Insiderskämt om absurditeter (med förklaringar)

Hej!

Det var ett tag sen sist, och mycket har hänt under november månad som jag kunde bloggat om (bl.a. var jag med i SVT Debatt, ett seminarium om religion och fred, samt Limmud i Stockholm) men jag har varit lite bloggartrött. Jag lägger definitivt inte ner Torahblogga, men det har bara varit trögt de senaste månaderna med inspirationen.

Nu har humors helande kraft fått inspirationen att återvända och jag vill visa er detta YouTube-klipp (tack till Tuvia för tipset!).

Men detta är inget klipp man bara kan visa och förvänta att de flesta ska förstå. Dels så använder de dataröster, som gör att alla orden blir lite feluttalade, dels så är det många termer som nog är obekanta för de flesta, så här följer några förklaringar:

Vort = jiddish för "ord", m.a.o. några ord om Torahn

Pasuk = vers i Torahn (ska uttalas med betoningen på sista stavelsen)

Jakov, Esav = Jakob och Esau, bröderna i Torahn. Esau sålde sin förstfödslorätt till Jakob för en linssoppa, men versen säger att Jakob gav Esau bröd också...

Gemara = En del av Talmud, den rabbinska läran.

Maklokes = en dispyt, ofta mellan rabbiner om någon lagfråga eller tolkning. Ska uttalas mach-LO-kes, (eller på modern hebreiska mach-LO-ket).

Brakka = välsignelse. Ska uttalas Bracha.

Shehakol/Mezonos = namn på två olika sorters välsignelser. Shehakol gör man för all mat som inte har en specifik välsignelse och Mezonos (eller Mezonot på modern hebreiska) gör man för mat som är gjort på sädesslag som inte är bröd, dvs. pasta, flingor, kaka mm.

Han menar alltså att rabbinerna har en dispyt om linser ska räknas som sädesslag eller inte.

Tolkningen är att Jakob gav Esau bröd, fast han bara bad om linssoppa för att han inte skulle hänga upp sig på vilken välsignelse han skulle läsa. Har man bröd med i måltiden, tvättar man alltid händerna, sedan läser man Hamotsi-välsignelsen, oavsett vad man annars har för mat på bordet. Bröd går före allt annat.

Masekes Brakos = (uttalas Masechet Brachot) Talmudvolymen där denna diskussion förekommer

Avos = stamfäderna (Avot på modern hebreiska)

Kol haTorah kula = hela Torahn, inklusive de rabbinska tolkningarna, från 1000-2000 år efter uppenbarelsen vid Sinai, då vi enligt traditionen ska ha fått Torahn, som i sin tur inträffar 193 år efter Jakobs död.

Mitsvos = gudomliga bud (mitsvot på modern hebreiska)

Lulav and esrog on Sukkos = (etrog, Sukkot på modern hebreiska), palmblad, myrtelkvist, citrusfrukt som man ska skaka på Sukkot, lövhyddofesten till minnet av vandringen genom öknen långt efter Jakobs död...

Amalek = folket som attackerade israeliterna under ökenvandringen. Torahn befaller oss att aldrig glömma vad de gjorde.

Zeicher or zecher when he leyned parshas Zachor = en fråga om hur man ska uttala ordet "minnas" när man läser denna text ur Torahn på Shabbaten innan Purim

Sefer Torah = en Torahrulle. Torahns sista mitsvah är att varje jude ska skriva sin egen Torahrulle, något som väldigt få judar gör.

"his son Josef was alive" = Torahn berättar om hur Jakobs andra söner hatar hans älsklingsson Josef. Först tänker de döda honom, sedan säljer de honom som slav till Egypten. Detta orsakar Jakob stor hjärtesorg.

Gid haNesheh = ischiasnerven i ett djurs höft. Den ska tas bort och får inte ätas, då det var just där Jakob blev slagen av ängeln när de brottades.

Budet att tvätta händerna innan man äter bröd är ett av de sex buden som kommer från de rabbinska tolkningarna i Talmud, och inte från Torahn.

Crocs on Tisha BeAv = en debatt som uppstod nyligen om Crocs är för bekväma för att ha på sig under sorgehelger, då läder förbjuds för att det är för bekvämt. (hade ingen aning om att detta pågick)

Rishonim = stora rabbiner från 1100-talet till 1500-talet, då många Torahkommentarer skrevs.

Y.U. = Yeshiva University, den ortodoxa rabbinskolan i New York, som har blivit mer och mer dogmatisk de senaste decennierna.

Mesorah = tradition (uttalas me-sor-AH)

Kefira = hädelse

Nu kan du gå tillbaka och uppfatta alla referenser och skratta gott (om jag inte redan har förstört skämtet för dig...).

Poängen är i alla fall att många ortodoxa jeshivot (religiösa skolor) har blivit allt mer dogmatiska. De tar alla tolkningar och legender som fakta och resonerar inte ens kring hur absurt det hela blir om man gör så.

Kol tuv,

Abir - en biblisk kampsport?

Hej!

Fick detta tips av Tuvia på Facebook.

Abir är en kampsportstradition (Abir Warrior Arts) som man menar uppfanns av Abraham för 4000 år sedan, baserat på det hebreiska alfabetet. (Historiskt sett ska dagens hebreiska bokstäver ha kommit med judarna tillbaka från den babylonska fångenskapen och kommer från arameiskan...)



Det finns faktiskt några midrashim (rabbinska legender ofta baserade på bibliska figurer) som berättar om när Josef träffade hans bröder igen i Egypten - de hade ju sålt honom som slav dit och han blev så småningom Egyptens näst mäktigaste man. De kände inte igen honom, och han, som nyckfull egyptisk furste, krävde att bröderna skulle åka hem och hämta Benjamin, den yngste brodern.

