of generative material from the font of life, also cause impurity (Lev. 15).

According to biblical theology, God is the Source of Life. The God of Israel embodies life, and only the living can praise God (Ps. 115). Therefore, our encounters with death or symbolic reminders of death momentarily remove us from the life–affirming rituals of God's abode in the Temple. Only after a symbolic rebirth through immersion in the "living waters" of the mikveh (ritual bath) could one return to a state of purity.

For many years, I have relished any opportunity to teach about the biblical purity system and the powerful purification ritual of the mikveh. However, year after year, I am challenged by the most paradoxical case of impurity in Leviticus. Parashat Tazri·a declares that a mother becomes impure following childbirth:

"When a woman at childbirth bears a male, she shall be impure seven days ... she shall remain in a state of blood purification for thirty–three days ... if she bears a female, she shall be impure two weeks ... and she shall remain in a state of blood purification for sixty–six days" (Lev. 12:2–5).

Why would a mother contract impurity upon bringing new life into the world if impurity is the result of the symbolic forces of death? Furthermore, why would a mother's period of impurity double upon the birth of a female child?

Each time I read Leviticus Chapter 12, I consider the available responses to these persistent questions. There are several compelling suggestions. First, childbirth in the ancient Near East was fraught with danger to the mother and high infant morality rates. Thus, every childbirth was an encounter with potential death. Secondly, the pregnant woman is a vessel of abundant life. Following delivery, the mother experiences a loss of this powerful presence of life within. Her discharge of life leaves a void and creates the ritual necessity for purification. While neither of these answers perfectly reconciles the impurity of childbirth within the symbolic system, they both address the experience of childbirth as a nexus point between life and death.

In light of recent events, I have contemplated another possible explanation for the impurity of childbirth. In a haunting discussion about instability in the Middle East and the vulnerable state of world affairs, a colleague described the frightening experience of bringing a child into this world: "While I feel great joy in creating a new life," he remarked, "I also know that I have created a new potential for death." Every human being will die. Each birth brings another fragile, mortal being into the universe. In our precarious world, this reality quickly comes into sharp focus.

Herein lies one explanation for the double period of impurity following the birth of a female child. The baby girl embodies the potential to one day bear another new life. Each life that is brought into the world will also bring another death. Therefore, the Torah marks the birth of a girl, a future holy vessel for the creation of life, as fraught with twice the amount "death symbolism."

Perhaps the laws of Leviticus Chapter 12 respond to the conflicting emotions of any new parent. A new birth brings joy and trepidation, awe and fear. A new parent has faith in the potential for life, yet dreads the possibility of death. The biblical purity system proclaims that our confrontations with the temporal nature of life leave a deep spiritual imprint – from conception to birth to illness to death. At every stage in life, we acknowledge and ritualize our encounters with death. Then we embrace and immerse in life anew.

Shabbat Shalom,

Rabbi Lauren Berkun Eichler

Shabbat shalom,

Spännande och vilosam artikelserie om Shabbat

Hej!

Jag har ett antal gånger tidigare tipsat om nättidningen Slate och dess många intressanta artiklar om politik, kultur, teknologi och religion. Tidningen har en hög andel judiska journalister i redaktionen och tar ofta upp frågor kring hur man balanserar den judiska traditionen med moderniteten.

Just nu på Slate kan man läsa en dialog mellan två journalister och en teologiprofessor om boken The Sabbath World, av Judith Shulevitz - hon är en av de tre som diskuterar boken. I The Sabbath World tar Shulevitz, som är judinna, upp sabbaten som företeelse, inte bara i den judiska världen utan också inom kristendomen och i den västerländska civilisationen som helhet.

Hon undersöker dess historia och utveckling, samt skriver om hennes egna personliga upplevelser och reflektioner kring konceptet av en helig vilodag i vår moderna och stressiga vardag. På hennes hemsida kan man läsa om varför Judith Shulevitz beslöt sig för att skriva The Sabbath World.

