Slaveri är inte så gammalmodigt som vi kan tro...

Hej!

När jag ser tillbaka på det år som gått sedan förra Pesach, så har det som präglat mig mest varit den debatt om omskärelse som rasade i media under hösten och vintern. Jag har skrivit en hel del om omskärelsedebatten på bloggen och det har i sig inte så mycket med Pesach att göra, men det judiska folkets egensinnighet, det unika judiska sättet att se på världen och säga "Vi gör det på vårt sätt, oavsett vad världen tycker..." är något som vi kan vara stolta över. Oftast har världens värderingar skiftat och historien bevisat oss rätt.

Slaveri är ett bra exempel. Amatörhistorikern Dan Carlin har alltid spännande perspektiv på världens historia och på de tankesätt och tendenser som påverkade människor i olika tider. Här presenterar han ett helt program om slaveriets historia (kostar 12 kr att köpa och ladda ner, men det är det verkligen värt!). Slaveriet är ett gissel som har följt med människans utveckling så länge vi kan minnas och har rationaliserats och bortförklarats lika länge.

När vi sätter fokus på denna ondska, som så lätt kan göras till en del av även vår moderna, bekväma vardag (tror du att vi inte ser mellan fingrarna och låter människor i andra delar av världen förslavas för att producera billigare varor, kläder, elektronik åt oss?), så förstår vi vikten av att göra Pesach sedern relevant och levande för oss idag. "I år är vi förslavade - nästa år ska vi alla vara fria!"

Här har ni ett annat spännande historiskt perspektiv:

Avadim hajinu, hajinu leFaro beMitsrajim, beMitsrajim…

"Vi var faraos slavar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten.” (5 mos kapitel 6) Våra lärda kommenterar denna vers: Om inte Herren hade fört våra fäder ut ur Egypten då skulle vi våra barn och barnbarn fortfarande vara slavar under farao i Egypten. Och om vi så alla hade vishet, alla hade insikt, alla hade mognad, alla hade en kunskap om Torahn, så är det ändå ens plikt att berätta om uttåget ur Egypten. Ju mer desto bättre!”

Snart firar vi Pesach. Då vi fördjupar oss i temat slaveri och frihet. Jag citerar ur Hagadan, boken som leder en igenom den symbolfyllda Seder-måltiden.

Det är alltså en religiös plikt att hela tiden hitta nya vinklar på slaveri och frihet. Hur man än vrider och vänder på det, hur beläst man än må vara på ämnet så finns det alltid mer att upptäcka.

Jag upplevde detta mycket starkt när jag en gång för några år sedan hittade ett citat ur en bok av författaren Howard Fast, en amerikansk jude, länge aktiv i det amerikanska kommunistpartiet. Han mest känd för att ha skrivit boken Spartacus, som filmen med samma namn är baserad på.

Boken som citatet är taget ifrån heter My Glorious Brothers. Den utspelar sig kring år 150 före vanlig tideräkning under det judiska Mackabéupproret mot det greksyriska kungariket.

Mot slutet av boken kommer en ambassadör till Judéen, utsänd från det unga imperiet Rom, ännu inte den stormakt hon skulle snart bli. Denne Lentulus Silanus skriver följande i sin rapport tillbaka till den romerska senaten:

”Judarnas lagar är sanslösa, som till exempel den som tvingar dem att vila var sjunde dag, att låta åkrarna att ligga orörda vart sjunde år, och släppa sina slavar efter sex års arbete.”

”Man är alltjämt förbluffad över hur mycket arbete som har satsats på detta land – än mer när man får veta att detta land av alla jordens länder är den med lägsta andelen slavar. Medan vi, i vår sista folkräkning hade 23 slavar för varje fri medborgare, har man här i Judéen det motsatta med kanske en slav per 20 eller 30 fria medborgare.

"Detta är i sig en fara som man inte kan bortse ifrån, för att dessa människor befriar slavar efter en period och bland dem är det ett brott att slå slavar och att INTE utbilda dem. Och när man har i åtanke att en fri slavmarknad är själva förutsättningen för det västerländska samhället, den starka berggrunden på vilken den romerska republiken så tryggt vilar, inser man att judefrågan inte lägre handlar om en smärre förargelse begränsat till ett litet område.”

Alla, oavsett status, gav samma svar när romaren frågade varför de inte behandlade sina slavar mer hårdhänt, som man gjorde i andra "civiliserade" samhällen: "Vi var en gång slavar i Egyptens land."

Han häpnade när han såg hur regenten Simon Maccabi inte dömde en förrymd slav till att flås och hängas ut till allmän beskådan som i Rom. Istället frågade Simon slaven varför han hade rymt varpå denne svarade: ”för att vara fri.” Simon bestämde att slaven skulle friges när han fullgjort sin tjänst och förbjöd slavens ägare att straffa honom.

När den häpna senatorn bad kungen om en förklaring svarade den gamla mannen: ”Du frågade mig om frihet, romare, och för oss är det annorlunda än för andra, för att vi var slavar i Egypten."

"Det har du sagt innan" sa Silanus. "Det låter som en besvärjelse som du upprepar. Är det en besvärjelse, eller en magisk formel?"

"Vi har inte med besvärjelser att göra." svarade Simon med förakt. "Jag menar det jag sa: Vi var en gång slavar i Egypten, för länge, länge sedan, men för oss så lever det förflutna; vi glömmer den inte. Vi var slavar och slet morgon middag och kväll under slavdrivarens piska.”

Lentulus Silanus avslutar sin rapport till senaten med följande iakttagelse:

”Judarna är inte att lita på, för att det västerländska sinnet inte kan hitta någon grund för samförstånd med dem. Alla våra föreställningar om frihet, värdighet och ansvar är dem främmande. Judar är ett fundamentalt hot mot självaste Rom eftersom de motsätter sig grunden till det västerländska samhället, fri slavhandel. Trots deras begränsade storlek, långt från Rom, måste de förstås och uppskattas som ett hot. Som Roms ödmjuke legat måste jag framhålla att det är högst diskutabelt att Rom och Judéen ens kan existera i samma värld.”

