Denna Shabbat läser vi parashat Tsav ur Torahn. Första delen av avsnittet går igenom nästan exakt samma ämnen som förra veckans parasha, Vajikra, tog upp nämligen de olika offren som kunde föras fram av folket till Mishkan (tabernaklet - tempeltältet) eller Beit haMikdash (templet).
Men det finns en viktig skillnad:
Vajikra (kapitel 1:1-2): Herren kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet:Säg till israeliterna: När någon av er vill ge en offergåva åt Herren, skall han ta den bland kreaturen, från nötboskapen eller från småboskapen.
Tsav (kapitel 6:8-9): Herren talade till Mose: Ge Aron och hans söner följande påbud: Detta är ordningen för brännoffret. Brännoffret skall ligga på altarhärden hela natten fram till morgonen, och altarets eld skall hållas brinnande.
Först riktar sig Guds budskap till folket, för att de ska ha en relation med Gud. När detaljerna kring den relationen har klartlagts, då vänder sig Gud till Cohanim (plural av Cohen), prästerskapet, som utgörs av Moshes bror Aron och hans fyra söner och instruerar dem i hur de ska hjälpa folket att tjäna Gud.
Sedan de fått instruktionerna om offergudstjänsterna äger Cohanims invigning rum. De ska ta sin plats som förmedlare av folkets relation till Gud. Hädanefter går prästerskapet i arv från far till son och alla som är Cohanim idag ska vara ättlingar till Aron.
(Intressant nog, har man testat Y-kromosomen - den som går alltid i arv från far till son - hos många Cohanim och man har hittat att 60% av de som testades har en gemensam anfader för ca 3000 år sedan! Läs mer här...)
Länge hade Cohanim status som folkets självklara religiösa ledare, med monopol på att tolka och lära ut Guds ord, men ärftliga maktstrukturer är väldigt riskabla och ineffektiva. Mot slutet av Andra templets tid (ca 100 fvt - 70 vt) växte det fram en annan grupp som gjorde anspråk på tolkningsföreträde och som menade att man inte bara kunde kommunicera med Gud genom att slakta ett djur, utan att det också gick genom bön.
Den gruppen kallades för Rabbinerna och när Templet förstördes av romarna år 70 vt, så började prästerskapet att bli allt mindre relevant för folket. Rabbinerna hade svaret på frågan hur folkets religion skulle hålla ihop och gå vidare utan ett tempel. Cohanim hade då inte mycket att komma med.
Berättelsen tar däremot inte slut där - det finns en annan intressant tråd att ta med: denna helg är det Shabbat haGadol, den STORA shabbaten. Så kallas shabbaten innan Pesach. Det var traditionellt endast på denna shabbat och på Shabbat Shuva, den shabbaten innan Jom Kippur - försoningsdagen, som rabbinen i församlingen skulle ställa sig upp i synagogan och predika.
På Shabbat Shuva talade han om vikten av försoning och fasta, på Shabbat haGadol talade han om vikten att göra sitt hem kosher för Pesach (göra sig av med all mat gjord på sädesslag - med undantag för den hårt kontrollerade Matsabrödet, där mjölet och vattnet bara fick vara i kontakt med varandra i 18 minuter, så att jäsningen inte kan sätta igång). Rabbinen gav inga andra predikningar i Synagogan under året.
Detta låter väldigt märkligt för judar idag, oavsett vilken gren av judendomen man tillhör - en av rabbinens främsta roller idag är som predikant!
Men det handlar om hur rabbinernas roll har förändrats inom judendomen. Under nästan hela vår historia, sen rabbinerna började verka, hade de funktionen av att vara religiösa ledare, men främst genom att agera som jurister i Halacha - den judiska lagen.
De gav utlåtanden, höll i domstolar för att avgöra tvister och såg till att alla ritualer genomfördes som de skulle, enligt halacha. De undervisade också en del, men främst för att folket skulle veta hur de skulle följa lagen.
