Parashat Tazria-Metsorah - En fråga om liv och död... (repris)

Hej!

Ont om tid idag, och en svår parasha att kommentera kring (ett av de absolut svåraste skulle jag vilja säga). Det är dubbelavsnittet Tazria och Metsorah, som handlar om tre saker:

1. Om hur en kvinna är rituellt oren efter att ha fött barn.
2. Om sjukdomen Tsara'at, som brukar översättas som spetälska. De flesta bibelkommentarerna är överens om att Tsara'at inte är Hansens sjukdom som det heter i medicinska termer, men den kopplingen har ändå funnits länge. Tsara'at brukar i judiska tolkningar förstås som yttre symptom av ett inre problem hos personen, nämligen Lashon haRah - att tala illa om andra. Sjukdomen kunde bara "behandlas" av en Cohen - en präst, inte en läkare. Den förstås som en rent moralisk sjukdom som uppstod endast i bibliska tider. Den kan även förekomma på hus (låter för mig som mögel).
3. Andra saker som gör en oren, som manlig utlösning och menstruation.
   

Förra året när jag bloggade om Tazria-Metsora kom jag att tänka på en Dvar torah (Torahtolkning) som jag sett för några år sedan. Den är så bra att ni får den i år igen!

Den handlar om just varför en kvinna som föder ett barn blir Tameh - rituellt oren. Som om den regeln inte vore provocerande nog så blir hon Tameh i en månad om hon har fött en pojke och två månader om hon fött en flicka!

Den bästa tolkningen av denna till synes högst chauvenistiska regel, och hela renlighets konceptet i Torahn hittade jag i ett Dvar Torahmejl från JTS (Jewish Theological Seminary). Ni kan hitta deras arkiv här och skriva upp er så att ni också får mejl från dem.

Denna Dvar torah kommer från rabbin Lauren Berkun Eichler som undervisar i Florida och är väl värd att läsa i sin helhet:

My spiritual and intellectual journey as a teacher of Torah began with the purity system in Leviticus. Perhaps this was a strange place to begin my life's passion — exploring genital discharges, corpse contamination and leprosy. However, the study of biblical purity laws yielded for me a profound appreciation for the beauty and wisdom of our tradition.

As a young feminist college student, I discovered that the ancient Jewish laws of menstrual impurity were not an example of gender discrimination or blood taboo. Rather, the Torah teaches that all genital discharges, female and male, are sources of tumah (ritual impurity). These laws are part of a broader symbolic system, which highlights the power of confronting mortality and the subsequent need to ritualize the reaffirmation of life.

Many scholars concur that life/death symbolism is the underlying principle behind the biblical purity system. According to this theory, one becomes impure upon contact with death or with the loss of potential life. Indeed, the greatest source of impurity is a human corpse (Num. 19). Leprosy, a scaly white skin disease which made one look like a corpse (see Num. 12:12), is another severe form of impurity. Genital fluids, which represent the loss of generative material from the font of life, also cause impurity (Lev. 15).

According to biblical theology, God is the Source of Life. The God of Israel embodies life, and only the living can praise God (Ps. 115). Therefore, our encounters with death or symbolic reminders of death momentarily remove us from the life–affirming rituals of God's abode in the Temple. Only after a symbolic rebirth through immersion in the "living waters" of the mikveh (ritual bath) could one return to a state of purity.

For many years, I have relished any opportunity to teach about the biblical purity system and the powerful purification ritual of the mikveh. However, year after year, I am challenged by the most paradoxical case of impurity in Leviticus. Parashat Tazri·a declares that a mother becomes impure following childbirth:

"When a woman at childbirth bears a male, she shall be impure seven days ... she shall remain in a state of blood purification for thirty–three days ... if she bears a female, she shall be impure two weeks ... and she shall remain in a state of blood purification for sixty–six days" (Lev. 12:2–5).

Why would a mother contract impurity upon bringing new life into the world if impurity is the result of the symbolic forces of death? Furthermore, why would a mother's period of impurity double upon the birth of a female child?

Each time I read Leviticus Chapter 12, I consider the available responses to these persistent questions. There are several compelling suggestions. First, childbirth in the ancient Near East was fraught with danger to the mother and high infant morality rates. Thus, every childbirth was an encounter with potential death. Secondly, the pregnant woman is a vessel of abundant life. Following delivery, the mother experiences a loss of this powerful presence of life within. Her discharge of life leaves a void and creates the ritual necessity for purification. While neither of these answers perfectly reconciles the impurity of childbirth within the symbolic system, they both address the experience of childbirth as a nexus point between life and death.

In light of recent events, I have contemplated another possible explanation for the impurity of childbirth. In a haunting discussion about instability in the Middle East and the vulnerable state of world affairs, a colleague described the frightening experience of bringing a child into this world: "While I feel great joy in creating a new life," he remarked, "I also know that I have created a new potential for death." Every human being will die. Each birth brings another fragile, mortal being into the universe. In our precarious world, this reality quickly comes into sharp focus.

Herein lies one explanation for the double period of impurity following the birth of a female child. The baby girl embodies the potential to one day bear another new life. Each life that is brought into the world will also bring another death. Therefore, the Torah marks the birth of a girl, a future holy vessel for the creation of life, as fraught with twice the amount "death symbolism."

Perhaps the laws of Leviticus Chapter 12 respond to the conflicting emotions of any new parent. A new birth brings joy and trepidation, awe and fear. A new parent has faith in the potential for life, yet dreads the possibility of death. The biblical purity system proclaims that our confrontations with the temporal nature of life leave a deep spiritual imprint – from conception to birth to illness to death. At every stage in life, we acknowledge and ritualize our encounters with death. Then we embrace and immerse in life anew.

Shabbat Shalom,

Rabbi Lauren Berkun Eichler

Shabbat shalom,

Förbjuden (felstavning) för evigt ?

Hej!

Tatuering har länge varit förbjudet för judar att hålla på med. Det grundar sig i denna vers från Vajikra (3 moseboken) 19:28:

Ni skall inte rista några märken på er kropp för någon som är död. Inte heller skall ni inpränta några märken på er. Jag är Herren.

Det är tydligt att detta kopplas till något som andra folk, med en kultur av avgudadyrkan, höll på med och därför var det något vi skulle håll oss borta ifrån. Men det handlar också om att människokroppen är en gåva från vår skapare, så vi har ett ansvar att behandla det med värdighet och respekt, och inte som en personlig graffitivägg.

HÄR hittar ni en kortfattad, men välskriven historia om tatueringsförbudet inom judendomen, av rabbin Alan Lucas. Han menar att förbudet inte varit självklart i alla tider, men att det sedan Talmuds tid (1500-2000 år sedan) blivit rätt uttalat och bestämt.

Sedan förintelsen - vars judiska åminnelsedag, Jom haShoa, vi markerar nu på söndagkväll - har tabun förstärkts då det var bland annat genom tatueringar som Nazisterna dehumaniserade sina offer.

