Parashat Beshalach - Med hjärta mitt i uttåget

Denna predikan höll jag förra veckan i Göteborgs synagoga. Den är en aning lång, men ändå en av de bästa jag skrivit. Det kommer direkt ur hjärtat:

Jag har världens bästa väckarklocka. Det finns nog inget som kan få upp en ur sängen bättre än en femåring som hoppar på en och säger: “Upp nu, pappa! Jag vill titta på Bolibompa!” oavsett vilken tid det är på morgonen och har jag tur, börjar väckningen efter klockan 6 på morgonen...

I onsdags skedde en ändring i rutinen: istället för att min dotter ber mig sätta på TVn, sa hon: “Jag tycker inte om mitt namn! Jag vill heta Jasmin!” Jasmin är prinsessan i Disneys tecknade långfilm Alladin, som hon nyligen hade blivit förtjust i.

Nu ska jag säga att jag och min fru, Alisa, funderade länge på vad vi skulle kalla våra döttrar. Vi hade många specifika krav på namnet: det skulle vara hebreiska - att hon hela livet skulle vara stolt över sitt judiska arv; det skulle vara ovanligt, så att hon slapp bli den 4:e Rebecca eller 3:e Naomi, på det judiska dagiset; namnet skulle komma från en betydande person i Torahn eller Tanach, som hon kunde identifiera sig med; namnet skulle vara förhållandevis lätt att uttala i på svenska, engelska och italienska, de tre språken hon har med sig i livet.

Det var en hög ribba att nå upp till, men vi hittade det i namnet Zipporah. Hon var Moshes hustru, och fast hon, som alla kvinnor, var en marginal karaktär i Torahn, var hon mycket viktig för Moshes utveckling från egyptisk prins till det judiska folkets största ledare och profet. Det var ju hon som Moshe mötte när han var på flykt från farao, och det var hennes far Jitro, prästen av Midjan som tog in den unge mannen och gav honom ett hem och en familj. Så fort Alisa föreslog namnet, visste vi båda att den var perfekt på alla sätt.

Under dessa fem år som gått, sedan Zipporahs födelse, har jag hängt med på denna otroligt spännande resa att få lära känna denna unga dam. Så viljestark och envis, men så känslig och kärleksfull, med en sådan underbar humor och som sedan hon kunnat tala och ställa frågor, självmant bett mig berätta för henne allt jag kan ur vårt folks rika historietradition. Berättelsen om Moshe och om Zipporah har alltid varit en av hennes favoriter.

Det var därför jag blev lite förfärad över hennes uttalande att hon nu ville kallas Jasmin. Visst, jag vet att inte ta allt som kommer ur munnen på ett femårigt barn på fullaste allvar - och jag vet att det är ett vanligt inslag i en individs identitetskapande process att vilja vara någon annan, men på ett känslomässigt plan, så var detta ett hårt slag för mig. Sen slogs jag av en snilleblixt!

Det fanns ju en film med en cool, tuff och vacker princessa, som hette Zipporah, den animerade Prinsen av Egypten! Det är en magnifik film som varit lite för avancerad för Zipporah att titta på tidigare, men nu var stunden inne. Jag hade också tur i att Dreamworks som gjort filmen gav Zipporah en mycket större roll i berättelsen än hon hade i Torahn, för att spela upp romantiken och spänningen, men det var ju bara bra!

Nu fick Zipporah, min dotter, se sin namne som hjältinna och prinsessa (OK, dotter till en överstepräst, men sak samma) i en spännande animerad film om det judiska folket! Men vad jag hade glömt sen jag sist såg filmen - för flera år sedan, var vilken effekt den har på mig.

Jag ska beskriva den effekten strax, men först låt mig nämna något annat, relevant i sammanhanget. På Limmud-konferensen i England i år träffade jag en ung filosof och lärare vid namn Sam Lebens. Lebens tillhör det nya intellektuella gardet inom den ortodoxa världen som vill ifrågasätta ortodoxins reflexmässiga försvar av Torahn som det judiska folkets historiebok.

“Det finns många bra historieböcker i världen, historieskrivning som har förändrat vårt sätt att förstå vår värld och vår samtid, men ingen tar skildringar ur dessa historieböcker, omvandlar dem till ritualer för att återuppleva dem.” påpekade han. (Du kan läsa Lebens utförliga artikel Religious Belief and Make-Believe på bloggen Philosophy of Judaism.)

Han menade att det är mycket viktigt att förstå vad t.ex. franska revolutionen betyder för Europas historia, men det markeras i Frankrike av festligheter, inte av att alla i sina hem hugger huvudet av en docka som ska representera Ludvig XIV eller slår ner en väg som ska representera stormningen av Bastille-fängelset.

Men vi tar berättelser ur Torahn, som just uttåget ur Egypten och återupplever den varje år, med att smaka på bittra örter och saltvatten och Matsa - fattigdomens bröd. Vi sjunger sånger för att hylla miraklen som ledde folket till frihet och tackar Gud för att vi är fria. Denna sedermåltid och helgen Pesach, firar vi inte för att våra förfäder blev fria - nej, vi firar den för att VI blev fria. Vi läser i förra veckans parasha, tre versen innan denna veckas läsning börjar, vad vi ska berätta för våra barn om denna händelse:

När din son en gång frågar dig vad detta betyder skall du svara: "Med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret." Shemot 13:14

Detta är egentligen ett absurt bud. Själva stycket börjar med orden “När Herren fört dig in i kanaaneernas land...”. Den första generationen, de som faktiskt befriades från Egypten, dog i öknen, under den 40-åriga vandringen, så detta är de facto ett bud som ska hållas av den första föräldrargenerationen som INTE upplevde uttåget ur Egypten. Man kan ju säga att Torahn instruerar dem att ljuga för sina barn när de säger Herren förde OSS, ut ur Egypten.

Men det är endast en osanning på det historiska planet. Sam Lebens menar att vi gör Torahn en björntjänst när vi försöker envist definiera den som historia. Då kan man leta sig igenom arkeologiska lämningar och upptäcka att det inte finns något bevis för att 1,5 miljoner människor vandrade ut ur Egypten - en kultur som var på sin tid världsmästare i historieskrivning - och vandrade genom öknen under någon längre resa. Envisas vi med att behandla Torahn ordagrannt som en historiebok, så målar vi in oss i ett hörn som vi har svårt att ta oss ut ur.

Låt oss istället säga att Torahn inte representerar en historisk sanning, utan en mytisk sanning. Tänk att jag får tag i en tidsmaskin och reser till Egypten för 3500 år sedan, just vid den tid och plats som Torahn beskriver att uttåget skedde. Kanske blir jag vittne till ett av världens mest formativa händelser, men mer troligt är att inte kommer se något alls - för troligtvis skedde det inget historiskt uttåg ur Egypten! Vet ni vad jag skulle då förändra vid mitt sederbord under nästkommande Pesach? Inte ett dyft.

