Bra frågor kräver långa svar!

Hej!

Herman ställer många intressanta frågor om förra blogginlägget, Varför omskär vi våra pojkar?:

Intressant. Jag har aldrig lyckats förstå historiskt sett vad förhuden har att göra med förbund. Det är ungefär som när jag som kristen säger att Jesus dog för våra synder ... men vad är det för regel som säger att någon måste dö? Vad är det för regel som säger att det är just när någon dör som problemet är löst? Det är jättesvårt. Har du någon förklaring till vad det är för speciellt med förhuden förutom att det har valts historiskt? Vet vi varför Gud valde just förhud? Är det att Gud vill sätta sin prägel på den organ som en man använder för att bli fader till ett barn till? Är poängen att förbundets anspråk skall vara intimt? Är det bara för att det var lite "extra" hud som man klarar sig annars ganska bra utan? Är förhud orent? Är det ungefär som griskött - att Gud har visst skapat det men vi måste välja bort det i alla fall?

Jag är heller inte övertygad om att de flesta förstår vad förbund betyder i sammanhanget? Är det en kontrakt? Är det som ett äktenskap? Vad är det mer som ingår i förbundet mellan Judar och Gud, och vad är det för förbund som Gud har med alla människor? Borde vi andra ingå i förbundet? Är vi inbjudna eller är Gud ointresserad av oss andra?

Cecilia, en av mina studiekamrater på Religionsvetenskapen ställde en liknande fråga:

...undrar varför just omskärelse blev tecknet för förbundet med Gud och inte något annat, ex att raka av sig håret.

Där svarade jag så här:

Nu är vi lite mer i spekulationer, men jag tror att svaret kan hittas på andra ställen i Torahn.
T.ex. i Shemot (2 moseboken), 6:10-12 står det:

Herren talade till Moshe: "Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han skall låta israeliterna lämna landet." Men Moshe vädjade till Herren: "När inte israeliterna lyssnar till mig, varför skulle då farao lyssna - och jag har ju svårt för att tala."

Vad är det med det, kan man undra, men då hjälper det att ha lite koll på orginalspråket. På hebreiska står det (jag transkriberar med latinska bokstäver) VeAni Aral Sefatajim, vilket betyder bokstavligen "Och jag har oomskurna läppar"!

Vad betyder det? Låt oss ta in ännu en text som kanske kan säga något, denna gång från Devarim (5 moseboken), 10:16-19:

"Omskär därför era hjärtan och sluta upp att vara så styvnackade. Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten."

Börjar vi se ett mönster här?

I första texten är det Moshe som har något som sitter i vägen för hans talförmåga och i den andra texten uppmanar Moshe (som 4o år senare blivit väldigt talför och poetisk) folket att känna för de svagaste individerna i samhället. Var det bibliska konceptet av ordet "omskära" då "att öppna upp" eller att "ta bort hinder från"?

I så fall kan man läsa omskärelsebefallningen i 1 MB, kapitel 17 på ett helt annat sätt. Kolla hur mycket av budskapet i kapitel 17 handlar om fruktbarhet och efterkommande generationer:

"Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik... Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk. Jag skall göra dig övermåttan fruktsam, och folk och kungar skall utgå från dig. Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled... Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj: hon skall heta Sara. Jag skall välsigna henne, jag skall låta henne skänka dig en son. Jag skall välsigna henne, så att folk och kungar skall härstamma från henne.”

Det verkar så att omskärelsen kan mycket väl ha haft en stark fruktbarhetsinnebörd - att avlägsna "förhudskorken" för att låta fertiliteten flöda.

Det är nog den ursprungliga innebörden, men omskärelsen betyder något annat för dagens judar.

Man kan nog inte komma ifrån att omskärelsen är en mycket stark ritual för föräldrarna till det nyfödda barnet. Detta förstod jag först när jag blev förälder. Det går emot ens instinkter att beskydda det nyfödda barnet från allt ont, att sedan skära i honom, hur säkert och oskadligt omskärelsen än är. Jag tror alltså att man hittade den enda icke-nödvändiga hudbiten på människokroppen, som även befinner sig i ett av de mest känslomässigt känsliga delarna av den kroppen.

Så jag bestrider inte kritikerna i att detta är en stark och för utomstående svårbegriplig tradition, jag bestrider endast att det är skadligt, att det är en stympning, att det borde vara olagligt.

Inom judendomen ser man människan som Guds partner i skapelsen. Skapelsen var från början till 99% klar. Den sista procenten är ett gap mellan människan och Gud. Planen är då att vi ska sträva för att höja oss själva ur den animaliska/naturliga världen vi utvecklades i, bygga en bro över gapet (den sista procentenheten) och möta vår skapare på andra sidan. Då fullbordas världen och människan blir den sanna partnern i skapelsen, som det var menat från början.

Problemet är att den procentenheten är liten från Guds perspektiv, men gigantisk från människans. Det ser man i Guds tröst till Kain, precis i börjar av Torahn, när han blir avundsjuk på sin bror Abel:

”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.”
Bereishit 4:6-7

Gud menar att detta är väl självklart. Var inte sur, låt inte känslorna styra , så kommer allt gå bra! Resultatet är det första mordet.

Som jag skrivit tidigare, anser jag (fast andra tolkar Torahn annorlunda) att Gud får lära sig att vi behöver lite hjälp med brobyggandet, mer vägledning än vad vi hittills fått. Gud startar ett projekt. En rättfärdig människa ska väljas ut bland alla andra och hos honom ska ett frö sås. Kanske, om denna människa för vidare fröet till sina barn och de för det vidare till sina barn kan det växa tillsammans med människorna som blir ett stort folk. Ett folk som kan föra in etiken i världen.

