En ny gryning efter ett nattsvart dåd...

Hej!

Igår, den 29 mars, höll Svenska muslimer för fred och rättvisa och Judisk student i Göteborg en ljusmanifestation för våldets offer i Toulouse förra veckan. Det var på SMFRs initiativ och det var ett mycket rörande engagemang! Att vi inte har samma åsikter om Israel/Palestina-konflikten såg vissa som anledning att inte närvara. Det är sorgligt att folk drar sådana likhetstecken mellan ett ställningstagande i konflikten därnere med en hur någon förhåller sig till svenska judar.

Jag blir med rätta ursinnig när Illmar Reepalu inte kan se skillnad på Israel och Judiska församlingen i Malmö, utan menar att de får skylla sig själva om de inte fördömer vad han anser fel. Ska jag då bedöma SMFR efter Reepalus standard?

Det går inte ihop i min tankevärld och det står jag för.

Manifestationen var mycket vacker och efteråt uttryckte SMFRs representanter hur mycket mer samarbete de vill ha med Göteborgs judar. Ett besök i den nya moskén och ett motsvarande besök i synagogan nämndes. Fortsättning följer...


Mitt tal på manifestationen

Eva Sandler, den mor och hustru som förlorade sin man och två små söner den 19 mars 2012, för endast 10 dagar sedan i Toulouse, skrev ett brev bara några dygn efter händelsen. I den skriver hon bland annat:

”Jag tror helhjärtat på orden i versen ”Herren har gett, och Herren har tagit, välsignat vare Herrens namn.”
Jag tackar Den allsmäktige för privilegiet, även om det var kortvarigt, att uppfostra mina barn, tillsammans med min man. Nu vill Den allsmäktige ha dem tillbaka hos Sig.
Till alla de som önskar bringa tröst till vår familj och ro till de avlidnas själar: Låt oss fortsätta deras liv på denna jord.
Föräldrar, snälla, pussa era barn. Berätta hur mycket du älskar dem och hur viktigt det är för ditt hjärta att de blir levande exempel av vår Torah, med en gudsfruktan och en kärlek för deras medmänniskor.”

Jag vill hedra offrens minne genom att hörsamma hennes uppmaning och därför kommer jag att citera ord ur vår Torah, De fem moseböcker och ur den rabbinska traditionen, som vi ser som kommentarer och diskussioner kring Torahn:

Jag börjar med fjärde kapitlet i Pirkei Avot, Fädernas tänkespråk:

Ben Zoma sade: Vem är vis? Den som lär sig av varje människa.

Jag lär mig av Eva Sandler som finner modet och styrkan, från jag vet inte var, att skriva detta brev till oss alla.
Jag lär mig av Hinda Talal och Svenska muslimer för fred och rättvisa, som har jobbat hårt för att ordna denna manifestation och få still stånd en bra början på detta samarbete mellan unga judar och muslimer i Göteborg.
Och jag lär mig från mördaren, som tittade på unga franska muslimer och såg onda soldater och som tittade på en rabbin och far med tre judiska barn och såg endast fiender. Jag lär mig att jag aldrig kommer att följa hans exempel, för våld föder våld, rädsla föder rädsla, smärta föder bara mer smärta.

Vem är stark? Den som behärskar sin drift.

Jag har talat med flera människor som inte ville komma hit idag. De använde sig av ställningstaganden i en konflikt som ingen av oss här är medstridande i, som anledningar för att stå här med oss. Det är lätt att hitta ursäkter för att inte ta ett svårt och ovant steg, att göra något som andra kritiserar och ifrågasätter. Det är däremot en styrka att lägga bort sina invanda reaktioner och jobba för en bättre värld.

Vem är rik? Den som är nöjd med sin lott.

