Den perfekta stormen och Ha'azinu - den perfekta sången

Hej!

Ni som läser Torahblogga regelbundet kanske har märkt att jag inte har skrivit inlägg lika ofta den senaste tiden som jag har tidigare.

Det finns flera anledningar till detta. Dels skriver jag inte på helgdagarna, dels har jag så mycket att göra i mitt jobb före, under och efter helgdagarna att jag ibland nätt och jämnt hinner med allt som jag måste göra och inte alls det jag vill göra, som t.ex. att skriva fler inlägg.

Jag får hela tiden idéer och inspiration till saker jag skulle vilja skriva och dela med er, men tills det går att koppla upp en tankeläsare till datorn och få ner allt på sidan, tar det fortfarande tid och energi att skriva ordentligt.

Sen har jag också två stora intressen utöver det judiska som håller på att sluka all övrig energi: amerikanska politik och baseboll.

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg, Amerikanska judar och valet, är jag en "political junkie" - besatt av att följa nyheterna kring amerikansk politik och det stundande valet. Detta är inte hälsosamt, det vet jag. Jag kollar 10-15 olika sajter under dagen, varje dag för att se om det har kommit ut en ny opinionsundersökning, eller för att läsa någon djupgående analys av förståsigpåare till höger och vänster.

De stunder då jag får lite perspektiv på det hela, inser jag att det är faktiskt 25 dagar kvar till valet! Kan det inte vara över NU?!

>SUCK<

Jag håller faktiskt på att organisera en valvaka för själsfränder - svenskamerikaner och andra intresserade. Hör av dig om du är på västkusten och är intresserad av att sitta uppe till kl. 4 på natten mellan den 4 och 5 november för att festa med oss - du är hjärtlig välkommen!

Sen har jag baseboll. Jag bryr mig vanligtvis inte alls om sport. Jag tittar inte på något om det inte handlar om VM eller OS. Med ett undantag: baseboll. Och jag bryr mig inte ett dyft om 29 av de lag som spelar i professionell amerikansk baseboll. Men när det handlar om Philadelphias lag, Phillies, är jag passionerad!

Det grundar sig i att min familj alltid åkte till USA under somrarna eftersom mina amerikanska föräldrar hade

Vanligtvis är det ett medelmåttligt lag, som brukar göra bra ifrån sig ett tag och sedan misslyckas när det verkligen gäller. Just i år, däremot, har de gått vidare till slutspelen och är på väg mot finalen - The World Series.

Detta innebär att jag har den extra nöjet/bördan av att sitta uppe 2.00-5.00 vissa morgonar för att heja på mina Phillies. Fortsätter de att vinna kan det förstöra min dygnsrytm hela månaden ut. Jag hoppas naturligtvis att så är fallet! ;)

Så jag har vad som blivit ett populärt uttryck i USA nyligen: a perfect storm. Det är när flera faktorer sammanfaller för att skapa en extrem situation. Min oktober är en perfekt storm av helger, amerikanska valet och baseboll. Stackars mig!

Något måste jag väl säga om Torahläsningen också!

Vi läser näst sista parashan denna vecka - Ha'azinu.

Freyde lämnade denna kommentar förra veckan:

Jag känner så för Moshe. Han ville inte ha uppgiften när den gavs honom, han tyckte den skulle gå till någon annan. Men han växte med upgiften, han ledde folket genom öknen i alla år och han bad för dem när de betedde sig illa. Nu är dom nästan, nästan framme, och han får veta att han måste ge sin uppgift till någon annan. Och så förstår han att det är bättre att dö än att riskera att bli bitter. Jag undrar så vad han tänkte. Hur svårt var det att släppa taget om folket han hade lett ur slaveriet fram till ett eget land?

Jag kan bara hålla med. Det är inte utan anledningen som Moshe innehar positionen som det judiska folkets främsta ledare genom tiderna. Han slet och drog i folket för att få dem in till landet och när han äntligen lyckades krävde Gud det yttersta av honom - att han för folkets skull går i permanent pension.

Moshe har genom hela Devarim (Femte moseboken) försökt lämna efter sig lagar och budskap som ska leda folket även efter hans bortgång och deras inträde i landet. Han har försökt att nå folket med alla retoriska knep och metoder.