Idag, då tatueringar har blivit rejält mode i det sekulära samhället har unga judar i allt större utsträckning hängt med. Inte nog med att många fler vill tatuera sig, vissa vill manifestera sin judiska identitet på kroppen (borde inte Brit Milah räcka, i alla fall för killarna?).

Jag kan förstå resonemanget - om det finns något bestående i min identitet, som jag tror att jag kommer att ha med mig så länge jag lever, så är det min identitet som jude. Jag skulle då välja något som representerar det, hellre än en cool tatuering av Batman, ett kinesiskt tecken eller något dylikt, OM jag verkligen, verkligen ville manifestera denna identitet på min kropp. Men det vill jag inte - jag upplever det som helt fel att just fira sin judiska identitet på ett sätt som tydligt förbjuds av vår tradition.

Det är vad jag tycker, men jag tycker samtidigt att alla måste leva på sina egna villkor, och om de ska följa tatueringsförbjudet borde det vara för att de vill det själva, och inte för att någon annan besserwisser (jag) tycker det.

På sin blogg belyser Christopher Aqurette ett annat problem med judiska tatueringar: risken att man förevigar sin okunskap genom att stava fel på den hebreiska texten man vill ha med på sin kropp. Christopher länkar till bloggen Bad Hebrew Tattoos - kan ni gissar vad de ställer ut där?

Vad tycker du om tatueringsförbudet? Vad betyder det för dig?

Kol tuv,

Israeliska militärsjukvårdare i Haiti: "Sabbaten från helvetet."

Hej!

Förra veckan skrev jag om varför det är viktigt att vi judar bidrar till judiska hjälpinsatser i katastrofdrabbade områden (AJWS) och med utvecklingsprojekt i fattiga länder (Tzedek).

Nu läste jag ännu mer uppmuntrande nyheter i israelisk media: den israeliska militären Tzahal (eller IDF - Israeli Defense Forces) - som i europeisk media verkar närmast synonymt med ondska och förtryck - har skickat ett team på 121 personer för att rädda och behandla offren i Haiti, enligt Jerusalem Post.

De har upprättat ett fältsjukhus i Port-au-Prince och skickar ut sök-och-räddningslag för att hitta människor begravda i rasmassorna och behandla de skadade. Teamet består bland annat av 40 läkare (varav en psykiatriker), 20 sjuksköterskor, 20 ambulanssjukvårdare, 20 labb och röntgentekniker och administratörer. De jobbar med andra länders sjukvårdsteam och med lokalbefolkningen.

Här är en video av när de förbereder sin avresa, med breifing och vaccinationer:



Här är en video av deras insatser på ön:



Ha'aretz skriver också om insatserna. Enligt befälhavaren, brigadgeneral Shalom ben Aryeh, är hans delegation är en av de största och mest erfarna på ön. Det är inte konstigt, då israeliska sjukvårdare har (bittert nog) mycket praktisk erfarenhet av traumabehandling och akuta, livshotande skador.

I Haiti landade de på fredagskvällen, vilket är den judiska sabbaten. Många i personalen på plats i Haiti är religiösa judar som aldrig annars skulle ens resa på Shabbat, än mindre jobba, men när det är en fråga om liv och död, får man inte tveka att rycka ut. En man beskrev det i ett mejl som "Shabbaten från helvetet, med stanken av ruttnande lik som hänger i luften".

Detta är inte heller första gången som Tzahal skickar ut sjukvårdsteam till katastrofdrabbade områden. De var bland de första utländska sjukvårdarna på plats i Sri Lanka och Thailand i december, 2004, när tsunamivågen slog till och skördade 200 000 liv.

Låt oss nu hoppas att räddningsarbetet går snabbt och är så effektivt som möjligt. Tiden håller på att rinna ut för alla människorna som sitter fast under rasmassorna.

Läs mer: DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8; SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6; Expressen 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7; Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6; Sydsvenskan 1, 2, 3, 4, 5; GP 1, 2, 3, 4; Dagen 1, 2; Newsmill 1, 2, 3, 4;

Jag mår bra!

Hej!

Tänke bara meddela er, mina kära läsare att jag genomgick operationen i morse och förhållandevis bra. Här ligger jag i sjukhussängen med syrgastub i näsan.


Vill ni, så kan ni läsa en Mi sheBerach leCholeh (välsignelsen över sjuka människor) för mig - mitt hebreiska namn är Binjamin ben Devorah Chana (när det handlar om sjukdom, ska man kallas efter sin mamma och inte pappan, som det brukar vara):

Mi sheBerach avotejnu, Avraham, Jits'chak veJa'akov, Moshe veAharon, David uShlomo - hu jevarech et hacholeh _______________ ben _______________. HaKadosh baruch Hu jimaleh rachamim alav lehachlimo ulerafoto lehachaziko ulehachijoto vejishlach lo, bimhera refuah shelema min hashamajim, refuat hanefesh urefuat haguf lechol avirav vegidav betoch shear cholej Yisrael, hashta be'agala uvizman kariv, venomar Amen.

Detta är skrivet i maskulinum, men det finns naturligvis i femininum. Finns det andra som är sjuka kan man be för dem också. Läs mer om varför vi säger detta och varför människor drabbas av sjukdom i inlägget När liver gör oss illa...

Vi ber i bönen om att Gud ska hela den sjuke och återställa honom/henne i kropp och själ. När jag säger denna bön, gör jag det inte i tron om att personen i fråga ska mirakulöst tillfriskna, för att jag har bett till Gud om det. Jag ser det mer som ett erkännande att sjukdom och lidande ligger bortom vår förståelse. Det är också ett sätt att uttrycka medlidande, kärlek och stöd för den som har blivit sjuk.

Tack för era goda tankar,

När livet gör oss illa

Hej!

Bikkur cholim är en viktig judisk värdering. Det är att besöka de sjuka. Speciellt när man är sjuk behöver vi människor varandra för att ge stöd och kärlek. Det finns en hel del böner i judendomen som vi säger för att önska personen ett fullt tillfrisknande.

Vi ber i bönen om att Gud ska hela den sjuke och återställa honom/henne i kropp och själ. När jag säger denna bön, gör jag det inte i tron om att personen i fråga ska mirakulöst tillfriskna, för att jag har bett till Gud om det. Jag ser det mer som ett erkännande att sjukdom och lidande ligger bortom vår förståelse. Det är också ett sätt att uttrycka medlidande, kärlek och stöd för den som har drabbats.

Varför drabbas vissa människor av ett hemst fysiskt lidande, medan andra lever långa liv och aldrig blir sjuka? Det är en av religionens svåraste frågor.

Rabbi Harold Kushner skrev När livet gör oss illa ("When Bad Things Happen to Good People"), när hans 14-åriga son dog av en hemsk sjukdom. I boken försöker han att förstå hur sjukdom och lidande går ihop med tron på en god gud.