För att försäkra sig om att de skulle återvända, tog Josef brodern Shimon som gisslan. I midrashen berättas det att när vakterna skulle arrestera Shimon (Bereishit, 1 mos, 42:24), skrek han åt dem så häftigt att "de ramlade på ansiktet och slog ut tänderna". Då klev Menashe, Josefs äldsta son, fram och besegrade Shimon med ett enda kampgrepp.

Shimon sa till sina bröder: "Ni kanske tror att jag besegrades av ett egyptiskt grepp, men detta var ett sådant slag som vi lärt oss i vår faders hus!" Då blev bröderna väldigt rädda.

Denna midrash kommer från Bereishit Rabbah och är ca 1500-2000 år gammal, så det fanns väl någon sorts idé av en unik israelitisk stridsstil. Har Abir kanske sina rötter från den rabbinska tiden?

Vet inte riktigt vad jag ska tro, men skojig tanke!

Kol tuv,

Parashat Lech-lecha: Detta är bara början!

Hej!

Denna vecka ska jag hålla predikan i synagogan, imorgon lördag. Här får ni en förhandsläsning av vad jag kommer att säga:

Dramatiken börjar från första versen i veckans parasha, Lech-lecha.

Herren sade till Abram: "Lech-lecha! Från ditt land, din släkt och ditt hem, till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått."
Bereishit (1 mos) 12:1-3

Lech-lecha! Hur många olika sätt kan man översätta denna korta fras?

”Lech” betyder gå, res, men ”Lecha”? Till dig? Åt dig själv? Från dig själv? För din egen skull?

Och innebörden är flera än översättningarna. Vad är det Gud uppmanar Abraham att göra?

Det är en andlig resa lika mycket som fysisk. Lämna allt vad du har och är bakom dig. Lämna din kultur, ditt sammanhang, din trygghet. Lita på mig, säger Gud, det kommer att ordna sig.

En av de främsta bibeltolkarna i vår tid, Aviva Zornberg, citerar en midrash som liknar Abraham vid en parfymflaska. Står den på hyllan gör den ingen nytta alls, men skakar man den och rör om, sprids den underbara doften åt alla håll. Abraham i sin hemmiljö, uppnår inte sin potential. Han behöver skakas om, likt en parfymflaska, för att sprida tron på den enda guden och den sanna etiken.

Det är först när Abraham kommer till Kanaan, det land Gud visar honom, som han blomstrar ut på riktigt. Han reser vidare till Egypten och träffar Farao. När han återvänder, hamnar han i ett internationellt krig och gisslandrama, då han rider in och räddar sin brorson Lot. När det är över och Abraham står som segrare, prisas han av kungar.

Imponerande för en nyanländ invandrare. Tro inte heller att det var lätt för honom. Han brottades med tvivel och motgångar, men yttre och inre konflikter. Det gick så bra för både Abraham och Lot – som hade följt med honom från Babylonien – att deras fåraherdar kom i bråk med varandra och de fick gå skilda vägar. Abraham och Sarah var barnlösa länge och det smärtade dem båda djupt.

I kapitel 15 tvivlar Abraham som mest:

"Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Jag går ju bort barnlös [---]. Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig."
Men Herrens ord till honom löd: "Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod."
Och Herren förde honom ut och sade: "Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli."

När Abraham är som mest nere, kommer Guds budskap till honom: titta upp och sikta mot stjärnorna!

Vad säger allt detta om oss?

Ofta låter vi oss definieras av omgivningen. Vi får en trygghet av vår omgivning, för att vi vet vad vi har att vänta och vad som väntas av oss. Men just därför kan vi också begränsas och hämmas av den.

Det är skrämmande med förändring, men också befriande. I motgångar finns kärnan till stora möjligheter.

Vilka förändringar behöver vi göra för att utvecklas? Vilka uppbrott, t.o.m. smärtsamma sådana, borde vi våga oss på? Vad för saker är vi egentligen kapabla att uppnå, saker som vi kanske inte ens trodde var möjliga?

Vi får inte heller glömma att Abraham företar sin resa först vid 75 års ålder! Att kalla honom för en senblommare är minst sagt en underdrift.

När är vi färdigutvecklade? När har vi uppnått allt vi kommer att åstadkomma i våra liv? När är det för sent att göra något nytt, stort och spännande? Aldrig!

Shabbat shalom,

Shavuot - studera hela natten!

Hej!

Ikväll börjar Shavuot - veckofesten. Den kallas för Chag Matan Torahtejnu - Helgen då vi tog emot Torahn, vid Sinai berg. Den skulle kunna kallas för Helgen då Gud gav oss Torahn, men då skulle man ha missat en viktig aspekt av judendomen - det fria valet.

Så här står det i Shemot (2 moseboken), precis innan Gud visar sig för hela folket:

Moshe gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget: "Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk:
Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig.
Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk - ty hela jorden är min - och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk."
När Moshe kom tillbaka kallade han samman folkets äldste och förelade dem det som Herren hade befallt honom att säga.
Folket svarade med en mun: "Allt vad Herren har sagt vill vi göra." Och Moshe gick tillbaka till Herren med folkets svar.
Shemot 19:3-8

Det här är kanske det mest centrala texten om det judiska konceptet av det utvalda folket och hela texten hänger på ett enda ord. Märkte ni den?

Här har ni det i tjock stil: "OM ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk"

Allt är villkorligt. Vi kan välja och det gör vi varje dag - vill vi vara judar och eftersträva en relation med det gudomliga, eller lämnar vi vår tradition och folket stående där vid Sinai? Orkar vi verkligen ta på oss det otroliga ansvar som det innebär att leva efter en gudomlig standard och sträva mot att skapa en bättre värld för alla människor här på jorden?