De andra två som skriver är Dahlia Lithwick, som är judinna och juridikjournalist på Slate, och Mary Boys, som är kristen och professor i praktisk teologi på Union Theological Seminary, ett kristet, ekumenisk seminarium.

Är sabbaten direkt nyttig för din hälsa? Kan sabbaten bara uppskattas när man blir vuxen? Hur ger man sina barn en uppskattning för sabbaten? Kan man koppla ifrån den så uppkopplade världen och alla krav som ställs på en människa varje helg, för att verkligen komma in i sabbaten? Artikelserien utgör en mycket spännande och personlig dialog mellan dessa tre kvinnor. Ta er tid och läs korrespondensen och beställ sedan boken!

Kol tuv,

Ett stort Nej tack! till kvinnliga rabbiner...

Hej!

I april förra året, i inlägget Modernortodoxa på väg att bli moderna skrev jag om Sara Hurwitz, som hade avslutat en fullständig rabbinutbildning på rabbinseminariet Yeshivat Chovevei Torah, som kallar sig öppet ortodoxt (ungefär ortodoxa fast på vänsterkanten av skalan).

Skolans grundare rabbi Avi Weiss gav Sara Hurwitz titeln "Maharat" som är en förkortning av “manhiga,” “hilchatit,” “ruchanit,” “toranit,”: en ledare i judisk lag, ritualer, andliga frågor och Torah. Hon fick då en tjänst i Weiss synagoga och fungerade i mångt och mycket som rabbin. Det blev en stor nyhet i judiska tidningar, men inte särskilt många i den ortodoxa världen reagerade på det.

Men varje gång hon skulle presentera sig för någon, behövde hon en lång förklaring för att säga det som kunde sammanfattas med ordet rabbin. När det handlade om känsliga situationer, t.ex. i ett sorgehus, var det riktigt opraktiskt och otympligt att börja med en lång teknisk förklaring istället för att fokusera på vad som verkligen var viktigt.

I januari bestämde sig Weiss för att skrota titeln Maharat och ge Hurwitz titeln Rabbah, som är den kvinnliga formen av ordet Rabbin. Vad spelar titeln för roll? Uppenbarligen en hel del. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

En ortodox nättidning, Matzav.com, publicerade en stort reportage om denna farligt radikala skola och en Cherem (religiös bannlysning) utfärdades av den ultra-ortodoxa organisationen Agudath Israel in America:

Denna utveckling representerar en radikalt och farligt avsteg från judisk tradition och måste fördömas i de starkaste ordalag. Församlingar där det tjänstgör en kvinna i en rabbinsk position kan inte anses ortodoxa.

Rabbinical Council of America (RCA - den modernortodoxa rabbinorganisationen) fick rabbin Weiss att backa och lova att inte använda titeln Rabbah igen (oklart är om Hurwitz får ha kvar sin titel).

Rabbi Steven Pruzansky, vice-president av RCA skrev följande resonemang på sin blogg: Where Does It Say?. Hans resonemang är grovt sammanfattat: detta är inte explicit förbjudet, men detta har inte gjorts tidigare inom judendomen, därför är det inte judiskt, därför ska det inte göras idag och ej heller i framtiden.

Vad säger Rabba Sara Hurwitz själv? Här talar hon på Jewish Orthodox Feminist Alliance (JOFA) konferens för bara tre dagar sedan (14 mars, 2010):



För min del önskar jag Rabba Sara Hurwitz all framgång i världen och hoppas att hon snart är en bland många ortodoxa kvinnliga rabbiner!

En sammanfattning av kvinnliga rabbiners historia och ortodoxin hittar ni här.
I Jerusalem Post skriver den första ortodoxa kvinnan som någonsin fick smicha (rabbinsk ordination), Haviva Ner-David om denna utveckling i Israel.

Kol tuv,

Judiska kvinnor och kvinnans roll i judendomen

OK.

