Varför Torahblogga?

Varför Torahblogga?

היום - Hayom (Dagens judiska datum):

Visar inlägg med etikett Favorit i repris. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Favorit i repris. Visa alla inlägg

torsdag 24 november 2011

En knivig fråga upp till Debatt igen!

Hej!

Ja, nu är vi igång igen. Världens mest civiliserade land ska lära oss vildar hur vi ska uppfostra våra barn. Ikväll, 24/11, ska jag vara med i SVT Debatt, kl. 22.00. Denna omgång av påhopp började i fredags, med en artikel på DN Debatt "Därför måste regeringen stoppa
omskärelse av pojkar".

Integrationsminister Erik Ullenhag (Fp) svarade rätt snabbt med den bästa repliken jag någonsin sett formulerat i svensk media:
Avgörande för mig är att kravet på att manlig omskärelse ska förbjudas nästan aldrig förs fram av män som själva är omskurna. Om det vore så att många som är omskurna uppfattade detta som ett övergrepp när de blivit vuxna skulle saken komma i ett annat läge. Men jag är inte beredd att ta initiativ till lagändringar som innebär att majoritetssamhället ska berätta för judar och muslimer att de har drabbats av övergrepp när de själva inte uppfattar att deras rättigheter är kränkta.
Vad mer finns det att säga? Om detta är den hemska kränkning och misshandel som dessa hätska kritiker vill få det till, varför är 99% av judiska och muslimska män, religiösa såväl som sekulära, så starkt för att föra detta vidare? (Här ser ni min bris, 1978.)

Den svenska majoriteten behöver inte gilla omskärelse. Jag förstår att det verkar konstigt och främmande i mångas ögon, men det är skillnad på att inte gilla det och lagstagda emot det. Ett lagförbud skulle göra mig och hundratusentals muslimska och judiska föräldrar till potentiella brottslingar. Vi skulle tvingas välja mellan vår religion och att vara laglydiga svenska medborgare! Snacka om att slå ett slag för integrering i Sverige!!!

Sverige borde vara väldigt försiktig med att lagstadga minoriteters rättigheter. I börjar av 1900-talet bestämde man sig för att tvinga samiska barn in i skolkåtor för att bevara deras nordiska urkultur. Där undervisade man barnen, paradoxalt nog, bara på svenska och berövade generationer av samer förmågan att läsa och skriva sitt eget språk.

Något liknande gjordes med tornedalingar, som förbjöds tala meänkieli. Barnen skulle för sin egen skull lära sig ordentlig svenska.

Ännu värre gick det för romerna! Så här beskriver en sida om minoriteter på UR, historian:
År 1956 gjordes en utredning där man slog fast att romerna hade blivit utsatta för mycket och upprörande diskriminering – och nu ville man göra något för att förbättra deras situation. De skulle gå i skolan, få någonstans att bo och så vidare. Men det saknades förståelse för romernas språk och kultur, och man utgick därför från att det bästa för romerna var att överge sin livsstil och sin kultur och i stället helt ta sig an det svenska sättet att leva. På 1980-talet upphörde försöken att få romerna att överge sin kultur.
Vilken tur för samer, tornedalingar och romer att Sverige värnade om deras barns rättigheter så pass att de gick in och körde över deras föräldrar i frågan om vad som var i barnens eget intresse!

Nu har muslimer och judar (igen) lyckan att få den svenska majoritetens starka omsorgsiver på sig...

Jag gick inte in i frågan, denna veva, för att jag satt hela helgen och pluggade in en jättetenta. Jag studerar nämligen Religionsvetenskap nu, på Göteborgs universitet. Jag satt i fem timmar och skrev tentan på måndagen och när jag kom ut i det friska luften och kände hur trycket lättade, ja, då ringde mobilen:

SVT Debatt ville ha med m
ig i torsdagens program om just omskärelse. Jag ska debattera Ellis Wohlner, från Humanisterna. Han är en av dem som skrev under artikeln i DN Debatt och är en man med judiska rötter som själv är omskuren. Från tentaångest till pressen att försvara sitt folks traditioner i direktsänd rikstäckande TV - precis vad jag önskat!

Jag är säker på att staten hade några enskilda samer, tornedalingar eller romer som kunde vittna om hur kränkta de var att inte få en ordentlig svensk utbildning och som hölls upp som exempel på varför vi måste rädda dem. Herr Wohln
er är den samen.

Jag tar inte ifrån den mannen rätten att känna sig kränkt - jag beklagar de upplevelser han haft som gjort honom så främmande från allt det vackra som finns inom judendomen, men det betyder inte att hans upplevelse reflekteras av en stor grupp andra män. Jag har t.ex. levat och jobbat i svensk-judiska sammanhang hela mitt liv. Aldrig har någon kommit fram till mig och uttryckt den åsikten.

Och skulle de ha gjort så, hade jag gett dem rådet att inte omskära sina söner. Gillar man inte traditionen, kommer man inte uppfostra sina barn med dessa värderingar heller, och då är det absurt att man ska göra den. Däremot står församlingen i det närmaste enat bakom o
mskärelse för friska pojkar på den åttonde levnadsdagen.