Det är Abraham, alltså och det är genom förbundet med honom som denna etik och vägledning ska komma till världen. Det har ju också gått rätt bra över årtusenden - judendomen, kristendomen och islam har alla sin utgångspunkt i Abrahams förbund och i vår tid har vi FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna, som baserar sig på denna etik och som har i alla fall skrivits på av de allra flesta länderna i världen. Men världen är långt från perfekt. Gud väntar tålmodigt (eller otåligt?), på andra sidan och vi har fortfarande en hel del kvar på bron som ska brygga gapet.

Många kritiker har ställt sig frågan om judar inte är okonsekventa, när vi skär i en människokropp som vi ändå menar att Gud har skapat, men där har vi samma resonemang: Gud har gett oss ett gossebarn som må vara perfekt till 99%, men den förhuden är vårt sätt att välkomna barnet in i arbetet att fullborda skapelsen. Vi säger också vid omskärelsen:

Ze haKatan, Gadol jijeh! - Här är den lille, men stor må han bli!
Keshem shenichnas labrit, ken jikanes leTorah uleChuppah uleMa'asim tovim! - Precis som han nu har ingått i förbundet, må han också komma till Torah (studier), Chuppah (bröllopsbaldakinen, dvs. äktenskaplig lycka) och goda gärningar.

Sen till Hermans sista fråga, om förbundets natur:

Är det en kontrakt? Är det som ett äktenskap? Vad är det mer som ingår i förbundet mellan Judar och Gud, och vad är det för förbund som Gud har med alla människor? Borde vi andra ingå i förbundet? Är vi inbjudna eller är Gud ointresserad av oss andra?

Det är ett kontrakt och det liknas ofta vid ett äktenskap. Så här står det i Shemot, Andra moseboken, kapitel 19:5-6, då folket står vid Sinai berg och ska ta emot Torahn:

Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.

Nyckelordet i denna text är just "OM". Förbundet är alltså villkorat på hur vi håller det med Gud. Det är inte som vissa kristna tolkningar menar att man kan förlora kontraktet, men genom hela Tanakh, den hebreiska bibeln ser man hur folket vänder sig från Gud, till avgudar och omoral och Gud tar sin beskyddande hand ifrån dem. När vi inser vårt misstag och vänder oss tillbaka, väntar Gud på oss.

Detta budskap blir extra tydligt i Profeterna, där det judiska folket kritiseras mycket hårt och straffas för sin envishet, men om vi ångrar oss och gör bot, gäller kontraktet igen. Man kan säga att Gud förväntar sig en väldigt hög standard av beteende från oss - det är den vi hela tiden ska sträva för att uppnå.

Men din sista fråga är lika viktig! För visst är det så att förbundet verkar bara gälla det judiska folket, men då kommer våra profeter in och förtydligar hur Gud har relationer med de andra folken också. Andra folk kan väl ta till sig förbundet och läran, tolka den på sitt sätt och leva därefter, så som kristendomen och islam har gjort. Buddister, hinduer, ateister - alla kan hitta olika vägar till en bättre värld. Kan någon säga att Gandhi inte var en helig man?

Det finns inget inom judendomen som säger att man måste vara jude för att leva rätt - långt ifrån! En god person är en god person, oavsett bakgrund och tro (eller avsaknad av tro). Gör man gott mot sina medmänniskor och jobbar för att göra världen bättre, för att vi ska fixa den där envisa 1% som är kvar till fullbordandet av skapelsen, ja då har judendomen inget att invända emot!

Där omvärlden ofta har missförstått judendomen är när man förväntat sig att det judiska folket ska bli kristna eller muslimer, bara för att de grundar sig på bibliska källor. Profeten Amos säger det bäst och vi läser faktiskt denna text i synagogan, när vi läser Vajikra (3 moseboken) kapitel 19, om hur israeliterna ska vara ett heligt folk. Amos skriver med sådan styrka och poesi att det är väl värt att ha med hela stycket:

Skulle ni vara förmer än nubierna för mig, ni israeliter? säger Herren. Jag förde Israel ut ur Egypten, men också filisteerna från Kaftor och arameerna från Kir.

Herren Gud har ögonen på detta syndiga rike: Jag skall utplåna det från jordens yta!

Dock skall jag inte helt och hållet utrota Jakobs ätt, säger Herren.

Se, på min befallning skall Israel skakas bland alla folk som man skakar säd i ett såll och inte en sten slinker igenom.

Alla syndare i mitt folk skall dö för svärd, dessa som säger:

”Olyckan drabbar aldrig oss, den når oss inte.”

Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen rämnorna och resa upp det som rasat, bygga upp den som i forna dagar, så att de kan lägga under sig vad som är kvar av Edom och alla de folk över vilka mitt namn har utropats, säger Herren, som utför detta.

Ja, den tid kommer, säger Herren, då plöjaren följer tätt efter den som skördar och vintramparen tätt efter den som sår, då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över.

Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel. De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem, plantera vingårdar och själva dricka vinet, anlägga trädgårdar och äta deras frukt. Jag skall plantera dem i deras egen mark, och de skall aldrig mera ryckas upp

ur den mark som jag har gett dem, säger Herren, din Gud.

Amos säger alltså att vi visst är Guds utvalda folk, men att Gud har en relation med andra folk också - vi ska inte tro att vi är bättre än någon annan! Jerusalem och templet förstörs och vi får lida i exil, men ändå kommer vi inte att försvinna - vi kommer att alltid vara kvar i världen på något sätt.

Kol tuv,

Debbie Friedman 1951-2011

Debbie Friedman gick bort den 9 januari 2011, bara 10 dagar efter att hon kom hem från Limmud i England. Här är hon på konferensen (med den lila halsduken), precis där hon ville vara, mitt i ett hav av sjungande människor:



Jag sörjer Debbies alltför tidiga död, men firar hennes underbara liv och musik. Här är hennes tolkning av psalm 30:

Du vände min dödsklagan i dans,

du tog av mig sorgens dräkt

och klädde mig i glädje.

