3000 år av visdom - lika aktuell idag

Hej!

Återigen har Maciej Zaremba lyckats hitta och diagnostisera ett av den svenska mentalitetens mörkaste störningar.

För er som inte har läst Maciej Zarembas otroliga artikelserie om vuxenmobbingen på svenska arbetsplatser, hur den förstör människors liv och hur den konsekvent tolereras av fackföreningar, försäkringskassan och arbetsgivare, så måste ni bara ta er tid och läsa den, från början till slut:

1) ”De skrattade bara.” Så berövades Safet sitt människovärde

2) ”Säg inget vänligt till mig”

3) Fritt fram i Sverige. Men brottsligt i Frankrike

4) ”De skiter i vilket” – Så sviker vi de mobbade

5) "Värst för dig själv" - Vår heder har inget pris

Den borde faktiskt ingå i en obligatorisk kurs i alla svenska gymnasier och högskolor. Läs bara detta citat om varför mobbingen i Sverige kan fortsätta som den gör:

"Varför är du så upprörd?” Jag övar då och då på den repliken, som räddat mig ur mången knipa. Säger man så till en tysk får man noll effekt. ”För att du inte fattar vad jag säger”, kan han svara. Annat i Sverige. Här är det vådligt att hetsa upp sig eller höja rösten. Då är man obehärskad, säkert oresonlig, kanhända en riskfaktor i miljön. Så var gång jag i en diskusion känner adrenalinet stiga avfyrar jag den pilen mot min helt lugne opponent. ”Men jag är inte alls upprörd!” brusar han upp. ”Ja, du hör själv ”, säger jag och andas ut. Nu är det han och inte jag som kan misstänkas för samarbetssvårigheter.

Detta berättas för att visa hur enkelt det kan vara att stöta ut en människa i en kultur som skyr konflikt och misstar harm för psykisk obalans. En enda falsk anklagelse kan vara nog. Hon blir upprörd och detta tas till intäkt för att det verkligen är något fel på den personen.

”Hon är ju så obehärskad, inte att undra på ...”

Jag minns ett flygblad som någon klok person delat ut till nyanlända flyktingar. Där stod bland annat: ”Kom ihåg att hos en svensk kan ett leende uttrycka aggression.”
Visst är det så. I en kultur där vrede är tabu och där tvedräkt inger ångest försvinner varken ilska eller tvedräkt, de tar sig nya vägar. Det vore inte nåt problem för den som lärt sig koden, kan man tycka. Men det finns ett problem. Den underkylda ilskan är nästintill omöjlig att bemöta på ett vettigt sätt.

Vilken skrämmande och träffande analys!

Och för mig för det tankarna till vår Torah, med sin 3000 år gamla visdom. Redan där har vi botemedlen för denna sjukdom, bara vi har visdomen och modet att sätta det i verket:

1) Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
Shemot (2 Mos) 20:16

2) En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten. Änkor och faderlösa får ni inte behandla illa. Om du behandlar dem illa och de ropar till mig, skall jag lyssna till deras klagorop.
Shemot 22:21-23

3) Du skall inte sprida falska rykten. Gör inte gemensam sak med den skyldige genom att vittna falskt. Du skall inte följa mängden i det som är ont och inte ge efter för den så att du förvränger sanningen, när du vittnar i någon sak. Du skall inte vara partisk för den fattige i hans sak.
...
Du skall inte vränga rätten för den fattige. Avhåll dig från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige, den som har rätt, ty jag frikänner inte den skyldige. Du skall inte ta mutor, ty mutor gör den klarsynte blind och fördärvar saken för den som har rätt.
En invandrare får du inte förtrycka. Ni vet hur det är att vara invandrare, ni var ju själva invandrare i Egypten.
Shemot 23:1-3, 6-9

4) Ni skall inte stjäla och inte bedra eller lura varandra. Svär inte falskt vid mitt namn, då vanhelgar du din Guds namn. Jag är Herren. Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något. Du skall inte hålla inne arbetarens lön över natten. Du skall inte förbanna en döv och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller; du skall frukta din Gud. Jag är Herren.
Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman. Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.
...
Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.
Vajikra (3 Mos) 19:11-18, 33-34

Att på ett öppet och ärligt sätt konfrontera och tillrättavisa någon som har kränkt dig, är nog den allra bästa vägen till att ta tag i och lösa konflikter. Kommunikation är grundstenen i ett gott samhälle!

Vi fortsätter till Talmud, den rabbinska traditionen:

a) I Talmud Bava Metsia 58b står det att när man får någon att rodna eller blekna av en förödmjukelse är det så pass allvarligt att det av Gud räknas som att man har (i och med rodnaden) spillt deras blod, dvs. brukat fysiskt våld mot dem, eller (i och med likblekheten) att man till och med tagit deras liv!

b) Detta är Adams släkt. Då Gud skapade människan, i Guds avbild gjorde Han henne. Bereishit (1 Mos) 5:1
Ben Azzai sa: Detta är Torahns främsta vers. Vi lär oss från detta att man inte får säga ”Jag har förödmjukats, därför ska jag förödmjuka tillbaka.”
Rabbi Tanchuma sa: Om du gör detta, vet då vem du förödmjukar – ”i Guds avbild gjorde Han henne”!
(D.v.s. Förödmjukar du en människa, förödmjukar du Gud själv, i vars avbild vi är alla formade.)

På 3000 år har mänskligheten uppenbarligen inte kommit särskilt långt med att behandla varandra med kärlek, värdighet och respekt. Värre än så, det finns många moderna, färska fall av mobbing inom våra judiska församlingar. Det är vidrigt, tragiskt och hemskt, hemskt ojudiskt.

Vi får alla återvända till dessa visdomstexter och till Zarembas journalistik, för instruktion och inspiration.

En bättre värld är möjlig!

Kol tuv,

Parashat Behar-Bechukotaj: Vägörenhet vs. rättvisa

Hej!

Har haft lite semester och kämpar fortfarande med en släng av skrivkrampsvirus...

Idag får ni i alla fall några tankar kring veckans Parasha av min far, Maynard Gerber. Han är kantor (chazzan) i Stockholms Stora synagoga och har fått hålla i många predikningar under de senaste åren då församlingen varit utan rabbin. Nu kommer den situationen snart att förändras!

