En ny gryning efter ett nattsvart dåd...

Hej!

Igår, den 29 mars, höll Svenska muslimer för fred och rättvisa och Judisk student i Göteborg en ljusmanifestation för våldets offer i Toulouse förra veckan. Det var på SMFRs initiativ och det var ett mycket rörande engagemang! Att vi inte har samma åsikter om Israel/Palestina-konflikten såg vissa som anledning att inte närvara. Det är sorgligt att folk drar sådana likhetstecken mellan ett ställningstagande i konflikten därnere med en hur någon förhåller sig till svenska judar.

Jag blir med rätta ursinnig när Illmar Reepalu inte kan se skillnad på Israel och Judiska församlingen i Malmö, utan menar att de får skylla sig själva om de inte fördömer vad han anser fel. Ska jag då bedöma SMFR efter Reepalus standard?

Det går inte ihop i min tankevärld och det står jag för.

Manifestationen var mycket vacker och efteråt uttryckte SMFRs representanter hur mycket mer samarbete de vill ha med Göteborgs judar. Ett besök i den nya moskén och ett motsvarande besök i synagogan nämndes. Fortsättning följer...


Mitt tal på manifestationen

Eva Sandler, den mor och hustru som förlorade sin man och två små söner den 19 mars 2012, för endast 10 dagar sedan i Toulouse, skrev ett brev bara några dygn efter händelsen. I den skriver hon bland annat:

”Jag tror helhjärtat på orden i versen ”Herren har gett, och Herren har tagit, välsignat vare Herrens namn.”
Jag tackar Den allsmäktige för privilegiet, även om det var kortvarigt, att uppfostra mina barn, tillsammans med min man. Nu vill Den allsmäktige ha dem tillbaka hos Sig.
Till alla de som önskar bringa tröst till vår familj och ro till de avlidnas själar: Låt oss fortsätta deras liv på denna jord.
Föräldrar, snälla, pussa era barn. Berätta hur mycket du älskar dem och hur viktigt det är för ditt hjärta att de blir levande exempel av vår Torah, med en gudsfruktan och en kärlek för deras medmänniskor.”

Jag vill hedra offrens minne genom att hörsamma hennes uppmaning och därför kommer jag att citera ord ur vår Torah, De fem moseböcker och ur den rabbinska traditionen, som vi ser som kommentarer och diskussioner kring Torahn:

Jag börjar med fjärde kapitlet i Pirkei Avot, Fädernas tänkespråk:

Ben Zoma sade: Vem är vis? Den som lär sig av varje människa.

Jag lär mig av Eva Sandler som finner modet och styrkan, från jag vet inte var, att skriva detta brev till oss alla.
Jag lär mig av Hinda Talal och Svenska muslimer för fred och rättvisa, som har jobbat hårt för att ordna denna manifestation och få still stånd en bra början på detta samarbete mellan unga judar och muslimer i Göteborg.
Och jag lär mig från mördaren, som tittade på unga franska muslimer och såg onda soldater och som tittade på en rabbin och far med tre judiska barn och såg endast fiender. Jag lär mig att jag aldrig kommer att följa hans exempel, för våld föder våld, rädsla föder rädsla, smärta föder bara mer smärta.

Vem är stark? Den som behärskar sin drift.

Jag har talat med flera människor som inte ville komma hit idag. De använde sig av ställningstaganden i en konflikt som ingen av oss här är medstridande i, som anledningar för att stå här med oss. Det är lätt att hitta ursäkter för att inte ta ett svårt och ovant steg, att göra något som andra kritiserar och ifrågasätter. Det är däremot en styrka att lägga bort sina invanda reaktioner och jobba för en bättre värld.

Vem är rik? Den som är nöjd med sin lott.

Jag kan klaga över mycket (judar är bra på att klaga):
Jag gillar inte att behöva gå genom två skottsäkra dörrar för att komma till mitt bönehus.
Jag gillar inte att mina döttrar måste göra detsamma för att komma till sitt dagis.
Jag gillar inte att jag har så svårt att gå med kippa på stan. Vad är jag rädd för? Varför kan jag inte ha på mig den, utan att känna att alla stirrar på mig, att känna att varje steg jag tar, varje ord jag säger, görs som JUDE, och inte som den individ jag är?
Jag gillar inte att behöva försvara grundläggande religiösa traditioner från anklagelser om barbari eller barnmisshandel, bara för att de är främmande för andra människor.
Men nu hörsammar jag ju inte Ben Zomas uppmaning! Vad är jag tacksam för? Jag är tacksam för att jag bor i ett land där vi kan samlas så här och offentligt uttrycka vad vi har att säga. En del judar och väldigt många muslimer har inte den möjligheten och de kämpar och dör för sin rätt att tala fritt.
Jag är tacksam för att jag kan (än så länge) leva som religiös jude och allt vad det betyder för mig. Att mina barn har en fin skola att gå i, och att vi inte har haft vansinnesdåd likt dem i Toulouse här i Göteborg.
Jag är tacksam för att vi har sådana underbara grannar i denna stad som Svenska muslimer för fred och rättvisa, som tar initiativ till denna manifestation, och jag är tacksam till er alla som har kommit hit idag. Vi har mycket att vara tacksamma för!

Vem är ärad? Den som ärar sina medmänniskor.

Låt mig följa Ben Zomas exempel och igen ära SMFR och Hinda Talal för det arbete de lagt ner för att skapa detta forum.
Låt mig ära Judisk student i Göteborg som tagit ett modigt beslut att inte lyssna på kritiker, utan att stå med som organisatörer och skapa en ny utveckling. Och låt mig ära talarna och alla ni deltagare som kommer från olika religioner, och politiska rörelser och bakgrunder, och som kommer hit för att förändra vårt Europa och vårt Sverige och vårt Göteborg.

Kol tuv,

Vi måste "outa" oss själva!

Hej!

För några dagar sedan, var jag hemma hos en barndomsvän, Daniel och hans man, Anders. Vi diskuterade omskärelsedebatten och hur Daniel och jag, när vi som barn gick på Hillelskolan i Stockholm, fick lära oss att vara stolta över vår judiska identitet, sjöng judiska sånger och hade kippa på oss.

Stolt svensk jude! →

Så fort vi gick utanför skolans murar, däremot, skulle vi ta av oss kippan och inte ens nämna Israel eller något judiskt på gatan, tunnelbanan eller bussen. Vi kunde ju bli påhoppade när som helst av antisemiter och att visa något tecken på vår judiskhet skulle hota vår säkerhet. Jag har fortfarande idag, 25 år senare, svårt att ha kippa på mig ute och känner alltid en viss tvekan över att nämna något specifikt judiskt på offentligt plats. Är jag rädd för pogromer i Göteborg, år 2012?

Anders beskrev då för mig hur han i ungdomsåren själv hade svårt att berätta att han var homosexuell, trots att han levde helt öppet, med sin pojkvän:
“Jag var rädd att någon skulle ta illa vid sig för att jag var bög. Sen insåg jag att detta är den jag är. Har någon problem, så är det just deras problem. Varför ska jag bära omkring på bördan av deras fördomar?”

Han höll upp sina händer framför sig, som om han bar på ett osynligt paket:
“Här får du!” sa han och gav paketet till den teoretiske homofoben. “Detta är inte min börda att släpa runt på! Du får bära omkring på dina fördomar. Jag är stolt över vem jag är. När du blir trött på att bära omkring på hatet och fördomarna får du dumpa paketet i närmaste buskage och börja se människan, inte schablonen!”

