Tillbaka - och med radio!

Hej, hej, hej!

Nu är jag tillbaka!

Jo, det blev lite längre uppehåll än jag hade tidigare annonserat och folk har börjat fråga mig om varför det dröjde så länge.

Vad ska man säga?

Det är väl lite som Newtons första rörelselag, tröghetslagen: En kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge inga yttre krafter verkar på kroppen.

Nej, det handlar inte om min fysik, ahem, utan att bloggandet stannade av under semestern och det var så skönt att inte tänka på något ett tag. När det väl var dags att komma igång igen, tog det mig mycket mer tankekraft och vilja att få det i rörelse igen, men nu är jag tillbaka.

Helt sysslolös har jag däremot inte varit - förra veckan gjorde jag ett program för FIM-radio. Det fick handla om Devarim, femte moseboken, som vi för tillfället läser oss igenom, från olika vinklar.

1. Vad Devarim är för bok, dess sammanhang och innehåll.
2. Om författaren från ett traditionellt perspektiv - dvs. Moshe
3. Om författaren från ett akademiskt perspektiv - dvs. författaren som brukar benämnas "D"
4. Om hur den rabbinska traditionen behandlar mer svårsmälta lagar i Devarim

Här har ni filen för att lyssna eller ladda ner:

FIM - Devarim

Jag välkomnar tankar, frågor och reaktioner - alltid roligt med diskussion!

Kol tuv,

Krossade murar och krossade stentavlor - repris

Hej!

Jag är på semester i USA för tillfället, så bloggandet har nästan helt stannat av, men jag är tillbaka i mitten av juli och sätter igång igen då. Idag är det ändå en av den judiska kalenderns sex fastedagar, så jag återpublicerar det jag skrev förra året om dagen:

Idag är det en fastedag - שבעה עשר בתמוז - Shiva Asar beTammuz (som betyder den sjuttonde dagen i månaden Tammuz), en mindre fastedag i den judiska kalendern.

Jag skrev om den förra året också, men jag skriver lite mer nu:

Shiva Asar beTammuz markerar början på den tre veckor långa sörjeperioden som kulminerar i den mörkaste dagen på det judiska året, תשעה באב - Tisha beAv (den nionde i månaden Av). Religiösa judar fastar (avhåller sig helt från mat och dryck) från soluppgång till solnedgång under Shiva Asar beTammuz och fastar ett helt dygn (solnedgång till solnedgång) under Tisha beAv.

De tre veckorna mellan dessa två fastedagar ska man inte raka sig, inte spela musik, inte ha fest och andra saker som vi gör för att visa att vi sörjer. Varje Shabbat läser vi också en haftarah (en del ur profetböckerna) där profeten Jeremiah (se bilden) fördömmer det judiska folket för deras synder och varnar dem med att snart kommer Gud tillåta förstörelsen av Templet (i Jeremiahs fall var det första templet han syftade på).

Dessa traditioner har som syfte att återskapa känslan av sorg och olycka för att verkligen reflektera över det hemska som har drabbat vårt folk. Att som judar återkoppla till vårt förflutna är mycket viktigt och stadgar oss i nuet. Jag skriver mer om historiens betydelse för oss idag, i mitt inlägg om Tisha beAv från förra året: Årets mörkaste dag.

På Tisha beAv sörjer vi bland annat förstörelsen av både det första templet (år 586 f.v.t.*) av babylonierna och det andra templet (år 70 v.t.*) av romarna.

Shiva asar beTammuz är dagen då romarna, efter år av belägring, bröt sig igenom Jerusalems murar. Det är början på slutet för staden och templet.

Fast Judéen fortfarande räknades som centrat för judisk liv i mer än 300 år efter templets förstörelse är detta religiöst sett början på den judiska exilen. Jerusalem, det judiska folkets geografiska hjärta blev av romarna en förbjuden plats för judar.

Staden fick ett nytt namn, Aelia Capitolina, ett latinskt namn som signalerade att detta var bara en anonym huvudstad för regionen. Som en vidare förnedring av judarna, fick regionen, som hade hetat Judea, ett nytt namn, den också. Romarna letade sig tillbaka i den judiska historien och grävde fram namnet på folkets ärkefiender under bibelns tid, filistéerna. Det var ett folk som inte längre fanns kvar, men som fick ge namn åt det nya avjudaiserade området - Palestina. Det kan i vart fall inte förnekas att historien verkar ha ett ganska svart sinne för humor...

Titusbågen i Rom skildrar hur judiska fångar och romerska soldater marscherar på Roms gator med Templets skatter, bl.a. menorahn.

Förra året ledde jag en väldigt bra studiedag på församlingen på just Tisha beAv. Vi tittade då på en dramadokumentär från BBC, från en serie om romarriket. Detta avsnitt handlade just om kriget mot judarna.

Jag har klippt ut den bit som handlar om hur de bröt sig igenom murarna. Jag satte upp den på YouTube och ni kan se den här. Nästa bit kommer på nätet strax före Tisha beAv.




Juden som reser med romarna är historikern Josephus Flavius, Josef ben Mattityahu (se bilden), som började som befälhavare för en judisk garnison, mot Rom, men han insåg snabbt att romarna skulle aldrig besegras. Han överlämnade sig till den romerska hären och åkte med dem resten av kriget som konsult och diplomat.

Josephus demoniserades naturligtvis som en hemsk förrädare, men hans mål var att försöka rädda så många judar och så mycket av Judéen från total förstörelse. Han misslyckades med att rädda Jerusalem och bosatte sig i Rom efter kriget. Där utmärkte han sig speciellt som historiker och han skildrade judarnas historia och hela det romersk-judiska kriget i sina verk. Hela denna del av TV-serien är baserat på hans verk.