Så här står det i ett infomejl som gick ut idag från församlingens informationsavdelning:

Judiska Församlingen i Stockholm har anställt rabbin David Lazar som konservativ (Masorti) rabbin i församlingen.

Vi räknar med att David Lazar kommer att vara på plats i Stockholm senast 1 september, lagom till Rosh Hashana, det judiska nyåret.

Vi ser att David Lazar med sina värderingar, sin andlighet och sitt sätt att relatera till samhället och till sina medmänniskor kommer att bli ett stort lyft för församlingen.

Med vänlig hälsning
Informationsavdelningen

Jag önskar David Lazar ett stort lycka till och hoppas få höra mycket av honom i framtiden!

Här har ni i alla fall min fars tankar kring Parashat Behar-Bechukotaj:

Behar – Bechukotaj

Predikan

8 maj 2010

En rabbin berättar att en gång, när han promenerade på gatan tillsammans med en vän som var präst, så gick de förbi en tiggare, som frågade dessa två män om inte de kunde ge henne 5 kr för en kopp kaffe. Rabbinen tänkte så här: ”Var kan man köpa en kopp kaffe för bara 5 kronor?” Ändå bestämde rabbinen att ge henne pengar. Han stoppade sin hand in i sin ficka och upptäckte att han inte hade några småpengar. Han tittade i sin plånbok och såg att han hade 3 hundringar och en femtiolapp. Han gav henne femtiolappen och gick iväg med prästen. Kvinnan blev överväldigad av rabbinens generositet och vill ta honom i hand och krama honom. ”Det behövs inte”, svarade rabbinen. ”Använd pengarna på ett klokt sätt bara”, svarade han.

Prästen vände sig mot rabbinen och sa att det var väldigt snällt av honom att ge henne pengarna. Rabbinen sade lite ironiskt, att det kanske var mer dumt än snällt. Rabbinen tänkte att det kristna begreppet ”välgörenhet” verkar ha att göra med barmhärtighet i kontrast till det judiska begreppet vilket är baserat på denna Toratext – nämligen rättvisa. Kapitel 25 i 3 Moseboken handlar om de fattigas och de vräktas rättigheter – att vi är förpliktigade att hjälpa dem behålla sin dignitet och värdighet. Vi måste hjälpa dem komma ur sin situation.

Jag kommer ihåg en incident i föreställning Spelman på taket. Tevje går förbi byns tiggare och ger honom endast 1 kopek. ”En kopek bara?” säger tiggaren. ”Förra veckan gav du mig två!” Tevje beklagar sig och säger att han hade haft en dålig vecka vad gäller sin inkomst. Tiggaren svarar så här: ”Jaha… du hade en dålig vecka, och JAG måste lida!?”

Jo, det finns en hel del ironi i tiggarens svar, men hans svar exemplifierar judendomens syn på välgörenhet, tsedaka. Tsedaka betyder inte ”snällhet” utan ”rättvisa”.

Vi alla känner till profeten Elia, Eliahu hanavi. Eliahu dog aldrig, utan åkte upp till himlen. Detta gjorde att det finns många legender och berättelser om honom. Många av dessa berättelser handlar om att Eliahu klär ut sig till en gatutiggare. Han blir illa behandlad, vilket gör att den messianska tiden, som han kom för att förkunna, blir försenad. I en hel del av dessa berättelser blir han vän med rättfärdiga personer som delar med honom vad de än har, och blir belönade för sina goda gärningar.

Budskapet verkar ganska enkelt: behandla de fattiga bra, för att du aldrig vet hur resultatet blir – det kan hända att din handlig kan leda till att messias kommer! Poängen är kanske den att en god människa ger tsedaka även om det inte verkar vara någon fördel för henne.

Även här i Sverige, i vår egen stad, Stockholm, så finns det gatutiggare. Och man undrar om det verkligen är så att dessa människor inte har pengar, eller vad de gör med de pengar de får. Används pengarna för mat och kläder, eller för sprit och droger?? Det kan hända att det är ointressant i längden – att det snarare är ett prov för oss själva. Toran säger att man är förpliktigad att ge, oavsett hur pengarna kommer att användas. Vem vet – tiggaren är kanske profeten Eliahu som testar oss – för vår egen skull.

Jag går nu tillbaka till rabbinen jag nämnde i början, Nästa dag när han promenerade med sin vän, prästen, igen, så gick de förbi samma kvinna på gatan, som bar solglasögon och rökte samma cigarett. När hon bad att få pengar igen för en kopp kaffe, så svarade prästen att hon redan hade fått 50 kr dagen innan. ”Jo, jo”, svarade kvinnan. ”Jag vet, men har ni inte något att ge mig igen??”

Rabbinen tänkte att hennes ”chutzpe”, fräckhet, liknade tiggaren i Spelman på taket. Dessutom tänkte han, att – ”nej, hon liknar inte alls profeten Eliahu. Men, vem vet – kanske bäst att ge henne lite mer pengar så att Messias kan komma, och även så att jag kan bli en bättre människa!”

Shabbat shalom…

Skrivkramp och visdomsord...

Hej!

Åkte på ett skrivkrampsvirus i början av veckan och har inte kunnat få upp något på Torahblogga, fast jag har mycket i huvudet som vill ut. Jobbigt. Speciellt eftersom veckans parasha är Acharei Mot-Kedoshim och Kedoshim är nog min favoritparasha - det finns SÅ mycket att säga om den!!!

Men läs den gärna på egen hand! Vajikra (3 moseboken) kapitel 19 är Torahns recept på hur man skapar ett heligt samhälle och det finns så mycket där som vi borde dagligen tänka på och införa i vår värld.

Hoppas jag blir botad över Shabbat så kan jag skriva något om det på söndag eller måndag...