När Anders berättade, blev jag väldigt gripen av liknelsen och insåg hur mycket av omvärldens föreställda fördomar vi svenska judar går och bär omkring på. När de som vill “skydda barnen” genom att förbjuda omskärelse på minderåriga pojkar i Sverige argumenterar i media är de snabba med att påpeka hur detta strider mot svenska värderingar. Hur “barn som fötts in i en ”icke-västeuropeisk kontext” har varken självbestämmande eller individuella rättigheter” (från DN Debatt “Därför måste regeringen stoppa omskärelse av pojkar”). Märkligt då hur många svenska judiska och muslimska män, religiösa som sekulära, som inte fick själv bestämma, uppskattar sin omskärelse och vill föra traditionen vidare till sina söner.

Som Simon, en annan vän till mig skrev när han läste detta:

Mina barn är inte födda in i någon j-a “icke-västeuropeisk kontext”! Vi ÄR den västeuropeiska kontexten. Mina barn är sjunde generationens stockholmare. Sjunde generationens judiska stockholmare. Brisen är en svensk tradition som är äldre än julgran, lucia, kanelbulle och älgjakt.

Så underbart uttryckt! Men detta är inte bara något som förbudsivrarna vill lagstadga emot judiska och muslimska traditioner tar upp. Hur många gånger har inte jag och andra beskrivet blandäktenskap som att “Hon/han gifte sig med en svensk”? Vadå “svensk”?! En amerikansk jude skulle aldrig säga “He/she married an American” - där borta är ju alla amerikaner!
Vi sätter oss själva utanför “det svenska” när vi talar på det sättet. Jag insåg att vi MÅSTE börja förändra vårt sätt att tänka!

Är vi svenska judar eller är vi judar som bara är tillfälligt är bosatta i Sverige? Vi kom till Sverige 1775 (1779 om man räknar Marstrands lilla judiska församling). Vi har alltså varit svenskar i 237 år. Vi är ju till och med svenskare än familjen Bernadotte, som kom först 1818, 33 år senare!

Vi har så mycket att vara stolta över - visserligen är familjen Bonnier inte längre judar, men de var det i flera generation och visst kan vi vara stolta över att August Strindberg, Verner von Heidenstam och Gustav Fröding publicerades av ett judiskt förlag!
Visst kan vi vara stolta över att en svensk-judisk konstnär, Ernst Josephson, inspirerade prins Eugen med sina verk!

Visst kan vi vara stolta över att Pontus Fürstenberg medverkade till att grunda Konsthögskolan Valand, som anlitade Carl Larsson som lärare och att Fürstenbergs samling utgör grundstommen i Göteborgs konstmuseum på Götaplatsen. Så här står det på Wikipedia om Fürstenbergs roll som konstmecenat:

Utan Fürstenbergs direkta och indirekta ekonomiska stöd hade antagligen dåtida och ännu väl kända konstnärer som Carl Larsson, Ernst Josephson, Olof Sager-Nelson och Anders Zorn aldrig kunnat ägna sig så helhjärtat åt sin konst.

Generation efter generation av Sveriges barn växer upp med att sjunga melodier knutna till Astrid Lindgrens sagor, Lennart Hellsings sånger och Alfons Åberg tv-serien, många av melodierna skrivna av Georg Riedel, en svensk-tjeckisk jude.

Jag kan skriva flera sidor till om svenska judars bidrag till svensk kultur, svensk vetenskap, svensk handel och näringsliv och svensk politik. Det är på många sätt häpnadsväckande hur mycket den svenska judenheten har bidragit till vårt avlånga land och vi är ju inte mer än ca 15 000 judar i hela Sverige idag!

Vi borde inspireras av HBT-rörelsens Pride-koncept. Vi borde tala om Jew-Pride och “outa” oss själva som judar till alla i vår omgivning. Vi ska ta oss an debatter och utmaningar mot judar och judiska traditioner i Sverige, inte bara i tidningarna, utan på våra arbetsplatser och med våra grannar. Simon, t.ex. tröttnade på att bara se julpynt och adventsljustakar på sitt kontor, så en dag kom han med en chanukkiah till jobbet, som han tände framför arbetskamraterna och berättade sedan om Chanukkah. Vet ni vad? De uppskattade det väldigt mycket.

Vissa vill inte påpeka allt detta för högt, hur mycket vi har betytt och forsätter att betyda för Sverige. Då kanske “svenskarna” börjar tänka på “den judiska världskonspirationen” och hur vi “nästlar oss in i samhället” och “påverkar för mycket”.

Vet ni vad jag säger? Det intrycket är inte mitt problem längre. Jag vill ha på mig min kippa och min davidstjärna och tala högt och brett på gatan, på spårvagnen, på stans alla fik, om hur stolt jag är över att vara svensk jude. Jag vill att mina barn ska se deras pappa vara stolt över att de sjunger judiska sånger på väg hem från dagis.

Har någon problem med det? Kommer någon att kritisera mig för att jag är en högljudd jude? Det är då deras problem, inte mitt. De får släpa på bördan av deras egna fördomar från och med nu.

Det är dags att vi börjar inse att vi inte bara är svenska judar - vi ÄR Sverige!

Kol tuv,

En upplysande helg för en knivig ritual...

Hej!

Nu är det äntligen Chanukkah!

Det är en helg som, mer än någon annan helg i den judiska kalendern varit en spegelbild genom tiderna av det judiska folkets historia och indentitet. I grund och botten ligger det ett inbördeskrig mellan judar som lockades av den hellenistiska kulturen (ursprungligen från Hellas, nutida Grekland) och ville förändra judendomen för att passa in, och Maccabéerna som tog upp vapen för att försvara vad de såg som den riktiga judendomen.

Hade det stannat där, hade vi nog inte firat Chanukkah särskilt länge, men rabbinerna, som i Talmud introducerade berättelsen om miraklet med oljan som användes för att tända den sjuarmade Menorahn, varade i åtta dagar istället för en dag. De lyckades ta fokuset från kriget och våldet och sätta det på något gudomligt och upplysande i mörkret.

Så har det alltid varit i vår religion - finns behovet, kan man tolka och omtolka för att passa nya tider och nya sammanhang, utan att förlora kärnan i budskapet.

Chanukkah har varit en helg för judar som ville in i det nya, mer öppna europeiska samhället på 1800-talet och mitt i nationalismens vindar, ville de också ha en dramatisk, militär seger som de kunde vara stolta över, samtidigt som många ville distansera sig från religionen litegrann. Då passade det att damma av Maccabéernas bedrifter och fira dem istället.

Detsamma gällde sionisterna på 1900-talet - vad var mer passande än en berättelse om en judisk kamp för självständighet i vårt eget hemland?

Och när judar, nyanlända till USA, skulle hävda sig på den amerikanska fria marknaden, även för religioner, så anammade man presenterna och pyntet från julen, med en judisk twist.

Idag ska jag till Götaplatsen i Göteborg, där representanter för Chabad-rörelsen tänder en jättestor chanukkia (ljusstake). De sysslar med att stärka judars religiösa identitet och gör ljuständningsceremonin för att judar ska känna sig mer judiska bland den bländande julbelysningen.

Det är underbart roligt att se hur Chanukkah betyder helt olika saker för olika judar, i olika tider och hur den fortfarande förändras. För mig har Chanukkah fått en ny innebörd denna vinter, då uppmaningar till omskärelseförbud har duggat tätt i tidningar och på TV. Göran Rosenberg skriver om kampanjen mot omskärelse har nu stöd av humanisterna, minst en präst i Svenska kyrkan och Bengt Westerberg, "regeringens särskilde utredare av främlingsfientlighet, rasism och intolerans".

