Bra frågor kräver långa svar!

Hej!

Herman ställer många intressanta frågor om förra blogginlägget, Varför omskär vi våra pojkar?:

Intressant. Jag har aldrig lyckats förstå historiskt sett vad förhuden har att göra med förbund. Det är ungefär som när jag som kristen säger att Jesus dog för våra synder ... men vad är det för regel som säger att någon måste dö? Vad är det för regel som säger att det är just när någon dör som problemet är löst? Det är jättesvårt. Har du någon förklaring till vad det är för speciellt med förhuden förutom att det har valts historiskt? Vet vi varför Gud valde just förhud? Är det att Gud vill sätta sin prägel på den organ som en man använder för att bli fader till ett barn till? Är poängen att förbundets anspråk skall vara intimt? Är det bara för att det var lite "extra" hud som man klarar sig annars ganska bra utan? Är förhud orent? Är det ungefär som griskött - att Gud har visst skapat det men vi måste välja bort det i alla fall?

Jag är heller inte övertygad om att de flesta förstår vad förbund betyder i sammanhanget? Är det en kontrakt? Är det som ett äktenskap? Vad är det mer som ingår i förbundet mellan Judar och Gud, och vad är det för förbund som Gud har med alla människor? Borde vi andra ingå i förbundet? Är vi inbjudna eller är Gud ointresserad av oss andra?

Cecilia, en av mina studiekamrater på Religionsvetenskapen ställde en liknande fråga:

...undrar varför just omskärelse blev tecknet för förbundet med Gud och inte något annat, ex att raka av sig håret.

Där svarade jag så här:

Nu är vi lite mer i spekulationer, men jag tror att svaret kan hittas på andra ställen i Torahn.
T.ex. i Shemot (2 moseboken), 6:10-12 står det:

Herren talade till Moshe: "Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han skall låta israeliterna lämna landet." Men Moshe vädjade till Herren: "När inte israeliterna lyssnar till mig, varför skulle då farao lyssna - och jag har ju svårt för att tala."

Vad är det med det, kan man undra, men då hjälper det att ha lite koll på orginalspråket. På hebreiska står det (jag transkriberar med latinska bokstäver) VeAni Aral Sefatajim, vilket betyder bokstavligen "Och jag har oomskurna läppar"!

Vad betyder det? Låt oss ta in ännu en text som kanske kan säga något, denna gång från Devarim (5 moseboken), 10:16-19:

"Omskär därför era hjärtan och sluta upp att vara så styvnackade. Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten."

Börjar vi se ett mönster här?

I första texten är det Moshe som har något som sitter i vägen för hans talförmåga och i den andra texten uppmanar Moshe (som 4o år senare blivit väldigt talför och poetisk) folket att känna för de svagaste individerna i samhället. Var det bibliska konceptet av ordet "omskära" då "att öppna upp" eller att "ta bort hinder från"?

I så fall kan man läsa omskärelsebefallningen i 1 MB, kapitel 17 på ett helt annat sätt. Kolla hur mycket av budskapet i kapitel 17 handlar om fruktbarhet och efterkommande generationer:

"Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik... Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk. Jag skall göra dig övermåttan fruktsam, och folk och kungar skall utgå från dig. Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled... Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj: hon skall heta Sara. Jag skall välsigna henne, jag skall låta henne skänka dig en son. Jag skall välsigna henne, så att folk och kungar skall härstamma från henne.”

Det verkar så att omskärelsen kan mycket väl ha haft en stark fruktbarhetsinnebörd - att avlägsna "förhudskorken" för att låta fertiliteten flöda.

Det är nog den ursprungliga innebörden, men omskärelsen betyder något annat för dagens judar.

Man kan nog inte komma ifrån att omskärelsen är en mycket stark ritual för föräldrarna till det nyfödda barnet. Detta förstod jag först när jag blev förälder. Det går emot ens instinkter att beskydda det nyfödda barnet från allt ont, att sedan skära i honom, hur säkert och oskadligt omskärelsen än är. Jag tror alltså att man hittade den enda icke-nödvändiga hudbiten på människokroppen, som även befinner sig i ett av de mest känslomässigt känsliga delarna av den kroppen.

Så jag bestrider inte kritikerna i att detta är en stark och för utomstående svårbegriplig tradition, jag bestrider endast att det är skadligt, att det är en stympning, att det borde vara olagligt.

Inom judendomen ser man människan som Guds partner i skapelsen. Skapelsen var från början till 99% klar. Den sista procenten är ett gap mellan människan och Gud. Planen är då att vi ska sträva för att höja oss själva ur den animaliska/naturliga världen vi utvecklades i, bygga en bro över gapet (den sista procentenheten) och möta vår skapare på andra sidan. Då fullbordas världen och människan blir den sanna partnern i skapelsen, som det var menat från början.

Problemet är att den procentenheten är liten från Guds perspektiv, men gigantisk från människans. Det ser man i Guds tröst till Kain, precis i börjar av Torahn, när han blir avundsjuk på sin bror Abel:

”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.”
Bereishit 4:6-7

Gud menar att detta är väl självklart. Var inte sur, låt inte känslorna styra , så kommer allt gå bra! Resultatet är det första mordet.

Som jag skrivit tidigare, anser jag (fast andra tolkar Torahn annorlunda) att Gud får lära sig att vi behöver lite hjälp med brobyggandet, mer vägledning än vad vi hittills fått. Gud startar ett projekt. En rättfärdig människa ska väljas ut bland alla andra och hos honom ska ett frö sås. Kanske, om denna människa för vidare fröet till sina barn och de för det vidare till sina barn kan det växa tillsammans med människorna som blir ett stort folk. Ett folk som kan föra in etiken i världen.

Det är Abraham, alltså och det är genom förbundet med honom som denna etik och vägledning ska komma till världen. Det har ju också gått rätt bra över årtusenden - judendomen, kristendomen och islam har alla sin utgångspunkt i Abrahams förbund och i vår tid har vi FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna, som baserar sig på denna etik och som har i alla fall skrivits på av de allra flesta länderna i världen. Men världen är långt från perfekt. Gud väntar tålmodigt (eller otåligt?), på andra sidan och vi har fortfarande en hel del kvar på bron som ska brygga gapet.