Här får ni något som någon annan har skrivit - rabbin David Wolpe, som är en "kändisrabbin" i Hollywood (en hel del judiska kändisar går till hans synagoga). Det är inte för inte att han innehar den positionen. Han skickar ut ett veckomejl med visdom och aldrig har jag läst någon sammanfatta så mycket tänkvärt i så få ord:

The Choice Is Ours

Tuesday, April 20, 2010

David Wolpe

The Talmud teaches, “Everything is in the hands of heaven except reverence for heaven (Berachot 33b).” In other words, there is much we do not choose in this world, but we do choose our posture toward what we are given. For a characteristically wise and elegant formulation of this, listen to the words of the superlative essayist, Joseph Epstein:

“We do not choose to be born. We do not choose our parents. We do not choose our historical epoch, the country of our birth or the immediate circumstances of our upbringing. We do not, most of us, choose to die, nor do we choose the time or conditions of our death. But within all this realm of choicelessness, we do choose how we shall live: courageously or in cowardice, honorably or dishonorably, with purpose or in drift. We decide what is important and what is trivial in life. We decide that what makes us significant is either what we do or what we refuse to do. But no matter how indifferent the universe may be to our choices and decisions, these choices and decision are ours to make. We decide. We choose. And as we decide and choose, so are our lives formed.”

Rabbi David Wolpe is spiritual leader of Sinai Temple in Los Angeles. Follow his teachings at www.facebook.com/RabbiWolpe

Shabbat shalom,

Parashat Tazria-Metsorah - En fråga om liv och död... (repris)

Hej!

Ont om tid idag, och en svår parasha att kommentera kring (ett av de absolut svåraste skulle jag vilja säga). Det är dubbelavsnittet Tazria och Metsorah, som handlar om tre saker:

1. Om hur en kvinna är rituellt oren efter att ha fött barn.
2. Om sjukdomen Tsara'at, som brukar översättas som spetälska. De flesta bibelkommentarerna är överens om att Tsara'at inte är Hansens sjukdom som det heter i medicinska termer, men den kopplingen har ändå funnits länge. Tsara'at brukar i judiska tolkningar förstås som yttre symptom av ett inre problem hos personen, nämligen Lashon haRah - att tala illa om andra. Sjukdomen kunde bara "behandlas" av en Cohen - en präst, inte en läkare. Den förstås som en rent moralisk sjukdom som uppstod endast i bibliska tider. Den kan även förekomma på hus (låter för mig som mögel).
3. Andra saker som gör en oren, som manlig utlösning och menstruation.
   

Förra året när jag bloggade om Tazria-Metsora kom jag att tänka på en Dvar torah (Torahtolkning) som jag sett för några år sedan. Den är så bra att ni får den i år igen!

Den handlar om just varför en kvinna som föder ett barn blir Tameh - rituellt oren. Som om den regeln inte vore provocerande nog så blir hon Tameh i en månad om hon har fött en pojke och två månader om hon fött en flicka!

Den bästa tolkningen av denna till synes högst chauvenistiska regel, och hela renlighets konceptet i Torahn hittade jag i ett Dvar Torahmejl från JTS (Jewish Theological Seminary). Ni kan hitta deras arkiv här och skriva upp er så att ni också får mejl från dem.

Denna Dvar torah kommer från rabbin Lauren Berkun Eichler som undervisar i Florida och är väl värd att läsa i sin helhet:

My spiritual and intellectual journey as a teacher of Torah began with the purity system in Leviticus. Perhaps this was a strange place to begin my life's passion — exploring genital discharges, corpse contamination and leprosy. However, the study of biblical purity laws yielded for me a profound appreciation for the beauty and wisdom of our tradition.

As a young feminist college student, I discovered that the ancient Jewish laws of menstrual impurity were not an example of gender discrimination or blood taboo. Rather, the Torah teaches that all genital discharges, female and male, are sources of tumah (ritual impurity). These laws are part of a broader symbolic system, which highlights the power of confronting mortality and the subsequent need to ritualize the reaffirmation of life.

Many scholars concur that life/death symbolism is the underlying principle behind the biblical purity system. According to this theory, one becomes impure upon contact with death or with the loss of potential life. Indeed, the greatest source of impurity is a human corpse (Num. 19). Leprosy, a scaly white skin disease which made one look like a corpse (see Num. 12:12), is another severe form of impurity. Genital fluids, which represent the loss of generative material from the font of life, also cause impurity (Lev. 15).

According to biblical theology, God is the Source of Life. The God of Israel embodies life, and only the living can praise God (Ps. 115). Therefore, our encounters with death or symbolic reminders of death momentarily remove us from the life–affirming rituals of God's abode in the Temple. Only after a symbolic rebirth through immersion in the "living waters" of the mikveh (ritual bath) could one return to a state of purity.

For many years, I have relished any opportunity to teach about the biblical purity system and the powerful purification ritual of the mikveh. However, year after year, I am challenged by the most paradoxical case of impurity in Leviticus. Parashat Tazri·a declares that a mother becomes impure following childbirth:

"When a woman at childbirth bears a male, she shall be impure seven days ... she shall remain in a state of blood purification for thirty–three days ... if she bears a female, she shall be impure two weeks ... and she shall remain in a state of blood purification for sixty–six days" (Lev. 12:2–5).

Why would a mother contract impurity upon bringing new life into the world if impurity is the result of the symbolic forces of death? Furthermore, why would a mother's period of impurity double upon the birth of a female child?

Each time I read Leviticus Chapter 12, I consider the available responses to these persistent questions. There are several compelling suggestions. First, childbirth in the ancient Near East was fraught with danger to the mother and high infant morality rates. Thus, every childbirth was an encounter with potential death. Secondly, the pregnant woman is a vessel of abundant life. Following delivery, the mother experiences a loss of this powerful presence of life within. Her discharge of life leaves a void and creates the ritual necessity for purification. While neither of these answers perfectly reconciles the impurity of childbirth within the symbolic system, they both address the experience of childbirth as a nexus point between life and death.

In light of recent events, I have contemplated another possible explanation for the impurity of childbirth. In a haunting discussion about instability in the Middle East and the vulnerable state of world affairs, a colleague described the frightening experience of bringing a child into this world: "While I feel great joy in creating a new life," he remarked, "I also know that I have created a new potential for death." Every human being will die. Each birth brings another fragile, mortal being into the universe. In our precarious world, this reality quickly comes into sharp focus.