Jag slås fortfarande med häpnad när jag läser detta – vilket resonemang. Det låter väl främmande för oss idag, innan man minns att slaveriet avskaffades i England först 1833, i Amerika först 1865 genom ett blodigt inbördeskrig och i Ryssland så fortsatte bönderna att vara sina godsherrar livegna fram till 1917 års revolution.

På många platser i världen kan man fortfarande IDAG köpa sig en slav och i Sverige visar sig slaveriet på nytt när illegala flyktingar tvingas jobba för nästan ingenting under hot om att anmälas och avvisas, och när kvinnor luras hit från Östeuropa, Asien eller Afrika för att tvingas in i prostitution, s.k. traffiking. Föreställningen om att en människa kan äga andra människor och behandla dem hur som helst är tyvärr inte lika främmande som vi vill tro.

Pesach påminner oss om att var och en av oss har ett ansvar att bekämpa denna giftiga ideologi. Låt inte denna Pesach passera utan att vi tar till oss detta viktiga budskap och väljer att handla för att förbättra vår sargade värld.

Stöd en organisation som bekämpar fattigdom och människorättskränkningar (som Tzedek eller Rabbis for Human Rights). Informera dig om de varor du handlar, så att du inte köper varor som tillverkats av barn, eller andra arbetare under oetiska förhållanden.

Ingen av oss är helt fria, innan vi alla är det.

Det är inte för inget att vi under sedermåltiden börjar berättelsen om slaveriet i Egypten genom att hålla upp Matsan, öppna ytterdörren och sjunga följande deklaration:

Ha lachma anja, diachalu avhatana be’ara deMitsrajim…

Detta är förtryckets bröd som våra förfäder åt i Egyptens land. Alla hungriga kom och ät med oss! Alla i nöd, kom och fira Pesach med oss. I år är vi här, nästa år är vi i Israels land, i år är vi slavar, nästa år må vi vara fria!

Chag sameach,

Ett folk vars fingrar är färgade av vin och bläck...

Hej!

Ikväll, fredag den 6 april, börjar Pesach, den judiska påsken. Varje Pesach är en åminnelse av uttåget ur Egypten, ett firande av frihet och en protest mot slaveri och förtryck. Varje Pesach är ett återskapande av en biblisk myt genom en antik ritual, samtidigt som vi ska uppfinna allt på nytt, se på världen, historien, framtiden med färska ögon.

Jag har nyss införskaffat The New American Haggadah (haggadah är guideboken som leder oss igenom Sedermåltiden och dess ritualer). Det är färsk utgåva av haggadahn, redigerad av Jonathan Safran Foer (som bland annat har skrivit bästsäljaren Everything Is Illuminated, på svenska Allt är upplyst) med en färsk och spännande översättning av Nathan Englander (även han en känd amerikansk-judisk författare).

Den innehåller också fyra olika kommentarspår som sträcker sig igenom hela boken:
Nathaniel Deutsch ("House of Study" - det traditionella spåret)
Jeffrey Goldberg ("Nation" - det moderna judiska spåret)
Rebecca Newberger Goldstein ("Library" - det akademiska, filosofiska spåret)
Lemony Snicket ("Playground" - det lekfulla, roliga spåret)

Ja, det är mycket nytt material att sätta sig in i, och det ska bli roligt att upptäcka lite nytt varje gång jag använder boken. Bara bokens inledningen är rörande och mycket vacker:

Here we are. Here we are, gathered to celebrate the oldest continually practiced ritual in the Western world, to retell what is arguably the best known of all stories, to take part in the most widely practiced Jewish holiday. Here we are as we were last year, and as we hope to be next year. Here we are, as night descends in succession over all of the Jews of the world, with a book in front of us.

Jews have a special relationship to books, and the Haggadah has been translated more widely, and reprinted more often, than any other Jewish book. It is not a work of history or philosophy, not a prayer book, user's manual, timeline, poem, or palimpsest — and yet it is all of these things. The Torah is the foundational text for Jewish law, but the Haggadah is our book of living memory. We are not merely telling a story here. We are being called to a radical act of empathy. Here we are, embarking on an ancient, perennial attempt to give human life — our lives — dignity.

The need for new Haggadahs does not imply the failure of existing ones, but the struggle to engage everyone at the table in a time that is unlike any that has come before. Our translation must know our idiom, our commentaries must wrestle with our conflicts, our design must respond to how our world looks and feels.

This Haggadah makes no attempt to redefine what a Haggadah is, or overlay any particular political or regional agenda. (It is called New American Haggadah not because there is anything uniquely American about it, but in the tradition of naming a Haggadah after where it was made.) Like all Haggadahs before it, this one hopes to excite the mind and heart. Like all Haggadahs before it, this one hopes to be replaced.

Here we are: Individuals remembering a shared past and in pursuit of a shared destiny. The seder is a protest against despair. The universe might appear deaf to our fears and hopes, but we are not — so we gather, and share them, and pass them down. We have been waiting for this moment for thousands of years — more than one hundred generations of Jews have been here as we are — and we will continue to wait for it. And we will not wait idly.

As you read these words — as our people's ink-stained fingers turn its wine-stained pages — new Haggadahs are being written. And as future Jews at future tables read those Haggadahs, other Haggadahs will be written. New Haggadahs will be written until there are no more Jews to write them. Or until our destiny has been fulfilled, and there is no more need to say, "Next year in Jerusalem."