Många kritiker har ställt sig frågan om judar inte är okonsekventa, när vi skär i en människokropp som vi ändå menar att Gud har skapat, men där har vi samma resonemang: Gud har gett oss ett gossebarn som må vara perfekt till 99%, men den förhuden är vårt sätt att välkomna barnet in i arbetet att fullborda skapelsen. Vi säger också vid omskärelsen:

Ze haKatan, Gadol jijeh! - Här är den lille, men stor må han bli!
Keshem shenichnas labrit, ken jikanes leTorah uleChuppah uleMa'asim tovim! - Precis som han nu har ingått i förbundet, må han också komma till Torah (studier), Chuppah (bröllopsbaldakinen, dvs. äktenskaplig lycka) och goda gärningar.

Sen till Hermans sista fråga, om förbundets natur:

Är det en kontrakt? Är det som ett äktenskap? Vad är det mer som ingår i förbundet mellan Judar och Gud, och vad är det för förbund som Gud har med alla människor? Borde vi andra ingå i förbundet? Är vi inbjudna eller är Gud ointresserad av oss andra?

Det är ett kontrakt och det liknas ofta vid ett äktenskap. Så här står det i Shemot, Andra moseboken, kapitel 19:5-6, då folket står vid Sinai berg och ska ta emot Torahn:

Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.

Nyckelordet i denna text är just "OM". Förbundet är alltså villkorat på hur vi håller det med Gud. Det är inte som vissa kristna tolkningar menar att man kan förlora kontraktet, men genom hela Tanakh, den hebreiska bibeln ser man hur folket vänder sig från Gud, till avgudar och omoral och Gud tar sin beskyddande hand ifrån dem. När vi inser vårt misstag och vänder oss tillbaka, väntar Gud på oss.

Detta budskap blir extra tydligt i Profeterna, där det judiska folket kritiseras mycket hårt och straffas för sin envishet, men om vi ångrar oss och gör bot, gäller kontraktet igen. Man kan säga att Gud förväntar sig en väldigt hög standard av beteende från oss - det är den vi hela tiden ska sträva för att uppnå.

Men din sista fråga är lika viktig! För visst är det så att förbundet verkar bara gälla det judiska folket, men då kommer våra profeter in och förtydligar hur Gud har relationer med de andra folken också. Andra folk kan väl ta till sig förbundet och läran, tolka den på sitt sätt och leva därefter, så som kristendomen och islam har gjort. Buddister, hinduer, ateister - alla kan hitta olika vägar till en bättre värld. Kan någon säga att Gandhi inte var en helig man?

Det finns inget inom judendomen som säger att man måste vara jude för att leva rätt - långt ifrån! En god person är en god person, oavsett bakgrund och tro (eller avsaknad av tro). Gör man gott mot sina medmänniskor och jobbar för att göra världen bättre, för att vi ska fixa den där envisa 1% som är kvar till fullbordandet av skapelsen, ja då har judendomen inget att invända emot!

Där omvärlden ofta har missförstått judendomen är när man förväntat sig att det judiska folket ska bli kristna eller muslimer, bara för att de grundar sig på bibliska källor. Profeten Amos säger det bäst och vi läser faktiskt denna text i synagogan, när vi läser Vajikra (3 moseboken) kapitel 19, om hur israeliterna ska vara ett heligt folk. Amos skriver med sådan styrka och poesi att det är väl värt att ha med hela stycket:

Skulle ni vara förmer än nubierna för mig, ni israeliter? säger Herren. Jag förde Israel ut ur Egypten, men också filisteerna från Kaftor och arameerna från Kir.

Herren Gud har ögonen på detta syndiga rike: Jag skall utplåna det från jordens yta!

Dock skall jag inte helt och hållet utrota Jakobs ätt, säger Herren.

Se, på min befallning skall Israel skakas bland alla folk som man skakar säd i ett såll och inte en sten slinker igenom.

Alla syndare i mitt folk skall dö för svärd, dessa som säger:

”Olyckan drabbar aldrig oss, den når oss inte.”

Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen rämnorna och resa upp det som rasat, bygga upp den som i forna dagar, så att de kan lägga under sig vad som är kvar av Edom och alla de folk över vilka mitt namn har utropats, säger Herren, som utför detta.

Ja, den tid kommer, säger Herren, då plöjaren följer tätt efter den som skördar och vintramparen tätt efter den som sår, då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över.

Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel. De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem, plantera vingårdar och själva dricka vinet, anlägga trädgårdar och äta deras frukt. Jag skall plantera dem i deras egen mark, och de skall aldrig mera ryckas upp

ur den mark som jag har gett dem, säger Herren, din Gud.

Amos säger alltså att vi visst är Guds utvalda folk, men att Gud har en relation med andra folk också - vi ska inte tro att vi är bättre än någon annan! Jerusalem och templet förstörs och vi får lida i exil, men ändå kommer vi inte att försvinna - vi kommer att alltid vara kvar i världen på något sätt.

Kol tuv,

Dagens oplanerade mitsva

Om du ser din broders oxe eller får som har sprungit bort, skall du inte vända ryggen till utan föra djuret tillbaka till din broder. Om han inte bor i närheten, eller om du inte vet vem ägaren är, skall du ta hem djuret och ha det hos dig tills din broder kommer och frågar efter det, och då skall du lämna tillbaka det till honom. Likadant skall du göra med hans åsna, med hans kläder och med allt annat som din broder har förlorat och som du finner. Du får inte vända ryggen till.

Devarim (5 moseboken) 22:1-3

Detta är en viktig mitsva (Guds bud) för att när människor som förlorar viktiga ägodelar och inte får tillbaka dem riskerar att förlora även en bit av ens tillit på andra människor. Om man sedan själv kan hjälpa någon annan, kanske man då är mer cynisk och inte längre är villig.