Herein lies one explanation for the double period of impurity following the birth of a female child. The baby girl embodies the potential to one day bear another new life. Each life that is brought into the world will also bring another death. Therefore, the Torah marks the birth of a girl, a future holy vessel for the creation of life, as fraught with twice the amount "death symbolism."

Perhaps the laws of Leviticus Chapter 12 respond to the conflicting emotions of any new parent. A new birth brings joy and trepidation, awe and fear. A new parent has faith in the potential for life, yet dreads the possibility of death. The biblical purity system proclaims that our confrontations with the temporal nature of life leave a deep spiritual imprint – from conception to birth to illness to death. At every stage in life, we acknowledge and ritualize our encounters with death. Then we embrace and immerse in life anew.

Shabbat Shalom,

Rabbi Lauren Berkun Eichler

Shabbat shalom,

Förbjuden (felstavning) för evigt ?

Hej!

Tatuering har länge varit förbjudet för judar att hålla på med. Det grundar sig i denna vers från Vajikra (3 moseboken) 19:28:

Ni skall inte rista några märken på er kropp för någon som är död. Inte heller skall ni inpränta några märken på er. Jag är Herren.

Det är tydligt att detta kopplas till något som andra folk, med en kultur av avgudadyrkan, höll på med och därför var det något vi skulle håll oss borta ifrån. Men det handlar också om att människokroppen är en gåva från vår skapare, så vi har ett ansvar att behandla det med värdighet och respekt, och inte som en personlig graffitivägg.

HÄR hittar ni en kortfattad, men välskriven historia om tatueringsförbudet inom judendomen, av rabbin Alan Lucas. Han menar att förbudet inte varit självklart i alla tider, men att det sedan Talmuds tid (1500-2000 år sedan) blivit rätt uttalat och bestämt.

Sedan förintelsen - vars judiska åminnelsedag, Jom haShoa, vi markerar nu på söndagkväll - har tabun förstärkts då det var bland annat genom tatueringar som Nazisterna dehumaniserade sina offer.

Idag, då tatueringar har blivit rejält mode i det sekulära samhället har unga judar i allt större utsträckning hängt med. Inte nog med att många fler vill tatuera sig, vissa vill manifestera sin judiska identitet på kroppen (borde inte Brit Milah räcka, i alla fall för killarna?).

Jag kan förstå resonemanget - om det finns något bestående i min identitet, som jag tror att jag kommer att ha med mig så länge jag lever, så är det min identitet som jude. Jag skulle då välja något som representerar det, hellre än en cool tatuering av Batman, ett kinesiskt tecken eller något dylikt, OM jag verkligen, verkligen ville manifestera denna identitet på min kropp. Men det vill jag inte - jag upplever det som helt fel att just fira sin judiska identitet på ett sätt som tydligt förbjuds av vår tradition.

Det är vad jag tycker, men jag tycker samtidigt att alla måste leva på sina egna villkor, och om de ska följa tatueringsförbjudet borde det vara för att de vill det själva, och inte för att någon annan besserwisser (jag) tycker det.

På sin blogg belyser Christopher Aqurette ett annat problem med judiska tatueringar: risken att man förevigar sin okunskap genom att stava fel på den hebreiska texten man vill ha med på sin kropp. Christopher länkar till bloggen Bad Hebrew Tattoos - kan ni gissar vad de ställer ut där?

Vad tycker du om tatueringsförbudet? Vad betyder det för dig?

Kol tuv,

Tankeväckande frågor och spännande kurser!

Hej!

Denna shabbat läser vi parashat Shemini. Den handlar om rena och orena djur (de som är kosher och de som inte är kosher att äta), men det som drar till sig mest uppmärksamhet är avsnittet om Arons (Moshes bror) två söner, Nadav och Avihu, som dödas av Gud när de tjänstgör som Cohanim, präster, inför Gud.

Jag har inte så mycket mer att tillägga just nu, till det jag skrev förra året. Jag skulle istället rekommendera att ni går tillbaka och tar del av det:

1) Tystnaden som talar - om relationen mellan människa och Gud och om hur man kan ibland säga mer när man inte säger något alls.

2) Att nå det onåbara - mitt försök att förstå varför och hur Gud kunde döda Arons söner.

Låt mig gärna få veta vad ni tycker om texterna och tankarna som de rymmer.

Sist vill jag göra lite reklam för kurser som jag leder i Göteborg som startar nu:

(denna startade igår, torsdag, men man kan alltid hoppa på nästa gång)

Vem skrev Bibeln? – kl. 10.30 eller 18.30 på torsdagar: 8, 15, 22, 29 april; 6, 13, 20, 27 maj samt 3 juni; ges både dagtid, 10.30 och kvällstid 18.30.

Dikterades Torahn av Gud till Moshe på Sinaiberget? Inte enligt den moderna bibelforskningen. Här presenteras teorin att boken kom till av flera olika författare över ett spann av 1000 år i den judiska historien. Följ med på denna otroliga resa in i den dolda bibliska historien och lär dig de rådande akademiska teorierna om hur det verkligen gick till när världshistoriens viktigaste bok formades. Kursen baseras på boken Who Wrote the Bible? av Richard Elliott Friedman. Kurskostnad 300 kr.

Följande startar nu på måndag, 12 april:

Sanning och konsekvens i judisk lag – kl. 18.30 på måndagar: 12, 19, 26 april, 3, 10, 17, 24, 31 maj, (varje tillfälle är fristående – du behöver inte ha gått kursen från början)

Halacha, den judiska lagen, är inte bara till för helgdagar och att hålla kosher – det är ett tankesystem som ger oss råd och vägledning igenom livets alla utmaningar. I denna kurs tar vi upp stora och små etiska problem och dilemman och diskuterar dem från olika vinklar, allt från felparkeringar till frågor om liv och död. Tyck till och resonera. Sedan går vi igenom hur fallet kan lösas utifrån Halacha. Kostnad 300 kr, eller 50 kr per enskilt tillfälle om du väljer att ta kursen i fristående tillfällen.

Hoppas det finns några lokala Torahbloggsläsare som vill komma med!