Men precis som med Cohanim började rabbinernas roll att skifta. Så här skrev jag ett tidigare inlägg, Halacha - att rösta om Guds vilja, om judisk lag och icke-ortodoxa rörelser:
Allt detta började förändras på 1800-talet då det uppkom former av judendom som utmanade de traditionella rabbinernas auktoritet. I mötet mellan judendomen och moderniteten uppkom Reform rörelsen och den Konservativa rörelsen som båda försökte (och försöker än idag) att hitta sätt för judar att leva judiskt i den moderna världen. De nya rörelserna såg annorlunda på Torahn (att den snarare var ett uttryck av flera olika människors möte med det gudomliga, mer än direkt dikterad av Gud till Moshe) och det föll sig därför naturligt att man skulle omvärdera hur Halacha skulle påverka judars liv.
Samtidigt som man omvärderade vad Halacha innebar för dem i deras liv, hittade de element i den kristna kyrkan som man ville föra in i synagogan. Man ville ha mer bön på det lokala språket (då tyska) och man ville ha med en predikan i gudstjänsten.
Även i reformrörelsen har man återgått mycket till hebreiska i gudstjänsten, men att ha predikan har blivit populärt även i ultra-ortodoxa synagogor! Alla vill ha med sig något intressant att fundera på, hem från synagogan.
Parallellt med denna utveckling, förlorade rabbinerna allt mer makt över folkets vardagliga liv. Församlingsrabbinen fick rollen som lärare och samordnare, religiös ledare, men inte längre som jurist eller domare.
Rabbin Morton Narrowe, rabbin emeritus i Stockholms församling fick en gång frågan om han inte har Beit Din (domstol) för att avgöra stora och små tvister mellan församlingsmedlemmar. Han svarade att flera gånger har någon bett honom höra fall för att ge sitt utfall i vem som har rätt eller fel.
Varje gång han har fått en sådan förfrågan har han sagt att han bara kan göra det om båda parterna går med på att följa hans utslag - annars är det hela helt utan syfte. Aldrig har den andra parten i tvisten gått med på det.
När man inte måste följa rabbinens instruktioner, kan man skita i det, om det inte tjänar ens eget syfte. Judar är idag en del av samhället som alla andra - har man en tvist går man till tingsrätten, inte rabbinen.
Hur ser det judiska folkets ledarskap ut i den post-rabbinska eran? Vem vet! Det kanske är så att för oss som värderar judendomen och ett judiskt sätt att leva sitt liv, så måste vi vara våra egna rabbiner, fördjupa oss i Torah och leva därefter.
Är det inte så att i det bästa samhället behövs inga poliser, domstolar och lagar? Är inte det ideala samhället ett där vi alla gör rätt för att det ter sig självklart och naturligt?
Hej! Förra veckan blev det inte riktigt något inlägg om Vajikra, första parashan (veckoavsnittet) av Sefer Vajikra (3e moseboken). Jag började skriva, men annat kom i vägen. Det är inte heller lätt att skriva om Vajikra, då flera av parshioten (veckoavsnitten) handlar om saker som på ytan är främmande för oss idag - offerritualer, renlighet- och orenlighetsregler, och tempelskatter.
Det gäller att aktualisera texterna för oss moderna läsare, genom att gräva under ytan efter symboliken och hitta de element som vi har gemensamt med dessa 3000-åriga texter. Jag insåg att mitt inlägg om Vajikra, från förra året, gjorde just detta, och att det var riktigt vackert skrivet, om jag får bryta mot jantelagen och sjäv säga så.
(Och regelbundna läsare har kanske märkt vilken vikt jag sätter på fyndiga inläggsrubriker - rubriken för detta inlägg är ett av mina absoluta favoriter!)
Jag är alltid imponerad av vilka vackra budskap som kan hittas i en parasha som Tetsaveh, som handlar nästan enbart om kläderna och dräkten som Cohanimen (prästerna) skulle ha på sig när de tjänstgjorde. Som exemper har ni är en vacker D'var Torah (Torah-reflektion) av en väldigt speciell rabbin, Shlomo Riskin, genom Limmuds serie, A Taste of Limmud, som man även kan prenumerera på:
Bor du i Lund/Malmö området kan du denna helg (17-19 april) tillbringa Shabbaten med mig och Judiska centret i Lund! Gå in på deras hemsida för mer information.