Ett samhälle där man aldrig återser förlorade ägodelar är ett bittert samhälle.

Från spårvagnsfönstret, på väg till jobbet, såg jag följande:

Folk satt på bänken och väntade på spårvagnen, folk gick av och på, men ingen brydde sig om den övergivna, öppna handväskan som låg på bänken. Först trodde jag att någon som steg på spårvagnen hade glömt den där, men när jag pekade och uppmärksammade folk på den, förstod jag att väskan inte tillhörde någon på min spårvagn.

Vid det laget var spårvagnen redan i rörelse, så jag gick av nästa och tog mig tillbaka till hållplatsen med väskan. Den var kvar. Jag fick konstiga blickar av folk när jag tog upp den och började snoka igenom plånboken för att hitta ägaren, men ingen sa något och jag stod kvar där - försökte inte dölja vad jag höll på med.

I plånboken hittade jag ägarinnans namn och sökte efter hennes nummer med Eniro-appen på min iPhone. Fick inte tag i henne, men en annan kvinna med samma efternamn och adress svarade. Det visade sig vara den unga kvinnans mamma. Förklarade ärendet och hon var mycket tacksam å sin dotters vägnar.

Snart därpå kunde dottern hämta upp väskan på Församlingen, och dagens oplanerade mitsva var avklarad! Det känns skönt att kunna göra något litet för att upprätthålla en bra och fungerande ordning i världen...

Kol tuv,

Parashat Nitsavim-Vajelech: Den himmelska hejarklacken

Hej!

Snart är det Rosh haShana - det judiska nyåret! (börjar onsdag kväll, den 8 september)
Det är en helg som markerar människovärldens, dvs civilisationens födelsedag, som enligt den judiska kalendern har nu funnits i 5771 år (inte så långt från vetenskapens egna beräkningar).

Rosh haShana inleder en tid av djup reflektion över hur världen ser ut, hur den borde se ut, och främst ska vi reflektera över vår egen personliga roll i det hela - har jag gjort tillräckligt under det gångna året för att förbättra min omgivning och hur mycket mer har jag att göra?

(På tisdag kväll sänder jag ännu ett avsnitt av FIM-radio, då om just Rosh haShana. Den kommer jag lägga ut här på bloggen så fort den är klar, så håll utkik!)

Samtidigt som vi förbereder oss för de stora helgdagarna - Rosh haShana och Jom Kippur, som kommer 10 dagar senare - så har vi ju de vanliga torahläsningarna som vi läser varje vecka. Vi håller på med de sista avsnitten i hela Torahn nu och ska snart börja om med den från början (på Simchat Torah, den 1 oktober).

Det ena, Rosh haShana, har på ytan inget att göra med det andra, Torahns förestående avslutning, men ändå verkar det finnas intressanta kopplingar. Moshe har genom hela Devarim, Femte moseboken, talat till folket, innan han ska gå bort. Han vill ge dem viktiga budskap som de ska ha med sig när de fortsätter in i landet utan honom. I veckans dubbelparasha Nitsavim-Vajelech säger han följande:

Ni har alla i dag trätt fram inför Herren, er Gud, stamhövdingar, äldste och förmän och alla israelitiska män med era barn och kvinnor samt de invandrare som finns i ditt läger, de som hugger din ved och bär ditt vatten. Nu skall du träda i förbund med Herren, din Gud, ett edsförbund som Herren, din Gud, i dag sluter med dig. Han vill i dag upphöja dig till sitt folk och bli din Gud, enligt sitt löfte till dig och enligt sin ed till dina fäder Abraham, Isak och Jakob. Det är inte bara med er som jag sluter detta förbund med dess edsvillkor. Jag gör det både med dem som i dag står här tillsammans med oss inför Herren, vår Gud, och med dem som i dag ännu inte finns hos oss.
Devarim 29:9-15

Detta kunde lika gärna handla om Rosh haShana och Jom Kippur, då vi ska alla - höga som låga, stora som små - stå tillsammans, som ett folk inför Gud, med alla generationer som har gått före oss, och alla som kommer efter. Vi har ett förbund, vår Torah, som ger oss vägledning och insikt i världen och hur vi ska leva i den. I nästa kapitel fortsätter Moshe:

Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den.
Devarim 30:11-14

Är det verkligen SÅ svårt för oss att leva ett gott, etiskt liv? Ligger det så långt utom vårt räckhåll att vi bara ger upp?
Sist lägger Moshe fram Guds ultimatum:

Se, jag ställer dig i dag inför liv och lycka eller död och olycka. Om du lyssnar till Herrens, din Guds, bud, som jag i dag ger dig, och om du älskar Herren, din Gud, vandrar hans vägar och följer hans bud, stadgar och föreskrifter, då skall du få leva och bli talrik, och Herren, din Gud, skall välsigna dig i det land som du kommer till och tar i besittning. Men om du stänger ditt hjärta och inte vill lyssna utan låter dig förledas att tillbe andra gudar och tjäna dem, då säger jag er i dag att ni skall förintas. Ni får inte leva länge i det land som du kommer till och tar i besittning när du går över Jordan.
Devarim 30:15-18

Detta är mycket starkt och plågsamt att läsa, men det är något som vårt folk borde ta till oss, speciellt med tanke på alla de svåra utmaningar det judiska landet handskas med idag.
Men är det ett ultimatum? Ja och nej. Visserligen följer det konsekvenser av våra handlingar, men Moshes sätt att uttrycka det läser jag mer som en bön än en befallning.
Gud lär oss att våra handlingar får konsekvenser, men Gud hejar samtidigt på oss, att vi ska förstå vad som är rätt och välja därefter.

Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.
Devarim 30:19-20

Varje Rosh haShana, räcker Gud oss sin hand och säger:
"Kan vi inte fixa detta, tillsammans? Kan vi inte välja att skapa en bättre värld, du och jag?"

Kommer vi att svara på kallet i år?

Kol tuv,

Parashat Ki Teitse - Judisk media(ö)kändis trampar riktigt snett...