Chag sameach (glad helg),

Parashat Beshalach - Med hjärta mitt i uttåget

Denna predikan höll jag förra veckan i Göteborgs synagoga. Den är en aning lång, men ändå en av de bästa jag skrivit. Det kommer direkt ur hjärtat:

Jag har världens bästa väckarklocka. Det finns nog inget som kan få upp en ur sängen bättre än en femåring som hoppar på en och säger: “Upp nu, pappa! Jag vill titta på Bolibompa!” oavsett vilken tid det är på morgonen och har jag tur, börjar väckningen efter klockan 6 på morgonen...

I onsdags skedde en ändring i rutinen: istället för att min dotter ber mig sätta på TVn, sa hon: “Jag tycker inte om mitt namn! Jag vill heta Jasmin!” Jasmin är prinsessan i Disneys tecknade långfilm Alladin, som hon nyligen hade blivit förtjust i.

Nu ska jag säga att jag och min fru, Alisa, funderade länge på vad vi skulle kalla våra döttrar. Vi hade många specifika krav på namnet: det skulle vara hebreiska - att hon hela livet skulle vara stolt över sitt judiska arv; det skulle vara ovanligt, så att hon slapp bli den 4:e Rebecca eller 3:e Naomi, på det judiska dagiset; namnet skulle komma från en betydande person i Torahn eller Tanach, som hon kunde identifiera sig med; namnet skulle vara förhållandevis lätt att uttala i på svenska, engelska och italienska, de tre språken hon har med sig i livet.

Det var en hög ribba att nå upp till, men vi hittade det i namnet Zipporah. Hon var Moshes hustru, och fast hon, som alla kvinnor, var en marginal karaktär i Torahn, var hon mycket viktig för Moshes utveckling från egyptisk prins till det judiska folkets största ledare och profet. Det var ju hon som Moshe mötte när han var på flykt från farao, och det var hennes far Jitro, prästen av Midjan som tog in den unge mannen och gav honom ett hem och en familj. Så fort Alisa föreslog namnet, visste vi båda att den var perfekt på alla sätt.

Under dessa fem år som gått, sedan Zipporahs födelse, har jag hängt med på denna otroligt spännande resa att få lära känna denna unga dam. Så viljestark och envis, men så känslig och kärleksfull, med en sådan underbar humor och som sedan hon kunnat tala och ställa frågor, självmant bett mig berätta för henne allt jag kan ur vårt folks rika historietradition. Berättelsen om Moshe och om Zipporah har alltid varit en av hennes favoriter.

Det var därför jag blev lite förfärad över hennes uttalande att hon nu ville kallas Jasmin. Visst, jag vet att inte ta allt som kommer ur munnen på ett femårigt barn på fullaste allvar - och jag vet att det är ett vanligt inslag i en individs identitetskapande process att vilja vara någon annan, men på ett känslomässigt plan, så var detta ett hårt slag för mig. Sen slogs jag av en snilleblixt!

Det fanns ju en film med en cool, tuff och vacker princessa, som hette Zipporah, den animerade Prinsen av Egypten! Det är en magnifik film som varit lite för avancerad för Zipporah att titta på tidigare, men nu var stunden inne. Jag hade också tur i att Dreamworks som gjort filmen gav Zipporah en mycket större roll i berättelsen än hon hade i Torahn, för att spela upp romantiken och spänningen, men det var ju bara bra!

Nu fick Zipporah, min dotter, se sin namne som hjältinna och prinsessa (OK, dotter till en överstepräst, men sak samma) i en spännande animerad film om det judiska folket! Men vad jag hade glömt sen jag sist såg filmen - för flera år sedan, var vilken effekt den har på mig.

Jag ska beskriva den effekten strax, men först låt mig nämna något annat, relevant i sammanhanget. På Limmud-konferensen i England i år träffade jag en ung filosof och lärare vid namn Sam Lebens. Lebens tillhör det nya intellektuella gardet inom den ortodoxa världen som vill ifrågasätta ortodoxins reflexmässiga försvar av Torahn som det judiska folkets historiebok.

“Det finns många bra historieböcker i världen, historieskrivning som har förändrat vårt sätt att förstå vår värld och vår samtid, men ingen tar skildringar ur dessa historieböcker, omvandlar dem till ritualer för att återuppleva dem.” påpekade han. (Du kan läsa Lebens utförliga artikel Religious Belief and Make-Believe på bloggen Philosophy of Judaism.)

Han menade att det är mycket viktigt att förstå vad t.ex. franska revolutionen betyder för Europas historia, men det markeras i Frankrike av festligheter, inte av att alla i sina hem hugger huvudet av en docka som ska representera Ludvig XIV eller slår ner en väg som ska representera stormningen av Bastille-fängelset.

Men vi tar berättelser ur Torahn, som just uttåget ur Egypten och återupplever den varje år, med att smaka på bittra örter och saltvatten och Matsa - fattigdomens bröd. Vi sjunger sånger för att hylla miraklen som ledde folket till frihet och tackar Gud för att vi är fria. Denna sedermåltid och helgen Pesach, firar vi inte för att våra förfäder blev fria - nej, vi firar den för att VI blev fria. Vi läser i förra veckans parasha, tre versen innan denna veckas läsning börjar, vad vi ska berätta för våra barn om denna händelse:

När din son en gång frågar dig vad detta betyder skall du svara: "Med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret." Shemot 13:14

Detta är egentligen ett absurt bud. Själva stycket börjar med orden “När Herren fört dig in i kanaaneernas land...”. Den första generationen, de som faktiskt befriades från Egypten, dog i öknen, under den 40-åriga vandringen, så detta är de facto ett bud som ska hållas av den första föräldrargenerationen som INTE upplevde uttåget ur Egypten. Man kan ju säga att Torahn instruerar dem att ljuga för sina barn när de säger Herren förde OSS, ut ur Egypten.

Men det är endast en osanning på det historiska planet. Sam Lebens menar att vi gör Torahn en björntjänst när vi försöker envist definiera den som historia. Då kan man leta sig igenom arkeologiska lämningar och upptäcka att det inte finns något bevis för att 1,5 miljoner människor vandrade ut ur Egypten - en kultur som var på sin tid världsmästare i historieskrivning - och vandrade genom öknen under någon längre resa. Envisas vi med att behandla Torahn ordagrannt som en historiebok, så målar vi in oss i ett hörn som vi har svårt att ta oss ut ur.