Nu i Ha'azinu tar Moshe ton och sjunger en sång:

Lyssna, ni himlar, jag vill tala, och
hör du jord orden från min mun!
Låt min lära droppa som regnet,
som daggen må mitt tal flöda,
som duggregn över grönska som
regnskurar på gräs.
Ty Herrens namn vill jag för-
kunna, ge ära åt vår Guds storhet!
Han är Klippan, fullkomliga är
hans verk, ty alla hans vägar är
rätta. En trofast Gud, fri från allt ont,
rättfärdig och rättvis är han.
Devarim 32:1-4

Det börjar ju fint, men sen surnar Moshe till. Folket kommer att glömma Gud och lämna det rätta vägen. Då kommer Guds straff - Han ska dölja sitt ansikte för oss och lämna oss åt ett grymt öde. Denna profetia är en väldigt träffande skildring av vad det judiska folket har upplevt under flera tusen år av förföljeser och utsatthet.

Men Moshe lämnar oss inte där. Så småningom ska Gud ha förbarmande över oss och straffa folken som har förföljt oss.

Jubla ni hedningar med hans
folk, för han skall hämnas sina
tjänares blod, och skall med hämnd
vedergälla sina motståndare, och han
skall vara barmhärtig mot sitt land
och mot sitt folk.
Devarim 32:43

Jag kan tänka mig att detta budskap - att oavsett hur svårt förföljerserna blir, kommer rättvisa att skippas någon gång - har hållit ihop det judiska folket i många svåra stunder. En vacker sång är det inte, men ibland passar inte vackra sånger livet de skildrar. Speciellt inte om man är som Moshe som snart ska dö och vill lämna något viktigt efter sig - då gäller det att sjunga så det känns.

Shabbat shalom,

Jom kippur - en dikt

Hej!
Här är en dikt som jag hittat på Slate.com.

Yom Kippur av Philip Schultz

You are asked to stand and bow your head,
consider the harm you've caused,
the respect you've withheld,
the anger misspent, the fear spread,
the earnestness displayed in the service of prestige and sensibility,
all the callous, cruel, stubborn, joyless sins in your alphabet of woe so that you might be forgiven.
You are asked to believe in the spark of your divinity,
in the purity of the words of your mouth and the memories of your heart.
You are asked for this one day and one night to starve your body so your soul can feast on faith and adoration.
You are asked to forgive the past and remember the dead, to gaze across the desert in your heart toward Jerusalem.
To separate the sacred from the profane and be as numerous as the sands and the stars of heaven.
To believe that no matter what you have done to yourself and others morning will come and the mountain of night will fade.
To believe, for these few precious moments, in the utter sweetness of your life.
You are asked to bow your head and remain standing, and say Amen.

יום כיפור - Jom Kippur, försoningsdagen, det heligaste dagen på året, börjar i år den 8 oktober.

Kol tuv,

Vajeilech - Slutet är nära...

Hej!

Veckans parasha är Vejeilech - Torahns kortaste parasha. Det är början på slutet av Moshes långa karriär och liv:

Moshe gick bort och talade följande till hela Israel. Han sade:
"Jag är nu hundratjugo år gammal och kan inte längre leda er. Och Herren har sagt till mig: “Du kommer inte att gå över denna flod, över Jordan.” Men Herren, er Gud, skall gå först och krossa folken, så att ni kan fördriva dem. Josua skall gå först, så som Herren har sagt. Och Herren skall göra med dem som han gjorde med de amoreiska kungarna Sichon och Og, som han krossade, och så som han gjorde med deras land. Herren skall överlämna dem åt er, och ni skall göra med dem alldeles som jag har befallt er. Var tappra och starka! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte svika dig, inte överge dig."

Visst är det lite väl militarisktiskt, men Moshe talar till ett folk som håller på att mista den enda ledare de någonsin har känt. De behöver uppmuntran och trygghet. "Ni kommer att segra - det kommer att gå bra."

Sedan kallar han till sig Joshua, Moshes högra hand, och inför hela Israel ger honom samma uppmuntran och välsignelse:

"Var tapper och stark! Ty du skall föra folket in i det land som Herren med ed lovade deras fäder att ge dem, och du skall göra det till deras egendom. Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!"