Hej!

Denna vecka läser vi parashat Ki Teitse och den innehåller många olika lagar som vi moderna läsare nog finner förlegade och ibland helt chockerande. Som tur är, kände våra rabbiner, som levde för 2000 år sedan, redan då att dessa lagar behövde en rejäl runda genom tolkningstraditionen innan man funderade på att praktisera någon av dem. Jag skriver om denna process i detalj i inlägget Ki Teitse - Vad ska man göra med olydiga barn?

Våra lärda förstod absurditeten i att läsa Torahn bokstavligen och sedan försöka leva efter den på det sättet. De gav oss också principen att varje generation skulle fortsätta processen att tolka lagen och de utmaningar som mötte lagen i sin egen tid.

Ta exemplet av homosexualitet. Det är något som i många tidsåldrar har ansetts onaturligt, fel och ett brott mot Guds lag, men biologin och psykologin har visat rätt entydigt på att den sexuella och känslomässiga attraktionen till individer av ens eget kön är något som är medfött, och oföränderligt. Det visar sig också, hör och häpna, att samhällets acceptans av homosexuella individer och partnerskap inte leder till moraliskt förfall eller att vår art slutar fortplanta sig.

Det får oss att fundera över vilken roll de traditionella, religiösa förbuden mot just homosexualitet har idag och hur vi borde kanske omtolka dem. Diverse försök att göra så skriver jag om i inlägget Acharei Mot - Mjukare sätt att tolka en hård vers...

Tyvärr är det trots detta inte svårt att hitta exempel på folk som fortfarande väljer ut just förbudet mot homosexualitet att belysa och predika. Vissa har påpekat hyckleriet i att selektivt hamra på den lagen, samtidigt som man struntar i andra lagar som kan te sig absurda i våra dagar.

Här är en scen från serien Vita Huset. Olika media personligheter har bjudits in på middag i Vita huset, men det är storm på gång i Washington och någon internationell kris, så de får alla snällt vänta på president Jeb Bartlett. Han kommer loss för att välkomna dem alla och ser att den konservativa radioprataren Dr Jenna Jacobs är närvarande. När han ser att hon vägrar ställa sig upp när presidenten kommer in i rummet kan han, som är religiös katolik och bibelkunnig, inte motstå frestelsen att ta itu med henne:



Denna Dr. Jacobs är baserat på en verklig radiopersonlighet, Dr. Laura Schlessinger, som bl.a. kallade homosexualitet för "ett biologiskt misstag" och jämförde homosexualla föräldrar med pedofiler.

Schlessingers program går ut på att folk ringer in för att be henne om råd. Hon fick mycket uppmärksamhet för att hon konfronterade sina lyssnare och skällde ibland ut dem, och hon var tydlig från början med sin religiösa profil. Hon förespråkade "moralisk hälsa" på sitt program, men hon var inte fundamentalistiskt kristen, som många andra konservativa radiopratare i USA. Nej, Dr. Laura var ortodox judinna.

Hon hade en judisk far och en katolsk mor, men konverterade formellt till judendomen, med en ortodox rabbin, år 1998. Då började hon också hänvisa till judisk lag i sin show, när hon svarade på lyssnarnas frågor. Många amerikanska judar står stadigt i den vänstra, liberala fåran av amerikansk politik och tog starkt avstånd från Schlessinger, speciellt efter den publicitet hon fick efter hennes homofobiska uttalanden.

År 2003 levererade hon ännu ett chockbesked på radion. Hon började prata om lyssnarbrev och fax:

I stort sett har de fax som jag får från kristna har varit mycket kärleksfulla, fulla av stöd. Från min egen religion har jag antingen fått inget alls, eller två av de elakaste breven jag har fått på länge. Det är väl min poäng - jag får nästan inget tillbaka. Det är inte mycket värme som kommer tillbaka.

Hon sa att hon fortfarande räknar sig själv som judinna, men "min identifikation med denna enhet och att jag håller ritualerna etc av denna enhet - det är slut med det." (Här är en lång artikel om hennes beslut att lägga av med ortodoxin.)

Dr. Laura hade upptäckt det som många andra judar vet instinktivt: en jude med hög judisk profil kritiseras och bedöms alltid hårdast av andra judar. Jag vet att jag känner att jag vill att personen med hög profil ska representeras oss till punkt och pricka som vi själva vill bli representerade och är det inte så, blir jag rätt illa till mods.

Att Paul Krugman är jude är jag stolt över - han vann ju nyligen Nobelpriset i ekonomi och är känd liberal skribent i USA. Att Bernie Madoff, han som stal miljardtals dollar från sina egna kunder, är jude ska vi inte tala så högt om.

Natalie Portman är ju en enastående skådespelerska, snygg, smart, och född i Israel. Säg det högt! Nämn bara inte att Amy Winehouse, med alla tatueringarna, alkoholproblemen etc, är judinna hon med. Basunera ut att Marciej Zaremba, superjournalist, en av Sveriges mest uppmärksammade samhällskritiker, är jude. Låt oss bara hoppas att Helle Kleins karriär tar slut så fort som möjligt, för att inte nämna mediapajasen Dror Feiler.

Så går det.

Efter alla hennes märkliga uttalanden, började Dr. Lauras popularitet att dala. Det kom fram konstiga saker kring henne - bl.a. nakna fotografier, tagna på 70-talet av en man som hon då vänsterprasslade med, och när hennes egen mor dog, vägrade hon hämta henne på bårhuset. Hon var inte ens en riktig läkare, utan hade doktorerat i fysiologi (som i Vita huset-klippet).

Trots allt detta traskade hennes karriär på, med starkt stöd från konservativa kristna lyssnare, fram till den 10 augusti då hon tog ett samtal från en svart kvinna som tyckte att hennes vita mans vänner uttryckte sig rasistiskt mot henne. Då gick Schlessinger igång:

"Nigger, nigger, nigger! Så får alla svarta komiker hålla på, men har man inte tillräckligt mörk hud och säger ordet är man rasist! Mycket märkligt. ... Är du så hyperkänslig för rasism, så gift dig inte utanför din egen ras!"