Nu fick jag lite dåligt samvete för att jag inte skrivit något just idag för internationella kvinnodagen, så bättre sent än aldrig! Visserligen skriver jag en del om kvinnans roll i judendomen året om och här nedanför hittar ni en lista av det mesta jag skrivit om ämnet på Torahblogga. Men det finns även mycket annat bra att tipsa om:

Vill ni läsa något gediget, historiskt, halachiskt och akademiskt om ämnet råder jag er att klicka på denna länk till Templum Salomonis, där Sebastian har verkligen överträffat sig själv med denna omfattande artikel "om vilken utmaning frågan om kvinnans juridiska, teologiska och sociala status i judendomen presenterar för det rabbinska etablissemanget"!

Och jag kan även rekommendera den nya bloggen From the Rib? som handlar just om ämnet judisk feminism. Här skriver Shira och Dina om varför de startade bloggen.

Men judisk feminism tar många olika former. Jamie Sneider, en komiker, bloggare och konstnär, ville visa judiska kvinnor som sexiga och smarta, så hon designade och poserade för en rätt unik väggkalender, The Year of the Jewish Woman. På bilden till höger poserar hon som Ester i Purimsagan. Menar hon att det var så Ester fick jobbet som kung Achashverosh nya drottning?

Här på YouTube får ni se Jamie själv förklara på ett amerikansk nyhetsprogram varför hon skapade kalendern. Säg vad du vill om det, men erkänn att det är en annan sorts vinkel på judisk feminism!

Själv gör jag ingen hemlighet av att jag känner mig hemma i den Konservativa rörelsen, och är för en form av judendom där kvinnorna får medverka på samma villkor som männen. Så här har ni en genomgång av det jag (och andra) skrivit genom Torahbloggas 20 månader långa historia:

Guds ord på armen, på dörren och på kvinnor - om budet att ta på sig tefillin och hurvida den kan gälla kvinnor också.

Politik och religion - en härlig kollision? - skriven av min bror, rabbin Jeremy Gerber, om hur den Konservativa rörelsen utvecklats gällande kvinnors roll och nu även homosexuellas

Jitro II - Att vara gift med sitt jobb - om hur svårt det kan ha varit för Zipporah, Moshes fru, när hennes man blev ledare för det judiska folket och Guds högra hand.

Mishpatim III - en sexigare mitsva - om hur halacha (den judiska lagen) ser på sexlivet mellan man och hustru, och om kvinnans sexualitet och behov

Bara i New York! - en kvinnlig kantorselev utforskar en okonventionell inkomstkälla

Modern ortodoxa på väg att bli moderna? - om den första ortodoxa kvinnan som tjänstgör i en rabbinaktig roll

Parashat Tazria-Metsora - en fråga om liv och död - en intressant vinkel på Torahns renlighetslagar som annars verkar rätt kvinnofientliga

Var ska man lägga den religiösa ribban? - om kvinnans roll i våra svenska judiska församlingar (det blev en ordentlig diskussion i kommentarrutan också!)

Finns religionsfrihet för judar i Israel? - om hur gruppen Women of the Wall har kolliderat med de juridiska begränsingar som finns i Israel för kvinnor att öppet praktisera ett icke-ortodoxt judiskt liv

Limmuddagboken söndag och måndag - om diverse föreläsningar relaterat till ämnet Kvinnor i judendomen som jag hörde på Limmudkonferensen i England

Segregerat på marken och i luften - om konflikten kring könssegregerade busslinjer i Jerusalem

Låt kommentarerna till detta inlägga handla om vad ni tycker, tänker och känner om ämnet Kvinnor i judendomen.

Kol tuv,

Läs mer om Kvinnodagen här:
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9; SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7; Expressen 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8; Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9; GP 1, 2, 3, 4, 5; Sydsvenskan 1, 2, 3; Skånskan 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7; Dagen 1, 2;

Segregerat på marken och i luften

Hej!