Jag berättade för några barn som jag hade undervisning med igår att jag skulle vara med i TV, om just denna fråga. De var helt paffa att någon skulle kunna se detta som en kränkning av deras rättigheter. Och dessa barn kom från hem där inte väldigt många judiska traditioner hölls. Ändå var detta en självklarhet för dem.

Varför inte vänta med det tills barnen är myndiga och kan göra vad de vill?
  1. Socialstyrelsen har slagit fast, i sin utredning att omskärelse innan två månaders ålder är ett så pass minimalt ingrepp att det kan utföras av en särskilt utbildad omskärare, som varken är läkare eller sjuksköterska, så länge det finns en sådan med som ombesörjer smärtlindring. (Lag om omskärelse av pojkar, se speciellt §5 och §6.) Det är alltså medicinskt mer hälsosamt att göra det vid tidig ålder. Att vänta till vuxen ålder innebär tyngre bedövning, stygn, och en mycket längre läkeperiod.
  2. Det finns inga neutrala värderingar! Humanisterna förnekar Guds existens och menar att samhället måste försvaras från religion. Jag, som religiös ledare, är alltså ett speciellt stort hot mot er alla andra, speciellt kvinnor! Låter detta neutralt och rationellt? Vem avgör vems världssyn är den rätta? (Du kan kolla på mina blogginlägg om kvinnans roll i judendomen och avgöra själv.)
Gå inte heller och blanda ihop detta med kvinnlig könsstympning, bara för att det görs något i samma region av kroppen! Om ni inte har märkt det, så ser kvinnor och män inte likadana ut därnere. Kvinnlig könsstympning är något som varken förordas inom judendomen eller islam. När något sådant görs på en flicka, fungerar inte könsorganet längre på ett naturligt sätt.

J
ag kan intyga för er tvivlare att min penis är glad och nöjd, utan sin lilla hatt, och fungerar precis som det ska. Jag har också lättare att hålla rent därnere och det påverkar spridningen av sexuellt överförbara sjukdomar. WHO har slagit fast, i en enorm studie, att bland afrikanska stammar som omskär sina pojkar minskar spridningen av HIV med 60%. 60%!!! Hur många liv är det som räddas varje år???
Hur farligt kan omskärelse vara då!

Vill ni veta vad som verkligen är farligt? Vad som skadar 60000 barn om året??? Ungdomsidrotten! Och säkert hittar vi någon som har blivit tvingad av sina föräldrar att vid 5-6 års ålder springa ut på plan för att göra pappa stolt. Ändå ska vi väl inte förbjuda något så svenskt och trevligt som ungdomsidrotten, eller?

Som sagt, Herr Wohlner och den svenska opinionen emot omskärelse, ni behöver inte gilla omskärelse. Ni behöver - för Guds skull! ;) - inte göra det på era söner. Men låt oss judar och muslimer uppfostra och älska våra barn, som vi har gjort i tusentals år, utan några som helst klagomål.

Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag har levt nästan hela mitt liv här, men skulle Brit milah, i någon mörk framtid, bli förbjudet, skulle jag se mig om efter något annat land - ett som skyddar sina religiösa minoriteters rättigheter, även att uppfostra sina barn i den egna religionen.

Vill ni läsa mer av vad jag skrivit hade jag en artikel i Expressen 2009:
Tack för att jag blev omskuren som liten

Inlägg som jag skrivit på Torahblogga tidigare hittar ni här:

19/4: Varför vi omskär våra pojkar...

28/4:
Sådan far, sådan son - mer om Brit Milah från en stolt omskuren jude!

12/5:
En grovt vinklad artikelserie!

13/5: Hur mycket ska samhället styra?

Och sist lite humor om omskärelse: För mycket förkärlek för heliga förhudar...
Glöm inte att Jesus omskars på den åttonde dagen och se vad det blev av honom!

Religionsfrihet innebär inte endast frihet från religion!


Kol tuv,


onsdag 22 september 2010

Sukkot igen!

Hej!

Nu har det som vanligt varit mycket med helgerna - det är inte många vardagar man har i sin vecka, när torsdagen och fredagen försvinner in i helgfirandet.

Ikväll börjar Sukkot, lövhyddofesten. Förra året hade jag privilegiet att kunna bygga en Sukkah på vårt annars plåtbetäckta tak, då hyresvärden ändå höll på att renovera balkongen och tog då av plåten. Detta gjorde det möjligt att bygga en kosher Sukkah, men ack, så är inte fallet i år. Vi får hålla oss tillgodo med att läsa kiddush i församlingens Sukkah.

Förra året hade jag också en kurs i Det judiska året, där vi talade ingående om Sukkot. Ni kan lyssna och/eller ladda ner programmet här.

För två år sedan skrev jag också om den text man läser ur Torahn på shabbaten som kommer under Sukkotveckan. Det handlar om när Moshe fick träffa Gud ansikte mot ansikte.

Jag önskar er alla en riktigt chag sameach!

tisdag 29 juni 2010

Krossade murar och krossade stentavlor - repris

Hej!

Jag är på semester i USA för tillfället, så bloggandet har nästan helt stannat av, men jag är tillbaka i mitten av juli och sätter igång igen då. Idag är det ändå en av den judiska kalenderns sex fastedagar, så jag återpublicerar det jag skrev förra året om dagen:

Idag är det en fastedag - שבעה עשר בתמוז - Shiva Asar beTammuz
(som betyder den sjuttonde dagen i månaden Tammuz), en mindre fastedag i den judiska kalendern.

