Tillbaka från Limmud - och nyheter med en sorglig ton...

Hej!

Jag var på Limmud i England mellan jul och nyår, och fast det denna gången inte var lika produktivt som förra året - jag hade bland annat fru och dotter med mig nu, så jag fick vara pappa mer än bara konferensdeltagare och föreläsare - så var det en hel del som jag ändå hann med.

Och en några föreläsningar som jag inte hann med finns nu på nätet! 22 stycken filmades och streamades på nätet och kan ses gratis här:
http://limmud.org/conference/This-year/livestream/

Nä, bilden är inte den bästa och det hackar sig ibland i ljudet, eftersom det först livestreamades, men själva innehållet i föreläsningarna och paneldebatterna är av högsta kvalité!

Det skrevs också om Limmud i amerikansk-judisk media!


Något som jag var på, med resten av familjen, var en konsert av den mycket kända judiska folksångaren Debbie Friedman. Hon har skrivit många, många kända låtar bland annat den mest välkända melodin för Havdalahceremonin (när man avslutar Shabbat) och den bästa sången jag har någonsin hört för att lära sig det hebreiska alfabetet. Jag har även använt hennes sånger i mina FIM-radiosändningar, bland annat har jag inlett med hennes underbara Oseh Shalom-melodi:



Det var underbart att höra henne live på Limmud, hon var rolig och inspirerande, men hon var har haft många hälsoproblem och hon såg svag och bräcklig ut på scenen. Jag var därför inte förvånad, men mycket sorgsen att få ett mejl från min mor om att Debbie Friedman nu är inlagd på sjukhus, i kritiskt tillstånd:

Debbie Friedman, perhaps the most famous and most popular among modern Jewish singers and songwriters is fighting for her life in a Orange county hospital.
According to The Jewish Journal, "Friedman is reportedly sedated and on a respirator, according to an email sent Wednesday from the West Coast office of the Union for Reform Judaism. The email asked that prayers be said on Friedman’s behalf, as well as for her mother, sister and aunt.
Debbie Friedman, "An immensely popular singer and songwriter, is widely credited with reinvigorating synagogue music by introducing a more folksy, sing-along style to American congregations. In 2007, she was appointed to the faculty of the Reform movement’s cantorial school in a sign that her style had gained mainstream acceptance. She is best known for her composition “Mi Shebeirach,” a prayer for healing that is sung in many North American congregations.
Rabbi Arthur Waskow of the Shalom Center requests that we, " Pray this week and on Shabbat, sing the songs that have accompanied your growing up, sing her Mi She-berach with all the power you have...

Därför avslutar jag med denna, något skakiga amatörvideo av när hon sjunger Mi Sheberach (en bön till Gud om att hela de sjuka) på Limmud i Los Angeles. Må hon krya på sig snart och ge den judiska världen många fler underbara melodier:



Shabbat shalom,

Limmuddagboken - måndag: Politik, profeter, och popstjänor

Hej!

Kom upp lite sent imorse, och hann till masorti-gudstjänsten lagom till upprepningen av Amida-bönen, ungefär halvvägs igenom. Tog på mig mina tefillin (böneremmar) och fick i alla fall höra Torahläsningen, som är den viktigaste delen. På måndagar och torsdagar läser man ett smakprov av nästa Shabbats parasha. Denna vecka är det Vajechi som gäller - den sista parashan i Bereishit, första moseboken.

På bilden ser du en tjej som får en alijah (kallas upp till Torahn). Det kanske ser ut som om hon inte har en talit (bönesjal) på sig, som männen har, men det är den vackra turkosa sjalen som är hennes talit, med tsitsit (de obligatoriska fransarna) i de fyra hörnen.

Det är en annan sak jag gillar med Limmud - man möter folk som tar sin judendom på så stort allvar att de inte bara köper en typisk talit på närmaste judiska församling, utan hittar vackra och betydelsefulla föremål som de har med sig i sitt judiska liv. Det märks att det betyder något extra.

Efter gudstjänsten åt jag frukost,

i den stora matsalen.









Efteråt hamnade jag på ett mycket spännande program som innebar några stora uppoffringar. Limmud handlar nämligen hela tiden om att välja ett program över 30 andra, med lika spännande ämnen. Eftersom att detta är min 11:e Limmudkonferens, så valde jag att prova ett Yeshivat Limmud. Istället för ett fristående program som varar i 70 minuter, som alla andra, så varar denna i 180 minuter och fortsätter i en serie över de fyra dagarna på Limmud.

Jag väljer alltså bort 4 X 2 andra programtillfällen, men detta var det värt. I denna Yeshivat Limmud sitter jag med en partner, en chavruta, och studerar en särskild text, under vägledning av vissa, riktigt framstående lärare.

Jag valde den kursen som är en djupdykning i profeten Chagajs bok i Bibeln. Jag visste inget om Chagaj, hans bok eller dess bakgrund, men kursintrot i handboken var väldigt lockande och läraren, David Solomon, har ryktats om att vara en briljant talare, så jag slog till.

Jag parades ihop med Chana, en medelålders, brittisk kvinna som bor i Israel och under den första timmen var vår uppgift att översätta de första 13 verserna av Chagajs bok (boken innehåller endast två kapitel och är knappt 40 verser lång). Det blev en spännande uppgift, då vi dels försökte förstå vad hans budskap var, samtidigt som vi ville föra över den vackra hebreiska poesin till engelskan.

