Krossade murar och krossade stentavlor - repris

Hej!

Jag är på semester i USA för tillfället, så bloggandet har nästan helt stannat av, men jag är tillbaka i mitten av juli och sätter igång igen då. Idag är det ändå en av den judiska kalenderns sex fastedagar, så jag återpublicerar det jag skrev förra året om dagen:

Idag är det en fastedag - שבעה עשר בתמוז - Shiva Asar beTammuz (som betyder den sjuttonde dagen i månaden Tammuz), en mindre fastedag i den judiska kalendern.

Jag skrev om den förra året också, men jag skriver lite mer nu:

Shiva Asar beTammuz markerar början på den tre veckor långa sörjeperioden som kulminerar i den mörkaste dagen på det judiska året, תשעה באב - Tisha beAv (den nionde i månaden Av). Religiösa judar fastar (avhåller sig helt från mat och dryck) från soluppgång till solnedgång under Shiva Asar beTammuz och fastar ett helt dygn (solnedgång till solnedgång) under Tisha beAv.

De tre veckorna mellan dessa två fastedagar ska man inte raka sig, inte spela musik, inte ha fest och andra saker som vi gör för att visa att vi sörjer. Varje Shabbat läser vi också en haftarah (en del ur profetböckerna) där profeten Jeremiah (se bilden) fördömmer det judiska folket för deras synder och varnar dem med att snart kommer Gud tillåta förstörelsen av Templet (i Jeremiahs fall var det första templet han syftade på).

Dessa traditioner har som syfte att återskapa känslan av sorg och olycka för att verkligen reflektera över det hemska som har drabbat vårt folk. Att som judar återkoppla till vårt förflutna är mycket viktigt och stadgar oss i nuet. Jag skriver mer om historiens betydelse för oss idag, i mitt inlägg om Tisha beAv från förra året: Årets mörkaste dag.

På Tisha beAv sörjer vi bland annat förstörelsen av både det första templet (år 586 f.v.t.*) av babylonierna och det andra templet (år 70 v.t.*) av romarna.

Shiva asar beTammuz är dagen då romarna, efter år av belägring, bröt sig igenom Jerusalems murar. Det är början på slutet för staden och templet.

Fast Judéen fortfarande räknades som centrat för judisk liv i mer än 300 år efter templets förstörelse är detta religiöst sett början på den judiska exilen. Jerusalem, det judiska folkets geografiska hjärta blev av romarna en förbjuden plats för judar.

Staden fick ett nytt namn, Aelia Capitolina, ett latinskt namn som signalerade att detta var bara en anonym huvudstad för regionen. Som en vidare förnedring av judarna, fick regionen, som hade hetat Judea, ett nytt namn, den också. Romarna letade sig tillbaka i den judiska historien och grävde fram namnet på folkets ärkefiender under bibelns tid, filistéerna. Det var ett folk som inte längre fanns kvar, men som fick ge namn åt det nya avjudaiserade området - Palestina. Det kan i vart fall inte förnekas att historien verkar ha ett ganska svart sinne för humor...

Titusbågen i Rom skildrar hur judiska fångar och romerska soldater marscherar på Roms gator med Templets skatter, bl.a. menorahn.

Förra året ledde jag en väldigt bra studiedag på församlingen på just Tisha beAv. Vi tittade då på en dramadokumentär från BBC, från en serie om romarriket. Detta avsnitt handlade just om kriget mot judarna.

Jag har klippt ut den bit som handlar om hur de bröt sig igenom murarna. Jag satte upp den på YouTube och ni kan se den här. Nästa bit kommer på nätet strax före Tisha beAv.




Juden som reser med romarna är historikern Josephus Flavius, Josef ben Mattityahu (se bilden), som började som befälhavare för en judisk garnison, mot Rom, men han insåg snabbt att romarna skulle aldrig besegras. Han överlämnade sig till den romerska hären och åkte med dem resten av kriget som konsult och diplomat.

Josephus demoniserades naturligtvis som en hemsk förrädare, men hans mål var att försöka rädda så många judar och så mycket av Judéen från total förstörelse. Han misslyckades med att rädda Jerusalem och bosatte sig i Rom efter kriget. Där utmärkte han sig speciellt som historiker och han skildrade judarnas historia och hela det romersk-judiska kriget i sina verk. Hela denna del av TV-serien är baserat på hans verk.

Den rabbinska traditionen, vars historiebild kan liknas vid en spiraltrappa, menade att olycksdagar är ekon av tidigare olycksdagar. Därför förklarade de Shiva Asar beTammuz till en händelse i Torahn och kunde därför förklara varför just denna dag var en tragedi för det judiska folket.

De förankrade 17 tammuz till berättelsen om den gyllene kalven, då folket förlorade tilliten till Moshe och Gud och gjorde sig en kalvstaty i guld som de dansade runt, dyrkade och sjöng:

"Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten."

Shemot (2 moseboken) 32:4

Folket gjorde detta bara dagar efter att ha hört de första budorden:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Shemot 20:1-3

Gud uppmärksammar Moshe, som har tillbringat 40 dagar uppe på Sinaiberget, där han hämtat stentavlorna, att folket har helt tappat greppet. Nu måste Moshe ner för att ingripa och återställa ordningen.