Jag kan klaga över mycket (judar är bra på att klaga):
Jag gillar inte att behöva gå genom två skottsäkra dörrar för att komma till mitt bönehus.
Jag gillar inte att mina döttrar måste göra detsamma för att komma till sitt dagis.
Jag gillar inte att jag har så svårt att gå med kippa på stan. Vad är jag rädd för? Varför kan jag inte ha på mig den, utan att känna att alla stirrar på mig, att känna att varje steg jag tar, varje ord jag säger, görs som JUDE, och inte som den individ jag är?
Jag gillar inte att behöva försvara grundläggande religiösa traditioner från anklagelser om barbari eller barnmisshandel, bara för att de är främmande för andra människor.
Men nu hörsammar jag ju inte Ben Zomas uppmaning! Vad är jag tacksam för? Jag är tacksam för att jag bor i ett land där vi kan samlas så här och offentligt uttrycka vad vi har att säga. En del judar och väldigt många muslimer har inte den möjligheten och de kämpar och dör för sin rätt att tala fritt.
Jag är tacksam för att jag kan (än så länge) leva som religiös jude och allt vad det betyder för mig. Att mina barn har en fin skola att gå i, och att vi inte har haft vansinnesdåd likt dem i Toulouse här i Göteborg.
Jag är tacksam för att vi har sådana underbara grannar i denna stad som Svenska muslimer för fred och rättvisa, som tar initiativ till denna manifestation, och jag är tacksam till er alla som har kommit hit idag. Vi har mycket att vara tacksamma för!

Vem är ärad? Den som ärar sina medmänniskor.

Låt mig följa Ben Zomas exempel och igen ära SMFR och Hinda Talal för det arbete de lagt ner för att skapa detta forum.
Låt mig ära Judisk student i Göteborg som tagit ett modigt beslut att inte lyssna på kritiker, utan att stå med som organisatörer och skapa en ny utveckling. Och låt mig ära talarna och alla ni deltagare som kommer från olika religioner, och politiska rörelser och bakgrunder, och som kommer hit för att förändra vårt Europa och vårt Sverige och vårt Göteborg.

Kol tuv,

Parashat Beshalach - Med hjärta mitt i uttåget

Denna predikan höll jag förra veckan i Göteborgs synagoga. Den är en aning lång, men ändå en av de bästa jag skrivit. Det kommer direkt ur hjärtat:

Jag har världens bästa väckarklocka. Det finns nog inget som kan få upp en ur sängen bättre än en femåring som hoppar på en och säger: “Upp nu, pappa! Jag vill titta på Bolibompa!” oavsett vilken tid det är på morgonen och har jag tur, börjar väckningen efter klockan 6 på morgonen...

I onsdags skedde en ändring i rutinen: istället för att min dotter ber mig sätta på TVn, sa hon: “Jag tycker inte om mitt namn! Jag vill heta Jasmin!” Jasmin är prinsessan i Disneys tecknade långfilm Alladin, som hon nyligen hade blivit förtjust i.

Nu ska jag säga att jag och min fru, Alisa, funderade länge på vad vi skulle kalla våra döttrar. Vi hade många specifika krav på namnet: det skulle vara hebreiska - att hon hela livet skulle vara stolt över sitt judiska arv; det skulle vara ovanligt, så att hon slapp bli den 4:e Rebecca eller 3:e Naomi, på det judiska dagiset; namnet skulle komma från en betydande person i Torahn eller Tanach, som hon kunde identifiera sig med; namnet skulle vara förhållandevis lätt att uttala i på svenska, engelska och italienska, de tre språken hon har med sig i livet.

Det var en hög ribba att nå upp till, men vi hittade det i namnet Zipporah. Hon var Moshes hustru, och fast hon, som alla kvinnor, var en marginal karaktär i Torahn, var hon mycket viktig för Moshes utveckling från egyptisk prins till det judiska folkets största ledare och profet. Det var ju hon som Moshe mötte när han var på flykt från farao, och det var hennes far Jitro, prästen av Midjan som tog in den unge mannen och gav honom ett hem och en familj. Så fort Alisa föreslog namnet, visste vi båda att den var perfekt på alla sätt.

Under dessa fem år som gått, sedan Zipporahs födelse, har jag hängt med på denna otroligt spännande resa att få lära känna denna unga dam. Så viljestark och envis, men så känslig och kärleksfull, med en sådan underbar humor och som sedan hon kunnat tala och ställa frågor, självmant bett mig berätta för henne allt jag kan ur vårt folks rika historietradition. Berättelsen om Moshe och om Zipporah har alltid varit en av hennes favoriter.

Det var därför jag blev lite förfärad över hennes uttalande att hon nu ville kallas Jasmin. Visst, jag vet att inte ta allt som kommer ur munnen på ett femårigt barn på fullaste allvar - och jag vet att det är ett vanligt inslag i en individs identitetskapande process att vilja vara någon annan, men på ett känslomässigt plan, så var detta ett hårt slag för mig. Sen slogs jag av en snilleblixt!