חזק ואמץ - Chazak veEmats, "var tapper och stark" är en uppmaning som har gett judar stöd och mod genom tusentals år av förföljelser.

Moshe skriver ner Torahn, läran, och ger den till Cohanimen för att bevara och läsa till folket var sjunde år, på Sukkot - lövhyddofesten. Detta har kommit att tolkas som ett minimum för att vi har sen dess ökat frekvensen av Torahläsningen något: från en gång vart sjunde år till 4 gånger per vecka (måndag, torsdag och Shabbatmorgon, samt Shabbateftermiddagen) och till varje helgdag!

Sedan är det dags för Joshua att ta över ledarskapet.

Herren sade till Mose: "Tiden för din död närmar sig. Kalla till dig Josua och ställ er sedan i uppenbarelsetältet, så skall jag ge honom hans uppdrag." Mose och Josua gick, och de ställde sig i uppenbarelsetältet. Där visade sig Herren i en molnpelare, som stannade vid ingången till tältet.

En midrash - rabbinska legend - föreställer sig hur molnet sänker sig över Joshua och Gud kommunicerar med honom. När molnet lyfter frågar Moshe Joshua: "Vad sa Herren till dig i molnet?"

Jag föreställer mig att Joshua rådnar av den obehagliga situationen när han svarar: "När Herren talade till dig, delade du med dig av budskapet till mig?"

Just då, förtäler Midrashen, så förlikar sig Moshe med hans öde. "Det är hundra gånger bättre att dö nu, än att känna en enda stunds avundsjuka på min efterträdare!"

Det är en sorglig sanning att det är så svårt för en ledare att mista sin position och ställa sig bland folket igen. Det gör mer ont än om man aldrig varit en betydande person till att börja med. Låt oss hoppas att det judiska folket välsignas med ledare som besitter en bråkdel Moshes ödmjukhet och visdom.

Shana tova,

Tsom Gedaljah - Tragedier då och nu...

Shana tova!

Idag är det den 3:e dagen i månaden Tishrei, dagen efter Rosh haShana och det är Tsom Gedaljah. Det är en fastedag som markerar en tragedi som drabbade det judiska folket för 2500 år sedan - och på sätt och vis en annan tragedi som hände för 13 år sedan.

År 586 f.v.t (före vanlig tideräkning) förstörde babylonierna templet i Jerusalem p.g.a. att Judéen, en av Babylons många vasallstater, trotsade babylonierna genom att alliera sig med Babylons fiende, Egypten.

Profeten Jeremiah (vars bok skildrar tiden före och efter templets förstörelse) varnade folket och kungen Tsidkijahu för att lita på Egypten. Gud hade bestämt att just nu skulle babylonierna styra och det var bara att finna sig i det. Men han anklagades för att vara en babylonsk spion och kastades i en fängelsehåla.

Jeremiahs domedagsprofetior visade vara sanna. Den babylonska kungen Nebuchadnezzar belägrade och erövrade Jerusalem och förstörde Salomons tempel. Tsidkijahu fick se sina söner avrättade mitt framför honom varpå babylonierna stack ut hans ögon, slog honom i kedjor och förde honom som fånge till Babylon. (Verkligen trevliga människor, dessa babylonier!)

Adelsmannen Gedaljah ben Achikam, en av Jeremiahs sympatisörer, utsågs av Nebuchadnezzar till stathållare över Judéen. Han ville återställa ordningen och börja bygga upp landet igen:

"Stanna här i landet och tjäna den babyloniske kungen", sade han. "Då går det er väl. Jag tänker själv stanna i Mispa för att stå till tjänst åt de kaldeer som kommer till oss. Lägg upp förråd av vin och frukt och olja, och stanna i de städer ni tagit i besittning." Jeremiah 40:9-10

Men Baalis, kungen i grannlandet Ammon (dagens Jordanien) hade andra planer - en instabil Judéen skulle vara mer gynsamt för honom. Han tog kontakt med juden Jishmael ben Netanja, som var av kunglig börd, för att han skulle lönnmörda Gedaljah.