Det är egentligen judendomens den centrala fråga, och den som belyses på Shavuot. Därför läser vi också Ruts bok - en kort och vacker liten berättelse, som, för ovanlighetens skull, helt fokuserar på kvinnornas tillvaro i det bibliska Israel. Det är en kort bok, på fyra kapitel (ni kan läsa den här: Ruts bok), som handlar om hur moabitiskan Rut väljer att följa med sin svärmor Naomi tillbaka till Betlehem, när hennes man har dött.

"Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt."
Rut 1:16-17

Rut tar alltså självmant på sig Torahn och följer med sin svärmor. Rambam, Maimonides säger att en person som inte vuxit upp inom det judiska, men som ändå väljer att konvertera och ta på sig Torahns bud ska få mer hedern än vi andra som stog vid Sinaiberget och rycktes med i stunden. Tyvärr får konverterade judar inte alltid det varma välkomnandet.

Det finns en humoristisk midrash (rabbinsk legend) som Nike skriver om på Judaistik.se:

Moses inför mottagandet av Torahn instruerade sitt folk inför denna händelse, och bad dem gå och lägga sig tidigt så att de var utvilade på morgonen. Folket löd honom dock inte, och försov sig naturligtvis morgonen därpå, så att Moses fick väcka dem i all hast. När de väl hade samlat sig hade G-d redan väntat en bra stund på dem.

Därför har man en tradition att studera hela natten på Erev Shavuot (Shavuot afton) och be morgonbön (där man läser högt Torahn) så fort solen går upp. Många församlingar kör en hel eller halvkväll av studier, som kallas för en Tikkun leil Shavuot.

Sen är det ju inte fy skam att det serveras ostkaka och blintzes (tjock crepes med sylt och ost i) till. De är traditionella rätter gjorda på mjölk, för att Torah ses som det judiska folkets näring - såsom modersmjölken.

Chag sameach,

Jitro II - Att vara gift med sitt jobb

Hej!

Under tiden Moshe har konfronterat Farao i Egypten med de tio plågorna och sedan lett folket ut ur Egypten har han varit gräsänkling - Zipporah och hans två söner har inte varit med i berättelsen. Nu kommer Jitro och möter Moshe och hela folket med Zipporah och pojkarna:

Då tog Jitro med sig Moshes hustru Zipporah, som hade sänts hem, och hennes två söner. Den ene hade fått namnet Gershom, "ty", sade Moshe, "jag är en främling i detta land". Den andre hade han gett namnet Eliezer, "ty", sade han, "min faders Gud kom mig till hjälp och räddade mig undan faraos svärd".
Shemot 18:2-4

Men något obekvämt döljer sig här mellan raderna. Märk att ordvalet "hennes två söner" står i kontrast till sönernas namn som de fått av sin far som ett minne över vem han var och var han kom ifrån:

1. prinsen som kom till ett främmande land: גרשם, Gershom = גר, ger/främling + שם, sham/där
   
2. som räddats från hans förflutna: אליעזר, Eliezer = אלי, eli/min gud + עזר, ezer/hjälp
   

Det är nästan som om han inte längre är den person han en gång varit och vill inte riktigt kännas vid den delen av sig längre. Denna vaga antydning förstärks nu när vi läser vidare:

Så kom Jitro till Moshe med hans söner och hans hustru, där han hade slagit läger i öknen vid Guds berg. Moshe fick bud om att hans svärfar var på väg med hans hustru och de båda sönerna. Då gick Moshe ut och mötte honom, föll ner för honom och kysste honom. När de hade hälsat varandra gick de in i tältet.
Shemot 18:5-7

Moshe gick ut för att möta honom, föll ner för honom och kysste honom. Moshe verkar inte ens bry sig om sin familj längre! Zipporah och sönerna verkar helt osynliga. Inte nog med det - varken Zipporah, Gershom eller Eliezer nämns igen i hela Torahn. Moshes fru och barn försvinner helt enkelt.

Jag sökte efter källor som kunde säga mer om denna obekväma situation, men hittade ytterst lite. Det är inte förvånande, judendomen har varit en patriarkalisk religion i 4000 år, och vi har bara sett början till en förändring av denna ojämlikhet i våra dagar, under de sista 60-70 åren*.

Jag hittade till slut något i The Five Books of Miriam, av Ellen Frankel. Det är en bok av Torahtolkningar från ett feministiskt perspektiv. Boken är mycket kreativt skriven i dialogform, med röster från bibliska och talmudiska kvinnogestalter. Så här skriver Frankel om Zipporahs situation:

OUR DAUGHTERS ASK: The Torah tells us that Jethro brings his daughter Zipporah and his two grandsons to Moses "after she had been sent home" (18:2). When and why did Moses send her home? Didn't they go down with him to Egypt when he went to face Pharaoh?

ZIPPORAH ANSWERS: Though no figure is more central in Jewish history than my husband, Moses, the Torah reveals only bits and pieces of his intimate biography. And about me and our children, about our life together as a family, almost nothing is revealed - only that Moses marries me, one of the seven daughters of Jethro, a Midianite priest. Also that when God appears to Moses in the Burning Bush and sends him back to Egypt he takes me with him, together with our two sons, Nothing more is heard about us until this parasha, when Jethro brings us to Moses at the foot of Mount Sinai.

THE RABBIS EXPLAIN: Moses sent them back to Jethro's house even before they had reached the borders of Midian on their way down to Egypt. He was prompted to do so after being chided [tillrättavisad] by his brother Aaron: "Great indeed is the sorrow of those who have been in Egypt from the beginning! Why do you then take more there to suffer?" [ungefär "Vi behöver inte fler som lider med oss i Egypten!"] Persuaded by Aaron's reproof [kritik], Moses divorced Zipporah and sent her home with their children, to rejoin him later in the wilderness.