Slaveriet i Egypten och uttåget därifrån, mötet med Gud vid Sinaiberg och vandringen genom öknen - allt detta HAR hänt, inte för att det går att bevisa, utan för att vi, det judiska folket, har under flear tusen år upplevt det! Vi har firat helgerna, diskuterat och föreställt oss lidandet under piskan och den otroliga glädjen vid befrielsen och kopplat det till allting som hänt vårt folk sedan dess! Torahn är sann för att vi upplever den inom oss, hör det från våra föräldrar och berättar det för våra barn.

Så när jag tittade på Prinsen av Egypten med min Zipporah, började tårarna rinna ned för mina kinder vid synen av det förslavade och besegrade folket, som reste sig med sina få ägodelar och husdjur och lämnade fångenskapen bakom sig. Jag grät när en tecknad farmor tvekade inför åsynen av ett vidsträckt öken framför sig, och när en liten flicka, hennes barnbarn, tog hennes hand och började djärvt gå framåt (2:43 i videon). (Jag gråter när jag skriver detta.)



När folket stod inför havet och faraos krigsvagnar dundrade emot de skräckslagna människorna, med ryggen mot ett hav som de inte kunde korsa, kände jag deras fruktan, fast jag visste vad som skulle hända, och när havet delade sig under Moshes stav, och folket gick mellan två väggar av vatten, kände jag deras förundran. När de till sist kom till andra sidan och deras plågoandar hade försvunnit under de tillbakaforsande vattenmassorna, grät jag igen av glädje och lättnad.

Jag ville först inte att min dotter skulle se mina tårar, men tänkte sedan, varför ska jag dölja mina känslor för henne? Känslorna är inget att skämmas över. Det är inte en animerad film som väcker dem hos oss, utan förmågan att identifiera oss så starkt med våra myter att de blir till en del av oss. Torahn är nämligen mycket sannare än någon empiriskt bevisad historiebok - Torahn är vår identitet, våra liv, våra förfäder och våra barnbarnsbarn. Torahn är här och nu och evig.

Kl. 6:30, en mörk och frusen januarimorgon i Göteborg, förde Gud återigen, med stark hand, både mig och min Zipporah, ut ur Egypten.

Shabbat shalom!

Bra frågor kräver långa svar!

Hej!

Herman ställer många intressanta frågor om förra blogginlägget, Varför omskär vi våra pojkar?:

Intressant. Jag har aldrig lyckats förstå historiskt sett vad förhuden har att göra med förbund. Det är ungefär som när jag som kristen säger att Jesus dog för våra synder ... men vad är det för regel som säger att någon måste dö? Vad är det för regel som säger att det är just när någon dör som problemet är löst? Det är jättesvårt. Har du någon förklaring till vad det är för speciellt med förhuden förutom att det har valts historiskt? Vet vi varför Gud valde just förhud? Är det att Gud vill sätta sin prägel på den organ som en man använder för att bli fader till ett barn till? Är poängen att förbundets anspråk skall vara intimt? Är det bara för att det var lite "extra" hud som man klarar sig annars ganska bra utan? Är förhud orent? Är det ungefär som griskött - att Gud har visst skapat det men vi måste välja bort det i alla fall?

Jag är heller inte övertygad om att de flesta förstår vad förbund betyder i sammanhanget? Är det en kontrakt? Är det som ett äktenskap? Vad är det mer som ingår i förbundet mellan Judar och Gud, och vad är det för förbund som Gud har med alla människor? Borde vi andra ingå i förbundet? Är vi inbjudna eller är Gud ointresserad av oss andra?

Cecilia, en av mina studiekamrater på Religionsvetenskapen ställde en liknande fråga:

...undrar varför just omskärelse blev tecknet för förbundet med Gud och inte något annat, ex att raka av sig håret.

Där svarade jag så här:

Nu är vi lite mer i spekulationer, men jag tror att svaret kan hittas på andra ställen i Torahn.
T.ex. i Shemot (2 moseboken), 6:10-12 står det:

Herren talade till Moshe: "Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han skall låta israeliterna lämna landet." Men Moshe vädjade till Herren: "När inte israeliterna lyssnar till mig, varför skulle då farao lyssna - och jag har ju svårt för att tala."

Vad är det med det, kan man undra, men då hjälper det att ha lite koll på orginalspråket. På hebreiska står det (jag transkriberar med latinska bokstäver) VeAni Aral Sefatajim, vilket betyder bokstavligen "Och jag har oomskurna läppar"!

Vad betyder det? Låt oss ta in ännu en text som kanske kan säga något, denna gång från Devarim (5 moseboken), 10:16-19:

"Omskär därför era hjärtan och sluta upp att vara så styvnackade. Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten."

Börjar vi se ett mönster här?

I första texten är det Moshe som har något som sitter i vägen för hans talförmåga och i den andra texten uppmanar Moshe (som 4o år senare blivit väldigt talför och poetisk) folket att känna för de svagaste individerna i samhället. Var det bibliska konceptet av ordet "omskära" då "att öppna upp" eller att "ta bort hinder från"?

I så fall kan man läsa omskärelsebefallningen i 1 MB, kapitel 17 på ett helt annat sätt. Kolla hur mycket av budskapet i kapitel 17 handlar om fruktbarhet och efterkommande generationer:

"Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik... Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk. Jag skall göra dig övermåttan fruktsam, och folk och kungar skall utgå från dig. Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled... Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj: hon skall heta Sara. Jag skall välsigna henne, jag skall låta henne skänka dig en son. Jag skall välsigna henne, så att folk och kungar skall härstamma från henne.”

Det verkar så att omskärelsen kan mycket väl ha haft en stark fruktbarhetsinnebörd - att avlägsna "förhudskorken" för att låta fertiliteten flöda.

Det är nog den ursprungliga innebörden, men omskärelsen betyder något annat för dagens judar.

Man kan nog inte komma ifrån att omskärelsen är en mycket stark ritual för föräldrarna till det nyfödda barnet. Detta förstod jag först när jag blev förälder. Det går emot ens instinkter att beskydda det nyfödda barnet från allt ont, att sedan skära i honom, hur säkert och oskadligt omskärelsen än är. Jag tror alltså att man hittade den enda icke-nödvändiga hudbiten på människokroppen, som även befinner sig i ett av de mest känslomässigt känsliga delarna av den kroppen.

Så jag bestrider inte kritikerna i att detta är en stark och för utomstående svårbegriplig tradition, jag bestrider endast att det är skadligt, att det är en stympning, att det borde vara olagligt.

Inom judendomen ser man människan som Guds partner i skapelsen. Skapelsen var från början till 99% klar. Den sista procenten är ett gap mellan människan och Gud. Planen är då att vi ska sträva för att höja oss själva ur den animaliska/naturliga världen vi utvecklades i, bygga en bro över gapet (den sista procentenheten) och möta vår skapare på andra sidan. Då fullbordas världen och människan blir den sanna partnern i skapelsen, som det var menat från början.