Så här förklarar Kushner det i en artikel i DN, från 2003:

Så varför drabbas goda människor av olyckor?
Kan någon med religiös övertygelse fortsätta att lära folk att världen är god och att en god och kärleksfull Gud är ansvarig för vad som sker i den? frågar sig Harold Kushner. Han tror fortfarande på Gud, men inte på samma sätt som när han studerade teologi. Han gör inte längre Gud ansvarig för sjukdomar, olyckshändelser och naturkatastrofer, utan säger att han numera inser att Herrens förmåga att handla begränsas av naturlagarna och av människans fria vilja.

Idag besökte jag en människa som ligger inför döden. De kunde knappt prata och jag försökte först hitta något att säga om sjukdomen och personens situation. Allt kändes så trivialt. Jag saknade ord inför detta enorma och satt tyst en stund.

Sedan insåg jag plötsligt att sjukdomen och situationen var nog det sista personen ville prata om. Varför inte fylla tomrummet med världen utanför rummet. Jag började berätta lite nyheter från mitt liv, och skämtade lite om min tillvaro. De började le och skrattade till och med åt skämten.

Efter några minuter indikerade personen med handen att orken hade tagit slut och de kunde inte fortsätta. Jag tog deras hand: "Som Arnold Schwarzenegger sa: I'll be back." Då skrattade personen till igen och det var med ett leende som de vinkade adjö.

Det hela var en mycket stillsam, helig upplevelse, men jag insåg att man måste våga skratta och skämta. Det är just i livets tragiska stunder då det är som allra viktigast.

Att besöka en människa som ligger för döden sätter verkligen livet i ett helt annat fokus. Ingenting annat känns särskilt viktigt efter en sådan upplevelse, men samtidigt känns allt så viktigt ändå. Jag känner hur bräckligt livet är och hur mycket mer jag måste uppskatta allt jag har omkring mig. Hur viktigt det är att leva den framtid som trots allt är min egen.

Jag hoppas få besöka personen igen under de kommande dagarna och veckorna, om de lever så länge. Det var mig en obeskrivlig heder att få besöka personen, att dela med dem en av deras sista stunder i livet och ge dem en anledning att le. Nog den största heder jag upplevt i mitt liv.

Jag önskar er alla ett långt och rikt liv,

Er Torahbloggare i Expressen och GT idag!

Hej!

Idag är jag med i Expressen och GT med ett stort inlägg i debatten om omskärelse! Den heter Tack för att jag blev omskuren som liten. Naturligtvis är kommentarerna efter artikeln många och hårda, vilket är att vänta i detta sekulära land.

Vill ni se vad jag skrivit tidigare här på Torahblogga i ämnet hittar ni inläggen här:

19/4: Varför vi omskär våra pojkar...

28/4: Sådan far, sådan son - mer om Brit Milah från en stolt omskuren jude!

12/5: En grovt vinklad artikelserie!

13/5: Hur mycket ska samhället styra?

Som ni ser har det blivit en hel del i ämnet de senaste veckorna på bloggen. Jag är inte ute efter att göra Torahblogga till en blogg endast om omskärelse, men det finns en sån hård opinion därute mot Brit milah, och det är så mycket okunskap om ämnet som sprids, så jag känner att jag måste försöka få en syl i vädret om från judiskt håll.

Förhoppningsvis lägger sig debatten igen snart, utan att det blir någon häxjakt mot oss från politiskt håll, som det blev för 6-7 år sedan. Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag har levt nästan hela mitt liv här, men skulle Brit milah, i någon mörk framtid, bli förbjudet, skulle jag se mig om efter något annat land - ett som skyddar av religiösa minoriteters rättigheter, även att uppfostra sina barn i den egna religionen.

Religionsfrihet innebär inte bara frihet från religion!

Kol tuv,

Hur mycket ska samhället styra?

Hej!

Det förs nu en intensiv diskussion under mitt inlägg om den grovt vinklade artikelserie som SvD (1, 2, 3, 4) publicerade nyligen. Nu har även representanter för föreningen Humanisterna gett sig in i debatten.

Flera av de som kommenterade kritiskt uttryckte sig i avfärdande och arroganta ordalag, för att inte nämna de som var rent förolämpande. Men en av de mer dialogvilliga som kommenterade i diskussionen var André (bilden är troligtvis inte av rätt André!) som frågade:

Har "symbolisk omskärelse" diskuterats i judiska kretsar - i nutid eller historiskt?

Ditt svar till mig och "Vetenskapare" [klicka här för att läsa hela diskussionen med André] att frågan enbart skall avgöras av judar berör ett problem som inte fanns när de allra flesta angelägenheter som rörde barn beslutades av familjen (oftast husfadern). Samhället har flyttat fram sina positioner, vilket de flesta accepterar och tycker är bra. Frågan om man oåterkalleligen får beröva ett barn en kroppsdel, om än liten och av vissa ansedd som betydelselös (andra har en annan mening), är numera relevant. Det är inte endast "en fråga för judar", men dialog - som här - den enda förnuftiga vägen.

Jag tror också att judendomen hade funnit sätt att komma runt traditionen om man funnit den skadlig, men ett bruk blir inte humant bara för att det utövats länge och av många och i all välmening. Man utsatte trots allt tidigare generationer små gossebarn för smärta - innan smärtlindring fanns - och innan man hade en aning om att tidiga smärtminnen sannolikt lagras undermedvetet för livet.

En hel del viktiga frågor att svara på. Frågor som jag tror når pudelns kärna. Här är mitt utförliga svar till dig André:

Du har rätt, jag svarade inte på din fråga, men det ska jag försöka göra nu.

Judendomenen anser att Gud har gett oss Torah (De fem moseböckerna) för att leva våra liv efter den (religiösa icke-ortodoxa judar, som jag, anser att Torahn inte skrevs direkt av Gud, men att den skrevs av människor som inspirerats av det gudomliga). För att göra detta behöver vi tolka den och för att tolka den använder vi den intelligens som Gud har skapat oss med. Det är inom denna ram som tolkningar och nytolkningar sker. Denna tolkningsprocess har pågått i flera tusen år.

När Torahn ger oss en påbud som strider mot våra värderingar går tolkningsprocessen igång. Resonemanget lyder att Gud som har gett oss starka etiska principer genom Torahn och gett oss förmågan att förstå och analysera dessa. Gud kan då inte också ge oss en lag som direkt strider mot dess egen etik.

Ett bra exempel på denna tolkningsprocess, då inhumana lagar "tolkas bort", är där det står att man ska döda barn som är olydiga mot sina föräldrar. Det är uppenbart att en sådan lag är inhuman och absurd. Det kan inte vara så Gud vill att vi ska agera - då måste vi tolka om stycket. Jag har på bloggen skrivit om hur man i den rabbinska traditionen har gjort detta: Vad ska man göra med olydiga barn?