Det fanns ju en film med en cool, tuff och vacker princessa, som hette Zipporah, den animerade Prinsen av Egypten! Det är en magnifik film som varit lite för avancerad för Zipporah att titta på tidigare, men nu var stunden inne. Jag hade också tur i att Dreamworks som gjort filmen gav Zipporah en mycket större roll i berättelsen än hon hade i Torahn, för att spela upp romantiken och spänningen, men det var ju bara bra!

Nu fick Zipporah, min dotter, se sin namne som hjältinna och prinsessa (OK, dotter till en överstepräst, men sak samma) i en spännande animerad film om det judiska folket! Men vad jag hade glömt sen jag sist såg filmen - för flera år sedan, var vilken effekt den har på mig.

Jag ska beskriva den effekten strax, men först låt mig nämna något annat, relevant i sammanhanget. På Limmud-konferensen i England i år träffade jag en ung filosof och lärare vid namn Sam Lebens. Lebens tillhör det nya intellektuella gardet inom den ortodoxa världen som vill ifrågasätta ortodoxins reflexmässiga försvar av Torahn som det judiska folkets historiebok.

“Det finns många bra historieböcker i världen, historieskrivning som har förändrat vårt sätt att förstå vår värld och vår samtid, men ingen tar skildringar ur dessa historieböcker, omvandlar dem till ritualer för att återuppleva dem.” påpekade han. (Du kan läsa Lebens utförliga artikel Religious Belief and Make-Believe på bloggen Philosophy of Judaism.)

Han menade att det är mycket viktigt att förstå vad t.ex. franska revolutionen betyder för Europas historia, men det markeras i Frankrike av festligheter, inte av att alla i sina hem hugger huvudet av en docka som ska representera Ludvig XIV eller slår ner en väg som ska representera stormningen av Bastille-fängelset.

Men vi tar berättelser ur Torahn, som just uttåget ur Egypten och återupplever den varje år, med att smaka på bittra örter och saltvatten och Matsa - fattigdomens bröd. Vi sjunger sånger för att hylla miraklen som ledde folket till frihet och tackar Gud för att vi är fria. Denna sedermåltid och helgen Pesach, firar vi inte för att våra förfäder blev fria - nej, vi firar den för att VI blev fria. Vi läser i förra veckans parasha, tre versen innan denna veckas läsning börjar, vad vi ska berätta för våra barn om denna händelse:

När din son en gång frågar dig vad detta betyder skall du svara: "Med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret." Shemot 13:14

Detta är egentligen ett absurt bud. Själva stycket börjar med orden “När Herren fört dig in i kanaaneernas land...”. Den första generationen, de som faktiskt befriades från Egypten, dog i öknen, under den 40-åriga vandringen, så detta är de facto ett bud som ska hållas av den första föräldrargenerationen som INTE upplevde uttåget ur Egypten. Man kan ju säga att Torahn instruerar dem att ljuga för sina barn när de säger Herren förde OSS, ut ur Egypten.

Men det är endast en osanning på det historiska planet. Sam Lebens menar att vi gör Torahn en björntjänst när vi försöker envist definiera den som historia. Då kan man leta sig igenom arkeologiska lämningar och upptäcka att det inte finns något bevis för att 1,5 miljoner människor vandrade ut ur Egypten - en kultur som var på sin tid världsmästare i historieskrivning - och vandrade genom öknen under någon längre resa. Envisas vi med att behandla Torahn ordagrannt som en historiebok, så målar vi in oss i ett hörn som vi har svårt att ta oss ut ur.

Låt oss istället säga att Torahn inte representerar en historisk sanning, utan en mytisk sanning. Tänk att jag får tag i en tidsmaskin och reser till Egypten för 3500 år sedan, just vid den tid och plats som Torahn beskriver att uttåget skedde. Kanske blir jag vittne till ett av världens mest formativa händelser, men mer troligt är att inte kommer se något alls - för troligtvis skedde det inget historiskt uttåg ur Egypten! Vet ni vad jag skulle då förändra vid mitt sederbord under nästkommande Pesach? Inte ett dyft.

Slaveriet i Egypten och uttåget därifrån, mötet med Gud vid Sinaiberg och vandringen genom öknen - allt detta HAR hänt, inte för att det går att bevisa, utan för att vi, det judiska folket, har under flear tusen år upplevt det! Vi har firat helgerna, diskuterat och föreställt oss lidandet under piskan och den otroliga glädjen vid befrielsen och kopplat det till allting som hänt vårt folk sedan dess! Torahn är sann för att vi upplever den inom oss, hör det från våra föräldrar och berättar det för våra barn.