Därför skall jag sjunga ditt lov

och aldrig tystna.

Herre, min Gud, jag skall alltid prisa dig.

Ni kan läsa många, många hyllningar av Debbie Friedman och om vad hon har betytt för judar och judisk andlighet de senaste decennierna. Här är ett pyttelitet urval:

The Healing of Debbie Friedman

Rabbiner och andra församlingsledare minns Debbie

Limmud minns Debbie

Här kan ni se den väldigt gripande minnesstunden som hölls för henne.



Zichrona velivracha - må hennes minne vara till en välsignelse,

Parashat Vajera - Om att pruta sig ner till ett gott samhälle

Hej!

I lördags läste vi Parashat Vajera i synagogan. Jag befann mig på ett helgläger med ett tjugotal ledare och barn så jag hade inte tid att skriva om Vaera tidigare. Det var också ett tag sedan som vi hade ett klassiskt texttolkningsinlägg här på Torahblogga, så dags att göra skäl för namnet!

Något som jag alltid kommer att ha med mig är en föreläsning av rabbi Meir Schweiger som hade nöjet och äran att höra tala på Limmudkonferensen i England (som jag för 12e gången kommer åka på i år). Jag studerade också med rabbi Schweiger i en månad på Pardes i Jerusalem där han undervisar under året. Det var en inspirerande upplevelse.

Lektionen handlade om Abrahams brorson Lot, som räddas ur staden Sodom, innan den förintas av Gud för dess ondska. En podradio version av rabbin Schweigers föreläsning kan du också lyssna på här.

Jag vill här skriva om dialogen mellan Gud och Abraham när han försöker rädda städerna. Avsnittet säger väldigt mycket om mänskliga relationer.

I kapitel 18 får vi först läsa ett sött litet avsnitt om hur Abraham får besök av tre mystiska män och bjuder in dem för en måltid. De ger honom den goda nyheten att han och Sarah kommer, trots deras höga ålder, att få barn. Sarah, som har tjuvlyssnat, skrattar bittert åt profetian och avfärdar den, men skrattar bäst som skrattar sist...

När männen (änglarna?) lämnar Abrahams hem följer han med dem en bit på vägen. Då får vi läsa denna mycket märkvärdiga text:

Herren tänkte: "Varför skulle jag dölja för Abraham vad jag ämnar göra? Abraham skall ju bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall välsignas genom honom. Ja, jag har utvalt honom för att han skall instruera sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt. Då skall det gå i uppfyllelse som Herren har lovat Abraham."
Bereishit (Första moseboken) 18:17-19

Detta är ett av två ställen i hela Bibeln då vi får höra Gud resonera högt för sig själv. Vi får en inblick i Guds tankar - och vilka tankar!

Här visar Gud goda föräldraegenskaper: Gud förväntar sig att Abraham ska vara en rättvis och rättfärdig man och föra detta vidare till sina barn, barnbarn och till hela det framtida judiska folket. Då måste Gud måste dela med sig av sina planer, så Abraham kan känna sig delaktig och få lite motion i dessa värderingar.

Och Herren sade: "Klagoropet från Sodom och Gomorra är starkt, och deras synd är mycket svår. Jag går ner och ser efter om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden, det rop som har trängt fram till mig. Om det inte är så, måste jag få veta det."
Bereishit 18:20-21

Aha! Gud tänker förstöra städerna, men Han öppnar för möjligheten att städerna kan räddas. Det visar sig också att Gud har hittat rätt man för jobbet, då Abraham nappar direkt:

Och Abraham steg fram till Herren och sade: "Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den onde? Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? Chalila lecha! Att döda den rättfärdige tillsammans med den onde, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den onde. Chalila lecha! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?"
Bereishit 18:23-25

Abraham "stiger fram", som en försvarsadvokat i en domstol, och lägger upp ett starkt försvar. Chalila lecha är ett uttryck som betyder ungefär "det skulle vara skamligt för dig" eller "du skulle vanhelga dig". Abraham skulle nästa kunna säga "Gud förbjude att Du, Gud, handlar så här." (Här finns en hel artikel bara om detta uttryck!)
Abraham avslutar med ett trumfkort: ska Gud bestämma reglerna för världen, men inte följa dem själv?! Chalila lecha!
Jag föreställer mig Gud småle här, då Abraham tror att han måste övertyga Gud, men detta är ju just vad Gud har velat höra från sin lilla samarbetspartner hela tiden.

Men Abraham har samtidigt ramat in frågan på ett mycket särskilt vis: "Kanske finns det 50 rättfärdiga i staden." Vad vill Abraham säga med detta? Jag läser en mycket djup fråga här:
Hur många goda människor behövs det för att bota ett ont samhälle? Människor påverkar varandra, både positivt och negativt. Abraham vet detta - han kommer ensamt ur ett samhälle av avgudadyrkare och har vigt sitt liv åt att följa den enda sanna guden. Det är ett ensamt liv som han har valt åt sig själv och sin hustru, Sarah, men han vet att de flesta är inte starka nog att själva vända en negativ spiral av ondska till det goda.

Hur många människor måste det finnas i Sodom för att staden ska ha en chans att bli bättre? Det räcker inte med en eller två, de kommer så småningom att slukas av sitt samhälle. Våra rabbiner tänker sig att Noah byggde en hel ark, som en demonstration och en varning, mitt bland sina själviska och illvilliga grannar, utan att någon ändrade sin inställning, plockade upp en hammare och hjälpte honom.