Shabbat shalom,

En värld av omerräkningar och sabbater

Hej!

Andra dagen Pesach började Omerräkningen:

Sedan skall ni låta det gå sju fulla veckor från dagen efter sabbaten, från den dag då ni bar fram den kärve som lyfts upp till offer. Ni skall räkna femtio dagar till och med dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett matoffer av den nya skörden till Herren.
Vajikra (3 mos) 23:15-16

Sju veckor blir 49 dagar och dag nummer 50 är Shavuot, veckofesten, då vi tog emot Torah vid Sinai.

De 49 dagarna man räknar Omer är en sorgetid. När man är i sorg fokuserar man inte på det yttre, utan det inre. Därför rakar man sig inte. Man har inte stora fester som bröllop under denna tid heller.

Varför är det en sorgetid? Det är mer en tid av ångest och ovisshet.
Två olika förklaringar som jag gillar (det finns fler):

• Naturen - Omer är perioden mellan vårens börjar (den judiska påsken) och den första skörden (Veckofesten, den judiska pingsten). Då var jordbrukssamhället på helspänn i väntan på att se hur skörden skulle bli. Blev den dålig kunde hela landet lida, blev den bra kunde man koppla av och vara glad.

• Historien - Omer är perioden från den judiska påsken, som firar judarnas frihet från slaveriet i Egypten, till den judiska pingsten, som firar att vi fick lagarna från Gud vid Sinais berg. Vid påsken började de vandringen från Egypten till Kanaan (dagens Israel). De visste inte vart de var på väg och hur de skulle klara sig. De hade inga strukturer eller regler att hålla sig till. Total frihet utan ansvar leder kaos. I 49 dagar var de utan ett ramverk och en organisation att hålla sig till och ingå i. Tillslut kom det fram till Sinaiberget och fick struktur, regler och en identitet.

Därför har jag valt att inte raka eller klippa mig (och inte festa loss) förrän efter omerräkningen -eller åtminstone efter 33 dagen av omerräkningen, som är den lilla helgen Lag baOmer.

Behovet av struktur och medvetna, självvalda begränsningar är en central tanke inom judendomen och jag tycker verkligen att vi, moderna människor behöver diskutera den faktorn mer.

För mig så handlar judendomen om friheten att välja att begränsa sina friheter.

Därför är jag väldigt intresserad av Judith Shulevitz nya bok, The Sabbath World, som skrev jag om för två veckor sedan. Boken har fått rätt mycket uppmärksamhet i de amerikanska mediacirklar jag surfar i. Och när jag tidigare skrev om den insåg jag inte hur cool den här boken verkar vara! (Jag har inte läst den än, men ska verkligen beställa den!)

I denna radiointerview (på sidan kan man även läsa det första kapitlet i boken) pratar Shulevitz ingående om hur hon upplevde Shabbat som barn i en tyst spänning mellan sina judiska föräldrar - en religiös mor som ville ge sina barn en riktigt Shabbatupplevelse och en sekulär far som bara tyckte det var jobbigt och poänglöst.

Som vuxen har hon förvånat sig själv med att återvända till Shabbaten och börja hålla den i sitt liv med sin icke-judiska man och sina barn. Det som jag fann mest intressant är att trots att hon firar Shabbat och går i synagogan så tror hon inte ens på Gud!

Hon har valt Shabbat i sitt liv för att den tvingar henne att koppla bort vardagsstressen och fokusera på sin familj och ett tidslös stund. (Intressanta paradoxer, va? Att välja att tvingas, en tidslös stund...)

Hon älskar synagogan p.g.a. av de spännande litteraturanalyserna som hon, som journalist och författare hittar i Torahtolkningarna.

Lyssna på intervjun och fråga er detta: går religiösa ritualer ihop med en ateistisk eller agnostisk livåskådning? Borde alla ta en titt på ritualerna och utforska vad man kan få ut av dem?

Kol tuv,

PS. Här kan ni även få se en kort (och i min mening helt otillräcklig) intervju med Shulevitz på Colbert Report:

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Judith Shulevitz
www.colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor Health Care Reform

Parashat Tzav - Skiftande ledarskap

Hej!

Denna Shabbat läser vi parashat Tsav ur Torahn. Första delen av avsnittet går igenom nästan exakt samma ämnen som förra veckans parasha, Vajikra, tog upp nämligen de olika offren som kunde föras fram av folket till Mishkan (tabernaklet - tempeltältet) eller Beit haMikdash (templet).

Men det finns en viktig skillnad:

Vajikra (kapitel 1:1-2):
Herren kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet: Säg till israeliterna: När någon av er vill ge en offergåva åt Herren, skall han ta den bland kreaturen, från nötboskapen eller från småboskapen.

Tsav (kapitel 6:8-9):
Herren talade till Mose: Ge Aron och hans söner följande påbud: Detta är ordningen för brännoffret. Brännoffret skall ligga på altarhärden hela natten fram till morgonen, och altarets eld skall hållas brinnande.

Först riktar sig Guds budskap till folket, för att de ska ha en relation med Gud. När detaljerna kring den relationen har klartlagts, då vänder sig Gud till Cohanim (plural av Cohen), prästerskapet, som utgörs av Moshes bror Aron och hans fyra söner och instruerar dem i hur de ska hjälpa folket att tjäna Gud.

Sedan de fått instruktionerna om offergudstjänsterna äger Cohanims invigning rum. De ska ta sin plats som förmedlare av folkets relation till Gud. Hädanefter går prästerskapet i arv från far till son och alla som är Cohanim idag ska vara ättlingar till Aron.

(Intressant nog, har man testat Y-kromosomen - den som går alltid i arv från far till son - hos många Cohanim och man har hittat att 60% av de som testades har en gemensam anfader för ca 3000 år sedan! Läs mer här...)

Länge hade Cohanim status som folkets självklara religiösa ledare, med monopol på att tolka och lära ut Guds ord, men ärftliga maktstrukturer är väldigt riskabla och ineffektiva. Mot slutet av Andra templets tid (ca 100 fvt - 70 vt) växte det fram en annan grupp som gjorde anspråk på tolkningsföreträde och som menade att man inte bara kunde kommunicera med Gud genom att slakta ett djur, utan att det också gick genom bön.