Problemet är att den procentenheten är liten från Guds perspektiv, men gigantisk från människans. Det ser man i Guds tröst till Kain, precis i börjar av Torahn, när han blir avundsjuk på sin bror Abel:

”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.”
Bereishit 4:6-7

Gud menar att detta är väl självklart. Var inte sur, låt inte känslorna styra , så kommer allt gå bra! Resultatet är det första mordet.

Som jag skrivit tidigare, anser jag (fast andra tolkar Torahn annorlunda) att Gud får lära sig att vi behöver lite hjälp med brobyggandet, mer vägledning än vad vi hittills fått. Gud startar ett projekt. En rättfärdig människa ska väljas ut bland alla andra och hos honom ska ett frö sås. Kanske, om denna människa för vidare fröet till sina barn och de för det vidare till sina barn kan det växa tillsammans med människorna som blir ett stort folk. Ett folk som kan föra in etiken i världen.

Det är Abraham, alltså och det är genom förbundet med honom som denna etik och vägledning ska komma till världen. Det har ju också gått rätt bra över årtusenden - judendomen, kristendomen och islam har alla sin utgångspunkt i Abrahams förbund och i vår tid har vi FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna, som baserar sig på denna etik och som har i alla fall skrivits på av de allra flesta länderna i världen. Men världen är långt från perfekt. Gud väntar tålmodigt (eller otåligt?), på andra sidan och vi har fortfarande en hel del kvar på bron som ska brygga gapet.

Många kritiker har ställt sig frågan om judar inte är okonsekventa, när vi skär i en människokropp som vi ändå menar att Gud har skapat, men där har vi samma resonemang: Gud har gett oss ett gossebarn som må vara perfekt till 99%, men den förhuden är vårt sätt att välkomna barnet in i arbetet att fullborda skapelsen. Vi säger också vid omskärelsen:

Ze haKatan, Gadol jijeh! - Här är den lille, men stor må han bli!
Keshem shenichnas labrit, ken jikanes leTorah uleChuppah uleMa'asim tovim! - Precis som han nu har ingått i förbundet, må han också komma till Torah (studier), Chuppah (bröllopsbaldakinen, dvs. äktenskaplig lycka) och goda gärningar.

Sen till Hermans sista fråga, om förbundets natur:

Är det en kontrakt? Är det som ett äktenskap? Vad är det mer som ingår i förbundet mellan Judar och Gud, och vad är det för förbund som Gud har med alla människor? Borde vi andra ingå i förbundet? Är vi inbjudna eller är Gud ointresserad av oss andra?

Det är ett kontrakt och det liknas ofta vid ett äktenskap. Så här står det i Shemot, Andra moseboken, kapitel 19:5-6, då folket står vid Sinai berg och ska ta emot Torahn:

Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.

Nyckelordet i denna text är just "OM". Förbundet är alltså villkorat på hur vi håller det med Gud. Det är inte som vissa kristna tolkningar menar att man kan förlora kontraktet, men genom hela Tanakh, den hebreiska bibeln ser man hur folket vänder sig från Gud, till avgudar och omoral och Gud tar sin beskyddande hand ifrån dem. När vi inser vårt misstag och vänder oss tillbaka, väntar Gud på oss.

Detta budskap blir extra tydligt i Profeterna, där det judiska folket kritiseras mycket hårt och straffas för sin envishet, men om vi ångrar oss och gör bot, gäller kontraktet igen. Man kan säga att Gud förväntar sig en väldigt hög standard av beteende från oss - det är den vi hela tiden ska sträva för att uppnå.

Men din sista fråga är lika viktig! För visst är det så att förbundet verkar bara gälla det judiska folket, men då kommer våra profeter in och förtydligar hur Gud har relationer med de andra folken också. Andra folk kan väl ta till sig förbundet och läran, tolka den på sitt sätt och leva därefter, så som kristendomen och islam har gjort. Buddister, hinduer, ateister - alla kan hitta olika vägar till en bättre värld. Kan någon säga att Gandhi inte var en helig man?

Det finns inget inom judendomen som säger att man måste vara jude för att leva rätt - långt ifrån! En god person är en god person, oavsett bakgrund och tro (eller avsaknad av tro). Gör man gott mot sina medmänniskor och jobbar för att göra världen bättre, för att vi ska fixa den där envisa 1% som är kvar till fullbordandet av skapelsen, ja då har judendomen inget att invända emot!

Där omvärlden ofta har missförstått judendomen är när man förväntat sig att det judiska folket ska bli kristna eller muslimer, bara för att de grundar sig på bibliska källor. Profeten Amos säger det bäst och vi läser faktiskt denna text i synagogan, när vi läser Vajikra (3 moseboken) kapitel 19, om hur israeliterna ska vara ett heligt folk. Amos skriver med sådan styrka och poesi att det är väl värt att ha med hela stycket:

Skulle ni vara förmer än nubierna för mig, ni israeliter? säger Herren. Jag förde Israel ut ur Egypten, men också filisteerna från Kaftor och arameerna från Kir.

Herren Gud har ögonen på detta syndiga rike: Jag skall utplåna det från jordens yta!

Dock skall jag inte helt och hållet utrota Jakobs ätt, säger Herren.

Se, på min befallning skall Israel skakas bland alla folk som man skakar säd i ett såll och inte en sten slinker igenom.

Alla syndare i mitt folk skall dö för svärd, dessa som säger:

”Olyckan drabbar aldrig oss, den når oss inte.”

Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen rämnorna och resa upp det som rasat, bygga upp den som i forna dagar, så att de kan lägga under sig vad som är kvar av Edom och alla de folk över vilka mitt namn har utropats, säger Herren, som utför detta.

Ja, den tid kommer, säger Herren, då plöjaren följer tätt efter den som skördar och vintramparen tätt efter den som sår, då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över.

Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel. De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem, plantera vingårdar och själva dricka vinet, anlägga trädgårdar och äta deras frukt. Jag skall plantera dem i deras egen mark, och de skall aldrig mera ryckas upp

ur den mark som jag har gett dem, säger Herren, din Gud.

Amos säger alltså att vi visst är Guds utvalda folk, men att Gud har en relation med andra folk också - vi ska inte tro att vi är bättre än någon annan! Jerusalem och templet förstörs och vi får lida i exil, men ändå kommer vi inte att försvinna - vi kommer att alltid vara kvar i världen på något sätt.

Kol tuv,

Sukkot igen!

Hej!

Nu har det som vanligt varit mycket med helgerna - det är inte många vardagar man har i sin vecka, när torsdagen och fredagen försvinner in i helgfirandet.

Ikväll börjar Sukkot, lövhyddofesten. Förra året hade jag privilegiet att kunna bygga en Sukkah på vårt annars plåtbetäckta tak, då hyresvärden ändå höll på att renovera balkongen och tog då av plåten. Detta gjorde det möjligt att bygga en kosher Sukkah, men ack, så är inte fallet i år. Vi får hålla oss tillgodo med att läsa kiddush i församlingens Sukkah.