Jag skrev om den förra året också, men jag skriver lite mer nu:

Shiva Asar beTammuz markerar början på den tre veckor långa sörjeperioden som kulminerar i den mörkaste dagen på det
judiska året, תשעה באב - Tisha beAv (den nionde i månaden Av). Religiösa judar fastar (avhåller sig helt från mat och dryck) från soluppgång till solnedgång under Shiva Asar beTammuz och fastar ett helt dygn (solnedgång till solnedgång) under Tisha beAv.

De tre veckorna mellan dessa två fastedagar ska man inte
raka sig, inte spela musik, inte ha fest och andra saker som vi gör för att visa att vi sörjer. Varje Shabbat läser vi också en haftarah (en del ur profetböckerna) där profeten Jeremiah (se bilden) fördömmer det judiska folket för deras synder och varnar dem med att snart kommer Gud tillåta förstörelsen av Templet (i Jeremiahs fall var det första templet han syftade på).

Dessa traditioner har som syfte att återskapa känslan av sorg och olycka för att verkligen reflektera över det hemska som har drabbat vårt folk. Att som judar återkoppla till vårt förflutna är mycket viktigt och stadgar oss i nuet. Jag skriver mer om historien
s betydelse för oss idag, i mitt inlägg om Tisha beAv från förra året: Årets mörkaste dag.

På Tisha beAv sörjer vi bland annat förstörelsen av både det första templet (år 586 f.v.t.*) av babylonierna och det andra templet (år 70 v.t.*) av romarna.

Shiva asar beTammuz är dagen då romarna, efter år av belägring, bröt sig igenom Jerusalems murar. Det är början på slutet för staden och templet.

Fast Judéen fortfarande räknades som centrat för judisk liv i mer än 300 år efter templets förstörelse är detta religiöst sett början på den judiska exilen. Jerusalem, det judiska folkets geografiska hjärta blev av romarna en förbjuden plats för judar.


Staden fick ett nytt namn, Aelia Capitolina, ett latinsk
t namn som signalerade att detta var bara en anonym huvudstad för regionen. Som en vidare förnedring av judarna, fick regionen, som hade hetat Judea, ett nytt namn, den också. Romarna letade sig tillbaka i den judiska historien och grävde fram namnet på folkets ärkefiender under bibelns tid, filistéerna. Det var ett folk som inte längre fanns kvar, men som fick ge namn åt det nya avjudaiserade området - Palestina. Det kan i vart fall inte förnekas att historien verkar ha ett ganska svart sinne för humor...


Titusbågen i Rom skildrar hur judiska fångar och romerska soldater marscherar på Roms gator med Templets skatter, bl.a. menorahn.



Förra året ledde jag en väldigt bra studiedag på församlingen på just Tisha beAv. Vi tittade då på en dramadokumentär från BBC, från en serie om romarriket.
Detta avsnitt handlade just om kriget mot judarna.

Jag har klippt ut den bit som handlar om hur de bröt sig igenom murarna. Jag satte upp den på YouTube och ni kan se den här. Nästa bit kommer på nätet strax före Tisha beAv.





Juden som reser med romarna är historikern Josephus Flavius, Josef ben Mattityahu (se bilden), som började som befälhavare för en judisk garnison, mot Rom, men han insåg snabbt att romarna skulle aldrig besegras. Han överlämnade sig till den romerska hären och åkte med dem resten av kriget som konsult och diplomat.

Josephus demoniserades na
turligtvis som en hemsk förrädare, men hans mål var att försöka rädda så många judar och så mycket av Judéen från total förstörelse. Han misslyckades med att rädda Jerusalem och bosatte sig i Rom efter kriget. Där utmärkte han sig speciellt som historiker och han skildrade judarnas historia och hela det romersk-judiska kriget i sina verk. Hela denna del av TV-serien är baserat på hans verk.

Den rabbinska traditionen, vars historiebild kan liknas vid en spiraltrappa, menade att olycksdagar är ekon av tidigare olycksdagar. Därför förklarade de Shiva Asar beTammuz till en händelse i Torahn och kunde därför förklara varför just denna dag var en trag
edi för det judiska folket.

De förankrade 17 tammuz till berättelsen om den gyllene kalven, då folket förlorade tilliten till Moshe och Gud och gjorde sig en kalvstaty i guld som de dansade runt, dyrkade och sjöng:
"Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten."
Shemot (2 moseboken) 32:4
Folket gjorde detta bara dagar efter att ha hört de första budorden:
Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Shemot 20:1-3
Gud uppmärksammar Moshe, som har tillbringat 40 dagar uppe på Sinaiberget, där han hämtat stentavlorna, att folket har helt tappat greppet. Nu måste Moshe ner för att ingripa och
återställa ordningen.
Då Moshe kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
Shemot 32:19-20
Vill ni ha er guldkalv ska ni få det! hör jag Moshe säga bittert. Och vad tyckte Gud om att han hade sönder stentavlorna? Enligt en midrash berömde Gud Moshe för det. Det var den ända rätta symbolhandlingen i en sådan extrem situation.

