Ki tisa - Den som väntar på något gott...

Började skriva på detta inlägg för ett år sedan, när vi sist läste Parashat Ki tisa, men hann aldrig klart med det. Nu är vi tillbaka där igen, så nu får ni läsa det!

Hej!

Ibland är det märkligt när två helt orelaterade saker poppar upp i ens vardag och plötsligt är det uppenbart hur dessa två saker är sammanlänkade.

Denna veckas parasha är Ki tisa och innehåller den berättelsen i Torahn som handlar om bristande tålamod och självkontroll - Den gyllene kalven.

Israeliterna campar fortfarande vid foten av Sinai-berget och Moshe går upp för att möta Gud och ta emot De två stentavlorna. Moshe tillbringar 40 dygn uppe på berget. Varför är han däruppe i 40 dygn? Det finns många, många rabbinska legender om vad som pågick uppe på berget mellan Gud och Moshe - den vanligaste svaret är att Moshe studerar metoderna för att tolka och lära ut Torahn, dvs. det som utmärker den rabbinska traditionen.

Men nere på marken börjar folket bli otåliga. Var är Moshe? Kommer han tillbaka? Vad ska vi göra om han har dött uppe på berget? Hur ska vi klara oss utan en ledare? Vi är ju bara f.d. slavar, vi kan inte klara oss själva!

Då de inte längre känner Guds eller Moshes närvaro börjar de söka efter substitut för dem. De gör så för att de känner sig otrygga, men hade de bara väntat på Moshe lite till, så hade allt varit frid och fröjd.

Istället bli det katastrof:

När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: "Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."

Aron svarade dem: "Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!" Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: "Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten." Tidigt nästa morgon offrade de brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig.
Shemot (2 moseboken) 32:1-4, 6

Det första som Gud sa vid uppenbarelsen, bara några dagar tidigare var:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Shemot 20:2-5

Istället för att vistas i helighet med Gud vid Sinaiberget, så lyckas folket bryta mot allt detta. De gör en bild av ett djur som går på jorden, de tillber och tjänar den och om det inte vore tillräckligt provokativt, så ger de kalvstatyn hedern för att ha tagit ut folket ur Egypten, bara 5 minuter efter att ha tillverkat den.

Deras otålighet och rädsla för att vara utan ledare leder dem till en total förvrängning av deras värderingar och deras grundläggande bild av verkligheten.

Nu kommer vi till sammanträffandet

Igår lyssnade jag på en podcast (ungefär som ett radioprogram som man kan ladda ner från nätet och lyssna till på datorn eller en MP3-spelare) av ett radioprogram som är bland mina absoluta favoriter. Programmet heter RadioLab och varje avsnitt tar de upp ett visst ämne (t.ex. kärlek) och undersöker olika aspekter av ämnet ur ett vetenskapligt perspektiv (vad händer i kroppen när man blir kär, vad säger psykologin om kärlek, mm).

Denna gång var det ett miniavsnitt (ca 15 minuter) som handlade om viljestyrka. Programledarna diskuterar ett forskningsexperiment som gjordes på 60-talet, det s.k. Marshmallow-experimentet.

En psykolog, Walter Mischel, tog in ett barn, ca 4 år gammalt, in i ett kalt rum med ett bord och en stol. På bordet låg det en tallrik innehållande en stor, mjuk, skinande vit marshmallow. Forskaren förklarade för barnet att de kunde äta godiset på tallriken med en gång, men om de kunde vänta en kvart tills han kom tillbaka skulle de få två mumsiga marshmallows att äta.

Vilket barn föredrar inte två marshmallows framför en?

Men för barnen som fick ensamma vänta i ett tomt rum med godiset mitt framför näsan var det inte lätt. Här kan du se ett klipp som återskapar experimentet. Ungarna är SÅ gulliga! (Ni kan hoppa över de sista två minuterna av klippet då den kristna pastorn som inleder klippet, drar paralleller mellan barnen med godislockelsen och Jesus som lockades av djävulen. Inte särskilt judiskt...)



I flera decennier efter det ursprungliga experimentet har Walter Mischel försökt hålla kontakten med dessa barn för att undersöka om det fanns någon koppling mellan deras förmåga att vara tålmodiga och utöva självkontroll som 4-åringar och hur det gick för dem senare i livet. Resultaten är fascinerande skrämmande.