Då Moshe kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
Shemot 32:19-20

Vill ni ha er guldkalv ska ni få det! hör jag Moshe säga bittert. Och vad tyckte Gud om att han hade sönder stentavlorna? Enligt en midrash berömde Gud Moshe för det. Det var den ända rätta symbolhandlingen i en sådan extrem situation.

Det var det ända rätta, men det var en tragisk situation, när människorna sjunker så lågt och kollektivt går med på en sådan villfarelse. Enligt rabbinerna var det den 16 Tammuz som de skapar kalven. Det var den 17 Tammuz som Moshe slår sönder stentavlorna och konfronterar folket med vad de har gjort.

Krossade stentavlor ur en andlig tragedi i Torahn, kopplad till krossade murar i en historisk tragedi ur historien. Visst finns det ekon i historien.

צום קל - tsom kal (ha en lätt fasta),

Ki tisa - Den som väntar på något gott...

Började skriva på detta inlägg för ett år sedan, när vi sist läste Parashat Ki tisa, men hann aldrig klart med det. Nu är vi tillbaka där igen, så nu får ni läsa det!

Hej!

Ibland är det märkligt när två helt orelaterade saker poppar upp i ens vardag och plötsligt är det uppenbart hur dessa två saker är sammanlänkade.

Denna veckas parasha är Ki tisa och innehåller den berättelsen i Torahn som handlar om bristande tålamod och självkontroll - Den gyllene kalven.

Israeliterna campar fortfarande vid foten av Sinai-berget och Moshe går upp för att möta Gud och ta emot De två stentavlorna. Moshe tillbringar 40 dygn uppe på berget. Varför är han däruppe i 40 dygn? Det finns många, många rabbinska legender om vad som pågick uppe på berget mellan Gud och Moshe - den vanligaste svaret är att Moshe studerar metoderna för att tolka och lära ut Torahn, dvs. det som utmärker den rabbinska traditionen.

Men nere på marken börjar folket bli otåliga. Var är Moshe? Kommer han tillbaka? Vad ska vi göra om han har dött uppe på berget? Hur ska vi klara oss utan en ledare? Vi är ju bara f.d. slavar, vi kan inte klara oss själva!

Då de inte längre känner Guds eller Moshes närvaro börjar de söka efter substitut för dem. De gör så för att de känner sig otrygga, men hade de bara väntat på Moshe lite till, så hade allt varit frid och fröjd.

Istället bli det katastrof:

När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: "Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."

Aron svarade dem: "Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!" Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: "Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten." Tidigt nästa morgon offrade de brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig.
Shemot (2 moseboken) 32:1-4, 6

Det första som Gud sa vid uppenbarelsen, bara några dagar tidigare var:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Shemot 20:2-5

Istället för att vistas i helighet med Gud vid Sinaiberget, så lyckas folket bryta mot allt detta. De gör en bild av ett djur som går på jorden, de tillber och tjänar den och om det inte vore tillräckligt provokativt, så ger de kalvstatyn hedern för att ha tagit ut folket ur Egypten, bara 5 minuter efter att ha tillverkat den.

Deras otålighet och rädsla för att vara utan ledare leder dem till en total förvrängning av deras värderingar och deras grundläggande bild av verkligheten.

Nu kommer vi till sammanträffandet

Igår lyssnade jag på en podcast (ungefär som ett radioprogram som man kan ladda ner från nätet och lyssna till på datorn eller en MP3-spelare) av ett radioprogram som är bland mina absoluta favoriter. Programmet heter RadioLab och varje avsnitt tar de upp ett visst ämne (t.ex. kärlek) och undersöker olika aspekter av ämnet ur ett vetenskapligt perspektiv (vad händer i kroppen när man blir kär, vad säger psykologin om kärlek, mm).

Denna gång var det ett miniavsnitt (ca 15 minuter) som handlade om viljestyrka. Programledarna diskuterar ett forskningsexperiment som gjordes på 60-talet, det s.k. Marshmallow-experimentet.

En psykolog, Walter Mischel, tog in ett barn, ca 4 år gammalt, in i ett kalt rum med ett bord och en stol. På bordet låg det en tallrik innehållande en stor, mjuk, skinande vit marshmallow. Forskaren förklarade för barnet att de kunde äta godiset på tallriken med en gång, men om de kunde vänta en kvart tills han kom tillbaka skulle de få två mumsiga marshmallows att äta.

Vilket barn föredrar inte två marshmallows framför en?

Men för barnen som fick ensamma vänta i ett tomt rum med godiset mitt framför näsan var det inte lätt. Här kan du se ett klipp som återskapar experimentet. Ungarna är SÅ gulliga! (Ni kan hoppa över de sista två minuterna av klippet då den kristna pastorn som inleder klippet, drar paralleller mellan barnen med godislockelsen och Jesus som lockades av djävulen. Inte särskilt judiskt...)



I flera decennier efter det ursprungliga experimentet har Walter Mischel försökt hålla kontakten med dessa barn för att undersöka om det fanns någon koppling mellan deras förmåga att vara tålmodiga och utöva självkontroll som 4-åringar och hur det gick för dem senare i livet. Resultaten är fascinerande skrämmande.

En mycket stor andel av de barn som lyckades hålla sig i schack växte upp och blev alla framgångsrika individer, oavsett vad de företog sig. De hade förmågan att hålla siktet på ett avlägset mål och jobba sig dit, utan att tappa fokuset på vägen. Men barnen som inte lyckades hålla sig från marshmellown växte upp och hade fler problem, fler misslyckanden. Dessa individer jobbade ofta för kortsiktiga belöningar, men lyckades därför inte lika väl genom livet.