Nu tänker Gud förstöra Sodom och Gomorrah och Abraham ställer frågan: skulle 50 goda människor kunna ge varandra styrka och påverka sin omgivning för att ge städerna en chans att överleva?
Svar: ja.

Abraham fortsatte: "Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?"
Herren svarade: "Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den."

Ännu en gång tog Abraham till orda: "Kanske finns där fyrtio?"
Herren sade: "Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull."

Abraham sade: "Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?"
Herren svarade: "Om jag finner trettio, skall jag inte göra det."

Då sade Abraham: "Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?"
Herren svarade: "Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull."

Abraham fortsatte: "Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?" Herren svarade: "Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull."
När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.
Bereishit 18:27-33

Abraham pressar inte Gud lägre. De har kommit överens om ett pris. Har samhället 10 goda individer har man fortfarande chans att förbättra den. För judar är 10 individer (traditionellt 10 judiska män) ett viktigt antal. Det är minimiantalet för en Minjan, vilket krävs för att kunna genomföra en fullständig judisk gudstjänst och att läsa Torahn högt för alla. När tio vuxna judar samlas för att be och för att läsa ur Torahn och prisa Gud, har vi möjlighet att förändra världen och förbättra den.

Vi människor har en sådan oanad potential och därför måste vi ge varandra stöd och uppmuntran att göra gott här på jorden. Om vi bara kan hitta till varandra och stärka varandra, kan vi faktiskt laga denna trasiga värld.

Kol tuv,
PS. Jag uppmanar er igen att lyssna till Rabbin Schweigers utmärkta analys av denna text och om änglarna i Sodom.
Vill ni också läsa mina unika tolkningar om varför Gud senare, i kapitel 22, befaller Abraham att offra sin son Isak, kan ni hitta dem här...

Parashat Tazria-Metsorah - En fråga om liv och död... (repris)

Hej!

Ont om tid idag, och en svår parasha att kommentera kring (ett av de absolut svåraste skulle jag vilja säga). Det är dubbelavsnittet Tazria och Metsorah, som handlar om tre saker:

1. Om hur en kvinna är rituellt oren efter att ha fött barn.
2. Om sjukdomen Tsara'at, som brukar översättas som spetälska. De flesta bibelkommentarerna är överens om att Tsara'at inte är Hansens sjukdom som det heter i medicinska termer, men den kopplingen har ändå funnits länge. Tsara'at brukar i judiska tolkningar förstås som yttre symptom av ett inre problem hos personen, nämligen Lashon haRah - att tala illa om andra. Sjukdomen kunde bara "behandlas" av en Cohen - en präst, inte en läkare. Den förstås som en rent moralisk sjukdom som uppstod endast i bibliska tider. Den kan även förekomma på hus (låter för mig som mögel).
3. Andra saker som gör en oren, som manlig utlösning och menstruation.
   

Förra året när jag bloggade om Tazria-Metsora kom jag att tänka på en Dvar torah (Torahtolkning) som jag sett för några år sedan. Den är så bra att ni får den i år igen!

Den handlar om just varför en kvinna som föder ett barn blir Tameh - rituellt oren. Som om den regeln inte vore provocerande nog så blir hon Tameh i en månad om hon har fött en pojke och två månader om hon fött en flicka!

Den bästa tolkningen av denna till synes högst chauvenistiska regel, och hela renlighets konceptet i Torahn hittade jag i ett Dvar Torahmejl från JTS (Jewish Theological Seminary). Ni kan hitta deras arkiv här och skriva upp er så att ni också får mejl från dem.

Denna Dvar torah kommer från rabbin Lauren Berkun Eichler som undervisar i Florida och är väl värd att läsa i sin helhet:

My spiritual and intellectual journey as a teacher of Torah began with the purity system in Leviticus. Perhaps this was a strange place to begin my life's passion — exploring genital discharges, corpse contamination and leprosy. However, the study of biblical purity laws yielded for me a profound appreciation for the beauty and wisdom of our tradition.

As a young feminist college student, I discovered that the ancient Jewish laws of menstrual impurity were not an example of gender discrimination or blood taboo. Rather, the Torah teaches that all genital discharges, female and male, are sources of tumah (ritual impurity). These laws are part of a broader symbolic system, which highlights the power of confronting mortality and the subsequent need to ritualize the reaffirmation of life.

Many scholars concur that life/death symbolism is the underlying principle behind the biblical purity system. According to this theory, one becomes impure upon contact with death or with the loss of potential life. Indeed, the greatest source of impurity is a human corpse (Num. 19). Leprosy, a scaly white skin disease which made one look like a corpse (see Num. 12:12), is another severe form of impurity. Genital fluids, which represent the loss of generative material from the font of life, also cause impurity (Lev. 15).

According to biblical theology, God is the Source of Life. The God of Israel embodies life, and only the living can praise God (Ps. 115). Therefore, our encounters with death or symbolic reminders of death momentarily remove us from the life–affirming rituals of God's abode in the Temple. Only after a symbolic rebirth through immersion in the "living waters" of the mikveh (ritual bath) could one return to a state of purity.

For many years, I have relished any opportunity to teach about the biblical purity system and the powerful purification ritual of the mikveh. However, year after year, I am challenged by the most paradoxical case of impurity in Leviticus. Parashat Tazri·a declares that a mother becomes impure following childbirth:

"When a woman at childbirth bears a male, she shall be impure seven days ... she shall remain in a state of blood purification for thirty–three days ... if she bears a female, she shall be impure two weeks ... and she shall remain in a state of blood purification for sixty–six days" (Lev. 12:2–5).

Why would a mother contract impurity upon bringing new life into the world if impurity is the result of the symbolic forces of death? Furthermore, why would a mother's period of impurity double upon the birth of a female child?