Ett exempel på en fråga som diskuteras livligt i icke-ortodoxa kretsar idag är homosexualitet som jag skrev om nyligen på bloggen: Ett mjukare sätt att tolka en hård vers.

Nu är väl din fråga varför man inte kan göra samma sak med lagen om Brit Milah (omskärelse). Svaret är att om man ansåg att den lagen var inhuman och orimlig skulle man ha gjort det för länge sedan. Man har inte heller gjort detta idag, då det inte finns tillräckliga vetenskapliga, psykologiska eller etiska belägg för en omvärdering av Brit Milah.

Christopher Aqurette påpekar att det faktiskt finns judiska grupper som förespråkar att göra Brit Milah till en symbolisk handling, men de är rätt marginaliserade även i de mest liberala kretsarna.

Du skriver "Samhället har flyttat fram sina positioner vilket de flest accepterar och tycker är bra." Till viss del är det det. När barn far illa ingriper samhället för att skydda dem, men var går gränsen för denna välvillighet? Med vilka mått mäter vi hur rätt samhället har i olika frågor?

Låt mig ta ett exempel som ligger nära till hands för oss i vårt upplysta avlånga land:
Tvångssterilisering blev lagligt i Sverige år 1934. Det grundade sig i ett rasbiologiskt tänkande då man ansåg det bäst för samhället om vissa "genetiskt mindervärdiga individer" inte skulle få avkomma. Efter andra världskriget blev det mindre rumsrent att hänvisa till rasbiologiska skäl för tvångssterilisering. Då var skälen för bruket grundade i sociala omständigheter, som brottsbenägenhet. Detta praxis, som idag anses vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna, förbjöds så sent som 1976! (källa: Wikipedia - Tvångsterilisering i Sverige)

Jag tror inte att de som förespråkade tvångsterilisering var onda människor. De ville samhällets bästa och trodde bestämt på att det var just så de agerade. Men det är tydligt för alla idag hur vilseledda de faktiskt var i sin iver att "flytta fram samhällets positioner". När starka vetenskapliga argument saknas för att förespråka att man slutar med omskärelse, och diskussionen förs just på grunder av individens rättigheter och samhällets bästa, så ska man vara ytterst försiktig.

Vad tycker du, André? Finns det en gräns för hur mycket ett samhälle får bestämma åt individen och individens barn? Var går den gränsen i så fall?

I hopp om en fortsatt dialog.

Jag ställer denna fråga även till andra. Var går gränsen för samhällets rätt att bestämma åt individen och individens barn?

Kol tuv,

Läs även: Dagen 1, 2; DN 1;

En grovt vinklad artikelserie!

Hej!

Jag har den senaste tiden skrivit en hel del om Brit Mila (omskärelse) här på Torahblogga (Varför vi omskär; Från en stolt, omskuren jude; Dokumentär som klippt och skuren...;), men nu är det alltså dags igen.

Svenska dagbladet har publicerat en artikelserie den senaste veckan om omskärelse i Sverige. Det har varit upprörande läsning.

Serien börjar med artikeln Omskurna män tar strid mot traditionen, en övertydlig indikation på vart frilansjournalisten Gudrun Renberg är på väg med hela reportaget.

En svensk man som fick en medicinsk omskärelse som barn försöker skapa sig en förhud genom att sätta fast en smärtsam anordning på sin penis för att tänja ut huden. Sen intervjuar de Soleyman, en kurd som omskars vid sex års ålder och tydlig minns den traumatiska händelsen:
"Jag sprattlade och skrek men det hjälpte inte. De skrattade åt mig, sa ”är du en flicka? Det är bara flickor som gråter!”"

Han är inte religiös och föga förvånande vill han förbjuda omskärelse i Sverige. Jag själv håller med om att religiös omskärelse på pojkar som är gamla nog att komma ihåg händelsen är en starkt motbjudande företeelse! Det borde bara göras på barn under två månader - som det gjordes på mig, när jag var 8 dagar gammal, eller på pojkar i äldre tonåren, då de själva får välja. Även många muslimer omskär sina söner tidigt, så det skulle inte inskränka på religionsfriheten.

Viktigt att påpeka att den enda i hela artikelseriens tre delar som faktiskt tycker att hans egen omskärelse ger honom några som helst men är svensken med den medeltida penisanordningen. Ingen av de andra omskärelsekritiska som intervjuats har kan påvisa något eget lidande i vuxen ålder!

Del 2 heter Svårt att säga nej till en sed med historia. Artikeln intervjuar Maynard Gerber, som är mohel (omskärare) i Judiska församlingen i Stockholm (han är även min far) samt imamen Abd al haqq Keilan som båda gör sitt bästa för att försvara traditionen.

Men sedan för att refutera mohelns förklaringar att detta är något viktigt för judar, kommer Eduard Grutsky in i artikeln. Han är en sekulariserad jude som de har hittat som våndades över att omskära sina söner, men som fick sig en "aha-upplevelse" när han träffade sin nya icke-judiska tjej och hennes oomskurna pojke. "Men det gav mig också ångest, för det jag gjort mot mina barn."

Jag undrar hur länge journalisten Renberg fick leta för att hitta en omskärelsekritisk jude. Jag undrar också varför hon inte har intervjuat sekulära judar som omskurits som spädbarn och som stolt omskurit sina söner. Inte för att de är svåra att hitta - Gerber skulle kunna ge dem minst 400 referenser på sådana.

Tredje och sista delen av artikelserien har titeln Två av tre kirurger vill inte omskära och tar upp den medicinska aspekten av frågan, också med starkt vinkling emot ingreppet. I artikeln intervjuas endast läkare som är emot att utföra omskärelse.

Det hade inte varit svårt att hitta läkare som är för att tillåta omskärelse av religiösa skäl - jag vet detta för att judiska församlingens mohel (min far) har alltid med sig en läkare eller sjuksköterska när han utför ingreppet. Han gav journalisten referenser på läkare och en läkarmottagning mitt i Stockholm som regelbundet utför omskärelse med dessa lyser med sin frånvaro.

Läsarreaktioner har de med också, med det trevliga citatet "Ett rent barbari som måste förbjudas" som rubrik. Där har de också med läsarreaktioner som är positiva till omskärelse, men de flesta är kritiska och de får också mer uttrymme.

Artikelserien är tydligt vinklad och dåligt utfört. Det är tydligt att journalisten Renberg tycker att detta är något som inte borde förekomma i det upplysta Sverige och därför försökt hitta alla argument emot att det ska tillåtas.

Det skeva budskapet är tydligt om man tittar på vilka som hon har intervjuat: vanliga svenska, judiska och muslimska män är emot det, läkare och politiker är emot det, de flesta läsarna är emot. Endast de religiösa ledarna är för omskärelse. Det upplysta, sekulariserade samhället mot den inskränkta religionen. Kära läsare, visst hejar vi alla på samhället, eller hur!