Hon körde över sin lyssnares försök att förklara saken och började istället hänvisa till Obama och hur svarta vill demonisera vita med rasism och ta mer makt från dem. Rasistiska åsikter är det som man aldrig får uttrycka i USA. Det är dödsstöten med stort D.

Här har ni hela samtalet:



Hon gick nästa dag ut med en ursäkt och fortsatte att be om ursäkt till alla som ville höra på. Här skriver hon på sin blogg om att ta ansvar för sina misstag, be om ursäkt och försöka gå vidare - en väldigt judisk tanke, trots allt. En vecka senare kom hon som gäst till intervjuprogrammet Larry King Live (också han jude) och berättade att hon slutar med radio "för att återfå sin yttrandefrihet".

Så var det med det. Finns det någon sensmoral och poäng i detta inlägg, eller ville jag bara berätta om en tragikomiskt amerikansk mediacirkus med många judiska referenspunkter? Vad tror du?

Shabbat shalom,

Tillbaka - och med radio!

Hej, hej, hej!

Nu är jag tillbaka!

Jo, det blev lite längre uppehåll än jag hade tidigare annonserat och folk har börjat fråga mig om varför det dröjde så länge.

Vad ska man säga?

Det är väl lite som Newtons första rörelselag, tröghetslagen: En kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge inga yttre krafter verkar på kroppen.

Nej, det handlar inte om min fysik, ahem, utan att bloggandet stannade av under semestern och det var så skönt att inte tänka på något ett tag. När det väl var dags att komma igång igen, tog det mig mycket mer tankekraft och vilja att få det i rörelse igen, men nu är jag tillbaka.

Helt sysslolös har jag däremot inte varit - förra veckan gjorde jag ett program för FIM-radio. Det fick handla om Devarim, femte moseboken, som vi för tillfället läser oss igenom, från olika vinklar.

1. Vad Devarim är för bok, dess sammanhang och innehåll.
2. Om författaren från ett traditionellt perspektiv - dvs. Moshe
3. Om författaren från ett akademiskt perspektiv - dvs. författaren som brukar benämnas "D"
4. Om hur den rabbinska traditionen behandlar mer svårsmälta lagar i Devarim

Här har ni filen för att lyssna eller ladda ner:

FIM - Devarim

Jag välkomnar tankar, frågor och reaktioner - alltid roligt med diskussion!

Kol tuv,

Avskyvärda skaldjur?

Hej!

Några av er kanske har hört talas om Westboro Baptist Church, i Kansas. Det är en liten, kristen, sektliknande kyrka som predikar hat mot homosexuella, judar, muslimer etc. och alla länder och individer som har något med dessa att göra.

Medlemmarna predikar även hat mot USA för de anser att det finns för mycket tolerans i Förenta staterna. De är kända för sina "Gud hatar" slogans och har t.ex. en hemsida om hur Gud hatar Sverige för att vi har partnerskap för samkönade par.

Ingen skulle nog märka dem, om de inte tog sig överallt, med sina barn, för att demonstrera med sina färgglada "Gud hatar..."-skyltar. De demonstrerar till och med utanför amerikanska soldaters begravningar med plakat som påstår att Gud lät döda soldaten för att Han (Gud, dvs) hatar USA. WBC är alltså rätt extrema, på extremistskalan.

Visst är det få av USAs ärkekonservativa religiösa grupper som håller med denna kyrka, men ändå är det många som predikar intolerans mot homosexuella och att man ska motarbeta den "radikala gay agendan". Här gör Daily Show satir av denna paranoia.

Ett annat sätt att slå hål på den kristna högerns starka homofobi är att påpeka dess hyckleri:

I Vajikra (3 moseboken) 18:22 står det ju "Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är en styggelse." Styggelse, תועבה - to'evah, är ett mycket starkt ord, men lika hårda ord används i andra situationer.
Till exempel i Vajikra 11:9-12 står det:

Detta är vad ni får äta av allt som lever i vatten: allt som har fenor och fjäll och lever i havens och flodernas vatten får ni äta. Men allt i hav och floder som inte har fenor och fjäll - vare sig smådjur eller andra vattendjur - det skall gälla som något avskyvärt för er. Avskyvärda skall de vara för er; av deras kött får ni inte äta, och deras döda kroppar skall ni betrakta med avsky. Alla vattendjur som saknar fenor och fjäll skall gälla som något avskyvärt för er.

Och i Devarim (5 moseboken) 14:3, används ordet styggelse, תועבה - to'evah, om all mat som inte är kosher: "Du skall inte äta något som är en styggelse."

Så varför denna storm mot homosexuella, men ingen kritik mot skagenröra?!

Nu har organisationen God Hates Shrimp rådat bot på det! (Tack Rasmus, för tipset!)

För att göra narr av homofobiska protester, ställer de sig bredvid dem, med närmast identiska skyltar, bara att dessa är mot skaldjur.

Det är alltså viktigt att läsa hela Torahn, inte bara vissa valda delar.

Skaldjur är förbjudna inom judendomen, och det diskuteras vilt hurvida homosexualitet är förbjudet enligt Torahn eller om man ska läsa denna vers på ett annat sätt.

Det är något jag skriver om här: Ett mjukare sätt att tolka en hård vers.

Jag skrev ett inlägg om abort också och hur judendomen och kristendomen skiljer sig åt i den frågan, just för att de baserar sig på vissa verser utan att se vilka andra verser som kan vara relevanta. Vi anser att alla verser ska spela in och kommer därför fram till en annan slutsats.

Så vad ni än gör, håll er borta från homosexuella humrar!

Kol tuv,

PS. Per hittade dessa relevanta inslag från The Daily Show. Tack, Per!

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Other News - Oy Gay
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Health Care Crisis

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Baracknophobia - James Dobson
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Health Care Crisis

Parashat Ha'azinu - Där inga ord når...

Hej!