Den andra timmen samlades alla chavrutaparen för att analysera de olika översättningarna. David Solomon gick då igenom just det styckets stora teman och dess budskap. Imorgon fortsätter vi med nästa del. När jag har gått kursen och fått en ordentlig översikt tänker jag skriva mer om det här på Torahblogga.

Senare under dagen blev det en hel del paneldebatter.

En där frågan var om Obama var bra för oss judar - speciellt vad det beträffar Israel. I panelen fanns ingen som var egentligen anti-Obama och alla höll med om att han var på det stora hela bra, fast Gershon Baskin (andra från vänster), som jobbar mycket med israelisk-palestinska fredsinitiativ, tyckte att Obama inte jobbat tillräckligt med att få fart på fredsprocessen.

Einat Wilf (andra från höger), en spännande israelisk politiker, skribent och tänkare, hade några riktigt vassa analyser om relationen mellan Israel och USA. Du kan se mer om och av henne på hennes hemsida.

Jag stannade kvar i samma föreläsningssal och lyssnade på nästa paneldebatt, Kan Israel fortsätta vara både en demokrati och en judisk stat? Imponerande talare, som utvecklade problemen kring situationen för araber, kvinnor och homosexuella i det israeliska samhället. Alla dessa tre grupper utmanar på olika sätt de ortodoxas grepp om den civila makten.

Är det någon som skulle vilja lyssna på dessa paneldebatter? Jag spelade nämligen in dem och kan lägga ut dem på bloggen som podradio, om det finns intresse hos er läsare...

Sist var jag på en inspirerande diskussion mellan den brittisk/israeliska skådespelaren Robbie Gringras och Kobi Oz som är en av Israels stora popstjärnor, känd från bandet Teapaks, som blandade sefardisk musik med ashkenasisk (dvs. orientaliskt judiskt med östeuropeiskt judiskt).

Oz berättade om sin farfar som kom från Tunisien och var rabbin och kantor. Han bevarade sin unika kunskap om nordafrikansk judisk musik genom att spela in alla hymner och böner han kunde på kassettband innan sin död på 80-talet.

Oz började återupptäcka sina judiska rötter genom att mixa dessa band med sin egen musik och sjunga en sorts duett med sin farfar om sina egna tankar och funderingar kring Gud. Han berättade om att han är en del av en större rörelse av sekulära israeliska judar som håller på att återknyta till judendomen och judiska texter och traditioner.

Hans nya låtar, med religiösa teman, har blivit stora hits i israelisk radio och TV och han inspirerar andra sekulära israeler att leta sig tillbaka till sina rötter.

Det var väldigt inspirerande för mig att höra, då jag länge har varit väldigt kritisk till hur frånkopplade många israeler är från judendomen. Religionen för många är bara extremister i svarta hattar som kastar stenar på bilar som kör på Shabbat. Oz berättade om sin egen förvåning när han upptäckte sånger om hur Gud hör de svaga och förtrycktas röst starkast av alla.

Han och en fotografvän åkte till de värsta kvarteren i Tel Aviv för att dokumentera fattigdomen och göra videon till denna just denna låt, De fattigas rop:



Imorgon kväll ska jag se Oz i konsert. Nu ska jag sova...

Kol tuv,

Limmuddagboken - söndag

Hej!

Dags att se över min dag och sedan sova några timmar, innan jag går upp kl. 7.30 för masorti-shacharit (egalitär morgongudstjänst).

Jag var först på föredraget A Talmudic Response to Tyranny, som tog upp en text från Talmud där man berättade om kung Herodes som regerade i Judéen strax före och strax efter år 0. Han var en hemsk tyrann som tog tronen med våld och avrättade alla som sågs som ett hot mot hans makt.

Frågan som ställdes i texten var ungefär om man ska kompromissa med ondskan för att leva ännu en dag, eller om man ska hellre dö för sina principer. Det är ett svårt ämne, utan några lätta svar.

Sen var jag på ett program om "procrastination", att skjuta upp saker och inte ta itu med dem. Leddes av en "life-coach" som var mycket bra. 50-60 pers kom på den. Handlade om att se sitt handlande som en berättelse och försöka förändra berättelsen, hellre än att vara hård och kritisera sig själv och sedan falla tillbaka i samma fällor.

Därefter var jag på en grej som visade sig vara lite för new-age och flummigt för min smak, men gav mig några intressanta perspektiv. Det var en kvinna, Melinda Ribner, som var psykoterapeut, spirituell healer, och leder kabbalistisk meditation. Hennes hemsida heter Kabbalah of the Heart.

Programmet handlade om Abrahams fru, Sarah, och Ribner försökte kanalisera Moder Sarah, som hon kallade henne, för att hon skulle berätta för oss om varför hon gjorde det hon gjorde i Torahn (som att skicka iväg Abrahams äldsta son, Ishmael och pojkens mor, bihustrun Hagar). Moder Sarah skulle också ge oss judar idag råd om hur vi ska leva ett gott liv.

Tanken, att ta fram och bejaka den feminina andligheten inom judendomen, var god, men hon tog på sig en sjal och spelade själv Sarah, och hon delade ut förskrivna frågor till vissa i publiken, så att det skulle bli en "dialog" mellan vi som söker vägledning och Moder Sarah som leder oss. När hon kom in på konflikten mellan judar och araber (Ishmaels barn) och gav oss rådet att stå på oss, tillslut kommer de att ge upp när de inser att Gud har gett oss landet, blev det hela lite väl absurt.