Förra året hade jag också en kurs i Det judiska året, där vi talade ingående om Sukkot. Ni kan lyssna och/eller ladda ner programmet här.

För två år sedan skrev jag också om den text man läser ur Torahn på shabbaten som kommer under Sukkotveckan. Det handlar om när Moshe fick träffa Gud ansikte mot ansikte.

Jag önskar er alla en riktigt chag sameach!

Krossade murar och krossade stentavlor - repris

Hej!

Jag är på semester i USA för tillfället, så bloggandet har nästan helt stannat av, men jag är tillbaka i mitten av juli och sätter igång igen då. Idag är det ändå en av den judiska kalenderns sex fastedagar, så jag återpublicerar det jag skrev förra året om dagen:

Idag är det en fastedag - שבעה עשר בתמוז - Shiva Asar beTammuz (som betyder den sjuttonde dagen i månaden Tammuz), en mindre fastedag i den judiska kalendern.

Jag skrev om den förra året också, men jag skriver lite mer nu:

Shiva Asar beTammuz markerar början på den tre veckor långa sörjeperioden som kulminerar i den mörkaste dagen på det judiska året, תשעה באב - Tisha beAv (den nionde i månaden Av). Religiösa judar fastar (avhåller sig helt från mat och dryck) från soluppgång till solnedgång under Shiva Asar beTammuz och fastar ett helt dygn (solnedgång till solnedgång) under Tisha beAv.

De tre veckorna mellan dessa två fastedagar ska man inte raka sig, inte spela musik, inte ha fest och andra saker som vi gör för att visa att vi sörjer. Varje Shabbat läser vi också en haftarah (en del ur profetböckerna) där profeten Jeremiah (se bilden) fördömmer det judiska folket för deras synder och varnar dem med att snart kommer Gud tillåta förstörelsen av Templet (i Jeremiahs fall var det första templet han syftade på).

Dessa traditioner har som syfte att återskapa känslan av sorg och olycka för att verkligen reflektera över det hemska som har drabbat vårt folk. Att som judar återkoppla till vårt förflutna är mycket viktigt och stadgar oss i nuet. Jag skriver mer om historiens betydelse för oss idag, i mitt inlägg om Tisha beAv från förra året: Årets mörkaste dag.

På Tisha beAv sörjer vi bland annat förstörelsen av både det första templet (år 586 f.v.t.*) av babylonierna och det andra templet (år 70 v.t.*) av romarna.

Shiva asar beTammuz är dagen då romarna, efter år av belägring, bröt sig igenom Jerusalems murar. Det är början på slutet för staden och templet.

Fast Judéen fortfarande räknades som centrat för judisk liv i mer än 300 år efter templets förstörelse är detta religiöst sett början på den judiska exilen. Jerusalem, det judiska folkets geografiska hjärta blev av romarna en förbjuden plats för judar.

Staden fick ett nytt namn, Aelia Capitolina, ett latinskt namn som signalerade att detta var bara en anonym huvudstad för regionen. Som en vidare förnedring av judarna, fick regionen, som hade hetat Judea, ett nytt namn, den också. Romarna letade sig tillbaka i den judiska historien och grävde fram namnet på folkets ärkefiender under bibelns tid, filistéerna. Det var ett folk som inte längre fanns kvar, men som fick ge namn åt det nya avjudaiserade området - Palestina. Det kan i vart fall inte förnekas att historien verkar ha ett ganska svart sinne för humor...

Titusbågen i Rom skildrar hur judiska fångar och romerska soldater marscherar på Roms gator med Templets skatter, bl.a. menorahn.

Förra året ledde jag en väldigt bra studiedag på församlingen på just Tisha beAv. Vi tittade då på en dramadokumentär från BBC, från en serie om romarriket. Detta avsnitt handlade just om kriget mot judarna.

Jag har klippt ut den bit som handlar om hur de bröt sig igenom murarna. Jag satte upp den på YouTube och ni kan se den här. Nästa bit kommer på nätet strax före Tisha beAv.




Juden som reser med romarna är historikern Josephus Flavius, Josef ben Mattityahu (se bilden), som började som befälhavare för en judisk garnison, mot Rom, men han insåg snabbt att romarna skulle aldrig besegras. Han överlämnade sig till den romerska hären och åkte med dem resten av kriget som konsult och diplomat.

Josephus demoniserades naturligtvis som en hemsk förrädare, men hans mål var att försöka rädda så många judar och så mycket av Judéen från total förstörelse. Han misslyckades med att rädda Jerusalem och bosatte sig i Rom efter kriget. Där utmärkte han sig speciellt som historiker och han skildrade judarnas historia och hela det romersk-judiska kriget i sina verk. Hela denna del av TV-serien är baserat på hans verk.

Den rabbinska traditionen, vars historiebild kan liknas vid en spiraltrappa, menade att olycksdagar är ekon av tidigare olycksdagar. Därför förklarade de Shiva Asar beTammuz till en händelse i Torahn och kunde därför förklara varför just denna dag var en tragedi för det judiska folket.

De förankrade 17 tammuz till berättelsen om den gyllene kalven, då folket förlorade tilliten till Moshe och Gud och gjorde sig en kalvstaty i guld som de dansade runt, dyrkade och sjöng:

"Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten."

Shemot (2 moseboken) 32:4

Folket gjorde detta bara dagar efter att ha hört de första budorden:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Shemot 20:1-3

Gud uppmärksammar Moshe, som har tillbringat 40 dagar uppe på Sinaiberget, där han hämtat stentavlorna, att folket har helt tappat greppet. Nu måste Moshe ner för att ingripa och återställa ordningen.

Då Moshe kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
Shemot 32:19-20

Vill ni ha er guldkalv ska ni få det! hör jag Moshe säga bittert. Och vad tyckte Gud om att han hade sönder stentavlorna? Enligt en midrash berömde Gud Moshe för det. Det var den ända rätta symbolhandlingen i en sådan extrem situation.

Det var det ända rätta, men det var en tragisk situation, när människorna sjunker så lågt och kollektivt går med på en sådan villfarelse. Enligt rabbinerna var det den 16 Tammuz som de skapar kalven. Det var den 17 Tammuz som Moshe slår sönder stentavlorna och konfronterar folket med vad de har gjort.

Krossade stentavlor ur en andlig tragedi i Torahn, kopplad till krossade murar i en historisk tragedi ur historien. Visst finns det ekon i historien.

צום קל - tsom kal (ha en lätt fasta),

3000 år av visdom - lika aktuell idag

Hej!

Återigen har Maciej Zaremba lyckats hitta och diagnostisera ett av den svenska mentalitetens mörkaste störningar.