Denna shabbat läser vi parashat Ha'azinu, Torahns nästsista parasha.

I den framför Moshe en dikt, eller en sång till folket. Moshe, som genom hela Devarim (Femte moseboken) har försökt med alla retoriska medel att förmedla sitt budskap till folket: "Håll fast vid allt jag lärt er och glöm inte bort Gud och det förbund vi har slutit med den allsmäktige."

Nu när Moshe har sagt allt som finns att säga och ändå inte känner att han nått fram tar han till musiken som ett medium att nå dit inga ord når, rakt in i människans själ.

Det är något som den vår tradition har tagit till sig väl. Sång och musik är något så viktigt för en judisk gudstjänst och vid andra situationer och ritualer. Musiken förmedlar sitt eget budskap, som inte kan sammanfattas i ord.

På Jom Kippur står vi alla i synagogan och ber, men det man minns mest av allt är melodierna. Ingen melodi är mer känd än Kol Nidrei, som inleder Jom Kippur-gudstjänsterna.

Vill ni veta vad den handlar om och något om dess historia, kan ni lyssna till Jom Kippur-föreläsningen, del 1 som jag har satt upp i det föregående inlägget.

Men nu hoppas jag att ni lutar er tillbaka, kopplar bort er intellektuella, analytiska hjärna och låter musiken (här framförd av en manskör), ta med er bort till en plats där inga ord når.



Shabbat shalom och gemar chatima tova,

Parashat Nitsavim-Vajelech: Nostalgi var bättre förr...

Hej!

Det har inte blivit mycket skrivet om de senaste Torahavsnitten. Det har ni trogna läsare säkert märkt. Det är mycket inför helgerna nu och jag jonglerar en hel del, men som tur är finns det förra året att falla tillbaka på. :)

Idag läser vi ett dubbelavsnitt, Nitsavim och Vajelech, som lästes skilda förra året. Jag skrev om de båda, så ni har dubbelt så mycket att läsa! (Och till er som läste dessa för ett år sedan, är jag riktigt imponerad om ni kommer ihåg dem - jag hade helt glömt bort dem och det var jag som skrev dem!)

Relaterat till Nitsavim skriver jag om ett av Talmuds mest kända och radikala berättelser, Ugnen av Achnai.
Till Vajelech skriver jag om hur Moshe för över ledarskapet till hans efterträdare Joshua.

För er som vill ta igen från förra och förförra veckan har ni Ki Tetse 1 och 2 och Ki Tavo också.

Shabbat shalom till er alla och Shana tova!

Torah-podradio från Pardes

Hej!

Det blev ingen Dvar Torah idag heller, men jag har i alla fall en rekommendation:

Jag lyssnar regelbundet till Pardes institutet i Jerusalems podradioprogram (podcasts). Varje vecka har de en rabbin eller annan lärare som ger sitt perspektiv på Torah-avsnittet. Nu har de fixat så att man kan klicka på hemsidan och lyssna utan att behöva ladda ner något.

Gå in på deras blogg, http://podcasts.pardesusa.org och lyssna på det senaste programmet, som tar bl.a. upp frågan om relationerna mellan de 12 stammarna och hur Moshe fick diplomatiskt pyssla ihop det när han skulle dela på dem i två läger.

Shabbat shalom,

Parashat Shoftim - Vi kan bättre...

Hej!

Nu var det ett tag sen jag skrev på bloggen. Jag ber om ursäkt för detta oplanerade uppehåll, men det var när jag kom tillbaka till jobbet på församlingen, och behövde komma igång med verksamheten igen som det blev för tungt för mig.

Nu är jag i alla fall tillbaka med ett inlägg om veckans parasha, Shoftim. Jag kommer att hålla i predikan ikväll och imorgon i synagogan, då rabbin Peter Borenstein har semester. Här är den predikan jag tänker hålla imorgon:

Domare och tillsyningsmän skall du tillsätta åt dig inom alla de städer som Herren, din Gud, vill ge dig, i var och en av dina stammar. Och de skall och de skall skipa rätt åt folket med rättvisa domar. Du skall inte förvränga rätten och inte vara partisk. Du skall inte ta mutor, ty mutor gör den vise blind och fördärvar den rättfärdigas sak. Rättvisa, rättvisa, skall du eftersträva. Då får du leva och ta i besittning det land som Herren, din Gud, vill ge dig.
Devarim (5 moseboken) 16:18-20

Livet är orättvist. Det finns inget om eller men. Det är orättvist.

Vi letar efter mönster, efter anledningar för att förklara varför vissa människor har det gott ställt och andra lever i fattigdom. Jag ser på en människa som sitter och tigger på gatan och jag kan lätt avfärda dem. Hon är narkoman eller alkoholist. Han kan ju gå till socialen och få hjälp om han verkligen ville. Jag skulle inte ha hamnat i deras ställe, jag hade vetat bättre...

Men om vi ska vara ärliga, kan vi aldrig fullt ut veta vad en annan människa har gått igenom och säga att vi skulle ha klarat oss. De flesta av oss som sitter här idag är födda av föräldrar som älskade oss och ville oss väl, i ett land som hör till de rikaste och tryggaste platser på jordklotet. Vi har sociala nätverk av släkt och vänner som håller om oss och hjälper oss igenom livet. Hur kan vi, som har vunnit Jackpot i livets lotteri, egentligen veta att vi inte hade hamnat snett i livet och hamnat på gatan hade vi saknat alla dessa fördelar? Hur kan vi döma andra?

Vad har vi gjort för att förtjäna denna fördel? Vad har de 2 miljarder människor på vår planet som lever på mindre än 1 dollar per dag gjort för att förtjäna ett liv i förtryckande fattigdom? Svaret är att ingen har gjort någonting för att förtjäna de förutsättningar de föds in i. Livet är orättvist. När man ställs inför denna sanning, är det lätt att rycka på axlarna och säga att så är det och så kommer det alltid att vara - tur för mig, synd för dem - och vända det hela ryggen. Problemet är mycket större än vad en enda människa kan åtgärda, eller?