Jag har skrivit om det rätt mycket här på Torahblogga, men det är värt att upprepa det. Kanske försöker dessa förbudsivrare verkligen värna om våra pojkars rättigheter och drivs enda av de renaste motiven, men när de menar att vi judar och muslimer inte vet våra egna barns bästa, och sätter religionen före, hamnar de i ett historiskt otrevligt sällskap:

Romarna, Paulus, Den katolska kyrkan, Martin Luther, Sovjetunionen, alla försökte de komma åt oss envisa judar genom att förbjuda omskärelsen. Och vilka var det som började med detta?
Visst, var det hellenisterna, som menade just som humanisterna att det var barbariskt att utsätta små pojkar för detta, att vi borde civiliseras, med eller mot vår egen vilja och lägga av med vår märkliga religion.

För mig handlar Chanukkah i år om att komma ihåg vad omskärelsen betyder för oss - om det hade varit farligt, eller problematiskt hade vi, precis som med andra lagar, omtolkat och kommit runt budet. Men omskärelsen är inte skadligt, inte farligt och 99.9% av alla omskurna män, muslimer eller judar, känner sig inte alls kränkta över att mista en liten hudbit runt snoppen.

Att motståndarna ändå känner en sådan människokärlek att de kan strunta i vad vi själva tycker och ändå yrka för ett förbud, ja, det låter som samma kärlek som hellenisterna hade i sin iver att civilisera oss, eller som katolska kyrkan och Martin Luther hade för att föra oss till Kristus.

Tack för er stora omtanke, men jag fortsätter att tända min chanukkiah och fortsätter att omskära mina söner. Hitta några verkliga offer att värna om istället!

Glad Chanukkah (och God jul till er som firar det),

PS. Och på tal om omtolkningar och ursprungstolkningar, så är det ju på den åttonde dagen som en judisk pojke omskärs så när alla höjer sina champangeglas för att skåla på Nyårsafton, glöm inte varför man ursprungligen markerade den dagen, precis en vecka efter julen... (http://en.wikipedia.org/wiki/Feast_of_the_Circumcision_of_Christ)

Gott nytt år!

Andra intressanta inlägg: Varför omskär vi våra pojkar?, Debatt om omskärelse,

Svenska muslimer och judar - nu enar vi oss!

Hej!

Läste just Niklas Orrenius artikel i DN “Hur blir man en människa i hatarens ögon?” om hatet mot muslimer i Sverige och fast klockan är mycket kan jag inte sova:

Amna Ismail Abdulkarim ser sig inte som ett offer utan som en rakryggad jämlike, en medborgare med rättigheter och skyldigheter. Därför viker hon inte undan när hon utsätts för något obehagligt.
Som när en dam i businessdräkt började dra i hennes slöja, en vacker försommardag på Södergatan. Kvinnan skrek:
”Varför har du slöja på dig? Det har inget med islam att göra. Stick hem till ditt land!”
”Vart?” frågade Amna Ismail Abdulkarim.
”Åk till Iran eller Saudiarabien!” fräste kvinnan.
”Jag är en svensk kvinna.”
Svaret provocerade damen. Hon vände sig till människorna runt dem och ropade:
”Kolla, hon säger att hon är svensk!”
Amna Ismail Abdulkarims sexåriga dotter började gråta och hon själv tappade greppet en smula. Hon minns att hon ropade till förbipasserande att hon visst var svensk. Det kändes viktigt att övertyga dem:
”Jag lovar er! Jag läser på Malmö högskola!”
Ibland tänker jag på hatet mot invandrare som en ständigt malande bakgrundston i det skånska landskapet. Då och då bryter den där tonen igenom, den blir gäll och omöjlig att ignorera. I januari i år skrev jag ett reportage om det som under förra året drabbade Malyum Salah Hashi och hennes barn i Tomelilla:
”Under vintern trappas förföljelsen upp. Eleverna kastar snöbollar på Malyum Salah Hashi och hennes sexåriga dotter. De fortsätter skrika saker om hennes slöja.
När snön smälter på våren går några av killarna över till att kasta sten, kastanjer och vattenballonger. Hon känner igen dem nu. Främst är det två pojkar som är drivande.
En dag träffar en sten henne i huvudet. Det blir en bula. Eleverna fortsätter stenkastningen. De har tagit det till nästa nivå. Tre gånger träffas Malyum Salah Hashi av stenar. Det gör ont. Hennes barn blir rädda.
– Varför stenar de dig, mamma? frågar den yngsta dottern. Och varför skriker de alltid saker till oss?”

Läs hela artikeln, det är ett måste - fast den är lång. Investera er tid i det!

Och för er som genast tänker på trakasserierna mot Malmös Chabad rabbin Shneur Kesselman, så kan jag lugna er med att Orrenius nämner även hans utsatthet lägre ner i artikeln.

[På bilden här intill ser ni en bild från en serie jag gjorde (med hjälp av Sonja och Aqurette) på Stortorget när jag sist var i Malmö, som jag kallade Keep on, kippa on, Malmö! Det var något som andra i Malmös församling nyligen upprepade i lite större skala och Anna Ekström försöker få igång en kampanj på via sin blogg!]

Men det är inte min poäng - detta är ju Torahblogga och jag tänker på följande verser från Torahn:

En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten.
Shemot (2 moseboken) 22:21

Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.
Vajikra (3 moseboken) 19:33-34

[Gud] ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten.
Devarim (5 moseboken) 10:18-19

Du skall inte vränga rätten för invandraren eller den faderlöse, och en änkas kläder skall du inte ta som pant. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, befriade dig därifrån. Därför ger jag dig denna befallning att följa.
Devarim (5 moseboken) 24:17-18

Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan. – Hela folket skall svara: Amen.
Devarim (5 moseboken) 27:19

Torahns etik genomsyras av ett koncept jag brukar kalla offrets ansvar. Vi som VET hur det var att uppleva främlingsskap, slaveri, förtryck - vi har ett ansvar att ta hand om andra människor och speciellt de som är extra utsatta. Är vi offer i sammanhanget är vårt ansvar att handla - att hjälpa andra i samma situation eller värre - än mer nödvändig!

(Ni som vill hävda att Koranen, till skillnad från Torahn, är ett ont och hatfyllt dokument - gör er icke besvär - det finns gott om problematiska texter i Torahn - fler än i Koranen - det är därför vi måste tolka så aktivt och målmedvetet - och muslimerna gör detsamma - här kan ni läsa en Fatwa, religiöst uttlåtande, gällande hur muslimer borde studera religiösa texter tillsammans med judar och kristna.
Igår hade jag ett långt Twitterkrig med en viss @AnnaFiii. Hon(?) började med att skicka mig en länk till en YouTube-film om Sharias farliga inflytande i Europa. Vill ni läsa en del av ordfäktningen kan ni göra det här nedanför - fast det är mycket att läsa:



Varje exempel AnnaFiii försökte komma med för att visa att islam var något särskilt ondskefullt kunde jag vända och visa exempel på det inom judendomen. Inte att vi är lika dåliga, utan att hon var ute efter att selektivt tolka allt inom islam negativt, när alla hennes argument kunde lika gärna ha använts - och används! - av antisemiter.)