För er som inte har läst Maciej Zarembas otroliga artikelserie om vuxenmobbingen på svenska arbetsplatser, hur den förstör människors liv och hur den konsekvent tolereras av fackföreningar, försäkringskassan och arbetsgivare, så måste ni bara ta er tid och läsa den, från början till slut:

1) ”De skrattade bara.” Så berövades Safet sitt människovärde

2) ”Säg inget vänligt till mig”

3) Fritt fram i Sverige. Men brottsligt i Frankrike

4) ”De skiter i vilket” – Så sviker vi de mobbade

5) "Värst för dig själv" - Vår heder har inget pris

Den borde faktiskt ingå i en obligatorisk kurs i alla svenska gymnasier och högskolor. Läs bara detta citat om varför mobbingen i Sverige kan fortsätta som den gör:

"Varför är du så upprörd?” Jag övar då och då på den repliken, som räddat mig ur mången knipa. Säger man så till en tysk får man noll effekt. ”För att du inte fattar vad jag säger”, kan han svara. Annat i Sverige. Här är det vådligt att hetsa upp sig eller höja rösten. Då är man obehärskad, säkert oresonlig, kanhända en riskfaktor i miljön. Så var gång jag i en diskusion känner adrenalinet stiga avfyrar jag den pilen mot min helt lugne opponent. ”Men jag är inte alls upprörd!” brusar han upp. ”Ja, du hör själv ”, säger jag och andas ut. Nu är det han och inte jag som kan misstänkas för samarbetssvårigheter.

Detta berättas för att visa hur enkelt det kan vara att stöta ut en människa i en kultur som skyr konflikt och misstar harm för psykisk obalans. En enda falsk anklagelse kan vara nog. Hon blir upprörd och detta tas till intäkt för att det verkligen är något fel på den personen.

”Hon är ju så obehärskad, inte att undra på ...”

Jag minns ett flygblad som någon klok person delat ut till nyanlända flyktingar. Där stod bland annat: ”Kom ihåg att hos en svensk kan ett leende uttrycka aggression.”
Visst är det så. I en kultur där vrede är tabu och där tvedräkt inger ångest försvinner varken ilska eller tvedräkt, de tar sig nya vägar. Det vore inte nåt problem för den som lärt sig koden, kan man tycka. Men det finns ett problem. Den underkylda ilskan är nästintill omöjlig att bemöta på ett vettigt sätt.

Vilken skrämmande och träffande analys!

Och för mig för det tankarna till vår Torah, med sin 3000 år gamla visdom. Redan där har vi botemedlen för denna sjukdom, bara vi har visdomen och modet att sätta det i verket:

1) Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
Shemot (2 Mos) 20:16

2) En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten. Änkor och faderlösa får ni inte behandla illa. Om du behandlar dem illa och de ropar till mig, skall jag lyssna till deras klagorop.
Shemot 22:21-23

3) Du skall inte sprida falska rykten. Gör inte gemensam sak med den skyldige genom att vittna falskt. Du skall inte följa mängden i det som är ont och inte ge efter för den så att du förvränger sanningen, när du vittnar i någon sak. Du skall inte vara partisk för den fattige i hans sak.
...
Du skall inte vränga rätten för den fattige. Avhåll dig från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige, den som har rätt, ty jag frikänner inte den skyldige. Du skall inte ta mutor, ty mutor gör den klarsynte blind och fördärvar saken för den som har rätt.
En invandrare får du inte förtrycka. Ni vet hur det är att vara invandrare, ni var ju själva invandrare i Egypten.
Shemot 23:1-3, 6-9

4) Ni skall inte stjäla och inte bedra eller lura varandra. Svär inte falskt vid mitt namn, då vanhelgar du din Guds namn. Jag är Herren. Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något. Du skall inte hålla inne arbetarens lön över natten. Du skall inte förbanna en döv och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller; du skall frukta din Gud. Jag är Herren.
Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman. Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.
...
Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.
Vajikra (3 Mos) 19:11-18, 33-34

Att på ett öppet och ärligt sätt konfrontera och tillrättavisa någon som har kränkt dig, är nog den allra bästa vägen till att ta tag i och lösa konflikter. Kommunikation är grundstenen i ett gott samhälle!

Vi fortsätter till Talmud, den rabbinska traditionen:

a) I Talmud Bava Metsia 58b står det att när man får någon att rodna eller blekna av en förödmjukelse är det så pass allvarligt att det av Gud räknas som att man har (i och med rodnaden) spillt deras blod, dvs. brukat fysiskt våld mot dem, eller (i och med likblekheten) att man till och med tagit deras liv!

b) Detta är Adams släkt. Då Gud skapade människan, i Guds avbild gjorde Han henne. Bereishit (1 Mos) 5:1
Ben Azzai sa: Detta är Torahns främsta vers. Vi lär oss från detta att man inte får säga ”Jag har förödmjukats, därför ska jag förödmjuka tillbaka.”
Rabbi Tanchuma sa: Om du gör detta, vet då vem du förödmjukar – ”i Guds avbild gjorde Han henne”!
(D.v.s. Förödmjukar du en människa, förödmjukar du Gud själv, i vars avbild vi är alla formade.)

På 3000 år har mänskligheten uppenbarligen inte kommit särskilt långt med att behandla varandra med kärlek, värdighet och respekt. Värre än så, det finns många moderna, färska fall av mobbing inom våra judiska församlingar. Det är vidrigt, tragiskt och hemskt, hemskt ojudiskt.

Vi får alla återvända till dessa visdomstexter och till Zarembas journalistik, för instruktion och inspiration.

En bättre värld är möjlig!

Kol tuv,

Snart är det Shavuot-studier igen!

Hej!

Den 18 maj börjar Shavuot - veckofesten. Den kallas för Chag Matan Torahtejnu - Helgen då vi tog emot Torahn, vid Sinai berg. Den skulle kunna kallas för Helgen då Gud gav oss Torahn, men då skulle man ha missat en viktig aspekt av judendomen - det fria valet.

Så här står det i Shemot (2 moseboken), precis innan Gud visar sig för hela folket:

Moshe gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget: "Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk:
Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk - ty hela jorden är min - och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk."
När Moshe kom tillbaka kallade han samman folkets äldste och förelade dem det som Herren hade befallt honom att säga. Folket svarade med en mun: "Allt vad Herren har sagt vill vi göra." Och Moshe gick tillbaka till Herren med folkets svar.
Shemot 19:3-8

Det här är kanske det mest centrala texten om det judiska konceptet av det utvalda folket och hela texten hänger på ett enda ord. Märkte ni den?

Här har ni det i tjock stil: "OM ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk"

Allt är villkorligt. Vi kan välja och det gör vi varje dag - vill vi vara judar och eftersträva en relation med det gudomliga, eller lämnar vi vår tradition och folket stående där vid Sinai? Orkar vi verkligen ta på oss det otroliga ansvar som det innebär att leva efter en gudomlig standard och sträva mot att skapa en bättre värld för alla människor här på jorden?

Det är egentligen judendomens centrala fråga, och den som belyses på Shavuot.

Det finns även en humoristisk midrash (rabbinsk legend) om mötet med Gud på Sinaiberget:

Moses inför mottagandet av Torahn instruerade sitt folk inför denna händelse, och bad dem gå och lägga sig tidigt så att de var utvilade på morgonen. Folket löd honom dock inte, och försov sig naturligtvis morgonen därpå, så att Moses fick väcka dem i all hast. När de väl hade samlat sig hade G-d redan väntat en bra stund på dem.