Låt oss istället säga att Torahn inte representerar en historisk sanning, utan en mytisk sanning. Tänk att jag får tag i en tidsmaskin och reser till Egypten för 3500 år sedan, just vid den tid och plats som Torahn beskriver att uttåget skedde. Kanske blir jag vittne till ett av världens mest formativa händelser, men mer troligt är att inte kommer se något alls - för troligtvis skedde det inget historiskt uttåg ur Egypten! Vet ni vad jag skulle då förändra vid mitt sederbord under nästkommande Pesach? Inte ett dyft.

Slaveriet i Egypten och uttåget därifrån, mötet med Gud vid Sinaiberg och vandringen genom öknen - allt detta HAR hänt, inte för att det går att bevisa, utan för att vi, det judiska folket, har under flear tusen år upplevt det! Vi har firat helgerna, diskuterat och föreställt oss lidandet under piskan och den otroliga glädjen vid befrielsen och kopplat det till allting som hänt vårt folk sedan dess! Torahn är sann för att vi upplever den inom oss, hör det från våra föräldrar och berättar det för våra barn.

Så när jag tittade på Prinsen av Egypten med min Zipporah, började tårarna rinna ned för mina kinder vid synen av det förslavade och besegrade folket, som reste sig med sina få ägodelar och husdjur och lämnade fångenskapen bakom sig. Jag grät när en tecknad farmor tvekade inför åsynen av ett vidsträckt öken framför sig, och när en liten flicka, hennes barnbarn, tog hennes hand och började djärvt gå framåt (2:43 i videon). (Jag gråter när jag skriver detta.)



När folket stod inför havet och faraos krigsvagnar dundrade emot de skräckslagna människorna, med ryggen mot ett hav som de inte kunde korsa, kände jag deras fruktan, fast jag visste vad som skulle hända, och när havet delade sig under Moshes stav, och folket gick mellan två väggar av vatten, kände jag deras förundran. När de till sist kom till andra sidan och deras plågoandar hade försvunnit under de tillbakaforsande vattenmassorna, grät jag igen av glädje och lättnad.

Jag ville först inte att min dotter skulle se mina tårar, men tänkte sedan, varför ska jag dölja mina känslor för henne? Känslorna är inget att skämmas över. Det är inte en animerad film som väcker dem hos oss, utan förmågan att identifiera oss så starkt med våra myter att de blir till en del av oss. Torahn är nämligen mycket sannare än någon empiriskt bevisad historiebok - Torahn är vår identitet, våra liv, våra förfäder och våra barnbarnsbarn. Torahn är här och nu och evig.

Kl. 6:30, en mörk och frusen januarimorgon i Göteborg, förde Gud återigen, med stark hand, både mig och min Zipporah, ut ur Egypten.

Shabbat shalom!

En värld av omerräkningar och sabbater

Hej!

Andra dagen Pesach började Omerräkningen:

Sedan skall ni låta det gå sju fulla veckor från dagen efter sabbaten, från den dag då ni bar fram den kärve som lyfts upp till offer. Ni skall räkna femtio dagar till och med dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett matoffer av den nya skörden till Herren.
Vajikra (3 mos) 23:15-16

Sju veckor blir 49 dagar och dag nummer 50 är Shavuot, veckofesten, då vi tog emot Torah vid Sinai.

De 49 dagarna man räknar Omer är en sorgetid. När man är i sorg fokuserar man inte på det yttre, utan det inre. Därför rakar man sig inte. Man har inte stora fester som bröllop under denna tid heller.

Varför är det en sorgetid? Det är mer en tid av ångest och ovisshet.
Två olika förklaringar som jag gillar (det finns fler):

• Naturen - Omer är perioden mellan vårens börjar (den judiska påsken) och den första skörden (Veckofesten, den judiska pingsten). Då var jordbrukssamhället på helspänn i väntan på att se hur skörden skulle bli. Blev den dålig kunde hela landet lida, blev den bra kunde man koppla av och vara glad.

• Historien - Omer är perioden från den judiska påsken, som firar judarnas frihet från slaveriet i Egypten, till den judiska pingsten, som firar att vi fick lagarna från Gud vid Sinais berg. Vid påsken började de vandringen från Egypten till Kanaan (dagens Israel). De visste inte vart de var på väg och hur de skulle klara sig. De hade inga strukturer eller regler att hålla sig till. Total frihet utan ansvar leder kaos. I 49 dagar var de utan ett ramverk och en organisation att hålla sig till och ingå i. Tillslut kom det fram till Sinaiberget och fick struktur, regler och en identitet.

Därför har jag valt att inte raka eller klippa mig (och inte festa loss) förrän efter omerräkningen -eller åtminstone efter 33 dagen av omerräkningen, som är den lilla helgen Lag baOmer.

Behovet av struktur och medvetna, självvalda begränsningar är en central tanke inom judendomen och jag tycker verkligen att vi, moderna människor behöver diskutera den faktorn mer.

För mig så handlar judendomen om friheten att välja att begränsa sina friheter.

Därför är jag väldigt intresserad av Judith Shulevitz nya bok, The Sabbath World, som skrev jag om för två veckor sedan. Boken har fått rätt mycket uppmärksamhet i de amerikanska mediacirklar jag surfar i. Och när jag tidigare skrev om den insåg jag inte hur cool den här boken verkar vara! (Jag har inte läst den än, men ska verkligen beställa den!)

I denna radiointerview (på sidan kan man även läsa det första kapitlet i boken) pratar Shulevitz ingående om hur hon upplevde Shabbat som barn i en tyst spänning mellan sina judiska föräldrar - en religiös mor som ville ge sina barn en riktigt Shabbatupplevelse och en sekulär far som bara tyckte det var jobbigt och poänglöst.