I Niklas Orrenius artikel läser jag fall efter fall och det gör mig ont i hjärtat. Rabbin Shneur Kesselman är utsatt för dagliga påhopp, en del från muslimer som ser honom som representant för Israels politik mm, men låt oss inte för den saken blunda för vad så många fler muslimer själva blir utsatta för! Tvärtom är det vårt ansvar att försvara dem från samma sorts angrepp som vi blir utsatta för idag och i årtusenden.

Detta kanske låter som ett “vända andra kinden till”-resonemang, en av principerna som skiljer Jesus läror från normativ judendom, men det är det bara om vi ska försvara samma människor som hoppar på Kesselman. Har Amna Ismail Abdulkarim eller Malyum Salah Hashi eller deras små barn hoppat på Kesselman? Jag har ingen som helst anledning att tro det, och det har ni, som läser detta, inte heller!

Poängen är detta - muslimerna är Ishmaels barn och vi är Isaks barn - båda var Abrahams söner och idag är vi alla utsatta i Sverige. Vi har så mycket gemensamt i religionen och tolkningstraditionen, och också gemensam sak i omskärelsefrågan, om friskolor, om rituell slakt. Allt detta skrev jag om i inlägget för två år sedan Varför judar aldrig kan stödja SD!

Vi måste stå enade med våra muslimska bröder och systrar! Det är allas vårt ansvar att konfrontera rasismen, den sjukdom som har spridit sig som en cancer i det svenska samhället. Vi måste tillsammans hjälpa vårt avlånga land anpassa sig och utvecklas i en mer demokratisk och tolerant riktning. Och jag skiter totalt i vad någon kanske tycker om Israel - vi bor här i Sverige och att sätta allt fokus på en utrikespolitisk fråga, hur viktig den än må vara för oss annars, är det mest idiotiska vi kan göra. Kan vi inte stå tillsammans och göra gemensam här i Sverige, förtjänar vi att drivas ut härifrån en efter en.

Svenska muslimer och judar enade för ett bättre Sverige - vem är med mig!!! (Icke-judar och icke-muslimer också välkomna!)

Kol tuv,

Parashat Vajishlach - En evig och underbar brottningsmatch

Predikan på parashat Vajishlach
10 december 2011, 14 kislev 5772

Rabbi Jonathan Sacks, Storbritanniens överrabbin ställer en viktig fråga om veckans parasha:
“Varför är Jakob vår stamfader, och judendomens hjälte? Varför är vi Kehilat Jaakov och Bnei Jisrael - Jakobs församling och Israels barn?

Abraham påbörjade den judiska resan, Isak var villig att offra sig för Gud, Josef räddade folket under svältåren i Egypten, Moshe ledde folket genom öknen och gav oss våra lagar. Joshua ledde folket in i Det förlovade landet, David blev vår största kung, Salomon byggde templet och profeterna gav, genom århundraderna, röst åt Guds budskap om rättvisa och rättfärdighet.”

Jakobs liv, menar rabbi Sacks, verkar vara fylld av inget annat än konflikter: med broderna Esau, som han bedrar så han måste fly för sitt liv; med svärfadern Lavan, som lurar honom gång på gång; med sina fruar Rakel och Leah, som tävlar om hans kärlek; med sina tre äldsta barn Reuven, Shimon och Levi, som på olika sätt utmanar faders ledarskap. Jakob verkar han ofta fylld av ångest och rädsla, och när han väl handlar verkar han inte alltid ärlig eller rak.

Efter att ha återförenats med Josef står han inför sonens chef, farao, och sammanfattar sitt liv med att säga ”Få och svåra har mina levnadsår varit.”

Rabbi Sacks har satt fingret på det hos Jakob som har gjort honom till en av mina favoritpersonligheter i Bibeln. Han är en överlevare - han är det judiska folket personifierat - han är Israel.

I dagens parasha får han detta namn och det kommer i ett av de mest märkliga avsnitten i hela Torahn, när Jakob brottas med ängeln. Det är just innan han ska möta sin bror för första gången på 20 år. Esau är på väg att möta honom med 400 man - han tänker inte komma för att fika med Jakob. Då delar han på sin stora familj, sina fyra fruar och 13 barn, sitt boskap och allt han äger, i två läger, och resonerar ”Om Esau överfaller den ena, så kan den andra slippa undan.”

Vilket ohyggligt val! Vilken ångest det innebar att dela på allt han håller kär i hoppet om att rädda en spillra undan hans egen brors vrede. Hur många gånger i vår historia har inte andra judar tvingats följa Jakobs exempel.

Och han uttrycker sin ångest i bön:

Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: ’Vänd tillbaka till ditt land och din släkt, så skall jag låta det gå dig väl.’ Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med dessa båda skaror. Rädda mig undan min bror Esau, jag fruktar att han annars kommer och slår ihjäl mig och de mina, både mödrarna och barnen.

Han skickar gåva efter gåva, totalt 550 djur, till Esau, i hopp om att kunna köpa sig ur denna knipa, men när han gjort allt han kunnat står han där vid floden Jabboks strand och solen sjunker över horisonten. Han lämnas ensam med sin tilltagande skräck inför morgondagen. Ensam med alla sina minnen över hur han levt sitt liv och alla saker som gått fel. Ensam med all den ånger över hur han kunde ha gjort annorlunda.

Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” … Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft.

Hela sitt liv har Jakob flytt från den kraft, det öde som han nu står ansikte mot ansikte med. Och nu, med all den skräck som det måste innebära att brottas med denna övermäktiga motståndare, vägrar Jakob att ge upp. Han kan inte. Han vet inte hur. Allt han förmår är att vara sig sig själv och med en chutzpah, en fräckhet, född ur desperation, förhandlar han sig till en välsignelse mitt under brottningsmatchen.
Han går därifrån som Jakob, men också som Israel, haltande, evigt förändrad, bruten men hel i mötet med sig själv och sina värsta farhågor.

Och så har det varit för oss, Jakobs barn, från den dagen och framåt. Vi har ömsom sökt, ömsom flytt från världens hårda rampljus. Idag går inte mindre än fem judar fram till den svenska kungen för att ta emot nobelpriset och de bidrar till en av världens märkligaste statistiska siffror: en femtedel av alla som tilldelats ett nobelpris har varit av judisk börd, fast vi endast uppgår till ca 0.2% av världens befolkning.

Den holländsk-israeliske rabbinen Nathan Lopes Cardozo, en av den ortodoxa världens mest radikala tänkare, påpekade att det judiska folket är mindre till antal än ett misstag i den kinesiska folkräkningen, dvs. när kinesiska byråkrater räknar fel på någon decimal i landets folkräkning, så räknar de fel på fler människor än det finns judar i världen!!!

Hur kan vi ha samtidigt ha gett världen Moses, Jesus, Paulus, Maimonides, Spinoza, Marx, Freud, Einstein, Bob Dylan, Woody Allen OCH 20% av världens nobelpristagare???

Hur är det möjligt? Och samtidigt som vi sticker ut mer än någonsin, vill vi inte helst inte att världen ska märka det så mycket. Vi har så ofta kritiserats, jagats och förföljts att vi bara vill smälta in i dagens demokratiska samhälle och inte synas.
Men det gör vi. Vi märks ordentligt med rubriker om Israel, om antisemitism, om omskärelse.