Den rabbinska traditionen, vars historiebild kan liknas vid en spiraltrappa, menade att olycksdagar är ekon av tidigare olycksdagar. Därför förklarade de Shiva Asar beTammuz till en händelse i Torahn och kunde därför förklara varför just denna dag var en tragedi för det judiska folket.

De förankrade 17 tammuz till berättelsen om den gyllene kalven, då folket förlorade tilliten till Moshe och Gud och gjorde sig en kalvstaty i guld som de dansade runt, dyrkade och sjöng:

"Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten."

Shemot (2 moseboken) 32:4

Folket gjorde detta bara dagar efter att ha hört de första budorden:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Shemot 20:1-3

Gud uppmärksammar Moshe, som har tillbringat 40 dagar uppe på Sinaiberget, där han hämtat stentavlorna, att folket har helt tappat greppet. Nu måste Moshe ner för att ingripa och återställa ordningen.

Då Moshe kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
Shemot 32:19-20

Vill ni ha er guldkalv ska ni få det! hör jag Moshe säga bittert. Och vad tyckte Gud om att han hade sönder stentavlorna? Enligt en midrash berömde Gud Moshe för det. Det var den ända rätta symbolhandlingen i en sådan extrem situation.

Det var det ända rätta, men det var en tragisk situation, när människorna sjunker så lågt och kollektivt går med på en sådan villfarelse. Enligt rabbinerna var det den 16 Tammuz som de skapar kalven. Det var den 17 Tammuz som Moshe slår sönder stentavlorna och konfronterar folket med vad de har gjort.

Krossade stentavlor ur en andlig tragedi i Torahn, kopplad till krossade murar i en historisk tragedi ur historien. Visst finns det ekon i historien.

צום קל - tsom kal (ha en lätt fasta),

Parashat Vajakhel-Pekudej - En ärlig läsarfråga

Hej!

Jag tycker det är väldigt roligt och spännande när man gräver lite djupare och ställer frågor om våra texter och om judendomen generellt. Vi tar allt för mycket för givet i vardagen och vi borde egentligen ifrågasätta vår religion, våra traditioner, ja, hela vår omvärld mycket mer än vi gör.

Därför uppskattade jag Paulinas fråga, som hon ställde om förra veckans parasha (veckoavsnitt):

I veckans parsha (den vi läste igår) finns en del om kostnaderna för tabernaklet. Det är en lång uppräkning av penningbelopp. Vad är grejen med det? Vad har det för betydelse?

Texten Paulina syftar på är början av andra hälften av veckans dubbelparasha, Pekudej och ni kan hitta den svenska översättningen här.

Paulina, det finns en väldigt fin tolkning som ger svar på din fråga och den hittas i den rabbinska litteraturen. Jag hittade en sammanfattning av det i kommentarrutan av min Chumash (boken som innehåller alla de bibliska texterna man läser i synagogan), Etz Hayim. Så här står det:

In this parashah, Moses gives a detailed accounting of the expenditures [utgifterna] for fashioning the tabernacle and its furnishings [inredning].
Why did Moses feel obliged [förpliktigad] to give this detailed account ? Some Israelites knew that they would have taken advantage of handling all that gold and silver for their own enrichment [berika sig själva]. They suspected Moses of being no better than they were. Thus the Midrash emphasizes that leaders of the community must be above any suspicion of personal aggrandizement [öka sin makt/status/rikedom]. The family that prepared the incense [rökelse] for the Temple services would never let their relatives wear perfume, lest some people suspect them of using Temple incense for their personal benefit. The official who supervised [övervakade] the shekel offering would wear a special garment [klädesplagg] with no pockets and no long sleeves when he did so, so that no one would suspect him of pocketing public funds. "A person should strive [sträva] to please people as strenuously [energiskt] as one strives to please God" (Exodus Rabbah 51:2).

Även om en ledare själv är ärlig kommer vissa andra alltid att vara misstänksamma mot dem. Det gäller alltså att undvika dessa negativa intryck innan de ens uppstår, genom att agera på ett sätt som inte lämnar plats åt tvivel. En enda incident av tvivelaktiga handlingar kan ge intryck som varar i många år framöver.

Här är den svenska offentlighetsprincipen ett föredöme, när den fungerar. Som domaren Louis Brandeis sa: "solljus är det bästa disinfektionsmedlet" (som jag senast citerade i inlägget om mitt eget öppenhetsfall). Vi måste värna om öppenheten och vår ärlighet i många offentliga sammanhang. Har ni fler frågor är ni välkomna att ställa dem när som helst här på bloggen! Kol tuv,

Parashat Vajakhel-Pekudej - Nu får du allt ge dig...

Hej!

Denna vecka läser vi ett dubbel avsnitt ur Torahn, parashat Vajakhel-Pekudej. Vissa år läser man dessa seperat, då det passar sig med kalendern, men i år läser vi dem tillsammans. Vajakhel-Pekudej är de två sista avsnitten av Shemot (2 moseboken).

Förra året skrev jag om hur de första tre verserna i Vajakhel - om att hålla Shabbat - i kontrast med resten av avsnittet - som handlar om byggandet av Mishkan, Tabernaklet (tempeltältet) - blir grunden för hur våra lärda förstår vad som utgör förbjudet arbete på Shabbat och vad som är tillåtet. Du kan läsa det här: Vajakhel - ett anti-vardagsexperiment.

Efter det korta stycket om Shabbat läser vi följande:

Moshe sade till hela Israels menighet: "Detta är vad Herren har befallt er: Samla in gåvor åt Herren. Var och en som känner sig manad skall bära fram dessa gåvor åt Herren: guld, silver och koppar, violett, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade baggskinn, delfinskinn, akacieträ, olja till lampan, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, onyx och andra ädla stenar att sätta på efoden och på bröstväskan.
Shemot 35:4-9

Det är alltså dyrbara donationer som efterfrågas, men donationerna ska ges כל נדיב לבו, kol nediv libo - "[av] alla som berörs från hjärtat".