I Israel, och mest i Jerusalem, har vissa busslinjer, som kör genom Charedi, dvs. ultra-ortodoxa områden, blivit könssegregerade. I dessa kretsar anses det opassande för män och kvinnor som inte är gifta med varandra att ha för nära kontakt och då är en buss ett riskområde.

Det är inget som bussbolaget Egged har bestämt, utan vissa passagerare, unga manliga Charedim, har börjat införa denna nya ordning. Männen där framme, kvinnorna där bak.

Eftersom en stor andel av passagerarna är Charedim var det inte så många som klagade. Chaufförerna la sig inte i det, då de inte ville ha bråk. Men sen började det gå i överdrift. Kvinnorna fick stå i bakre delen av bussen när det fanns tomma platser där framme, Naomi Ragen, en författare som själv är ortodox, blev trakasserad när hon vägrade flytta på sig.

Tillslut gick hon och fyra andra kvinnor till högsta domstolen för rätten att sitta där de vill i en kommunal buss. I oktober vann de striden, så nu är allt frid och fröjd! Nja, inte riktigt. Nu har det förekommit några protestaktioner som stoppar bussarna helt. Haredimen startar egna busslinjer, och kastar stenar på de kommunala bussarna.

I deras egna bussar har de en Mechitsa, en gardin som skiljelinje mellan den manliga och kvinnliga delen av bussen. Nu har El-Al, det israeliska flygbolaget bestämt sig för att erbjuda harediska passagerare ett sådant alternativ även i luften:


Skönt när man kan hitta kompromisser som alla kan vara nöjda med...

Kol tuv,

Limmuddagboken - måndag: Politik, profeter, och popstjänor

Hej!

Kom upp lite sent imorse, och hann till masorti-gudstjänsten lagom till upprepningen av Amida-bönen, ungefär halvvägs igenom. Tog på mig mina tefillin (böneremmar) och fick i alla fall höra Torahläsningen, som är den viktigaste delen. På måndagar och torsdagar läser man ett smakprov av nästa Shabbats parasha. Denna vecka är det Vajechi som gäller - den sista parashan i Bereishit, första moseboken.

På bilden ser du en tjej som får en alijah (kallas upp till Torahn). Det kanske ser ut som om hon inte har en talit (bönesjal) på sig, som männen har, men det är den vackra turkosa sjalen som är hennes talit, med tsitsit (de obligatoriska fransarna) i de fyra hörnen.

Det är en annan sak jag gillar med Limmud - man möter folk som tar sin judendom på så stort allvar att de inte bara köper en typisk talit på närmaste judiska församling, utan hittar vackra och betydelsefulla föremål som de har med sig i sitt judiska liv. Det märks att det betyder något extra.

Efter gudstjänsten åt jag frukost,

i den stora matsalen.









Efteråt hamnade jag på ett mycket spännande program som innebar några stora uppoffringar. Limmud handlar nämligen hela tiden om att välja ett program över 30 andra, med lika spännande ämnen. Eftersom att detta är min 11:e Limmudkonferens, så valde jag att prova ett Yeshivat Limmud. Istället för ett fristående program som varar i 70 minuter, som alla andra, så varar denna i 180 minuter och fortsätter i en serie över de fyra dagarna på Limmud.

Jag väljer alltså bort 4 X 2 andra programtillfällen, men detta var det värt. I denna Yeshivat Limmud sitter jag med en partner, en chavruta, och studerar en särskild text, under vägledning av vissa, riktigt framstående lärare.

Jag valde den kursen som är en djupdykning i profeten Chagajs bok i Bibeln. Jag visste inget om Chagaj, hans bok eller dess bakgrund, men kursintrot i handboken var väldigt lockande och läraren, David Solomon, har ryktats om att vara en briljant talare, så jag slog till.