Each time I read Leviticus Chapter 12, I consider the available responses to these persistent questions. There are several compelling suggestions. First, childbirth in the ancient Near East was fraught with danger to the mother and high infant morality rates. Thus, every childbirth was an encounter with potential death. Secondly, the pregnant woman is a vessel of abundant life. Following delivery, the mother experiences a loss of this powerful presence of life within. Her discharge of life leaves a void and creates the ritual necessity for purification. While neither of these answers perfectly reconciles the impurity of childbirth within the symbolic system, they both address the experience of childbirth as a nexus point between life and death.

In light of recent events, I have contemplated another possible explanation for the impurity of childbirth. In a haunting discussion about instability in the Middle East and the vulnerable state of world affairs, a colleague described the frightening experience of bringing a child into this world: "While I feel great joy in creating a new life," he remarked, "I also know that I have created a new potential for death." Every human being will die. Each birth brings another fragile, mortal being into the universe. In our precarious world, this reality quickly comes into sharp focus.

Herein lies one explanation for the double period of impurity following the birth of a female child. The baby girl embodies the potential to one day bear another new life. Each life that is brought into the world will also bring another death. Therefore, the Torah marks the birth of a girl, a future holy vessel for the creation of life, as fraught with twice the amount "death symbolism."

Perhaps the laws of Leviticus Chapter 12 respond to the conflicting emotions of any new parent. A new birth brings joy and trepidation, awe and fear. A new parent has faith in the potential for life, yet dreads the possibility of death. The biblical purity system proclaims that our confrontations with the temporal nature of life leave a deep spiritual imprint – from conception to birth to illness to death. At every stage in life, we acknowledge and ritualize our encounters with death. Then we embrace and immerse in life anew.

Shabbat Shalom,

Rabbi Lauren Berkun Eichler

Shabbat shalom,

Spännande och vilosam artikelserie om Shabbat

Hej!

Jag har ett antal gånger tidigare tipsat om nättidningen Slate och dess många intressanta artiklar om politik, kultur, teknologi och religion. Tidningen har en hög andel judiska journalister i redaktionen och tar ofta upp frågor kring hur man balanserar den judiska traditionen med moderniteten.

Just nu på Slate kan man läsa en dialog mellan två journalister och en teologiprofessor om boken The Sabbath World, av Judith Shulevitz - hon är en av de tre som diskuterar boken. I The Sabbath World tar Shulevitz, som är judinna, upp sabbaten som företeelse, inte bara i den judiska världen utan också inom kristendomen och i den västerländska civilisationen som helhet.

Hon undersöker dess historia och utveckling, samt skriver om hennes egna personliga upplevelser och reflektioner kring konceptet av en helig vilodag i vår moderna och stressiga vardag. På hennes hemsida kan man läsa om varför Judith Shulevitz beslöt sig för att skriva The Sabbath World.

De andra två som skriver är Dahlia Lithwick, som är judinna och juridikjournalist på Slate, och Mary Boys, som är kristen och professor i praktisk teologi på Union Theological Seminary, ett kristet, ekumenisk seminarium.

Är sabbaten direkt nyttig för din hälsa? Kan sabbaten bara uppskattas när man blir vuxen? Hur ger man sina barn en uppskattning för sabbaten? Kan man koppla ifrån den så uppkopplade världen och alla krav som ställs på en människa varje helg, för att verkligen komma in i sabbaten? Artikelserien utgör en mycket spännande och personlig dialog mellan dessa tre kvinnor. Ta er tid och läs korrespondensen och beställ sedan boken!

Kol tuv,

Välskrivna inlägg med fyndiga rubriker...

Hej!

Förra veckan blev det inte riktigt något inlägg om Vajikra, första parashan (veckoavsnittet) av Sefer Vajikra (3e moseboken). Jag började skriva, men annat kom i vägen. Det är inte heller lätt att skriva om Vajikra, då flera av parshioten (veckoavsnitten) handlar om saker som på ytan är främmande för oss idag - offerritualer, renlighet- och orenlighetsregler, och tempelskatter.

Det gäller att aktualisera texterna för oss moderna läsare, genom att gräva under ytan efter symboliken och hitta de element som vi har gemensamt med dessa 3000-åriga texter. Jag insåg att mitt inlägg om Vajikra, från förra året, gjorde just detta, och att det var riktigt vackert skrivet, om jag får bryta mot jantelagen och sjäv säga så.

(Och regelbundna läsare har kanske märkt vilken vikt jag sätter på fyndiga inläggsrubriker - rubriken för detta inlägg är ett av mina absoluta favoriter!)

Jag uppmanar er att ta en ny titt på inlägget Vajikra - en nära-glöden upplevelse.

Kol tuv,

Gud efter Darwin?

Hej!

Tänkte tipsa er om en väldigt intressant religionsfilosofiskt artikel, skriven av en norsk-brittisk jude vid namn Daniel Riesel. Han brukar dyka upp på Limmud i England och föreläsa - här är hans biografi med föreläsningar från årets konferens.

Artikeln heter God After Darwin och handlar om hur vi kan förstå vår relation till Gud efter att evolutionens tidevarv startat.

Ni som tar er tiden att läsa den, jag vill gärna höra vad ni tycker om artikeln och frågeställningen!

God After Darwin by Daniel Riesel

Shavua tov (ha en god vecka),

Ki tisa - Den som väntar på något gott...

Började skriva på detta inlägg för ett år sedan, när vi sist läste Parashat Ki tisa, men hann aldrig klart med det. Nu är vi tillbaka där igen, så nu får ni läsa det!

Hej!

Ibland är det märkligt när två helt orelaterade saker poppar upp i ens vardag och plötsligt är det uppenbart hur dessa två saker är sammanlänkade.