Det var det ända rätta, men det var en tragisk situation, när människorna sjunker så lågt och kollektivt går med på en sådan villfarelse. Enligt rabbinerna var det den 16 Tammuz som de skapar kalven. Det var den 17 Tammuz som Moshe slår sönder stentavlorna och konfronterar folket med vad de har gjort.

Krossade stentavlor ur en andlig tragedi i Torahn, kopplad till krossade murar i en historisk tragedi ur historien. Visst finns det ekon i historien.

צום קל - tsom kal (ha en lätt fasta),

fredag 16 april 2010

Parashat Tazria-Metsorah - En fråga om liv och död... (repris)

Hej!

Ont om tid idag, och en svår parasha att kommentera kring (ett av de absolut svåraste skulle jag vilja säga). Det är dubbelavsnittet Tazria och Metsorah, som handlar om tre saker:
  1. Om hur en kvinna är rituellt oren efter att ha fött barn.
  2. Om sjukdomen Tsara'at, som brukar översättas som spetälska. De flesta bibelkommentarerna är överens om att Tsara'at inte är Hansens sjukdom som det heter i medicinska termer, men den kopplingen har ändå funnits länge. Tsara'at brukar i judiska tolkningar förstås som yttre symptom av ett inre problem hos personen, nämligen Lashon haRah - att tala illa om andra. Sjukdomen kunde bara "behandlas" av en Cohen - en präst, inte en läkare. Den förstås som en rent moralisk sjukdom som uppstod endast i bibliska tider. Den kan även förekomma på hus (låter för mig som mögel).
  3. Andra saker som gör en oren, som manlig utlösning och menstruation.
Förra året när jag bloggade om Tazria-Metsora kom jag att tänka på en Dvar torah (Torahtolkning) som jag sett för några år sedan. Den är så bra att ni får den i år igen!

Den handlar om just varför en kvinna som föder ett barn blir Tameh - rituellt oren. Som om den regeln inte vore provocerande nog så blir hon Tameh i en månad om hon har fött en pojke och två månader om hon fött en flicka!

Den bästa tolkningen av denna till synes högst chauvenistiska regel, och hela renlighets konceptet i Torahn hittade jag i ett Dvar Torahmejl från JTS (Jewish Theological Seminary). Ni kan hitta deras arkiv här och skriva upp er så att ni också får mejl från dem.

Denna Dvar torah kommer från rabbin Lauren Berkun Eichler som undervisar i Florida och är väl värd att läsa i sin helhet:

My spiritual and intellectual journey as a teacher of Torah began with the purity system in Leviticus. Perhaps this was a strange place to begin my life's passion — exploring genital discharges, corpse contamination and leprosy. However, the study of biblical purity laws yielded for me a profound appreciation for the beauty and wisdom of our tradition.

As a young feminist college student, I discovered that the ancient Jewish laws of menstrual impurity were not an example of gender discrimination or blood taboo. Rather, the Torah teaches that all genital discharges, female and male, are sources of tumah (ritual impurity). These laws are part of a broader symbolic system, which highlights the power of confronting mortality and the subsequent need to ritualize the reaffirmation of life.

Many scholars concur that life/death symbolism is the underlying principle behind the biblical purity system. According to this theory, one becomes impure upon contact with death or with the loss of potential life. Indeed, the greatest source of impurity is a human corpse (Num. 19). Leprosy, a scaly white skin disease which made one look like a corpse (see Num. 12:12), is another severe form of impurity. Genital fluids, which represent the loss of generative material from the font of life, also cause impurity (Lev. 15).

According to biblical theology, God is the Source of Life. The God of Israel embodies life, and only the living can praise God (Ps. 115). Therefore, our encounters with death or symbolic reminders of death momentarily remove us from the life–affirming rituals of God's abode in the Temple. Only after a symbolic rebirth through immersion in the "living waters" of the mikveh (ritual bath) could one return to a state of purity.

For many years, I have relished any opportunity to teach about the biblical purity system and the powerful purification ritual of the mikveh. However, year after year, I am challenged by the most paradoxical case of impurity in Leviticus. Parashat Tazri·a declares that a mother becomes impure following childbirth:

"When a woman at childbirth bears a male, she shall be impure seven days ... she shall remain in a state of blood purification for thirty–three days ... if she bears a female, she shall be impure two weeks ... and she shall remain in a state of blood purification for sixty–six days" (Lev. 12:2–5).

Why would a mother contract impurity upon bringing new life into the world if impurity is the result of the symbolic forces of death? Furthermore, why would a mother's period of impurity double upon the birth of a female child?

Each time I read Leviticus Chapter 12, I consider the available responses to these persistent questions. There are several compelling suggestions. First, childbirth in the ancient Near East was fraught with danger to the mother and high infant morality rates. Thus, every childbirth was an encounter with potential death. Secondly, the pregnant woman is a vessel of abundant life. Following delivery, the mother experiences a loss of this powerful presence of life within. Her discharge of life leaves a void and creates the ritual necessity for purification. While neither of these answers perfectly reconciles the impurity of childbirth within the symbolic system, they both address the experience of childbirth as a nexus point between life and death.

