Hoppas vi ses online!
Precis som med egyptierna var det en nödvändighet på grund av vad det palestinska folkets ledarskap, Hamas, höll på med. Men varje människa är skapad i Guds avbild och då är det viktigt att markera att det var människoblod som spilldes och det innebär alltid en tragedi.| w w w . h a a r e t z . c o m |
| |
| Last update - 11:38 05/04/2009 This Seder night, spill some wine for Gaza's deadBy Alex Sinclair On Seder night, many of us both in Israel and abroad will leave an empty chair, place setting, and untouched glass of wine for Gilad Shalit. By making this symbolic gesture at our Seder, we keep Gilad's situation at the forefront of our consciousness and remind ourselves that at this celebration of freedom, one of our people remains in bondage: May he speedily return to the arms of his family. By incorporating Gilad into our Seder in this way, we also transform Pesach itself. No longer is it only historical memory; it becomes a lived commentary on our contemporary situation. It is transformed from ritual to political activism. Gilad's empty chair at our Seder changes the way we understand our Judaism: It is not just a set of spiritual religious or cultural experiences, but rather a vibrant, insistent vision that demands to impinge on every aspect our lives. Seder night celebrates our freedom from Pharaoh's oppression, but, in one of its most poignant moments, it also commemorates the tragedy that befell the Egyptians. As we recount the ten plagues that decimated Egyptian society, we spill a drop of wine for each plague, to remind us of the Egyptian blood that was spilt. The act of spilling the wine compels us to retain our humanity when we might understandably forget it. As we whoop with joy that we achieved our freedom, we are commanded to feel sad at the loss of human life amongst our enemies. We do not deny that this loss of life was necessary, but neither do we rejoice in that necessity. This segment of the Seder, teaching generations of Jews that Schadenfreude is the most un-Jewish of emotions, is one of Judaism's finest hours. To my mind, when we consider recent events in Gaza, we have no option but to transform the spilling of the wine from ancient ritual to contemporary commentary, just as we do with Gilad's empty chair. In addition to the drops of wine that we spill in sadness at the necessary loss of Egyptian life 3,000 years ago, we must also spill a drop of wine in sadness at the necessary loss of Gazan life 3 months ago. To spill wine for Gazan life is not to deny the justness of the war, or to suggest that we should not do the same thing again when Israel's security is threatened. Sadness over our enemies' deaths need not come at the expense of our own convictions. But the spilling of wine for Gazan life may help save our own humanity. Recent revelations about soldiers' T-shirt slogans that show utter contempt for Palestinian life show just how far we have to go to re-educate ourselves. This moment in the Seder should become more than ancient ritual: It should become commentary on the contemporary situation. It should remind us that, even if the war in Gaza was necessary, even if Palestinian civilian casualties were unavoidable, even if we will need to do it all over again in the future, we must never, never, feel joy at the death of our enemies. The ideal situation is one in which we are free and they don't die: that is what we strive for. This Seder night, we should celebrate our own freedom; pray for Gilad Shalit's; commemorate the Israelis who have died to safeguard our country; and spill a drop of wine to mourn the Palestinian blood that we have spilled in order to keep ourselves free. Our humanity and our Judaism demand nothing less. |
Här skrev jag om hur Gud själv sörjde för egyptiernas död: Inmurade spädbarn...Har inte hunnit med en analys av parashat Tzav idag, men det är Shabbat haGadol nu också - Den Stora Shabbaten - som kommer innan Pesach. Enligt traditionen var det endast denna Shabbat och Shabbaten innan Jom Kippur, Shabbat Shuva, som rabbinen egentligen talade till församlingen i synagogan.
På Shabbat Shuva pratade rabbinen till församlingen om vikten av att be om förlåtelse för sina synder och bli en bättre människa. På Shabbat haGadol skulle rabbinen prata om hur man skulle städa sitt hus inför Pesach och hålla kosher enligt helgens föreskrifter.
Att hålla predikan var något som kom till judendomen från kyrkan och tack för det. En Dvar Torah (Ord av Torah) är något som verkligen förhöjer upplevelsen för synagogsbesökare, om det görs bra. Nu är inte jag rabbin och kommer inte att hålla i någon predikan under Pesach, men följande text har jag med i församlingsbladet denna månad:
Avadim hajinu, hajinu leFaro beMitsrajim, beMitsrajim…
"Vi var faraos slavar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten.” (5 mos kapitel 6) Våra lärda kommenterar denna vers: Om inte Herren hade fört våra fäder ut ur Egypten då skulle vi våra barn och barnbarn fortfarande vara slavar under farao i Egypten. Och om vi så alla hade vishet, alla hade insikt, alla hade mognad, alla hade en kunskap om Torahn, så är det ändå ens plikt att berätta om uttåget ur Egypten. Ju mer desto bättre!”
Snart firar vi Pesach. Då vi fördjupar oss i temat slaveri och frihet. Jag citerar ur Hagadan, boken som leder en igenom den symbolfyllda Seder-måltiden.
Det är alltså en religiös plikt att hela tiden hitta nya vinklar på slaveri och frihet. Hur man än vrider och vänder på det, hur beläst man än må vara på ämnet så finns det alltid mer att upptäcka.
Jag upplevde detta mycket starkt när jag en gång för några år sedan hittade ett citat ur en bok av författaren Howard Fast, en amerikansk jude, länge aktiv i det amerikanska kommunistpartiet. Han mest känd för att ha skrivit boken Spartacus, som filmen med samma namn är baserad på.
Boken som citatet är taget ifrån heter My Glorious Brothers. Den utspelar sig kring år 150 före vanlig tideräkning under det judiska Mackabéupproret mot det greksyriska kungariket.