Jag har den senaste tiden skrivit en hel del om Brit Mila (omskärelse) här på Torahblogga, och har själv försvarat traditionen i otvetydiga ordalag, just för att jag känner så starkt för frågan.

Det känns som att många icke-judar i Sverige läser mina förklaringar och försvar av seden och utbrister "Men varför gör ni detta, oavsett hur små riskerna är? Varför inte bara lägga av med det?"

Kanske kan man aldrig riktigt sätta sig in i en annan människas sätt att tänka och resonera, speciellt när de kommer från ett helt annan kulturell bakgrund än man själv gör, men jag ska ändå försöka förmedla mitt svar:

Jag är jude. Jag har alltid varit jude och har växt upp med judiska föräldrar som har lärt mig starka judiska värderingar. Som vuxen ser jag tillbaka på min uppväxt och uppskattar allt det som mina föräldrar har gett mig vad det gäller kunskap och arv - religiöst och kulturellt - och min förhoppning är jag ska ge mina barn detta arv.

Jag har aldrig kännt mig påtvingad någonting, aldrig indoktrinerad - tvärtom uppmuntrades jag att ifrågasätta och söka efter egna svar på frågor. Just det kritiska tänkandet är en mycket viktig del i den judiska religionen - inget är för heligt för att ifrågasättas.

Med detta sagt så är omskärelse, Brit Milah, bara något som görs på pojkar på den åttonde dagen. Det ställs ofta till med fest i samband med en Brit Milah då släkt och vänner kommer för att fira det nya livet som välkomnas in i den judiska gemenskapen. Det är en mycket viktig del av den judiska livscykeln.

Jag växte upp utan förhud, men har aldrig haft anledning att sakna det eller kännt att det skulle vara något annorlunda med mig på grund av min Brit Milah. Jag såg ut som min far och min bror och många av mina killkompisar (inte alla) på den judiska skolan.

Nu har jag och min fru har blivit föräldrar (än så länge har vi "bara" en underbar liten dotter). Om Gud skulle välsigna oss med en son, skulle det vara otänkbart att inte omskära honom - varför skulle välja att lämna vår son utanför denna flertusenåriga ritual som symboliserar Guds förbund med det judiska folket? För att vissa anser att det finns risker med det? För att vissa menar att vi för hans skull inte borde göra detta? Det är för hans skull vi gör det!

Det är ett smärtsamt ingrepp om man väntar och när det också är ett så mycket större ingrepp på en pojke senare i livet, med smärtlindring, stygn mm, vilken pojke eller man skulle vilja välja att gå igenom något sådant senare?

Om jag skulle vara denna pojke som växer upp i en judisk miljö, men med föräldrar som ville ge mig valet senare i livet skulle jag inte alls uppskatta deras goda avsikter! Att välja mellan att genomgå en omskärelse vid en känslig pubertetsålder (eller som vuxen), eller - om jag inte gör det - att leva med en evig påminnelse om att jag valde att inte följa mitt folk och min religion - det kallar jag ett val mellan pest och kolera. Jag är ytterst tacksam att mina föräldrar gjorde det när jag var 8 dagar gammal, så att jag slapp välja.

Varför skulle vi som föräldrar göra annorlunda och vänta med omskärelsen tills vår son blir gammal nog att välja själv och påtvinga honom ett val som inte vi hade modet att göra själva? Om vi skulle avstå från Brit Milah skulle vi egentligen påtvinga vår son en inställning som inte finns i vår religion och ställa honom utanför den judiska gemenskapen!

Jag har aldrig träffat någon judisk man som önskar att hans föräldrar hade låtit bli (inte ens i artikelserien hittar journalisten den inställningen hos den omskärelsekritiska judiska mannen!). Tvärtom har jag träffat oomskurna män som växte upp i sekulära familjer och blev, i vuxen ålder, mer religiösa och valde att omskära sig. De berättar att det smärtade i någon vecka och att det inte var en jättestor grej, men ALLA önskar de att deras föräldrar gjort en Brit Milah på deras åttonde levnadsdag. De vill ALLA när de själva får en son göra det enligt traditionen.

Jag kan vet att icke-judar har svårt att förstå varför vi judar gör Brit Milah på våra söner, men det är inte mindre än kulturchauvinism när folk hävdar att de vet bättre än oss våra barns bästa. När denna ritual är så säker som den visar sig vara (en framgång som varat i 3000 år!) önskar jag att mer energi kunde fokuseras på barn som verkligen far illa i seder som äldre pojkar (oftast muslimska) som omskärs utan bedövning i sina hemländer eller i det tysta i Sverige av okvalificerade individer i osteriliserade omgivningar och på kvinnlig könsstympning som är en hemsk styggelse som är olagligt i Sverige och är till och med förbjuden i många muslimska länder.

Dessa barn far illa - våra judiska pojkar har det bra!

Kol tuv,

Dokumentär som klippt och skuren...

Hej!

Apropå den diskussion om omskärelse som har pågått på Torahblogga med inläggen Varför vi omskär våra pojkar och Sådan far sådan son - lite mer om Brit Milah från en stolt omskuren jude! hittade jag just en dokumentärfilm som handlar om ämnet.

Den heter Partly Private är gjord av en israelisk kvinna som heter Danae Elon. Bakgrunden till filmen är att Elon ska ha barn med en fransk/algerisk jude vid namn Philippe. Hon kan inte tänka sig göra en Brit Milah på deras son, han kan inte tänka sig att inte göra det. Dokumentären skildrar resan som hon gör för att försöka förstå varför man gör omskärelse.

Jag har själv inte sett filmen, utan bara trailern som hittas på YouTube. Det lilla jag kan bedöma av trailern verkar det mer som om denna resa går ut på att möta så många omskärelsemotståndare som möjligt, vilket gör mig skeptisk till filmen, men fick jag tillfälle skulle jag vilja se den.

Kol tuv,


Vet inte om denna film kommer visas på Stockholms Judiska filmfestival, men en hel del intressanta filmer hittas där. Mer om årets filmfestival hittar du på SvD.se. SvD har också två rätt kritiska artiklar om omskärelse: 1 och 2.

Har judisk lag kört av vägen?

Detta inlägg är del 1 av 3 om Halacha. Jag började skriva det som ett enda inlägg, men det blev för stort.
Detta inlägg, del 1, handlar om Halacha, judisk lag, inom den ortodoxa världen, speciellt i Israel.
Del 2, är en enkel sammanfattning av Halachans utväckling genom historien.
Del 3, visar min absoluta favoritaffisch - The Sea of Halacha!

Hej!

Hittade en fråga jag ville skriva om, som har med Israel att göra, men eftersom den inte var så positiv, så bestämde jag mig för att vänta tills efter landets födelsedag för att ta upp den.

Yakov Litzman, Israels nya hälsominister, kom med nya direktiv på måndag gällande svininfluensan: "Vi tänker kalla det Mexicoinfluensan och inte svininfluensan."
Varför, tror ni? Jo, eftersom svin är orena och okosher djur, så vill inte Litzman, som kommer från det ultra-Ortodoxa partiet United Torah Judaism, inte att alla går runt och pratar om dem.