Denna veckas parasha är Ki tisa och innehåller den berättelsen i Torahn som handlar om bristande tålamod och självkontroll - Den gyllene kalven.

Israeliterna campar fortfarande vid foten av Sinai-berget och Moshe går upp för att möta Gud och ta emot De två stentavlorna. Moshe tillbringar 40 dygn uppe på berget. Varför är han däruppe i 40 dygn? Det finns många, många rabbinska legender om vad som pågick uppe på berget mellan Gud och Moshe - den vanligaste svaret är att Moshe studerar metoderna för att tolka och lära ut Torahn, dvs. det som utmärker den rabbinska traditionen.

Men nere på marken börjar folket bli otåliga. Var är Moshe? Kommer han tillbaka? Vad ska vi göra om han har dött uppe på berget? Hur ska vi klara oss utan en ledare? Vi är ju bara f.d. slavar, vi kan inte klara oss själva!

Då de inte längre känner Guds eller Moshes närvaro börjar de söka efter substitut för dem. De gör så för att de känner sig otrygga, men hade de bara väntat på Moshe lite till, så hade allt varit frid och fröjd.

Istället bli det katastrof:

När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: "Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."

Aron svarade dem: "Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!" Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: "Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten." Tidigt nästa morgon offrade de brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig.
Shemot (2 moseboken) 32:1-4, 6

Det första som Gud sa vid uppenbarelsen, bara några dagar tidigare var:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Shemot 20:2-5

Istället för att vistas i helighet med Gud vid Sinaiberget, så lyckas folket bryta mot allt detta. De gör en bild av ett djur som går på jorden, de tillber och tjänar den och om det inte vore tillräckligt provokativt, så ger de kalvstatyn hedern för att ha tagit ut folket ur Egypten, bara 5 minuter efter att ha tillverkat den.

Deras otålighet och rädsla för att vara utan ledare leder dem till en total förvrängning av deras värderingar och deras grundläggande bild av verkligheten.

Nu kommer vi till sammanträffandet

Igår lyssnade jag på en podcast (ungefär som ett radioprogram som man kan ladda ner från nätet och lyssna till på datorn eller en MP3-spelare) av ett radioprogram som är bland mina absoluta favoriter. Programmet heter RadioLab och varje avsnitt tar de upp ett visst ämne (t.ex. kärlek) och undersöker olika aspekter av ämnet ur ett vetenskapligt perspektiv (vad händer i kroppen när man blir kär, vad säger psykologin om kärlek, mm).

Denna gång var det ett miniavsnitt (ca 15 minuter) som handlade om viljestyrka. Programledarna diskuterar ett forskningsexperiment som gjordes på 60-talet, det s.k. Marshmallow-experimentet.

En psykolog, Walter Mischel, tog in ett barn, ca 4 år gammalt, in i ett kalt rum med ett bord och en stol. På bordet låg det en tallrik innehållande en stor, mjuk, skinande vit marshmallow. Forskaren förklarade för barnet att de kunde äta godiset på tallriken med en gång, men om de kunde vänta en kvart tills han kom tillbaka skulle de få två mumsiga marshmallows att äta.

Vilket barn föredrar inte två marshmallows framför en?

Men för barnen som fick ensamma vänta i ett tomt rum med godiset mitt framför näsan var det inte lätt. Här kan du se ett klipp som återskapar experimentet. Ungarna är SÅ gulliga! (Ni kan hoppa över de sista två minuterna av klippet då den kristna pastorn som inleder klippet, drar paralleller mellan barnen med godislockelsen och Jesus som lockades av djävulen. Inte särskilt judiskt...)



I flera decennier efter det ursprungliga experimentet har Walter Mischel försökt hålla kontakten med dessa barn för att undersöka om det fanns någon koppling mellan deras förmåga att vara tålmodiga och utöva självkontroll som 4-åringar och hur det gick för dem senare i livet. Resultaten är fascinerande skrämmande.

En mycket stor andel av de barn som lyckades hålla sig i schack växte upp och blev alla framgångsrika individer, oavsett vad de företog sig. De hade förmågan att hålla siktet på ett avlägset mål och jobba sig dit, utan att tappa fokuset på vägen. Men barnen som inte lyckades hålla sig från marshmellown växte upp och hade fler problem, fler misslyckanden. Dessa individer jobbade ofta för kortsiktiga belöningar, men lyckades därför inte lika väl genom livet.

Ni kan höra mer om ni lyssnar på Radiolabavsnittet (ca 15 minuter).

Så nu kan vi diagnosticera det judiska folkets problem - de var ju som otåliga barn som inte kunde hålla sig från godiset!

Det blev också denna svaghet som uppstod igen senare, som ledde till Guds beslut att folket skulle vandra 40 år i öknen, och den generationen som gick ut ur Egypten skulle alla dö på vägen. Endast barnen, som hade växt upp i frihet och förhoppningsvis förstod vikten av att vänta och vara tålmodig fick komma in i Kanaan och bosätta sig där.

Låt oss alla vara noga med att hålla siktet på det som verkligen är viktigt i livet och inte falla offer för avgudadyrkan (som uppkommer i modern form hos människor som blint följer en ideologi eller religion, utan att tänka sig för - läs mer om detta här), eller andra lockande, men misslyckade företeelser.

Vi kan bättre!

Shabbat shalom,

PS. Visst är det ironiskt att just detta inlägg är en som jag skrev för ett år sedan, men aldrig blev klar med. Säger en del om mig... ;)

Parashat Tetsaveh med Rabbi Riskin

Hej!