Så när jag tittade på Prinsen av Egypten med min Zipporah, började tårarna rinna ned för mina kinder vid synen av det förslavade och besegrade folket, som reste sig med sina få ägodelar och husdjur och lämnade fångenskapen bakom sig. Jag grät när en tecknad farmor tvekade inför åsynen av ett vidsträckt öken framför sig, och när en liten flicka, hennes barnbarn, tog hennes hand och började djärvt gå framåt (2:43 i videon). (Jag gråter när jag skriver detta.)



När folket stod inför havet och faraos krigsvagnar dundrade emot de skräckslagna människorna, med ryggen mot ett hav som de inte kunde korsa, kände jag deras fruktan, fast jag visste vad som skulle hända, och när havet delade sig under Moshes stav, och folket gick mellan två väggar av vatten, kände jag deras förundran. När de till sist kom till andra sidan och deras plågoandar hade försvunnit under de tillbakaforsande vattenmassorna, grät jag igen av glädje och lättnad.

Jag ville först inte att min dotter skulle se mina tårar, men tänkte sedan, varför ska jag dölja mina känslor för henne? Känslorna är inget att skämmas över. Det är inte en animerad film som väcker dem hos oss, utan förmågan att identifiera oss så starkt med våra myter att de blir till en del av oss. Torahn är nämligen mycket sannare än någon empiriskt bevisad historiebok - Torahn är vår identitet, våra liv, våra förfäder och våra barnbarnsbarn. Torahn är här och nu och evig.

Kl. 6:30, en mörk och frusen januarimorgon i Göteborg, förde Gud återigen, med stark hand, både mig och min Zipporah, ut ur Egypten.

Shabbat shalom!

Vi måste "outa" oss själva!

Hej!

För några dagar sedan, var jag hemma hos en barndomsvän, Daniel och hans man, Anders. Vi diskuterade omskärelsedebatten och hur Daniel och jag, när vi som barn gick på Hillelskolan i Stockholm, fick lära oss att vara stolta över vår judiska identitet, sjöng judiska sånger och hade kippa på oss.

Stolt svensk jude! →

Så fort vi gick utanför skolans murar, däremot, skulle vi ta av oss kippan och inte ens nämna Israel eller något judiskt på gatan, tunnelbanan eller bussen. Vi kunde ju bli påhoppade när som helst av antisemiter och att visa något tecken på vår judiskhet skulle hota vår säkerhet. Jag har fortfarande idag, 25 år senare, svårt att ha kippa på mig ute och känner alltid en viss tvekan över att nämna något specifikt judiskt på offentligt plats. Är jag rädd för pogromer i Göteborg, år 2012?

Anders beskrev då för mig hur han i ungdomsåren själv hade svårt att berätta att han var homosexuell, trots att han levde helt öppet, med sin pojkvän:
“Jag var rädd att någon skulle ta illa vid sig för att jag var bög. Sen insåg jag att detta är den jag är. Har någon problem, så är det just deras problem. Varför ska jag bära omkring på bördan av deras fördomar?”

Han höll upp sina händer framför sig, som om han bar på ett osynligt paket:
“Här får du!” sa han och gav paketet till den teoretiske homofoben. “Detta är inte min börda att släpa runt på! Du får bära omkring på dina fördomar. Jag är stolt över vem jag är. När du blir trött på att bära omkring på hatet och fördomarna får du dumpa paketet i närmaste buskage och börja se människan, inte schablonen!”

När Anders berättade, blev jag väldigt gripen av liknelsen och insåg hur mycket av omvärldens föreställda fördomar vi svenska judar går och bär omkring på. När de som vill “skydda barnen” genom att förbjuda omskärelse på minderåriga pojkar i Sverige argumenterar i media är de snabba med att påpeka hur detta strider mot svenska värderingar. Hur “barn som fötts in i en ”icke-västeuropeisk kontext” har varken självbestämmande eller individuella rättigheter” (från DN Debatt “Därför måste regeringen stoppa omskärelse av pojkar”). Märkligt då hur många svenska judiska och muslimska män, religiösa som sekulära, som inte fick själv bestämma, uppskattar sin omskärelse och vill föra traditionen vidare till sina söner.