Därför har man en tradition att studera hela natten på Erev Shavuot (Shavuot afton) och be morgonbön (där man läser högt Torahn) så fort solen går upp. Många församlingar kör en hel eller halvkväll av studier, som kallas för en Tikkun leil Shavuot.

I år arrangerar Föreningen Egalitär judendom sin egen Tikkun på Shavuot kvällen. Vi börjar med en egalitär kvällsgudstjänst, fortsätter med en middag och avslutar med studierna. Vill du anmäla dig för att komma kan du mejla mig, eller skriva i kommentarerna här nedan, så mejlar jag dig mer information om det.

Vissa menar att detta splittrar församlingen, men det handlar inte om att konkurrens med Stora synagogans evenemang, utan om pluralism och att vidga utbudet. Vi har ett annat format än det som har funnits tidigare, med kortare föredrag och mer diskussion. Och det blir bara roligare om man kan gå mellan de olika evenemangen och lyssna på de ämnen man tycker bäst om!

Oavsett vilken man går på are det ju inte fy skam att det serveras ostkaka och blintzes (tjock crepes med sylt och ost i) till. De är traditionella rätter gjorda på mjölk, för att Torah ses som det judiska folkets näring - såsom modersmjölken.

Chag sameach,

Två dagar Pesach kvar! Lite humor, lite allvar...

Hej!

Nu är det börjar snart Pesachs två sista dagar av Chag ("röd" dag, som man håller nästan som Shabbat). På tisdag kväll får man äta vanlig mat igen, Chamets, och det ser jag fram emot. En vecka av Matsa, osyrat bröd är, ja... det finns i alla fall ingen risk att man blir lös i magen av en sådan kost...

Här har ni en video som min fru, Alisa, hittade på nätet. Det är en sorts hyllning till matsan, men inte direkt en helhjärtad hyllning.



För de flesta judar, som bor nära en församling, är förvärvandet av matsa oftast inte en svårighet. Församlingen köper in flera ton och försäljningen brukar pågå i minst två veckor fram till Pesach.

Man får komma ihåg att inte alla har det så lätt, speciellt inte om man är sista juden kvar i Afghanistan. Men Zevulon Simantov har hjälp utifrån:
Last Living Jew in Afghanistan Gets Passover Aid from Half a World Away
(Tack till Leon, som tipsade mig om artikeln.)

Vad det gäller Torahläsningen i Synagogan dessa dagar är det så klart i helgens tecken, det också. Imorgon läser vi ur Shemot, 2 moseboken, kapitel 13-15 om hur Gud ledde folket ut ur Egypten, delade havet när egyptierna var dem hack-i-häl och ledde dem över till säkerheten.

Det är en ytterst dramatisk text, som ser otroligt ut på film, även animerat:



Men man kan som med allting även hitta en humoristisk sida på det. I mejl från Erika och Eva S fick jag i år denna bild som en Pesachhälsning:


För er som vill fördjupa er i Torahläsningen har jag grävt fram två av Torahbloggas tidigare inlägg som jag skrev med referens till detta avsnitt:

Inga genvägar - om de många tolkningar kring varför Gud tog dem på den omväg som ledde dem fram till havet

Inmurade spädbarn - Att skipa rättvisa eller visa barmhärtighet? - om en kuslig midrash (rabbinsk legend) gällande havet som räddade israeliterna, men dränkte egyptierna som kom efter. Skrevs som en tankeställare i samband med Gazakriget, januari '09.

Kol tuv,

Parashat Vajakhel-Pekudej - En ärlig läsarfråga

Hej!

Jag tycker det är väldigt roligt och spännande när man gräver lite djupare och ställer frågor om våra texter och om judendomen generellt. Vi tar allt för mycket för givet i vardagen och vi borde egentligen ifrågasätta vår religion, våra traditioner, ja, hela vår omvärld mycket mer än vi gör.

Därför uppskattade jag Paulinas fråga, som hon ställde om förra veckans parasha (veckoavsnitt):

I veckans parsha (den vi läste igår) finns en del om kostnaderna för tabernaklet. Det är en lång uppräkning av penningbelopp. Vad är grejen med det? Vad har det för betydelse?

Texten Paulina syftar på är början av andra hälften av veckans dubbelparasha, Pekudej och ni kan hitta den svenska översättningen här.

Paulina, det finns en väldigt fin tolkning som ger svar på din fråga och den hittas i den rabbinska litteraturen. Jag hittade en sammanfattning av det i kommentarrutan av min Chumash (boken som innehåller alla de bibliska texterna man läser i synagogan), Etz Hayim. Så här står det:

In this parashah, Moses gives a detailed accounting of the expenditures [utgifterna] for fashioning the tabernacle and its furnishings [inredning].
Why did Moses feel obliged [förpliktigad] to give this detailed account ? Some Israelites knew that they would have taken advantage of handling all that gold and silver for their own enrichment [berika sig själva]. They suspected Moses of being no better than they were. Thus the Midrash emphasizes that leaders of the community must be above any suspicion of personal aggrandizement [öka sin makt/status/rikedom]. The family that prepared the incense [rökelse] for the Temple services would never let their relatives wear perfume, lest some people suspect them of using Temple incense for their personal benefit. The official who supervised [övervakade] the shekel offering would wear a special garment [klädesplagg] with no pockets and no long sleeves when he did so, so that no one would suspect him of pocketing public funds. "A person should strive [sträva] to please people as strenuously [energiskt] as one strives to please God" (Exodus Rabbah 51:2).

Även om en ledare själv är ärlig kommer vissa andra alltid att vara misstänksamma mot dem. Det gäller alltså att undvika dessa negativa intryck innan de ens uppstår, genom att agera på ett sätt som inte lämnar plats åt tvivel. En enda incident av tvivelaktiga handlingar kan ge intryck som varar i många år framöver.

Här är den svenska offentlighetsprincipen ett föredöme, när den fungerar. Som domaren Louis Brandeis sa: "solljus är det bästa disinfektionsmedlet" (som jag senast citerade i inlägget om mitt eget öppenhetsfall). Vi måste värna om öppenheten och vår ärlighet i många offentliga sammanhang. Har ni fler frågor är ni välkomna att ställa dem när som helst här på bloggen! Kol tuv,

Parashat Vajakhel-Pekudej - Nu får du allt ge dig...

Hej!

Denna vecka läser vi ett dubbel avsnitt ur Torahn, parashat Vajakhel-Pekudej. Vissa år läser man dessa seperat, då det passar sig med kalendern, men i år läser vi dem tillsammans. Vajakhel-Pekudej är de två sista avsnitten av Shemot (2 moseboken).