Om tio dagar börjar vi fira Chanukkah, en helg som ihågkommer hur judar tog strid mot en kung för 2200 år sedan, då han ville förgöra både vår religion, genom att förbjuda vår Torah, och vår identitet, genom att förbjuda Brit Milah. Den artikel som skrevs i DN Debatt i november, av omskärelsemotståndare, kunde ha skrivits av kung Antiochus själv, för just så tyckte grekerna: vi är omoderna, primitiva, envisa. Vi vill inte inse att vi ska lägga av med vår religion och bli som alla andra.

Chanukkah har passande nog kommit att mer än något annat symbolisera den helg genom vilken dagens judar tar ställning i den moderna världen - när alla andra tänder adventsljus och julgranar, tänder vi vår chanukkiah (speciellt den som Chabad tänder på Götaplatsen).

Vi märks. Det finns högst 17000 judar i Sverige, ändå så har vi haft judiska ministrar, riksdagsmän och kvinnor, konstnärer, författare, filmskapare, vi har spelat en gigantisk roll för svenskt näringsliv och så har vi några judiska skurkar som har fått sina namn i tidningen och i svensk kriminalhistoria.
Vänta ett tag, kanske ni säger, visst är dessa alla judar, men de är inte där de är FÖR att de är judar. De ska inte stämplas som jude, bara för att de kommer från liknande bakgrund.

Rabbi Brad Hirschfield definierade antisemitismen en gång som skillnaden att säga “det finns många mäktiga judar som bestämmer i Hollywood” - vilket stämmer - och att säga “judarNA styr Hollywood” - vilket inte stämmer. För det absurda med tanken på “den judiska världskonspirationen” är att vi vet bättre än någon annan att om man någonsin samlade alla dessa kända och inflytelserika judarna i ett och samma rum, skulle de ALDRIG kunna hålla med varandra! För att ha en konspiration måste vi först ha konsensus, och det når vi judar aldrig!

Och däri ligger faktiskt vår styrka: vi brottas och brottas och brottas. Vi kämpar med änglar och människor och med oss själva och ur denna eviga brottningsmatch - så irriterande, frustrerande och utmattande som den än må vara - ur kampen uppstår den välsignelse som Gud lovade Jakob/Israel. Vi står där brutna, men hela.

Och då händer något märkligt i berättelsen:
Jakob står framför Esau (som i Talmud kom att symbolisera romarna, kristendomen och västvärlden) som den han är - inga fler knep eller undanflykter: Här är jag Esau, gör vad du vill med mig!

Och brodern föll Jakob “om halsen och kysste honom. Och de grät.”

Låt oss möta våra utmaningar inte genom att slinka undan i skuggorna, utan genom att stå upp för vilka vi är - brutna men hela - möta Esau och omvärlden och låta dem hata eller älska oss för dem vi verkligen är.
Vi har mycket lite att skämmas för och vi har mycket att vara stolta över. Låt oss omfamna vår fader Jakob och vara hans barn, Bnei Israel.

Shabbat shalom och Chanukkah sameach!

Hur var det nu - VARFÖR omskär vi våra pojkar?

[Bilderna är från 16 mars, 1978 - dagen då jag och min förhud gick skilda vägar och jag fick mitt hebreiska namn Binyamin Natan ben Menachem-Mendel Yosef veDevorah]

Hej!

I dessa dagar har det blivit mycket om Brit Milah - Omskärelse. Jag har bildat Förhudsfritt, en Facebookgrupp för att ta ställning mot ett omskärelseförbud, men också för att prata om vad omskärelse betyder för oss judar och muslimer.

Men jag har fokuserat så mycket på att bemöta all kritik från motståndare på nätet (en del välmenande och en del rena antisemitiska/islamofobiska påhopp) att jag nästan glömt bort att också förklara för de judar som inte kan sätta ord på det, varför det är viktigt för oss! Där vill jag tacka Cecilia och Sofie, några av mina studiekamrater på religionsvetenskapen för att de ställer dessa viktiga frågor!

I SvD idag, den 6 december, skriver en religionsvetare, Magnus Zetterholm, docent i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet, om vilken central roll omskärelsen spelar för judisk identitet.

"I en judisk kontext skulle konsekvenserna av ett förbud bli fullständigt förödande, eftersom omskärelse av gossar just på den åttonde dagen är oupplösligt förenad med judisk religiös och etnisk identitet. Sambandet är så starkt att det inte råder någon som helst tvekan om att ett förbud mot omskärelse i realiteten innebär ett förbud mot judendom."

Så jag länkar även till det härifrån. Vill man få lite mer insikt i varför det är så viktigt, så kan ni läsa vidare. Vill ni kritisera det medicinska, eller det juridiska, rekommenderar jag att ni hoppar över detta inlägg, och istället läser och kommenterar mitt inlägg En knivig fråga upp på Debatt igen!

Denna förklaring är till skillnad från det mesta andra som jag skrivit, inte menat att vara ett inlägg i just omskärelsedebatten - jag tror inte något av argumenten här nedan är relevant för omskärelsemotståndare, men detta är min förklaring på varför judar fortsätter med Brit Milah, trots många, många motståndare och förbud genom årtusenden. Därför vill jag gärna höra från judar om ni inte håller med mig (eller om ni håller med mig) och varför. Icke-judar får gärna tycka till också, men detta riktar sig först och främst till judar.

Som alltid med religion, så finns det den religiösa anledningen ("vi gör detta för att Gud...") och så finns det den sociologiska/historiska anledningen.

Den religiösa anledningen till att man omskär är att det är tecknet på förbundet som slöts mellan Gud och Abraham (1MB, kapitel 17) och som kulminerade i mottagandet av Torahn vid berget Sinai för ca 3000 år sedan. Därav namnet för budet på hebreiska Brit Milah, brit - förbund, milah - omskärelse.

Det är det andra budet av 613 som förekommer i Torahn (det första är till Adam och Eva: "Var fruktsamma och föröka er") och det handlar om löftet som Gud ger till Abraham:

Detta är mitt förbund med dig: du skall bli fader till många folk. Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk... Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled, ett evigt förbund...
Du å din sida skall hålla mitt förbund, du och dina ättlingar i släktled efter släktled... på detta sätt: ... Alla av manligt kön bland er skall omskäras när de är åtta dagar gamla, i släktled efter släktled ... så skall ni ha mitt förbund på er kropp som ett evigt förbund. Men en oomskuren, en av manligt kön som inte har fått förhuden bortskuren, han skall utstötas ur sitt folk: han har brutit mitt förbund.
Bereishit (1 moseboken) kapitel 17

Ett rätt starkt budskap där och vare sig man tror på berättelsen eller inte.

Vad detta har resulterat i är den sociologiska/historiska delen av mitt svar: Brit Milah är så inflätat vad det innebär att vara jude och i den judiska identiteten (pojken får sitt hebreiska namn vid Brit Milah ceremonin) att vi genom årtusendens förföljelser riskerat våra liv för att omskära våra söner.

De som omtänksamt vill rädda våra söner från omskärelsen är inte de första i historien att försöka sig på det, de kommer från en anrik tradition:

Grekerna; Romarna; Paulus; Den katolska kyrkan; Martin Luther; Sovjetunionen;
(Varför förbjöd inte nazisterna det också, som jag först trodde, i Neuremburglagarna? De var aldrig ute efter att konvertera oss, utan förinta oss. Då passade omskärelsen som ett extra bra sätt att leta reda på judar.)

Och varje gång har dessa makter dragit den korrekta slutsatsen att kan man bara komma åt omskärelsen, kunde de påbörja processen att bända dessa envisa judar från sin envisa religion. Det låter radikalt, men jag menar att judiska folket har egentligen ingen anledning att existera om vi inte har ett förbund med Gud.