Jishmael stämde träff med Gedalja. Gedaliah fick varningar av andra att Jishmael ville mörda honom, men han trodde inte på dem. Han ville mäkla fred och hoppades att kunna vinna Jishmaels stöd för återuppbyggnaden av landet, men det var förgäves. Jishmael dödade Gedaliah och hans livvakter och slängde dem i en brunn.

När judarna fick höra vad Jishmael gjort, tog de till vapen mot honom och tvingade honom att fly Ammon. Folket insåg också att nu när babyloniernas utsedde stathållare hade blivit mördad skulle Nebuchadnezzars hämnas på dem och de gick till Jeremiah för att fråga om råd. Efter tio dagar fick de hans svar:

Om ni stannar kvar här i landet skall jag bygga upp er, inte riva ner er. Jag skall plantera er, inte rycka upp er. Ty jag ångrar det onda jag utsatt er för. Var inte rädda för den babyloniske kungen, som ni nu fruktar. Var inte rädda för honom, säger Herren, ty jag är med er, jag skall hjälpa er och befria er ur hans våld. Jag skall visa er barmhärtighet och göra honom barmhärtig mot er, så att han låter er bo kvar i ert land.
Men kanske vill ni inte lyda Herren, er Gud, utan säger: “Vi vill inte bo kvar i detta land, nej, vi vill bege oss till Egypten. Där slipper vi krig och hornsignaler och slipper hungra efter bröd. Där vill vi bo.” Därför måste ni nu höra Herrens ord, ni som är kvar av Juda: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Om ni beslutar er för att bege er till Egypten och bosätta er där skall svärdet som ni fruktar hinna upp er i Egypten, och svälten som ni ängslas för skall förfölja er till Egypten, och där skall ni dö. Alla de som beslutar sig för att bege sig till Egypten och bosätta sig där skall dö genom svärd och svält och pest. Ingen av dem skall undkomma och överleva den olycka jag låter drabba dem. Jeremiah 42:10-17

Men Jeremiah måste nog vara en av de minst framgångsrika profeterna i vår historia. Han kunde inte förmå folket att lyssna till honom om templets förstörelse och han lyckades inte heller nu att få folket med sig, trots att de hade frågat honom om råd!

"Du ljuger! Herren, vår Gud, har inte sänt dig att varna oss för att bege oss till Egypten och bosätta oss där. Det är Baruk, Nerias son, som har hetsat dig mot oss, för att vi skall bli utlämnade åt kaldeerna och dödade eller deporterade till Babylonien."

Så tog hela folket och flydde till Egypten och som en sista förolämpning tog de Jeremiah med sig. Han dog några år senare i Egypten.

Mordet på Gedaliah är den tragiska händelse som markerar slutet på kungariket Judah och dess kungaätt som härstammade ända från David.

För 13 år sedan hände det igen. En judisk ledare mördades av en annan jude. Den religiösa extremisten Jigal Amir mördade premiärminister Jits'chak Rabin, den 4 november 1995, vid ett stort fredsmöte i Tel Aviv.

Precis som med mordet på Gedaljah hoppades Amir att den process som Rabin stod för skulle stoppas i och med hans död. För Gedaljah var det återuppbyggnadsprocessen, för Rabin var det fredsprocessen. Båda fick rätt. Fredsprocessen har aldrig varit densamma sen Rabin dog.

Våra rabbiner säger som en kommentar till Tsom Gedaljah att vi fastar för att mordet på en rättfärdig människa är som att förstöra templet på nytt. Jag hoppas att Israel en dag ska igen förtjäna ledare som är rättfärdiga och att de kan skapa en fred som består.

Därför fastar jag denna dag. Fastan slutar vid mörkrets ingång, ca kl. 19.30.

Tsom kal (ha en lätt fasta),

Att göra en ond cirkel god

Hej!

På måndagskvällen, den 29 september börjar Rosh haShana. Det är en högtidlig helg, vårt judiska nyår – festlig, men med en allvarlig underton.

I Talmud tänker man sig att Gud öppnar Sefer haChajim – Livets bok på Rosh haShana för att försegla den 10 dagar senare på Jom Kippur – försoningsdagen. Under dessa Aseret jemei Teshuva – de 10 botdagarna har vi vår sista chans att förbättra oss själva och relationerna med våra medmänniskor innan vårt öde beseglas under ännu ett år.