Detta var ingen skatt som togs in för ett byggnadsprojekt. Istället handlade det om att varje enskild individ som ville vara en del av något större, som ville vara delaktig i ett heligt projekt att bygga en boning åt världens skapare mitt ibland folket, skulle ge. Man gav, frivilligt, var och en efter sin egen förmåga.

Och när Moshe ber om gåvor, så kommer det gåvor:

Moshe kallade till sig Betsalel och Oholiav och alla konstskickliga män som Herren gett den rätta insikten, alla som kände sig kallade att gripa sig an med arbetet. De tog hand om alla de gåvor som israeliterna hade lämnat till Moshe för att användas vid arbetet på helgedomen.
Men när man fortsatte att bära fram frivilliga gåvor till honom morgon efter morgon, kom alla hantverkarna som utförde olika slags arbeten till helgedomen, var och en från sitt arbete, och sade till Moshe: "Folket kommer med mer än vad som behövs för att utföra det arbete som Herren har befallt."
Då lät Moshe kungöra i lägret: "Ingen, vare sig man eller kvinna, skall komma med fler gåvor till helgedomen." Så avhölls folket från att lämna något mer. Det som de redan hade gett räckte mer än väl till för att arbetet skulle kunna slutföras.
Shemot 36:2-7

Viljan att ge och ge tar aldrig slut. När Moshe får veta att man bara inte kan ta emot fler gåvor måste han uppmana folket att lugna ner sig. Var kommer detta så starka behov att ge ifrån?

Vissa tänker sig att det handlar om skuldkänslor och en vilja att göra bot för incidenten med Den gyllene kalven. Andra förstår detta som en ren och sann önskan av att delta i och bidra till detta heliga projekt. Min bror skriver väldigt vacker om detta på sin blogg, Take on Torah.

Genom tiderna har judar i diasporan hållit ihop genom att skapa församlingar. Det handlade inte bara om att ha en synagoga att be i, utan att ha ett begravningssällskap (Chevra kadisha - "det heliga sällskapet"), att ha en rabbinsk domstol att lösa tvister (sådana har det alltid funnits gott om i judiska församlingar), att driva skolor för att utbilda barnen, att ha kosherslaktare, och en organiserad Tsedaka-insamling för att hjälpa de mest utsatta i församlingen. (Ordet tsedaka översätts med "välgörenhet", men det är starkare än så - det betyder bokstavligen rättvisa.)

Det var noga med denna insamlingsprocess. Man skulle aldrig knacka på hos någon ensam, utan man skulle vara minst två för att tydligt ge intrycket att detta var en insamling för församlingen och inte för någon individ, eller för privata ändemål.

Man knackade på hos alla och bad dem ge just כל נדיב לבו, kol nediv libo - så mycket som hjärtat rörde en att ge. Även de fattigaste medlemmarna, de som snart skulle få stöd av denna insamling, kunde ge det lilla de mäktade med. På så sätt fick de känna att fastän de tog emot mer stöd än de gav, så var det kanske någon annan som de kunde hjälpa med sitt lilla bidrag. Det var därför medlen skulle samlas in till en gemensam pott som förvaltades av församlingen, som sedan delades ut bland de fattiga.

Ej heller när man delade ut bidrag, skulle man gå ensam, utan minst två och två för att tydligt skicka signalen att den som tog emot stödet stod inte i tacksamhetsskuld till någon enskild individ - detta var ett stöd från hela församlingen och gavs med största möjliga diskretion och värdighet.

Jag minns en chassidisk berättelse om detta.

Det berättas om en by där den rikaste mannen, Reb Jits'chak, konsekvent vägrade att ge till insamlingen. Han var en snål, argsint och otrevlig person och ingen ville ha något att göra med honom.

En dag anställde församlingen en ny rabbin och han följde med på insamlingsrundan för att lära känna sina församlingsmedlemmar. När de gick förbi Reb Jits'chaks ståtliga hus utan att knacka på, frågade rabbinen varför de inte gick och frågade där.

"Det är ingen idé. Reb Jits'chak må vara byns rikaste man, men han bara hånar oss när vi kommer förbi."

"Låt mig försöka" sa den unga rabbinen. Han gick fram och knackade på. Efter en stund öppnades dörren och Reb Jits'chak tittade ut.

"Reb Jits'chak, jag är den nya rabbinen i byn och vi samlar in pengar för församlingens behövande. Det skulle vara en stor heder om du kunde bidra med något."

Den gamle mannen grymtade och stängde dörren i ansiktet på rabbinen. Han stod kvar på tröskeln en stund, lite chockad över mannens fräckhet och skulle just gå när dörren öppnades lite igen.

"Här." sa Reb Jits'chak och sträckte fram ett sketet, rostigt, smutsigt litet mynt - en kopek. Rabbinen stirrade på den utsträckta handen. Var det ett skämt? Rabbinen fattade ett beslut.

"Tack så mycket, Reb Jits'chak! Vi är alla så tacksamma för ditt bidrag!" Rabbinen tog emot myntet och dörren stängdes i ansiktet på honom för andra gången.

När han kom tillbaka till gruppen, som hade stått utanför tålmodigt väntat på att se om denna nya rabbin kunde knäcka stans hårdaste nöt, så var de alla röda i ansiktet av ilska.

"Åh, den där mannen är en sån skurk!" sa de "En riktig skam för vår församling!" "Släng kopeken i ansiktet på honom, som han behandlar sina medmänniskor!"

Men rabbinen sa: "Ta det lugnt. Han gav i alla fall något. Jag ska tillbaka imorgon för att se om han vill ge mer."