Sen blev det ett tvärt kast till, då jag tog mig till ett föredrag av en kille som jobbar med datasäkerhet och som intresserar sig för halacha (judisk lag). Han presenterade några grundläggande koncept om hur internet fungerar och sedan om vem Gary McKinnon var och vad han gjort (en hacker som kom in på Pentagons datasystem och stal filer, saboterade datorer mm.)

Sedan tog han fram olika talmudiska texter som hade med stöld att göra och lät oss diskutera vilka av dessa 2000-åriga definitioner av stöld eller sabotage kunde appliceras på dagens hackarverksamhet. Riktig roligt och aktuellt.

Jag gick på ett föredrag som presenterade ett radikal nytolkning av Amida - den viktigaste judiska bönen, sen bröt jag fastan med ett 40-tal andra och åt en tidig middag. Jag hade planer på andra saker efter middagen, men jag däckade på rummet istället och sov i 3 timmar!

Lyckades till slut ta mig upp till en paneldiskussion vid 22.00 om vem som ska räknas som en del av det judiska folket. Tre spännande talare som alla hade olika vinklar på problemet. Rabbin Shoshanna Boyd-Gelfand jämförde sin process som amerikan att bli brittisk medborgare, med den process som ligger till grund för en konvertering till judendomen, och pekade på likheter och skillnader.

Rabbin Jeremy Gordon problematiserade frågan om människor som vill konvertera till judendomen, men som inte vill hålla ritualer som kosher eller Shabbat. Ska de få konvertera och om de konverterar men var oärliga om sina avsikter, ska de förlora sin judiska status?

Dr. Raphael Zarum undervisade om en berättelse i Bibeln där kung David stämplar en grupp som inte längre judar, för att de betedde sig vidrigt och omoraliskt. Är det en definition på judiskhet?

Det var en spännande diskussion utan några bra svar, men många bra frågor. Och så sent på kvällen som kl. 22 lockade det ändå till sig 150 personer i publiken. Så är det på Limmud!

Nu ska jag sova för att orka med en till dag med fler inspirerande ämnen!

Kol tuv,

Finns religionsfrihet för judar i Israel?

En tråkig incident skedde i Israel förra veckan.

En kvinna, Nofrat Frenkel, arresterades vid Klagomuren för att hon hade på sig en tallit (bönesjal) och bar en Torahrulle i famnen.

Nofrat tillhör en grupp som heter The Women of the Wall. Det är en grupp med ortodoxa, konservativa och reforma kvinnor, som i 21 år har kämpat för rätten att få hålla en kvinnogudstjänst vid judendomens heligaste plats, Kotel - Klagomuren.

Enligt ortodox halacha (judisk lag) får kvinnor endast hålla gudstjänst och läsa ur en Torahrulle om det inte finns några män med, så tanken är att det borde vara tillåtet för dem att ha en egen gudstjänst vid Kotel, som är en plats tillgänglig för alla judar. Men kvinnor är inte skyldiga att be tre gånger om dagen och det är inte traditionellt att de bildar minjan (de tio som krävs för att ha fullständig gudstjänst), så det förekommer aldrig i ultra-ortodoxa cirklar.

När de startade 1988 bodde min familj i Jerusalem på ett sabbatsår och min mamma gick med i de första gudstjänsterna som hölls en gång i månaden på Rosh Chodesh, nymånadsdagen. Men redan från första början attackerades kvinnorna fysiskt av de ultra-ortodoxa som sköter om Kotel.

De ultra-ortodoxa kvinnorna började skrika "Nashim im Sefer Torah!" - "Kvinnor med Torah-rullar!" och slet bönböckerna ur händerna på kvinnorna som försökte be tillsammans. En av kvinnorna blev faktiskt biten i armen, genom en tjock tröja så att hon fick ett stort blåmärke.

De ultra-ortodoxa männen, som hörde hur kvinnorna ropade, kastade sig över staketet för att ta Torahrullen ifrån dem. Dessa män, aldrig rör någon av motsatt kön, annat än deras fruar, brukade våld mot de bedjande kvinnorna. Min mamma kom hem väldigt uppskakad med tårar i ögonen. Min bror, då åtta år gammal, var med henne. Den våldsamma ilska som de upplevde där kommer de aldrig att glömma.

Polisen och säkerhetsstyrkorna där ingrep inte mot våldet, de såg "Women of the Wall" som ett provocerande element som störde friden. Så småningom hamnade fallet i domstol och gruppen fråntogs rätten att be vid Kotel. Myndigheterna ville bara hålla ordning och reda vid Klagomuren. De blidkade de ultra-ortodoxa genom att hänvisa kvinnorna till att be vid en annan plats, Robinsons Arch, i närheten.

Här kan du se en kort film om gruppen, varför de ber vid Kotel, och även hur de ultra-ortodoxa ger sig på dem.



Gruppen vill fortfarande kämpa för sina rättigheter att hålla en tillåten judisk gudstjänst på kvinnosidan av vår heligast plats. Därför försökte de igen, i november, att be där. Nofrat Frenkel skriver att de som hade tallit på sig hade dem under jackorna så att det provocerade mindre.

När det var dags att läsa ur Torahn tog de upp den ur en väska, men då kom två män in på kvinnosidan och började skrika åt dem. (På bilden är det Nofrat som läser ur Torahn. Kvinnorna håller den i luften, då de inte har ett bord att sätta ner den på.)