Som vuxen har hon förvånat sig själv med att återvända till Shabbaten och börja hålla den i sitt liv med sin icke-judiska man och sina barn. Det som jag fann mest intressant är att trots att hon firar Shabbat och går i synagogan så tror hon inte ens på Gud!

Hon har valt Shabbat i sitt liv för att den tvingar henne att koppla bort vardagsstressen och fokusera på sin familj och ett tidslös stund. (Intressanta paradoxer, va? Att välja att tvingas, en tidslös stund...)

Hon älskar synagogan p.g.a. av de spännande litteraturanalyserna som hon, som journalist och författare hittar i Torahtolkningarna.

Lyssna på intervjun och fråga er detta: går religiösa ritualer ihop med en ateistisk eller agnostisk livåskådning? Borde alla ta en titt på ritualerna och utforska vad man kan få ut av dem?

Kol tuv,

PS. Här kan ni även få se en kort (och i min mening helt otillräcklig) intervju med Shulevitz på Colbert Report:

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Judith Shulevitz
www.colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor Health Care Reform

Det gudomliga brödet! Några matnyttiga tankar...

Chol sameach! (chol = vardag, sameach = glad)

Vill du veta hur viktigt bröd är i ditt liv? Försök att vara utan Chamets, alla mjölprodukter (förutom torra platta skivor av Matsa, gjorda endast på mjöl och vatten) i en vecka och förvånas sedan över hur mycket du njuter av den där första brödskivan:


Varför just sädeslagsprodukter, kan man fråga sig. Varför har vi inte en helg där man avhåller sig från frukt, eller kött, eller socker?

Jag tror att det finns en ledtråd i välsignelsen över brödet:

Baruch ata Adonaj, Elohejnu melech haolam, hamotsi lechem min ha'arets.

ברוך אתה ה' אלהינו מלך העולם המוציא לחם מין הארץ

Välsignad vare Du, Herre, vår Gud, världens härskare, som får bröd att komma ur jorden.

Bröd har hög status i den judiska matkulturen och detta är således den viktigaste matvälsignelsen inom judendomen. Äter man bröd räknas det som en hel måltid. Äter man en stor biff med potatis och sallad och blir riktigt mätt, räknas det fortfarande inte som en hel måltid om man inte har ätit bröd till.

Bröd är matens mat, så det är lite märkligt att denna välsignelse verkar helt missvisande - bröd kommer INTE ur marken! Säden kommer ur marken, men för att få det från det på bordet är det en lång process, från (eller t.o.m. före) ax till limpa: ploga, så, vattna, vänta, slåttra, skörda, tröska, fläkta/vanna, sålla, mala, blanda degen, knåda, forma, baka - färdigt att äta.

Det finns ingen annan grundföda där processen från växt eller djur till färdig mat är så lång och komplicerad. Processen för att få fram något ätbart från detta gräs (sädeslagen kommer ursprungligen från olika vilda gräsarter) är så komplicerat att det är ett under att människan kom på det över huvudtaget!

Men det gjorde vi, för ca 10000 år sedan och det revolutionerade vår art och dess utveckling. Tänk bara: Homo sapiens har funnits i ca 250 000 år. Det tog 240 000 år att ta oss från Afrikas savanner runt om jorden, men vi var hela tiden nomadiska jägare. Sen tog det oss 10 000 år att ta oss från grottan till månen! Och utvecklingen tog fart med vetet.

Så något speciellt är det med bröd. Jag tror till och med att det kan ha varit den förbjudna frukten i Edens lustgård - vi var oskuldsfulla, omedvetna innan vi åt av frukten. När vi väl åt av frukten blev vi jordbrukare och börjar bygga civilisationer. Vi har tagit oss ut ur Edens lustgård, naturen och djurriket. Vi har satt oss över allt detta genom att ta kontroll över vår egen matförsörjning.

Det blir allt lättare för människan då att börja tro att det är vi som har kontroll över allting. Ju bättre vi blir på bevattningssystem, jordbruksteknologi, samhällsbygge, fördelning av resurser, desto längre ifrån kommer vi naturen och den harmoni som Adam och Eva levde i med Gud.

Att tacka Gud för att ha fört fram bröd ur marken är ett sätt att återknyta vår högst människoproducerade mat till skaparen av maten och den jord maten kommer ut ur. Precis när vi förser oss själva med den näring vi behöver för att leva befäster vi vår relation med Skaparen som gav oss detta liv.

Därför är det också så viktigt att träna oss i att lossa lite på det hårda grepp vi försöker hålla om vår försörjning. Gud har befallt oss att i en vecka göra oss av med alla mjölprodukter. Det enda vi får ha kvar av mjölet är en platt och torr brödbit.

Livet är skörare än vi vill erkänna och Pesach kan lära oss lite om livet och vår plats på denna lilla, snurrande grönblåa boll.

Kol tuv,

Två dagar Pesach kvar! Lite humor, lite allvar...

Hej!

Nu är det börjar snart Pesachs två sista dagar av Chag ("röd" dag, som man håller nästan som Shabbat). På tisdag kväll får man äta vanlig mat igen, Chamets, och det ser jag fram emot. En vecka av Matsa, osyrat bröd är, ja... det finns i alla fall ingen risk att man blir lös i magen av en sådan kost...

Här har ni en video som min fru, Alisa, hittade på nätet. Det är en sorts hyllning till matsan, men inte direkt en helhjärtad hyllning.



För de flesta judar, som bor nära en församling, är förvärvandet av matsa oftast inte en svårighet. Församlingen köper in flera ton och försäljningen brukar pågå i minst två veckor fram till Pesach.