Och varje dag gick rabbinen förbi Reb Jits'chaks hus och knackade på. Varje dag fick han en sketen kopek till. Efter ett tag stängde inte Reb Jits'chak dörren i ansiktet på rabbinen, han hade myntet i handen när han kom till dörren, beredd på rabbinens besök. Varje gång uttryckte rabbinen en stor tacksamhet för bidraget.

När man, vid slutet av året gjorde en sammanräkning av alla bidrag visade sig att Reb Jits'chak hade gett en rätt ansenlig summa, trots allt, genom dessa småmynt. Rabbinen insisterade på att ge mannen en alijah - att kalla upp honom till Torahläsningen i synagogan, för att tacka honom.

Dagen efter gudstjänsten när rabbinen tittade förbi fick han ett 5-kopeks mynt i handen. Vid nästa års räkenskap hade Reb Jits'chak gett mer än någon annan i byn och man kunde reparera skolhusets tak med en del av summan.

Rabbinen insisterade på att uppmärksamma honom än en gång för hans generositet. Alla förundrades också över den förändring man började se hos Reb Jits'chak. Han hälsade inte på folk, men han hälsade tillbaka om någon vågade sig på ett hej. Han var ute och gick i byn oftare än någon kunde minnas att han gjort tidigare.

Och folk frågade rabbinen vad han hade gjort för att lyckas med Reb Jits'chak.

"Han behövde bara att någon tog emot den första kopeken."

Vissa har inte kapaciteten att ge. De behöver vår hjälp att fullfölja mitsvan av att ge Tsedaka och vi får vara tacksam för den uppoffring de faktiskt gör. Det är i mötet mellan människor som vi alla växer.

Vad i ditt liv är din kopek?

Kol tuv,

Sci-fi Torah

Jag älskar XKCD!

För mer om Guds möte med Moshe vid den brinnande busken (utan Star Wars-referenser), läs Parashat Shemot - Att rädda hela världen.

Kol tuv,

Parashat Jitro - En vigsel under stormig himmel (repris)

(Jag började skriva om veckans parasha och insåg att jag höll på att uttrycka nästan precis det som jag skrev förra året! Då gör jag väl det. Inte för att jag inte har mer att säga om Jitro, men för att detta budskap är så viktigt att det verkligen tåls att repetera!)

Hej!

Hela Torahn, fram till veckans avsnitt, parashat Jitro, har varit en historia.

Gud har skapat världen och människorna i den. Guds relation med människan - denna unika varelse med fri vilja - har märkts av stora misslyckanden: Kain och Abel, Noah och Babels torn; och små framgångar: Abraham, Isak, Jakob.

Gud har etablerat kontakten med denna lilla klan med uttalade planer om att föra dem till Egypten, låta dem förslavas och sedan befria dem därifrån. Guds förhoppning är att genom denna mikrorelation, med en familj, som bli till ett folk, Guds grundläggande avsikter för mänskligheten uppenbaras, genom Torah - den gudomliga etiken - och detta folk ska föra ut det i världen.

Förhoppningen var från början att människan med den fria vilja som gåva, skulle inse vad som var rätt och fel och välja det som var rätt, men ända sedan den andra generationen av människor har det varit tydligt att planen hade ett inbyggt fel, av någon anledning väljer vi ofta inte det goda över det onda, det rätta över det som är uppenbart fel.

Det är alltså här vid Sinaiberget, mitt ute i öknen, som gapet mellan Gud och mänskligheten ska överbryggas. Här ska fröet som Gud planterade i Abraham, som har vuxit genom generationerna till ett stort och ståtligt träd, verkligen blomma ut.

Hittills har Torahn berättat denna berättelse. Nu i kapitel 20, med De tio budorden skiftar texten form och blir till lag. Hädanefter - hela sista halvan av Shemot (Andra moseboken), hela Vajikra (Tredje m.b.), halva Bamidbar (Fjärde m.b.) och hela Devarim (Femte m.b.) - är lagar och regler, rituella och juridiska, som gäller.

I boken Wanderings - Chaim Potoks History of the Jews, skriver författaren, känd för sina böcker om religiösa människor som möter moderniteten, om kapitel 19 - förberedelserna inför mötet mellan Gud och det judiska folket vid Sinaiberget:

A cloud obscures [döljer] the mountain; words obscure the event. The narrative of the Revelation on Mount Sinai is a labyrinth of dark passages that wind through abrupt turns and lurch [kränger] across sudden chasms [avgrunder]. We proceed with increasing bewilderment [förbryllelse]. The Bible seems helpless before the event, at a loss to shape it with words. We are in the presence of either the uncanny [det oförklarliga] or a ruin of failed literary creativity, or perhaps both.

Moshe befalls att samla folket, att de ska hålla sig borta från berget, de ska närma sig berget. Han går upp flera gånger för att prata med Gud, han går ner flera gånger för att prata med folket. Här förklarar Gud vad han vill med detta, Det utvalda folket:

"Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk - ty hela jorden är min - och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.”
Shemot 19:3-6

Min dyrbara egendom, ett rike av präster och ett heligt folk - OM NI HÅLLER MITT FÖRBUND. Mötet mellan Gud och Det judiska folket är långt mer än ett tillfälle att ge dem Den gudomliga etiken. I judisk tradition liknas detta vid en vigsel. Gud och folket sluter ett evigt förbund, men där Gud håller sin del av kontraktet ("min dyrbara egendom"), om vi håller vår del ("ett heligt folk som håller Guds förbund").

Det är en vigsel med mörka undertoner, under en stormig himmel, för oss läsare för vi vet hur det kommer att gå (läs Judendomens mörkaste dag, samt Tragedier då och nu).

Så är det, när människan och Gud möts. Ibland blir det ett tragiskt misslyckande, men ibland lyckas vi att nå himmelska höjder, om bara för en liten stund. Och tänk, vad vore världen utan Torahn och utan det judiska folket?