Den gruppen kallades för Rabbinerna och när Templet förstördes av romarna år 70 vt, så började prästerskapet att bli allt mindre relevant för folket. Rabbinerna hade svaret på frågan hur folkets religion skulle hålla ihop och gå vidare utan ett tempel. Cohanim hade då inte mycket att komma med.

Berättelsen tar däremot inte slut där - det finns en annan intressant tråd att ta med: denna helg är det Shabbat haGadol, den STORA shabbaten. Så kallas shabbaten innan Pesach. Det var traditionellt endast på denna shabbat och på Shabbat Shuva, den shabbaten innan Jom Kippur - försoningsdagen, som rabbinen i församlingen skulle ställa sig upp i synagogan och predika.

På Shabbat Shuva talade han om vikten av försoning och fasta, på Shabbat haGadol talade han om vikten att göra sitt hem kosher för Pesach (göra sig av med all mat gjord på sädesslag - med undantag för den hårt kontrollerade Matsabrödet, där mjölet och vattnet bara fick vara i kontakt med varandra i 18 minuter, så att jäsningen inte kan sätta igång). Rabbinen gav inga andra predikningar i Synagogan under året.

Detta låter väldigt märkligt för judar idag, oavsett vilken gren av judendomen man tillhör - en av rabbinens främsta roller idag är som predikant!

Men det handlar om hur rabbinernas roll har förändrats inom judendomen. Under nästan hela vår historia, sen rabbinerna började verka, hade de funktionen av att vara religiösa ledare, men främst genom att agera som jurister i Halacha - den judiska lagen.

De gav utlåtanden, höll i domstolar för att avgöra tvister och såg till att alla ritualer genomfördes som de skulle, enligt halacha. De undervisade också en del, men främst för att folket skulle veta hur de skulle följa lagen.

Men precis som med Cohanim började rabbinernas roll att skifta. Så här skrev jag ett tidigare inlägg, Halacha - att rösta om Guds vilja, om judisk lag och icke-ortodoxa rörelser:

Allt detta började förändras på 1800-talet då det uppkom former av judendom som utmanade de traditionella rabbinernas auktoritet. I mötet mellan judendomen och moderniteten uppkom Reform rörelsen och den Konservativa rörelsen som båda försökte (och försöker än idag) att hitta sätt för judar att leva judiskt i den moderna världen.
De nya rörelserna såg annorlunda på Torahn (att den snarare var ett uttryck av flera olika människors möte med det gudomliga, mer än direkt dikterad av Gud till Moshe) och det föll sig därför naturligt att man skulle omvärdera hur Halacha skulle påverka judars liv.

Samtidigt som man omvärderade vad Halacha innebar för dem i deras liv, hittade de element i den kristna kyrkan som man ville föra in i synagogan. Man ville ha mer bön på det lokala språket (då tyska) och man ville ha med en predikan i gudstjänsten.

Även i reformrörelsen har man återgått mycket till hebreiska i gudstjänsten, men att ha predikan har blivit populärt även i ultra-ortodoxa synagogor! Alla vill ha med sig något intressant att fundera på, hem från synagogan.

Parallellt med denna utveckling, förlorade rabbinerna allt mer makt över folkets vardagliga liv. Församlingsrabbinen fick rollen som lärare och samordnare, religiös ledare, men inte längre som jurist eller domare.

Rabbin Morton Narrowe, rabbin emeritus i Stockholms församling fick en gång frågan om han inte har Beit Din (domstol) för att avgöra stora och små tvister mellan församlingsmedlemmar. Han svarade att flera gånger har någon bett honom höra fall för att ge sitt utfall i vem som har rätt eller fel.

Varje gång han har fått en sådan förfrågan har han sagt att han bara kan göra det om båda parterna går med på att följa hans utslag - annars är det hela helt utan syfte. Aldrig har den andra parten i tvisten gått med på det.

När man inte måste följa rabbinens instruktioner, kan man skita i det, om det inte tjänar ens eget syfte. Judar är idag en del av samhället som alla andra - har man en tvist går man till tingsrätten, inte rabbinen.

Hur ser det judiska folkets ledarskap ut i den post-rabbinska eran? Vem vet! Det kanske är så att för oss som värderar judendomen och ett judiskt sätt att leva sitt liv, så måste vi vara våra egna rabbiner, fördjupa oss i Torah och leva därefter.

Är det inte så att i det bästa samhället behövs inga poliser, domstolar och lagar? Är inte det ideala samhället ett där vi alla gör rätt för att det ter sig självklart och naturligt?

Shabbat shalom,

Välskrivna inlägg med fyndiga rubriker...

Hej!

Förra veckan blev det inte riktigt något inlägg om Vajikra, första parashan (veckoavsnittet) av Sefer Vajikra (3e moseboken). Jag började skriva, men annat kom i vägen. Det är inte heller lätt att skriva om Vajikra, då flera av parshioten (veckoavsnitten) handlar om saker som på ytan är främmande för oss idag - offerritualer, renlighet- och orenlighetsregler, och tempelskatter.

Det gäller att aktualisera texterna för oss moderna läsare, genom att gräva under ytan efter symboliken och hitta de element som vi har gemensamt med dessa 3000-åriga texter. Jag insåg att mitt inlägg om Vajikra, från förra året, gjorde just detta, och att det var riktigt vackert skrivet, om jag får bryta mot jantelagen och sjäv säga så.

(Och regelbundna läsare har kanske märkt vilken vikt jag sätter på fyndiga inläggsrubriker - rubriken för detta inlägg är ett av mina absoluta favoriter!)

Jag uppmanar er att ta en ny titt på inlägget Vajikra - en nära-glöden upplevelse.

Kol tuv,

Skuldfällan

Hej!

Jag har fått många reaktioner efter mitt sista inlägg om den kränkning jag utsatts för (läs Ett mycket, mycket lågt betyg). Det har varit överväldigande positiva reaktioner, bestörtning inför vad som hänt och ett starkt stöd för min framtid här i församlingen.

Stödet betyder mycket för mig och min familj.