Men att vara jude är också att uppleva orättvisan nära inpå huden. I flera tusen år har vi diskriminerats och förföljts. Vi har drivit från land till land och beskyllts för vidriga saker. Även idag, när vi har lagstadgade rättigheter och man skulle kunna tro att de flesta människorna är upplysta och inte hyser antisemitiska vanföreställningar, kommer lögnerna: vi beskylls för barnövergrepp när vi gör brit milah på våra nyfödda pojkar och djurplågeri när vi vill utföra kosherslakt. I humanisternas annonskampanjer beskylls vår religion och våra seder för att vara ett hot mot den sekulära staten. Denna vecka kunde man läsa i Aftonbladet, Sveriges tredje största dagstidning, spekulationer, spekulationer! (utan bevis eller belägg) om hur den judiska statens soldater ska ha stulit organ från palestinier och sålt dem vidare till rabbiner i USA. Och på nätet tar vänsterbloggare artikeln i försvar: "Det är inte antisemitism att ställa knepiga frågor. Vi vet ju hur inhumant och ond Israel är, hur vet vi att detta inte är sant?"

När allt blir så vridet, längtar jag efter rättvisan åt det judiska folket också. Det är inte så lätt att rycka på axlarna när det är vi som drabbas av orättvisan. Och Gud, om det nu finns en rättvis och kärleksfull domare i denna värld, var är Gud? Varför tillåts denna förtryckande orättvisa på så många olika plan?

Jag hörde en gång en djupt andlig rabbin, Yishayahu Engelman, tala om rättvisa i världen. Han berättade att han en gång satt på en parkbänk vid vattnet. Han hade med sig brödsmulor för att mata fåglarna. Han såg några småfåglar som gick och letade något ätbart och han slängde smulorna åt deras håll. De började glatt plocka åt sig av maten, men efter några sekunder upptäckte de stora fåglarna vad som pågick och rusade in i samlingen för att roffa åt sig. Småfåglarna blev undanskuffade och Engelman blev irriterad. Han slängde smulorna mot de bortjagade småfåglarna. Knappt hade de hunnit få i sig något innan fler stora fåglar flög in och jagade undan dem igen. Hur Engelman än försökte kunde han inte ge de små fåglarna särskilt mycket mat, och varje gång han försökte gjorde han det istället än värre för dem, då de tvingade fly undan anstormningen. "Ah," insåg rabbinen. "Det är så här Gud måste känna sig när Han försöker skapa en rättvisare värld."

Det är upp till oss, de stora och de små fåglarna, att tillsammans skapa en rättvisare värld. Det är Torahns budskap som vi idag läser: Stävar vi efter rättvisa åt alla, strävar vi också efter rättvisa åt oss själva.

Tsedek tsedek tirdof - rättvisa, rättvisa ska du efterstäva. Dessa tre ord är så starka. De kallar oss till att vakna och agera. Sträva, jaga, ta ett grepp om rättvisan. Låt dem inte glida dig ur händerna, låt dig inte luras av världen som den är. Det är vårt ansvar att vara realistiska drömmare - vi ska se denna värld som den är men vägra att acceptera den som sådan. Vi, människor, ska skapa rättvisan i en hård och kall värld.

Idag är det bara fyra veckor kvar till Rosh haShana och snart därefter är det Jom Kippur. Då står vi här och ska utvärdera oss själva - hur långt har vi kommit under detta år? Hur mycket har vi gjort för att skapa en bättre, rättvisare värld? Och varje Jom kippur läser vi profeten Jesajas ord - 2500 år gamla ord som är sorgligt nog lika aktuella idag som när de skrevs. Jesaja säger att Gud inte bara vill att vi ska fasta på Jom kippur och undra om Gud hör oss. Det är inte en sådan fasta Gud vill ha av oss:

Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor,

sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum,

ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen!

Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas.

Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.

Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han: "Här är jag."

Jesaja, kapitel 58

År efter år vägrar dessa ord släppa mig, de håller upp en spegel framför mitt ansikte och frågar "Bättre än så här kan du väl?"
Bättre än så här, kan vi faktiskt allihopa.

Shabbat shalom,

Parashat Ekev - Ett tacksamt 200

Hej!

Har varit på resande fot denna vecka och inte haft så mycket tid att sitta och skriva. De goda nyheterna, för Torahbloggas tusentals fans (nåja, kanske tiotals, men ni vet vilka ni är), är att jag är nu tillbaka på jobbet och kommer att ha mer tid att ägna åt regelbunden bloggning.

När vi ändå talar om bloggen, så firar vi ännu en milstolpe här: detta är inlägg nr 200!!!

Mina känslor är ungefär detsamma som för 1,5 månader sedan när Torahblogga fyllde 1 år, så jag bjuder på ännu en bild av mig i festformat:

En annan känsla jag har, som jag borde också ha uttryckt vid 1 årjubiléet, är tacksamhet till Gud, universums och min egen skapare. Jag tror alltså att det finns en skapare av vår värld och jag håller med Elie Wiesel som säger att "Gud skapade människan för att Han älskar berättelser." Han/Hon/Den/Det skapade oss för att göra världen mer händelserik och intressant och det har vi verkligen lyckats med.

Vi är en art som skapats med stor fantasi, en stor fascination för världen omkring oss och en passion för att berätta - allt detta finns inom mig och gör att jag älskar att undervisa. Utan människans fantasi hade vi aldrig tolkat Torahn, funderat kring hur vi bäst ska leva med varandra - vi hade aldrig skapat internet (på många sätt mänsklighetens kollektiva medvetende). Utan den gudomliga gnistan av skapandekraft och fantasi som finns inom mig hade denna lilla blogg heller aldrig funnits.

Så jag tackar universums skapare.