Jag parades ihop med Chana, en medelålders, brittisk kvinna som bor i Israel och under den första timmen var vår uppgift att översätta de första 13 verserna av Chagajs bok (boken innehåller endast två kapitel och är knappt 40 verser lång). Det blev en spännande uppgift, då vi dels försökte förstå vad hans budskap var, samtidigt som vi ville föra över den vackra hebreiska poesin till engelskan.

Den andra timmen samlades alla chavrutaparen för att analysera de olika översättningarna. David Solomon gick då igenom just det styckets stora teman och dess budskap. Imorgon fortsätter vi med nästa del. När jag har gått kursen och fått en ordentlig översikt tänker jag skriva mer om det här på Torahblogga.

Senare under dagen blev det en hel del paneldebatter.

En där frågan var om Obama var bra för oss judar - speciellt vad det beträffar Israel. I panelen fanns ingen som var egentligen anti-Obama och alla höll med om att han var på det stora hela bra, fast Gershon Baskin (andra från vänster), som jobbar mycket med israelisk-palestinska fredsinitiativ, tyckte att Obama inte jobbat tillräckligt med att få fart på fredsprocessen.

Einat Wilf (andra från höger), en spännande israelisk politiker, skribent och tänkare, hade några riktigt vassa analyser om relationen mellan Israel och USA. Du kan se mer om och av henne på hennes hemsida.

Jag stannade kvar i samma föreläsningssal och lyssnade på nästa paneldebatt, Kan Israel fortsätta vara både en demokrati och en judisk stat? Imponerande talare, som utvecklade problemen kring situationen för araber, kvinnor och homosexuella i det israeliska samhället. Alla dessa tre grupper utmanar på olika sätt de ortodoxas grepp om den civila makten.

Är det någon som skulle vilja lyssna på dessa paneldebatter? Jag spelade nämligen in dem och kan lägga ut dem på bloggen som podradio, om det finns intresse hos er läsare...

Sist var jag på en inspirerande diskussion mellan den brittisk/israeliska skådespelaren Robbie Gringras och Kobi Oz som är en av Israels stora popstjärnor, känd från bandet Teapaks, som blandade sefardisk musik med ashkenasisk (dvs. orientaliskt judiskt med östeuropeiskt judiskt).

Oz berättade om sin farfar som kom från Tunisien och var rabbin och kantor. Han bevarade sin unika kunskap om nordafrikansk judisk musik genom att spela in alla hymner och böner han kunde på kassettband innan sin död på 80-talet.

Oz började återupptäcka sina judiska rötter genom att mixa dessa band med sin egen musik och sjunga en sorts duett med sin farfar om sina egna tankar och funderingar kring Gud. Han berättade om att han är en del av en större rörelse av sekulära israeliska judar som håller på att återknyta till judendomen och judiska texter och traditioner.

Hans nya låtar, med religiösa teman, har blivit stora hits i israelisk radio och TV och han inspirerar andra sekulära israeler att leta sig tillbaka till sina rötter.

Det var väldigt inspirerande för mig att höra, då jag länge har varit väldigt kritisk till hur frånkopplade många israeler är från judendomen. Religionen för många är bara extremister i svarta hattar som kastar stenar på bilar som kör på Shabbat. Oz berättade om sin egen förvåning när han upptäckte sånger om hur Gud hör de svaga och förtrycktas röst starkast av alla.

Han och en fotografvän åkte till de värsta kvarteren i Tel Aviv för att dokumentera fattigdomen och göra videon till denna just denna låt, De fattigas rop:



Imorgon kväll ska jag se Oz i konsert. Nu ska jag sova...

Kol tuv,

Limmuddagboken - söndag

Hej!

Dags att se över min dag och sedan sova några timmar, innan jag går upp kl. 7.30 för masorti-shacharit (egalitär morgongudstjänst).

Jag var först på föredraget A Talmudic Response to Tyranny, som tog upp en text från Talmud där man berättade om kung Herodes som regerade i Judéen strax före och strax efter år 0. Han var en hemsk tyrann som tog tronen med våld och avrättade alla som sågs som ett hot mot hans makt.