Denna radikala tolkning, att Moshe skilde sig från Zipporah och skickade hem henne, kan man hitta sig till om man läser ordet שלוחיה, shilucheha - "han skickade iväg henne". I Devarim (Femte moseboken) 24:1, läser vi om hur en skilsmässa ska gå till (på prat om patriarkaliska samhällen):

Om en man har tagit sig en hustru och varit tillsammans med henne och sedan finner något motbjudande hos henne och inte vill ha henne, skriver han ett skilsmässobrev, överlämnar det och skickar iväg henne (ושלחה - veshilcha) från sitt hem.

Det är samma ord i båda texterna, vilket lämnar dörren öppen för tolkningen att Moshe skilde sig från Zipporah, och när hon kom tillbaka till honom var han omgift - med sitt jobb. Hon skulle alltid komma i andra eller tredje hand, efter Moshes ansvar inför Gud och folket.

I Sefer haAggadah - The Book of Legends ett jätteverk (som jag skrev om i september) av den israeliska nationalpoeten Hayim Nahman Bialik, hittade jag en talande midrash (rabbinsk legend):

Då sade Herren till Mose: "Samla sjuttio av Israels äldste åt mig, sådana som du vet hör till folkets äldste och förmän. För dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där bredvid dig. Jag skall stiga ner och tala med dig där, och jag skall ta av den ande som vilar över dig och lägga på dem. De skall hjälpa dig att bära den börda som folket är, så att du slipper bära den ensam.
Bamidbar (Fjärde moseboken 11:16-17)
Rabbi Abba bar Kahana sa: Efter att de äldste hade utsetts, tände hela Israel ljus i deras ära och gladde sig över dem.
När Miriam (Moshes syster) såg ljusen tindra ... sa Miriam "Hur glada är inte dessa mäns hustrur när de ser detta - deras män har upphöjts till sådana höga ämbeten!"
Zipporah svarade: "Ve dessa arma hustrur."

Zipporah visste vilket högt pris en maka betalar när hennes man får en sådan uppgift.

Kol tuv,

* Vill ni veta mer om kvinnans ökade roll inom det judiska kan jag rekommendera ett föredrag som hålls i Stockholm om några veckor:

Söndag 22 februari kl 17.00
Regina Jonas (1902-1944) den första kvinnliga rabbinen i världen
Regina Jonas svar på frågan varför hon ville bli rabbin var: "Guds kallelse och kärleken till människorna." Ann-Sofie Ohlander, professor emeritus i historia, som bl a forskat i kvinnors historia, berättar om Regina Jonas märkliga och hittills ganska okända liv, rabbinen som föddes i Berlin och dog i Auschwitz
Arrangör: Judiska Museets Vänförening

Beshalach III - Ett dramatiskt klipp och en magstark midrash...

Hej!

I veckans torahavsnitt, parashat Beshalach, hittar vi också det mycket dramatiska och välkända berättelsen om havet som Gud delade för att rädda israeliterna och dränka egyptierna.
Här har ni det i animerad, men icke desto mindre gripande, version:



För några veckor sedan skrev jag om en Midrash (rabbinsk legend) som föreställer sig hur Gud bestämde sig för att dränka egyptierna.

Ni hittar inlägget här: Inmurade spädbarn. Som ni hör på rubriken, är midrashen inget för känsliga personer...

Kol tuv,

Shemot - Grymhetens historia upprepar sig

Hej!

Denna vecka läser vi Parashat Shemot, det första avsnittet i Sefer Shemot (Andra moseboken).

I första kapitlet skildras det mycket dramatiska början på slaveriet i Egypten:

Så dog Josef och hans bröder och alla deras samtida. Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev så talrika att hela landet uppfylldes av dem.
Då fick Egypten en ny kung, en som ingenting visste om Josef.
Han sade till sitt folk: "Israeliterna har blivit för många och för starka för oss. Nu måste vi handla klokt, annars blir de ännu flera. Och blir det krig kan de förena sig med våra fiender och kämpa mot oss och sedan ge sig av härifrån."
Därför satte man fogdar över dem för att kuva dem med hårt arbete. Och de byggde städerna Pitom och Ramses, där farao hade sina förråd. Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig, så att egypterna kände sig hotade.
Israeliterna tvingades till slavtjänst, och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och allt arbete på fälten, all denna slavtjänst som de tvingades till.

Hur kunde denne nya farao så snabbt förslava ett helt folk? Israeliterna hade ju bott i Egypten i flera generationer vid det laget. Var de inte en del av samhället? Hade de inte egyptiska grannar och vänner som sa ifrån?

Jag hittar ett svar som ger mig kalla kårar i det stora verket Legends of the Jews.

Legends of the Jews skrevs av rabbin Louis Ginzberg (1873-1953), som var en mycket framstående person inom den amerikanska Konservativa rörelsen under första halvan av 1900-talet.

I Legends of the Jews, Ginzbergs livs verk, har han samlat midrashim (rabbinska legender baserat på Tanach, den hebreiska bibeln) från alla delar av den rabbinska traditionen, ordnat dem och skrivit ihop dem så att man kan läsa helheten som en egen Tanach.

Nu hittade jag faktiskt verket på nätet! Här kan ni själva slå upp delar av Torahn och resten av Tanach och läsa själva vilka vilda midrashim det finns i den rabbinska litteraturen: Legends of the Jews.

I kapitlet Moses in Egypt läser vi om hur farao och egyptierna börjar förslava israeliterna. Det som ger mig de kalla kårar som jag tidigare nämnde är att hur många likheter det finns mellan denna skildring av förslavningen och den process som Hitler och nazisterna använde sig av för att skilja judarna från övrig befolkning i Tyskland.