Detta är inte bara idiotiskt, utan det har heller inget att göra med Halacha, judisk lag, och kan faktiskt gå stick i stäv med det. Dels så är grisar bara inte kosher att ÄTA. Man blir inte oren av att ta på grisar, inte av att ta på sig svinskinn - och definitivt inte genom att nämna djuret!

Sen är det också så att inom Halacha är allt som gäller människans liv och hälsa viktigare än nästan alla andra lagar inom judendomen. Det är chockerande att Litzman, vid ett sånt här tillfälle, när en pandemi hotar tusentals människors liv, leker ordlekar som kan leda till missförstånd samt att viktig energi och resurser går till att skriva om namnet på sjukdomer istället för att bekämpa dem!

Det är ett symptom på hur bortkopplad en betydande del av den religiösa judiska världen har blivit från pragmatismen som alltid har funnits i deras egen religion!

Denna felkoppling är något som Rabbin Professor Daniel Sperber, på det ortodoxa universitetet Bar-Ilan University skriver om. I en artikel i den israeliska dagstidningen Ha'aretz, skriver man om hur Sperber, som är en högt respekterad ortodox rabbin, känd för sin kunskap om Halacha och Talmud, kritiserar sina kollegor.

Han menar att dagens Poskim (tolkare av judisk lag) har, som en reaktion till modernismen, gått åt det extrema hållet vad det gäller sina Halachiska beslut. De har förlorat kontakten med de vanliga ortodoxa judarna som följer deras bestämmelser och försöker inte göra deras liv lättare genom deras utlåtanden, som var vanligare före moderniteten. De tycker att allt nytt är av ondo och de vrider judendomen in i fundamentalismens korridorer.

Så har icke-ortodoxa judar (t.ex. jag som är Konservativ jude) länge sett på händelseförloppet. Det som är nytt med vad Rabbin Sperber skriver är just vem han är. Kritiken kommer inifrån, så att säga.

Detta är viktigt för att fundamentalisternas politiska makt i Israel växer hela tiden. Borgeligt äktenskap finns inte för judar i Israel - rabbinatet har monopol på konverteringar, vigslar och begravningar. En israel som varken är född av en judisk mor eller vill konvertera hos rabbinatet, får inte gifta sig med andra judar och inte heller begravas på en judisk begravningsplats!

Hela busslinjer i Jerusalem tas sonika över av ultra-ortodoxa där de tvingar män och kvinnor att sitta separerade och misshandel har förekommit av kvinnor som inte vill rätta sig efter deras regler.

Jag hoppas att personer som Sperber kan börja bromsa utvecklingen och förändra riktningen som de ortodoxa idag går i, men jag är inte särskilt optimistisk. När jag pratar med ortodoxa judar är de ofta säkra på att judendomen kommer överleva endast genom deras stränghet. Jag brukar kontra med att det är genom den Konservativa rörelsens villighet att kompromissa med moderniteten, utan att ge efter för den, som judendomen kommer att blomstra.

Ingen övertalar den andre, så till slut säger jag: "Vi träffas här igen om 200 år för att se vem som hade rätt."

Kol tuv,

Sådan far, sådan son - lite mer om Brit Milah från en stolt, omskuren jude!

UPPDATERING: Följande inlägg är ett svar på en del reaktioner jag mött i det svenska samhället, av vissa debattörer i media och av andra som jag själv kommit i kontakt med, inte en fortsättning på diskussionen från förra inlägget. Ber om ursäkt om ni som kommenterat på bloggen kännt er på något sätt träffade.

Hej!

Sen jag skrev om Brit Milah (omskärelse) för någon vecka sedan har debatten varit livlig. Det är bra - jag vill att Torahblogga ska vara ett forum för öppen debatt där man kan tala fritt om viktiga frågor. Jag vill tacka alla som engagerat sig i diskussionen för att ni deltagit med stor respekt, även de som inte håller med min linje i frågan.

Jag har själv försvarat Brit Milah i otvetydiga ordalag, just för att jag känner så starkt för frågan, men jag välkomnar alltid människor med andra uppfattningar. Jag uttrycker mig igen i starka uttalanden även i detta inlägg, men jag hoppas verkligen att de som deltagit i diskussionen på förra inlägget inte känner sig utpekade - jag uppskattar alltid er medverkan.

I dessa debatter känns det som att många icke-judar i Sverige läser mina förklaringar och försvar av seden och utbrister "Men varför gör ni detta, oavsett hur små riskerna är? Varför inte bara lägga av med det?"

Kanske kan man aldrig riktigt sätta sig in i en annan människas sätt att tänka och resonera, speciellt när de kommer från ett helt annan kulturell bakgrund än man själv gör, men jag ska ändå försöka förmedla mitt svar:

Jag är jude. Jag har alltid varit jude och har växt upp med judiska föräldrar som har lärt mig starka judiska värderingar. Som vuxen ser jag tillbaka på min uppväxt och uppskattar allt det som mina föräldrar har gett mig vad det gäller kunskap och arv - religiöst och kulturellt - och min förhoppning är jag ska ge mina barn detta arv.

Jag har aldrig kännt mig påtvingad någonting, aldrig indoktrinerad - tvärtom uppmuntrades jag att ifrågasätta och söka efter egna svar på frågor. Just det kritiska tänkandet är en mycket viktig del i den judiska religionen - inget är för heligt för att ifrågasättas.

Med detta sagt så är omskärelse, Brit Milah, bara något som görs på pojkar på den åttonde dagen. Det ställs ofta till med fest i samband med en Brit Milah då släkt och vänner kommer för att fira det nya livet som välkomnas in i den judiska gemenskapen. Det är en mycket viktig del av den judiska livscykeln.

Jag växte upp utan förhud, men har aldrig haft anledning att sakna det eller kännt att det skulle vara något annorlunda med mig på grund av min Brit Milah. Jag såg ut som min far och min bror och många av mina killkompisar (inte alla) på den judiska skolan.

Nu har jag och min fru har blivit föräldrar (än så länge har vi "bara" en underbar liten dotter). Om Gud skulle välsigna oss med en son, skulle det vara otänkbart att inte omskära honom - varför skulle välja att lämna vår son utanför denna flertusenåriga ritual som symboliserar Guds förbund med det judiska folket? För att vissa anser att det finns risker med det? För att vissa menar att vi för hans skull inte borde göra detta? Det är för hans skull vi gör det!

Det är ett smärtsamt ingrepp om man väntar och när det också är ett så mycket större ingrepp på en pojke senare i livet, med smärtlindring, stygn mm, vilken pojke eller man skulle vilja välja att gå igenom något sådant senare?