Ni kan höra mer om ni lyssnar på Radiolabavsnittet (ca 15 minuter).

Så nu kan vi diagnosticera det judiska folkets problem - de var ju som otåliga barn som inte kunde hålla sig från godiset!

Det blev också denna svaghet som uppstod igen senare, som ledde till Guds beslut att folket skulle vandra 40 år i öknen, och den generationen som gick ut ur Egypten skulle alla dö på vägen. Endast barnen, som hade växt upp i frihet och förhoppningsvis förstod vikten av att vänta och vara tålmodig fick komma in i Kanaan och bosätta sig där.

Låt oss alla vara noga med att hålla siktet på det som verkligen är viktigt i livet och inte falla offer för avgudadyrkan (som uppkommer i modern form hos människor som blint följer en ideologi eller religion, utan att tänka sig för - läs mer om detta här), eller andra lockande, men misslyckade företeelser.

Vi kan bättre!

Shabbat shalom,

PS. Visst är det ironiskt att just detta inlägg är en som jag skrev för ett år sedan, men aldrig blev klar med. Säger en del om mig... ;)

Devarim - Vems bok är det?

Hej!

Har på Torahblogga har jag skrivit en del om ortodoxi (Har judisk lag kört av vägen? och Modernortodoxa på väg att bli moderna) kontra icke-ortodox judendom (Halacha - att rösta om Guds vilja), då jag ser mig själv som religiös jude som identifierar sig med den Konservativa rörelsen.

I det sistnämnda inlägget om Halacha skriver jag följande:

Allt detta började förändras på 1800-talet då det uppkom former av judendom som utmanade de traditionella rabbinernas auktoritet. I mötet mellan judendomen och moderniteten uppkom Reform rörelsen och den Konservativa rörelsen som båda försökte (och försöker än idag) att hitta sätt för judar att leva judiskt i den moderna världen.

De nya rörelserna såg annorlunda på Torahn (att den snarare var ett uttryck av flera olika människors möte med det gudomliga, mer än direkt dikterad av Gud till Moshe) och det föll sig därför naturligt att man skulle omvärdera hur Halacha skulle påverka judars liv.

Reformrörelsen menade att de etiska reglerna skulle vara kvar, men de rituella reglerna var upp till individen att själv utvärdera och välja att följa eller inte. Konservativa rörelsen (som är "konservativa" i förhållande till de reforma, inte till de ortodoxa!) ville inte göra sig av med de rituella reglerna, men menade att man kunde forma ett nytt rabbinskt råd som kunde vägleda sina medlemmar hur de skulle hålla alla mitsvot (Guds bud) i den moderna världen.

Ideologisk, så är det just synen på Torahn som är den stora skiljelinjen mellan ortodox och icke-ortodox judendom. Denna vecka börjar vi läsa Devarim, Femte moseboken, och Torahns sista bok är ett bra exempel på hur synen på Torahn skiljer sig, beroende på ens trosuppfattning.

Devarim som bok skiljer sig nämligen markant från de andra fyra moseböckerna i stilen, ordvalen, formuleringarna. Den traditionella förklaringen är att det naturligtvis är Moshes egna ord. Resten av Torah har dikterats av Gud, men här är det Moshe som tar ton. (Jag skrev om detta förra året i Devarim - Moshe tar ton...)

Den akademiska förklaringen är också att det handlar om olika författare, men inte Gud och Moshe. Bibelforskarna är rätt ense om att Torahn kom till flera hundra år efter vandringen i öknen ska ha ägt rum, men av fyra olika källor, från olika tidsperioder.

Detta kallas för fyrkällsteorin (the documentary hypothesis).

I grova drag kan man säga att Torahns första fyra böcker har skrivts av tre olika anonyma författare, som har beteckningarna "J", "E" och "P".

Det finns en fjärde författare, som kallas för "D" för att hans bidrag är hela Devarim (Deuteronomium). Detta verk tros ha skrivits på 600-talet f.v.t., mindre än ett sekel innan babylonierna förstörde Salomons tempel, 568.

Det finns en text som stödjer denna teori i självaste Tanach (den hebreiska bibeln), en otrolig spännande text som hittas i 2:a Kungaboken, kapitel 22.

Kungaböckerna berättar om alla kungarna som regerade efter kung Davids död, 967 f.v.t, fram till templets förstörelse och den sista deportationen av judiska fångar till Babylonien, 562 f.v.t. - ca 400 års historia.

De flesta av kungarna ägnade sig åt avgudadyrkan och omoraliskt leverne och kritiserades stark av Guds profeter, men mot slutet dök det upp en kung, Joshiahu, som var lojal mot Gud och gjorde allt han kunde för att stärka Cohanim, prästerna, och templets ställning efter sekler av förfall.

