Steve Jobs om Jom Kippur

Hej!

I kväll, fredag börjar Jom Kippur - försoningsdagen, judendomens heligaste dag.
Dagen har jag skrivit en hel del om tidigare år. Ni kan läsa en hel del inlägg här: Jom Kippur

Det är en dag för djup eftertanke och bön, då vi står i synagogan och begrundar livets outgrundlighet:

På Rosh haShana börjar prövningen, på Jom Kippur kommer domen:
Hur många som ska gå hädan och hur många ska kallas till liv,
vem som ska leva och vem som ska dö,
vem som ska nå livets mål och vem som ska dö på vägen,
vem som ska omkomma genom eld och vem genom vatten,
vem genom svärd och vem genom hunger,
vem genom jordbävning och vem genom härjande sjukdom,
vem ska leva i ro och vem i oro,
vem som ska bli rik och vem som ska bli fattig,
vem som ska förnedras och vem som ska upphöjas.

Från Unetane Tokef-bönen

Döden och insikt i allas vår tillfälliga status här på jorden är centrala teman som förekommer ofta i bönerna på Jom Kippur. Det är genom denna insikt som vi ska sporras att ta till vara på den tid vi har kvar och verkligen förbättra detta kaotiska klot.

Döm om min förvåning då jag, vid Apple-grundaren Steve Jobs bortgång, fick höra hans tal till Stanfords avgångsklass, 2005. Han berättar tre berättelser: en om livet, en om kärleken och en om döden. Det är väldigt gripande och ekar väldigt mycket av samma teman som vår försoningsdag.

Lyssna och begrunda:



Gmar chatima tova - må ni alla förseglas i livets bok för det goda!

Shana tova och Torahblogga lever!

Hej allihopa!

Det var ett tag sen jag skrev här och det finns många förklaringar till det, men Torahblogga är inte död. Jag jobbar på att hitta en struktur och rytm som möjliggör åtminstone ett inlägg i veckan. Jag är inte där än, men Rosh haShana, det judiska nyåret som börjar ikväll, är väl en bra tid för att nystarta lite smått. (Finns det några av er hängivna bloggläsare kvar...?)

Denna Rosh haShana markerar början av år 5772. Våra lärda kom fram till det årtalet genom att räkna de mytiska födelse- och dödsårtalen som står i Torahn, ända tillbaka till Adam och Eva, de första människorna och deras förvisning från Edens lustgård.

Intressant är det att vetenskapen lär oss att mänskligheten, för just ca 6000 år sedan, började bygga större och större gemensamma boplatser för att kunna mer effektivt bruka jorden - de första städerna. Detta ledde till att fler kunde satsa tid och energi på annat än bara matförsörjningen. Vi utvecklade de första religiösa och politiska systemen i vår historia och det ledde till att människan utvecklade förmågan att kommunicera över stora tideror och stora landytor, genom skriftkonsten.

När vi väl började dokumentera alla dessa nya utvecklingar med städer, religioner och regenter genom skriften, fick vi mänsklighetens första dokumenterade historiska, filosofiska och religiösa reflektioner. Det var alltså ca 6000 år sedan blev vi jordens första, och hittills ända, självreflekterande art.

Vi kan, med dessa moderna perspektiv, läsa berättelsen om Adam och Evas ätande av den förbjudna frukten i Edens lustgård - en handling som gav dem förmågan att skilja (och välja) mellan gott och ont - som en skildring av mänsklighetens första steg mot att bli medvetna.

Och med denna medvetenhet kommer tre fundamentala frågor:

1. Vilka är vi?
2. Var kommer vi ifrån?
3. Vart är vi på väg?

Judendomens svarar så här på dessa frågor:

1. Vi är varelser med fri vilja att bestämma riktningen av vårt eget liv.
2. Vi har en gemensam skapare som ger var och en av oss ett medfött värde och värdighet.
3. Vi strävar mot en tid då vi alla ser detta värde och värdighet i alla vi möter och därmed, någon gång i framtiden, kan vi skapa ett Edens lustgård där hela mänskligheten får plats.

Det är detta som Rosh haShana handlar om i ett nötskal. För 5772 år sedan började vi vår resa. Hur långt har vi kommit?
Vad kan jag, som individ, göra i det kommande året för att hjälpa oss alla komma lite längre?

Låt oss alla ta till vara på dessa dagar av djup reflektion för att hitta just de svar som passar in på våra liv. Och låt oss ta till vara på de judiska institutionerna som finns här för oss att komma lite längre på denna resa. Där det finns brister, där våra församlingar behöver stärkas, låt oss komma tillsammans för att förbättra den och skapa den församling vi vill att den ska bli!

Shana tova umetuka lekulam - ett gott och sött nytt år till er alla!

Parashat Shelach Lecha - En rå rapport

Så låtom oss börja (igen):

Den Sidra (veckoavsnitt) vi läser nu på Shabbat är Shelach Lecha, 4e moseboken kapitel 13 till 15.

Gud säger åt Moshe att utse spejare som ska undersöka det förlovade landet som förberedelse för det stundande intåget.

"Skicka en från varje fädernestam; alla skall vara hövdingar." säger Gud.