Som Simon, en annan vän till mig skrev när han läste detta:

Mina barn är inte födda in i någon j-a “icke-västeuropeisk kontext”! Vi ÄR den västeuropeiska kontexten. Mina barn är sjunde generationens stockholmare. Sjunde generationens judiska stockholmare. Brisen är en svensk tradition som är äldre än julgran, lucia, kanelbulle och älgjakt.

Så underbart uttryckt! Men detta är inte bara något som förbudsivrarna vill lagstadga emot judiska och muslimska traditioner tar upp. Hur många gånger har inte jag och andra beskrivet blandäktenskap som att “Hon/han gifte sig med en svensk”? Vadå “svensk”?! En amerikansk jude skulle aldrig säga “He/she married an American” - där borta är ju alla amerikaner!
Vi sätter oss själva utanför “det svenska” när vi talar på det sättet. Jag insåg att vi MÅSTE börja förändra vårt sätt att tänka!

Är vi svenska judar eller är vi judar som bara är tillfälligt är bosatta i Sverige? Vi kom till Sverige 1775 (1779 om man räknar Marstrands lilla judiska församling). Vi har alltså varit svenskar i 237 år. Vi är ju till och med svenskare än familjen Bernadotte, som kom först 1818, 33 år senare!

Vi har så mycket att vara stolta över - visserligen är familjen Bonnier inte längre judar, men de var det i flera generation och visst kan vi vara stolta över att August Strindberg, Verner von Heidenstam och Gustav Fröding publicerades av ett judiskt förlag!
Visst kan vi vara stolta över att en svensk-judisk konstnär, Ernst Josephson, inspirerade prins Eugen med sina verk!

Visst kan vi vara stolta över att Pontus Fürstenberg medverkade till att grunda Konsthögskolan Valand, som anlitade Carl Larsson som lärare och att Fürstenbergs samling utgör grundstommen i Göteborgs konstmuseum på Götaplatsen. Så här står det på Wikipedia om Fürstenbergs roll som konstmecenat:

Utan Fürstenbergs direkta och indirekta ekonomiska stöd hade antagligen dåtida och ännu väl kända konstnärer som Carl Larsson, Ernst Josephson, Olof Sager-Nelson och Anders Zorn aldrig kunnat ägna sig så helhjärtat åt sin konst.

Generation efter generation av Sveriges barn växer upp med att sjunga melodier knutna till Astrid Lindgrens sagor, Lennart Hellsings sånger och Alfons Åberg tv-serien, många av melodierna skrivna av Georg Riedel, en svensk-tjeckisk jude.

Jag kan skriva flera sidor till om svenska judars bidrag till svensk kultur, svensk vetenskap, svensk handel och näringsliv och svensk politik. Det är på många sätt häpnadsväckande hur mycket den svenska judenheten har bidragit till vårt avlånga land och vi är ju inte mer än ca 15 000 judar i hela Sverige idag!

Vi borde inspireras av HBT-rörelsens Pride-koncept. Vi borde tala om Jew-Pride och “outa” oss själva som judar till alla i vår omgivning. Vi ska ta oss an debatter och utmaningar mot judar och judiska traditioner i Sverige, inte bara i tidningarna, utan på våra arbetsplatser och med våra grannar. Simon, t.ex. tröttnade på att bara se julpynt och adventsljustakar på sitt kontor, så en dag kom han med en chanukkiah till jobbet, som han tände framför arbetskamraterna och berättade sedan om Chanukkah. Vet ni vad? De uppskattade det väldigt mycket.

Vissa vill inte påpeka allt detta för högt, hur mycket vi har betytt och forsätter att betyda för Sverige. Då kanske “svenskarna” börjar tänka på “den judiska världskonspirationen” och hur vi “nästlar oss in i samhället” och “påverkar för mycket”.

Vet ni vad jag säger? Det intrycket är inte mitt problem längre. Jag vill ha på mig min kippa och min davidstjärna och tala högt och brett på gatan, på spårvagnen, på stans alla fik, om hur stolt jag är över att vara svensk jude. Jag vill att mina barn ska se deras pappa vara stolt över att de sjunger judiska sånger på väg hem från dagis.

Har någon problem med det? Kommer någon att kritisera mig för att jag är en högljudd jude? Det är då deras problem, inte mitt. De får släpa på bördan av deras egna fördomar från och med nu.

Det är dags att vi börjar inse att vi inte bara är svenska judar - vi ÄR Sverige!