I kapitel 22 av Andra kungaboken beskrivs det hur han beordrar en renovering av templet och då hittas en bokrulle i Templet:

Översteprästen Hilkia sade nu till kungens sekreterare Shafan: "Jag har funnit bokrullen med lagen i Herrens hus." Och han gav den till Shafan, som läste den...
Sedan berättade sekreteraren Shafan att prästen Hilkia hade gett honom en bokrulle. Och han läste den för kungen.
När kungen hörde vad som stod i lagboken rev han sönder sina kläder och gav sedan följande befallning åt prästen Hilkia, åt Achikam, Shafans son, åt Akbor, Mikajas son, åt sekreteraren Shafan och åt kungens minister Asaja:
"Gå och fråga Herren för min och folkets räkning, för hela Juda, om det som står skrivet i den bok som nu har påträffats. Ty Herrens vrede är stor; den har flammat upp mot oss därför att våra fäder inte lyssnade på orden i denna bok och inte handlade så som det står skrivet i den."
Andra kungaboken 22:8, 10-13

Hela nästa kapitel beskriver hur Joshiahu, på ett väldigt hårdhänt sätt, utrotar avgudadyrkan och avgudadyrkare i Judahs kungarike. Sen står det:

Kungen befallde hela folket: "Ni skall fira Pesach till Herrens, er Guds, ära, så som det står skrivet i denna förbundsbok."
Någon sådan Pesach hade nämligen inte firats sedan den tid domarna styrde Israel, inte under Israels och Judas kungars tid; först nu under kung Josias artonde regeringsår firades en sådan Pesach till Herrens ära i Jerusalem.
Josia utrotade andeskådare och spåmän, husgudar, gudabilder och alla vidrigheter som fanns i Juda och Jerusalem och följde så lagens föreskrifter i boken som prästen Hilkia hade funnit i Herrens hus.
Det hade aldrig före honom funnits en sådan kung som han, ingen som så höll sig till Herren av hela sitt hjärta, med hela sin själ och med all sin kraft och helt rättade sig efter Moses lag. Och inte heller efter honom kom en kung som han.
Andra kungaboken 23:21-25

Vad var det för bok som kung Joshiahu hade fått läsa och som gjorde ett sådant starkt intryck på honom? Vilket lagbok i Tanach, den hebreiska bibeln, uttrycker sig så starkt emot avgudadyrkan och för att centralisera offergudstjänster och helgerna i Jerusalem? Vilken bok fördömmer avvikelser från Guds väg och varnar för att Gud kommer att vända sitt ansikte från sitt folk och lämna dem åt sitt öde? Vilken bok har allt detta och skriver om just Pesach, mer ingående än någon annan bok?

Det är Devarim.

Med tanke på detta och hur boken skiljer sig i stilen finns det därför mycket som visar på att Devarim är just skriven av en egen författare. Med tanke på att den kommenterar mycket av Joshiahus samtid, är den antingen skriven av en sann profet långt före sin tid (Moshe), eller eftersom den lägligt nog hittades under kungens renovering av templet är det mer troligt att den skrevs av någon strax innan den hittades och fördes till kungen.

I boken Who Wrote the Bible? av Richard Elliot Friedman, en fascinerande och mycket välskriven redovisning av bibelforskningens historia fram till idag, lägger han upp bevisen för att Devarim är skriven av en samtida person. Inte bara det, Friedman menar att författaren till Devarim hade för avsikt att skriva det judiska folkets historia, ur ett religiöst och gudstroget perspektiv, från Moshes tid fram till Joshiahu.

Alla böcker mellan Devarim och Andra kungaboken - Devarim, Joshuas bok, Domarboken, Första och Andra Samuelsboken och Första och Andra Kungaboken är alltså av samma författare och innehåller en snarlik stil, och världsbild. Gud är trogen sitt folk och sitt förbund, men folket har gått över till avgudar och struntat i Guds lagar och bud.

Nu har Herren fått nog och det är dags för folket att lära sig en läxa. Joshiahu är "too little, too late", då han tog över tronen efter en lång rad moraliskt korrupta kungar som offrade människooffer och förtryckte de svaga. (Bland annat ska människor ha offrats i en dalgång utanför Jerusalem som hette Gei Hinom. Det är från detta platsnamn som ett namn för helvetet, Gehenna kommer ifrån.)

Joshiahu dör i strid mot Egypten år 609 f.vt. och 23 år senare, 586 är templet och Jerusalem förstört av babylonierna och Davids ätt, som suttit på tronen i 400 år når sitt slut.

En religiös ledare är med om allt detta och hans budskap och upplevelser finns nedtecknade i boken som bär hans namn. Det är profeten Jeremiah, som fördömmer avgudadyrkan och spår slutet för templet.

Intressant är att hans bok liknar de sju tidigare böckerna i Tanach (Devarim - Andra kungaboken) i stil och ideologi. Richard Elliot Friedman menar att det var faktiskt Jeremiah som var författaren till alla dessa böcker. Inte nog med det, han introducerade ett mycket viktigt koncept in i judendomen som senare inspirerade kristendomen och islam.

I Samuelsböckerna och Kungaböckerna står det flera gånger att Davids ätt kommer regera över Israel i all framtid. Det är den enda godkända kungaätten för judarna. När den sista kungen, Tsidkiahu, får se sina söner avrättas av babylonierna innan de sticker ut hans ögon och för honom som fånge till Babylon (nutida Irak), ser det ut att vara slutet på Davids ätt, men så här står det i Jeremiahs bok, kapitel 23:

Det skall komma en tid, säger Herren,
då jag skall låta ett rättfärdigt skott
växa ur Davids stam.
Han skall vara konung och härska med vishet
och skapa rätt och rättfärdighet i landet.