En del har undrat vem som har skickat runt mina betyg, men jag är inte intresserad av att sprida personens namn. De har skickat mig en ursäkt, som jag har tagit emot:

Oavsett allt annat förstår jag, att du i allt detta uppfattat dig som personligt påhoppad och kränkt.

Detta var inte min eller någon annans avsikt! (Och ja, jag var själv mobboffer under åtta långa år i skolan, så jag vet hur det kan kännas och det hade jag aldrig velat bestå dig med sådan känsla.)

För den personliga vånda som jag uppenbarligen vållat dig, vädjar jag till dig om סליחה ומחילה! [ursäkt och förlåtelse]

De har också rätt att nu få lägga detta bakom sig.

Vissa har poängterat att jag inte är den enda offret av förtal och skvaller i församlingen, andra ledare, religiösa och politiska, har utsatts för diverse otrevligt. Jag ville inte hävda att jag var unik genom att belysa detta fall, utan uppmärksamma problemet i stort och hur vi måste hitta sätt att jobba och kommunicera med varandra trots meningsskiljaktigheter.

Mina etiska principer har testats ett antal gånger de senaste åren. Frågan är alltid hur jag ska svara på något som jag har upplevt som kränkande. Min första princip har varit att aldrig eskalera konflikten. Hur jag än agerar, bör det aldrig vara för att kränka, eller slå tillbaka mot den som har kränkt mig. Gör jag det kommer konflikten aldrig att lösa sig, utan båda sidor kommer bara att samla på sig en lista över kränkningar som är den andres fel.

Jag tycker att det är viktigt att först ringa eller mejla den person som man känner sig kränkt av.

Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig.
Vajikra (3 moseboken) 19:17

Detta är inte en "vänd andra kinden till" mentalitet, utan att man ska uppmärksamma någon på att man har upplevt deras handling som kränkande. Kanhända att det inte var med avsikt som de handlade och när du uppmärksammar dem på det (på ett öppet och vänligt vis!), visar det sig att de är ledsna för att de har gjort dig illa.

"så att du inte för hans skull drar skuld över dig" kan tolkas på olika, mycket relevanta, sätt:

1. Talar du inte med personen kan de inte väntas veta att de har kränkt dig, och får därför aldrig en chans att försona sin synd. Du blir delvis skyldig till att de går och bär på den och även delvis skyldig till liknande synder som personen gör sig skyldig till i framtiden.
   
2. Tar du inte kommunikationen med personen, utan väljer att eskalera konflikten så har du själv syndat och kan inte skylla ifrån dig på någon annan.
3. Vi har ett ansvar att tillrättavisa med respekt och hänsyn för den andra parten - om vi inte sköter kommunikationen med den andra, men istället förnedrar eller kränker dem tillbaka, så har vi gått från offer till förövare. (Rashi)
   

Oavsett hur man tolkar det är budskapet tydligt: Stoppa skuldspiralen från början och låt den inte hålla på att växa!

Där har vi alla ett stort ansvar!

Shabbat shalom,
Ps. Du kan också ladda ner och skriva ut min nya dekal mot Lashon haRa (ont tal). Sätt upp den hemma, på jobbet eller någon annanstans där den behövs. Kom ihåg att den inte bara gäller andra utan även oss själva!

Ett mycket, mycket lågt betyg

Följande skriver jag om här för att jag inte har ett annat mer passande forum för det och med tron på att "solljus är det bästa disinfektionsmedlet" (Louis Brandeis). Jag skriver detta inte för att hänga ut någon (mitt namn är det enda som förekommer här och jag har försökt representera andras åsikter så rättvist som möjligt).

Om någon får höra eller läsa negativa saker om mig, hoppas jag att ni kommer till mig och ger mig en chans att bekräfta eller dementera det, eller förklara sammanhanget.

Hej!

Det har varit rätt mycket politisk tumult på Judiska församlingen där jag jobbar. Jag vill inte gå in på för många detaljer - dels för att det inte är till allmän beskådan och dels för att det råder stora meningsskiljaktigheter mellan olika parter.

Väldigt kortfattat menar vissa att det, för tillfället, inte finns ekonomiska resurser att anställa rabbinen i Församlingen mer än 50% och att jag inte längre kan ha kvar min tjänst som församlingspedagog (jag fortsätter ändå delar av min verksamhet - bland annat Torahblogga - då jag fått anställning hos en nyskapad judisk förening, Egalitär judendom, med ekonomiska medel från andra håll).

Andra menar att det inte alls handlar om pengar, utan att besluten fattas med religiösa och politiska motiv, där vissa vill få till stånd en kursändring av den religiösa verksamheten, genom att ersätta rabbinen med mig, då jag står för en mer liberal tolkning av judendomen (något som jag tydligt signalerat att jag inte skulle vara villig att ställa upp på).

Nu har det kommit till min kännedom att någon har begärt en kopia av mina gymnasiebetyg från Östra Real i Stockholm, från 1996! Dessa har skannats in och skickats runt till vissa församlingsmedlemmar, med texten

Anställningsgrund...! (Notera frånvarofrekvensen!)

som enda kommentar.

Här kan ni se mina gymnasiebetyg inskannade och själva notera frånvarofrekvensen, och de inte så ståtliga betygen:

Avgångsbetyg

Ettor, tvåor och några få treor. Femma enbart i engelska, som ändå är mitt hemspråk. Så såg mina gymnasiebetyg ut för 15 år sedan. Det är faktiskt rätt otroligt att jag ens fick betyg i många ämnen, med en frånvaro på 196 timmar den sista terminen. Ja, vid 18 års ålder var jag en ursel elev.

Inte något att vara stolt över, men jag skäms inte för det - detta representerar mig som jag var då, och jag mådde inte särskilt bra vid den tidpunkten i mitt liv. Jag visste inte varför då, men många pusselbitar började falla på plats, när jag åtta år senare fick den neuropsykiatriska diagnosen ADHD (som jag skrev om här på Torahblogga när bloggen firade sitt första år).

Hur som helst, är jag inte upprörd över att folk får veta se mina gymnasiebetyg, men att de tas fram bakom ryggen på mig och skickas runt till människor som jag jobbar med, för att folk ska bedöma mig idag på dessa grunder, från 15 år sedan - ja, ett sådant beteende är verkligen skamligt.