Förra året skrev jag om hur de första tre verserna i Vajakhel - om att hålla Shabbat - i kontrast med resten av avsnittet - som handlar om byggandet av Mishkan, Tabernaklet (tempeltältet) - blir grunden för hur våra lärda förstår vad som utgör förbjudet arbete på Shabbat och vad som är tillåtet. Du kan läsa det här: Vajakhel - ett anti-vardagsexperiment.

Efter det korta stycket om Shabbat läser vi följande:

Moshe sade till hela Israels menighet: "Detta är vad Herren har befallt er: Samla in gåvor åt Herren. Var och en som känner sig manad skall bära fram dessa gåvor åt Herren: guld, silver och koppar, violett, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade baggskinn, delfinskinn, akacieträ, olja till lampan, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, onyx och andra ädla stenar att sätta på efoden och på bröstväskan.
Shemot 35:4-9

Det är alltså dyrbara donationer som efterfrågas, men donationerna ska ges כל נדיב לבו, kol nediv libo - "[av] alla som berörs från hjärtat".

Detta var ingen skatt som togs in för ett byggnadsprojekt. Istället handlade det om att varje enskild individ som ville vara en del av något större, som ville vara delaktig i ett heligt projekt att bygga en boning åt världens skapare mitt ibland folket, skulle ge. Man gav, frivilligt, var och en efter sin egen förmåga.

Och när Moshe ber om gåvor, så kommer det gåvor:

Moshe kallade till sig Betsalel och Oholiav och alla konstskickliga män som Herren gett den rätta insikten, alla som kände sig kallade att gripa sig an med arbetet. De tog hand om alla de gåvor som israeliterna hade lämnat till Moshe för att användas vid arbetet på helgedomen.
Men när man fortsatte att bära fram frivilliga gåvor till honom morgon efter morgon, kom alla hantverkarna som utförde olika slags arbeten till helgedomen, var och en från sitt arbete, och sade till Moshe: "Folket kommer med mer än vad som behövs för att utföra det arbete som Herren har befallt."
Då lät Moshe kungöra i lägret: "Ingen, vare sig man eller kvinna, skall komma med fler gåvor till helgedomen." Så avhölls folket från att lämna något mer. Det som de redan hade gett räckte mer än väl till för att arbetet skulle kunna slutföras.
Shemot 36:2-7

Viljan att ge och ge tar aldrig slut. När Moshe får veta att man bara inte kan ta emot fler gåvor måste han uppmana folket att lugna ner sig. Var kommer detta så starka behov att ge ifrån?

Vissa tänker sig att det handlar om skuldkänslor och en vilja att göra bot för incidenten med Den gyllene kalven. Andra förstår detta som en ren och sann önskan av att delta i och bidra till detta heliga projekt. Min bror skriver väldigt vacker om detta på sin blogg, Take on Torah.

Genom tiderna har judar i diasporan hållit ihop genom att skapa församlingar. Det handlade inte bara om att ha en synagoga att be i, utan att ha ett begravningssällskap (Chevra kadisha - "det heliga sällskapet"), att ha en rabbinsk domstol att lösa tvister (sådana har det alltid funnits gott om i judiska församlingar), att driva skolor för att utbilda barnen, att ha kosherslaktare, och en organiserad Tsedaka-insamling för att hjälpa de mest utsatta i församlingen. (Ordet tsedaka översätts med "välgörenhet", men det är starkare än så - det betyder bokstavligen rättvisa.)

Det var noga med denna insamlingsprocess. Man skulle aldrig knacka på hos någon ensam, utan man skulle vara minst två för att tydligt ge intrycket att detta var en insamling för församlingen och inte för någon individ, eller för privata ändemål.

Man knackade på hos alla och bad dem ge just כל נדיב לבו, kol nediv libo - så mycket som hjärtat rörde en att ge. Även de fattigaste medlemmarna, de som snart skulle få stöd av denna insamling, kunde ge det lilla de mäktade med. På så sätt fick de känna att fastän de tog emot mer stöd än de gav, så var det kanske någon annan som de kunde hjälpa med sitt lilla bidrag. Det var därför medlen skulle samlas in till en gemensam pott som förvaltades av församlingen, som sedan delades ut bland de fattiga.

Ej heller när man delade ut bidrag, skulle man gå ensam, utan minst två och två för att tydligt skicka signalen att den som tog emot stödet stod inte i tacksamhetsskuld till någon enskild individ - detta var ett stöd från hela församlingen och gavs med största möjliga diskretion och värdighet.

Jag minns en chassidisk berättelse om detta.

Det berättas om en by där den rikaste mannen, Reb Jits'chak, konsekvent vägrade att ge till insamlingen. Han var en snål, argsint och otrevlig person och ingen ville ha något att göra med honom.

En dag anställde församlingen en ny rabbin och han följde med på insamlingsrundan för att lära känna sina församlingsmedlemmar. När de gick förbi Reb Jits'chaks ståtliga hus utan att knacka på, frågade rabbinen varför de inte gick och frågade där.

"Det är ingen idé. Reb Jits'chak må vara byns rikaste man, men han bara hånar oss när vi kommer förbi."

"Låt mig försöka" sa den unga rabbinen. Han gick fram och knackade på. Efter en stund öppnades dörren och Reb Jits'chak tittade ut.

"Reb Jits'chak, jag är den nya rabbinen i byn och vi samlar in pengar för församlingens behövande. Det skulle vara en stor heder om du kunde bidra med något."

Den gamle mannen grymtade och stängde dörren i ansiktet på rabbinen. Han stod kvar på tröskeln en stund, lite chockad över mannens fräckhet och skulle just gå när dörren öppnades lite igen.

"Här." sa Reb Jits'chak och sträckte fram ett sketet, rostigt, smutsigt litet mynt - en kopek. Rabbinen stirrade på den utsträckta handen. Var det ett skämt? Rabbinen fattade ett beslut.

"Tack så mycket, Reb Jits'chak! Vi är alla så tacksamma för ditt bidrag!" Rabbinen tog emot myntet och dörren stängdes i ansiktet på honom för andra gången.

När han kom tillbaka till gruppen, som hade stått utanför tålmodigt väntat på att se om denna nya rabbin kunde knäcka stans hårdaste nöt, så var de alla röda i ansiktet av ilska.

"Åh, den där mannen är en sån skurk!" sa de "En riktig skam för vår församling!" "Släng kopeken i ansiktet på honom, som han behandlar sina medmänniskor!"

Men rabbinen sa: "Ta det lugnt. Han gav i alla fall något. Jag ska tillbaka imorgon för att se om han vill ge mer."

Och varje dag gick rabbinen förbi Reb Jits'chaks hus och knackade på. Varje dag fick han en sketen kopek till. Efter ett tag stängde inte Reb Jits'chak dörren i ansiktet på rabbinen, han hade myntet i handen när han kom till dörren, beredd på rabbinens besök. Varje gång uttryckte rabbinen en stor tacksamhet för bidraget.

När man, vid slutet av året gjorde en sammanräkning av alla bidrag visade sig att Reb Jits'chak hade gett en rätt ansenlig summa, trots allt, genom dessa småmynt. Rabbinen insisterade på att ge mannen en alijah - att kalla upp honom till Torahläsningen i synagogan, för att tacka honom.