Man får komma ihåg att inte alla har det så lätt, speciellt inte om man är sista juden kvar i Afghanistan. Men Zevulon Simantov har hjälp utifrån:
Last Living Jew in Afghanistan Gets Passover Aid from Half a World Away
(Tack till Leon, som tipsade mig om artikeln.)

Vad det gäller Torahläsningen i Synagogan dessa dagar är det så klart i helgens tecken, det också. Imorgon läser vi ur Shemot, 2 moseboken, kapitel 13-15 om hur Gud ledde folket ut ur Egypten, delade havet när egyptierna var dem hack-i-häl och ledde dem över till säkerheten.

Det är en ytterst dramatisk text, som ser otroligt ut på film, även animerat:



Men man kan som med allting även hitta en humoristisk sida på det. I mejl från Erika och Eva S fick jag i år denna bild som en Pesachhälsning:


För er som vill fördjupa er i Torahläsningen har jag grävt fram två av Torahbloggas tidigare inlägg som jag skrev med referens till detta avsnitt:

Inga genvägar - om de många tolkningar kring varför Gud tog dem på den omväg som ledde dem fram till havet

Inmurade spädbarn - Att skipa rättvisa eller visa barmhärtighet? - om en kuslig midrash (rabbinsk legend) gällande havet som räddade israeliterna, men dränkte egyptierna som kom efter. Skrevs som en tankeställare i samband med Gazakriget, januari '09.

Kol tuv,

Kusliga visioner

Hej!

Nu börjar Shabbat Chol haMoed Pesach, dvs "Shabbaten som kommer i mitten av Pesach helgens vardag". Det är nämligen bara de första två och sista två dagarna av Pesachs åtta dagar som firas med en Shabbatliknande vila, Chag. Det är väl den judiska motsvarigheten till en "röd dag". Resten av helgen är Chol haMoed - vardag inom helgen, men när Shabbat kommer mitt i blir det ju också en röd dag, därav Shabbat Chol haMoed.

Torahläsningen i synagogan blir ändå en särskild för Pesach, alltså inte en i den vanliga ordningen. Och haftarahn, den text från Profeterna som vi läser för att få ett extra perspektiv är en riktigt spännande. Det är från profeten Jechezkiel, eller Hesekiel på svenska, kapitel 37. Jechezkiel var en profet för de judar som hade tvingats i exil i Babylonien, innan templet förstördes.

Han predikade för dem om hur Gud snarts skulle låta templet förstöras, på grund av folkets ondska och omoraliska leverne. Men när man fick bud från Jerusalem att templet hade förstörts (år 586 fvt) så började han predika ett budskap av tröst, om en ny början som snart ska komma.

Det passar in i Pesachs budskap av frihet och pånyttfödelse från den djupaste förtvivlan. Det är den berömda avsnittet "De förtorkade benens dal".

När jag läser den önskar jag att jag jobbade i digital filmskapande - visst skulle det vara otroligt att kunna visualisera denna kusliga, men ändå så dramatiska upplyftande stycke? Läs texten, sen blunda och se den framför er.

Herrens hand rörde vid mig, och med sin ande förde han mig bort och satte ner mig i dalen. Den var full av benknotor. Han ledde mig runt, och jag såg dem ligga överallt i dalen, helt förtorkade. Han frågade mig: "Människa, kan dessa ben få liv igen?" Jag svarade: "Herre, min Gud, det vet bara du." Han sade: "Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren."
Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Medan jag profeterade hördes ett rasslande - det var ben som sattes till ben och fogades samman. Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött och att hud drogs över dem. Men det fanns ingen ande i dem.
Han sade till mig: "Profetera, människa, profetera och säg till anden: Så säger Herren Gud: Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!"
Jag profeterade som han hade befallt mig. Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här.
Han sade till mig: "Människa! Dessa ben är Israels folk. De säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade. Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land. När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren. Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren."
Hesekiel 37:1-14

Uppdatering: När det var dags för torahläsningen i synagogan insåg jag att den texten vi läser i Torahn är väldigt dramatisk, den också. Man läser det avsnittet till både Shabbat Chol haMoed Pesach och Sukkot. Här är ett inlägg jag skrev om den då:

Gud och Moshes privata stund

Shabbat shalom och moadim lesimcha,

Smått och gott i Pesachs tecken

Hej!

Hoppas ni som firar Pesach har haft en eller två fina Sederkvällar!

Det hade vi. Första kvällen hos några goda vänner, andra kvällen hemma med några goda vänner. Saknade bara familjen... :(

Helgen fortsätter i 6 dagar till, så det blir nog lite mer Matsa ändå...

Med under Pesach många amerikanska mediasajter svämmat över med Pesachtemat!

Från Slate:

• Hur man gör en Seder på två minuter (de brukar ta minst 4-5 timmar!)
• Varför är mat som är kosher för Pesach så dyrt?
• Var Jesus sista middag verkligen en Pesachseder?

Från Daily Show, en rolig stund mellan Ben Stiller och Jon Stewart. Båda är judar, men tydligen så håller Stiller sig närmare traditionerna än Stewart:

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Ben Stiller
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Health Care Reform

Sen har vi The Colbert Report med Stephen Colbert som är katolik, men gillar att skämta om judiska ämnen också:

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Passover Dinner With Elijah
www.colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor Health Care Reform

Och han fortsätter med detta inslag:

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Passover Commercialism
www.colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor Health Care Reform

Kol tuv,


PS. En liten bonus sketch av Colbert, från förra året, om Birkat haChama, som inträffar en gång på 28 år. Så roligt!

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Birkat Hachama - Stephen Frees His Jews
www.colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor Health Care Reform

FIM radio, nytt avsnitt om Pesach!

Hej!

Snart börjar Pesach, 5770!

Jag lämnar er med mitt senaste avsnitt av FIM-radion, om just Pesach:



Programmet sänds tisdag kväll, 19.00, men eftersom det är helg spelade jag in det i förväg.