Under hans tid skall Juda vara skyddat
och Israel leva i trygghet.
Detta är det namn han skall bära:
Herren vår rättfärdighet.
Jeremiah 23:5-6

Så vi har Jeremiah att tacka för idén att Davids ätt kommer att återuppstå. En kung av Israel ska inte krönas utan smörjas med olja i håret. Den smorde kallas Mashiach - Messias. Det är alltså Jeremiahs förhoppning om en återupprättad, rättvis kungadöme som ligger till grund för det messianska konceptet inom monoteistisk religion.

Med min vetenskapliga hjärnhalva läser jag Devarim som just Jeremiahs introduktion till sin ideologi och sin historiesyn, men med min känslomässiga hjärnhalva är Devarim också vad den utger sig för att vara - Moshes sista tal till folket, innan han dör och de beger sig över Jordan floden, in i Kanaans land.

Devarim har verkligen format det judiska folkets självbild och gudsbild. Boken har gett oss en etik och en gudstro som har bevarat oss i 3000 år.

Varför kan Devarim inte vara de ord som Moshe ville lämna folket med? Var det inte just detta som var Moshes avsikt från allra första början?

Shabbat shalom,

Krossade murar och krossade stentavlor

Hej!

Imorgon är det också fastedag - שבעה עשר בתמוז - Shiva Asar beTammuz (som betyder den sjuttonde dagen i månaden Tammuz), en mindre fastedag i den judiska kalendern.

Jag skrev om den förra året också, men jag skriver lite mer nu:

Shiva Asar beTammuz markerar början på den tre veckor långa sörjeperioden som kulminerar i den mörkaste dagen på det judiska året, תשעה באב - Tisha beAv (den nionde i månaden Av). Religiösa judar fastar (avhåller sig helt från mat och dryck) från soluppgång till solnedgång under Shiva Asar beTammuz och fastar ett helt dygn (solnedgång till solnedgång) under Tisha beAv.

De tre veckorna mellan dessa två fastedagar ska man inte raka sig, inte spela musik, inte ha fest och andra saker som vi gör för att visa att vi sörjer. Varje Shabbat läser vi också en haftarah (en del ur profetböckerna) där profeten Jeremiah (se bilden) fördömmer det judiska folket för deras synder och varnar dem med att snart kommer Gud tillåta förstörelsen av Templet (i Jeremiahs fall var det första templet han syftade på).

Dessa traditioner har som syfte att återskapa känslan av sorg och olycka för att verkligen reflektera över det hemska som har drabbat vårt folk. Att som judar återkoppla till vårt förflutna är mycket viktigt och stadgar oss i nuet. Jag skriver mer om historiens betydelse för oss idag, i mitt inlägg om Tisha beAv från förra året: Årets mörkaste dag.

På Tisha beAv sörjer vi bland annat förstörelsen av både det första templet (år 586 f.v.t.*) av babylonierna och det andra templet (år 70 v.t.*) av romarna.

Shiva asar beTammuz är dagen då romarna, efter år av belägring, bröt sig igenom Jerusalems murar. Det är början på slutet för staden och templet.

Fast Judéen fortfarande räknades som centrat för judisk liv i mer än 300 år efter templets förstörelse är detta religiöst sett början på den judiska exilen. Jerusalem, det judiska folkets geografiska hjärta blev av romarna en förbjuden plats för judar.

Staden fick ett nytt namn, Aelia Capitolina, ett latinskt namn som signalerade att detta var bara en anonym huvudstad för regionen. Som en vidare förnedring av judarna, fick regionen, som hade hetat Judea, ett nytt namn, den också. Romarna letade sig tillbaka i den judiska historien och grävde fram namnet på folkets ärkefiender under bibelns tid, filistéerna. Det var ett folk som inte längre fanns kvar, men som fick ge namn åt det nya avjudaiserade området - Palestina. Det kan i vart fall inte förnekas att historien verkar ha ett ganska svart sinne för humor...

Titusbågen i Rom skildrar hur judiska fångar och romerska soldater marscherar på Roms gator med Templets skatter, bl.a. menorahn.

Förra året ledde jag en väldigt bra studiedag på församlingen på just Tisha beAv. Vi tittade då på en dramadokumentär från BBC, från en serie om romarriket. Detta avsnitt handlade just om kriget mot judarna.

Jag har klippt ut den bit som handlar om hur de bröt sig igenom murarna. Jag satte upp den på YouTube och ni kan se den här. Nästa bit kommer på nätet strax före Tisha beAv.




Juden som reser med romarna är historikern Josephus Flavius, Josef ben Mattityahu (se bilden), som började som befälhavare för en judisk garnison, mot Rom, men han insåg snabbt att romarna skulle aldrig besegras. Han överlämnade sig till den romerska hären och åkte med dem resten av kriget som konsult och diplomat.

Josephus demoniserades naturligtvis som en hemsk förrädare, men hans mål var att försöka rädda så många judar och så mycket av Judéen från total förstörelse. Han misslyckades med att rädda Jerusalem och bosatte sig i Rom efter kriget. Där utmärkte han sig speciellt som historiker och han skildrade judarnas historia och hela det romersk-judiska kriget i sina verk. Hela denna del av TV-serien är baserat på hans verk.

Den rabbinska traditionen, vars historiebild kan liknas vid en spiraltrappa, menade att olycksdagar är ekon av tidigare olycksdagar. Därför förklarade de Shiva Asar beTammuz till en händelse i Torahn och kunde därför förklara varför just denna dag var en tragedi för det judiska folket.