In light of recent events, I have contemplated another possible explanation for the impurity of childbirth. In a haunting discussion about instability in the Middle East and the vulnerable state of world affairs, a colleague described the frightening experience of bringing a child into this world: "While I feel great joy in creating a new life," he remarked, "I also know that I have created a new potential for death." Every human being will die. Each birth brings another fragile, mortal being into the universe. In our precarious world, this reality quickly comes into sharp focus.

Herein lies one explanation for the double period of impurity following the birth of a female child. The baby girl embodies the potential to one day bear another new life. Each life that is brought into the world will also bring another death. Therefore, the Torah marks the birth of a girl, a future holy vessel for the creation of life, as fraught with twice the amount "death symbolism."

Perhaps the laws of Leviticus Chapter 12 respond to the conflicting emotions of any new parent. A new birth brings joy and trepidation, awe and fear. A new parent has faith in the potential for life, yet dreads the possibility of death. The biblical purity system proclaims that our confrontations with the temporal nature of life leave a deep spiritual imprint – from conception to birth to illness to death. At every stage in life, we acknowledge and ritualize our encounters with death. Then we embrace and immerse in life anew.

Shabbat Shalom,

Rabbi Lauren Berkun Eichler


Shabbat shalom,

fredag 9 april 2010

Tankeväckande frågor och spännande kurser!

Hej!

Denna shabbat läser vi parashat Shemini. Den handlar om rena och orena djur (de som är kosher och de som inte är kosher att äta), men det som drar till sig mest uppmärksamhet är avsnittet om Arons (Moshes bror) två söner, Nadav och Avihu, som dödas av Gud när de tjänstgör som Cohanim, präster, inför Gud.

Jag har inte så mycket mer att tillägga just nu, till det jag skrev förra året. Jag skulle istället rekommendera att ni går tillbaka och tar del av det:
1) Tystnaden som talar - om relationen mellan människa och Gud och om hur man kan ibland säga mer när man inte säger något alls.

2) Att nå det onåbara - mitt försök att förstå varför och hur Gud kunde döda Arons söner.
Låt mig gärna få veta vad ni tycker om texterna och tankarna som de rymmer.

Sist vill jag göra lite reklam för kurser som jag leder i Göteborg som startar nu:

(denna startade igår, torsdag, men man kan alltid hoppa på nästa gång)

Vem skrev Bibeln? – kl. 10.30 eller 18.30 på torsdagar: 8, 15, 22, 29 april; 6, 13, 20, 27 maj samt 3 juni; ges både dagtid, 10.30 och kvällstid 18.30.

Dikterades Torahn av Gud till Moshe på Sinaiberget? Inte enligt den moderna bibelforskningen. Här presenteras teorin att boken kom till av flera olika författare över ett spann av 1000 år i den judiska historien. Följ med på denna otroliga resa in i den dolda bibliska historien och lär dig de rådande akademiska teorierna om hur det verkligen gick till när världshistoriens viktigaste bok formades. Kursen baseras på boken Who Wrote the Bible? av Richard Elliott Friedman. Kurskostnad 300 kr.

Följande startar nu på måndag, 12 april:

Sanning och konsekvens i judisk lag – kl. 18.30 på måndagar: 12, 19, 26 april, 3, 10, 17, 24, 31 maj, (varje tillfälle är fristående – du behöver inte ha gått kursen från början)

Halacha, den judiska lagen, är inte bara till för helgdagar och att hålla kosher – det är ett tankesystem som ger oss råd och vägledning igenom livets alla utmaningar. I denna kurs tar vi upp stora och små etiska problem och dilemman och diskuterar dem från olika vinklar, allt från felparkeringar till frågor om liv och död. Tyck till och resonera. Sedan går vi igenom hur fallet kan lösas utifrån Halacha. Kostnad 300 kr, eller 50 kr per enskilt tillfälle om du väljer att ta kursen i fristående tillfällen.

Hoppas det finns några lokala Torahbloggsläsare som vill komma med!

Shabbat shalom,

söndag 4 april 2010

Två dagar Pesach kvar! Lite humor, lite allvar...

Hej!

Nu är det börjar snart Pesachs två sista dagar av Chag ("röd" dag, som man håller nästan som Shabbat). På tisdag kväll får man äta vanlig mat igen, Chamets, och det ser jag fram emot. En vecka av Matsa, osyrat bröd är, ja... det finns i alla fall ingen risk att man blir lös i magen av en sådan kost...

Här har ni en video som min fru, Alisa, hittade på nätet. Det är en sorts hyllning till matsan, men inte direkt en helhjärtad hyllning.



För de flesta judar, som bor nära en församling, är förvärvandet av matsa oftast inte en svårighet. Församlingen köper in flera ton och försäljningen brukar pågå i minst två veckor fram till Pesach.

Man får komma ihåg att inte alla har det så lätt, speciellt inte om man är sista juden kvar i Afghanistan. Men Zevulon Simantov har hjälp utifrån:
Last Living Jew in Afghanistan Gets Passover Aid from Half a World Away
(Tack till Leon, som tipsade mig om artikeln.)