Och det knyter an till en vers vi hittar i veckans parasha. Tacksamhet är ett av budskapen som Moshe förmedlar till folket:

När Herren, din Gud, för dig in i ett rikt land med bäckar, källor och vattenådror som springer fram ur berg och dalar - ett land med vete och korn, med vinstockar, fikonträd och granatträd, med dignande olivträd och med honung, ett land där du inte skall behöva äta torftigt eller lida brist på någonting, ett land där stenarna innehåller järn och där du kan bryta koppar ur bergen - och du skall äta, du skall mättas, och du skall prisa Herren, din Gud, för det rika land han har gett dig.

De ord jag har markerat med tjock text låter så mycket bättre på hebreiska:

ואכלת, ושבעת, וברכת את ה' אלהיך

Ve'achalta, vesavata, uverachta et Adonaj Elohejcha

Låter texten bekant är det kanske för att vi använder detta citat i Benshen/Birkat haMazon - bordsbönen. (Alla församlade börjar sjunga på Ka'akatuv ve'achalta... - som betyder "som det står skrivet: Du skall äta...")

Detta är faktiskt det ända stället i hela Torahn där det står att vi ska faktiskt säga en bön till Gud för något som vi gör i vår vardag.

Jag säger Birkat haMazon alltför sällan egentligen, för att när jag tänker på det är mat något som vi aldrig borde ta för givet.

Vi har kommit så långt i vår civiliserade värld att mat är bara något som står på hyllorna i matbutikerna och serveras i caféer och restauranger. Men allt vi behöver för att verkligen uppskatta den värdefulla skatt som vi har framför oss är att använda vår (gudagivna) fantasi och tänka oss en mardrömstillvaro där fattigdom eller krig eller epidemier eller annat hemskt får den vanliga produktionen och transporten av mat att stanna upp.

Ta t.ex. denna "domedagsprofet" och hans tänkbara scenario (VARNING - denna video kan orsaka sömnlösa nätter...):



Tänk dig att matbutikerna står tomma och att vi måste ut på jakt efter varje minsta matbit. Må detta aldrig hända oss, men må vi uppskatta varje matbit vi har på matbordet och se mat för den gudsgåva det faktiskt är.

Shabbat shalom och Betei avon (smaklig måltid),

Parashat Vaetchanan - Att vila i tanke och handling

Hej!

Jag satt och skrev detta på fredag eftermiddag, men hann inte klart innan Shabbat anlände. Nu har jag ordnat upp det och avslutat inlägget. (Jag kan uppmärksamma er också på förra årets inlägg på Vaetchanan - en analys av varför Gud straffade Moshe med att neka honom inträde i landet.)

Förra veckans Torahläsning, parashat Vaetchanan innehåller två väldigt viktiga avsnitt. Den andra versionen av de tio budorden och första stycket av Shema-bönen. Shema ska jag skriva om senare.

Eftersom nästan hela Devarim (femte moseboken) är flera olika tal som Moshe håller till folket innan han ska lämna dem, är en stor del av Torahns sista bok en genomgång av det som varit innan. Det är just därför boken heter Deuteronomium på latin, vilket betyder "den andra lagen".

I kapitel 5 ger Moshe oss De tio budorden igen, men intressant är att de skiljer sig på några viktiga punkter från när vi först läste om dem i Shemot (Andra moseboken) kapitel 20. I mitt inlägg från förra året kan ni läsa och jämföra de två versionerna: Vaetchanan - finn fem fel. Sen förra året var det ingen som antog min utmaning att leta efter skillnaderna, men några av er kanske vågar er på det i år.

En sådan viktig skillnad hittar vi i det fjärde budordet om Shabbat:

Från Shemot:

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.

Från dagens parasha i Devarim:

Var noga med att hålla sabbatsdagen helig, så som Herren, din Gud, har befallt dig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din oxe eller din åsna eller något annat lastdjur du har, inte heller invandraren i dina städer. Din slav och din slavinna skall få vila liksom du själv. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, förde dig ut därifrån med stark hand och lyftad arm. Därför har Herren, din Gud, befallt dig att fira sabbatsdagen.

Den första stycket börjar med ordet זכור - Zachor, "kom ihåg" eller "tänk på", och den andra börjar med ordet שמור - Shamor, "håll" eller "vakta".

Våra rabbiner reagerar på denna motsägelse - hade Moshe hört fel när de stod vid Sinaiberget? Hade han glömt Guds urprungliga ordval?

Nej, så klart inte. Gud sa både Zachor och Shamor samtidigt. Den ena skrevs ner i Shemot och den andra i Devarim. Denna idé är väldigt accepterad i traditionella cirklar. Vi ser den till och med i första versen av den välkända shabbatsången Lecha Dodi, skriven av den stora kabbalisten Shlomo Alkabetz, som vi sjunger varje fredagkväll:

שמור וזכור בדבור אחד השמיענו אל המיוחד -
Shamor vezachor bedibur echad hishmijanu El hamjuchad, Håll och kom ihåg som ett enda ord hörde vi av den enande guden.

En förklaring till varför vi tänder två ljus vid Shabbats ingång är att de symboliserar just Zachor och Shamor.

Letar man utanför traditionen är det inte så svårt att hitta förklaringen. Som jag skrev förra veckan, så anser de allra flesta bibelforskare att Torahn skrevs av olika författare, från olika traditioner i den bibliska religionen, under olika epoker. Så småningom vävdes alla dessa traditioner samman för att bilda vår Torah.

Det är också det vackra i det hela. Zachor (komma ihåg) är en aspekt av Shabbat: att fira och njuta av den, så att den blir särskild och viktigare än andra dagar; och Shamor är den andra aspekten: att göra dagen speciell genom att inte utföra arbete, att hålla förbudet genom Melachot, de 39 kategorierna av förbjudna sysslor. Både den påbjudande delen ("du skall") och den förbjudande delen ("du skall inte") av Shabbat är viktiga för att skapa en enhetlig Shabbat.

Applicerar man båda delarna får man just en vilodag som existerar både i tanken (Zachor) och i handlingen (Shamor). Vi får på så sätt en djupare upplevelse av Shabbat som en ö i tiden, en livlina som räddar oss från stressen och den gråa vardagen.

Kol tuv,