Från 1933, då Hitler tog makten, fram till Kristallnatten, 9 november 1938, då Förintelsen verkligen satte igång, drev nazisterna en lång och mycket genomtänkt kampanj av propaganda och diskriminering mot judarna. Målet var att isolera judarna från övriga samhället, så pass att resten av befolkningen skulle ställa sig likgiltiga eller positiva till att helt avlägsna judar från Tyskland.

Jag ser så många likheter mellan denna text om slaveriet i Egypten och Förintelsen att jag först trodde att rabbin Ginzberg hade detta i åtanke när han skrev detta kapitel. Sen insåg jag att Ginzbergs sammanställning av dessa minst 1000 år gamla midrashim publicerades 1909, dvs. 24 år innan Hitler tog makten!

Här har ni hela texten. Den är lång och engelskan är svår (jag har därför försökt översätta de svåraste orden till svenska), men jag uppmanar er att läsa den och se om ni också hittar desss likheter. Jag har identifierat minst 10 likheter, men jag ger er uppgiften att söka dem själva och skriva in de ni hittar i kommentarerna. Jag ger er den första:

The first hostile act [fientliga handling] on the part of the Egyptians was to deprive [beröva] the Israelites of their fields, their vineyards [vingårdar], and the gifts that Joseph had sent to his brethren [bröder].

Redan från början av nazisternas maktövertagande, började de konfiskera judiska tillgångar och företag. Efter Kristallnacht togs nästan alla judars tillgångar ifrån dem. (läs mer här)

Nu är det er tur. Vilka motsvarigheter till Förintelsen ser du?

Not content with these animosities [fientligheter], they sought to do them harm in other ways.

The reason for the hatred of the Egyptians was envy [avundsjuka] and fear. The Israelites had increased [ökat] to a miraculous degree. At the death of Jacob the seventy persons he had brought down with him had grown to the number of six hundred thousand, and their physical strength and heroism were extraordinary and therefore alarming to the Egyptians.

The final breach [splittringen] between the Israelites and the Egyptians took place during the wars waged by Malol, king of Egypt, against Zepho, the grandson of Esau. In the course of it, the Israelites had saved the Egyptians from a crushing defeat [förkrossande nederlag], but instead of being grateful they sought only the undoing of their benefactors [de försökte förgöra deras välgörare], from fear that the giant strength of the Hebrews might be turned against them.

The king said: "This is the plan ... against Israel ... Behold, Pithom and Raamses are cities not fortified against battle [befästa inför krig]. It behooves us [passar oss] to fortify them. Now, go ye and act cunningly [handla med list] against the children of Israel, and proclaim in Egypt and in Goshen, saying: 'All ye men of Egypt, Goshen, and Pathros! The king has commanded us to build Pithom and Raamses and fortify them against battle. Those amongst you in all Egypt, of the children of Israel and of all the inhabitants of the cities, who are willing to build with us, shall have their wages [lön] given to them daily at the king's order.'

"Then go ye first, and begin to build Pithom and Raamses, and cause the king's proclamation [kungörelse] to be made daily, and when some of the children of Israel come to build, do ye give them their wages daily [daglig lön], and after they shall have built with you for their daily wages, draw yourselves [avlägsna er] away from them day by day, and one by one, in secret.

"Then you shall rise up and become their taskmasters [slavdrivare] and their officers, and you shall have them afterward to build without wages. And should they refuse [vägra], then force them with all your might [styrka] to build. If you do this, it will go well with us, for we shall cause our land to be fortified after this manner, and with the children of Israel it will go ill [gå dåligt], for they will decrease in number on account of the work, because you will prevent [hindra] them from being with their wives."

The elders [de äldste], the counsellors [rådgivarna], and the whole of Egypt did according to the word of the king. For a month the servants of Pharaoh built with Israel, then they withdrew themselves gradually [avlägsnade sig själva gradvis], while the children of Israel continued to work, receiving their daily wages, for some men of Egypt were still carrying on the work with them.

After a time all the Egyptians had withdrawn, and they had turned to become the officers and taskmasters of the Israelites. Then they refrained [avstod] from giving them any pay, and when some of the Hebrews refused to work without wages, their taskmasters smote [slog] them, and made them return by force to labor with their brethren [bröder]. And the children of Israel were greatly afraid of the Egyptians, and they came again and worked without pay ... the Egyptians embittered [förbittrade] the lives of the Israelites with servile labor [slavarbete].

But Pharaoh did not rest satisfied [nöjde sig inte] with his proclamation [kungörelse] and the affliction it imposed upon [det lidande som det la på] the Israelites. He suspended [hängde] a brick-press from his own neck, and himself took part in the work at Pithom and Raamses.

After this, whenever a Hebrew refused to come and help with the building, alleging [hävdade] that he was not fit for such hard service [inte klarade av sådant hårt arbete], the Egyptians would retort, saying, "Do you mean to make us believe you are more delicate [ömtålig] than Pharaoh?"

The king himself urged [drev på] the Israelites on with gentle words, saying, "My children, I beg you to do this work and erect [resa upp] these little buildings for me. I will give you great reward therefor [stor belöning därefter]."

By means of such artifices and wily words [lögner och listiga ord] the Egyptians succeeded in overmastering the Israelites, and once they had them in their power, they treated them with undisguised [oförställd] brutality. Women were forced to perform men's work, and men women's work.

The building of Pithom and Raamses turned out of no advantage [ingen fördel] to the Egyptians, for scarcely [knappt] were the structures completed, when they collapsed, or they were swallowed by the earth, and the Hebrew workmen, besides having to suffer hardships [genomlida vedermödor] during their erection, lost their lives by being precipitated from enormous heights [störta ner från enorma höjder], when the buildings fell in a heap [hög]. But the Egyptians were little concerned whether or not they derived profit from the forced labor of the children of Israel.