Jag fick reda på en av dem som hade mejlat runt betygen och konfronterade denna person via mejl. Jag kallade detta beteende för רכילות - Rechilut, med hänvisning till versen i Vajikra (3 moseboken) 19:16:

Du skall inte gå med förtal - רכיל - bland dina bröder.

Personen försvarade sig, med att säga att någon annan

bestämde sig för att syna dina formella behörigheter. Som du vet vilar all curriculum vitæ, pro primo, på gymnasiebetyget. Detta är offentlig handling och möjlig för vem som helst att begära kopia av. Detta gjordes och sedermera mottog jag en kopia över Nätet från vederbörande. Några ytterligare betyg än dess tycks du inte ha. Därför måste en potentiell arbetsgivare rimligen utgå ifrån befintligdokumentation. Betyget vittnar i sanningens namn inte om något större intresse för religionsfenomenet, eller av historia (två förvisso tätt förbundna ämnen) den gången.

Alldenstund rabbinens motståndare inom församlingen hållit denna din dokumentation fördold förelåg uppenbart fall av ולפני עיור לא תתן מכשול* . Därför syntes det mig angeläget att låta ett antal individer av vår קהל [församling] få del av dem för att alls diskutera ärendet på saklig grund och så undvika såväl rechilut [förtal], loshon ho-raa [skvaller] som hotzas shem-raa [att sprida ett ont namn, eller rykte om någon].

* "Du skall ... inte lägga något i vägen för en blind så att han faller" - som i den rabbinska traditionen har tolkats som bl.a. att undanhålla information för att någon ska bilda sig en uppfattning på falska grunder.

Här är några utdrag ur mitt svar:

Gällande min kompetens, så har jag har inga problem med att den synas. Jag har varit tydlig från början att jag inte har en formell utbildning. Mina gymnasiebetyg är ett ganska tydlig anvisning på att jag och formell utbildning inte kom så väl överens för 15 år sedan. Sedan dess har jag gått på Komvux, studerat på Pardes i Jerusalem (sommarprogrammet), jag studerade ett år på Paideia, jag har tagit Högskoleprovet, och studerat ett år Filosofi på Stockholms universitet. Utöver detta har jag deltagit i 11 Limmudkonferenser i England, där jag flera gånger också föreläst.

Detta är mitt CV, som jag gärna delat med mig av till er, tillsammans med mitt gymnasiebetyg, hade någon kommit till mig direkt och frågat om det. Jag är medveten om att det inte är särskilt imponerade, men jag har aldrig utgett det för att vara något storslaget, på den akademiska fronten. Jag är för det mesta självlärd, något som jag varit tydlig med till alla som frågat mig om saken.

Jag sökte inte heller arbete på Göteborgs församling med några andra meriter. Jag var öppen och tydlig med mina svagheter och mina styrkor.

Du hävdar att mitt gymnasiebetyg är relevant för att:

1. Syna mina "formella behörigheter"
2. "Betyget vittnar i sanningens namn inte om något större intresse för religionsfenomenet, eller av historia (två förvisso tätt förbundna ämnen) den gången."
3. "rabbinens motståndare inom församlingen hållit denna din dokumentation fördold"

Jag har alltså aldrig åberopat någon formell behörighet, och mig veterligen har ingen hävdat att jag haft någon sådan. Jag menar att jag har en hel del kunskap, som är mer bred än djup, och jag har en naturlig förmåga att förmedla kunskap och engagera andra i sökandet efter kunskapen. När jag sökte jobb på församlingen, hade jag en praktisk erfarenhet av att ha förmedlat denna kunskap till barn och vuxna i 9 år, både i Stockholm och Göteborg. Mina gymnasiebetyg är alltså helt irrelevanta för det jobb jag har anställts att utföra.

Att ens föreslå att mina ungdomliga snedsteg, som frånvaron på gymnasiet, eller mina låga betyg i historia och religion från den tiden är något som ska vara en faktor i bedömningen av mig som person idag, är i min mening, helt idiotiskt. Den som anser att en människa ska bedömas efter hur de uppförde sig för 15 år sedan, när de fortfarande var en tonåring, är någon som har helt missat att människor förändras och utvecklas.

Jag skäms inte för mina betyg - de representerar mig som jag var då, och jag mådde inte särskilt bra vid den tidpunkten i mitt liv. Jag har inga problem med att folk känner till mina betyg, men jag har problem när de skickas runt, utan min vetskap, och utan något annat sammanhang!

Du tar själv upp ולפני עיור לא תתן מכשול [Du skall ... inte lägga något i vägen för en blind så att han faller]. Du vet säkert också att hålla en reformerad syndares förflutna emot honom faller inom denna מצוה [mitsva - ett av Guds bud]. Bedöm människan efter hennes handlingar idag, inte efter hennes förflutna!

בצדק תשפט עמיתך ["rättvist ska du döma din landsman"] står det också i ויקרא - [Vajikra 19:15]. Denna Shabbat läste vi לא תשא שמע שוא - ["Du ska inte sprida falska rykten", Shemot - 2 moseboken - 23:1]. Är det inte din skyldighet, om du eller någon annan får veta något negativt om mig, t.ex. dessa betyg, att komma till mig först, och be mig om en förklaring, innan du skickar ut dem till andra och uppmanar dem att "notera frånvarofrekvensen"?

Personen som grävde upp dessa betyg kunde ha besparat sig besväret och kommit till mig från första början - jag hade gärna gett dem en kopia av betygen själv!

לא תקלל חרש - ["Du skall inte förbanna en döv"]: Jag känner mig som döv, när andra får höra till synes negativa saker om mig, men ingen frågar mig.

ולפני עיור לא תתן מכשול - [och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller]: Jag känner mig som blind, när mitt förflutna läggs som ett hinder i vägen för mig, då jag inte ser att den görs så och jag kan förklara den.

Ja, om det verkligen inte handlade om לשון הרע [skvaller] eller רכילות [förtal], varför får jag höra om detta från andra och inte från dig själv?

Jag har inget att dölja.