Frågan som ställdes i texten var ungefär om man ska kompromissa med ondskan för att leva ännu en dag, eller om man ska hellre dö för sina principer. Det är ett svårt ämne, utan några lätta svar.

Sen var jag på ett program om "procrastination", att skjuta upp saker och inte ta itu med dem. Leddes av en "life-coach" som var mycket bra. 50-60 pers kom på den. Handlade om att se sitt handlande som en berättelse och försöka förändra berättelsen, hellre än att vara hård och kritisera sig själv och sedan falla tillbaka i samma fällor.

Därefter var jag på en grej som visade sig vara lite för new-age och flummigt för min smak, men gav mig några intressanta perspektiv. Det var en kvinna, Melinda Ribner, som var psykoterapeut, spirituell healer, och leder kabbalistisk meditation. Hennes hemsida heter Kabbalah of the Heart.

Programmet handlade om Abrahams fru, Sarah, och Ribner försökte kanalisera Moder Sarah, som hon kallade henne, för att hon skulle berätta för oss om varför hon gjorde det hon gjorde i Torahn (som att skicka iväg Abrahams äldsta son, Ishmael och pojkens mor, bihustrun Hagar). Moder Sarah skulle också ge oss judar idag råd om hur vi ska leva ett gott liv.

Tanken, att ta fram och bejaka den feminina andligheten inom judendomen, var god, men hon tog på sig en sjal och spelade själv Sarah, och hon delade ut förskrivna frågor till vissa i publiken, så att det skulle bli en "dialog" mellan vi som söker vägledning och Moder Sarah som leder oss. När hon kom in på konflikten mellan judar och araber (Ishmaels barn) och gav oss rådet att stå på oss, tillslut kommer de att ge upp när de inser att Gud har gett oss landet, blev det hela lite väl absurt.

Sen blev det ett tvärt kast till, då jag tog mig till ett föredrag av en kille som jobbar med datasäkerhet och som intresserar sig för halacha (judisk lag). Han presenterade några grundläggande koncept om hur internet fungerar och sedan om vem Gary McKinnon var och vad han gjort (en hacker som kom in på Pentagons datasystem och stal filer, saboterade datorer mm.)

Sedan tog han fram olika talmudiska texter som hade med stöld att göra och lät oss diskutera vilka av dessa 2000-åriga definitioner av stöld eller sabotage kunde appliceras på dagens hackarverksamhet. Riktig roligt och aktuellt.

Jag gick på ett föredrag som presenterade ett radikal nytolkning av Amida - den viktigaste judiska bönen, sen bröt jag fastan med ett 40-tal andra och åt en tidig middag. Jag hade planer på andra saker efter middagen, men jag däckade på rummet istället och sov i 3 timmar!

Lyckades till slut ta mig upp till en paneldiskussion vid 22.00 om vem som ska räknas som en del av det judiska folket. Tre spännande talare som alla hade olika vinklar på problemet. Rabbin Shoshanna Boyd-Gelfand jämförde sin process som amerikan att bli brittisk medborgare, med den process som ligger till grund för en konvertering till judendomen, och pekade på likheter och skillnader.

Rabbin Jeremy Gordon problematiserade frågan om människor som vill konvertera till judendomen, men som inte vill hålla ritualer som kosher eller Shabbat. Ska de få konvertera och om de konverterar men var oärliga om sina avsikter, ska de förlora sin judiska status?

Dr. Raphael Zarum undervisade om en berättelse i Bibeln där kung David stämplar en grupp som inte längre judar, för att de betedde sig vidrigt och omoraliskt. Är det en definition på judiskhet?

Det var en spännande diskussion utan några bra svar, men många bra frågor. Och så sent på kvällen som kl. 22 lockade det ändå till sig 150 personer i publiken. Så är det på Limmud!

Nu ska jag sova för att orka med en till dag med fler inspirerande ämnen!

Kol tuv,