Jag är alltid imponerad av vilka vackra budskap som kan hittas i en parasha som Tetsaveh, som handlar nästan enbart om kläderna och dräkten som Cohanimen (prästerna) skulle ha på sig när de tjänstgjorde. Som exemper har ni är en vacker D'var Torah (Torah-reflektion) av en väldigt speciell rabbin, Shlomo Riskin, genom Limmuds serie, A Taste of Limmud, som man även kan prenumerera på:

Tetsaveh (klicka här)

Här är veckans avsnitt av rabbi Riskin med sin D'var Torah-serie på YouTube:



Shabbat shalom,

Torahblogga Podradio: Shabbat i den moderna världen

Hej!

Som jag skrev tidigare var jag på Limmud Stockholm förra veckan. Fick just ett tackbrev från arrangörerna för mina två program (som gick väldigt bra). Så här beskriver de årets Limmud Stockholm, i egna ord:

Limmudhelgen 21 - 22 november blev, enligt deltagarna, en succé.
2 x 500 besökare!
60 föreläsningar!
40 föreläsare!
2 x 500 matpaket - tack till Mirjam Bagner och hennes personal
Tillräckligt mycket kaffe att fylla Eriksdalsbadet, oändliga meter toalettpapper!
Tack till alla ER som genom ert deltagande gjorde Limmud till ett gigantiskt seminarium i judiskt lärande.
Tack till alla frivilliga som slet hårt för att allt det praktiska skulle fungera.
Tack till Eran och hans S-personal för att inpasseringen till Centret fungerade så smidigt.
Tack till alla de som vi eventuellt har glömt att tacka.
Till sist kan vi inte låta bli att citera följande:
"Allt var verkligen proffesionellt genomfört och vi är jättelyckliga över allt judiskt vi fått uppleva den här helgen."
"Jag är mycket nöjd med Limmud igen. Limmuds utbud känns: intressant, relevant och inspirerande. Men viktigaste av allt - Limmud förstärker gemenskap.
"Tack för två helt fantastiska dagar! Nu får vi vänta ett helt år igen, men vi väntar säkert inte förgäves."
"Allt var så välorganiserat och bra. Nu längtar jag till nästa år."
"Jag ser redan fram emot nästa års Limmud!"

Av mina två föredrag, glömde jag att spela in den första, En Torah för ateister, så jag kanske gör en version direkt för Podradio, men den andra, Shabbat i den moderna världen, spelade jag in och sätter nu upp på bloggen. Så här skrev jag programet den i konferensbladet:

Att inte ta hissen men gå 6 trappor – är det en vilodag? Vad är resonemanget bakom Shabbat och vad är en riktig vilodag? Är den tusenåriga definitionen relevant idag?

Det blev så bra också för att så många av de 30-40 människorna som kom engagerade sig i ämnet, ställde frågor och kom med spännande kommentarer. Ni kan bl.a. höra min kära far som var där för att heja på sin pojk...

Shabbat i den moderna världen

Finns det ett intresse att höra den första av mina två föredrag, "En Torah för ateister"?

Kol tuv,

Jom Kippur Podradio - Böner och Profeter

Hej!

Igår pratade vi Jom Kippur på kursen Det judiska året.

Vi tog upp flera viktiga böner i gudstjänsten och tittade på vilka olika budskap de förmedlade. Sedan tittade vi på hur de profetiska texterna som man läser som Haftarot (kompliment till Torahläsningen) under dagen förstärker budskapet med berättelser och uppmaningar till konkreta handlingar.

Precis som förra veckan, med Rosh haShana, så spelade jag in det och sätter upp det här på nätet så att ni får ta del av det, som Torahblogga Podradio, del 3 och 4!

Det blev långt, så jag delade in föredraget i tre delar (alla är MP3-filer, som kan spelas upp på de flesta datorer och ljudprogram):

Jom Kippur, del 1 (42 minuter)

Jom Kippur, del 2 (46 minuter)

De profetiska texterna (25 min)

Texterna som vi studerar behöver ni också, så dessa sätter jag också upp här som PDF-filer (läs dem på sidan eller klicka på länken för att ladda ner dem):
Jom Kippur Böner


Jom Kippur Haftarot


Som alltid vill jag väldigt gärna höra/läsa era reaktioner och tankar!

Gemar chatima tova (må ni inskrivas i Livets bok för det goda),

Parashat Vaetchanan - Att vila i tanke och handling

Hej!

Jag satt och skrev detta på fredag eftermiddag, men hann inte klart innan Shabbat anlände. Nu har jag ordnat upp det och avslutat inlägget. (Jag kan uppmärksamma er också på förra årets inlägg på Vaetchanan - en analys av varför Gud straffade Moshe med att neka honom inträde i landet.)

Förra veckans Torahläsning, parashat Vaetchanan innehåller två väldigt viktiga avsnitt. Den andra versionen av de tio budorden och första stycket av Shema-bönen. Shema ska jag skriva om senare.

Eftersom nästan hela Devarim (femte moseboken) är flera olika tal som Moshe håller till folket innan han ska lämna dem, är en stor del av Torahns sista bok en genomgång av det som varit innan. Det är just därför boken heter Deuteronomium på latin, vilket betyder "den andra lagen".

I kapitel 5 ger Moshe oss De tio budorden igen, men intressant är att de skiljer sig på några viktiga punkter från när vi först läste om dem i Shemot (Andra moseboken) kapitel 20. I mitt inlägg från förra året kan ni läsa och jämföra de två versionerna: Vaetchanan - finn fem fel. Sen förra året var det ingen som antog min utmaning att leta efter skillnaderna, men några av er kanske vågar er på det i år.

En sådan viktig skillnad hittar vi i det fjärde budordet om Shabbat:

Från Shemot:

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.

Från dagens parasha i Devarim:

Var noga med att hålla sabbatsdagen helig, så som Herren, din Gud, har befallt dig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din oxe eller din åsna eller något annat lastdjur du har, inte heller invandraren i dina städer. Din slav och din slavinna skall få vila liksom du själv. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, förde dig ut därifrån med stark hand och lyftad arm. Därför har Herren, din Gud, befallt dig att fira sabbatsdagen.