I FIMs (föreningen Fred i Mellanöstern) närradioprogram får någon hela ansvaret för att strukturera, spela in och klippa ihop en timme FIM-radio varje vecka.

Det sänds lokalt i Göteborg, tisdag kl. 19.00, med repris söndag kl. 8.00, på 94,9 MHz. Är ni inte i Göteborgstrakten med en radioapparat i närheten? Gå in på Göteborgs Närradioförenings hemsida, www.gnf.nu, och lyssna just vid sändningstiden. Annars hittar ni redan sända avsnitt på FIMs hemsida, www.fredimellanostern.se.

Inslag i mitt program:

Vi pratar om de historiskt mörka relationerna mellan kristna och judar kring påsken, men också om hur mycket de förbättrades under 1900-talet.

Och om varför den starkt sekulära israeliska kibbutsrörelsen uppskattade Pesach så mycket att de skapade sina egna ritualer för att fira den ordentligt.

Och sist om de traditionella förberedelserna till Pesach, och då pratar jag med den som lärde mig allt jag vet om att fira en riktig Pesach!

Och som komplement till inslaget om kibbutserna får ni detta material från Ophir Yarden:

Kibbutz Haggadah - Examples

Och:

Pesah

Chag sameach! (glad helg)

Obama firar frihet och äter matsa för tredje året i rad

Hej!

Förra året skrev jag om Pesachsedern som Obama hade i Vita huset med några av hans närmaste judiska och icke-judiska medarbetare och familjemedlemmar, i inlägget En annorlunda afton i Vita huset.


Det var historiens första sedermåltid i Vita huset, med presidenten närvarande, men traditionen började året innan.

New York Times skriver här om denna traditions historia. Det började när några judiska medarbetare på Obamas presidentkampanj samlade ihop lite matsa och koshervin för att göra en provisorisk Seder i källaren av ett hotell där kampanjen råkade vistas när helgen inföll:

The day had been long, the hour was late, and the young men had not been home in months. So they had cadged some matzo and Manischewitz wine, hoping to create some semblance of the holiday.

Suddenly they heard a familiar voice. “Hey, is this the Seder?” Barack Obama asked, entering the room.

So begins the story of the Obama Seder, now one of the newest, most intimate and least likely of White House traditions. When Passover begins at sunset on Monday evening, Mr. Obama and about 20 others will gather for a ritual that neither the rabbinic sages nor the founding fathers would recognize.

Just i april 2008 låg Obama i en seg och utdragen kamp med Hillary Clinton för att vinna demokraternas nominering. Dagarna innan utbröt en kontrovers kring hans fd. pastors predikningar - häftiga attacker mot USA - i Obamas kyrka i Chicago. Många undrade om en sådan skandal skulle innebära slutet för kampanjen. Det var en dyster tid för alla medarbetare.

Participants remember the evening as a rare moment of calm, an escape from the din of airplanes and rallies. As the tale of the Israelites unfolded, the campaign team half-jokingly identified with their plight — one day, they too would be free. At the close of the Seder, Mr. Obama added his own ending — “Next year in the White House!”

Artikeln beskriver också vilka utmaningar som uppstod året därpå när man höll på att organisera Sedern i Vita huset - livvakterna som inte ville släppa igenom kakor som var kosher för Pesach, tjänstefolket som protesterade när deltagarna bad att servera middagen själva, och köket som tog på sig utmaningen att göra judisk kycklingsoppa med matsabollar och gefiltefish. Obamas döttrar fick uppgiften att ställa De fyra frågorna och leta efter Afikoman, den matsabiten man måste avsluta måltiden med och som barnen ska busa med för att få någon present av föräldrarna.

Läs artikeln här!

Det är med mycket stolthet jag läser detta. Att mitt folks traditioner uppmärksammas och delas av The First Family, gör mig väldigt rörd. Pesach är på många sätt en universell helg, om frihet och hopp. Det är ett budskap som alla kan vara med och dela - den ringaste människan såväl som världens mäktigaste.

Shavua tov!

Parashat Tzav - Skiftande ledarskap

Hej!

Denna Shabbat läser vi parashat Tsav ur Torahn. Första delen av avsnittet går igenom nästan exakt samma ämnen som förra veckans parasha, Vajikra, tog upp nämligen de olika offren som kunde föras fram av folket till Mishkan (tabernaklet - tempeltältet) eller Beit haMikdash (templet).

Men det finns en viktig skillnad:

Vajikra (kapitel 1:1-2):
Herren kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet: Säg till israeliterna: När någon av er vill ge en offergåva åt Herren, skall han ta den bland kreaturen, från nötboskapen eller från småboskapen.

Tsav (kapitel 6:8-9):
Herren talade till Mose: Ge Aron och hans söner följande påbud: Detta är ordningen för brännoffret. Brännoffret skall ligga på altarhärden hela natten fram till morgonen, och altarets eld skall hållas brinnande.

Först riktar sig Guds budskap till folket, för att de ska ha en relation med Gud. När detaljerna kring den relationen har klartlagts, då vänder sig Gud till Cohanim (plural av Cohen), prästerskapet, som utgörs av Moshes bror Aron och hans fyra söner och instruerar dem i hur de ska hjälpa folket att tjäna Gud.

Sedan de fått instruktionerna om offergudstjänsterna äger Cohanims invigning rum. De ska ta sin plats som förmedlare av folkets relation till Gud. Hädanefter går prästerskapet i arv från far till son och alla som är Cohanim idag ska vara ättlingar till Aron.

(Intressant nog, har man testat Y-kromosomen - den som går alltid i arv från far till son - hos många Cohanim och man har hittat att 60% av de som testades har en gemensam anfader för ca 3000 år sedan! Läs mer här...)

Länge hade Cohanim status som folkets självklara religiösa ledare, med monopol på att tolka och lära ut Guds ord, men ärftliga maktstrukturer är väldigt riskabla och ineffektiva. Mot slutet av Andra templets tid (ca 100 fvt - 70 vt) växte det fram en annan grupp som gjorde anspråk på tolkningsföreträde och som menade att man inte bara kunde kommunicera med Gud genom att slakta ett djur, utan att det också gick genom bön.