Kol tuv,

Läs också Jitro I - En mans rättvisa och Jitro II - Att vara gift med sitt jobb.

Parashat Nitsavim-Vajelech: Nostalgi var bättre förr...

Hej!

Det har inte blivit mycket skrivet om de senaste Torahavsnitten. Det har ni trogna läsare säkert märkt. Det är mycket inför helgerna nu och jag jonglerar en hel del, men som tur är finns det förra året att falla tillbaka på. :)

Idag läser vi ett dubbelavsnitt, Nitsavim och Vajelech, som lästes skilda förra året. Jag skrev om de båda, så ni har dubbelt så mycket att läsa! (Och till er som läste dessa för ett år sedan, är jag riktigt imponerad om ni kommer ihåg dem - jag hade helt glömt bort dem och det var jag som skrev dem!)

Relaterat till Nitsavim skriver jag om ett av Talmuds mest kända och radikala berättelser, Ugnen av Achnai.
Till Vajelech skriver jag om hur Moshe för över ledarskapet till hans efterträdare Joshua.

För er som vill ta igen från förra och förförra veckan har ni Ki Tetse 1 och 2 och Ki Tavo också.

Shabbat shalom till er alla och Shana tova!

Torah-podradio från Pardes

Hej!

Det blev ingen Dvar Torah idag heller, men jag har i alla fall en rekommendation:

Jag lyssnar regelbundet till Pardes institutet i Jerusalems podradioprogram (podcasts). Varje vecka har de en rabbin eller annan lärare som ger sitt perspektiv på Torah-avsnittet. Nu har de fixat så att man kan klicka på hemsidan och lyssna utan att behöva ladda ner något.

Gå in på deras blogg, http://podcasts.pardesusa.org och lyssna på det senaste programmet, som tar bl.a. upp frågan om relationerna mellan de 12 stammarna och hur Moshe fick diplomatiskt pyssla ihop det när han skulle dela på dem i två läger.

Shabbat shalom,

Parashat Vaetchanan - Att vila i tanke och handling

Hej!

Jag satt och skrev detta på fredag eftermiddag, men hann inte klart innan Shabbat anlände. Nu har jag ordnat upp det och avslutat inlägget. (Jag kan uppmärksamma er också på förra årets inlägg på Vaetchanan - en analys av varför Gud straffade Moshe med att neka honom inträde i landet.)

Förra veckans Torahläsning, parashat Vaetchanan innehåller två väldigt viktiga avsnitt. Den andra versionen av de tio budorden och första stycket av Shema-bönen. Shema ska jag skriva om senare.

Eftersom nästan hela Devarim (femte moseboken) är flera olika tal som Moshe håller till folket innan han ska lämna dem, är en stor del av Torahns sista bok en genomgång av det som varit innan. Det är just därför boken heter Deuteronomium på latin, vilket betyder "den andra lagen".

I kapitel 5 ger Moshe oss De tio budorden igen, men intressant är att de skiljer sig på några viktiga punkter från när vi först läste om dem i Shemot (Andra moseboken) kapitel 20. I mitt inlägg från förra året kan ni läsa och jämföra de två versionerna: Vaetchanan - finn fem fel. Sen förra året var det ingen som antog min utmaning att leta efter skillnaderna, men några av er kanske vågar er på det i år.

En sådan viktig skillnad hittar vi i det fjärde budordet om Shabbat:

Från Shemot:

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.

Från dagens parasha i Devarim:

Var noga med att hålla sabbatsdagen helig, så som Herren, din Gud, har befallt dig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din oxe eller din åsna eller något annat lastdjur du har, inte heller invandraren i dina städer. Din slav och din slavinna skall få vila liksom du själv. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, förde dig ut därifrån med stark hand och lyftad arm. Därför har Herren, din Gud, befallt dig att fira sabbatsdagen.

Den första stycket börjar med ordet זכור - Zachor, "kom ihåg" eller "tänk på", och den andra börjar med ordet שמור - Shamor, "håll" eller "vakta".

Våra rabbiner reagerar på denna motsägelse - hade Moshe hört fel när de stod vid Sinaiberget? Hade han glömt Guds urprungliga ordval?

Nej, så klart inte. Gud sa både Zachor och Shamor samtidigt. Den ena skrevs ner i Shemot och den andra i Devarim. Denna idé är väldigt accepterad i traditionella cirklar. Vi ser den till och med i första versen av den välkända shabbatsången Lecha Dodi, skriven av den stora kabbalisten Shlomo Alkabetz, som vi sjunger varje fredagkväll:

שמור וזכור בדבור אחד השמיענו אל המיוחד -
Shamor vezachor bedibur echad hishmijanu El hamjuchad, Håll och kom ihåg som ett enda ord hörde vi av den enande guden.

En förklaring till varför vi tänder två ljus vid Shabbats ingång är att de symboliserar just Zachor och Shamor.

Letar man utanför traditionen är det inte så svårt att hitta förklaringen. Som jag skrev förra veckan, så anser de allra flesta bibelforskare att Torahn skrevs av olika författare, från olika traditioner i den bibliska religionen, under olika epoker. Så småningom vävdes alla dessa traditioner samman för att bilda vår Torah.

Det är också det vackra i det hela. Zachor (komma ihåg) är en aspekt av Shabbat: att fira och njuta av den, så att den blir särskild och viktigare än andra dagar; och Shamor är den andra aspekten: att göra dagen speciell genom att inte utföra arbete, att hålla förbudet genom Melachot, de 39 kategorierna av förbjudna sysslor. Både den påbjudande delen ("du skall") och den förbjudande delen ("du skall inte") av Shabbat är viktiga för att skapa en enhetlig Shabbat.

Applicerar man båda delarna får man just en vilodag som existerar både i tanken (Zachor) och i handlingen (Shamor). Vi får på så sätt en djupare upplevelse av Shabbat som en ö i tiden, en livlina som räddar oss från stressen och den gråa vardagen.