Våra rabbiner har svårt att hitta en anledning för Arons två söners död, vid den andliga höjdpunkten när de, som Cohanim (präster) som följde i sin faders fotspår, invigde Mishkan - Tabernaklet. Allt som står som förklaring är att de "bar fram främmande eld inför Herren, annan eld än han befallt" (Vajikra 10:1).
"Främmande eld", på hebreiska "eish zarah" påminner om "avodah zarah" - främmande tjänstgöring, dvs. att tjäna främmande gudar. "Avodah zarah" är en av de största synderna som man kan göra sig skyldig för inom judendomen - avgudadyrkan. Det finns bara en Gud, en skapare av universum och att skaffa sig avgudar och tillbe dem istället är en korruption av människans inneboende helighet - livsgnistan som kommit från Den evige. Du kan läsa mer om avgudadyrkans ondska i detta inlägg: Dogville - ett samhälle förfaller i ondska.
Men det är verkligen svårt att tro att Nadav och Avihu ägnade sig åt avgudadyrkan i Mishkan på invigningsdagen!
Andra hittar lösningen med den instruktion som Aron och hans resterande söner, Elazar och Itamar får i samma kapitel:
Herren talade till Aron:Vin och starka drycker får du och dina söner inte dricka när ni skall gå in i uppenbarelsetältet, ty då dör ni. Vajikra (3 moseboken) 10:8-9
Var det så att Nadav och Avihu hade druckit innan de frambar elden för offret och det var därför Guds eld förtärde dem?
Andra hittar ledtrådar i det som kryptiska Moshe säger till Aron när tragedin är ett faktum:
Moshe sade till Aron: "Det var om detta Herren sade: Jag visar min helighet bland dem som är mig nära, inför allt folket uppenbarar jag min härlighet."Aron teg. Vajikra 10:3
Mishkan och cohanimen (prästerskapet) ska vara åskledare för Guds helighet och härlighet (läs energi) till folket. Det är ett högrisk jobb, där inga misstag får ske.
Så tänker jag mig hände i detta fall. Moshe har själv erfarenhet av Guds härlighet - Guds essens, som är så mäktig att "ingen människa kan se mig och leva" (Shemot 33:20). Läs om det i inlägget Gud och Moshes privata stund.
Om vi dödliga varelser inte ens kan se in i solen, en liten stjärna i en liten galax av universum, utan att våra ögon skadas, hur skulle vi klara av att möta hela den samlade energin som är Gud?
Även i Haftaran, ett avsnitt ur profetböckerna som man läser i synagogan som relaterar till Torahläsningen, hittar vi ett exempel på hur farlig det kan vara att komma nära Gud på fel sätt, när kung David ska föra den heliga förbundsarken till sin nyerövrade huvudstad Jerusalem:
Uzza gick bredvid Guds ark och Achjo före den.David och israeliterna dansade framför Herren med liv och lust och sjöng till lyror, harpor och tamburiner, till bjällror och cymbaler.När de kom fram till Nakons tröskplats snavade oxarna, och Ussa sträckte ut handen och grep tag i Guds ark.Då blev Herren vred på Uzza: Gud slog honom, och han föll död ner bredvid Guds ark.David blev upprörd över att Herren hade fällt Uzza. Platsen fick namnet Peres Uzza och heter så än i dag. 2 Samuelsboken 6:4-8
Jag tror inte att Gud blev vred på Uzza eller på Nadav och Avihu - deras död var en konsekvens av att ha kommit för nära Gud utan att ha följt de gudomliga instruktionerna för hur vi dödliga ska hantera det.
Ju längre längre den vetenskapliga utvecklingen borrar in i universums märkligaste hörn, desto tydligare blir det att den empiriska forskningen har sina begränsningar. Det öppnar upp för möjligheten att det faktiskt finns något därute som vi inte kan förklara med ord - knappt ens uppleva med våra sinnen, men den finns.