Om jag skulle vara denna pojke som växer upp i en judisk miljö, men med föräldrar som ville ge mig valet senare i livet skulle jag inte alls uppskatta deras goda avsikter! Att välja mellan att genomgå en omskärelse vid en känslig pubertetsålder (eller som vuxen), eller - om jag inte gör det - att leva med en evig påminnelse om att jag valde att inte följa mitt folk och min religion - det kallar jag ett val mellan pest och kolera. Jag är ytterst tacksam att mina föräldrar gjorde det när jag var 8 dagar gammal, så att jag slapp välja.

Varför skulle vi som föräldrar göra annorlunda och vänta med omskärelsen tills vår son blir gammal nog att välja själv och påtvinga honom ett val som inte vi hade modet att göra själva?

Jag har aldrig träffat någon judisk man som önskar att hans föräldrar hade låtit bli (jag har hört att sådana finns, men jag vet inte vad de fick lära sig om sitt judiska arv under uppväxten). Tvärtom har jag träffat oomskurna män som växte upp i sekulära familjer och blev, i vuxen ålder, mer religiösa och valde att omskära sig. De berättar att det smärtade i någon vecka och att det inte var en jättestor grej, men ALLA önskar de att deras föräldrar gjort en Brit Milah på deras åttonde levnadsdag. ALLA som själva får en son vill göra det enligt traditionen.

Jag kan vet att icke-judar har svårt att förstå varför vi judar gör Brit Milah på våra söner, men det är inte mindre än kulturchauvinism när folk hävdar att de vet bättre än oss våra barns bästa. När denna ritual är så säker som den visar sig vara (en framgång som varat i 3000 år!) önskar jag att mer energi kunde fokuseras på barn som verkligen far illa i seder som äldre pojkar (oftast muslimska) som omskärs utan bedövning i sina hemländer eller i det tysta i Sverige av okvalificerade individer i osteriliserade omgivningar och på kvinnlig könsstympning som är en hemsk styggelse som är olagligt i Sverige och är till och med förbjuden i många muslimska länder.

Dessa barn far illa - våra judiska pojkar har det bra!

Kol tuv,

Läs mer om omskärelse på Dagen.se och SvD 1 och 2

Parashat Tazria-Metsorah - En fråga om liv och död

Hej!

Jag har inte haft så mycket tid de senaste dagarna att skriva något, men jag vill inte lämna er innan Shabbat utan något alls, men det är svårt att kommentera kring veckans parasha. Det är dubbelavsnittet Tazria och Metsorah, som handlar om tre saker:

1. Om hur en kvinna är rituellt oren efter att ha fött barn.
2. Om sjukdomen Tsara'at, som brukar översättas som spetälska. De flesta bibelkommentarerna är överens om att Tsara'at inte är Hansens sjukdom som det heter i medicinska termer, men den kopplingen har ändå funnits länge. Tsara'at brukar i judiska tolkningar förstås som yttre symptom av ett inre problem hos personen, nämligen Lashon haRah - att tala illa om andra. Sjukdomen kunde bara "behandlas" av en Cohen - en präst, inte en läkare. Den förstås som en rent moralisk sjukdom som uppstod endast i bibliska tider. Den kan även förekomma på hus (låter för mig som mögel).
3. Andra saker som gör en oren, som manlig utlösning och menstruation.
   

Jag kom att tänka på en Dvar torah (Torahtolkning) som jag sett för några år sedan. Den handlar om just varför en kvinna som föder ett barn blir Tameh - rituellt oren. Som om den regeln inte vore provocerande nog så blir hon Tameh i en månad om hon har fött en pojke och två månader om hon fött en flicka!

Den bästa tolkningen av denna till synes högst chauvenistiska regel, och hela renlighets konceptet i Torahn hittade jag i ett Dvar Torahmejl från JTS (Jewish Theological Seminary). Ni kan hitta deras arkiv här och skriva upp er så att ni också får mejl från dem.

Denna Dvar torah kommer från rabbin Lauren Berkun Eichler som undervisar i Florida och är väl värd att läsa i sin helhet:

My spiritual and intellectual journey as a teacher of Torah began with the purity system in Leviticus. Perhaps this was a strange place to begin my life's passion — exploring genital discharges, corpse contamination and leprosy. However, the study of biblical purity laws yielded for me a profound appreciation for the beauty and wisdom of our tradition.

As a young feminist college student, I discovered that the ancient Jewish laws of menstrual impurity were not an example of gender discrimination or blood taboo. Rather, the Torah teaches that all genital discharges, female and male, are sources of tumah (ritual impurity). These laws are part of a broader symbolic system, which highlights the power of confronting mortality and the subsequent need to ritualize the reaffirmation of life.

Many scholars concur that life/death symbolism is the underlying principle behind the biblical purity system. According to this theory, one becomes impure upon contact with death or with the loss of potential life. Indeed, the greatest source of impurity is a human corpse (Num. 19). Leprosy, a scaly white skin disease which made one look like a corpse (see Num. 12:12), is another severe form of impurity. Genital fluids, which represent the loss of generative material from the font of life, also cause impurity (Lev. 15).

According to biblical theology, God is the Source of Life. The God of Israel embodies life, and only the living can praise God (Ps. 115). Therefore, our encounters with death or symbolic reminders of death momentarily remove us from the life–affirming rituals of God's abode in the Temple. Only after a symbolic rebirth through immersion in the "living waters" of the mikveh (ritual bath) could one return to a state of purity.

For many years, I have relished any opportunity to teach about the biblical purity system and the powerful purification ritual of the mikveh. However, year after year, I am challenged by the most paradoxical case of impurity in Leviticus. Parashat Tazri·a declares that a mother becomes impure following childbirth:

"When a woman at childbirth bears a male, she shall be impure seven days ... she shall remain in a state of blood purification for thirty–three days ... if she bears a female, she shall be impure two weeks ... and she shall remain in a state of blood purification for sixty–six days" (Lev. 12:2–5).

Why would a mother contract impurity upon bringing new life into the world if impurity is the result of the symbolic forces of death? Furthermore, why would a mother's period of impurity double upon the birth of a female child?

Each time I read Leviticus Chapter 12, I consider the available responses to these persistent questions. There are several compelling suggestions. First, childbirth in the ancient Near East was fraught with danger to the mother and high infant morality rates. Thus, every childbirth was an encounter with potential death. Secondly, the pregnant woman is a vessel of abundant life. Following delivery, the mother experiences a loss of this powerful presence of life within. Her discharge of life leaves a void and creates the ritual necessity for purification. While neither of these answers perfectly reconciles the impurity of childbirth within the symbolic system, they both address the experience of childbirth as a nexus point between life and death.

In light of recent events, I have contemplated another possible explanation for the impurity of childbirth. In a haunting discussion about instability in the Middle East and the vulnerable state of world affairs, a colleague described the frightening experience of bringing a child into this world: "While I feel great joy in creating a new life," he remarked, "I also know that I have created a new potential for death." Every human being will die. Each birth brings another fragile, mortal being into the universe. In our precarious world, this reality quickly comes into sharp focus.