Den första stycket börjar med ordet זכור - Zachor, "kom ihåg" eller "tänk på", och den andra börjar med ordet שמור - Shamor, "håll" eller "vakta".

Våra rabbiner reagerar på denna motsägelse - hade Moshe hört fel när de stod vid Sinaiberget? Hade han glömt Guds urprungliga ordval?

Nej, så klart inte. Gud sa både Zachor och Shamor samtidigt. Den ena skrevs ner i Shemot och den andra i Devarim. Denna idé är väldigt accepterad i traditionella cirklar. Vi ser den till och med i första versen av den välkända shabbatsången Lecha Dodi, skriven av den stora kabbalisten Shlomo Alkabetz, som vi sjunger varje fredagkväll:

שמור וזכור בדבור אחד השמיענו אל המיוחד -
Shamor vezachor bedibur echad hishmijanu El hamjuchad, Håll och kom ihåg som ett enda ord hörde vi av den enande guden.

En förklaring till varför vi tänder två ljus vid Shabbats ingång är att de symboliserar just Zachor och Shamor.

Letar man utanför traditionen är det inte så svårt att hitta förklaringen. Som jag skrev förra veckan, så anser de allra flesta bibelforskare att Torahn skrevs av olika författare, från olika traditioner i den bibliska religionen, under olika epoker. Så småningom vävdes alla dessa traditioner samman för att bilda vår Torah.

Det är också det vackra i det hela. Zachor (komma ihåg) är en aspekt av Shabbat: att fira och njuta av den, så att den blir särskild och viktigare än andra dagar; och Shamor är den andra aspekten: att göra dagen speciell genom att inte utföra arbete, att hålla förbudet genom Melachot, de 39 kategorierna av förbjudna sysslor. Både den påbjudande delen ("du skall") och den förbjudande delen ("du skall inte") av Shabbat är viktiga för att skapa en enhetlig Shabbat.

Applicerar man båda delarna får man just en vilodag som existerar både i tanken (Zachor) och i handlingen (Shamor). Vi får på så sätt en djupare upplevelse av Shabbat som en ö i tiden, en livlina som räddar oss från stressen och den gråa vardagen.

Kol tuv,

När livet gör oss illa

Hej!

Bikkur cholim är en viktig judisk värdering. Det är att besöka de sjuka. Speciellt när man är sjuk behöver vi människor varandra för att ge stöd och kärlek. Det finns en hel del böner i judendomen som vi säger för att önska personen ett fullt tillfrisknande.

Vi ber i bönen om att Gud ska hela den sjuke och återställa honom/henne i kropp och själ. När jag säger denna bön, gör jag det inte i tron om att personen i fråga ska mirakulöst tillfriskna, för att jag har bett till Gud om det. Jag ser det mer som ett erkännande att sjukdom och lidande ligger bortom vår förståelse. Det är också ett sätt att uttrycka medlidande, kärlek och stöd för den som har drabbats.

Varför drabbas vissa människor av ett hemst fysiskt lidande, medan andra lever långa liv och aldrig blir sjuka? Det är en av religionens svåraste frågor.

Rabbi Harold Kushner skrev När livet gör oss illa ("When Bad Things Happen to Good People"), när hans 14-åriga son dog av en hemsk sjukdom. I boken försöker han att förstå hur sjukdom och lidande går ihop med tron på en god gud.

Så här förklarar Kushner det i en artikel i DN, från 2003:

Så varför drabbas goda människor av olyckor?
Kan någon med religiös övertygelse fortsätta att lära folk att världen är god och att en god och kärleksfull Gud är ansvarig för vad som sker i den? frågar sig Harold Kushner. Han tror fortfarande på Gud, men inte på samma sätt som när han studerade teologi. Han gör inte längre Gud ansvarig för sjukdomar, olyckshändelser och naturkatastrofer, utan säger att han numera inser att Herrens förmåga att handla begränsas av naturlagarna och av människans fria vilja.

Idag besökte jag en människa som ligger inför döden. De kunde knappt prata och jag försökte först hitta något att säga om sjukdomen och personens situation. Allt kändes så trivialt. Jag saknade ord inför detta enorma och satt tyst en stund.

Sedan insåg jag plötsligt att sjukdomen och situationen var nog det sista personen ville prata om. Varför inte fylla tomrummet med världen utanför rummet. Jag började berätta lite nyheter från mitt liv, och skämtade lite om min tillvaro. De började le och skrattade till och med åt skämten.

Efter några minuter indikerade personen med handen att orken hade tagit slut och de kunde inte fortsätta. Jag tog deras hand: "Som Arnold Schwarzenegger sa: I'll be back." Då skrattade personen till igen och det var med ett leende som de vinkade adjö.

Det hela var en mycket stillsam, helig upplevelse, men jag insåg att man måste våga skratta och skämta. Det är just i livets tragiska stunder då det är som allra viktigast.

Att besöka en människa som ligger för döden sätter verkligen livet i ett helt annat fokus. Ingenting annat känns särskilt viktigt efter en sådan upplevelse, men samtidigt känns allt så viktigt ändå. Jag känner hur bräckligt livet är och hur mycket mer jag måste uppskatta allt jag har omkring mig. Hur viktigt det är att leva den framtid som trots allt är min egen.

Jag hoppas få besöka personen igen under de kommande dagarna och veckorna, om de lever så länge. Det var mig en obeskrivlig heder att få besöka personen, att dela med dem en av deras sista stunder i livet och ge dem en anledning att le. Nog den största heder jag upplevt i mitt liv.

Jag önskar er alla ett långt och rikt liv,