Vi knappast försökt smälta in men ej heller att hålla låg profil. Jag tror det finns en hel del här som i mörkare sinnen blir stoff för antisemitism. Vi följer liksom aldrig följt "historiens regler":

• Varför grundar sig två enorma världsreligion sig på ett litet semitiskt folks antika texter, fast de aldrig har försökt konvertera någon annan?
• Varför har de, som helhet, aldrig låtit sig övertygas och omvändas av andra mycket större och mäktigare makter och religioner, inte ens de som utgått från deras texter?
• Varför finns detta semitiska folk kvar efter 3000 (eller om man räknar från Abraham, 4000) år, när INGA av våra dåtida grannar längre existerar?
• Varför är deras bidrag till världen fortfarande idag helt ur proportion till deras antal (13-17 miljoner) och helt utan jämförelse historisk till något annat folk? (4 nobelpristagare bara i år!)
• Och varför gjorde de allt detta utan att vara samlade eller organiserade i ett eget land i närmare 2000 år???

Objektivt sett är det väldigt, väldigt märkligt och svårförklarligt.

Tänk hur många olika religioner gick i graven när kristendomen svepte genom Europa och sedan Nord- och Sydamerika. Hur många religioner gick i graven när islam svepte genom Asien och Afrika. Hur lätt det i längden var att ena så många olika kulturer och folkgrupper under några få, starka fanor.

Finns det druider kvar idag? Nix, de som finns är en nystartad New Age-grej, baserad på en forntida religion som försvann i och med kristendomen. Finns Zoroastrianismen kvar idag - en gång ett av världens största religioner? Nja, kanske några tusen utövare i Iran, men de har starkt påverkats av Islam. Finns Inca- eller Aztekreligionerna kvar? Kanske vissa traditioner och riter, men de allra flesta är samtidigt katoliker.

Varför, varför, varför är VI kvar???

Vi borde inte finnas och judar har genom historien haft många, många bra anledningar att inte fortsätta med judendomen. Att bara ge upp, gå till närmaste kyrka eller moské, säga "De tror ju på samma gud, så jag slipper vara annorlunda, slipper förföljelserna, slipper att känna mig som "en främling i ett främmande land" om jag bara konverterar."

Enskilda judar har gjort detta, men det judiska folket har aldrig gett sig. Inte för att vi är nihilistiska, utan tvärtom, så tror religiösa judar på det historiska förbundet som ska så småningom leda till den messianska tiden. Utan förbundet hade vi inte haft någon anledning att fortsätta vara judar och Brit Milah är tecknet på denna framtidstro.

Och i dagens samhälle, där judar inte särskiljes från andra medborgare, där många judar assimileras och lämnar sina traditioner bakom sig, är detta bud ett av de sista som en sekulär jude slutar hålla. Sabbaten, kosherregler, helger - allt kan man kasta överbord, men får man en son och omskär honom inte, så är det som att säga "Jag vill inte att min son ska få en judisk start i livet - jag vill att judendomen tar slut med mig."

På det sättet blir den sista versen av Guds befallning till Abraham sant: "Men en oomskuren, en av manligt kön som inte har fått förhuden bortskuren, han skall utstötas ur sitt folk: han har brutit mitt förbund." Gud stöter inte ut honom ur förbundet, ej heller andra judar (vi kollar faktiskt inte vem som är omskuren) - "utstötningen" görs av individen själv i att välja bort Brit Milah.

Kol tuv,

En knivig fråga upp till Debatt igen!

Hej!

Ja, nu är vi igång igen. Världens mest civiliserade land ska lära oss vildar hur vi ska uppfostra våra barn. Ikväll, 24/11, ska jag vara med i SVT Debatt, kl. 22.00. Denna omgång av påhopp började i fredags, med en artikel på DN Debatt "Därför måste regeringen stoppa omskärelse av pojkar".

Integrationsminister Erik Ullenhag (Fp) svarade rätt snabbt med den bästa repliken jag någonsin sett formulerat i svensk media:

Avgörande för mig är att kravet på att manlig omskärelse ska förbjudas nästan aldrig förs fram av män som själva är omskurna. Om det vore så att många som är omskurna uppfattade detta som ett övergrepp när de blivit vuxna skulle saken komma i ett annat läge. Men jag är inte beredd att ta initiativ till lagändringar som innebär att majoritetssamhället ska berätta för judar och muslimer att de har drabbats av övergrepp när de själva inte uppfattar att deras rättigheter är kränkta.

Vad mer finns det att säga? Om detta är den hemska kränkning och misshandel som dessa hätska kritiker vill få det till, varför är 99% av judiska och muslimska män, religiösa såväl som sekulära, så starkt för att föra detta vidare? (Här ser ni min bris, 1978.)

Den svenska majoriteten behöver inte gilla omskärelse. Jag förstår att det verkar konstigt och främmande i mångas ögon, men det är skillnad på att inte gilla det och lagstagda emot det. Ett lagförbud skulle göra mig och hundratusentals muslimska och judiska föräldrar till potentiella brottslingar. Vi skulle tvingas välja mellan vår religion och att vara laglydiga svenska medborgare! Snacka om att slå ett slag för integrering i Sverige!!!

Sverige borde vara väldigt försiktig med att lagstadga minoriteters rättigheter. I börjar av 1900-talet bestämde man sig för att tvinga samiska barn in i skolkåtor för att bevara deras nordiska urkultur. Där undervisade man barnen, paradoxalt nog, bara på svenska och berövade generationer av samer förmågan att läsa och skriva sitt eget språk.

Något liknande gjordes med tornedalingar, som förbjöds tala meänkieli. Barnen skulle för sin egen skull lära sig ordentlig svenska.

Ännu värre gick det för romerna! Så här beskriver en sida om minoriteter på UR, historian:

År 1956 gjordes en utredning där man slog fast att romerna hade blivit utsatta för mycket och upprörande diskriminering – och nu ville man göra något för att förbättra deras situation. De skulle gå i skolan, få någonstans att bo och så vidare. Men det saknades förståelse för romernas språk och kultur, och man utgick därför från att det bästa för romerna var att överge sin livsstil och sin kultur och i stället helt ta sig an det svenska sättet att leva. På 1980-talet upphörde försöken att få romerna att överge sin kultur.

Vilken tur för samer, tornedalingar och romer att Sverige värnade om deras barns rättigheter så pass att de gick in och körde över deras föräldrar i frågan om vad som var i barnens eget intresse!

Nu har muslimer och judar (igen) lyckan att få den svenska majoritetens starka omsorgsiver på sig...

Jag gick inte in i frågan, denna veva, för att jag satt hela helgen och pluggade in en jättetenta. Jag studerar nämligen Religionsvetenskap nu, på Göteborgs universitet. Jag satt i fem timmar och skrev tentan på måndagen och när jag kom ut i det friska luften och kände hur trycket lättade, ja, då ringde mobilen:

SVT Debatt ville ha med mig i torsdagens program om just omskärelse. Jag ska debattera Ellis Wohlner, från Humanisterna. Han är en av dem som skrev under artikeln i DN Debatt och är en man med judiska rötter som själv är omskuren. Från tentaångest till pressen att försvara sitt folks traditioner i direktsänd rikstäckande TV - precis vad jag önskat!

Jag är säker på att staten hade några enskilda samer, tornedalingar eller romer som kunde vittna om hur kränkta de var att inte få en ordentlig svensk utbildning och som hölls upp som exempel på varför vi måste rädda dem. Herr Wohlner är den samen.