Kvinnorna bestämde sig för att lämna området, hellre än att fortsätta gudstjänsten under dessa förhållanden. De rullade ihop rullen och började bege sig därifrån, men på väg ut började en polisman att knuffa Nofrat, som höll i rullen, mot polisstationen. När de andra kvinnorna försökte protestera, arresterades hon, med Torahrulle och tallit och transporterades till en annan polisstation i närheten.

Det var första gången någonsin som en kvinna arresterades för att ha burit tallit och Torahrulle. Kvinnorna stod utanför, bad och sjöng sånger tills hon släpptes, men hon bannlystes från Klagomuren i två veckor och har nu en brottsakt hos polisen.

Du kan läsa om hennes bakgrund och hela incidenten i hennes egna ord: "The 'Crime' of Praying With a Tallit, and a Plea for Tolerance".

Hon skriver som avslutning:

Jerusalem is the city of holiness and justice for all humankind. From Zion, the voice calling for equality should be heard, for boundless love, for better understanding between people. Jerusalem has already been destroyed, due to unfounded hatred. Let us hope it will not happen again.

Låt oss hoppas.

Kol tuv,

Vardag, sköna vardag!

Hej!

Ledsen att jag inte skrivit något om de två sista helgerna i månaden Tishrei - Shemini Atseret och Simchat Torah, men jag har varit nere med en tuff förkylning den senaste veckan och det har gått ut över kursen Det judiska året och bloggandet. Hoppas skriva något under veckan.

Men nu är helgerna slut och jag har en hälsning jag brukar använda efter Simchat Torah. Under helger ska man säga "Chag sameach" - "glad helg". Nu säger jag "Chol sameach" som betyder "Glad vardag", för att jag tycker det är så skönt att äntligen få återgå till vardagen!

Vi kan i alla fall fortfarande skratta åt helgerna:

Till bloggen Passive-Agressive Notes mejlar folk in lappar och skyltar de har hittat skrivna av folk som är arga på någon och försöker uttrycka sin ilska på lappen, ibland artigt, ibland mindre artigt, men oftast väldigt roligt.

Här är en lapp från en synagoga i Florida, som har haft problem med kylskåpsinbrott, dvs. folk som går in och tar mat som inte tillhör dem.

För er som inte talar hebreiska så är Adonai det hebreiska ordet för Herren. Det är det man säger när man läser Guds namn i böner och ur Torahn.

Chol sameach!

Vidui - svåra bekännelser

Hej!

På Jom Kippur ska vi stå inför Gud och bekänna våra synder. Det är inte en tid för ursäkter eller bortförklaringar. Det är inte en tid att tänka på hur andra har syndat mot oss - det är deras ansvar att själva göra så. Vi ska rikta pekfingret innåt och erkänna den hårda sanningen, individuellt och kollektivt.

Flera gången under gudstjänsten säger vi Vidui - Bekännelsen.

Vi står med handen mot hjärtat och slår oss symboliskt på bröstet för att tydliggöra för oss själva vår skuld.

Då läser vi Al chet, en lång lista på synder som de flesta av oss troligtvis gjort oss skyldiga till under det gångna året:

"Al chet shechatanu lefanecha..." "För den synd som vi syndat inför Dig under tvång eller med vilja." "För den synd som vi syndat inför Dig med hårt hjärta."

"För den synd som vi syndat inför Dig med våra läppar." osv.

Den religiösa, israeliska människorättsorganosationen Rabbis for Human Rights kämpar de för att göra Israel till en mer judisk stat, utifrån perspektivet av Halacha - den judiska lagen. De har skrivit en egen version av Vidui-bönen, för det israeliska samhället.

Så här skriver de:

RHR Vidui 5770 The vidui (recounting of our sins) during the High Holidays is intended to make us feel uncomfortable, to confront us with the wrongs we have done. This vidui relates to our society today, to the way in which we treat the unemployed and disadvantaged, immigrants, migrant workers, single mothers, the elderly, the exploited women, the Arab citizens of the State and the Palestinians, and those we disagree with politically. Each one of us is guilty of some of these sins; collectively, we are guilty of them all.

Läs listan på deras hemsida om ni orkar - det är ingen lätt läsning.

Vidui 5770

Parashat Ha'azinu - Där inga ord når...

Hej!

Denna shabbat läser vi parashat Ha'azinu, Torahns nästsista parasha.

I den framför Moshe en dikt, eller en sång till folket. Moshe, som genom hela Devarim (Femte moseboken) har försökt med alla retoriska medel att förmedla sitt budskap till folket: "Håll fast vid allt jag lärt er och glöm inte bort Gud och det förbund vi har slutit med den allsmäktige."

Nu när Moshe har sagt allt som finns att säga och ändå inte känner att han nått fram tar han till musiken som ett medium att nå dit inga ord når, rakt in i människans själ.

Det är något som den vår tradition har tagit till sig väl. Sång och musik är något så viktigt för en judisk gudstjänst och vid andra situationer och ritualer. Musiken förmedlar sitt eget budskap, som inte kan sammanfattas i ord.

På Jom Kippur står vi alla i synagogan och ber, men det man minns mest av allt är melodierna. Ingen melodi är mer känd än Kol Nidrei, som inleder Jom Kippur-gudstjänsterna.