De förankrade 17 tammuz till berättelsen om den gyllene kalven, då folket förlorade tilliten till Moshe och Gud och gjorde sig en kalvstaty i guld som de dansade runt, dyrkade och sjöng:

"Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten."

Shemot (2 moseboken) 32:4

Folket gjorde detta bara dagar efter att ha hört de första budorden:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Shemot 20:1-3

Gud uppmärksammar Moshe, som har tillbringat 40 dagar uppe på Sinaiberget, där han hämtat stentavlorna, att folket har helt tappat greppet. Nu måste Moshe ner för att ingripa och återställa ordningen.

Då Moshe kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
Shemot 32:19-20

Vill ni ha er guldkalv ska ni få det! hör jag Moshe säga bittert. Och vad tyckte Gud om att han hade sönder stentavlorna? Enligt en midrash berömde Gud Moshe för det. Det var den ända rätta symbolhandlingen i en sådan extrem situation.

Det var det ända rätta, men det var en tragisk situation, när människorna sjunker så lågt och kollektivt går med på en sådan villfarelse. Enligt rabbinerna var det den 16 Tammuz som de skapar kalven. Det var den 17 Tammuz som Moshe slår sönder stentavlorna och konfronterar folket med vad de har gjort.

Krossade stentavlor ur en andlig tragedi i Torahn, kopplad till krossade murar i en historisk tragedi ur historien. Visst finns det ekon i historien.

צום קל - tsom kal (ha en lätt fasta),

Parashat Acharej Mot - Ett krävande förhållande

Hej!

Ibland har jag så mycket att säga om en parasha (veckoavsnitt) i Torahn att det inte blir något sagt. Så blev det förra veckan, när vi läste Acharej Mot och Kedoshim, ett dubbelavsnitt.

Speciellt Kedoshim har så mycket viktigt att ta upp att jag ska försöka göra det bitvis denna vecka och kanske lite nästa vecka också. Men just nu skriver jag några ord om Acharej Mot:

Acharej Mot handlar om Jom Kippur, försoningsdagen, och de ritualer som rör den dagen. Intressant är att Jom Kippur, som nuförtiden är judendomens heligaste dag inte var en särskilt central dag för gemene man eller kvinna i det bibliska Israel. Det var i Mishkan (Tabernaklet) och sedan i Beit haMikdash (Templet) som det hände grejer.

Av israeliternas menighet skall han få två getabockar till syndoffer och en bagge till brännoffer.
Aron skall offra sin syndoffertjur för att bringa försoning åt sig och åt sin familj. Sedan skall han ta de båda bockarna och ställa dem inför Herren vid ingången till uppenbarelsetältet och kasta lott om dem: en lott för Herren och en lott för Azazel.
Den bock som tillfaller Herren skall Aron föra fram och offra som syndoffer.
Den som tillfaller Azazel skall levande ställas inför Herren till försoning och sedan föras ut i öknen till Azazel.
Vajikra (3 Moseboken) 16:5-10

Det är från denna text som uttrycket syndabock kommer. Syndabocken var inte den som skulle offras, utan den skulle symboliskt få hela folkets synder på sig och föras ut i öknen till "Azazel".

Detta namn förekommer ingen annanstans i hela Tanach (den hebreiska bibeln) och ingen har en bra förklaring på vad det innebär.

Vissa förstår det som en sorts demon, eller ond kraft som ska mutas för att hålla sig borta från människorna, men eftersom demoner inte förekommer annars i Tanach så är det märkligt att just här skulle det vara en tydlig referens till någon sorts makt som tävlar med Gud.

Rashi och andra kommentatorer tittar istället på namnet. "Azaz" betyder knaglig och bister och "el" betyder stark och hård. Azazel kan alltså vara en avlägsen, hård plats i öknen dit syndabocken skickades.

Det finns något renande i tanken att lägga sina onda gärningar på någon annan som bär bort den bördan, men i rabbinsk judendom poängterar man att detta bara gällde synder mot Gud.

Genom Torahn så kräver Gud en hel del av oss, i form av mitsvot (påbud och förbud), men man delar in dessa mitsvot i två kategorier:

1. Mitsvot bein Adam laMakom - bud som gäller människans relation till Gud
2. Mitsvot bein Adam leChavero - bud som gäller människans relation till andra människor

Mitsvot som gäller vår relation till Gud, så som att hålla kosher, att fira Shabbat och helgdagar, att undvika avgudadyrkan; om vi misslyckas med dessa ska vi göra bot för dem och försöka göra bättre nästa gång.

Men när det kommer till mitsvot mellan en människa och sin nästa är kraven mycket högre. Vi kan inte gå till Gud och be om förlåtelse för något vi gjort mot andra människor. Det är något som endast kan göras med den som vi har gjort illa.

På så sätt är Guds krav på hur vi ska vara mot Gud lägre än hur vi ska vara mot våra medmänniskor. Jag gillar tanken på en Gud som tar mer illa upp när hans skapelser gör varandra illa än när de gör Gud "illa". Känns som prioriteringarna sitter där de ska...

Kol tuv,

Parashat Shemini II - Att nå det onåbara

Hej!

Bor du i Lund/Malmö området kan du denna helg (17-19 april) tillbringa Shabbaten med mig och Judiska centret i Lund! Gå in på deras hemsida för mer information.