Pharaoh commanded [befallde] that those who did not complete the required tale of bricks [den kvot av tegelsten som krävdes] were to be immured [inmuras] in the buildings between the layers of bricks, and great was the number of the Israelites that lost their lives in this way. Many of their children were, besides, slaughtered as sacrifices [slaktades som offer] to the idols of the Egyptians.

Kol tuv,

Vajechi - Varje generations band till den förra...

Hej!

Varje kväll och varje morgon ska man som jude säga Shema-bönen, vars första och mest kända stycke hittas i Devarim (Femte moseboken) 6:4-9:

Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.
Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.

(Mer om Shemabönen - även ett feministiskt perspektiv - kan ni hitta i ett tidigare Torahblogga-inlägg från augusti: Eikev - Guds ord på dörren, på armen och på kvinnor, och på Judinna i Sverige-bloggen)

Detta stycke är taget alltså direkt ur Torahn, men ni som kan läsa hebreiskan har kanske lagt märke till att den ovanstående texten skiljer sig på en viktig punkt, från den svenska översättningen. Den andra raden i hebreiskan finns med i varje siddur (bönbok), men är inte med i Torahn. Den har satts in i efterbiblisk tid och varje gång man säger Shema-bönen ska man säga denna extra rad i underton.

Raden översatt till svenska lyder: Välsignad vare Hans härliga rikes namn, alltid och för evigt.

Förklaringen jag har hört är att den sattes in efter första raden, "Hör Israel..." för att under andra templets tid, 516 f.v.t. till 70 v.t., var denna rad ett extra fint sätt att säga Amen ("jag håller med").

Den förklaringen kanske stämmer, kanske inte, men senare generationer sökte efter förklaringar i texten och skapade midrashim - rabbinska legender.

En som har sin utgångspunkt från vårt veckoavsnitt, parashat Vajechi, är en av mina absoluta favoriter.

Jakob (som också kallas för Jisrael) ligger på sin dödsbädd och ska välsigna sina 12 söner. De har alla bosatt sig i Egypten, under brodern Josefs beskydd, då Josef uppnått en väldigt hög position i samhället, som "vice"-farao.

Innan han dör så uttrycker Jakob, enligt midrashen, sin oro att sönerna kommer att lämna sina fäders tro och glömma bort förbundet som Abraham, Isak och Jakob slutit med Gud. Han är rädd att sönerna och deras barn, som kommer att bilda de 12 stammarna, kommer att assimilera sig i Egypten och försvinna i historiens dimmor.

När söner hör detta säger de alla tillsammans:
Shema Jisrael, Adonaj Elohejnu, Adonaj Echad.
Som i sammanhanget kan översättas till:
"Lyssna på oss, pappa. Herren är vår Gud och endast Herren."

Då lugnas Jakobs sinne. Han vet att han nu kan vila i frid. Med sitt sista andetag svarar han:
Baruch shem kevod malchuto, leolam vaed.
I detta sammanhang kan man översätta det som:
"Välsignad vare Guds härliga namn, och Hans kungarike, som kommer att vara för evigt."

Här är vi, dagens generation, som läser denna 2000-år gamla midrash, som tänker sig att det var så det gick till för 4000 år sedan. Må varje generation skapa så starka band till sina förfäder, så att det judiska folkets traditionskedja aldrig ska brista!

Shabbat shalom,

Inmurade spädbarn - Att skipa Rättvisa eller visa Barmhärtighet?

Kära läsare!

Ingen har kunnat undgå den tragedi som utspelar sig i och omkring Gaza och södra Israel de senaste nio dagarna.

Jag har inte kommenterat det för att jag inte vill att Torahblogga ska ge sig in i israelisk politik - detta är en blogg om Torah och judisk lärande riktat till svensktalande judar och andra intresserade.

Men Torah är också något som ska lära oss om livet här och nu samt ge oss vägledning in i framtiden. Judiskt lärande ska inte var skiljt från vad som händer i världen runt omkring oss.

Jag har funderat på vad jag kan tillföra debatten och vad som i vår tradition ger oss perspektiv mitt i krigets inferno. Jag kom att tänka på en midrash - en rabbinsk legend, baserat på Torahn eller en annan del av Tanach, den hebreiska bibeln.

Denna midrash handlar om när judarna tågade ut ur Egypten, ur slaveriet och förtryckets hus. Efter att Gud låtit 10 hemska plågor drabba egypterna släpper Farao, Egyptens enväldiga härskare, slavarna fria.

Folket skyndar sig att packa ihop sina saker och beger sig ut i öknen mot friheten, men när de kommit en bit på vägen, ångrar sig Farao och samlar sina trupper för att jaga ifatt judarna och visa dem vem som bestämmer:

När kungen av Egypten fick veta att folket hade flytt kom han och hans hovmän på andra tankar. "Vad är det vi har gjort?" sade de. "Varför släppte vi ifrån oss våra israelitiska slavar?" Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sina män. Han tog de 600 bästa stridsvagnarna och alla andra stridsvagnar i Egypten, under befäl av höga officerare.
Shemot (Andra moseboken) 14:5-7

Moshe och folket når Jam Suf, Sävhavet (ofta felöversatt som Röda havet) och inser att de gått in i en fälla. Med ryggen mot vattnet ser de faraos skräckinjagande vagnar närma sig.

Då säger Gud till Moshe att sträcka ut sin stav och vattnet delar sig. Judarna flyr över till andra sidan.

Här ser ni detta avsnitt i ett mycket dramatiskt klipp från den animerade filmen Prinsen av Egypten:



Midrashen som jag refererade till handlar om den stund, just när israeliterna har korsat havet och står på torra land.

Gud har stoppat de egyptiska soldaterna med en eldstod som de inte kan komma förbi. Varför tar Gud sedan bort hindret, låter egypterna ta sig in i havet för att sedan dränka dem i de tillbaka forsande vattenmassorna? Är inte egypterna också Guds barn? Varför inte skona dem?