Kol tuv,

Det stora hyckleriet

Omskärelsedebatten handlar inte om antisemitism eller islamofobi, eller hur? Förbudsivrarna är ju bara ute efter att skydda barn från att kränkas och skadas. Nu kan deras skeva resonemang inte vara tydligare:

Förbudsivrarnas argument är att omskärelse av minderåriga bör förbjudas för det är skadligt och det inkräktar på individens rätt att bestämma över sin egen kropp.

Motargument 1: Den överväldigande majoriteten omskurna män är så pass tillfreds med sin omskärelse, att de vill föra seden vidare till sina söner. Hur kränkta är de då?

Motargument 2: Det är ett ingrepp som görs ca 3000 gånger per år och antalet komplikationer är försvinnande små. (Jag vet ej om Socialstyrelsen för statistik över sådant, men min far har utfört ca 900 omskärelser över sin 22-åriga karriär och haft en komplikation. Kom ihåg att man kan få

komplikationer hos tandläkaren!)

Det finns en verksamhet som orsakar skador på 60 000 barn per år. Ni läste rätt - 60 000 barn skadade per år. Vad är denna verksamhet?
Ungdomsidrotten!
"[Skadorna] handlar oftast om kontusioner (blåmärken/blodutgjutningar), frakturer (benbrott/skelettsprickor) eller distorsioner (stukningar/vrickningar)."

Men ingen vill förbjuda denna svenskaste av svenska verksamheter - det är folkhälsofrämjande och skapar idrottsmän och kvinnor vi kan vara stolta över! Det är väl inget barn som kränkts i sammanhanget?

Forskaren Christian Augustssons undersökning bland barn som idrottar visar att "19 procent känt ett obehag i samband med föräldrarnas engagemang för idrotten." Det är vart femte barn.

Låt oss sammanfatta det hela:

Omskärelse: 3000 omskärelser per år - inga (eller mycket få) dokumenterade komplikationer. Ytterst få omskurna män som vittnar om att känna sig kränkt.

Ungdomsidrotten: Miljontals barn idrottar per år - 60 000 skadade, en del med livslånga men och minst 12 000 av dessa kände sig pressade av sina föräldrar att delta i idrotten.

Omskärelsedebatten handlar inte om antisemitism eller islamofobi, eller hur? Förbudsivrarna är ju bara ute efter att skydda barn från att kränkas och skadas. Om förbudsivrarna menar allvar med att de inte är ute efter judar och muslimer - om de verkligen vill värna om barn som kränks och far illa - låt dem börja med undomsidrotten och rädda alla barnen från det traumat först.

Therese Alshammar välkomnas av sin mamma Britt-Marie Smedh, som simmade för svenska OS-truppen 1972.

Carolina Klüfts mamma Inga-Lill Ahlm var längdhoppare i landslaget där hon hoppade 6,09 som längst och pappa Johnny Klüft var allsvensk fotbollsspelare i Östers IF och GIF Sundsvall.

Och vi borde nog inte glömma att det finns andra sätt barn kan fara illa i ungdomsidrotten...

Kol tuv,

Parashat Vajechi - Sanna och falska berättelser

Hej!

Jag skrev denna Dvar Torah på engelska för Limmud organisationens Dvar Torah emejl, On One Leg, som kommer ut varje vecka med tolkningar av olika människor som är aktiva i Limmud-sammanhang. Jag rekommenderar alla att prenumerera på Limmud On One Leg!
Följande text är alltså skriven på engelska och översatt, med lite hjälp av Google Translate och mycket redigering från min sida. Svenskan kan ändå vara lite mer bristfällig än vanligt. (Vill du läsa orginalet, klicka här.)

Nu när vi avslutar den episka boken Bereishit, Första moseboken, når Jakob och Josef, två av bokens mest noggrant skildrade personligheter, bägge slutet av sina långa liv.

Både far och son har haft svåra och utmanande liv, fyllda av med tvära kast, hjärtesorg och stora utmaningar, ​​men om vi tittar noga på deras inställningar till dessa utmaningar, är de två männen rätt olika varandra.

När Jakob har att göra med brodern, föräldrarna, svärfadern, hustrurna, sönerna och sina grannar, försöker han alltid att passa in dem, som pussel-bitar, i hans liv, just som han vill ha dem. Men var gång han får alla bitar på plats, så hoppar ett avgörande bit ut. Till skillnad från Josef - som verkar ta varje motgång med lugn beslutsamhet, som hanterar varje utmaning för sig, i den takt den drabbar honom - verkar Jakob aldrig kunna förlika sig med att saker och ting inte kommer att bli som han hade hoppats.