Jag vill också skriva något mer om Parashat Shemini och det tragiska avsnittet med Nadav och Avihu som ni kan läsa om i det förra inlägget - Tystnaden som talar.

Våra rabbiner har svårt att hitta en anledning för Arons två söners död, vid den andliga höjdpunkten när de, som Cohanim (präster) som följde i sin faders fotspår, invigde Mishkan - Tabernaklet. Allt som står som förklaring är att de "bar fram främmande eld inför Herren, annan eld än han befallt" (Vajikra 10:1).

"Främmande eld", på hebreiska "eish zarah" påminner om "avodah zarah" - främmande tjänstgöring, dvs. att tjäna främmande gudar. "Avodah zarah" är en av de största synderna som man kan göra sig skyldig för inom judendomen - avgudadyrkan.

Det finns bara en Gud, en skapare av universum och att skaffa sig avgudar och tillbe dem istället är en korruption av människans inneboende helighet - livsgnistan som kommit från Den evige. Du kan läsa mer om avgudadyrkans ondska i detta inlägg: Dogville - ett samhälle förfaller i ondska.

Men det är verkligen svårt att tro att Nadav och Avihu ägnade sig åt avgudadyrkan i Mishkan på invigningsdagen!

Andra hittar lösningen med den instruktion som Aron och hans resterande söner, Elazar och Itamar får i samma kapitel:

Herren talade till Aron: Vin och starka drycker får du och dina söner inte dricka när ni skall gå in i uppenbarelsetältet, ty då dör ni.
Vajikra (3 moseboken) 10:8-9

Var det så att Nadav och Avihu hade druckit innan de frambar elden för offret och det var därför Guds eld förtärde dem?

Andra hittar ledtrådar i det som kryptiska Moshe säger till Aron när tragedin är ett faktum:

Moshe sade till Aron: "Det var om detta Herren sade: Jag visar min helighet bland dem som är mig nära, inför allt folket uppenbarar jag min härlighet." Aron teg.
Vajikra 10:3

Mishkan och cohanimen (prästerskapet) ska vara åskledare för Guds helighet och härlighet (läs energi) till folket. Det är ett högrisk jobb, där inga misstag får ske.

Jag tänker mig Mishkan som ett andligt kärnkraftverk. I ett kärnkraftverk får inget gå fel - vissa knappar måste tryckas vid just vissa tillfällen och om tillräckligt mycket slår fel är katastrofen ett faktum.

Så tänker jag mig hände i detta fall. Moshe har själv erfarenhet av Guds härlighet - Guds essens, som är så mäktig att "ingen människa kan se mig och leva" (Shemot 33:20). Läs om det i inlägget Gud och Moshes privata stund.

Om vi dödliga varelser inte ens kan se in i solen, en liten stjärna i en liten galax av universum, utan att våra ögon skadas, hur skulle vi klara av att möta hela den samlade energin som är Gud?

Även i Haftaran, ett avsnitt ur profetböckerna som man läser i synagogan som relaterar till Torahläsningen, hittar vi ett exempel på hur farlig det kan vara att komma nära Gud på fel sätt, när kung David ska föra den heliga förbundsarken till sin nyerövrade huvudstad Jerusalem:

Uzza gick bredvid Guds ark och Achjo före den. David och israeliterna dansade framför Herren med liv och lust och sjöng till lyror, harpor och tamburiner, till bjällror och cymbaler. När de kom fram till Nakons tröskplats snavade oxarna, och Ussa sträckte ut handen och grep tag i Guds ark. Då blev Herren vred på Uzza: Gud slog honom, och han föll död ner bredvid Guds ark. David blev upprörd över att Herren hade fällt Uzza. Platsen fick namnet Peres Uzza och heter så än i dag.
2 Samuelsboken 6:4-8

Jag tror inte att Gud blev vred på Uzza eller på Nadav och Avihu - deras död var en konsekvens av att ha kommit för nära Gud utan att ha följt de gudomliga instruktionerna för hur vi dödliga ska hantera det.

Ju längre längre den vetenskapliga utvecklingen borrar in i universums märkligaste hörn, desto tydligare blir det att den empiriska forskningen har sina begränsningar. Det öppnar upp för möjligheten att det faktiskt finns något därute som vi inte kan förklara med ord - knappt ens uppleva med våra sinnen, men den finns.

Det gäller bara att vi närmar oss på rätt sätt.

Kol tuv,

Dogville - ett samhälle förfaller i ondska

Hej.

Såg just filmen Dogville på SVT2. Det var andra gången jag såg den och det var nästan en lika tung upplevelse denna gången också. Det är en film av Lars von Trier som filmades (i Trollhättan) på en soundstage, utan väggar eller bakgrund. Alla hus är målade på ett svart golv - endast människorna är verkliga.



OBS! Här följer en sammanfattning av filmen, där jag även avslöjar det överraskande slutet. Sluta läs här om du inte sett filmen och inte vill veta hur den slutar!

Filmen handlar om Grace, en ung överklass kvinna, som flyr för sitt liv undan maffian och söker skydd i en liten isolerad by, Dogville, långt uppe i bergen. Hon känner sig skyldig för att hon ber invånarna i byn att skydda henne med risk för deras egna liv. Med hjälp av Tom, en ung man som kallar sig för byns filosof, kommer hon på ett sätt att ge något tillbaka.