Midrashen söker efter svaret så här:

När Gud skulle dränka egypterna kom Uzza, Egyptens skyddsängel [i rabbinsk tradition har varje nation en skyddsängel] inför Herrens tron och bugade sig lågt. "O, Du Evige! Du har skapat din värld med det gudomliga attributet Barmhärtighet; varför vill du dränka mina barn?"
Genast samlade Gud hela sitt hov av änglar och rådfrågade dem om faraos här skulle skonas eller dränkas. Alla nationernas änglar tog egypterna i försvar och bad Gud att skona dem. När ängeln Michael [judarnas skyddsängel i rabbinsk tradition] såg vad som höll på att hända flög han ner till Egypten och tog där tag i en tegelsten med ett judiskt spädbarns kropp inmurat i den. Han kom tillbaka och stod framför Guds tron och sa: "Världens härskare, så här förslavade och förtryckte de dina barn!" Genast dömde Gud egypterna med det gudomliga attributet Rättvisa och dränkte dem i havet. När detta skedde, ville änglarna sjunga en sång för att prisa Gud. Gud svarade dem: "Mina barn drunknar i havet och ni vill sjunga inför mig?!"

Ärkeängeln Michael i kristen tappning

Väldigt dramatiskt, men hur ska vi tolka denna berättelse i förhållande till kriget som nu pågår?

Man kan dra paralleller från denna berättelse till kriget i Gaza. Beroende på vilken sida av konflikten man står på kan man se Israel som offer eller förövare, som de förtryckta israeliterna eller som de egyptiska soldaterna. Man kan se palestinierna och Hamas som offer eller förövare likaså.

Men jag vill komma förbi dessa ensidiga argument. Vad jag vill belysa i denna berättelse är skillnaden mellan de olika gudomliga attributen Barmhärtighet och Rättvisa.

Att visa barmhärtighet är att medvetet se förbi oförätter och brott som har begåtts. Det innebär att man istället väljer att hoppas på fred och försoning. Man ger den andra ett tillfälla att bättra sig och man sätter sitt hopp till framtiden.

Att utkräva rättvisa däremot är att se vilka oförätter och brott som har begåtts och kräva att de skyldiga ska straffas. Med rättvisa kan man inte släta över det förgångna - rättvisa måste skippas.

Gud uppvisar båda dessa attribut i berättelsen, först Barmhärtighet, men sedan när det hemska brottet tydliggörs - spädbarnet inmurat i tegelstenen - är brottet för svårt för att förlåtas och Rättvisan tar överhanden. Men i slutet av berättelsen, när änglarna (som i rabbinsk tradition har som huvuduppgift att sjunga Guds lov) vill sjunga och prisa Gud, uttrycker Gud återigen attributet Barmhärtighet. Egypterna är dömda, men Gud utmäter straffet i sorg, "Mina barn drunknar...".

Vad skulle jag vilja se hända i dagens konflikt? Jag skulle vilja se att palestinierna representerades av ledare som inte vill Israels undergång. Jag skulle vilja se de israeliska ledarna stödja och uppmuntra de palestinier som jobbar för och söker efter fred.

Min förhoppning, hur naiv den än må låta är att få se palestinerna använda samma icke-vålds motstånd mot israeliska soldater som Mahatma Gandhi använde mot britterna i Indien. När Gandhi använde det mot britternas hårda förtryck förödmjukades Storbrittanien i världens ögon och tvingades tillslut dra sig tillbaka.


I detta filmklipp, från filmen Gandhi, från 1982, förklarar han sin icke-våldsfilosofi. Tänk om palestinierna skulle agera så här! Alla de israeliska hökarnas argument skulle vittra sönder! Sådana rörelser finns bland palestinierna, men de måste uppmuntras mera: http://www.al-tariq.org/

Världen måste innehålla rättvisa, men varje dag är en sorgens dag, då Rättvisa vinner över Barmhärtighet. Vi får aldrig glömma att alla människor är Guds barn. Även när situationen kräver att Rättvisan ska gå före Barmhärtighet, måste vi söka återvända till Barmhärtigheten så fort som möjligt. En värld utan Barmhärtighet är värre än en värld utan Rättvisa - det är en värld som drunknar i tårar.

Må fred komma snart till Israel, Gaza och resten av världen,
Läs mer på: DN.se 1, 2, 3, 4, 5, 6; SvD.se 1, 2, 3, 4, 5; Sydsvenskan 1, 2, 3; Dagen 1, 2, 3; Al haMatzav

Parashat Vajetse - En stege i rätt riktning...

Hej!

Denna vecka läser vi Parashat Vajetse. Ordet Vajetse betyder "Och han lämnade/gick ut" som vi hittar i första versen av parashan:

Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där.
Bereishit 28:10-11

Jakob är nog den bibliska figur jag identifierar mig mest med. Hans stora brister som bror och som far, hans strävan trots alla motgångar att försöka skapa trygghet i sitt liv och för sin familj, hans tvivel och tro. Jag förstår honom och relaterar till honom. Och detta avsnitt är en av de mest gripande för mig.

Varför?

Han lämnar Beer Sheva och beger sig till Harran. Han stannar på vägen och campar. So what?

Allt handlar om sammanhanget och läser man inte in sig i texten säger den ingenting.

Så här läser jag in mig i texten: Vi vet att Jakob var en mammas pojke. Han var inte särskilt macho och föredrog att stanna hemma och laga mat.

Pojkarna växte upp. Esau blev en skicklig jägare och höll till i skog och mark, men Jakob förde ett lugnt liv och bodde i tält. Bereishit 25:27

Jakob hade en rivalitet på gång med Esav, men samtidigt var de varandras motsatser och höll sig var och en på sin planhalva. Avundade Jakob sin bror lite? Ville han inte vara den äldre, den tuffare, den starkare?