Oj, vilken gensvar det blev på mina frågor om kristendomen! Det är roligt att engagera så många i diskussionen. Jag har inte haft tid att läsa alla kommentarer, än mindre svara ordentligt på dem, men jag kommer att försöka.
Ikväll börjar de sista två dagarna av Pesach, och som jag skrev om i inlägget om sedern i Vita huset, så är de två första och två sista dagarna av Pesach Jom tov, dvs. helg då jag inte gör vissa saker, som t.ex. att handla, resa eller blogga.
Jag tänker i alla fall skriva ett inlägg nu om parashat Shemini - veckoavsnittet som kommer nästa Shabbat. I Shemini kommer ett av de enda berättelser i hela Vajikra (3 moseboken) och det är en mycket mörk och tung berättelse.
Mishkan var tempeltältet som det judiska folket byggde så att de skulle känna Guds närvaro med sig när de gick genom öknen. Det byggdes helt med donationer från människor, fattiga som rika, som gav för att de ville ära Gud, från "var och en vars hjärta rörde dem att ge" (Shemot 35:5).
När det skulle invigas, gjordes det med pompa och stått och med åtta dagar av gudstjänster. Men på den åttonde dagen, då Aron och hans söner ska verkligen kliva fram och höja den andliga nivån ett sista snäpp läser vi detta:
Arons söner Nadav och Avihu tog var sitt fyrfat, lade i glöd och strödde rökelse ovanpå och bar fram främmande eld inför Herren, annan eld än han befallt. Då gick det ut eld från Herren och förtärde dem, så att de dog inför Herren. Moshe sade till Aron: "Det var om detta Herren sade: Jag visar min helighet bland dem som är mig nära, inför allt folket uppenbarar jag min härlighet." Aron teg. Moshe kallade på Mishael och Elsafan, söner till Ussiel, Arons farbror. "Kom hit och bär ut era bröder ur helgedomen och ut ur lägret", sade han.Då kom de fram och bar dem i deras tunikor utanför lägret, så som Moshe hade befallt. Moshe sade till Aron och hans söner Elasar och Itamar: "Låt inte håret hänga löst och riv inte sönder era kläder, ty då dör ni, och hela menigheten drabbas av vrede. Men era landsmän, alla de andra israeliterna, får gråta över dem som förbrändes av Herren. Gå inte bort från ingången till uppenbarelsetältet så att ni dör, ty ni är smorda med Herrens olja." De gjorde som Moshe befallde. Vajikra 10:1-7
Vad hemskt! Arons två söner Nadav och Avihu för fram "eish zara" - "främmande eld" som Gud inte har bett om och Guds eld dödar dem? Sen får Aron och hans resterande två söner inte ens sörja för dem???
Den här berättelsen väcker så många frågor och ger så få svar, men det är också sådana berättelser som är mest spännande att bita i. Den utmanar oss att försöka tolka och förstå vad det är som verkligen hände och varför det blir så här.
På fredag hoppas jag kunna skriva mer om just detta och besvara en hel del frågor i texten, men under tiden vill jag lämna er med en mycket vacker analys av två andra mycket svåra berättelser i Torahn - när Gud dränker hela världen förutom Noah och när Gud befalller Abraham att offra Isak.
Den kommer från Robert Krulwich, en av medarbetarna på en podcast som jag är en hängiven lyssnare av. Det är ett radioprogram som heter RadioLab och varje avsnitt tar de upp ett visst ämne (t.ex. kärlek) och undersöker olika aspekter av ämnet, ur ett vetenskapligt perspektiv (vad händer i kroppen när man blir kär, vad säger psykologin om kärlek, mm).
Just förra veckan, då Pesach och Påsk sammanföll läste Robert Krulwich upp en predikan som han hade gett i en synagoga om tystnad och svåra frågor i mötet mellan människan och Gud. Jag tycker att den passar perfekt till vår parasha om Nadav och Avihu. Här är den enda gången det faktiskt står i Torahn att en männsika inte svarade: "Aron teg."