Vill ni veta vad den handlar om och något om dess historia, kan ni lyssna till Jom Kippur-föreläsningen, del 1 som jag har satt upp i det föregående inlägget.

Men nu hoppas jag att ni lutar er tillbaka, kopplar bort er intellektuella, analytiska hjärna och låter musiken (här framförd av en manskör), ta med er bort till en plats där inga ord når.



Shabbat shalom och gemar chatima tova,

Jom Kippur Podradio - Böner och Profeter

Hej!

Igår pratade vi Jom Kippur på kursen Det judiska året.

Vi tog upp flera viktiga böner i gudstjänsten och tittade på vilka olika budskap de förmedlade. Sedan tittade vi på hur de profetiska texterna som man läser som Haftarot (kompliment till Torahläsningen) under dagen förstärker budskapet med berättelser och uppmaningar till konkreta handlingar.

Precis som förra veckan, med Rosh haShana, så spelade jag in det och sätter upp det här på nätet så att ni får ta del av det, som Torahblogga Podradio, del 3 och 4!

Det blev långt, så jag delade in föredraget i tre delar (alla är MP3-filer, som kan spelas upp på de flesta datorer och ljudprogram):

Jom Kippur, del 1 (42 minuter)

Jom Kippur, del 2 (46 minuter)

De profetiska texterna (25 min)

Texterna som vi studerar behöver ni också, så dessa sätter jag också upp här som PDF-filer (läs dem på sidan eller klicka på länken för att ladda ner dem):
Jom Kippur Böner


Jom Kippur Haftarot


Som alltid vill jag väldigt gärna höra/läsa era reaktioner och tankar!

Gemar chatima tova (må ni inskrivas i Livets bok för det goda),

Hjärtskärande hälsning från en svunnen värld

Hej!

Tänk vad man kan hitta på nätet!

Jag höll på att hjälpa min vän Elisabeth att leta musik från judiska barnkörer, som ska användas vid invigningen av monumentet till minne av Förintelsens offer vid Göteborgs församling. Jag googlade runt lite och upp kommer en film från 1933 av judiskt liv i Munkacz (då Ungern, idag Ukraina) som hade en stor judisk befolkning. Där får man bl.a. se en barnkör sjunga Hatikva (den sång som kom att bli Israels nationalsång).

Elisabeth och jag fick kalla kårar när vi insåg att 10 år efter denna film var nog alla barnen i kören döda och 15 år efter filmen föddes den judiska stat de sjunger om. Hennes föräldrar kom från Transylvanien, på gränsen mellan Ungern och Rumänien, inte så långt från Munkacz.

Sen klickade jag på en länk till en annan film: Judiskt liv i Białistok (uttalas Biawistock) i nordöstra Polen, från 1939. För mig är denna film ännu kusligare, då det verkar vara vår eller sommar i filmen. Den 1:a september 1939, bara månader efter att detta filmades invaderade Tyskland och påbörjade slakten på 3 miljoner polska judar.

Filmen visar klipp på olika byggnader och berättaren förklarar på Jiddish vad det är vi ser:
"Här är judiska affärer som har gått i arv i flera generationer."
"Här är "Regiment"-Beis haMidresh [religiös judisk skola], kallad så för att ett arméregimente spelade vid dess invigning."
"Detta är det stora Shalom Aleichem biblioteket, med över 20 000 böcker på jiddish."

Jewish Life In Bialystok 1939

Jag ser människorna - männen, kvinnorna och barnen - som lever sina liv och går runt i sin hemstad lugna och trygga. Efter några minuter skriker jag mot datornskärmen:
"Stick! Stick därifrån! Ni har bara två månader på er! Packa ihop allting - era böcker och kläder och ägodelar och fly!"

Det känns så vanmäktigt att se denna söta lilla film.

På bilden ser ni synagogan i Tiktin

Min farmors familj kommer från den lilla staden Tiktin (Tikocin på polska), några kilometer väster om Białistok (se kartan härnedan).


View Larger Map

Familjen, som hette Turek, flyttade till Chicago, USA i slutet av 1800-talet, där min farmor sedan föddes. De var fattiga och sökte ett bättre liv. En del av familjen Turek stannade kvar i Tiktin för de var välutbildade läkare och hade det bra ställt. Därför var de var kvar när mörkret svepte in över Europa, hösten 1939.

På Jom Kippur, som börjar nu på söndag, står vi i synagogan och begrundar livets outgrundlighet:

På Rosh haShana börjar prövningen, på Jom Kippur kommer domen:
Hur många som ska gå hädan och hur många ska kallas till liv,
vem som ska leva och vem som ska dö,
vem som ska nå livets mål och vem som ska dö på vägen,
vem som ska omkomma genom eld och vem genom vatten,
vem genom svärd och vem genom hunger,
vem genom jordbävning och vem genom härjande sjukdom,
vem ska leva i ro och vem i oro,
vem som ska bli rik och vem som ska bli fattig,
vem som ska förnedras och vem som ska upphöjas.
Från Unetane Tokef-bönen

Det är ingen trevlig bön, men det är en viktig bön. Det är viktigt att vi inser, i alla fall en gång om året, att livet är inte bara en serie banaliteter och vardagstjafs. Vi har ett begränsat och bräckligt liv som vi måste värna om och göra det bästa med. Ingen borde ta det för givet.

Må det kommande året bara föra med sig lycka och välsignelser för oss alla, men må vi leva med en sann och innerlig uppskattning av allt det goda vi har i våra liv.