En mycket stor andel av de barn som lyckades hålla sig i schack växte upp och blev alla framgångsrika individer, oavsett vad de företog sig. De hade förmågan att hålla siktet på ett avlägset mål och jobba sig dit, utan att tappa fokuset på vägen. Men barnen som inte lyckades hålla sig från marshmellown växte upp och hade fler problem, fler misslyckanden. Dessa individer jobbade ofta för kortsiktiga belöningar, men lyckades därför inte lika väl genom livet.

Ni kan höra mer om ni lyssnar på Radiolabavsnittet (ca 15 minuter).

Så nu kan vi diagnosticera det judiska folkets problem - de var ju som otåliga barn som inte kunde hålla sig från godiset!

Det blev också denna svaghet som uppstod igen senare, som ledde till Guds beslut att folket skulle vandra 40 år i öknen, och den generationen som gick ut ur Egypten skulle alla dö på vägen. Endast barnen, som hade växt upp i frihet och förhoppningsvis förstod vikten av att vänta och vara tålmodig fick komma in i Kanaan och bosätta sig där.

Låt oss alla vara noga med att hålla siktet på det som verkligen är viktigt i livet och inte falla offer för avgudadyrkan (som uppkommer i modern form hos människor som blint följer en ideologi eller religion, utan att tänka sig för - läs mer om detta här), eller andra lockande, men misslyckade företeelser.

Vi kan bättre!

Shabbat shalom,

PS. Visst är det ironiskt att just detta inlägg är en som jag skrev för ett år sedan, men aldrig blev klar med. Säger en del om mig... ;)

Parashat Mishpatim - Frihet eller slaveri (repris)

Hej!

Under en vecka i april 2008, höll jag i Morgonandakterna i Sveriges radio, P1. Den veckan var det Pesach, den judiska påsken, och jag använde var och en av de fem dagarna till att prata om ännu en aspekt av helgen och dess budskap. I detta avsnitt pratade jag om slaveri kontra frihet. Jag utgick ifrån parashat Mishpatim, som vi läser nästa Shabbat i synagogan. Här har ni en variation av den texten:

De flesta moderna människorna som läser Bibeln hittar en hel del texter som verkar vidriga, och det finns en hel del avsnitt som inte motsvarar våra förväntningar på en "helig text", men i den judiska traditionen innebär detta ingen anledning att hoppa över dem, utan snarare tvärtom - det är en utmaning att brottas med orden och försöka hitta ett bättre sätt att tolka dem. Här har vi ett sådant exempel:

När du köper en hebreisk slav skall han tjäna i sex år, men det sjunde året skall han friges utan betalning. Kom han ensam, skall han friges ensam; var han gift, skall hans hustru följa honom. Har hans herre gett honom en hustru och har hon fött honom söner och döttrar, skall hustrun och barnen tillhöra hennes herre, och mannen ensam skall friges. Men om slaven säger: ”Jag älskar min herre, min hustru och mina barn, jag vill inte bli fri”, då skall hans herre föra fram honom inför Gud; han skall föras fram till dörren eller dörrposten och hans herre skall genomborra hans öra med en syl, och så skall slaven tillhöra honom för alltid.
Shemot (Andra moseboken) kapitel 21:2-6

Varför ska man ha en slav? Varför ska hans fru och barn tillhöra hans herre om han gifter sig som slav? Och varför ska han genomgå en sådan grym och kränkande behandling om han "älskar sin herre"?

Frågorna hoppar sig och svaren kan vi börja hitta i det föregående kapitlet, i Aseret haDibrot - De tio budorden!

Men först lite bakgrundsinformation:
Slaveriet som beskrivs i vår text handlar om en person som gick i konkurs och inte kunde betala sina skulder. Det enda han har kvar att sälja är sig själv som slav, men han får bara arbeta i max 6 år. Sedan ska han tillbaka ut i världen för att denna gång förhoppningsvis klara sig bättre.

Men världen är otrygg. Hemma hos husbonden har han det bra. Han har mat på bordet varje dag, han behöver inte själv ta några svåra beslut om framtiden. Det är lockande också att stadga sig som slav. Gifter han sig och skaffar barn, slipper han försörja dem, det gör hans husbonde åt honom. Varför ska han bry sig om friheten?