Visst ska vi alltid sträva efter att vara goda människor året om – att ”älska din nästa så som dig själv” (Tredje moseboken 19:18) osv. – men Jom Kippur är rusningstid för ursäkter, så det gäller att passa på.

Fungerar det då? Kan jag se mig själv i spegeln och säga att jag blivit en bättre människa sen förra Jom Kippur? Har jag lyckats behärska min ilska mer? Pratat mindre skit om andra människor? Bekämpat fler av världens orättvisor eller hjälpt fler av de svaga och utsatta i samhället?

Det känns inte så. Jag slås varje år av den starka Haftara som vi läser på Jom Kippur morgonen. Profeten Jesajas ord känns som en örfil och samtidigt som ett uppmuntrade rop:

”Ni fastar under bråk och gräl och skändliga slagsmål. Som ni fastar i dag blir inte er bön hörd i höjden. Kallar du det fasta, en dag som behagar Herren?
Om du gör slut på allt förtryck hos dig, hot och hån och förtal, om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag.”
Jesaja kapitel 58

I 2500 år har Jesaja skrikit åt oss: ”Stå inte bara där och fasta och be, gör något!”
Jag tror inte att den gamle profeten menade att det var fel att be och tillbringa en dag åt eftertanke, utan att bön och eftertanke är slöseri med tid om vi inte sedan skrider till handling. I två och ett halvt årtusende har vi läst och hört Jesajas ord och hur mycket närmare har vi kommit till hans vision? Inte särskilt långt.

Varför? Håller vi inte alla med om Jesajas ideal? Vad är det som hindrar oss från att verkligen internalisera detta budskap?

Jag tror att svaret finns i själva texten: förtryck, hot, hån och förtal. Dessa är alla symptom av en djupare sjukdom: cynism – kanske människosjälens farligaste gift.

Vi lever i cynismen tidevarv, mer än någonsin. Vår värld översvämmas av reklam som lovar oss frälsning och människor som är ute efter våra plånböcker. Alla andra är självupptagna – bli det du med!

Vi förväntas intressera oss för vad kändisarna har på sig och hur nästa tekniska pryl ska förbättra våra liv, utan att bry oss (allt för mycket) om hur andra människor verkligen har det.

Cynismen smular sönder och slukar allt det goda i sin väg och kvar blir bara förtryck, hot, hån och förtal. Dessa kränkningar föder offer som blir cyniker och kränker andra. Alla människor är ensamma och rädda för att inte accepteras och i kränkningen stärks det hårda försvarsskalet av cynism och misstro.

Men det finns motgift.

Cynismen när sig bara på mig för att jag låter den göra det. Jag kan – om jag vill och vågar – motverka den, men det är inte lätt. Motgiftet kan inte tillverkas eller köpas, den måste komma inifrån var och en. Jag måste hitta min ursprungliga tro på det goda och osjälviska i mig och i andra människor samt nära den.

Om jag då kan vända den onda cirkeln till en god cirkel kan jag hjälpa andra att göra detsamma. Jag kan be mina medmänniskor om förlåtelse för både avsiktliga och oavsiktliga handlingar.

Finns det någon som läser detta som känner att jag handlat fel mot dem, så vet att jag är innerligt ledsen och ber om ursäkt för mitt handlande. Jag hoppas du hör av dig till mig och ger mig en möjlighet att inse mina brister och hela dem.

Nu när jag sagt detta kan jag hoppas på förlåtelse och kanske även en liknande ursäkt tillbaka, men även om jag inte får en sådan spelar det ingen roll – jag ansvarar bara för mina handlingar, inte för någon annans. Jag gör detta för min skull – för att skapa den värld jag vill leva i.

Det sägs att Livets bok är uppdelat på tre – en liten del för de alltigenom rättfärdiga (sorgligt nog finns det få människor som är alltigenom goda); en liten del för de alltigenom onda (lyckligtvis är det få människor som är alltigenom onda). Det är i den tredje och sista, stora delen av Livets bok som alla vi andra finns inskrivna.

Där står vi och väger. Rosh haShana är all anledning vi behöver för att vända en ond cirkel till en god.

LeShana Tova! För ett gott nytt år!
Gmar chatima tova! Må din slutgiltiga försegling (i Livets bok) vara för det goda!