Ta 30 minuter och lyssna på denna mycket vackra predikan från en vetenskapsman, med fler frågor än svar:
Denna vecka läser vi parashat Vajikra, som är första veckoavsnittet i sefer Vajikra, Tredje moseboken.Den får sitt hebreiska namn, som alla moseböckerna, från det första (utmärkande) ordet i boken:
Herren kallade (vajikra) på Moshe och talade till honom från uppenbarelsetältet.
Vajikra betyder alltså "Han (Gud) kallade". Nästan hela boken är ett kall från Gud till människan att kliva fram och engagera sig i en relation med det gudomliga, att bli mer helig.
Vajikra är en av de svårare böckerna i Tanach (den hebreiska bibeln) för den moderna läsaren att ta sig in i, eftersom den innehåller knappt några berättelser, utan nästan bara lagar och instruktioner.
Av dessa lagar och instruktioner är betoningen på Cohanim, prästerskapets verksamhet, dvs. främst offer och renlighetslagar. Det är lätt i Vajikra att missa skogen för alla träden. Texterna innehåller långa, beskrivningar av offerritualerna och det är svårt för oss att relatera till dem:
Om han ger ett brännoffer från småboskapen, ett får eller en get, skall det vara ett felfritt handjur. Han skall slakta det vid altarets norra sida inför Herren, och Arons söner, prästerna, skall stänka dess blod runt om på altaret. Sedan styckar han det, och prästen skall lägga styckena och huvudet och det feta ovanpå veden som brinner på altaret. Men inälvor och fötter skall först tvättas med vatten. Därefter offrar prästen alltsammans genom att bränna det på altaret. Detta är ett brännoffer, ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd.
Hoppas du inte håller på att äta en hamburgare just nu...
Sedan Templet i Jerusalem förstördes, år 70 v.t., har det judiska folket inte offrat. Rabbinerna vid den tiden använde offergudstjänsternas struktur för att forma bönegudstjänsten. Avodah - att tjänstgöra Gud med offer - blev till Avodah shebaLev - att tjäna Gud med hjärtat, dvs. bön.
En av våra främsta rabbiner, Rabbi Moshe ben Maimon, kallad Maimonides på grekiska och Rambam (efter förkortningen av hans initialer) på hebreiska, som levde i Egypten på 1100-talet menade att Gud inte ville ha djuroffer av oss egentligen, men inget folk på den tiden stod och sa böner till Gud för att kommunicera - alla slaktade offer.
Hade Gud befallt folket att börja be hade det varit helt främmande för dem och då hade det blivit ett rejält misslyckande av det hela.Istället gav Gud folket instruktioner om hur man skulle offra, men när folket var moget för det, lät Gud Templet förstöras och bönen blev normen. Nu har vi uppnått Guds ideal, menade Rambam.
Rabbi Moshe ben Nachman, Nachmanides, eller Ramban, en annan av våra främsta rabbiner, som levde i Barcelona på 1200-talet, var inte rationalist som Rambam, utan mystiker. Ramban såg offren som något djupt andligt och viktigt för människan. Djuret blev ett ställföreträdande offer för människan som kommer med det. Det gäller för människan att internalisera offret och genom den stärka sin relation till Gud.
Oavsett vem av herrarna man håller med, är en sak tydlig: ordet för offer, קרבן - KoRBan, kommer från ordet קרוב - KaRoV, som betyder "nära".
Korbanot har vi för att närma oss Gud, oavsett om vi gör det med ett får, eller med våra egna hjärtan.Avståndet mellan Gud och Hans skapelser är för stort och Han kan inte överbrygga detta avstånd på egen hand. Gud behöver att vi kliver fram för att göra en del av jobbet. Gud längtar till oss och vi ska, genom Vajikra, hitta tillbaka Gud.