Alltså 12 spejare, alla politiker. Det bådar inte gott. Moshe ger dom följande instruktioner:

"Gå genom Negev och upp i bergsbygden och se efter vad det är för ett land.

• Är folket där starkt eller svagt, är de få eller många?
• Är landet de bor i bra eller dåligt?
• Bor de i läger eller i befästa städer?
• Är landet bördigt eller kargt?
• Finns där träd eller inte?

Gör allt ni kan för att ta med något av det som växer i landet."

Dom reste iväg och var borta 40 dagar (vilket är Torah-kodord för "ett bra tag"). Sedan kom dom tillbaka och avlade sin rapport.

De rapporterade till dem och till hela menigheten och visade upp vad som växte i landet. De berättade för Mose: "Vi har varit i det land som du skickade oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung - se vad som växer där! Men folket som bor där är starkt, städerna är stora och befästa, och vi såg till och med ättlingar till Anak* där. I Negev bor amalekiterna, i bergsbygden hettiterna, jevuseerna och amoreerna, och längs kusten och vid Jordan bor kanaaneerna."

* Anak = jättar Mina frågor till er:

1. Stämmer deras rapportering tillbaka till Moshe överens med den uppgiften han hade gett dem?
2. Ett ord i rapporten spelar mycket stor roll med tanke på vad som sedan händer. Vilket?

Kommentera här nedan! Hedersomnämnanden stundar för bra svar! Kol tuv,

Debbie Friedman 1951-2011

Debbie Friedman gick bort den 9 januari 2011, bara 10 dagar efter att hon kom hem från Limmud i England. Här är hon på konferensen (med den lila halsduken), precis där hon ville vara, mitt i ett hav av sjungande människor:



Jag sörjer Debbies alltför tidiga död, men firar hennes underbara liv och musik. Här är hennes tolkning av psalm 30:

Du vände min dödsklagan i dans,

du tog av mig sorgens dräkt

och klädde mig i glädje.

Därför skall jag sjunga ditt lov

och aldrig tystna.

Herre, min Gud, jag skall alltid prisa dig.

Ni kan läsa många, många hyllningar av Debbie Friedman och om vad hon har betytt för judar och judisk andlighet de senaste decennierna. Här är ett pyttelitet urval:

The Healing of Debbie Friedman

Rabbiner och andra församlingsledare minns Debbie

Limmud minns Debbie

Här kan ni se den väldigt gripande minnesstunden som hölls för henne.



Zichrona velivracha - må hennes minne vara till en välsignelse,

Tillbaka från Limmud - och nyheter med en sorglig ton...

Hej!

Jag var på Limmud i England mellan jul och nyår, och fast det denna gången inte var lika produktivt som förra året - jag hade bland annat fru och dotter med mig nu, så jag fick vara pappa mer än bara konferensdeltagare och föreläsare - så var det en hel del som jag ändå hann med.

Och en några föreläsningar som jag inte hann med finns nu på nätet! 22 stycken filmades och streamades på nätet och kan ses gratis här:
http://limmud.org/conference/This-year/livestream/

Nä, bilden är inte den bästa och det hackar sig ibland i ljudet, eftersom det först livestreamades, men själva innehållet i föreläsningarna och paneldebatterna är av högsta kvalité!

Det skrevs också om Limmud i amerikansk-judisk media!


Något som jag var på, med resten av familjen, var en konsert av den mycket kända judiska folksångaren Debbie Friedman. Hon har skrivit många, många kända låtar bland annat den mest välkända melodin för Havdalahceremonin (när man avslutar Shabbat) och den bästa sången jag har någonsin hört för att lära sig det hebreiska alfabetet. Jag har även använt hennes sånger i mina FIM-radiosändningar, bland annat har jag inlett med hennes underbara Oseh Shalom-melodi:



Det var underbart att höra henne live på Limmud, hon var rolig och inspirerande, men hon var har haft många hälsoproblem och hon såg svag och bräcklig ut på scenen. Jag var därför inte förvånad, men mycket sorgsen att få ett mejl från min mor om att Debbie Friedman nu är inlagd på sjukhus, i kritiskt tillstånd:

Debbie Friedman, perhaps the most famous and most popular among modern Jewish singers and songwriters is fighting for her life in a Orange county hospital.
According to The Jewish Journal, "Friedman is reportedly sedated and on a respirator, according to an email sent Wednesday from the West Coast office of the Union for Reform Judaism. The email asked that prayers be said on Friedman’s behalf, as well as for her mother, sister and aunt.
Debbie Friedman, "An immensely popular singer and songwriter, is widely credited with reinvigorating synagogue music by introducing a more folksy, sing-along style to American congregations. In 2007, she was appointed to the faculty of the Reform movement’s cantorial school in a sign that her style had gained mainstream acceptance. She is best known for her composition “Mi Shebeirach,” a prayer for healing that is sung in many North American congregations.
Rabbi Arthur Waskow of the Shalom Center requests that we, " Pray this week and on Shabbat, sing the songs that have accompanied your growing up, sing her Mi She-berach with all the power you have...

Därför avslutar jag med denna, något skakiga amatörvideo av när hon sjunger Mi Sheberach (en bön till Gud om att hela de sjuka) på Limmud i Los Angeles. Må hon krya på sig snart och ge den judiska världen många fler underbara melodier:



Shabbat shalom,