Visst ville han det, samtidigt som han kände sig väldigt hemma hemma. Så kommer den dag då han måste handla, då hans mor, Rebecka, tvingar honom till handling. Han lurar sin far Isak och sin bror genom att stjäla den välsignelse - det judiska folkets andliga arv - från Esav. Rebecka inser att Esav inte är den rätta personen att axla detta arv.

Snart står Jakob inför Isak, utklädd till Esav:

Då sade Isak: "Hur fick du tag i det så snabbt, min son?"
Jakob svarade: "Herren, din Gud, lät det komma i min väg."
Isak sade: "Kom fram hit, min son, så att jag får röra vid dig och känna om du verkligen är min son Esau."
Jakob gick fram till sin far Isak så att han fick röra vid honom, och Isak sade: "Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus."
Han kände inte igen honom, eftersom Jakobs händer var ludna som hans bror Esaus, och därför välsignade han honom. Han frågade: "Är du verkligen min son Esau?"
"Ja", svarade Jakob. Bereishit 27:20-24

Jag tycker att det är uppenbart att Isak förstår att detta inte är Esav (en midrash menar att han visste detta så fort sonen hänvisade till Gud), men ändå får Jakob välsignelsen och det andliga arvet. Isak inser att Rebecka hade rätt. Ändå lever Jakob med tanken att välsignelsen egentligen inte är hans egen. Den är stulen.

Och Esau tänkte: "Snart kommer den tid då vi sörjer vår far. Då skall jag döda min bror Jakob."

Rebecka, alltid den mest uppmärksamma, ser även detta och skickar iväg sin son till hans morbror Lavan, långt norrut.

Där tar vår parasha vid. Det är alltså inte en vanlig resa som Jakob företar sig. Han lämnar inte bara Beer Sheva. Han lämnar sitt hem, sin familj, sin trygghet, sin barndom. Han lämnar hela sitt liv bakom sig och går rakt ut i det okända.

Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran.

Jag läser mellan raderna och ser Jakob ensam, rädd, osäker lämna sitt hem.

Tänk om Esav följer efter honom? Jägaren Esav kanske jagar honom?!

Jakob springer. Han kollar över axeln gång på gång. Syns Esav långt därborta eller är det bara ett ökendjur? Han stannar vid toppen på varje kulle och spanar framåt och bakåt. Hur långt är det kvar? När är han i säkerhet? När kommer han känna sig trygg igen?

Vore han mer som sin bror skulle han märka att solen var på väg ner. Vore han mer av en vildmarksmänniska skulle han veta att det nu gäller att samla ved fort och göra upp en eld innan solen försvinner och nattens kyla sprider sig över öknen.

Men han är inte sin bror och han stannar bara när det är för mörkt att fortsätta. Nu är det även för mörkt för att hitta ved och göra upp en eld.

Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner.

Väljer han platsen, eller är det platsen som väljer honom?

Han famlar sig runt i mökret och hittar bara hårda kalla stenar. Han har ett val: med de få kläder han har med sig i bylte kan han antingen göra sig en någorlunda mjuk kudde, men frysa utan täcke, eller ta en av stenarna under huvudet och göra av kläderna något sorts täcke för att försöka hålla värmen.

Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där.

Somnar han snabbt? Nej, trots sin utmattning så tänker jag mig att han kurrar ihop sin och ligger och huttrar länge. Varje ljud i natten kan vara ett rovdjur eller värre - hans bror och mördare.

Tankarna surrar runt i huvudet på Jakob. Ångern, ångesten, längtan, och sorgen över sitt förlorade hem. Var kan han vända sig? Han ber till Abraham och Isaks gud om styrka och beskydd. Hjälper det? Han somnar i en eländig sömn. Och drömmer...

I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: "Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig." Jakob vaknade upp ur sömnen.

Rädslan och kylan har försvunnit. Han känner sig varm och trygg.

"Sannerligen", sade han, "Herren är på denna plats, och jag visste det inte!" Och han greps av bävan och sade: "Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port."
Tidigt nästa morgon tog Jakob stenen som han haft vid huvudgärden och reste den som en stod och göt olja över den. Han kallade platsen Bet El [Guds hus]; tidigare hette staden Lus.
Jakob avgav ett löfte: "Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min färd och ger mig mat att äta och kläder att klä mig med, så att jag kommer välbehållen hem igen, då skall Herren vara min Gud, och stenen som jag har rest som en stod skall bli en Guds boning. Och av allt du låter mig få skall jag ge dig tionde." Bereishit 28:12-22

"Om Gud är med mig"? Trots den starka försäkran från Gud han fått i drömmen, vågar Jakob inte riktigt fullt ut lita på att allt kommer ordna sig. Detta är en tänkare, en tvivlare, en mångfaceterad människa. Detta är min Jakob.

Shabbat shalom,
PS. Som jag skrev i junis inlägg Chukkat II - Vad betyder Chukkat?, så kan namnet på en parasha, trots att det bara är ett utmärkande ord i första versen av avsnittet eka igenom hela parashan och lyfta fram en röd tråd som kanske inte är tydlig annars. Så är verkligen fallet i Vajetse - "Och lämnade/gick ut"!

Läs igenom parashan, Bereishit (Första moseboken) 28:10-32:2, och försök att hitta så många exempel på människor som "lämnar/går ut från" något eller någon. Det kan vara fysiskt, det kan vara andligt, det kan vara symboliskt - tänk så kreativt som möjligt.

Du kommer att få några mycket intressanta insikter!

Jag hjälper dig med ett exempel: När Jakob lämnar platsen Bet El, där han haft sin dröm, lämnar han bakom sig den otrygga lilla pojke han var när han lämnade sitt hem. Nu har han självaste Guds beskydd med sig och är en starkare och mer självsäker person.