Låt din bror Aron och hans söner träda fram ur kretsen av israeliter för att bli präster åt mig: Aron själv och hans söner Nadav och Avihu, Elasar och Itamar. Du skall låta sy en helig dräkt till ära och prydnad för din bror Aron... Shemot (2 moseboken) 28:1-2
Veckoavsnittet, parasha Tetsave, handlar för det mesta om Moshes bror Aharon och hans fyra söner, som ska bli cohanim, präster, och tjänstgöra i Mishkan, Tabernaklet.
Ett särskilt fokus sätts på kläderna, uniformen, som Aharon och alla Cohen Gadol, överstepräster skulle ha på sig när de tjänstgjorde.
"Du"-et i texten är Moshe, som Gud instruerar om kläderna mm, men intressant är att Moshe nämns inte vid namn en enda gång i hela Tetsaveh. Efter Bereishit, första moseboken (som skildrar en tid innan Moshe föddes) är det den enda av Torahns parashiot som inte nämner Moshe vid namn.
En tolkning är att det var meningen eftersom Tetsaveh handlar om Aharon och hans söner - det religiösa ledarksapet och det är de som ska stå i rampljuset.
En annan tanke är att Tetsaveh alltid kommer i slutet av veckan då 7 Adar infaller, som enligt Midrash är Moshes födelsedag (och dödsdag). Moshe skildras alltid som en väldigt ödmjuk man, en man som helst inte ville stå i rampljuset. På hans födelsedag får han som han ville - han slipper att stå i centrum bara denna gång.
Det är en gullig liten tolkning, men får mig också att fundera kring denna egenskap av ödmjukhet hos våra ledare idag. Moshe valdes av Gud och "tvingades" ställa upp som folkets profet och ledare. Han var trogen Gud och sin uppgift, men skulle kanske ha föredragit om någon annan hade klivit fram och gjort jobbet.
Detta är mycket ovanligt idag. Vi väljer våra ledare idag bland dem som ställer upp i val och vill helst av allt vara med och bestämma samt synas i media. Det ligger i sakens natur.
Men visst skulle det vara skönt med ledare som inte ville stå i centrum, men kände sig manade att leda för att de var bäst lämpade för de utmaningar och problem som behövde lösas?
Har inte riktigt kommit igång med en kommentar på Parashat haShavua, veckans Torahavsnitt som heter Teruma, men nu ska jag försöka skriva några rader...
Herren talade till Mose:Säg till israeliterna att samla in en gåva åt mig. Av var och en som känner sig manad skall ni ta emot gåvor åt mig.Och detta är vad ni skall samla in: guld, silver och koppar, violett, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade baggskinn, delfinskinn, akacieträ, olja till lampan, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, onyx och andra ädla stenar att sätta på efoden och på bröstväskan. De skall göra en helgedom åt mig så att jag kan bo mitt ibland dem. Denna boning och allt som hör till den skall ni göra helt enligt de förebilder som jag visar dig. Shemot (2 moseboken) 25:1-9
Parashat Teruma är den första av fyra Mishkan-parshiot (avsnitt). Mishkan är Tabernaklet (tempeltältet) som israeliterna byggde i öknen. Stammen Levi hade till uppgift att bära den, ställa upp den och packa ner den varje gång folket förflyttade sig från en plats till en annan.
Så här ser de fem sista veckoavsnitten i Shemot ut:
Teruma - Planerna för konstruktionen av Mishkan och dess inredning
Tetsave - Planerna för Cohanim (prästerskapet) och deras uniform
Ki tisa - Synden med Den gyllene kalven och följderna av den
Vajakhel - Byggandet av Mishkan och dess inredning
Pekudej - Tillverking av Cohanimens kläder, Mishkan färdigställs
Stora delar av Teruma respektive Tetsave är nästan identiska med Vajakhel respektive Pekudej.