Dagen efter gudstjänsten när rabbinen tittade förbi fick han ett 5-kopeks mynt i handen. Vid nästa års räkenskap hade Reb Jits'chak gett mer än någon annan i byn och man kunde reparera skolhusets tak med en del av summan.

Rabbinen insisterade på att uppmärksamma honom än en gång för hans generositet. Alla förundrades också över den förändring man började se hos Reb Jits'chak. Han hälsade inte på folk, men han hälsade tillbaka om någon vågade sig på ett hej. Han var ute och gick i byn oftare än någon kunde minnas att han gjort tidigare.

Och folk frågade rabbinen vad han hade gjort för att lyckas med Reb Jits'chak.

"Han behövde bara att någon tog emot den första kopeken."

Vissa har inte kapaciteten att ge. De behöver vår hjälp att fullfölja mitsvan av att ge Tsedaka och vi får vara tacksam för den uppoffring de faktiskt gör. Det är i mötet mellan människor som vi alla växer.

Vad i ditt liv är din kopek?

Kol tuv,

Ki tisa - Den som väntar på något gott...

Började skriva på detta inlägg för ett år sedan, när vi sist läste Parashat Ki tisa, men hann aldrig klart med det. Nu är vi tillbaka där igen, så nu får ni läsa det!

Hej!

Ibland är det märkligt när två helt orelaterade saker poppar upp i ens vardag och plötsligt är det uppenbart hur dessa två saker är sammanlänkade.

Denna veckas parasha är Ki tisa och innehåller den berättelsen i Torahn som handlar om bristande tålamod och självkontroll - Den gyllene kalven.

Israeliterna campar fortfarande vid foten av Sinai-berget och Moshe går upp för att möta Gud och ta emot De två stentavlorna. Moshe tillbringar 40 dygn uppe på berget. Varför är han däruppe i 40 dygn? Det finns många, många rabbinska legender om vad som pågick uppe på berget mellan Gud och Moshe - den vanligaste svaret är att Moshe studerar metoderna för att tolka och lära ut Torahn, dvs. det som utmärker den rabbinska traditionen.

Men nere på marken börjar folket bli otåliga. Var är Moshe? Kommer han tillbaka? Vad ska vi göra om han har dött uppe på berget? Hur ska vi klara oss utan en ledare? Vi är ju bara f.d. slavar, vi kan inte klara oss själva!

Då de inte längre känner Guds eller Moshes närvaro börjar de söka efter substitut för dem. De gör så för att de känner sig otrygga, men hade de bara väntat på Moshe lite till, så hade allt varit frid och fröjd.

Istället bli det katastrof:

När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: "Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."

Aron svarade dem: "Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!" Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: "Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten." Tidigt nästa morgon offrade de brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig.
Shemot (2 moseboken) 32:1-4, 6

Det första som Gud sa vid uppenbarelsen, bara några dagar tidigare var:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Shemot 20:2-5

Istället för att vistas i helighet med Gud vid Sinaiberget, så lyckas folket bryta mot allt detta. De gör en bild av ett djur som går på jorden, de tillber och tjänar den och om det inte vore tillräckligt provokativt, så ger de kalvstatyn hedern för att ha tagit ut folket ur Egypten, bara 5 minuter efter att ha tillverkat den.

Deras otålighet och rädsla för att vara utan ledare leder dem till en total förvrängning av deras värderingar och deras grundläggande bild av verkligheten.

Nu kommer vi till sammanträffandet

Igår lyssnade jag på en podcast (ungefär som ett radioprogram som man kan ladda ner från nätet och lyssna till på datorn eller en MP3-spelare) av ett radioprogram som är bland mina absoluta favoriter. Programmet heter RadioLab och varje avsnitt tar de upp ett visst ämne (t.ex. kärlek) och undersöker olika aspekter av ämnet ur ett vetenskapligt perspektiv (vad händer i kroppen när man blir kär, vad säger psykologin om kärlek, mm).

Denna gång var det ett miniavsnitt (ca 15 minuter) som handlade om viljestyrka. Programledarna diskuterar ett forskningsexperiment som gjordes på 60-talet, det s.k. Marshmallow-experimentet.

En psykolog, Walter Mischel, tog in ett barn, ca 4 år gammalt, in i ett kalt rum med ett bord och en stol. På bordet låg det en tallrik innehållande en stor, mjuk, skinande vit marshmallow. Forskaren förklarade för barnet att de kunde äta godiset på tallriken med en gång, men om de kunde vänta en kvart tills han kom tillbaka skulle de få två mumsiga marshmallows att äta.

Vilket barn föredrar inte två marshmallows framför en?

Men för barnen som fick ensamma vänta i ett tomt rum med godiset mitt framför näsan var det inte lätt. Här kan du se ett klipp som återskapar experimentet. Ungarna är SÅ gulliga! (Ni kan hoppa över de sista två minuterna av klippet då den kristna pastorn som inleder klippet, drar paralleller mellan barnen med godislockelsen och Jesus som lockades av djävulen. Inte särskilt judiskt...)



I flera decennier efter det ursprungliga experimentet har Walter Mischel försökt hålla kontakten med dessa barn för att undersöka om det fanns någon koppling mellan deras förmåga att vara tålmodiga och utöva självkontroll som 4-åringar och hur det gick för dem senare i livet. Resultaten är fascinerande skrämmande.

En mycket stor andel av de barn som lyckades hålla sig i schack växte upp och blev alla framgångsrika individer, oavsett vad de företog sig. De hade förmågan att hålla siktet på ett avlägset mål och jobba sig dit, utan att tappa fokuset på vägen. Men barnen som inte lyckades hålla sig från marshmellown växte upp och hade fler problem, fler misslyckanden. Dessa individer jobbade ofta för kortsiktiga belöningar, men lyckades därför inte lika väl genom livet.

Ni kan höra mer om ni lyssnar på Radiolabavsnittet (ca 15 minuter).

Så nu kan vi diagnosticera det judiska folkets problem - de var ju som otåliga barn som inte kunde hålla sig från godiset!

Det blev också denna svaghet som uppstod igen senare, som ledde till Guds beslut att folket skulle vandra 40 år i öknen, och den generationen som gick ut ur Egypten skulle alla dö på vägen. Endast barnen, som hade växt upp i frihet och förhoppningsvis förstod vikten av att vänta och vara tålmodig fick komma in i Kanaan och bosätta sig där.

Låt oss alla vara noga med att hålla siktet på det som verkligen är viktigt i livet och inte falla offer för avgudadyrkan (som uppkommer i modern form hos människor som blint följer en ideologi eller religion, utan att tänka sig för - läs mer om detta här), eller andra lockande, men misslyckade företeelser.

Vi kan bättre!

Shabbat shalom,

PS. Visst är det ironiskt att just detta inlägg är en som jag skrev för ett år sedan, men aldrig blev klar med. Säger en del om mig... ;)