Hans livs stora kärlek, Rakel, är det bästa exemplet på detta. Det var ju menat att hon skulle bli Jakobs enda hustru, men Lavan lurade honom att gifta sig med Leah först och krossade Jakobs dröm om monogam äktenskaplig lycka. Gud gjorde Leah fruktbar och Rakel ofruktbar, spänningarna växte och söner föddes på rullande band. Det var först när Leah och bihustrurna Bilha och Zilpa hade tillsammans fött Jakob 10 söner och en dotter att Rakel fick hennes förstfödde, Josef.

Kan detta vara skälet till att Jakob favoriserade Josef och behandlade honom som den förstfödde, fast han var nästan familjens yngste? Han var sonen Jakob borde ha först av alla. Det var drömmen som aldrig skulle bli verklighet, som stamfadern inte kunde bryta sig loss ifrån, inte ens på sin dödsbädd.

Innan han välsignar sina söner, vill Jakob, typiskt nog, välsigna Josefs söner, Efraim och Menashe och han vill att de ska värderas lika högt som hans två äldsta söner, Reuven och Shimon. Plötsligt försvinner den gamle mannen in i ett minne av sin svunna kärlek:

"Jag, när jag var på väg tillbaka från Paddan - dog Rakel från mig ... och jag var tvungen att begrava henne där på vägen till Efrat..." Bereishit (Första moseboken) 47:8

Han säger Alai - "från mig" eller bokstavligen “PÅ mig” trots att det måste ha varit lika smärtsamt för Josef att förlora sin mor som det var för Jakob att förlora sin älskade hustru.

Skapar vi inte alla i någon mån berättelser, narrativ, i våra liv som inte alltid överensstämmer med det som faktiskt sker omkring oss? Så många spänningar och så mycket smärta uppstår ur gapet mellan vad vi vill tro är verkligheten, och vad som egentligen är verkligheten, vare sig vi vill det eller inte. Och vissa människor är så inlindade i sin egen sorg, sitt eget narrativ, att de inte kan se verkligheten eller smärtan som andra bär på.

Josef verkar inte följa i sin fars fotspår. Även när inget går bra för honom, när livet ger honom sur mjölk, finner han ett sätt att göra av det söt grädde. Allt förändras, däremot när han står ansikte mot ansikte med sina bröder, då hungersnöden tvingar dem resa ner till Egypten för att köpa säd. Det är då vi ser hur hans känslor tar över.

Josef iscensätter en genialisk plan för att rädda sin yngste bror, Benjamin, faderns nya favorit, från sina bröder, som naturligtvis måste hata Benjamin lika mycket som de hatade Josef. Han ser till att Benjamin tas ned till Egypten, sätter dit honom för stöld och låta bröderna lämna honom där, som de gjorde med Josef.

Det hela skulle ha fungerat perfekt, om det inte vore för en liten detalj - bröderna är inte onda längre. När de tror att ingen hör dem, uttrycker de en enorm skuld över vad de gjorde mot Josef och de har ingen avsikt att överge Benjamin i Egypten. Denna gång tar de ställning för minstingen i familjen och behandlar honom som den broder han är.

Josef kunde ha klamrat sig fast vid sin smärta och sin egen berättelse i det ögonblicket, genom att ignorera deras vädjan och skicka hem dem, samtidigt som han intalar sig själv att det var bäst så. Men Josef gör någonting hans far aldrig skulle kunna göra - han bryter sig loss från sin egen smärta och skapar en ny verklighet, genom att sudda över den inre berättelsen av lidande.

Han tar av sig masken, blir en del av familjen igen och lyckas släppa på all den sorg och ilska som han sparat på i åratal. Även när bröderna kommer till honom efter fadern Jakobs död, då de fruktar att han väntade på denna stund att hämnas, försäkrar han dem att han hyser dem ingen illvilja:

“han tröstade dem och talade till deras hjärtan." Bereishit 50:21

Låt oss alla följa Josefs exempel genom att identifiera de falska narrativ vi snärjer in oss i, och istället se verkligheten som den egentligen är, för att förflytta oss från smärta, förbittring och ilska till försoning och skapandet av en bättre värld tillsammans.

Shabbat shalom!