Gemar chatima tova (må ni inskrivas i Livets bok för det goda),

Parashat Ekev - Ett tacksamt 200

Hej!

Har varit på resande fot denna vecka och inte haft så mycket tid att sitta och skriva. De goda nyheterna, för Torahbloggas tusentals fans (nåja, kanske tiotals, men ni vet vilka ni är), är att jag är nu tillbaka på jobbet och kommer att ha mer tid att ägna åt regelbunden bloggning.

När vi ändå talar om bloggen, så firar vi ännu en milstolpe här: detta är inlägg nr 200!!!

Mina känslor är ungefär detsamma som för 1,5 månader sedan när Torahblogga fyllde 1 år, så jag bjuder på ännu en bild av mig i festformat:

En annan känsla jag har, som jag borde också ha uttryckt vid 1 årjubiléet, är tacksamhet till Gud, universums och min egen skapare. Jag tror alltså att det finns en skapare av vår värld och jag håller med Elie Wiesel som säger att "Gud skapade människan för att Han älskar berättelser." Han/Hon/Den/Det skapade oss för att göra världen mer händelserik och intressant och det har vi verkligen lyckats med.

Vi är en art som skapats med stor fantasi, en stor fascination för världen omkring oss och en passion för att berätta - allt detta finns inom mig och gör att jag älskar att undervisa. Utan människans fantasi hade vi aldrig tolkat Torahn, funderat kring hur vi bäst ska leva med varandra - vi hade aldrig skapat internet (på många sätt mänsklighetens kollektiva medvetende). Utan den gudomliga gnistan av skapandekraft och fantasi som finns inom mig hade denna lilla blogg heller aldrig funnits.

Så jag tackar universums skapare.

Och det knyter an till en vers vi hittar i veckans parasha. Tacksamhet är ett av budskapen som Moshe förmedlar till folket:

När Herren, din Gud, för dig in i ett rikt land med bäckar, källor och vattenådror som springer fram ur berg och dalar - ett land med vete och korn, med vinstockar, fikonträd och granatträd, med dignande olivträd och med honung, ett land där du inte skall behöva äta torftigt eller lida brist på någonting, ett land där stenarna innehåller järn och där du kan bryta koppar ur bergen - och du skall äta, du skall mättas, och du skall prisa Herren, din Gud, för det rika land han har gett dig.

De ord jag har markerat med tjock text låter så mycket bättre på hebreiska:

ואכלת, ושבעת, וברכת את ה' אלהיך

Ve'achalta, vesavata, uverachta et Adonaj Elohejcha

Låter texten bekant är det kanske för att vi använder detta citat i Benshen/Birkat haMazon - bordsbönen. (Alla församlade börjar sjunga på Ka'akatuv ve'achalta... - som betyder "som det står skrivet: Du skall äta...")

Detta är faktiskt det ända stället i hela Torahn där det står att vi ska faktiskt säga en bön till Gud för något som vi gör i vår vardag.

Jag säger Birkat haMazon alltför sällan egentligen, för att när jag tänker på det är mat något som vi aldrig borde ta för givet.

Vi har kommit så långt i vår civiliserade värld att mat är bara något som står på hyllorna i matbutikerna och serveras i caféer och restauranger. Men allt vi behöver för att verkligen uppskatta den värdefulla skatt som vi har framför oss är att använda vår (gudagivna) fantasi och tänka oss en mardrömstillvaro där fattigdom eller krig eller epidemier eller annat hemskt får den vanliga produktionen och transporten av mat att stanna upp.

Ta t.ex. denna "domedagsprofet" och hans tänkbara scenario (VARNING - denna video kan orsaka sömnlösa nätter...):



Tänk dig att matbutikerna står tomma och att vi måste ut på jakt efter varje minsta matbit. Må detta aldrig hända oss, men må vi uppskatta varje matbit vi har på matbordet och se mat för den gudsgåva det faktiskt är.

Shabbat shalom och Betei avon (smaklig måltid),

Parashat Vaetchanan - Att vila i tanke och handling

Hej!

Jag satt och skrev detta på fredag eftermiddag, men hann inte klart innan Shabbat anlände. Nu har jag ordnat upp det och avslutat inlägget. (Jag kan uppmärksamma er också på förra årets inlägg på Vaetchanan - en analys av varför Gud straffade Moshe med att neka honom inträde i landet.)

Förra veckans Torahläsning, parashat Vaetchanan innehåller två väldigt viktiga avsnitt. Den andra versionen av de tio budorden och första stycket av Shema-bönen. Shema ska jag skriva om senare.

Eftersom nästan hela Devarim (femte moseboken) är flera olika tal som Moshe håller till folket innan han ska lämna dem, är en stor del av Torahns sista bok en genomgång av det som varit innan. Det är just därför boken heter Deuteronomium på latin, vilket betyder "den andra lagen".

I kapitel 5 ger Moshe oss De tio budorden igen, men intressant är att de skiljer sig på några viktiga punkter från när vi först läste om dem i Shemot (Andra moseboken) kapitel 20. I mitt inlägg från förra året kan ni läsa och jämföra de två versionerna: Vaetchanan - finn fem fel. Sen förra året var det ingen som antog min utmaning att leta efter skillnaderna, men några av er kanske vågar er på det i år.

En sådan viktig skillnad hittar vi i det fjärde budordet om Shabbat:

Från Shemot:

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.