Kol tuv,

Devarim - Vems bok är det?

Hej!

Har på Torahblogga har jag skrivit en del om ortodoxi (Har judisk lag kört av vägen? och Modernortodoxa på väg att bli moderna) kontra icke-ortodox judendom (Halacha - att rösta om Guds vilja), då jag ser mig själv som religiös jude som identifierar sig med den Konservativa rörelsen.

I det sistnämnda inlägget om Halacha skriver jag följande:

Allt detta började förändras på 1800-talet då det uppkom former av judendom som utmanade de traditionella rabbinernas auktoritet. I mötet mellan judendomen och moderniteten uppkom Reform rörelsen och den Konservativa rörelsen som båda försökte (och försöker än idag) att hitta sätt för judar att leva judiskt i den moderna världen.

De nya rörelserna såg annorlunda på Torahn (att den snarare var ett uttryck av flera olika människors möte med det gudomliga, mer än direkt dikterad av Gud till Moshe) och det föll sig därför naturligt att man skulle omvärdera hur Halacha skulle påverka judars liv.

Reformrörelsen menade att de etiska reglerna skulle vara kvar, men de rituella reglerna var upp till individen att själv utvärdera och välja att följa eller inte. Konservativa rörelsen (som är "konservativa" i förhållande till de reforma, inte till de ortodoxa!) ville inte göra sig av med de rituella reglerna, men menade att man kunde forma ett nytt rabbinskt råd som kunde vägleda sina medlemmar hur de skulle hålla alla mitsvot (Guds bud) i den moderna världen.

Ideologisk, så är det just synen på Torahn som är den stora skiljelinjen mellan ortodox och icke-ortodox judendom. Denna vecka börjar vi läsa Devarim, Femte moseboken, och Torahns sista bok är ett bra exempel på hur synen på Torahn skiljer sig, beroende på ens trosuppfattning.

Devarim som bok skiljer sig nämligen markant från de andra fyra moseböckerna i stilen, ordvalen, formuleringarna. Den traditionella förklaringen är att det naturligtvis är Moshes egna ord. Resten av Torah har dikterats av Gud, men här är det Moshe som tar ton. (Jag skrev om detta förra året i Devarim - Moshe tar ton...)

Den akademiska förklaringen är också att det handlar om olika författare, men inte Gud och Moshe. Bibelforskarna är rätt ense om att Torahn kom till flera hundra år efter vandringen i öknen ska ha ägt rum, men av fyra olika källor, från olika tidsperioder.

Detta kallas för fyrkällsteorin (the documentary hypothesis).

I grova drag kan man säga att Torahns första fyra böcker har skrivts av tre olika anonyma författare, som har beteckningarna "J", "E" och "P".

Det finns en fjärde författare, som kallas för "D" för att hans bidrag är hela Devarim (Deuteronomium). Detta verk tros ha skrivits på 600-talet f.v.t., mindre än ett sekel innan babylonierna förstörde Salomons tempel, 568.

Det finns en text som stödjer denna teori i självaste Tanach (den hebreiska bibeln), en otrolig spännande text som hittas i 2:a Kungaboken, kapitel 22.

Kungaböckerna berättar om alla kungarna som regerade efter kung Davids död, 967 f.v.t, fram till templets förstörelse och den sista deportationen av judiska fångar till Babylonien, 562 f.v.t. - ca 400 års historia.

De flesta av kungarna ägnade sig åt avgudadyrkan och omoraliskt leverne och kritiserades stark av Guds profeter, men mot slutet dök det upp en kung, Joshiahu, som var lojal mot Gud och gjorde allt han kunde för att stärka Cohanim, prästerna, och templets ställning efter sekler av förfall.

I kapitel 22 av Andra kungaboken beskrivs det hur han beordrar en renovering av templet och då hittas en bokrulle i Templet:

Översteprästen Hilkia sade nu till kungens sekreterare Shafan: "Jag har funnit bokrullen med lagen i Herrens hus." Och han gav den till Shafan, som läste den...
Sedan berättade sekreteraren Shafan att prästen Hilkia hade gett honom en bokrulle. Och han läste den för kungen.
När kungen hörde vad som stod i lagboken rev han sönder sina kläder och gav sedan följande befallning åt prästen Hilkia, åt Achikam, Shafans son, åt Akbor, Mikajas son, åt sekreteraren Shafan och åt kungens minister Asaja:
"Gå och fråga Herren för min och folkets räkning, för hela Juda, om det som står skrivet i den bok som nu har påträffats. Ty Herrens vrede är stor; den har flammat upp mot oss därför att våra fäder inte lyssnade på orden i denna bok och inte handlade så som det står skrivet i den."
Andra kungaboken 22:8, 10-13

Hela nästa kapitel beskriver hur Joshiahu, på ett väldigt hårdhänt sätt, utrotar avgudadyrkan och avgudadyrkare i Judahs kungarike. Sen står det:

Kungen befallde hela folket: "Ni skall fira Pesach till Herrens, er Guds, ära, så som det står skrivet i denna förbundsbok."
Någon sådan Pesach hade nämligen inte firats sedan den tid domarna styrde Israel, inte under Israels och Judas kungars tid; först nu under kung Josias artonde regeringsår firades en sådan Pesach till Herrens ära i Jerusalem.
Josia utrotade andeskådare och spåmän, husgudar, gudabilder och alla vidrigheter som fanns i Juda och Jerusalem och följde så lagens föreskrifter i boken som prästen Hilkia hade funnit i Herrens hus.
Det hade aldrig före honom funnits en sådan kung som han, ingen som så höll sig till Herren av hela sitt hjärta, med hela sin själ och med all sin kraft och helt rättade sig efter Moses lag. Och inte heller efter honom kom en kung som han.
Andra kungaboken 23:21-25

Vad var det för bok som kung Joshiahu hade fått läsa och som gjorde ett sådant starkt intryck på honom? Vilket lagbok i Tanach, den hebreiska bibeln, uttrycker sig så starkt emot avgudadyrkan och för att centralisera offergudstjänster och helgerna i Jerusalem? Vilken bok fördömmer avvikelser från Guds väg och varnar för att Gud kommer att vända sitt ansikte från sitt folk och lämna dem åt sitt öde? Vilken bok har allt detta och skriver om just Pesach, mer ingående än någon annan bok?