Planerna för Mishkan går in i minsta detalj. Ett exempel:
Du skall väva våder av gethår till ett tält över boningen; elva våder skall du väva. Varje våd skall vara 30 alnar lång och fyra alnar bred; alla elva våderna skall vara lika stora. Du skall foga samman fem våder för sig och sex våder för sig och vika den sjätte våden dubbel på framsidan av tältet. Du skall göra 50 öglor i kanten av den ena våden, den som är ytterst på det ena hopsatta stycket, och 50 öglor i kanten av våden på det andra hopsatta stycket. Shemot 26:7-10
Zzzzzzzz....
Öh, va?? Ursäkta, jag nickade till där...
Nej, jag tycker inte att instruktionerna till Mishkan är väldigt spännande läsning, såvida man inte är inredningare, arkitekt, eller seriös bibelforskare.
När någon annan gör grovjobbet så tycker jag att det är coolt att se slutresultatet, som i Timna Park, i Aravaöknen, utanför Eilat. Där har man byggt denna rekonstruktion av Mishkan i 1:1 skala.
"Lådan" i mitten är offeraltaret, och "bordet" mellan altaret och själva tältet var ett stort bronsfat där cohanim skulle tvätta sina händer. Inuti tältet hittar man bl.a. Menorahn, den sjuarmade ljusstaken och den heliga förbundsarken.
Hela konstruktionen är faktiskt kvadrater inom kvadrater. Den yttre gården utgör två kvadrater, med altaret i mitten av den ena. Inom den andra har vi tältet som utgör en annan kvadrat med förrummet, Kodesh - Det heliga, och det inre rummet Kodesh haKodashim, Det allra heligaste. Därinne hittar vi Förbundarken, med stentavlorna i. Arken placeras så att även den är i mitten av den andra kvadraten.
Arken och altaret är alltså varandras motpoler - det "privata" heliga och det "offentligt" heliga. (Viktigt att påpeka att bara Cohanim och Leviim fick komma in i Mishkan, alla andra fick stå utanför och se på. Bara Cohanim - och Moshe - fick komma in i tältet och bara Cohen Gadol, översteprästen fick komma in i Det allra heligaste.)
Nu är det snart Shabbat, så jag får skriva mer om innebörden på söndag.
Jag kan säga att den centrala versen i hela parashan är 25:8:
De skall göra en helgedom åt mig så att jag kan bo betocham (mitt ibland dem/inom dem).
Förra veckan läste vi parashat Pinchas. Den är viktig på många sätt och jag tänker inte hoppa över den, trots att jag inte hann skriva om den innan vi läste den högt i synagogan på Shabbat.
Först kan man lugnt säga att delar av Pinchas är de mest lästa av hela Torahn. Lästa högt i synagogan alltså. Varje gång vi firar en biblisk helg läser vi sista alijan (alijah är när man kallas fram till Torahn för att läsa), maftir alijan, från Pinchas för att det är där som helgdagsoffrena beskrivs. Mycket spännande läsning:
På sabbatsdagen skall du offra två årsgamla, felfria lamm, och som matoffer två tiondels efa siktat mjöl, blandat med olja, och dessutom det tillhörande dryckesoffret. Detta är sabbatsbrännoffret på dess bestämda dag, sabbaten, utöver det dagliga brännoffret med dess dryckesoffer. Bamidbar (4 mos) 28:9
OK. Det var inte särskilt spännande, men det är en del av vår tradition.
Jag var på en reform-gudstjänst en gång under ראש חודש - Rosh Chodesh (Nymånadsdagen) då man ALLTID läser 28:9-15 ur Torahn, men Reformrörelsen är per definition inte bunden av traditionen.
"Vad ska vi läsa ur Torahn idag?" frågade en av deltagarna בעל קריאה - Ba'al Kriah, den som skulle läsa Torahn.
"Det blir gamle gode Pinchas" tänkte jag tyst för mig själv.
Men han svarade: "Jag hade tänkt läsa den fjärde dagen ur skapelseberättelsen, den där månen blir till. Passar bra eftersom det är en ny måne nu."
Snopet! Jag har ingen stor förkärlek för de många offerritualerna som beskrivs i Torahn, men det kändes tomt att bara ersätta dem så där och så flyktigt. Jag saknade Pinchas!