Från dagens parasha i Devarim:

Var noga med att hålla sabbatsdagen helig, så som Herren, din Gud, har befallt dig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din oxe eller din åsna eller något annat lastdjur du har, inte heller invandraren i dina städer. Din slav och din slavinna skall få vila liksom du själv. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, förde dig ut därifrån med stark hand och lyftad arm. Därför har Herren, din Gud, befallt dig att fira sabbatsdagen.

Den första stycket börjar med ordet זכור - Zachor, "kom ihåg" eller "tänk på", och den andra börjar med ordet שמור - Shamor, "håll" eller "vakta".

Våra rabbiner reagerar på denna motsägelse - hade Moshe hört fel när de stod vid Sinaiberget? Hade han glömt Guds urprungliga ordval?

Nej, så klart inte. Gud sa både Zachor och Shamor samtidigt. Den ena skrevs ner i Shemot och den andra i Devarim. Denna idé är väldigt accepterad i traditionella cirklar. Vi ser den till och med i första versen av den välkända shabbatsången Lecha Dodi, skriven av den stora kabbalisten Shlomo Alkabetz, som vi sjunger varje fredagkväll:

שמור וזכור בדבור אחד השמיענו אל המיוחד -
Shamor vezachor bedibur echad hishmijanu El hamjuchad, Håll och kom ihåg som ett enda ord hörde vi av den enande guden.

En förklaring till varför vi tänder två ljus vid Shabbats ingång är att de symboliserar just Zachor och Shamor.

Letar man utanför traditionen är det inte så svårt att hitta förklaringen. Som jag skrev förra veckan, så anser de allra flesta bibelforskare att Torahn skrevs av olika författare, från olika traditioner i den bibliska religionen, under olika epoker. Så småningom vävdes alla dessa traditioner samman för att bilda vår Torah.

Det är också det vackra i det hela. Zachor (komma ihåg) är en aspekt av Shabbat: att fira och njuta av den, så att den blir särskild och viktigare än andra dagar; och Shamor är den andra aspekten: att göra dagen speciell genom att inte utföra arbete, att hålla förbudet genom Melachot, de 39 kategorierna av förbjudna sysslor. Både den påbjudande delen ("du skall") och den förbjudande delen ("du skall inte") av Shabbat är viktiga för att skapa en enhetlig Shabbat.

Applicerar man båda delarna får man just en vilodag som existerar både i tanken (Zachor) och i handlingen (Shamor). Vi får på så sätt en djupare upplevelse av Shabbat som en ö i tiden, en livlina som räddar oss från stressen och den gråa vardagen.

Kol tuv,

Jag mår bra!

Hej!

Tänke bara meddela er, mina kära läsare att jag genomgick operationen i morse och förhållandevis bra. Här ligger jag i sjukhussängen med syrgastub i näsan.


Vill ni, så kan ni läsa en Mi sheBerach leCholeh (välsignelsen över sjuka människor) för mig - mitt hebreiska namn är Binjamin ben Devorah Chana (när det handlar om sjukdom, ska man kallas efter sin mamma och inte pappan, som det brukar vara):

Mi sheBerach avotejnu, Avraham, Jits'chak veJa'akov, Moshe veAharon, David uShlomo - hu jevarech et hacholeh _______________ ben _______________. HaKadosh baruch Hu jimaleh rachamim alav lehachlimo ulerafoto lehachaziko ulehachijoto vejishlach lo, bimhera refuah shelema min hashamajim, refuat hanefesh urefuat haguf lechol avirav vegidav betoch shear cholej Yisrael, hashta be'agala uvizman kariv, venomar Amen.

Detta är skrivet i maskulinum, men det finns naturligvis i femininum. Finns det andra som är sjuka kan man be för dem också. Läs mer om varför vi säger detta och varför människor drabbas av sjukdom i inlägget När liver gör oss illa...

Vi ber i bönen om att Gud ska hela den sjuke och återställa honom/henne i kropp och själ. När jag säger denna bön, gör jag det inte i tron om att personen i fråga ska mirakulöst tillfriskna, för att jag har bett till Gud om det. Jag ser det mer som ett erkännande att sjukdom och lidande ligger bortom vår förståelse. Det är också ett sätt att uttrycka medlidande, kärlek och stöd för den som har blivit sjuk.

Tack för era goda tankar,

När livet gör oss illa

Hej!

Bikkur cholim är en viktig judisk värdering. Det är att besöka de sjuka. Speciellt när man är sjuk behöver vi människor varandra för att ge stöd och kärlek. Det finns en hel del böner i judendomen som vi säger för att önska personen ett fullt tillfrisknande.

Vi ber i bönen om att Gud ska hela den sjuke och återställa honom/henne i kropp och själ. När jag säger denna bön, gör jag det inte i tron om att personen i fråga ska mirakulöst tillfriskna, för att jag har bett till Gud om det. Jag ser det mer som ett erkännande att sjukdom och lidande ligger bortom vår förståelse. Det är också ett sätt att uttrycka medlidande, kärlek och stöd för den som har drabbats.

Varför drabbas vissa människor av ett hemst fysiskt lidande, medan andra lever långa liv och aldrig blir sjuka? Det är en av religionens svåraste frågor.

Rabbi Harold Kushner skrev När livet gör oss illa ("When Bad Things Happen to Good People"), när hans 14-åriga son dog av en hemsk sjukdom. I boken försöker han att förstå hur sjukdom och lidande går ihop med tron på en god gud.