Det är Devarim.

Med tanke på detta och hur boken skiljer sig i stilen finns det därför mycket som visar på att Devarim är just skriven av en egen författare. Med tanke på att den kommenterar mycket av Joshiahus samtid, är den antingen skriven av en sann profet långt före sin tid (Moshe), eller eftersom den lägligt nog hittades under kungens renovering av templet är det mer troligt att den skrevs av någon strax innan den hittades och fördes till kungen.

I boken Who Wrote the Bible? av Richard Elliot Friedman, en fascinerande och mycket välskriven redovisning av bibelforskningens historia fram till idag, lägger han upp bevisen för att Devarim är skriven av en samtida person. Inte bara det, Friedman menar att författaren till Devarim hade för avsikt att skriva det judiska folkets historia, ur ett religiöst och gudstroget perspektiv, från Moshes tid fram till Joshiahu.

Alla böcker mellan Devarim och Andra kungaboken - Devarim, Joshuas bok, Domarboken, Första och Andra Samuelsboken och Första och Andra Kungaboken är alltså av samma författare och innehåller en snarlik stil, och världsbild. Gud är trogen sitt folk och sitt förbund, men folket har gått över till avgudar och struntat i Guds lagar och bud.

Nu har Herren fått nog och det är dags för folket att lära sig en läxa. Joshiahu är "too little, too late", då han tog över tronen efter en lång rad moraliskt korrupta kungar som offrade människooffer och förtryckte de svaga. (Bland annat ska människor ha offrats i en dalgång utanför Jerusalem som hette Gei Hinom. Det är från detta platsnamn som ett namn för helvetet, Gehenna kommer ifrån.)

Joshiahu dör i strid mot Egypten år 609 f.vt. och 23 år senare, 586 är templet och Jerusalem förstört av babylonierna och Davids ätt, som suttit på tronen i 400 år når sitt slut.

En religiös ledare är med om allt detta och hans budskap och upplevelser finns nedtecknade i boken som bär hans namn. Det är profeten Jeremiah, som fördömmer avgudadyrkan och spår slutet för templet.

Intressant är att hans bok liknar de sju tidigare böckerna i Tanach (Devarim - Andra kungaboken) i stil och ideologi. Richard Elliot Friedman menar att det var faktiskt Jeremiah som var författaren till alla dessa böcker. Inte nog med det, han introducerade ett mycket viktigt koncept in i judendomen som senare inspirerade kristendomen och islam.

I Samuelsböckerna och Kungaböckerna står det flera gånger att Davids ätt kommer regera över Israel i all framtid. Det är den enda godkända kungaätten för judarna. När den sista kungen, Tsidkiahu, får se sina söner avrättas av babylonierna innan de sticker ut hans ögon och för honom som fånge till Babylon (nutida Irak), ser det ut att vara slutet på Davids ätt, men så här står det i Jeremiahs bok, kapitel 23:

Det skall komma en tid, säger Herren,
då jag skall låta ett rättfärdigt skott
växa ur Davids stam.
Han skall vara konung och härska med vishet
och skapa rätt och rättfärdighet i landet.

Under hans tid skall Juda vara skyddat
och Israel leva i trygghet.
Detta är det namn han skall bära:
Herren vår rättfärdighet.
Jeremiah 23:5-6

Så vi har Jeremiah att tacka för idén att Davids ätt kommer att återuppstå. En kung av Israel ska inte krönas utan smörjas med olja i håret. Den smorde kallas Mashiach - Messias. Det är alltså Jeremiahs förhoppning om en återupprättad, rättvis kungadöme som ligger till grund för det messianska konceptet inom monoteistisk religion.

Med min vetenskapliga hjärnhalva läser jag Devarim som just Jeremiahs introduktion till sin ideologi och sin historiesyn, men med min känslomässiga hjärnhalva är Devarim också vad den utger sig för att vara - Moshes sista tal till folket, innan han dör och de beger sig över Jordan floden, in i Kanaans land.

Devarim har verkligen format det judiska folkets självbild och gudsbild. Boken har gett oss en etik och en gudstro som har bevarat oss i 3000 år.

Varför kan Devarim inte vara de ord som Moshe ville lämna folket med? Var det inte just detta som var Moshes avsikt från allra första början?

Shabbat shalom,

Parashat Matot-Masei - Pengarna eller livet?

Hej!

I förra veckans Torahläsning, dubbelavsnittet Matot-Masei, läser vi i kapitel 32, hur Ruben och Gads stammar, och en del av Menashes stam kommer till Moshe med ett förslag.

På kartan till höger kan du se på ett ungefär, hur israeliterna vandrade från Egypten genom öknen till Kanaan, dagens Israel. De vandrade runt Döda havet och kom in i landet österifrån, genom att korsa Jordanfloden.

Nu kommer dessa 2,5 stammar till Moshe och förklarar att de tycker att de har marscherat länge nog. De tänker inte följa med folket in i Kanaan.

Nechama Leibowitz, som alltid har underbara analyser i sina kommentarer, skriver att detta möte mellan Moshe och dessa 2,5 stammar är ett möte mellan två helt olika världssyn, Moshes andliga perspektiv och dessa stammars materialistiska världssyn. I kompromissen som de två parterna hamrar ut lyckas Moshe på ett subtilt sätt få dem att se situationen från sitt eget perspektiv.