Herein lies one explanation for the double period of impurity following the birth of a female child. The baby girl embodies the potential to one day bear another new life. Each life that is brought into the world will also bring another death. Therefore, the Torah marks the birth of a girl, a future holy vessel for the creation of life, as fraught with twice the amount "death symbolism."

Perhaps the laws of Leviticus Chapter 12 respond to the conflicting emotions of any new parent. A new birth brings joy and trepidation, awe and fear. A new parent has faith in the potential for life, yet dreads the possibility of death. The biblical purity system proclaims that our confrontations with the temporal nature of life leave a deep spiritual imprint – from conception to birth to illness to death. At every stage in life, we acknowledge and ritualize our encounters with death. Then we embrace and immerse in life anew.

Shabbat Shalom,

Rabbi Lauren Berkun Eichler

Shabbat shalom,

Varför vi omskär våra pojkar...

Hej!

Nu är omskärelseritualen i nyheterna igen. DN skriver om hur flera muslimska pojkar har kommit in till Astrid Lindgrens barnsjukhus med "allvarliga skador" som de fått i samband med omskärelseingrepp. Omskäraren, har tidigare haft socialstyrelsens tillstånd att utföra ingreppet men fråntagits tillståndet 2007 efter andra fall av skadade pojkar. Även SvD skriver om fallet.

Detta är en mycket olycklig situation för både muslimer och judar. Sverige är ett väldigt sekulärt land. När jag talat om judendomen för icke-judiska svenskar är de ofta respektfulla och intresserade av de olika etiska aspekterna och de intressanta ritualerna. Men när ämnet omskärelse kommit upp, ändrar sig ofta tonen.

"Håller ni fortfarande på med det där primitiva?!"
"Hur kan ni göra det på små barn?!"
"Är det inte bättre att vänta tills man blir vuxen och får välja själv?"

Hur man än försöker förklara för de flesta icke-judiska svenska kvarstår misstänksamheten, och den kritiska hållningen mot att religionen tar sig fysiska yttringar på våra kroppar. Att judendomen ser kroppen och dess hälsa som gåvor av Gud och skulle aldrig tolerera något som äventyrar en människas hälsa är något som kommer bort i diskussionen.

Hade tusentals år av omskärelse visat några som helst negativa effekter på oss eller våra barn hade vi säkert tolkat omskärelsebudet som symboliskt eller tolkat bort det som våra rabbiner har gjort med dödsstraffet.

Nu poppar det upp en massa välmenande, men från utgångspunkten kritiskt inställda förståsigpåare, som menar att detta är skadligt för hälsan, för sexuella driften, för den mentala hälsan mm. Det påminner en hel del om den anti-amningshysterin som pågick under 50, 60 och 70-talet.

Ofta så blandar kritikerna in kvinnlig könstympning in i debatten. Det är en vidrig sed som aldrig har praktiserats inom judendomen. Den största skillnaden mellan manlig omskärelse och kvinnlig könsstympning är just att det manliga könsorganet fungerar utan problem efter ett ingrepp, men att det inte finns ett ingrepp på kvinnor som inte skadar könsorganet på något sätt, vare sig det handlar om sexuell känsel och funktion, eller ännu allvarligare vedervärdiga effekter.

Jag omskars själv när jag var åtta dagar gammal och har aldrig lidit av det. Jag känner flera judiska män som omskars som vuxna och fått det beskrivit för mig vilket smärtsamt och omständigt ingrepp det var. De känner inte av några negativa effekter av omskärelsen efter att det läkt, men om de kunde välja skulle de önska att de också fått det gjort på deras åttonde dag.

Därför är det så förargligt, till och med tragiskt, när en människor som den nu omtalade och inkompetenta omskäraren hamnar i nyheterna. Han ska polisanmälas och förhoppningsvis stoppas han från att skada fler pojkar, men hans handlingar skadar indirekt även alla de som följer Socialstyrelsens föreskrifter och bestämmelser och utför omskärelse på ett kompetent och säkert vis.

Som t.ex. min egen far, som utfört omskärelse, eller Brit milah, som det heter inom judendomen, i 20 år, utan anmärkning. Han intervjuas i slutet av DN:s artikel.

Här på Torahblogga skriver han om varför vi judar gör Brit milah och varför det är så viktigt för oss:

Brit milah

Få judiska bruk och traditioner är så betydelsefulla som omskärelsen eller
brit mila, som det heter på hebreiska. Ett gosse barn som är fött av
judiska föräldrar blir inte judiskt pga brit mila, utan omskärelsen
bekräftar barnets särskilda relation med Gud och det judiska folket.
Att försumma omskärelsen ansågs inte bara att försumma en ritual - det var
som att förneka Guds tecken. Följden skulle bli ett gudomligt straff - att
utrotas ur sin släkt (1 MB 17:14) - alltså ur förbundet med Gud.

Genom den långa historien har omskärelse-akten varit beviset på det judiska
folkets vilja att överleva. Upphävandet av detta bud har varit en signal
till assimilation.

Under Antiochus IV:s greksyriska regering (år 165 fvt) förbjöds omskärelsen men judarna höll fast vid den - trots risken att dödas. Cirka 100 år senare hade det skett en ändring. Många judar av hög samhällsklass ville assimilera sig och försummade brit mila-budet. Det hände ofta att judar som deltog i
offentliga idrottsövningar - nakna - undergick en operation för att dölja
tecknet på sin judiskhet. Cirka 200 år senare - under Hadrianus'
förföjelser förbjöds åter omskärelsen - och även all judisk religiös
undervisning. Många judar trotsade dock detta förbud och dödades. Under
nazitidens terror blev ofta omskärelsen ett sätt att avslöja vem som var
jude. Ändå fortsatte de flesta judiska föräldrar att omskära sina pojkar.

I f d Sovjet undertrycktes de flesta religiösa bruk mer eller mindre.
Omskärelse-bruket försvann nästan där under 1900-talet. Assimilation - vitt
utbredd - i f d Sovjet blev norm. Men när judarna frisläpptes och åkte till Israel på 1990-talet, var det många män som lätt omskära sig.
I Nordamerika är omskärelse - även av de flesta icke-judar - accepterad och
erkänd - av hygieniska skäl. Judar har varit tvungna att ombetona den
religiösa aspekten. Det kirurgiska ingreppet i sig, är inte alls jämförbart
eller identiskt med brit mila-budet. Omskärelsen får först sitt värde genom
sin idé och från sin historia; från de föreskrivna bönerna och från faderns
bekräftelse att sonen skall uppfostras i sina förfäders religion.

Jag hoppas att vi i Sverige snart kommer lämna denna debatt bakom oss. Judar har alltid utfört Brit milah på våra söner på den åttonde dagen och det kommer vi att fortsätta med i alla tänkbar framtid.

Kol tuv,