Början av parashat Pinchas, däremot är av en helt annan karaktär. Där har vi fortsättningen på berättelsen om just Pinchas, som är barnbarn till Aron, Moshes bror.
Vi läste i slutet av Balak hur israelitiska män har ihop det med moabitiska kvinnor som förleder dem in i avgudadyrkan. Gud blir rasande och befaller Moshe att samla in avgudadyrkarna och avrätta dem.
Moshe och folket står där handfallna och gråter. Rashi kopplar Moshes passivitet till att han var gift med en midjanitiska och kände att han därför inte kunde kritisera denna akt, fast det handlade om mer än bara ett samlag.
Pinchas är den enda som agerar då han tar ett spjut, går in i tältet och genomborrar paret med vapnet. Själva parasha Pinchas börjar med att Gud berömmer den unga prästen för hans handling:
Pinechas, son till Elasar, son till prästen Aron, vände min vrede från israeliterna. Han gav min lidelse utlopp bland dem, så att jag inte utplånade israeliterna i min lidelse. Kungör därför att jag stiftar ett förbund som tillförsäkrar honom min vänskap och ger honom och hans efterkommande rätt till prästämbetet för all framtid, ty han brann av lidelse för sin Gud och bringade försoning åt israeliterna. Bamidbar 25:11-13
Rabbinerna har mycket svårt för Pinchas. Å ena sidan är det tydligt att det han gjorde är enligt Torahn gott i Guds ögon, men å andra sidan vill de inte ha en massa extremister som tar lagen i egna händer. Halacha, judisk lag har ju system för att skippa rättvisa!
Därför förklarar man in i minsta hur Pinchas gjorde rätt, enligt halacha, men de ställer så många särskilda krav på Pinchas att de gör det också näst intill omöjligt för någon annan att följa hans exempel.
Den bästa förklaringen jag hört om varför Pinchas fick bli Cohen gadol som belöning för sin handling kommer från Clive Lawton, en mycket engagerande brittisk lärare och talare som var med och grundade Limmud.
Han förklarar att Cohen gadol var en position där varenda rörelse och gest skulle göras på ett särskilt sätt, vid bestämda tider. Det var en roll som inte lämnade något utrymme för improvisation eller individualitet.
Clive Lawton menade att för en man som defineras av sin lidelse och iver att försvara Gud med alla medel är detta en gyllene bur. Pinchas kommer att tjäna Gud resten av sitt liv, men kommer aldrig mer kunna handla först och tänka sen. Hans våldsamma passion har tyglats.
Vad har du för tankar kring detta svåra avsnitt? Får du detta att gå ihop med Torahns etiska och moraliska budskap?
Här är ett urval av för mig ovärderliga böcker som jag använder mig av i mitt arbete.
*Etz Hayim - Torah and Commentary: En chumash (bok för att följa med i synagogans Torah- och Haftara-läsningar) utgiven av Konservativa rörelsen. Många bra kommentarer och snygg layout.
* The Torah with Rashi's Commentary: Vad vore Torah-studier utan Rashi??? En mycket bra utgåva från historiens största (mycket ortodoxa) judiska förlag, Artscroll.
* Nechama Leibowitz "Studies in..."-serie: Av Israels mest kända Torah-lärare, krönikör, författare och inspiratör. Nechama Leibowitz tar oss på djupdykning in i varje veckoavsnitt.
* Teaching Torah: En mycket bra lättöverskådlig bok med kommentarer, förslag på diskussioner och aktiviteter för vuxna och barn i olika åldrar för varje parasha.
* Back to the Sources: En otrolig bok som guidar dig igenom ALL religiös judisk litteratur från de senaste 2500 åren! Tanach (bibeln), Talmud, Midrash, kommentarer, medeltida filosofiska verk, kabbalistiska verk, chassidiska verk och Siddur (bönboken). Varje kapitel är skriven på ett lättillgängligt sätt med bokrekommendationer för fortsatta studier. Helt otroligt!
Det finns många fler böcker att rekommendera, så jag uppdaterar listan allt eftersom.