Vad det gäller Torahläsningen i Synagogan dessa dagar är det så klart i helgens tecken, det också. Imorgon läser vi ur Shemot, 2 moseboken, kapitel 13-15 om hur Gud ledde folket ut ur Egypten, delade havet när egyptierna var dem hack-i-häl och ledde dem över till säkerheten.

Det är en ytterst dramatisk text, som ser otroligt ut på film, även animerat:



Men man kan som med allting även hitta en humoristisk sida på det. I mejl från Erika och Eva S fick jag i år denna bild som en Pesachhälsning:


För er som vill fördjupa er i Torahläsningen har jag grävt fram två av Torahbloggas tidigare inlägg som jag skrev med referens till detta avsnitt:

Inga genvägar - om de många tolkningar kring varför Gud tog dem på den omväg som ledde dem fram till havet

Inmurade spädbarn - Att skipa rättvisa eller visa barmhärtighet? - om en kuslig midrash (rabbinsk legend) gällande havet som räddade israeliterna, men dränkte egyptierna som kom efter. Skrevs som en tankeställare i samband med Gazakriget, januari '09.

Kol tuv,

torsdag 25 mars 2010

Välskrivna inlägg med fyndiga rubriker...

Hej!

Förra veckan blev det inte riktigt något inlägg om Vajikra, första parashan (veckoavsnittet) av Sefer Vajikra (3e moseboken). Jag började skriva, men annat kom i vägen. Det är inte heller lätt att skriva om Vajikra, då flera av parshioten (veckoavsnitten) handlar om saker som på ytan är främmande för oss idag - offerritualer, renlighet- och orenlighetsregler, och tempelskatter.

Det gäller att aktualisera texterna för oss moderna läsare, genom att gräva under ytan efter symboliken och hitta de element som vi har gemensamt med dessa 3000-åriga texter. Jag insåg att mitt inlägg om Vajikra, från förra året, gjorde just detta, och att det var riktigt vackert skrivet, om jag får bryta mot jantelagen och sjäv säga så.

(Och regelbundna läsare har kanske märkt vilken vikt jag sätter på fyndiga inläggsrubriker - rubriken för detta inlägg är ett av mina absoluta favoriter!)

Jag uppmanar er att ta en ny titt på inlägget Vajikra - en nära-glöden upplevelse.

Kol tuv,

fredag 12 februari 2010

Vinklar på Mishpatim

Hej!

Här har ni några andra intressanta vinklar på Mishpatim från tidigare:

Abort - en punkt där kristendomen och judendomen skiljer sig åt

och

En sexigare mitsvah

Shabbat shalom,

Parashat Mishpatim - Frihet eller slaveri (repris)

Hej!

Under en vecka i april 2008, höll jag i Morgonandakterna i Sveriges radio, P1. Den veckan var det Pesach, den judiska påsken, och jag använde var och en av de fem dagarna till att prata om ännu en aspekt av helgen och dess budskap. I detta avsnitt pratade jag om slaveri kontra frihet. Jag utgick ifrån parashat Mishpatim, som vi läser nästa Shabbat i synagogan. Här har ni en variation av den texten:

De flesta moderna människorna som läser Bibeln hittar en hel del texter som verkar vidriga, och det finns en hel del avsnitt som inte motsvarar våra förväntningar på en "helig text", men i den judiska traditionen innebär detta ingen anledning att hoppa över dem, utan snarare tvärtom - det är en utmaning att brottas med orden och försöka hitta ett bättre sätt att tolka dem. Här har vi ett sådant exempel:
När du köper en hebreisk slav skall han tjäna i sex år, men det sjunde året skall han friges utan betalning. Kom han ensam, skall han friges ensam; var han gift, skall hans hustru följa honom. Har hans herre gett honom en hustru och har hon fött honom söner och döttrar, skall hustrun och barnen tillhöra hennes herre, och mannen ensam skall friges. Men om slaven säger: ”Jag älskar min herre, min hustru och mina barn, jag vill inte bli fri”, då skall hans herre föra fram honom inför Gud; han skall föras fram till dörren eller dörrposten och hans herre skall genomborra hans öra med en syl, och så skall slaven tillhöra honom för alltid.
Shemot (Andra moseboken) kapitel 21:2-6
Varför ska man ha en slav? Varför ska hans fru och barn tillhöra hans herre om han gifter sig som slav? Och varför ska han genomgå en sådan grym och kränkande behandling om han "älskar sin herre"?

Frågorna hoppar sig och sva
ren kan vi börja hitta i det föregående kapitlet, i Aseret haDibrot - De tio budorden!

Men först lite bakgrundsinformation:
Slaveriet som beskrivs i vår text handlar om en person som gick i konkurs och inte kunde betala sina skulder. Det enda han har kvar att sälja är sig själv som slav, men han får bara arbeta i max 6 år. Sedan ska han tillbaka ut i världen för att denna gång förhoppningsvis klara sig bättre.

Men världen är otrygg. Hemma hos husbonden har han det bra. Han har mat på bordet varje dag, han behöver inte själv t
a några svåra beslut om framtiden. Det är lockande också att stadga sig som slav. Gifter han sig och skaffar barn, slipper han försörja dem, det gör hans husbonde åt honom. Varför ska han bry sig om friheten?