Den gruppen kallades för Rabbinerna och när Templet förstördes av romarna år 70 vt, så började prästerskapet att bli allt mindre relevant för folket. Rabbinerna hade svaret på frågan hur folkets religion skulle hålla ihop och gå vidare utan ett tempel. Cohanim hade då inte mycket att komma med.

Berättelsen tar däremot inte slut där - det finns en annan intressant tråd att ta med: denna helg är det Shabbat haGadol, den STORA shabbaten. Så kallas shabbaten innan Pesach. Det var traditionellt endast på denna shabbat och på Shabbat Shuva, den shabbaten innan Jom Kippur - försoningsdagen, som rabbinen i församlingen skulle ställa sig upp i synagogan och predika.

På Shabbat Shuva talade han om vikten av försoning och fasta, på Shabbat haGadol talade han om vikten att göra sitt hem kosher för Pesach (göra sig av med all mat gjord på sädesslag - med undantag för den hårt kontrollerade Matsabrödet, där mjölet och vattnet bara fick vara i kontakt med varandra i 18 minuter, så att jäsningen inte kan sätta igång). Rabbinen gav inga andra predikningar i Synagogan under året.

Detta låter väldigt märkligt för judar idag, oavsett vilken gren av judendomen man tillhör - en av rabbinens främsta roller idag är som predikant!

Men det handlar om hur rabbinernas roll har förändrats inom judendomen. Under nästan hela vår historia, sen rabbinerna började verka, hade de funktionen av att vara religiösa ledare, men främst genom att agera som jurister i Halacha - den judiska lagen.

De gav utlåtanden, höll i domstolar för att avgöra tvister och såg till att alla ritualer genomfördes som de skulle, enligt halacha. De undervisade också en del, men främst för att folket skulle veta hur de skulle följa lagen.

Men precis som med Cohanim började rabbinernas roll att skifta. Så här skrev jag ett tidigare inlägg, Halacha - att rösta om Guds vilja, om judisk lag och icke-ortodoxa rörelser:

Allt detta började förändras på 1800-talet då det uppkom former av judendom som utmanade de traditionella rabbinernas auktoritet. I mötet mellan judendomen och moderniteten uppkom Reform rörelsen och den Konservativa rörelsen som båda försökte (och försöker än idag) att hitta sätt för judar att leva judiskt i den moderna världen.
De nya rörelserna såg annorlunda på Torahn (att den snarare var ett uttryck av flera olika människors möte med det gudomliga, mer än direkt dikterad av Gud till Moshe) och det föll sig därför naturligt att man skulle omvärdera hur Halacha skulle påverka judars liv.

Samtidigt som man omvärderade vad Halacha innebar för dem i deras liv, hittade de element i den kristna kyrkan som man ville föra in i synagogan. Man ville ha mer bön på det lokala språket (då tyska) och man ville ha med en predikan i gudstjänsten.

Även i reformrörelsen har man återgått mycket till hebreiska i gudstjänsten, men att ha predikan har blivit populärt även i ultra-ortodoxa synagogor! Alla vill ha med sig något intressant att fundera på, hem från synagogan.

Parallellt med denna utveckling, förlorade rabbinerna allt mer makt över folkets vardagliga liv. Församlingsrabbinen fick rollen som lärare och samordnare, religiös ledare, men inte längre som jurist eller domare.

Rabbin Morton Narrowe, rabbin emeritus i Stockholms församling fick en gång frågan om han inte har Beit Din (domstol) för att avgöra stora och små tvister mellan församlingsmedlemmar. Han svarade att flera gånger har någon bett honom höra fall för att ge sitt utfall i vem som har rätt eller fel.

Varje gång han har fått en sådan förfrågan har han sagt att han bara kan göra det om båda parterna går med på att följa hans utslag - annars är det hela helt utan syfte. Aldrig har den andra parten i tvisten gått med på det.

När man inte måste följa rabbinens instruktioner, kan man skita i det, om det inte tjänar ens eget syfte. Judar är idag en del av samhället som alla andra - har man en tvist går man till tingsrätten, inte rabbinen.

Hur ser det judiska folkets ledarskap ut i den post-rabbinska eran? Vem vet! Det kanske är så att för oss som värderar judendomen och ett judiskt sätt att leva sitt liv, så måste vi vara våra egna rabbiner, fördjupa oss i Torah och leva därefter.

Är det inte så att i det bästa samhället behövs inga poliser, domstolar och lagar? Är inte det ideala samhället ett där vi alla gör rätt för att det ter sig självklart och naturligt?

Shabbat shalom,

Förlag-förslag idag!

Hej!

Jewish Publication Society, som startades 1888, är känd som en gigant bland förlag, i många delar av den judiska världen, inte minst inom den akademiska, judiska världen.

Deras översättning av Tanach, Den hebreiska bibeln, anses vara guldstandarden av judisk bibelöversättning, med både hebreisk och engelsk text och deras Jewish Study Bible används flitigt av universitet och religiösa seminarier.

Men de publicerar mycket, mycket mer: "biografier, historiska verk, konst, böcker om judiska högtider, ungdomsböcker, religiösa och filosofiska verk, samt översättningar av akademiska och populära klassiker". Här kan du söka dig igenom deras många titlar: http://www.jewishpub.org/product.php

Nu tar JPS några stora kliv i sin marknadsföring på nätet! De försöker nämligen samla ihop till 613 fans på deras Facebooksida, http://www.facebook.com/JewishPublicationSociety, innan helgen Pesach är över (6 april).

Då lottar de ut fem presentkort på $20 till de som har gått med. Om du gillar judiska böcker lika mycket som jag gör, så är detta en utlottning du inte vill missa!

Kol tuv,