Så här förklarar Kushner det i en artikel i DN, från 2003:

Så varför drabbas goda människor av olyckor?
Kan någon med religiös övertygelse fortsätta att lära folk att världen är god och att en god och kärleksfull Gud är ansvarig för vad som sker i den? frågar sig Harold Kushner. Han tror fortfarande på Gud, men inte på samma sätt som när han studerade teologi. Han gör inte längre Gud ansvarig för sjukdomar, olyckshändelser och naturkatastrofer, utan säger att han numera inser att Herrens förmåga att handla begränsas av naturlagarna och av människans fria vilja.

Idag besökte jag en människa som ligger inför döden. De kunde knappt prata och jag försökte först hitta något att säga om sjukdomen och personens situation. Allt kändes så trivialt. Jag saknade ord inför detta enorma och satt tyst en stund.

Sedan insåg jag plötsligt att sjukdomen och situationen var nog det sista personen ville prata om. Varför inte fylla tomrummet med världen utanför rummet. Jag började berätta lite nyheter från mitt liv, och skämtade lite om min tillvaro. De började le och skrattade till och med åt skämten.

Efter några minuter indikerade personen med handen att orken hade tagit slut och de kunde inte fortsätta. Jag tog deras hand: "Som Arnold Schwarzenegger sa: I'll be back." Då skrattade personen till igen och det var med ett leende som de vinkade adjö.

Det hela var en mycket stillsam, helig upplevelse, men jag insåg att man måste våga skratta och skämta. Det är just i livets tragiska stunder då det är som allra viktigast.

Att besöka en människa som ligger för döden sätter verkligen livet i ett helt annat fokus. Ingenting annat känns särskilt viktigt efter en sådan upplevelse, men samtidigt känns allt så viktigt ändå. Jag känner hur bräckligt livet är och hur mycket mer jag måste uppskatta allt jag har omkring mig. Hur viktigt det är att leva den framtid som trots allt är min egen.

Jag hoppas få besöka personen igen under de kommande dagarna och veckorna, om de lever så länge. Det var mig en obeskrivlig heder att få besöka personen, att dela med dem en av deras sista stunder i livet och ge dem en anledning att le. Nog den största heder jag upplevt i mitt liv.

Jag önskar er alla ett långt och rikt liv,

Att be om vägen

Hej!

Gårdagen, torsdag, tillbringade jag helt på resande fot (eller resande rumpa, då jag mest satt på ett plan i totalt 9 timmar), men nu är jag i New Jersey!

Nästa vecka får min kära lillebror, Jeremy, semicha, dvs. rabbinsk ordination. Det blir väldigt spännande, då det är första gången jag har någonsin sett en semicha-ceremoni. Jag kommer även att rapportera från ceremonin här på Torahblogga.

Under resan kom jag att tänka på Tefilat haDerech - en bön som man säger när man ska ut på en längre resa.

På svenska lyder Tefilat haDerech så här:

Må det vara din vilja, Herre, vår Gud och våra fäders Gud, att vägleda oss i frid och att stödja oss i frid, att bringa oss till vårt mål i liv, glädje och i frid.
Rädda oss från varje fiendes hand, från bakhåll, från rövare, från rovdjur på vägen och från alla hemskheter som hotar världen.
Må du skänka oss din välsignelse till det våra händers verk och må vi ha godhet, nåd och barmhärtighet i dina ögon och i ögonen hos alla som ser oss.
Hör vår bönfallans röst, för du är en Gud som lyssnar till bön och vädjan. Lovad vare Herren, som lyssnar till bön.

När jag funderade på texten slog det mig hur anakronistisk den verkar för oss idag, men ändå inte. Jag får bilden i huvudet av en judisk handelsresande som tar sig från Asheknaz (Tyskland/Frankrike), med sina pälsar och råvaror, genom hela Europa till Nordafrika eller Turkiet för att sälja och byta till sig kryddor och tyger och andra exotiska saker.


Hur skrämmande var inte den långa resan? Hur måste han ha kännt sig när han lämnar sin fru och barn och hemförsamling i månader eller år i förhoppningen att återvända hem välbehållen, trots alla faror som lurar på vägen.

Att resa för oss idag är nästan ingenting jämfört med våra förfäders enorma utmaningar, men ändå finns det delar av Tefilat haDerech som resonerar hos mig:

Rädda oss från varje fiendes hand, från bakhåll, från rövare, från rovdjur på vägen och från alla hemskheter som hotar världen.

Terrorism är något som ständigt hotar i bakgrunden nuförtiden. Även flygolycker, hur ovanliga den än är i förhållande till de tiotusentals plan som flyger runt världen varje dag, är något jag tänker på varje gång jag sätter mig ner i den trånga flygplansstolen.

Må du skänka oss din välsignelse till det våra händers verk och må vi ha godhet, nåd och barmhärtighet i dina ögon och i ögonen hos alla som ser oss.

Naturligtvis önskar vi oss fortfarande framgång på affärsresor, men även när vi åker på semester att det blir en lyckad sådan - avkoppling är något viktigt i våra stressiga liv. Är det inte också så att vi hoppas bli väl emottagna på våra resor och att vi måste tänka på hur vi beter oss bland främmande kulturer?

Tefilat haDerech kanske inte är så gammalmodig som den först verkar.

Shabbat shalom,