Nu kommer vi till De tio budorden i Shemot, kapitel 20. Så här
lyder de två första budorden, enligt det judiska sättet att dela in dem:
  1. Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.
  2. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.

Då börjar bilden klarna. Frihet är mer än en rätt, det är var människas plikt. Slaveri - att en människa sätter sig över en annan och förtrycker dem - är både onaturligt och fel. Det finns bara en sann herre och det är Gud.

Detta blir ännu tydligare när hoppar till Vajikra (Tredje moseboken) kapitel 25. Där, mitt i ett stycke som behandlar samma situation som här, dvs. när en människa som måste, av ekonomiska skäl, sälja sig själv som slav, så står det att en sådan person ska aldrig permanent ägas av sin herre:
Han skall arbeta hos dig som en daglönare eller en tillfälligt bosatt fram till friåret. Då får han lämna dig, han själv och hans barn med honom, och han får återvända till sin släkt och sina fäders egendom. Ty de är mina slavar som jag har fört ut ur Egypten, de skall inte säljas som vanliga slavar säljs. Du skall inte behandla honom hårt, du skall frukta din Gud.
Vajikra 25:40-43
Det judiska folket är Guds slavar?! Det var radikalt!
Tar man det ur sitt sammanhang blir det ett bra argument för ateister: "Ni tror på en förslavande gud!" Men se, varför står det så här i texten? Inte för vi ska komma med en massa guld till Guds tempel eller vara tjäna Guds prästerskap som slavar, som en ateist skulle kanske misstänka.

Det står så för att förstärka budskapet att vi inte får förtrycka andra som är förslavade. Vi får inte förslava våra bröder och systrar och hålla dem i ett ekonomisk förtryck. Vi tjänar endast Gud och vad
Gud kräver av oss är att vi handlar moraliskt mot våra medmänniskor. Om du inte gör det har du anledning att "frukta din Gud".

När man i det bibliska Israel hade förlorat allt, blev det ibland nödvändigt att sälja sig själv, men att det skulle vara ett högst tillfälligt tillstånd.

Om en människa ändå ville välja slaveriet, trots att han med egna öron har hört det första och andra budet, så väntade sylen i örat. Det är en varning för oss alla. Det är inte lätt att stå på egna ben och vara ansvarig för sitt eget liv, speciellt inte när valet står mellan trygghet och frihet. Men borde vi inte vara lika rädda om våra själar som om våra öron?

Kol tuv,

fredag 5 februari 2010

Parashat Jitro - En vigsel under stormig himmel (repris)

(Jag började skriva om veckans parasha och insåg att jag höll på att uttrycka nästan precis det som jag skrev förra året! Då gör jag väl det. Inte för att jag inte har mer att säga om Jitro, men för att detta budskap är så viktigt att det verkligen tåls att repetera!)

Hej!


Hela Torahn, fram till veckans avsnitt, parashat Jitro, har varit en historia.

Gud har skapat världen och människorna i den. Guds relation med människan - denna unika varelse med fri vilja - har märkts av stora misslyckanden: Kain och Abel, Noah och Babels torn; och små framgångar: Abraham, Isak, Jakob.

Gud har etablerat kontakten med denna lilla klan med uttalade planer om att föra dem till Egypten, låta dem förslavas och sedan befria dem därifrån. Guds förhoppning är att genom denna mikrorelation, med en familj, som bli till ett folk, Guds grundläggande avsikter för mänskligheten uppenbaras, genom Torah - den gudomliga etiken - och detta folk ska föra ut det i världen.

Förhoppningen var från början att människan med den fria vilja som gåva, skulle inse vad som var rätt och fel och välja det som var rätt, men ända sedan den andra generationen av människor har det varit tydligt att planen hade ett inbyggt fel, av någon anledning väljer vi ofta inte det goda över det onda, det rätta över det som är uppenbart fel.

Det är alltså här vid Sinaiberget, mitt ute i öknen, som gapet mellan Gud och mänskligheten ska överbryggas. Här ska fröet som Gud planterade i Abraham, som har vuxit genom generationerna till ett stort och ståtligt träd, verkligen blomma ut.

Hittills har Torahn berättat denna berättelse. Nu i kapitel 20, med De tio budorden skiftar texten form och blir till lag. Hädanefter - hela sista halvan av Shemot (Andra moseboken), hela Vajikra (Tredje m.b.), halva Bamidbar (Fjärde m.b.) och hela Devarim (Femte m.b.) - är lagar och regler, rituella och juridiska, som gäller.

I boken Wanderings - Chaim Potoks History of the Jews, skriver författaren, känd för sina böcker om religiösa människor som möter moderniteten, om kapitel 19 - förberedelserna inför mötet mellan Gud och det judiska folket vid Sinaiberget:
A cloud obscures [döljer] the mountain; words obscure the event. The narrative of the Revelation on Mount Sinai is a labyrinth of dark passages that wind through abrupt turns and lurch [kränger] across sudden chasms [avgrunder]. We proceed with increasing bewilderment [förbryllelse]. The Bible seems helpless before the event, at a loss to shape it with words. We are in the presence of either the uncanny [det oförklarliga] or a ruin of failed literary creativity, or perhaps both.
Moshe befalls att samla folket, att de ska hålla sig borta från berget, de ska närma sig berget. Han går upp flera gånger för att prata med Gud, han går ner flera gånger för att prata med folket. Här förklarar Gud vad han vill med detta, Det utvalda folket:
"Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk - ty hela jorden är min - och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.”
Shemot 19:3-6
Min dyrbara egendom, ett rike av präster och ett heligt folk - OM NI HÅLLER MITT FÖRBUND. Mötet mellan Gud och Det judiska folket är långt mer än ett tillfälle att ge dem Den gudomliga etiken. I judisk tradition liknas detta vid en vigsel. Gud och folket sluter ett evigt förbund, men där Gud håller sin del av kontraktet ("min dyrbara egendom"), om vi håller vår del ("ett heligt folk som håller Guds förbund").