Nu kommer vi till De tio budorden i Shemot, kapitel 20. Så här lyder de två första budorden, enligt det judiska sättet att dela in dem:

1. Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.
2. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.

Då börjar bilden klarna. Frihet är mer än en rätt, det är var människas plikt. Slaveri - att en människa sätter sig över en annan och förtrycker dem - är både onaturligt och fel. Det finns bara en sann herre och det är Gud.

Detta blir ännu tydligare när hoppar till Vajikra (Tredje moseboken) kapitel 25. Där, mitt i ett stycke som behandlar samma situation som här, dvs. när en människa som måste, av ekonomiska skäl, sälja sig själv som slav, så står det att en sådan person ska aldrig permanent ägas av sin herre:

Han skall arbeta hos dig som en daglönare eller en tillfälligt bosatt fram till friåret. Då får han lämna dig, han själv och hans barn med honom, och han får återvända till sin släkt och sina fäders egendom. Ty de är mina slavar som jag har fört ut ur Egypten, de skall inte säljas som vanliga slavar säljs. Du skall inte behandla honom hårt, du skall frukta din Gud.
Vajikra 25:40-43

Det judiska folket är Guds slavar?! Det var radikalt!
Tar man det ur sitt sammanhang blir det ett bra argument för ateister: "Ni tror på en förslavande gud!" Men se, varför står det så här i texten? Inte för vi ska komma med en massa guld till Guds tempel eller vara tjäna Guds prästerskap som slavar, som en ateist skulle kanske misstänka.

Det står så för att förstärka budskapet att vi inte får förtrycka andra som är förslavade. Vi får inte förslava våra bröder och systrar och hålla dem i ett ekonomisk förtryck. Vi tjänar endast Gud och vad Gud kräver av oss är att vi handlar moraliskt mot våra medmänniskor. Om du inte gör det har du anledning att "frukta din Gud".

När man i det bibliska Israel hade förlorat allt, blev det ibland nödvändigt att sälja sig själv, men att det skulle vara ett högst tillfälligt tillstånd.

Om en människa ändå ville välja slaveriet, trots att han med egna öron har hört det första och andra budet, så väntade sylen i örat. Det är en varning för oss alla. Det är inte lätt att stå på egna ben och vara ansvarig för sitt eget liv, speciellt inte när valet står mellan trygghet och frihet. Men borde vi inte vara lika rädda om våra själar som om våra öron?

Kol tuv,

Parashat Jitro - En vigsel under stormig himmel (repris)

(Jag började skriva om veckans parasha och insåg att jag höll på att uttrycka nästan precis det som jag skrev förra året! Då gör jag väl det. Inte för att jag inte har mer att säga om Jitro, men för att detta budskap är så viktigt att det verkligen tåls att repetera!)

Hej!

Hela Torahn, fram till veckans avsnitt, parashat Jitro, har varit en historia.

Gud har skapat världen och människorna i den. Guds relation med människan - denna unika varelse med fri vilja - har märkts av stora misslyckanden: Kain och Abel, Noah och Babels torn; och små framgångar: Abraham, Isak, Jakob.

Gud har etablerat kontakten med denna lilla klan med uttalade planer om att föra dem till Egypten, låta dem förslavas och sedan befria dem därifrån. Guds förhoppning är att genom denna mikrorelation, med en familj, som bli till ett folk, Guds grundläggande avsikter för mänskligheten uppenbaras, genom Torah - den gudomliga etiken - och detta folk ska föra ut det i världen.

Förhoppningen var från början att människan med den fria vilja som gåva, skulle inse vad som var rätt och fel och välja det som var rätt, men ända sedan den andra generationen av människor har det varit tydligt att planen hade ett inbyggt fel, av någon anledning väljer vi ofta inte det goda över det onda, det rätta över det som är uppenbart fel.

Det är alltså här vid Sinaiberget, mitt ute i öknen, som gapet mellan Gud och mänskligheten ska överbryggas. Här ska fröet som Gud planterade i Abraham, som har vuxit genom generationerna till ett stort och ståtligt träd, verkligen blomma ut.

Hittills har Torahn berättat denna berättelse. Nu i kapitel 20, med De tio budorden skiftar texten form och blir till lag. Hädanefter - hela sista halvan av Shemot (Andra moseboken), hela Vajikra (Tredje m.b.), halva Bamidbar (Fjärde m.b.) och hela Devarim (Femte m.b.) - är lagar och regler, rituella och juridiska, som gäller.