Jag tar inte ifrån den mannen rätten att känna sig kränkt - jag beklagar de upplevelser han haft som gjort honom så främmande från allt det vackra som finns inom judendomen, men det betyder inte att hans upplevelse reflekteras av en stor grupp andra män. Jag har t.ex. levat och jobbat i svensk-judiska sammanhang hela mitt liv. Aldrig har någon kommit fram till mig och uttryckt den åsikten.

Och skulle de ha gjort så, hade jag gett dem rådet att inte omskära sina söner. Gillar man inte traditionen, kommer man inte uppfostra sina barn med dessa värderingar heller, och då är det absurt att man ska göra den. Däremot står församlingen i det närmaste enat bakom omskärelse för friska pojkar på den åttonde levnadsdagen.

Jag berättade för några barn som jag hade undervisning med igår att jag skulle vara med i TV, om just denna fråga. De var helt paffa att någon skulle kunna se detta som en kränkning av deras rättigheter. Och dessa barn kom från hem där inte väldigt många judiska traditioner hölls. Ändå var detta en självklarhet för dem.

Varför inte vänta med det tills barnen är myndiga och kan göra vad de vill?

1. Socialstyrelsen har slagit fast, i sin utredning att omskärelse innan två månaders ålder är ett så pass minimalt ingrepp att det kan utföras av en särskilt utbildad omskärare, som varken är läkare eller sjuksköterska, så länge det finns en sådan med som ombesörjer smärtlindring. (Lag om omskärelse av pojkar, se speciellt §5 och §6.) Det är alltså medicinskt mer hälsosamt att göra det vid tidig ålder. Att vänta till vuxen ålder innebär tyngre bedövning, stygn, och en mycket längre läkeperiod.
2. Det finns inga neutrala värderingar! Humanisterna förnekar Guds existens och menar att samhället måste försvaras från religion. Jag, som religiös ledare, är alltså ett speciellt stort hot mot er alla andra, speciellt kvinnor! Låter detta neutralt och rationellt? Vem avgör vems världssyn är den rätta? (Du kan kolla på mina blogginlägg om kvinnans roll i judendomen och avgöra själv.)
   

Gå inte heller och blanda ihop detta med kvinnlig könsstympning, bara för att det görs något i samma region av kroppen! Om ni inte har märkt det, så ser kvinnor och män inte likadana ut därnere. Kvinnlig könsstympning är något som varken förordas inom judendomen eller islam. När något sådant görs på en flicka, fungerar inte könsorganet längre på ett naturligt sätt.

Jag kan intyga för er tvivlare att min penis är glad och nöjd, utan sin lilla hatt, och fungerar precis som det ska. Jag har också lättare att hålla rent därnere och det påverkar spridningen av sexuellt överförbara sjukdomar. WHO har slagit fast, i en enorm studie, att bland afrikanska stammar som omskär sina pojkar minskar spridningen av HIV med 60%. 60%!!! Hur många liv är det som räddas varje år???
Hur farligt kan omskärelse vara då!

Vill ni veta vad som verkligen är farligt? Vad som skadar 60000 barn om året??? Ungdomsidrotten! Och säkert hittar vi någon som har blivit tvingad av sina föräldrar att vid 5-6 års ålder springa ut på plan för att göra pappa stolt. Ändå ska vi väl inte förbjuda något så svenskt och trevligt som ungdomsidrotten, eller?

Som sagt, Herr Wohlner och den svenska opinionen emot omskärelse, ni behöver inte gilla omskärelse. Ni behöver - för Guds skull! ;) - inte göra det på era söner. Men låt oss judar och muslimer uppfostra och älska våra barn, som vi har gjort i tusentals år, utan några som helst klagomål.

Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag har levt nästan hela mitt liv här, men skulle Brit milah, i någon mörk framtid, bli förbjudet, skulle jag se mig om efter något annat land - ett som skyddar sina religiösa minoriteters rättigheter, även att uppfostra sina barn i den egna religionen.

Vill ni läsa mer av vad jag skrivit hade jag en artikel i Expressen 2009:
Tack för att jag blev omskuren som liten

Inlägg som jag skrivit på Torahblogga tidigare hittar ni här:

19/4: Varför vi omskär våra pojkar...

28/4: Sådan far, sådan son - mer om Brit Milah från en stolt omskuren jude!

12/5: En grovt vinklad artikelserie!

13/5: Hur mycket ska samhället styra?

Och sist lite humor om omskärelse: För mycket förkärlek för heliga förhudar...
Glöm inte att Jesus omskars på den åttonde dagen och se vad det blev av honom!

Religionsfrihet innebär inte endast frihet från religion!

Kol tuv,

Faderliga tongångar i interreligiös dialog...

Hej!

Fick just detta från min kära far (i mitten på bilden).

Väldigt trevligt, men jag kan inte låta bli att undra: är en slump att just den annonsen finns med i nedre högra hörnet på denna sida?

Kol tuv,

Judisk-kristen dialog

En liten TV-stjärna får snart sin debut!

Hej!

Nu är vi inne på sista omgången helger för denna säsong, och jag ser fram emot att återvända till vardagen. Jag har saknat mina torsdagar och fredagar - en 3 dagars arbetsvecka är lite för lite för att få något gjort...

I söndags var det filminspelning i synagogan och det ska sändas i SVT2 imorgon, torsdag, 30/9, kl. 22.45, med repris lördag 3/10, kl. 17.15.

För er som inte kollar på TV på helg eller Shabbat, får ni väl programmera timern på videon, eller gå in efteråt och kolla på SVT Play. ;)

Ni får i alla fall se Göteborgs synagoga under en Sukkot vardagsgudstjänst, då det är helt OK att fota och filma. Jag var där med min dotter, Zipporah. Jag hade med en hel väska med lego och dockor, för att uppehålla den lilla damen, under tiden som jag medverkade i gudstjänsten.

När det var dags för Hoshanot, då man går runt med Lulav och Etrog (de tre olika grenarna och citronfrukten), fick jag hedern att stå med Torahrullen vid skåpet. Jag sprang upp för trapporna och räknade med att vara tillbaka vid bänken innan Zipporah märkte något, men hon följde med pappa upp efter någon minut. Naturligtvis, kunde kameramannen inte motstå att zooma in på den lilla söta flickan som stod högst uppe på biman (podiet) med sin pappa, så jag tror att hon också kommer att vara med i programmet. Vem skulle kunna lämna en sådant sött ögonblick på redigeringsgolvet?

Sen gick vi ut till Sukkan och rabbin Peter Borenstein gjorde en "kiddush för kameran", då det inte görs kiddush på vardagarna inom Sukkothelgen. Trevligt var det i alla fall.

Efteråt gick jag upp med Zipporah till mitt kontor för att klä på henne och ta med henne till bokmässan. Innan jag hann ta på henne jackan satte hon sig ner vid mitt skrivbord med penna och papper och tecknade denna bild som gjorde mig väldigt rörd:

"Det är pappa som håller i Torahn i synagogan, och så jag!" sa hon glatt. Är det inte underbart!!!

Ikväll börjar Shemini Atseret och imorgon kväll firar vi Simchat Torah, då vi avslutar Torahn och börjar om från börjar i nästa stund. Jag har satt upp ett podradioavsnitt i tre delar om helgerna, med läsmaterial. Allt hittar ni här:

Shemini Atseret och Simchat Torah

Jag önskar er alla en Chag sameach!