Det är en vigsel med mörka undertoner, under en stormig himmel, för oss läsare för vi vet hur det kommer att gå (läs Judendomens mörkaste dag, samt Tragedier då och nu).

Så är det, när människan och Gud möts. Ibland blir det ett tragiskt misslyckande, men ibland lyckas vi att nå himmelska höjder, om bara för en liten stund. Och tänk, vad vore världen utan Torahn och utan det judiska folket?

Kol tuv,

Läs också Jitro I - En mans rättvisa och Jitro II - Att vara gift med sitt jobb.

fredag 29 januari 2010

Parashat Beshalach och Tu biShvat

Hej!

Denna shabbat är det också Tu biShvat - trädens nyår. Jag ordnar och håller i en middag på församlingen, så jag har inte hunnit skriva något, men jag kan falla tillbaka på det jag skrev förra året, både om helgen och om veckans parasha, Beshalach.

Tu biShvat - en trädig helg med många grenar


Beshalach I - Tre ord från en unik rabbin

Beshalach II - inga genvägar

Beshalach III - ett dramatiskt klipp med en magstark midrash

Shabbat shalom och Tu biShvat Same'ach!

fredag 11 september 2009

Parashat Nitsavim-Vajelech: Nostalgi var bättre förr...

Hej!

Det har inte blivit mycket skrivet om de senaste Torahavsnitten. Det har ni trogna läsare säkert märkt. Det är mycket inför helgerna nu och jag jonglerar en hel del, men som tur är finns det förra året att falla tillbaka på. :)

Idag läser vi ett dubbelavsnitt, Nitsavim och Vajelech, som lästes skilda förra året. Jag skrev om de båda, så ni har dubbelt så mycket att läsa! (Och till er som läste dessa för ett år sedan, är jag riktigt imponerad om ni kommer ihåg dem - jag hade helt glömt bort dem och det var jag som skrev dem!)


Relaterat till
Nitsavim skriver jag om ett av Talmuds mest kända och radikala berättelser, Ugnen av Achnai.
Till
Vajelech skriver jag om hur Moshe för över ledarskapet till hans efterträdare Joshua.

För er som vill ta igen från förra och förförra veckan har ni Ki Tetse 1 och 2 och Ki Tavo också.

Shabbat shalom till er alla och Shana tova!

onsdag 1 juli 2009

Gamla inlägg blir väl bara bättre med åren!

Hej!

Nu är jag verkligen på bättringsvägen efter min operation förra veckan. Jag får bara konsumera vätskor i två veckor (vatten, yogurt, soppor, safter) och sen mat i puréform (som barnmat) i två veckor. Jag tar det i små, små klunkar, eller med tesked och väntar en bra stund efter varje, men de första dagarna efter operationen, fick jag inte i mig ens en liter vätska om dagen. Jag blir proppmätt på någon deciliter. Det känns jättekonstigt, men det blir lättare varje dag.

Jag vill tacka er alla för era varma hälsningar och lyckoönskningar, det har verkligen varit värmande. Om det var några av er som sa en Misheberach för mig, så har det bevisligen hjälpt! ;)

Jag är inte riktigt igång med gamla rutiner, som bloggandet, igen, men jag försöker skriva några inlägg i veckan. Min bror, Jeremy, kommer predika även denna vecka i Stora synagogan i Stockholm, så jag ska lägga upp hans Divrei Torah (predikan) så fort han är klar med dem.

Denna vecka är det dubbelavsnittet Chukkat/Balak som vi läser och nu kommer vissa av fördelarna av att ha bloggat i ett helt år. Jag har nämligen redan skrivet en del om både Chukkat och Balak förra året, då de kom som seperata Torahavnitt.

Ni har min sammanfattning av Chukkats många olika delar i Chukkat I - En spretig historia och i inläggen Chukkat II - Vad betyder Chukkat? skriver jag om konceptet Chukkat, som är en lag som inte har någon logisk förklaring.

I Balak - Komik på biblisk nivå, skriver jag om hur berättelsen om profeten Bilaam som anlitas av kungen Balak för att förbanna det judiska folket, kan ses som en 3000 år gammal fars.

Det inlägget gav också upphov till en diskussion om mirakel och rationalitet med Akiva som fortsatte i inlägget Mirakulösa rationalister och talande åsnor, också väl värt att läsa igen.

I alla dessa inlägg kan ni också se hur mitt bloggande har förändrats från dessa första dagar av experimenterande. Tycker ni bättre om formatet som det såg ut då eller som det ser ut idag?

Kol tuv,