I boken Wanderings - Chaim Potoks History of the Jews, skriver författaren, känd för sina böcker om religiösa människor som möter moderniteten, om kapitel 19 - förberedelserna inför mötet mellan Gud och det judiska folket vid Sinaiberget:

A cloud obscures [döljer] the mountain; words obscure the event. The narrative of the Revelation on Mount Sinai is a labyrinth of dark passages that wind through abrupt turns and lurch [kränger] across sudden chasms [avgrunder]. We proceed with increasing bewilderment [förbryllelse]. The Bible seems helpless before the event, at a loss to shape it with words. We are in the presence of either the uncanny [det oförklarliga] or a ruin of failed literary creativity, or perhaps both.

Moshe befalls att samla folket, att de ska hålla sig borta från berget, de ska närma sig berget. Han går upp flera gånger för att prata med Gud, han går ner flera gånger för att prata med folket. Här förklarar Gud vad han vill med detta, Det utvalda folket:

"Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk - ty hela jorden är min - och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.”
Shemot 19:3-6

Min dyrbara egendom, ett rike av präster och ett heligt folk - OM NI HÅLLER MITT FÖRBUND. Mötet mellan Gud och Det judiska folket är långt mer än ett tillfälle att ge dem Den gudomliga etiken. I judisk tradition liknas detta vid en vigsel. Gud och folket sluter ett evigt förbund, men där Gud håller sin del av kontraktet ("min dyrbara egendom"), om vi håller vår del ("ett heligt folk som håller Guds förbund").

Det är en vigsel med mörka undertoner, under en stormig himmel, för oss läsare för vi vet hur det kommer att gå (läs Judendomens mörkaste dag, samt Tragedier då och nu).

Så är det, när människan och Gud möts. Ibland blir det ett tragiskt misslyckande, men ibland lyckas vi att nå himmelska höjder, om bara för en liten stund. Och tänk, vad vore världen utan Torahn och utan det judiska folket?

Kol tuv,

Läs också Jitro I - En mans rättvisa och Jitro II - Att vara gift med sitt jobb.

Shavuot - studera hela natten!

Hej!

Ikväll börjar Shavuot - veckofesten. Den kallas för Chag Matan Torahtejnu - Helgen då vi tog emot Torahn, vid Sinai berg. Den skulle kunna kallas för Helgen då Gud gav oss Torahn, men då skulle man ha missat en viktig aspekt av judendomen - det fria valet.

Så här står det i Shemot (2 moseboken), precis innan Gud visar sig för hela folket:

Moshe gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget: "Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk:
Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig.
Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk - ty hela jorden är min - och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk."
När Moshe kom tillbaka kallade han samman folkets äldste och förelade dem det som Herren hade befallt honom att säga.
Folket svarade med en mun: "Allt vad Herren har sagt vill vi göra." Och Moshe gick tillbaka till Herren med folkets svar.
Shemot 19:3-8

Det här är kanske det mest centrala texten om det judiska konceptet av det utvalda folket och hela texten hänger på ett enda ord. Märkte ni den?

Här har ni det i tjock stil: "OM ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk"

Allt är villkorligt. Vi kan välja och det gör vi varje dag - vill vi vara judar och eftersträva en relation med det gudomliga, eller lämnar vi vår tradition och folket stående där vid Sinai? Orkar vi verkligen ta på oss det otroliga ansvar som det innebär att leva efter en gudomlig standard och sträva mot att skapa en bättre värld för alla människor här på jorden?

Det är egentligen judendomens den centrala fråga, och den som belyses på Shavuot. Därför läser vi också Ruts bok - en kort och vacker liten berättelse, som, för ovanlighetens skull, helt fokuserar på kvinnornas tillvaro i det bibliska Israel. Det är en kort bok, på fyra kapitel (ni kan läsa den här: Ruts bok), som handlar om hur moabitiskan Rut väljer att följa med sin svärmor Naomi tillbaka till Betlehem, när hennes man har dött.

"Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt."
Rut 1:16-17

Rut tar alltså självmant på sig Torahn och följer med sin svärmor. Rambam, Maimonides säger att en person som inte vuxit upp inom det judiska, men som ändå väljer att konvertera och ta på sig Torahns bud ska få mer hedern än vi andra som stog vid Sinaiberget och rycktes med i stunden. Tyvärr får konverterade judar inte alltid det varma välkomnandet.

Det finns en humoristisk midrash (rabbinsk legend) som Nike skriver om på Judaistik.se:

Moses inför mottagandet av Torahn instruerade sitt folk inför denna händelse, och bad dem gå och lägga sig tidigt så att de var utvilade på morgonen. Folket löd honom dock inte, och försov sig naturligtvis morgonen därpå, så att Moses fick väcka dem i all hast. När de väl hade samlat sig hade G-d redan väntat en bra stund på dem.

Därför har man en tradition att studera hela natten på Erev Shavuot (Shavuot afton) och be morgonbön (där man läser högt Torahn) så fort solen går upp. Många församlingar kör en hel eller halvkväll av studier, som kallas för en Tikkun leil Shavuot.

Sen är det ju inte fy skam att det serveras ostkaka och blintzes (tjock crepes med sylt och ost i) till. De är traditionella rätter gjorda på mjölk, för att Torah ses som det judiska folkets näring - såsom modersmjölken.

Chag sameach,

Makalös upptäckt!

Uppdatering, 090402: Nu är det den 2 april och jag kan erkänna att denna berättelse var helt och hållet min egen uppfinning - mitt aprilskämt. Jag är riktigt stolt över den - speciellt citaten från Den sjätte moseboken... ;-)
Vad tyckte ni? Gick ni på den, eller var det tydligt att det hela var ett skämt?

--------------------------------

Hej!

Detta publicerades den 26 mars i Journal of Biblical Studies!

Dödahavsrullarna upptäcktes 1947 av arkeologer, tack vare arabiska fåraherdar som hade hittat fragment av gamla rullar i grottorna och sålt dem till köpmän i lokala marknader som sålde dem vidare till turister och munkar.

Det var så man fick upp ögonen för vilka fynd som fanns där och påbörjade utgrävningar som varade i nästan 10 år. Men det har alltid spekulerat i om några rullar kom på villovägar innan vetenskapsmännen hittade dit.

Nu har man gjort en makalös upptäckt!

Journal of Biblical Studies skrev förra vecka om Rosalind Bronstein, en gammal änka i Akron, Ohio som förra året gick bort. När hennes dotter Martha Bronstein och hennes dotter, Rachel Murphy gick igenom dödsboet hittade han en pergament rulle, försluten i en låda på vinden (se bilden).

"Min far hade åkt till Palestina 1947 och hade nog med sig den hem som souvenir."

Martha Bronstein tog rullen till rabbinen i deras judiska församling, Rabbi Stephen Grundfast, som bekräftade att det var antikt och skrivet på hebreiska. Man tog kontakt med Hebrew Union College i Cincinnati, Ohio och där kunde rabbin David Weisberg, professor i Bibel och semitiska språk bekräfta att detta var faktiskt en tidigare okänd text ur Dödahavsrullarnas samling.

Efter månader av studier publicerar forskare nu deras upptäckter:

Det är Den sjätte moseboken!

Den femte moseboken slutar med att Moshe dör, och nästa bok i Tanach är Joshuas bok, om Moshes efterträdare Joshua som leder folket in i landet. Den sjätte moseboken är skriven ur Moshes son, Gershoms perspektiv, och beskriver hur han kämpar med Joshua om ledarskapet över folket.

"Länge har det diskuterats kring varför Moshes son försvunnit ur berättelsen strax efter uttåget ur Egypten" säger professor Weisberg. "Detta förklarar en hel del."

Gershom klagar i boken om att hans far varit frånvarande och svår att nå.

"Min fader gick upp på Sinaiberget för att möta Herren. Han kom ner, men hans hjärta var kvar i höjden."

Sjätte moseboken slutar med att Joshua vinner kampen och Gershom går ut i öknen med sina anhängare.

"Och de som följde Herrens väg lämnade lägret och reste fyrtio dagar med Gershom, Moshes son. På den fyrtionde dagen höjde de sina ögen och fick se den plats Herren visade dem."

Weisberg förklarar: "Det är tydligt att esséerna, den isolerade gruppen som tros ha samlat och bevarat Dödahavsrullarna, inspirerades av Gershoms berättelse. De lämnade också de andra judarna och skapade sitt eget samhälle ute i öknen. Esséerna såg sig själva som Gershoms arvtagare."