Det första vi får läsa i kapitlet är en bra introduktion till stammarnas mentalitet:

Rubeniterna och gaditerna hade gott om boskap, väldiga hjordar. De såg att Jasers och Gileads områden lämpade sig för boskapsskötsel.
Då gick de till Mose, prästen Elasar och menighetens hövdingar och sade: "Atarot, Divon, Jaser, Nimra, Heshbon, Elale, Sivma, Nebo och Meon, det land som Herren har underkuvat åt Israels menighet, lämpar sig för boskapsskötsel, och vi, dina tjänare, har ju boskap.
Och de sade: "Om vi äger din välvilja låt oss då få detta land som vår egendom. För oss inte över Jordan."
Bamidbar 32:1-5

Leibowitz uppmärksammar flera saker i texten. Först så är det tydligt vad som fångar rubeniterna och gaditernas intresse: boskap. Det nämns två gånger i första versen och de nämner det två gånger till när de talar till Moshe.

Sen har vi ett extra vajomru - ויאמרו, "och de sade" som verkar helt överflödigt. Varför måste deras tal till Moshe delas upp med ett extra "och de sade" i mitten? (De svenska översättarna skriver om meningen och drar till med en "... fortsatte de..." för att förklara det onödiga ordet.)

Leibowitz har en annan förklaring. Hon tänker sig att stamledarna kommer till Moshe och förklarar sin situation för honom, men han är föga imponerad av att de har hittat områden som lämpar sig för boskapskötsel. Har hela den 40-åriga vandringen från slaveriet i Egypten till självständigheten i Guds förlovade land, med alla mirakel och mottagandet av Torahn på vägen, bara varit en ekonomisk fråga för dessa människor?!

De vet att de ber om mycket, men hoppas att Moshe ska förstå. Kanske kommer han att fylla i det de själva inte riktigt vågar säga, att de inte vill fortsätta med resten av folket. Men Moshe säger inget. Han förstår vad de håller på att be om, men han tänker inte hjälpa dem på traven.

Därför står vajomru - ויאמרו, "och de sade" igen, följt av deras formella önskan:

"Om vi äger din välvilja låt oss då få detta land som vår egendom. För oss inte över Jordan."

Då brister det för Moshe:

"Skulle ni stanna här, medan era bröder drar ut i krig?!"

Det har inte varit en lätt resa för folket och ej heller för Moshe. De har tvingats ut i krig mot yttre fienden, inre fienden har startat revolt mot Moshe och Aron och flera gånger har israeliterna ifrågasatt hela projektet och längtat tillbaka till det ansvarslösa och relativt trygga livet som slavar i Egypten.

Moshe kan bokstavligen se mållinjen nu (Jordanfloden) och fast han inte kommer själv att korsa den är det fortfarande hans ansvar att hålla ihop folket så att Joshua, hans närmaste man och efterträdare, kan leda dem allihopa in i det land som Gud har lovat dem. Ruben och Gads stammars önskan hotar nu att smula sönder den känsliga balansen och lugnet som råder mellan stammarna inför uppgiften de har framför sig:

Hur kan ni avskräcka israeliterna från att gå över floden in i det land som Herren har gett åt dem?

Och Gud då? Flera gånger har Gud fått nog av folket och velat göra sig av med dem. Den enda som lyckade övertala Gud att inte ge upp var just Moshe, men Moshe vet att Gud inte förlåter vad som helst, speciellt inte så här nära slutet:

"Om ni avfaller från honom och han ännu en gång lämnar kvar Israel i öknen, drar ni undergång över hela detta folk."

Stammarnas representanter börjar förhandla med Moshe för att lösa problemet, men i deras förslag framkommer det några stora blinda fläckar när man tittar på hur Moshe sen svarar på deras förslag. Jämför man förslaget sida vid sida med svaret, vilket är en metod som Nechama Leibowitz är känd för ser man tydligt vad problemet är:



Stammarna såg situationen som en enkel förhandling - de får något och resten av folket får något. De bidrar militärt till folkets behov och då får de bo på den plats de har själva valt.

Moshes perspektiv är något helt annat. Han menar att deras ansvar är inte gentemot sina bröder, utan till Gud. Det är tack vare Gud som de ens har kommit till den plats de nu vill leva på. Det är Gud som besegrar fienden och fördelar landet.

Det är även en till sak som skiljer stammarnas världssyn från Moshes - deras prioriteringar.

"Vi tänker bygga fållor här till våra hjordar och städer åt våra små...", säger de självsäkert. Moshe säger inte emot dem, men ändrar om ordningen i sin sammanfattning: "Bygg städer åt era små och fållor åt era får, och gör också i övrigt som ni har sagt.”

Fattar de vinken?

Gaditerna och rubeniterna svarade Mose: "Herre, dina tjänare skall göra som du har befallt. Våra barn och våra kvinnor, vår boskap och alla våra lastdjur stannar kvar i Gileads städer, men vi, dina tjänare, alla som är rustade till strid inför Herren, skall gå över Jordan för att delta i kriget, så som du har sagt, herre."
Bamidbar 32:25-27

Ja, det verkar så. Nu sätter de barnen och kvinnorna framför boskapen och erkänner att det är inför Herren som de strider och avslutar med "så som DU har sagt, herre".

Det är lätt att förlora perspektiven i livet. Vad är det viktigaste och vad kommer i andra hand? Vi löper alltid risken i vår strävan efter trygghet och materiell välstånd att börja tro att allt grundar sig på det, men har prioriterar vi inte våra närmaste och vårt andliga välstånd har allt det andra inte någon betydelse.

Låt oss hoppas att när våra värderingar blir skeva att vi har någon som Moshe som på ett subtilt sätt får oss att inse vad som är det väsentliga i livet.

Kol tuv,