Intervju med världens enda svensktalande kvinnliga rabbin

Hej!

Var på Rosh Chodesh-gudstjänst (nymånaden) på tisdagsmorgonen. Vi uppmärksammar att månaden Elul börjar nu - det betyder att det är bara en månad kvar till Rosh haShana, det judiska nyåret. Tidigare skrev jag om en sajt som högtidlighåller nedräkningen under Elul med reflektioner och tankar från berömda individer - judar såväl som icke-judar: Jewels of Elul.

På gudstjänsten satt jag bredvid en äldre man, Leopold, som tipsade mig om en intervju som gjordes i Sveriges radio med Ute Steyer, världens enda svensktalande kvinnliga rabbin. (klicka på länken för att lyssna)

Hon och jag studerade tillsammans på Paideia - European Institute for Jewish Studies in Sweden, under skolans jungfruår. Några år därefter flyttade hon till USA och började studera till rabbin på Konservativa rabbinskolan Jewish Theological Seminary och fick min bror som klasskamrat. De fick sin smicha - rabbinsk ordination - samtidigt. På bilden ser ni henne läsa ur Torahn på en morgongudstjänst på JTS.

Nu har hon alltså fått jobb som akademiker på den ortodoxa rabbinskolan Yeshiva University och blir intervjuad i radion. En bra intervju allt som allt, men så klart måste de i slutet fråga henne vad hon tycker om konflikten i Israel. Kan man i Sverige inte nämna namnet på landet utan att man ska ta ställning till allt som händer där??? Suck...

Ute, jag önskar dig allt gott och hoppas ditt arbete på YU blir både roligt och givande!

Kol tuv,

3000 år av visdom - lika aktuell idag

Hej!

Återigen har Maciej Zaremba lyckats hitta och diagnostisera ett av den svenska mentalitetens mörkaste störningar.

För er som inte har läst Maciej Zarembas otroliga artikelserie om vuxenmobbingen på svenska arbetsplatser, hur den förstör människors liv och hur den konsekvent tolereras av fackföreningar, försäkringskassan och arbetsgivare, så måste ni bara ta er tid och läsa den, från början till slut:

1) ”De skrattade bara.” Så berövades Safet sitt människovärde

2) ”Säg inget vänligt till mig”

3) Fritt fram i Sverige. Men brottsligt i Frankrike

4) ”De skiter i vilket” – Så sviker vi de mobbade

5) "Värst för dig själv" - Vår heder har inget pris

Den borde faktiskt ingå i en obligatorisk kurs i alla svenska gymnasier och högskolor. Läs bara detta citat om varför mobbingen i Sverige kan fortsätta som den gör:

"Varför är du så upprörd?” Jag övar då och då på den repliken, som räddat mig ur mången knipa. Säger man så till en tysk får man noll effekt. ”För att du inte fattar vad jag säger”, kan han svara. Annat i Sverige. Här är det vådligt att hetsa upp sig eller höja rösten. Då är man obehärskad, säkert oresonlig, kanhända en riskfaktor i miljön. Så var gång jag i en diskusion känner adrenalinet stiga avfyrar jag den pilen mot min helt lugne opponent. ”Men jag är inte alls upprörd!” brusar han upp. ”Ja, du hör själv ”, säger jag och andas ut. Nu är det han och inte jag som kan misstänkas för samarbetssvårigheter.

Detta berättas för att visa hur enkelt det kan vara att stöta ut en människa i en kultur som skyr konflikt och misstar harm för psykisk obalans. En enda falsk anklagelse kan vara nog. Hon blir upprörd och detta tas till intäkt för att det verkligen är något fel på den personen.

”Hon är ju så obehärskad, inte att undra på ...”

Jag minns ett flygblad som någon klok person delat ut till nyanlända flyktingar. Där stod bland annat: ”Kom ihåg att hos en svensk kan ett leende uttrycka aggression.”
Visst är det så. I en kultur där vrede är tabu och där tvedräkt inger ångest försvinner varken ilska eller tvedräkt, de tar sig nya vägar. Det vore inte nåt problem för den som lärt sig koden, kan man tycka. Men det finns ett problem. Den underkylda ilskan är nästintill omöjlig att bemöta på ett vettigt sätt.

Vilken skrämmande och träffande analys!

Och för mig för det tankarna till vår Torah, med sin 3000 år gamla visdom. Redan där har vi botemedlen för denna sjukdom, bara vi har visdomen och modet att sätta det i verket:

1) Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
Shemot (2 Mos) 20:16

2) En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten. Änkor och faderlösa får ni inte behandla illa. Om du behandlar dem illa och de ropar till mig, skall jag lyssna till deras klagorop.
Shemot 22:21-23

3) Du skall inte sprida falska rykten. Gör inte gemensam sak med den skyldige genom att vittna falskt. Du skall inte följa mängden i det som är ont och inte ge efter för den så att du förvränger sanningen, när du vittnar i någon sak. Du skall inte vara partisk för den fattige i hans sak.
...
Du skall inte vränga rätten för den fattige. Avhåll dig från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige, den som har rätt, ty jag frikänner inte den skyldige. Du skall inte ta mutor, ty mutor gör den klarsynte blind och fördärvar saken för den som har rätt.
En invandrare får du inte förtrycka. Ni vet hur det är att vara invandrare, ni var ju själva invandrare i Egypten.
Shemot 23:1-3, 6-9

4) Ni skall inte stjäla och inte bedra eller lura varandra. Svär inte falskt vid mitt namn, då vanhelgar du din Guds namn. Jag är Herren. Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något. Du skall inte hålla inne arbetarens lön över natten. Du skall inte förbanna en döv och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller; du skall frukta din Gud. Jag är Herren.
Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman. Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.
...
Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.
Vajikra (3 Mos) 19:11-18, 33-34

Att på ett öppet och ärligt sätt konfrontera och tillrättavisa någon som har kränkt dig, är nog den allra bästa vägen till att ta tag i och lösa konflikter. Kommunikation är grundstenen i ett gott samhälle!

Vi fortsätter till Talmud, den rabbinska traditionen:

a) I Talmud Bava Metsia 58b står det att när man får någon att rodna eller blekna av en förödmjukelse är det så pass allvarligt att det av Gud räknas som att man har (i och med rodnaden) spillt deras blod, dvs. brukat fysiskt våld mot dem, eller (i och med likblekheten) att man till och med tagit deras liv!

b) Detta är Adams släkt. Då Gud skapade människan, i Guds avbild gjorde Han henne. Bereishit (1 Mos) 5:1
Ben Azzai sa: Detta är Torahns främsta vers. Vi lär oss från detta att man inte får säga ”Jag har förödmjukats, därför ska jag förödmjuka tillbaka.”
Rabbi Tanchuma sa: Om du gör detta, vet då vem du förödmjukar – ”i Guds avbild gjorde Han henne”!
(D.v.s. Förödmjukar du en människa, förödmjukar du Gud själv, i vars avbild vi är alla formade.)

På 3000 år har mänskligheten uppenbarligen inte kommit särskilt långt med att behandla varandra med kärlek, värdighet och respekt. Värre än så, det finns många moderna, färska fall av mobbing inom våra judiska församlingar. Det är vidrigt, tragiskt och hemskt, hemskt ojudiskt.

Vi får alla återvända till dessa visdomstexter och till Zarembas journalistik, för instruktion och inspiration.

En bättre värld är möjlig!

Kol tuv,