Detta är en makalös upptäckt, som det nog kommer att skrivas hyllmetrar om de närmaste åren, men det påverkar nog inte Torahn som sådant. Vi kan nog se Den sjätte moseboken mer som en midrash, likt de rabbinska legenderna. Tanach, den hebreiska bibeln har varit densamma i 2000 år och den lär nog fortsätta som den är, men visst är det spännande med nya upptäckter!

Kol tuv,

Jitro III - En vigsel under stormig himmel

Hej!

Hela Torahn, fram till veckans avsnitt, parashat Jitro, har varit en historia.

Gud har skapat världen och människorna i den. Guds relation med människan - denna unika varelse med fri vilja - har märkts av stora misslyckanden: Kain och Abel, Noah och Babels torn; och små framgångar: Abraham, Isak, Jakob.

Gud har etablerat kontakten med denna lilla klan med uttalade planer om att föra dem till Egypten, låta dem förslavas och sedan befria dem därifrån. Guds förhoppning är att genom denna mikrorelation, med en familj, som bli till ett folk, Guds grundläggande avsikter för mänskligheten uppenbaras, genom Torah - den gudomliga etiken - och detta folk ska föra ut det i världen.

Förhoppningen var från början att människan med den fria vilja som gåva, skulle inse vad som var rätt och fel och välja det som var rätt, men ända sedan den andra generationen av människor har det varit tydligt att planen hade ett inbyggt fel, av någon anledning väljer vi ofta inte det goda över det onda, det rätta över det som är uppenbart fel.

Det är alltså här vid Sinaiberget, mitt ute i öknen, som gapet mellan Gud och mänskligheten ska överbryggas. Här ska fröet som Gud planterade i Abraham, som har vuxit genom generationerna till ett stort och ståtligt träd, verkligen blomma ut.

Hittills har Torahn berättat denna berättelse. Nu i kapitel 20, med De tio budorden skiftar texten form och blir till lag. Hädanefter - hela sista halvan av Shemot (Andra moseboken), hela Vajikra (Tredje m.b.), halva Bamidbar (Fjärde m.b.) och hela Devarim (Femte m.b.) - är lagar och regler, rituella och juridiska, som gäller.

I boken Wanderings - Chaim Potoks History of the Jews, skriver författaren, känd för sina böcker om religiösa människor som möter moderniteten, om kapitel 19 - förberedelserna inför mötet mellan Gud och det judiska folket vid Sinaiberget:

A cloud obscures [döljer] the mountain; words obscure the event. The narrative of the Revelation on Mount Sinai is a labyrinth of dark passages that wind through abrupt turns and lurch [kränger] across sudden chasms [avgrunder]. We proceed with increasing bewilderment [förbryllelse]. The Bible seems helpless before the event, at a loss to shape it with words. We are in the presence of either the uncanny [det oförklarliga] or a ruin of failed literary creativity, or perhaps both.

Moshe befalls att samla folket, att de ska hålla sig borta från berget, de ska närma sig berget. Han går upp flera gånger för att prata med Gud, han går ner flera gånger för att prata med folket. Här förklarar Gud vad han vill med detta, Det utvalda folket:

"Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk - ty hela jorden är min - och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.”
Shemot 19:3-6

Min dyrbara egendom, ett rike av präster och ett heligt folk - OM NI HÅLLER MITT FÖRBUND. Mötet mellan Gud och Det judiska folket är långt mer än ett tillfälle att ge dem Den gudomliga etiken. I judisk tradition liknas detta vid en vigsel. Gud och folket sluter ett evigt förbund, men där Gud håller sin del av kontraktet ("min dyrbara egendom"), om vi håller vår del ("ett heligt folk som håller Guds förbund").

Det är en vigsel med mörka undertoner, under en stormig himmel, för oss läsare för vi vet hur det kommer att gå (läs Judendomens mörkaste dag, samt Tragedier då och nu).

Så är det, när människan och Gud möts. Ibland blir det ett tragiskt misslyckande, men ibland lyckas vi att nå himmelska höjder, om bara för en liten stund. Och tänk, vad vore världen utan Torahn och utan det judiska folket?

Kol tuv,