”Judarnas lagar är sanslösa, som till exempel den som tvingar dem att vila var sjunde dag, att låta åkrarna att ligga orörda vart sjunde år, och släppa sina slavar efter sex års arbete.”
”Man är alltjämt förbluffad över hur mycket arbete som har satsats på detta land – än mer när man får veta att detta land av alla jordens länder är den med lägsta andelen slavar. Medan vi, i vår sista folkräkning hade 23 slavar för varje fri medborgare, har man här i Judéen det motsatta med kanske en slav per 20 eller 30 fria medborgare.
"Detta är i sig en fara som man inte kan bortse ifrån, för att dessa människor befriar slavar efter en period och bland dem är det ett brott att slå slavar och att INTE utbilda dem. Och när man har i åtanke att en fri slavmarknad är själva förutsättningen för det västerländska samhället, den starka berggrunden på vilken den romerska republiken så tryggt vilar, inser man att judefrågan inte lägre handlar om en smärre förargelse begränsat till ett litet område.”
Alla, oavsett status, gav samma svar när romaren frågade varför de inte behandlade sina slavar mer hårdhänt, som man gjorde i andra "civiliserade" samhällen: "Vi var en gång slavar i Egyptens land."
Han häpnade när han såg hur regenten Simon Maccabi inte dömde en förrymd slav till att flås och hängas ut till allmän beskådan som i Rom. Istället frågade Simon slaven varför han hade rymt varpå denne svarade: ”för att vara fri.” Simon bestämde att slaven skulle friges när han fullgjort sin tjänst och förbjöd slavens ägare att straffa honom.
När den häpna senatorn bad kungen om en förklaring svarade den gamla mannen: ”Du frågade mig om frihet, romare, och för oss är det annorlunda än för andra, för att vi var slavar i Egypten."
"Det har du sagt innan" sa Silanus. "Det låter som en besvärjelse som du upprepar. Är det en besvärjelse, eller en magisk formel?"
"Vi har inte med besvärjelser att göra." svarade Simon med förakt. "Jag menar det jag sa: Vi var en gång slavar i Egypten, för länge, länge sedan, men för oss så lever det förflutna; vi glömmer den inte. Vi var slavar och slet morgon middag och kväll under slavdrivarens piska.”
Lentulus Silanus avslutar sin rapport till senaten med följande iakttagelse:
”Judarna är inte att lita på, för att det västerländska sinnet inte kan hitta någon grund för samförstånd med dem. Alla våra föreställningar om frihet, värdighet och ansvar är dem främmande. Judar är ett fundamentalt hot mot självaste Rom eftersom de motsätter sig grunden till det västerländska samhället, fri slavhandel. Trots deras begränsade storlek, långt från Rom, måste de förstås och uppskattas som ett hot. Som Roms ödmjuke legat måste jag framhålla att det är högst diskutabelt att Rom och Judéen ens kan existera i samma värld.”
Jag slås fortfarande med häpnad när jag läser detta – vilket resonemang. Det låter väl främmande för oss idag, innan man minns att slaveriet avskaffades i England först 1833, i Amerika först 1865 genom ett blodigt inbördeskrig och i Ryssland så fortsatte bönderna att vara sina godsherrar livegna fram till 1917 års revolution.
På många platser i världen kan man fortfarande IDAG köpa sig en slav och i Sverige visar sig slaveriet på nytt när illegala flyktingar tvingas jobba för nästan ingenting under hot om att anmälas och avvisas, och när kvinnor luras hit från Östeuropa, Asien eller Afrika för att tvingas in i prostitution, s.k. traffiking. Föreställningen om att en människa kan äga andra människor och behandla dem hur som helst är tyvärr inte lika främmande som vi vill tro.
Pesach påminner oss om att var och en av oss har ett ansvar att bekämpa denna giftiga ideologi. Låt inte denna Pesach passera utan att vi tar till oss detta viktiga budskap och väljer att 
Stöd en organisation som bekämpar fattigdom och människorättskränkningar (som Tzedek eller Rabbis for Human Rights). Informera dig om de varor du handlar, så att du inte köper varor som tillverkats av barn, eller andra arbetare under oetiska förhållanden.
Ingen av oss är helt fria, innan vi alla är det.
Det är inte för inget att vi under sedermåltiden börjar berättelsen om slaveriet i Egypten genom att hålla upp Matsan, öppna ytterdörren och sjunga följande deklaration:
Ha lachma anja, diachalu avhatana be’ara deMitsrajim…
Detta är förtryckets bröd som våra förfäder åt i Egyptens land. Alla hungriga kom och ät med oss! Alla i nöd, kom och fira Pesach med oss. I år är vi här, nästa år är vi i Israels land, i år är vi slavar, nästa år må vi vara fria!
Kol tuv,
Nu har man gjort en makalös upptäckt!
"Min fader gick upp på Sinaiberget för att möta Herren. Han kom ner, men hans hjärta var kvar i höjden."Sjätte moseboken slutar med att Joshua vinner kampen och Gershom går ut i öknen med sina anhängare.
"Och de som följde Herrens väg lämnade lägret och reste fyrtio dagar med Gershom, Moshes son. På den fyrtionde dagen höjde de sina ögen och fick se den plats Herren visade dem."Weisberg förklarar: "Det är tydligt att esséerna, den isolerade gruppen som tros ha samlat och bevarat Dödahavsrullarna, inspirerades av Gershoms berättelse. De lämnade också de andra judarna och skapade sitt eget samhälle ute i öknen. Esséerna såg sig själva som Gershoms arvtagare."