Grace börjar gå runt i byn och fråga alla om hon kan utföra små sysslor och försöka göra deras svåra, fattiga liv lite lättare. Snart hjälper hon till överallt och blir mycket uppskattad, även älskad. Efter flera månader kommer några män till byn för att sätta upp efterlysningsaffischer - även polisen letar efter henne.

Grace påminns om vilken fara hon utsätter Dogvilleborna för och på Toms uppmaning lovar hon att ge ännu mer och jobba dubbelt så hårt. Men nu börjar en otrevlig utveckling: ju hårdare hon jobbar, desto sämre behandlas hon av invånarna - de uppskattar henne mindre för hennes slit, och börjar använda henne som slav.

Grace tycker synd om människorna och romantiserar deras enkelhet. Hon vill inte säga ifrån, utan förlåter dem för deras synder mot henne. Hon våldtas av en man, vars hustru skyller sedan akten på henne. Snart därefter föraktar byns kvinnor henne, och alla männen i byn (förutom filosofen Tom) börjar rutinmässigt våldta henne.

Grace försöker fly Dogville, men flyktförsöket misslyckas och byborna anklagar henne för dessutom för stöld. Hon vägrar tala i sitt eget försvar och de slår henne i kedjor med ett hundhalsband i metall runt halsen och ett tungt kvarnhjul på andra änden av kedjan (denna scen kan ses här: http://www.youtube.com/watch?v=UBLUcqbK4Bo).

Nu är hon verkligen deras fånge och slav. Hon och Tom håller fortfarande kvar vid en förhoppning om människornas godhet och han uppmanar henne att hålla ett tal inför hela byn. Utan att anklaga eller fördöma ska hon prata till invånarna och konfrontera dem med deras missgärningar. Tom tror att de kommer att göra bot och bli snällare mot henne igen.

Grace håller sitt tal inför hela byn och går sedan tillbaka till sitt skjul i väntan på deras dom. Istället för att "förlåta" henne, inser de vilket hot hon är emot dem. Kollektivet vill inte handskas med sina synder, utan vänder sig emot henne. De tvingar Tom att välja mellan Grace och Dogville.

Han kommer till henne och säger att han valt henne och vill som belöning ha sex med henne. "Om du vill ha mig, får du hota mig som alla andra män i byn och ta mig, men jag hoppas att det inte är vad vårt förhållande handlar om." Hon får honom att se sitt eget hyckleri och även han vänder sig mot henne. Han ringer till maffian och anmäler henne.

När maffian kommer är det inte vad byborna väntat sig. Maffiabossen är Graces fader och det visar sig att hon hade försökt fly ett liv som maffiaprinsessa. I bilen (filmens enda riktigt privata scen - allt annat är vidöppen, med låtsasväggar) har Grace och hennes far ett långt samtal om arrogans och mänskliga fel. Hon har anklagat fadern för att vara en arrogant person, men hennes far vänder på det:

"Du förlåter människor brister som du aldrig skulle förlåta i dig själv. Du håller inte andra människor ansvariga för sina handlingar. Du sätter dig över dem och behandlar dem som barn. Det är sann arrogans."

Han vill att Grace ska komma tillbaka med honom och ta över familjeföretaget, men hon vet inte vad hon ska välja. Hon tar en promenad runt byn och ser den för första gången för vad den är. Skulle hon inte handla på samma sätt som byborna om hon varit i deras ställe? Kanske, men om hon hade gjort det, hade hon föraktat sig själv och nu föraktar hon människorna för vad de gjort mot henne. Hon sätter sig i bilen och säger:
"Om det finns någon by som världen skulle vara bättre utan, är det denna by."
Hennes far vänder sig till sina gangstrar:
"Döda alla i byn och bränn ner husen."

När alla andra är döda kliver Grace ur bilen och skjuter själv Tom i bakhuvudet. Den enda varelsen i Dogville som får leva är byns ilskna jycke, Moses.

(Den sista, mycket magstarka scenen kan ses här: http://www.youtube.com/watch?v=gLu-m0tohKs.)

Dogville gav mig intressanta associationer till två texter från Torahn, vilket är varför jag tar upp filmen här på Torahblogga. Jag vill gärna veta vad ni får för reaktioner på Dogville och även dessa texter.

1. Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.
   Vajikra (3 moseboken) 19:33-34

2. Skulle du om någon av de städer som Herren, din Gud, ger dig att bo i få höra att ondsinta män ur ditt folk har förlett invånarna och övertalat dem att tjäna andra gudar, som du inte känner, skall du noga undersöka detta, göra efterforskningar och anställa förhör. Om det verkligen är sant att något så skändligt har skett i ditt folk skall du hugga ner stadens invånare med svärd, du skall viga staden och alla som finns där åt förintelse. Också djuren skall huggas ner.
   Samla på torget allt du tar som byte, och bränn staden och allt byte som ett heloffer åt Herren, din Gud. Den skall förbli en ruinhög för all framtid och får aldrig byggas upp igen.
   Ingenting som har vigts åt förintelse får bli kvar i din ägo. Så stillas Herrens glödande vrede, han förbarmar sig över dig och gör dig i sin barmhärtighet till ett talrikt folk, så som han med ed lovade dina fäder, därför att du lyssnar till Herren, din Gud, håller alla hans bud, som jag i dag ger dig, och gör det som är rätt i Herrens, din Guds, ögon.
   Devarim (5 moseboken) 13:12-18

Vad tycker du?

Kol tuv,